Teologisk reflektion och klokskap - osäkert

Drömmen om välgång och lycka inför det nya året står i bjärt kontrast till den besvikelse som färgar 2012. Nyårsdagens högmässa proklamerade att det nya ska ske i Jesu namn. Man får be och hoppas. Att under året 2012 inte ha kunnat få gehör för vikten av församlingars självständighet känns bittert. Särskilt som personerna som på olika nivåer beslutat om storskalighetslösningar i Svenska kyrkan brukar ha oerhört lätt för att åberopa vikten av inflytande och demokrati. Personerna för resten – de flesta tog beslut inte som enskilda individer utan som partiföreträdare.

Demokratin brukar tjäna som argument för att försvara det oproportionerligt stora kyrkomötet. Demokratisk sägs folkkyrkan vara därför att sekulära partier har makten. Demokrati ställs i motsats till en (hopkokad och drömd) hotande klerikalism – i en kyrka där prästerskapets inflytande måste kanaliseras via partier och nomineringsgrupper – för att alls få komma till uttryck. Demokrati åberopas när kyrkoherdar inte kan bli ordförande i kyrkoråd – det blir mycket enklare att reducera kyrkoherden till tjänsteman på det sättet. Demokrati benämner man nedmonteringen av den förut så hyllade dubbla ansvarslinjen. Så måste man förstå den strukturella "reform" som flyttar makten uppåt i kyrkan - där partierna är mångdubbelt starka och de aktiva och anställda i församlingsarbetet, liksom prästerna, befinner sig på ett större avstånd.

Besvikelsen handlar om att man från makthavarhållet under hela processen kring strukturrevolutionen i Svenska kyrkan inte tog kyrkosynsfrågorna på allvar. Man brydde sig knappt om att ens avfärda allvarliga invändningar om kyrkans i grunden förändrade karaktär. Församlingens "företrädare" utses på annat håll än i församlingen! Detta i en tid där man verkligen oförblommerat har hyllat varje människa som myndig kristen och ett skapande subjekt! Men handling talar högre än innehållslösa ord och uttryck. Nästa gång någon som företräder den majoritet som drev igenom denna dåligt grundade strukturrevolutionen hyllar myndiga kristna - lär jag tillhöra dem som sätter flosklerna i halsen och kommer att ropa ut: upp till bevis!

Historien lär visa att "reformen" var oklok, om inte förr så när hela modellen måste göras om. Besvikelsen över att ecklesiologin sitter så illa till kommer (hos oss numera alltmer irriterade och oppositionella församlings- och självstänidghetsvurmare) bara att växa efter detta. Tänk bara att vi nu får nya nivåer i kyrkan som sägs vara pastorala och ha ansvar för innehållet i kyrkan trots är där inte finns det som kännetecknar en kristen kyrka: altare, en gudstjänstfirande församling eller kyrkobyggnader!

Inte togs farhågorna kring den förändrade kyrkoherderollen upp till granskning. Superherden blir inte kyrkoherde i vedertagen betydelse – utan mer en byråkratisk chef över en enorm förvaltning, en minibiskop eller storprost. Förresten kommer flera kyrkoherdar på detta sätt att mångdubbelt överglänsa biskoparna i ekonomisk kraft och personell makt.

De arbetsledande komministrarna i församlingarna behöver snart utrustas med så stora befogenheter att de blir ett slags skuggkyrkoherdar – men berövade kyrkoordningsbefästa befogenheter. I ett system där biskopen hade varit superherdarnas chef hade det möjligen gått an. Då hade även de arbetsledande komministrarna haft skydd av biskopen som arbetsgivare. Eftersom superherdarna inte har någon överordnad står församlingsledande komminister ganska naken. Det behöver inte ens bli så att man utnämner komministrar till lokala arbetsledare, de kanske får sitta i församlingsrådet, och någon annan ta hand om lokalt chefskap. Kanske en kontorschef eller en förvaltningsekonom?

Eftersom man struntade i dessa frågor innan beslutet – måste de nu regleras lokalt. Man får be och hoppas att de lokala lösningarna sker utifrån teologisk reflektion och styrs av klokskap och blir insiktsfulla. Efter de erfarenheter beslutsprocessen i strukturfrågan givit vet jag en sak med säkerhet: säker kan man inte vara!

Välsignad vare Olaus Petri kyrka

Den som läser om lektor Adolf Kjellströms insats i samband med tillkomsten av Olaus Petri kyrka i Örebro förstår att honom förutan hade det inte stått en kyrka här på norr idag. Redan 1870 lät Kjellström en ung arkitekt, Johan Karlsson, rita en kyrkplan. 1896 frågade Drätselkammaren kyrkorådet i Örebro hur mycket en ny kyrka ”för norra staden” skulle kosta. Då blev svaret 300.000 kronor. Sagt och gjort staden lånade upp detta belopp. Kjellström fick uppdraget att låta utarbeta ritningar. Kyrkan var alltså finansierad.

Men när Kjellström ordnat ritningar hade lånet redan använts till annat. Kyrkoherden, stadsfullmäktiges vice ordförande kommenterade att ”… han hade ej kunnat motsätta sig deras användning till annat ändamål”. (Ur Kjellström, Levnadsbeskrivning och andra texter)
Till slut fann Kjellström att han måste stärka sin förhandlingsposition. Kjellström avstod större delen av sin jord 43.000 kvm till ett billigt pris. Han skriver att detta skulle betalas först efter min och min hustrus död, samt få ersättning för …utlägg och till kyrkbygget hopbragta material – en betydlig massa kalksten, vältuktad, samt två pannor av koppar för kyrkans värmeledning, så fann han (stadsfullmäktiges ordförande Grosshandlare Lundmark) det antagligt, att stadsfullmäktige skulle ställa sig välvilliga till denna sak.

1906 skriver Drätselkammaren om detta erbjudande: Då jorden har synnerligen godt läge invid och i närheten af stadens förnämsta öppna plats, måste det fordrade priset redan med nu gällande tomtpriser anses vara mycket lågt… med största säkerhet (kan) antagas, att jordvärdet inom få år skall hafva stigit så att staden vid blifvande tomtförsäljningar erhåller en vinst, som till betydlig del betäcker kyrkobyggnadskostnaden…(Ur Stadsfullmäktiges protokoll den 21 december 1906)

Glöm därför att man i Örebro valde mellan spårvagn och kyrka. Det är en skröna. Förmodligen kommen ur motståndet som faktiskt fanns mot kyrkan och kyrkbygget. Motståndarna hävdade med ilska att kyrkan ”förråar folket”.

Vår församling som vårdat den sköna liturgin, som hävdat den sakrala musiken, som arbetat med öppen verksamhet för barn och föräldrar, med andlig fördjupning samt en omvärldsorientering som ger stöd till de mest utsatta – är ett uttryck för engagerad tro och medmänsklighet. Inte är det råhet som odlats här – utan så gott vi kunnat godhet och helgelse.

Kyrkan är som en farkost. Vi använder ofta båttermer – här är kyrkans mittskepp och det omges av våra två vackra och smäckra sidoskepp. Alla som hade velat ha en spårvagn kan vi med en skälmsk blinkning hälsa att i kyrkan sitter vi åtminstone på rad, nästan som i en spårvagn. Och med Frälsningsarmén kunde vi med glimten i ögat kanske ha sjungit:

För jag tar spårvagnen
upp till himmelen.
Och Gud är det som kör
och Jesus konduktör.
Det går så lätt, lätt, lätt
när man har fribiljett
upp till himmelen…
(Sångförfattaren hade nog behövt jobba lite med sin teologi. Vi hade knappast formulerat oss så…)

I själva verket betalade en privatperson, Lektor Adolf Kjellström (1834-1932), så gott som hela kyrkbygget! På Olaus Petri kyrkas 100-årsdag hyllar vi honom för denna hans, och hans familjs, ofattbart generösa insats!

Så till kyrkans första tre klockor - en märklig och ovanlig historia. Vid besiktningen 1913 fick de underkänt. Man klagar över tonhöjden. Klockorna skulle ha varit stämda efter Nikolaikyrkans näst minsta klocka men tonen låg ett halvt tonsteg fel. I två av klockorna motsvarade klangen inte ”rimliga anspråk på välljud”.

”Särskilt är den minsta klockans ton så fylld af biljud, att det är nästan omöjligt att bestämma tonhöjden, och därjämte är klangen kort och färgen osympatisk.” Låt oss lyssna till den såsom den klingar idag efter några omgjutningar.

Bergholz skriver 2 april 1913: ”Det är att beklaga, att klockorna någonsin blefvo uppsatta… Men vi förstår nu, att kyrkobyggnadskommittén önskade klockor till kyrkans invigning, och därför lät oss uppsätta klockorna, ehuru vederbörande icke ämnade godkänna dem.”

I kyrkorådets protokoll från den 5 april 1913 menar lektor Kjellström att han redan på plats i klockgjuteriet klagat på klockornas klang och stämning. Därför ville man inte bekosta nedtagning, uppsättning av nya klockor eller transporter.

Kyrkorådet den 8 april beslutar att: ”… medgifva firman rättighet att på en gång nedtaga alla klockorna i och för omgjutning. Dock ville kyrkorådet till firman hemställa att med klockornas nedtagning ännu finge anstå tvänne veckor, på det orgelbyggaren icke måtte störas vid den nya orgelns intoning.”

Januari 1914 skriver man från klockgjuteriet: Härmed har jag nöjet meddela att klockorna i dag… blifvit afsända. Fraktkostnaden beder jag Kyrkorådet hafva godheten förskottera… Montören Engvall ankommer till Örebro på måndag middag för att börja arbetet. Skulle Lektorn vilja låna ett spel hos någon byggmästare samt anskaffa 3 a 4 man till hjälp vid hissningen vore jag tacksam.
Högaktningsfullt, Magnus Bergholtz


Man kan undra vad kyrkoringklockor kostade då. Räkningen den 5 februari 1914 berättar följande:
1 Kyrkoringklocka väg. 783 kg á 2,75 2153:25
1            ” ” ”                 362  ” ”             995:50
1            ” ” ”                 165  ” ”             453:75

Så några ord om kyrkan själv. Vår 100-åriga kyrka står på en grund av granit. Inte på lösan sand. På hälleberget skulle man kunna säga. Olaus Petri kyrkas verkliga och orubbligt fasta grund är Guds ord och löften. Där står församlingen stadigt även när kyrkans organisation förändras. En psalm slår fast: Vi är vår Herres kyrkohus byggt utav levande stenar. Oss under korsets milda ljus ordet och dopet förenar. Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå hos oss med hela sin kärlek (Ps 56:3)

Ambassadbyggnader är sällan oansenliga och intetsägande. De ska vara synliga. Signalera att här är vårt land närvarande. Ambassaden ska hålla fram en nations självbild och stolthet. Så avspeglar också Olaus Petri kyrka som ambassad Guds rike. Utanpå väldig och imponerande, triumferande med tinnar och torn. Tillgänglig och öppen för omvärlden med låga trösklar. Inne i kyrkan öppnar sig rummet mot den ännu osynliga världen. Himmel och jord möts. Vid dopfunten blir rent vatten till ett dopets bad där vi med Kristus dör och uppstår. Enkelt bröd och vin förvandlas på vårt altare till Kristus närvarande mitt ibland oss. Som det står i en psalm: Tro inte att Jesus är borta. Tro inte att Jesus är död. Han lever och ger oss att äta av livets bröd (Ps 156:3).

Och ovanför oss, på bågar och i valv, spirar den himmelska och paradisiska örtagården. I vår gudstjänst är inte bara vi, som synligt lever här och nu, på plats. Med oss är änglar, helgon och martyrer, de som gått före oss till mötet med Kristus. Han som på det gyllene triumfkrucifixet bär segrarens krona, som segrande stiger ur graven på altaruppsatsen. Kristus konungen skådar ut över sin församling på korfönstret som alltings herre och domare. En psalm jublar: Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit, och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv (Ps 490:1)

Kyrkans pelare bär tak och torn. Men de fungerar även som ett vittnesbörd om att vi gemensamt ska bära varandras bördor. Att vi ska bära varandra i bön, att vår tro lyfter mot höjden. En psalm formulerar dessa tankar så här: Genom kyrkans tysta förbön, buren fram i tålig tro, andas världen, rörs mot enhet, läks dess djupa sår ihop. (Ps 528:3)

Här inne talar Gud till oss på många sätt. Förlåtelsens ord som lyfter oss upp ur synd och död, Guds ord som ger hopp, kraft och mod tackar vi Gud för. Evangeliets glada budskap räcks oss i församlingens mitt och får oss att utbrista: Lovad vare Du Kristus. Förkunnelsen är våra försök att översätta och förstås det Gud vill säga oss idag. Här tonar den sakrala musiken och sången ljudligt som en återklang av den himmelska världen. Men även i tystnaden som kan råda härinne kommer Gud oss till mötes. En psalm hävdar: I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar: här en strand vid nådens hav (Ps 522:1).

Kyrkobyggnader har i århundraden varit en fredad plats. Där kunde man få en fristad. I kyrkan rådde Guds lag. Även Olaus Petri kyrka är en sådan fristad för återhämtning, uppbyggelse och fördjupning. I detta heliga skyddsrum får vi vila ut, får vi ny kraft, fylls våra förråd på. Här syresätts vi för att efter vår gudstjänst gå ut i Guds värld till tjänst. Som psalmförfattarna skaldat: Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar. Ett med din värld så vill du vi ska leva. Gud gör oss djärva! (Ps 288:1)

Välsignad vare Olaus Petri kyrka från nu och tills dess vår Herre kommer!

Lediga visioner

Datorstrul tillhör det en moderns människa måste räkna med. Svårigheterna är för mig något mer än en tillfällig förtretlighet. Allt det jag räknat med att kunna uträtta blir förvandlat till en vision. Något jag tänkte och drömde om, långt från det som är möjligt. Med tanke på sådant som skjutits på framtiden dyker ett politiskt parti upp i medvetandet. Centerpartiet håller på att drömma fram en vision långt bortom vad som är realistiskt.

Månggifte är väl något som partiledningen centralt och i distrikten själva vill praktisera? Politiska visioner kan ju inte gärna enbart handla om vad andra ska hålla på med? Om man inte utgår från sig själv och sina egna intressen tappar visionen trovärdighet. Är man inte beredd att själv omfattas av" a dream come true" så blir det opportunistiskt bondfångeri (om gamla centrerpartister tillåter). Tänk när aftontidningarna får fatt på den idén - bonde söker harem - då blir det toppfart på pressarna.

Får man föreslå några lediga visioner?

Låt skolbarnen få mera frihet och tillförsäkras rätten att samtidigt gå i flera skolor. Då kan de kommunala skolorna utvecklas så att de med råge skulle klara konkurrensen från friskolorna. Om barn får byta bostad varje vecka blir detta en fin och logisk möjlighet.

Inför körkort som gäller en bestämd dag i veckan. Då behöver människor många körkort. Många är bra. Särskilt söndagskörkortet blir populärt, människor behöver ju kunna ta sig till och från kyrkan med tanke på att bussarna blir allt mer fundamentalistiska och tar igen sig i garagen under vilodagen. Nästa vision är att fira söndag hela veckan lång. Hurra! Så får man lösa detta med dagen efter i nästa visonära skede.

Rätt att skilja sig från vem man vill, även de man aldrig haft en relation med. Ger varje individ chansen att skilja sig från mängden. På så sätt ges anglicismen att göra skillnad en konkret innebörd.

Politikerna måtte vänligen göra följande justering: återinföre konjunktiven i språkläran. Det vore en välgärning som torde vara till glädje för många. Bevare oss väl mot platta presensformer! Gånge denna önskvärda vision i uppfyllelse!

I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle bör medborgarna tillförsäkras rätten att vara med i flera politiska partier så att man kan vara aktiv (eller passiv) i samma partier som alla dem man månggift sig med. Kasta gärna in rätten att ha flera röster i riksdagsvalen så att privilegiet att vara ambivalent inte förvägras oss.

Låt svenska kyrkan få samma inflytande i de politiska partierna som partierna har i kyrkan. Då tillförsäkras de krympande partiorganisationerna den demokratiska (och religiösa) legitimitet de sorgligen saknar. Här kan det visionerande centerpartiet gå före och visa vägen...

Alla partier ska självklart ha många visionära drömprogram. Därför ska partiorganisationerna tillsätta nya visionsgrupper varje år. Och delar upp partierna i många små decentraliserade småpartier. Där kan man gifta sig på kors och tvärs. Bäst man gitter. Det vore jämlikt. Eller värre!

Nyår med överflöd

Årsskiftet närmar sig. Önskningarna formeras och formuleras. Löftena som många talar om, men få avger, får nog inte heller denna gång någon framträdande roll. Men visst är det ett bra tillfälle att mejsla fram några goda föresatser.

Vykortet med de många symboliska föremålen är tryckt i Tyskland. En polarfarare skådar upp mot en förgylld zeppelinare. Det formligen regnar pengar, guldmynt. På marken sedlar, stora som mattor. En champagneflaska har bestigits och krönts med en amerikansk flagga. Kaffet står på, om det skulle komma oväntat besök. Över hela härligheten strålar en leende sol.

Så skulle det nya året kunna tänkas bli - fyllt av spännande, roliga saker och med äventyr, rikedom och fest? Är det vad de flesta av oss skulle vilja ha? Är det vår innersta längtan och önskan?

Martyriet - var det meningsfyllt?

Ur en ny predikan på bloggen ordrik:

Stefanos som stenades och blev martyr för honom måste det ha varit meningsfullt att få dö för sin Frälsare, för sin tro. Även om steningen var smutsig, blodig, förfärlig, outhärdligt plågsam - tills döden befriade honom. Men för hans familj, för syskon och vänner, måste hans död trots denna trosvisshet ha varit sorglig och ofattbar, förmodligen meningslös. Varför måste han... Kunde han inte ha... Hade Stefanos död mening eller var den meningslös?


Vi kan ju inte gärna göra meningen med martyriet, eller lidandet, till en fråga om vad de flesta tyckte. Majoriteten eller minoriteten kan tolka en händelse som meningsfylld utifrån sina övertygelser – men frågan om mening är mera sammansatt än så. Vare sig Stefanos alls tänkte på meningen med det han gjorde eller inte – så kunde man i den kristna kyrkan så småningom se, hur det han blev utsatt för och det han gjorde, fick betyda något för andra, hans exempel inspirerade till ståndaktighet och ingav mod och kraft. För de troende blev Stefanos ett föredöme, och innan han stenas är han fylld av helig ande när han riktar blicken mot himlen där han såg Guds härlighet. Stefanos sa: Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.

Så börjar en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem.

Tal vid 100-årsfirandet i högmässan

Talet i Jubileumshögmässan då Olaus Petri kyrka i Örebro fyllde 100 år!

Vykort 24 - stillsam ADVENTSKALENDER

Jenny Nyström får visa oss julens herdar. Det är få konstnärer som så innerligt skildrat julens händelser som hon gjort. Därför måste valet av kort falla på ett av hennes. Färgerna är intagande. Djupa. Stjärnan gör natten till dag. I ett fjärran Betlehems stall lyser det rött. Snart brister änglarna och hela den himmelska härskaran ut i jubelsång: Ära åt Gud i höjden och på jorden fred!

Något har hänt som kommer att förändra allt. En hel värld håller andan innan glädjebudskapet förkunnas: Ett barn är oss fött... En ny tid har börjat. En riktigt GOD JUL tillönskas alla tålmodiga och uthålliga läsare!

Även detta kort kan ge förståelse för varför så många personer samlar på Jenny Nyströms vykort med jul- och påskmotiv. Det finns en konstnärlig kvalitet som tydligt lyser igenom även i det lilla formatet. Poststämpeln låter antyda att kortet sänts den 23 december någon gång under 30-talet. Från Göteborg till Östansjö. Den som vill se en riktig krubbild kan gärna betrakta ett annat kort av en helt annan konstmär: Jesus är lysande!

Vykort 23 - stillsam ADVENTSKALENDER

Någon dag kvar till jul. Detta år följer helg på helg – så firandet kan fortgå länge. Visst är det nu man borde försöka få perspektiv på sin tillvaro. Att skärskåda den från sidan. Ta ett par steg tillbaka för att betrakta sig själv och sin situation. Om man orkar. Eller hinner.


Min erfarenhet är att det är lätt att bli så uppslukad av att vara i sitt eget liv att man förlorar greppet. Känslorna och upplevelserna kan övermanna och ockupera varje människa. Det är som om det inte fanns tid eller möjlighet till reflektion.

I gruppsammanhang talas det ofta om helikopterperspektiv. Att se ovanifrån för att få syn på hela sammanhanget. Vem har vilka roller? Hur samspelar man? Vad är det som slukar energi? Vad ger kraft i interaktionen? Var finns möjligheterna? Hoten? Riskerna? Välsignelsen? Änglarna!

Även i denna kalender behövs ett perspektiv från ovan. idag för att visa den ofattbart vackra och proportionerliga Olaus Petri kyrka – den vitala 100-åringen. Mitt i staden. I det moderna samhället. Nästan varje församling med självaktning har en flygbild föreställande den egna kyrkan. Låt den bli en påminnelse om att försöka se hur vi ingår i större sammanhang. Hur vi är delaktiga, vad församling och kyrka betytt och ska få betyda framgent.

Vykort 22 - stillsam ADVENTSKALENDER

En älskad hembygd. Kyrkan som är en symbol för trakten, för gemenskapen och sammanhållningen. Ett centrum för de viktiga händelserna i livet – för födelse och död och det däremellan. Trots att kyrkan ibland slits av svåra konflikter förblir den något mer, något större.


Konflikter och meningsmotsättningar kan ingen helt undfly. Det är så man förstår att det finns värden och uppfattningar som är värda att stå upp för. Dessvärre är det inte alltid som det sanna och rätta vinner! Andra hänsyn tycks allt som oftast väga tyngre. Sorgligt nog.

Imorgon är det söndag. En glädjens dag. En påskdag ska firas i varje kyrka. Inte för att vi hittat på det – utan för att det är Guds vilja med oss. Då jubilerar Olaus Petri kyrka i Örebro. Där liksom överallt och varhelst en kyrka finns har människor brunnit av längtan efter ett eget kyrkorum. I sitt anletes svett har man byggt och försakat. För att ett tempel skulle resas i bygden. En plats för mötet med det heliga. En påminnelse om att livet är en gåva. Därför behöver vi se till att bygdens kyrka inte blir ett museum utan en levande samlings- och mötesplats.

Kortet är målat av Hagdahl och sänt 1939 (om jag lyckats tyda poststämpeln rätt). Mottagaren bodde i Kumla. Motivet är nog juldagens morgon. Det lyser varmt och välkomnande i kyrkans fönster. Röken stiger upp ur torpens skorsstenar denna vindstilla morgon. Betlehemsstjärnan lyser över kyrkan där Jesusbarnet också ligger lindat i en krubba…

Vykort 21 - stillsam ADVENTSKALENDER

Som husbehovsexeget tänker jag ofta på vad man liknar personer, saker och ting vid. Går det att identifiera sig själv med, eller placera några medmänniskor, i liknelsernas persongalleri. Även jag brukar ta avstånd från vårt behov att etikettera människor för att därför veta hur de är. Men så fel är det inte. Hur skulle det vara om varje möte var tvunget att äga rum som om det vore den första person man träffat? Skulle inte den egna attityden då vara ofattbart mycket mer avvaktande och reserverad? Förmågan att sortera människor handlar inte främst om att utdefiniera och stämpla – utan fast mer om att göra en första bedömning om egen säkerhet och mötets möjligheter och potential. Vi läser av varandra och reagerar, bedömer. Reflexmässigt.

Var därför inte så rädd för de preliminära bedömningarna vi gör av varandra. Etiketterna kan man sedan riva bort eller modifiera. Dagens kort kan förställa en godmodig kock med tax. Eller ett matvrak som vill behålla godbitarna för sig själv. Liknar den där kocken inte honom? Eller den där?  Kan det vara en avbild av mig? Vad skulle den i så fall betyda? Att jag försett mig själv? Att jag generöst, som vanligt, är på väg med bjudmaten till ett dignande julbord? Att den är till för dem som saknar? Eller är jag för dagen emot överflödet och på väg att hiva ut maten? Ge grismaten till taxen?

Vi kvalificerar vår bild av varandra efterhand. Vi vet snart om personen framför oss utgör en risk så att vi måste vara beredda på vad som helst. Fly eller strida. Vi lär oss också snabbt om vi kan lita på någon. Om det vi i förtroende säger stannar kvar – eller om det vi anförtrott snart i förvrängd form dansar runt varje gathörn i hela staden, eller byn. Men ingen enda är utan bild och föreställning om hur någon annan är. I bakgrunden spökar naturligtvis uppmaningen att inte döma. Den måttstock vi mäter med ska tillämpas på oss själva. Så etiketterna i vårt mentala förråd får inte vara för grova och illasinnade, för svartvita eller orättvist kritiska.

När jag betraktar bilden tänker jag att det inte alls alltid är så att vi upptäcker hur fina, goda och vänliga andra personer är. Ett exempel. Det fanns mörkermän som placerade ut sådana här grishuvuden på platsen för ett moskébygge. I Göteborg om jag minns rätt. Vidrigt! Vetvilligt! Förkastligt!

Vi är mångfacetterade varelser. Vi kan vara illojala, vi har förmågan att ändra oss omotiverat, eller om det finns fördelar att vinna. På ytan vänliga men med många verbala och välslipade knivar i arsenalen. Sanningen är det finns personer som i sina smedjor mest slipar knivar och kastar dem. Som beljuger och förvränger... 

Men så här strax före jul får man väl hoppas att godmodiga leenden faktiskt tillhör godmodiga och vänliga människor. Så att vi kan förnya vår tro på medmänniskan. Och minnas att också hos de minst sympatiska kan finnas mer än vi anade och förväntade. På gott. Och dessvärre på ont. Ungefär sådär som det är med mig själv...

Dagens kort sändes julen 1938 till Årsunda.

Vykort 20 - stillsam ADVENTSKALENDER

Ett stiligt julkort. Estetiskt, smakfullt och dekorativt. Ett hjärta, flätat av glansigt papper, att hänga i julgranen. Sådana alla barn fick lära sig att göra. Förr. Grankvist och juleljus. Ljusblå stjärnehimmel. Man förstår att helgerna nalkas. Om några dagar kommer granarna att tas in från farstugor, trappor och balkonger för att pryda lägenheter villor och stugor. Såvida de inte packas upp ur kartonger och vecklas ut och monteras. Hur som - snart ska dekorationerna fram. I prydning ska granen stå.

Visst kan detta kort påminna om att överdåd inte är det som impinerar mest. Så lagom. Välkomponerat. Sparsmakat och väl avvägt - det är konsten. Vet med mig att jag lätt drar på för mycket. Gränslöst snarare än inom rimliga gränser. För mycket, man hör hur oklokt och lössläppt det blir. När man har fått nog borde man göra halt. Too much är inget eftersträvansvärt. Särskilt inte i Jul.



Ljuvlig och stämningsfylld kommer säkert Julkonserten i Olaus Petri kyrka klockan 19.00 på torsdag kväll att vara! Den som bor någon annan stans har förmodligen mycket annat att välja på. Sådant som händer i den egna kyrkan! Välavvägt och sparsmakat!



Vykort 19 - stillsam ADVENTSKALENDER

En bild från Olaus Petri kyrkas barndom. Inte mycket till jul- eller adventsbild, kanske. Men kortet kan reta tankeverksamheten. Åtminstone för oss som vet hur det ser ut i dag. I denna omåttligt fina och snart 100-åriga kyrka. Man lägger märke till en mängd förändringar. Vilket borde gå att göra i vilken kyrka som helst. Jämför bara ett mycket gammalt kort på kyrkans interiör med ett modernt och relativt nytaget. Fundera över vilka förändringar som genomförts - och varför.

Bilden här, utgiven av Missionsbokhandeln i Örebro) är från den tid då kyrkan hade 1.100 sittplatser. Idag får vi som mest ta in ca 700 sittande i vår kyrka. Bänkkvarteren på sidorna är sedan länge borta och istället har bänkar placerats längs med ytterväggarna. Ett resultat av en vikande kyrksed. Fortfarande är Olaus Petri kyrka mycket välbesökt. Men det var länge sedan så många som 1.100 personer trängde på för att fira högmässa. Men visst finns det tillfällen då 5-600 personer kommer. Det kan även hända vid enstaka tillfällen att det blir helt fullt och människor får vända hem igen...

Kyrkan saknar synlig belysning. Inga skrymmande lampkronor här inte. Idag finns rejält med belysning – men mittgången är fortfarande fri från skrymmande ljuskronor. Istället hänger kronorna i bågarna mellan sidoskepp och mittskepp. Vilket lämnar öppet fram emot koret och högaltaret och erbjuder höjd, rymd och ljus. Man anar att detta är en port till himmelen. (Den som besökt Varnhem kan ana att den kyrkan är en förebild till Olaus Petri. Särskilt kan man lägga märke till den likartade koromgången bakom högaltaret)

Triumfkrucifixet har vid fototillfället ännu inte fått plats i den stora bågen mellan mellankoret och högkoret. Även vår tid lämnar alltså avgörande spår i kyrkans inre. Inte bara i form av ljusbärare och ikoner – utan även i det som har med det praktiska att göra. Starkt ljus så att vi kan se. Bra högtalaranläggningar så att vi kan höra. Av denna iakttagelse kan man göra en bra slogan inför kyrkans 100-årsjubileum: KOM! SE! HÖR!

Vykort 18 - stillsam ADVENTSKALENDER

Färglagt och förgrant är kortet. Mot svartvit bakgrund avtecknar sig färgstarka barn. Med en färgkanoin starkare än de liturgiska färgerna. Skärlt för flickor. Blått för pojkar.

Skogen är så tät så dess svärta blånar. Flickan har sitt trygghetsdjur med sig. Nallebjörnen. Ett totem för många barn! I överförd bemärkelse, naturligtvis. Men som en vän som ger trygghet. Av sig själv. Nästan magiskt försvinner yttre hot och inre oro. Tänk vad en fint utformad kramängel skulle kunna göra för barns upplevda trygghet. Krama en ängel!  

Kortet har de välkända julattributen: släde, julklappar, snö, gran, damasker, förväntansfulla barn. En God Jul ska det bli. Någonstans. Dit är barnen på väg.

Kortet är avsänt från Göteborg den 24/12 1923. Till familjen Johansson i Östansjö.

Vykort 17 - stillsam ADVENTSKALENDER



Räkna de lyckliga stunderna blott. Eller de viktiga ögonblicken. Då när något blev sagt som behövde sägas. Ett förtroende delades. En erfarenhet kom till uttryck. Ofta över en kopp kaffe.

Adventsstaken är tänd. Julbocken skymtar fram bakom ljusen. Kopparpannan fylld med kokkaffe. Dags för kalas. Ett sådan som varje församling försöker ha. Ofta. Kyrkkaffet är gyllene ögonblick. Där äger många små och betydelsefulla möten rum.

Här ett gratulationskort kan man tro. Ett av dessa märkliga kort som sändes till bemärkelsedagar. Ofta med dukade bord. Prunkande med blommor och överfyllda fat. Som ett försiktigt påpekande om att även jag hade velat vara där. Kanske blev jag inte bjuden? Eller var avståndet för stort? 

Ännu ett kort får följa med. Här ett sådant dukat bord. Som ett ymnighetshorn. Stort överflöd av blomsterdekorationer. Ingen behöver tvivla på att det stundar kaffekalas och fest!

Ett saffransbröd så varmt och gott

man dukar upp på bord
och kaffet sjuder lagom smått
snart hörs ett välkomstord

Låt glädjens Herre vara gäst!
Kyrkkaffet drickas ska
och denna efterfirningsfest
långt bättre är än bra

Sitt ner en stund och träffa folk
vi pratar ditt och datt
Vad sa han våran skriftens tolk?
Bar lärjungarna hatt?

Nej, de bar kring en svartvit katt
att klappa, som gav ro
En skatt, sa han det hördes väl
så världen skulle tro

Så teologiskt talar man
vid kaffestunden vår
om allt helt fritt vi språka kan
får vänskap som består

Vykort 16 - stillsam ADVENTSKALENDER



Ännu pågår förberedelserna inför julfirandet. Pepparkaksgubbar och -gummor och små grisar av marsipan. Alla bakar säkerligen inte kakor, inte heller knådar de figurer. Men annat står på dagordningen. Måst bara, ska hinna, detta behövs...

Men riktigt allt måste inte göras eller hinnas med. En andhämtningspaus är värdefullt. Ett högmässobesök kan ge tid för eftertanke och reflektion. För spirituell rekreation. Återskapande. Återhämtning! Det är oerhört fint. och bra! Så tänker jag ett led längre. Det kanske inte är vad jag vill som ska avgöra gudstjänstens vara och inriktning. Tänk om Gud ville gudstjänsten. För sitt folk. Att fira gudstjänst handlar då inte om dess nytta för mig. Fokuserar inte mest på vad jag tycker, vill och har behov av. Gud kallar oss samman till ett möte med sig själv, med det heliga, det gudomliga. Större kan det knappast bli. Mera meningsfullt går inte att göra det. Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot. Himmelen och jorden är fyllda av hans härlighet...

I jämförelse bleknar vår brådska och upptagenhet. Stressen förminskas. Ibland får man faktiskt nöja sig med det som blev. Av all vår strävan. Och hoppas att den helgades. Välsignades.

Helt enkelt är det kanske inte till att börja med att släppa taget. Men man kan lära sig att göra annorlunda eller mindre. Också det kan leda till välbefinnande! Men vi som redan har bakat frestas naturligtvis också att göra ännu mera. Istället för att vila. Vänta. Vi bjuder gärna: Ta en kaka till! Julen är snart här!

Vykort 15 - stillsam ADVENTSKALENDER

Olaus Petri kyrka i Örebro invigdes den 4 söndagen i advent 1912. Nästa söndag fyller denna vackra helgedom 100 år. Det firas med en särskild jubileumshögmässa den 23/12 kl 10.00.
Att det får bli ett vanligt vykort föreställande en församlingskyrka i årets adventskalender kan man förstå. Landets kyrkor har varit och är nog fortfarande de mest spridda motiven av alla. Varje sådant kort kan leda till många reflektioner och funderingar. Inte bara vad gäller kyrkosed och kyrksamhet utan också om vad byggnaden berättar.

Har kyrkan ett torn. Var sitter det? Över ingång eller kor, eller som här mitt över den plats där ett kors uppstår, där linjen väster- öster korsas av linjen norr-söder. Vad vill tornet understryka? Guds väldighet? Eller är det ett praktiskt sätt att bli synlig i bygden, att ge klockklangen fritt spelrum? Är tornet ett pekfinger mot himlen? En orienteringspunkt?

Dagens kort visar den just färdigställda kyrkan på norr i Örebro. Den kostade ungefär 410.000 kronor att bygga och färdigställa.

I kontraktet som upprättades i oktober 1908 kan man läsa:

§5. Arbetet får omedelbart taga sin början och skall så drifvas, att hela byggnaden står färdig till afsyning d. 1 Juli år 1912. Skulle arbetet afbrytas af strejk eller lockout, hvartill entreprenörerna bevisligen ej gifvit anledning, ega dessa att begära en förlängning af arbetstiden, motsvarande den tid, arbetet sålunda fördröjdes.

Och i en skrivelse till Örebro stads kyrkoråd daterad och undetecknad den 25 april 1912 finner man följande: Undertecknade få härmed vördsamt anmäla att vid uppförandet av Olaus Petri-Kyrkan härstädes avbrott i arbetet ägt rum dels 6 veckor år 1909 på grund av den s.k. storstrejken, dels 16 veckor år 1911 genom strejk och lockout och få därmed, med stöd av §5 i entreprenadkontraktet, anhålla om motsvarande förlängning av tiden för byggnadsarbetets avlämnande i färdigt skick.

Så påverkades även kyrkan av förhållanden och konflikter i samhället. Kyrkan var, eller är, alltså ingen isolerad plats där man ska, eller kan, strunta i politiska eller ekonomiska frågor. Dessa dokument ger naturligtvis förklaringen till att kyrkan invigdes mitt i kalla vintern och inte under det varma sommarhalvåret.

Hundraårsjubileum - det Ni!

Vykort 14 - stillsam ADVENTSKALENDER

Guldet blev svärtat. I själva verket är detta ett gyllene kort. En ängel med fjärilsvingar, men ser man efterär det nog en faun, som flyger och styr en cigarrformad luftballong. Se vilken fantstisk fyrklöverspropeller! Lyckan driver alltså farkosten framåt. Många tror faktiskt att "the persuit of happiness" är tillvarons mening. Lyckojakten är stark, men betydligt överdriven. Meningen med livet är knappast lycka. Den är eteriskt flyktig.

Beundra även vackra blomstergirlander och tretungad flagga. Eller det magnifika hjärtat av guld. Ett sådant man önskar vi alla hade. Ett gott hjärta, ett av guld! Men vänta, flaggan. Är den bara sönderpiskad och fransig av ihållande fart och vind? Vem vet. Undan går det eftersom avgaserna står som moln under denna tidiga zeppelinare!

Vikten av högtflygande planer kanske kan ta denna form? Om inte annat flyger tiden fram emot jul. Oemotståndligt snabb. Kortet är poststämplat 1908.

Vykort 13 - stillsam ADVENTSKALENDER

Med sådana frejdiga eldslågor flammande ovan huvudet leds tankarna till Apostlagärningarna: De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem (Apg 2:3-4).

Denna Lucia bringar lussebullar och kaffe. Kanske till förskrämda Nobelpristagare på Grand Hotel i Stockholm. Istället för att bära förnödenheter till de som höll sig gömda i grottorna i de Sicilianska bergen. Men så avbildar kortet en typisk representant för det svenska småskaliga Luciafirandet som har ägt rum i hemmets lugna vrå. Märk skillnaden i drag ovanför flickans huvud och slingorna som oberörda stiger från kaffekannan. Kanske en bekräftelse på skillnaden mellan hemmet och världen? Den imponerande blonda flätan vilar över den vänstra axeln, kanske för att balansera kaffebrickan och ge mera symmetri i bilden? Adina Sand som målat var en flitig kortkonstnär och -illustratör.

Om Lucialegenden kan man läsa på många ställen, bl a här. Hennes mod att stå upp för sin tro kan vara en god förebild i tider då beröringsskräcken ökar. Kortet idag får hjälpa oss att tänka på att varje människa, även du och jag, kan vara en ljusbärare. This little light of mine...

Vykort 12 - stillsam ADVENTSKALENDER

Övning ger färdighet. Flera timmars datastrul denna morgon med låsta program gjorde dagens adventskort försenat. Men ihärdighet och upprepade starter gjorde susen. Övning är all kunskaps moder. Det påpekades alltid när jag i min barndom tragglade med en övermäktig pianoläxa. Det tog emot att sitta själv framför pianot när solen sken och mina kamrater var ute och spelade fotboll. Övningarna räckte inte till för att uppnå färdighet. Däremot blev jag ganska färdig med pianot. Intresse och förmåga att hantera klaviaturinstrument var inte min gåva.

Men just idag övas det extra mycket. Luciaprocessioner ska skrida in i daghem och skolsalar, i matsalar och aulor. Lucia, detta strålande helgon från Syrakusa, har lyckats smyga sig runt den Skolverkets mur som ska skydda mot religionsutövning. Lucia, denna trons förebild, fäste ljus i håret för att se var hon satte foten i den mörka natten när hon sörjde för gömda kristna som försökt undkomma kejsarens förföljelse. Lucia, denna modiga martyr, vars ögon stacks ut och hon till sist avrättades för sin tro, hon bär också martyriets röda färg runt midjan.

Ikväll blir det Luciakonsert och -spel i vår församling (Olaus Petri) som i så många andra församlingar. Lucias egen dag är så fylld ändå att vi vant oss vid att fira dagen före. Till och med änglarna tycks öva. De ackompanjerar på himmelsk orgel och förstärker i körstämmorna. Orgeln är tecknad ungefär som Disneys orgel som TV-publiken aldrig tycks tröttna på under julafton. Änglakläderna är också synnerligen opraktiska för musicerande. Skära vingar är en extra liten piffig detalj för en moderiktig och kvinnlig ängel. Att ängeln inte kan sina psalmer utantill känns oroande. Kortet är sänt i början av 1900-talet från Stockholm till Kilafors.

Vykort 11 - stillsam ADVENTSKALENDER

En krubbild som väcker frågor. Var det verkligen en krubba det handlade om? Eller ett grekiskt tempel? Jesus som skulle vara nyfödd kom han till världen som 4--5-åring? Förmodligen är det stjärnans ljus som Maria får en dusch av.

Detta julkort blänker och strålar. Visst måste det ha varit opraktiskt att ha varit vitklädda. I den miljön. Varför är detta uthus så tomt? Inga djur, ingen Josef, inga herdar. Bara guldlockigt hö. Men allt guld understryker att det himmelska tar plats på jorden. Det får det enklaste hus att lysa upp. Ett stall blir till en kyrka med pelare och allt.

Men jag förmodar att man skall kunna tänka sig detta som en bild av församlingens (eller skolans?) julspel. Kortet är "Printed in Germany" och sänt till Rimbo, Katrineberg julen 1911, dvs för 101 år sedan!

Vykort 10 - stillsam ADVENTSKALENDER

Man må kalla mig barnslig. Men änglarna är mina vänner! Grundlagt i söndagsskolan. Förstärkt av fina bokmärken. Understruket av Bibelns berättelser om dessa Guds budbärare. När man berättar om sina änglaupplevelser visar det sig att ensam är man definitivt inte. Otroligt många har mött änglar, sett dem, haft hjälp av dem! Plötsligt har det skimrat i ögonvrån. Eller så har änglanärvaron setts, synts och hörts. Någon har gripit in. Nobelt och gudomligt!
Svenska kyrkan borde se till att trycka verkliga julkort med änglar. Att erbjuda syn för sägen så att säga. Man kanske kunde få efterlysa ett kort på bebådelsen? Och några på änglakören i julnatten? Eller änglarna som ville släppa loss Paulus ur fängelset... Dessa kort skulle bli uppskattade, efterfrågade, använda! På dagens kort reflekterar ängeln över läget på jorden. Här en kvinnlig ängel. Bra, eller hur! En stunds vila innan nya uppgifter väntar? Dags att blåsa i trumpet? Vifta med palmblad?

Filmens änglar är många. Låt mig ge bara några få exempel. Wim Wenders film Der Himmel über Berlin, Himmel över Berlin är en fantastisk historia om några änglar som osynliga finns i Berlin. De kan höra vad människor tänker! En av dem tröttnar på sin eviga tillvaro och vill bli dödlig och mänsklig. En akrobat öppnar vägen. Den som inte sett – borde se. Ännu en film handlar om en ängel som vill något annat – Änglarnas stad med Meg Ryan och Nicholas Cage. Denna änglarnas längtan efter det jordiska kanske motsvaras av vår längtan till det himmelska...

Ytterligare änglafilmer:
Änglar finns/Angels in the Outfield
The preachers wife

Och glöm inte TV-serien Touched by an Angel

Vykort 9 - stillsam ADVENTSKALENDER

De vise männen har redan varit på väg en tid. De följer stjärnan. I snart sagt varje fönster lyser antingen en adventsstjärna eller en adventsljusstake. Adventstjärnan menar man infördes till Sverige av Julia Aurelius. Och att hennes familj kunde hänga en stjärna i fönstret ska vi tydligen tacka herrnhutarna för. Inte många vet idag vilka som hörde samman med Greve Zinzendorf i denna speciella fromhet.

Idag får vi tänka på att vi alla är på väg. Så var herrnhutarna. Och så var de vise männen. På väg mot ett bestämt mål. Drivna av övertygelse och tro. Idag har många fler än tidningarna tycks tro en kyrka som sitt mål. Just när detta skrivs har man på många håll redan påbörjat sin kyrkfärd.

May the faith of the wise men
Echo in your heart today

Julkortets vise män är rikt utsmyckade med kungakronor - trots att de förmodligen var vetenskapsmän och astronomer snarare än kungar. En bär ett rökelsekar! Deras uppvaktning av Jesusbarnet symboliserar hela den bebodda världens tillbedjan. Även andra kulturer och religioner skulle samlas runt Jesus och betyga honom sin vördnad.

Den otydliga poststämpeln menar nog att kortet är sänt den 3 december 1920. Från Elkhart i USA till Jönköping.

Vykort 8 - stillsam ADVENTSKALENDER

Att erbjuda en ADVENTSKALENDER i form av gamla julkort och vykort - det är rena döden! För läsarsiffrorna. Snart finns inte stillsam längre. Alla väljer bort kalendern. För långa kortkommentarer? För ointressanta? För ovidkommande? För långsökta? Eftersökt är den under alla omständigheter inte. Vad gör väl det. Underbart är kort. Alldeles för kort.

Därför en liten eldfängd pinne. Till brasan. Vi kan i Svenska kyrkan sjunga till Maria: Ora pro nobis! Men vi kan inte önska att Guds Mor Maria ska be för oss. Om vi inte sjunger. För sådant gör vi inte. I Svenska kyrkan. Som den svenska faddern sa i Danmark när det var dags att å barnets vägnar avsvärja sig djävulen och alla hans verk. Så gör vi INTE i Sverige!

Men det är klart. Maria är död. Och då är det många som tror att en död inte kan be. Maria är väl redan i den himmelska världen. Levande. Och något ska man väl göra där också? Vad bättre än ständig bön för oss som ännu lever kvar i jämmerdalen?

Å andra sidan ber vi varandra om förbön. Om vi är djärva. Och fromma. Vad det skulle vara för förfärligt att be ett helgon, en helig, att tänka på oss? Tänka är en flitigt använd svenskluthersk omskrivning för bön. Vi tänker på er, säger vi. Eftersom det kan väcka anstöt att berätta för människor att man ber för dem. Så tvehågset djärv är den svenskkyrkliga vokabulären. Obegriplig för många lutheraner är denna tanke, denna föreställning, denna övertygelse. Trots att almanackan tycks tro så. Lutheraner har svårt med den ljusa och glada tron. Att helgon skulle finnas. Därför ska de inte heller be för oss. Det får de låta bli. Annars skulle man ju rent av kunna få för sig att de faktiskt finns. Hur blir det om vi ber för helgonen? Får vi be för dem? Och får de i så fall återgälda våra böner?

Kortet denna dag får bli en bild av Jungfru Maria, Theotokos - Gudaföderskan, Guds Moder! Med Jesusbarnet i sitt knä.

Kortet är målat av Kerstin Frykstrand, konstnären som också gjort den den välkända månadskalendern med olika bilder med årstidstypiska motiv. Hon har målat många fina kort.

Vykort 7 - stillsam ADVENTSKALENDER

Denna dag, bara några få ord. Liten nisse fångar stor gris. Kan inte rubba den. Grisen i säcken! Tror sig ha räddat den från att bli skinka, aladåb, inkokta grisfötter, fläskkotletter, julkorv och en massa andra maträtter. Nissen drar och släpar, grisen myser och ler. Räddningstimman har slagit.

Kortet är sänt till Korsnäs den 22/12 1946. Kortet är ritat/målat av Karlström.

Vykort 6 - stillsam ADVENTSKALENDER

Synonymerna till snö är inte så många. I det svenska språket. Vår känsla för snö är kanske inte lika utvecklad eller invecklad som grönländarnas. Ska man tro de senaste dagarnas rapporter är ett bra synonymt ord – kaos. Tio centimeter snö och lagom kallt – då sladdar långtradarna och proppar igen trafiken. Minsta motlut så finns det bilar som slirar och halkar. Tågen ska vi som vanligt inte tala om. Tåget 06.56 är inställt. Finns bara i tabellen. Inte på riktigt.

Visst är det frestande. Idag ställer jag in mig själv. Folk jag ska ha möten med sitter och väntar tills någon frågar – kommer han inte. Nej, han är inställd. Imorgon avgår han som vanligt.

Dagens kort är två. Värda att jämföra, ungefär som synonymer. Motiven är snarlika. Stora berg. Betlehemsstjärnan lyser. På marken strävar man med paketleveranserna. Från höger till vänster ska de fraktas över snövidderna. Man måste över och genom det ödsliga för att paketet ska träffa sin mottagare.

Bilderna skulle kunna ha rubriken: Under tiden. Som i en film. Över från vår personliga sfär till de som tjänstgör oss alla till nytta. Ja, tänk på allt som sker under tiden som vi andra är upptagna med annat. Då körs tåg – om de inte är inställda. Leveranser fortgår. Utbärning på gång. Alla de där tjänsterna som gör våra liv behagliga och möjliga. Bastjänster vi inte kan vara utan.

 

Helge Artelius har målat. Åtminstone det ena, men med all säkerhet även det andra julkortet. Han har gjort det med den äran. Trots att det är schablonartat. Omsorgen nedlagd på personerna är det som fängslar. Mitt i det enahanda och stora blå små detaljrika figurer i rött och i gult. Geten på det ena kortet kan få äldre att tänka på Gullspira. I Barnen från Frostmofjället. Hos personerna finns det energi och kraft. Paketen ska fram!

Vykort 5 - stillsam ADVENTSKALENDER

Denna dag ett kortare meddelande. Som det anstår en adventskalender. Med lite anspråk. Kort nummer fem visar ett barn. Som övar julsånger. Som konserterar. Som Sjunger ihop till de julklappar som ska köpas. Eller till en smörgås och en kopp varm choklad.

Bilden får mig att tänka på flickan med svavelstickorna. H.C. Andersens ack så tragiska julsaga. Hur stickorna fick väggarna att bli transparanta! Så att armodet momentant kunde skåda in i de rikas ljuva liv. Med dignande julbord. Sagan slutar i död och förtvivlan. En påminnelse om världens hårda villkor.

Kontrasten fattiga och rika verkar ibland alltför enkel. men inför julen kan det svart-vita behövas. Överflödet står i bjärt kontrast till den utbredda fattigdomen. Denna klyfta borde få varje person med något i plånboken och på banken att gräva djupt.

Den som vill finna en enkel väg att dela med sig kan besöka nästa högmässa. Kollekthåven gapar öppen. Att mata den är ändå att göra något. Det är som att lämna det vi har till honom som kan förvandla den enklaste gåva, en liten skärv, till stort överflöd…

Kortet är poststämplat denn 22/12 1946 och sänt till Årsunda. Konstnären hette Britt-Lis Seldinger som gift. Dessförinnan Erlandsson

Vykort 4 - stillsam ADVENTSKALENDER

Men hallå! Har du inte kommit fel, lille tomte? Lät du dig lura av de fina grilangerna, ljusrankorna, och av allt glitter och av alla de andra tomtarna? Dina kusiner som syns i vartenda skyltfönster? Och paket har du redan skaffat. Bra så. Men du får vänta. Just nu har vi inte tid med jul. Det är faktiskt advent. För tillfället. Den tid då vi tänker på Jesu ankomst. I sin kyrka. I sin församling. Och i människors hjärtan. Kan du inte lägga presenterna i garderoben. I hallen. Så länge.

Men godhjärtad tycks du vara. Som kommer med gåvor. Hoppas det är goda gåvor. Sådan som inte genast föder begär efter mer. och mer. Och mer ändå. Om man nu kan tänka så mycket mer. Ska jag tro ditt leende så står vi på god fot med varandra. Hur man nu står då… Du verkar snäll. Ser godmodig ut.

Tomtar kan man bara se i spegeln. De finns ju inte. Du finns inte. Inte på riktigt. Bara i fantasin. Vi behöver ju någon att skylla vår givmildhet på. Då känns det nästan lite lättare att det skulle vara en tomte. Än vise män som kom med de gåvor vi gjorde till julklappar. Födelsedagsgåvorna. De finaste av presenter. De har ju inte kommit fram än. Och det har egentligen inte du heller, lille tomte där.

Människor tycks ha lättare att tro på tomten. Än på att Gud skulle födas i mänsklig gestalt. Som ett hjälplöst litet spädbarn. Jag hörde en gång en präst berätta om konfirmander som trodde på en liten gubbe som satt på taket på deras lägerstuga. De vågade inte sova om natten. För den där gubbens skull. Det var lättare att tro på det skrämmande och otäcka. Än på det goda och kärleksfyllda. Tänk så det är. Tryggare kan ingen vara, kunde de ha ropat ut!

Förresten. Här står jag och pladdrar. Jag ska ju iväg. På adventsfest. Glöggkalas. Bara Jenny Nyström har målat klart. Hon den duktiga konstnären som avbildar dig och mig. På det här kortet. Välkommen, lille tomte. Till advent.

Notera hur välkomponerat detta julkort är. Tre personer i bild. En tomte som omges av en kvinna sedd ur två synvinklar, den verkliga som bortvänd och spegelbilden som visar kvinnans leende ansikte. Målaren borde befinna sig ungefär på den plats där tomten tittar fram. Suggestivt inte bara på film, utan faktiskt även på ett julkort!

Vykort 3 - stillsam ADVENTSKALENDER

Förberedelserna inför de kommande stora helgerna: Jul, Nyår och Trettondedag Jul är sedan länge i full gång. I staden slipper vi jaga grisar med träskorna i nyporna. Men så gör man kanske i någon lantlig idyll för att få riktig fart under ullstrumporna?

Men visst finns det modern grisjakt. Det är bara att vänta. Vegetarianerna dras nog inte in i den stora kapplöpningen. Men många andra. Ju närmare dopparedagen desto billigare skinka. Så här kan det låta: Om du handlar för 300 kronor får du köpa en skinka för 5 eller 10 kronor kilot. Liknande erbjudanden sätter fart på jägarinstinkterna. Det blir ett riv och ett slit i diskarna för att bland de billiga skinkorna finna den finaste, bästa och läckraste. Hur man nu kan veta det. Tillfredsställelsen över att kunna spara pengar får folk att åka bil på kors och tvärs genom städerna. I sina miljöbilar, får man hoppas.

Man kan välja att se kortet som en munter situationsbild från en svunnen agrar tid. En välmående gris som lätt räddar skinn och skinka undan en tokiger dräng som satt skorna på händerna. Dansen den går! Mottagaren kan tänka: Vi får nöja oss med grönkål på julbordet och skippa korv och skinka. Det blir en mager men glad jul.

Kortet är ritat av Sigrid Sundius Dahlström under det tidiga 1900-talet. Om henne kan man någonstans på nätet hita följande uppgifter: Sundius-Beckman, Sigrid Anna Mathilda, f. 1881 19/10, d. 1961 18/2 i Stockholm. Teckningslärarinn: målarinna, tecknare. Föräldrar: trädgårdsarkitekten Karl Agaton Leonard Sundius och Johanna (Hanna) Amalia Rydstrand. Gift 1) 1906 – 22 med apotekaren R. Dahlström, 2) 1923 – 33 med Apotekaren N. Beckman.

Efter studier vid Tekniska skolan i Stockholm 1900 – 03 och en slöjdlärarinnekurs sistnämnda år tjänstgjorde S. som teckningslärarinna vid Stockholms folkskolor. Hon skrev och illustrerade barnböckerna ”Lille Pers dröm” (1919) och ”Sommar i Lappland” (1950) samt gjorde illustrationer S. J. Hedborns ”Ute blåser sommarvind” (1916). Utan att framträda offentligt ägnade hon sig också åt måleri i akvarell, olja och pastell.

Vykort 2 - stillsam ADVENTSKALENDER

Den första söndagen i advent är landets stora kyrkogångsdag. Traditionen att då besöka och delta i högmässan håller i sig. Igenkänningen brukar vara stor. De flesta psalmerna är bekanta. Att få stämma in i den sedvanliga Hosiannasången brukar kännas både högtidligt och stort.

Men skulle församlingen anpassa sin gudstjänst för att bättre passa de som då kommer - så vore nog även denna tradition snart till ända. Det är just genom sin egenart, församlingens möte med sin Herre när han tågar in i Jerusalem, i kyrkan synliggjort genom processionen och i gudstjänstdeltagarnas hjärtan, som den drar människor till sig. Kyrkan ska naturligtvis inte ängsligt göra om sin gudstjänst för att locka och dra. Söndagens gudstjänst är. Står på sina egna ben. Buren fram genom sekler är församlingens huvudgudsthänst först och främst kyrkans möte med sin Herre. Inte ett evenemang för marknadsföring.

På kortet ovan, mer än 100 år gammalt, är kyrkvägen duktigt upptrampad. Så man får förmoda att här kommer några eftersläntrare. På väg till sockenkyrkan. Riktigt hur denna kyrka är byggd förstår man inte. Bakom trädstammen skymtar ytterligare ett långhus. Det förstår man av de höga kyrkfönstren som även där kan anas. För inte kan det väl vara församlingshemmet? Eller prästgården?

Kyrkogången på julkorten brukar mest syfta på julottan. Det ser man på facklor och tjärbloss, hästar och slädar som far fram i tidig morgon, på gryningsljuset, på människorna som strömmar till, på psalmnumren på psalmtavlan som visar att det är ottepsalmerna som ska sjungas. Under senare år har midnattsmässan blivit den stora gudstjänsten och allt färre går upp till julottan. Samtidigt har julkorten allt mer förlorat och tappat bort de kristna och religiösa motiven. Så vill man hitta kyrkogångarkort får man leta. Eller krubbilder.

Men för dagen gläds vi med de många som över hela landet vandrar till sina kyrkor. Där ska Bereden väg för Herren sjungas så det dånar, Hosiannropen ska skalla som i Jerusalem en gång och evangeliet ska klart och rent förkunnas! Så: kom med oss och fira advent!

Vykort 1 - stillsam ADVENTSKALENDER

Detta kort var tidningen "MIDVINTERS" julkort och medföljde årgången 1906. Tidningen gavs ut av Fröléen & Comp. från 1898. Ellen Björklund har komponerat bilden.

Det vita fältet till höger öppnar för egna fantasier. Finns där en stor vedlår? Kanske kan man rita dit en dörr som någon är på väg in igenom? Någon som har satt sig vid boret och delar egenskapen? Man kan hitta på. Eller ännu bättre rita och berätta alldeles själv...

Dagen före första söndagen i advent kan man behöva sitta ner en stund. Dricka sitt kaffe. Krama någon. Och känna en katts tillgivenhet. Pepparkaksbaket har redan ägt rum. Men mer är att vänta. I den öppna spisen hålls grytan kokande. Så tidsmässigt befinner vi oss för länge sedan. 1906 kanske bilden av öppen eld med en kittel som kokar inte kändes främmande och avlägset.

Ett gyllene ögonblick har Ellen Björklund fångat. Sådana som vi minns. Som vi gömmer i hjärta och minne. Som vi längtar efter att få uppleva på nytt.

Frimärkesikonerna från 1992

Postverket har genom åren verkligen visat att man gillade julen. Den som vill studera utgåvorna av landets julfrimärken kan hitta många exempel på vårt kristna arv. Då var det knappast någon som invände mot att alla julkort och -brev frankerades med bilder och föremål från den kristna kyrkans insida.

I landets många frimärksalbum sitter ett otal märken med motiv från den kristna kyrkan. Där har man länge haft modet att inkludera det kristna arvet bland frimärksmotiven.  

Förklaringen i häftet med 1992 års julfrimärken var skriven av ikonexperten Ulf Abel. Han skrev: Ikoner är heliga bilder i den ortodoxa kyrkan, ibland kallad den östkristna. Bilden uppfattas här inte enbart som illustration till Bibeln och andra texter, utan som en del av det heliga budskapet. Dessa "fönster mot evigheten" spelar en central roll för församlingen och den enskilde.

Här avbildade ikoner, alla ryska, kommer från Tretiakov-galleriet i Moskva och Ryska museet i St. Petersburg samt från Stockholms Nationalmuseum, som har en betydande ikonsamling. Ikonerna är (övre r. fr. v.) Joachims och Annas, dvs Marias föräldrars möte, 1500-tal, Stockholm, Maria med barnet ("Gudsmodern från Don"), 1300-tal, Moskva, (Nedre r.) Ärkeängeln Gabriel ("Aängeln med det gyllene håret"), 1100-tal, St. Petersburg och Den heliga Nikolaus, 1500-tal, Stockholm.

Skolverkets hymn

Fira advent utan religion! Vilken innovation. Töm adventstiden på sin ursprungliga betydelse och kvar finns, ja, vad då? Väntan på tomtens ankomst? Köpmännens förfirningstid inför jul?

Wikipedia skriver inledningsvis om advent: Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst och är den inledande perioden i det västerländska kyrkoåret. Men det tänkte väl inte skolverket på.

Så i advent tystnar Bereden väg för Herren. Inget Hosianna ska sjungas. Och Ett litet barn av Davids hus ska minsann inte göra vinternatten ljus. Det ska han låta bli! Bibelläsning, bön och välsignelse ska portförbjudas i Herrens hus. Rektorn tar över kyrkans heliga rum. Vet rektorerna vad de i så fall får ansvar för? Medeltida och ovärderliga konstskatter. Oersättliga föremål. Målningar, skulpturer och liturgiska ting.

Inför denna gökungeteknik himlar jag med ögonen. Tanken svindlar. Därför kommer här ett förslag till en hymn att sjungas å Skolverket och i landets skolor i helig adventstid:

Gör porten hög, gör dörren bred
och djupt i stoftet böj dig ned
var glad, ty Skolverket det är
som skyddar dig i kyrkan här
mot religion och sådant trams
tar bort all bön och prästers flams
ty något viktigt är på gång:
sjung skola, sjung en tomtesång!

Vi lär oss alltså hålla fest
i grannens hus, ty där ryms flest
Vi lyfter ut allt de har ärvt
Värdfolk - sitt ner, se bort, håll käft!
Var glad, var nöjd att vi är här
gläds också åt att vi ej svär!
Låt festa loss, vi håller hov
advent och jul, till sommarlov!

För stad och land om skydd vi ber
vi vill ej här välsignas mer
Stäng varje Bibel, sjung ej psalm
göm altaret bak närmsta palm
Vi är ett folk som ej ska tro
att Jesus giver frid och ro
Men - tiger präst och diakon
från sten och valv hörs rop och dån


Läs mer: i Svenska Dagbladet, i Aftonbladet, i Smålandsposten, i Dagen

samt på Skolverkets hemsida:

En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning eller en samling i kyrkan eller en annan religiös lokal. Skolan eller förskolan ska utforma samlingen så att alla elever kan delta. Föräldrarna ska kunna låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade i någon trosriktning.


Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.

Rektorn eller förskolechefen ska ha hela kontrollen över avslutningens eller samlingens innehåll och utformning.

Sluta hyckla

Lutheraners fantomsmärtor tycks aldrig ta slut. Katoliker är skyldiga till det mesta. Katolikskskräcken, gränsande till hat, gör att det mesta annat går an. De verkar rent av som om det vore bättre att vara agnostiker och icke troende än katolskt sinnad.

Vi i Svenska kyrkan, den stora majoritetskyrkan, är så osäkra på vår identitet att vi inte kan anställa människor av andra konfessioner på uppdrag som är centrala för församlingens liv och verksamhet! Föreställer vi oss att de är agenter för inkvisitionen? Men eftersom vi i vår kyrka inte är principfasta gör det ingenting om den som anställs råkar vara baptist eller pingstvän, bara man inte är katolik (eller ortodox)! Frikyrkofolket i Svenska kyrkan ifrågasätts inte. Att de finns där leder inte till några extra granskande undersökningar. Vilket vi bör tacka Gud för!

Men en sällsynt teologisk kullerbytta utspelar sig. De gamla frikyrkorna tillåter nämligen att man är med i två samfund - samtidigt! Så praktiskt. Då kommer man ju förbi detta med att man har en annan övertygelse. Då blir det möjligt att ha två. Samtidigt. Vilket katoliker och ortodoxer inte får ha.

De flesta med annan konfessionell identitet gör utomordentliga insatser för Svenska kyrkan. De är duktiga och skickliga. Därför är de anställda. Vilket talar för att öppenheten måste ökas.

Svenska kyrkan har frikostigt anställt alla möjliga frikyrkobarn, de som redan har eller som har skaffat sig en extra kyrkotillhörighet. Sådana som blivit nominella lutheraner. Nog har det funnits sådana som inte alls vare sig velat eller kunnat försvara dopet av späda barn! Sådana som inte förstått detta med sakrament eller kyrkorummets speciella karaktär. Ja till och med agnostiker och andra kan man städsla om man vill. Men om någon har katolska trossyskon i båten börjar skvallret och misstänksamhetens trospoliser mobiliseras. De som vet att rykten får vingar släpper loss sina fantasier om mörka och dolda syften. Det är då talet om tolerans och mångfaldens välsignelser krackelerar.

Hyckleriet måste naturligtvis upphöra. Svenska kyrkan borde anställa de allra bästa och mest kompetenta oavsett kristen konfession. Små sekter kan behöva försäkra sig om sin egenart genom att anställa folk enbart av den "rätta ullen". Det skulle vara begripligt. Vi i det stora majoritetssamfundet borde däremot frimodigt uppmuntra den ekumenisk öppenhet och ömsesidighet vi påräknar från andra. Allt annat är att sitta fast i medeltidens antagonism. Tänk att fortfarande kunna känna skräck, avsky och att ha värk efter femhundra år. Hur bär de sig åt? (I flera bemärkelser!)

Bön för kyrkan

De senaste månaderna har knäna slitits. Och de knäppta händerna nästan fastnat i varandra. Suckarna och vädjandena till vår Herre har ständigt varit på läpparna. Det som för somliga av oss har varit en svår prövning har för andra varit framgång och triumf. Man vore okänslig för att inte uppfatta detta. Både och.

På ett sätt har processen kring kyrkans organisation pekat på att det finns en högre makt. Eller makter. Stiftet. Och kyrkomötet. På sikt kanske det kan få någon att inse att vi alla lever under sådana makters beskärm? Beskydd? Möjligen kan tron på den som står högt över alla världsliga makter därigenom gynnas?

När de egna orden tagit slut har bönboken kommit till stöd och hjälp. Allt mer har jag tänkt på kyrkan, det där huset vars stenar är vittnesbörd och teologi. Men som också representerar allt vad kyrkan är. Ur Uncommon Prayers i förra versionen av Den lilla bönboken:

O Gud, gör dörren till detta hus
vid nog att ta emot alla som längtar
efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad.
Gör dess tröskel så slät,
att den inte blir en stötesten för barn och vilsna fötter,
men så hög och stark
att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud, låt dörren till detta hus
bli en port till ditt eviga rike.

Religionerna möter kommunen

I Örebro, liksom i en del andra kommuner, finns det numera råd eller forum för samtalet mellan religiösa företrädare och kommunen. I Örebro startades det intreerkulturella och interreligiösa rådet 2007. Vid en regeringskonferens nyligen lyftes frågorna om religionernas plats och roll i samhällsbygget. Om konferensen kan man läsa på regeringens hemsida.

Några av medlemmarna i rådet i Örebro uttalade sig om rådets frågor och dess betydelse. Intressanta ämnen diskuteras. Ungdomsfrågor, äldrevård eller mötet i skolan mellan läroplanens villkor och olika religioners fasteperioder etc. Kanske kan Svenska kyrkan i fler kommuner bidra till ett gott möte mellan kommunen och religionerna i pluralis.

Räven på museigården

Nästan varje sommar besöker jag Museigården Norrbys. En bondgård där tiden stannat. Det är som om folket på gården bara är ute i något ärende. Besökaren får kliva in i husets många rum och därtill besöka källaren!

I trappan till övervåningen finns en räv. Med en fågel i munnen. Som en illustration till aktuella frågor. Var och en kan fantisera fritt. Om samspel och relation, om närhet och...

Gotlands Museum skriver om Norrbys: Att komma innanför Norrbys grindar är som att stiga in i en svunnen tid. Inget jäkt stör sinnesfriden. Gårdens nutida värdfolk, klädda i tidstypiska kläder, tar väl hand om dig. Visning av boningshus sker under sommaren flera gånger per dag eller på beställning. Bryggarhuset, smedjan, kvarnen, ladugården och svinhuset står öppna och väntar på besök.


Norrbys i Väte socken tillföll Gotlands Museum genom ett arv 1995. Tre syskon, Edvin, Martha och Erik födda i början av 1900-talet, bodde sida vid sida på gården hela sitt liv utan att bilda egna familjer.

Nu finns de inte mer. Men vi kan minnas dem vid besöken på detta gårdsmuseum.

Tid att sluta häckla

Har Du inte häcklat klart snart? Vad vinner Du på att ironisera och, ja, nästan förlöjliga den stora majoritet inom kyrkan som vill ha storpastorat?


Ingenting är naturligtvis vunnet. Möjligen lättar graden av frustration över hela den märkligaste historien på länge. Att pressen och andra medier helt missat detta är generande för dem. De kyrkotillhöriga, medlemmarna, har inte fått klart för sig vilken omvälvning som förestår eller vad som händer deras församlingar.

Även en majoritet kan ha fel. Att någon av tillskyndarna anar att det finns brister märks på den haltande och nästan helt uteblivna diskussionen. Annars hade de väl vågat ta debatten och testa sina argument. Men eftersom utredningen Närhet och samverkan var så enig behövde man inte. Man kunde nöja sig med att föra ut detta som en förbättring och förstärkning. Av församlingarna och deras möjligheter! Hmm. Hela historien vore väl värd en vitbok.

I en sådan dokumentation kunde vi som ville något annat fundera högt och göra en grundligare argumentationsanalys. Och en teologisk genomgång. Klipp ur de partier ur utredningen som ägnas teologi och församlingssyn så blir resultatet inte bara magert utan synnerligen avslöjande.

Vitboken kunde redovisa skälen till varför politikerna fick så ofattbart bråttom. Och varför man inte ville ge församlingar möjlighet att lämna samfälligheterna innan de blev cementerade pastorat. Någon borde verkligen ifrågasätta den massiva egendomsöverföring till pastoraten och om det verkligen skett med hänsyn till gamla lagfarter, donationer. Omvandlingen har astronomiska proportioner. Att ingen har studerat eller utrett hur det förhåller med egendomen är egendomligt (om uttrycket tillåts). Inte heller har man utrett konsekvenserna för dagens juridiska personer – kan verkligen församlingarna i pastoraten fortsätta vara egna juridiska personer? Wikipedia skriver: Juridisk person är ett juridiskt begrepp för en sammanslutning, som har egen rättskapacitet, det vill säga kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. En juridisk person kan ingå avtal, äga tillgångar och ådra sig skulder. Den juridiska personen äger också uppträda som part i domstol.

Det typiska för en juridisk person är att den, precis som en fysisk person kan förvärva och äga tillgångar, ådra sig och vara betalningsansvarig för skulder och vara kärande eller svarande i rättegång.

 I vad mån kan församlingarna i pastoraten tänkas ha rätt att sluta giltiga avtal som ska hålla över tid?
Är det inte tid att försöka göra något bra av det som ändå måste bli?

Inga alternativ erbjuds. Så visst måste nu tid och kraft gå åt till att avveckla självständigheten och inordna församlingarna i storpastoraten. Men att huka för orimliga maktanspråk för pastoraten, om de skulle dyka upp, ska ingen heller behöva göra.

I det nya finns självfallet möjligheter. Allt som går att göra, för att ge församlingarna tillbaka så mycket som möjligt av det de tvingas avstå, ska göras! Kan det ske i hyfsat samförstånd och i hövliga former så vore det bäst för alla parter. Räddas det som räddas kan. För kyrkans och evangeliets skull.