Kristen tro är en värderingsmotor

När Ingmar Bergman i ett sommarprogram frågade: varifrån kommer musiken, väckte det stort gensvar. Människor funderade och diskuterade. Samtal uppstod på arbetsplatser och i hem. Musik tycktes inte behöva förklaras eller definieras. Alla visste vad som menades. Och hade egna upplevelser av musik som vidunderlig och hänryckande.

Det finns enstaka röster som för närvarande bär drag av Ingmar Bergman. De frågar inte varifrån musiken kommer. De ifrågasätter alla de förnumstiga påståenden som regnat från politiska scener och anföranden under sommaren. Svenska värderingar och demokratiska värderingar. Hm!

 

Var finns alla de som forskar på normer och värderingar? Varför tiger de i stort sett still? Nästan som vore de teologer av facket. De borde ju kunna ställa den retoriska frågan: varifrån kommer värderingarna? Men ingen är nyfiken. Ingen verkar vilja veta.

Värderingar är föränderliga påstås det som vore det ett slags ny insikt. Men sådana kommentarer kastar inte ljus över vad en värdering egentligen är till skillnad från tillfälligt tyckande eller snabbt övergående åsiktstrender. Hur och var uppstår en värdering? Vari består den?

 Inom livåskådningsforskningen har man ägnat frågan om värderingar viss uppmärksamhet. Genom Anders Jeffners definition av livsåskådning blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck… för att nämna några.

Dessa värden och värderingar kan inte monopoliseras av kristendomen, även andra övertygelser bär sådana grundvärderingar. Vilket antyder att det borde vara ännu svårare att geografiskt bestämma dem och liknande värderingar eller att göra anspråk på dem som typiskt svenska värderingar. Men det betyder inte att känslan för land och nation, för samhörighet inom en eller flera kulturer kan eller ska avvisas.

 

Nationalism får ofta en så snäv uttolkning som möjligt just för att den ska kunna avvisas. Stolthet och glädje över det vi åstadkommer i vårt land välfärdsmässigt, sportsligt, industriellt, kulturellt och socialt borde kunna vara en källa till gemensam stolthet. Den stoltheten behöver inte vara utestängande och utdefinierande utan kan lika gärna vara inkluderande och välkomnande, vilket det finns många folkliga uttryck för och tecken på.

En stat kan inte enbart genom sin lag eller sina skolor upprätthålla värderingar. Det behövs idéburna (!) rörelser och organisationer där man har ideologiska eller religiösa övertygelser som föder och när värderingarna. De korta åsiktsspannen med tillfälliga trender räcker och duger inte för att säkerställa de värderingar som över tid håller ett samhälle samman. Då ökar risken för sönderfall och djup värderingsmässig splittring. Vilket är något annat än yttrande och åsiktsfrihet. Det är när de grundläggande värderingarna inte längre fungerar tillsammans i försvaret av det gemensamma och ett antal värderingar det finns stor samstämmighet omkring... 

Katten blir dagens ersättare

Sixten heter min katt. Sixten, the cat är en flitigare skribent än stillsam. Han funderar, diktar och står i. Det är honom jag uppmanas att tala om. När jag bjuds till kyrkliga samlingar. Kan du inte komma till oss, säger de och jag känner mig efterfrågad. Och berätta om katten, fortsätter de.

Inga teologiska önskamål där inte. Nej, Sixten är det som lockar. Även vid möten på stadens gator och torg. Ja, inte möten som i vittnesbörd och sång. Utan som i påråkade medmänniskor. Då brukar konsersationen inledas med ett vänligt frågande: Hur står det till? Jag ler vänligt och tänker svara. När fortsättningen följer:... med Sixten?

Så för dagen vilar stillsam och låter Sixten, the cat erbjuda några av de dagens funderingar han uttryckt i verserad form:

Vaknar trött, så kan det vara
drömt i natt om fåglars skara
vässat klor för bästa fästet,
dansat vals vid mössdjursnästet.

Människan är den som vårdar

päls och sår från strid på gårdar,
snart jag trycks till varma barmar,
kramas hårt av min väns armar.

Denna närhet är ren lycka
även om mitt ben kan rycka,
när jag sover ibland vänner,
jag blir lugn hos dem jag känner.

Solitär går ej i skara,
prosit, signe och bevara!
Att få för sig gilla alla
det en katt ej in kan falla.

Nu min diktning jag uppgiver,
det får bliva vad det bliver,
än det andra, än det ena
mjuka pälsar är all-lena…

Det blev så kyligt och kallt

Kan det verkligen vara så att någon enda på denna jord tycker det är berömligt att mörda oskyldiga och att meja ner barn? Kan någon verkligen tro sig utföra djärva och modiga handlingar när man med dödligt våld massakrerar oskyldiga familjer? Kan någon verkligen tro sig förtjäna himmelriket genom mord och övergrepp?

En dag som denna undrar många. För det skulle ju kunna vara så att det som hände i Nice i förväg bortförklarades och framställdes som något hedervärt och djärvt som skulle leda till martyrskap och evig belöning? Obegripligt och bestialiskt. Och om det är så, ett uttryck för en förvrängd religionsuppfattning som ingen av världsreligionerna försvarar eller godtar.

Det blev plötsligt så kyligt och kallt mitt i sommaren. Och det är inte vädrets fel...

Irriterande bifall?

Märker hur ilskna somliga blir när de lyssnar på politikerna i Almedalen. Mest på dem som hejar och står i för att backa upp den vars politik de gillar och sympatiserar med. Ty dessa anhängare applåderar sådant någon annan ogillar så djupt att blodtrycket stiger. Ungefär som de själva gör. Fast bifallet då gäller en helt annan politiker. Ett annat parti. En annan åsikt. Vars anhängare andra blir irriterade på. För att de står i och håller på.

Ingen har väl glömt det året då det största partiet möblerade scenen med gradänger där den egna bifallskören jublade och applåderade. Ungefär som i reklamprogram. I tron att det är smittsamt med andras understödstjoande. När det mest liknar cirkus. I år saknades den modellen. Tack och lov.

Om vi tror att samtal och dialog är en viktig väg till fred och samförstånd kunde det ju tänkas att det även har bäring på politisk oenighet i Sverige. Eller är det förmätet? Frågan är väl hur man ska kunna finna väg till och rum för ett utbyte över sådana gränser. Särskilt när få vill eller vågar lyssna till den andres bevekelsegrund och övertygelse. Utan att genast förkasta den. Men jag förstår att det är svårt. När man inte ens inom kyrkan kan komma till samtal. Kring handbok. Eller samexistens.

Sommar, sommar, sommar...

Sommar, sommar, sommar… lär det visst vara. Om man lyssnar till den långa programserien i Radio. Här kommer min inledning som aldrig lär hamna i någon radio. Men på bloggen får den finnas. Så det så!

Lika efterlängtad som omväxlande. Det regnar och solen lyser. Det blåser och är vindstilla. Man fryser och svettas. Det måste vara sommar. Evenemanget i Almedalen har vuxit över alla breddar. Även bäddarna har svårt att räcka till. Bekanta sover över hos andra bekanta för att under en vecka plocka hem hyresintäkter som räcker till ett par vanliga månadshyror. Eller mer. De som verkligen vill vara i Almedalen mår bäst av att vara stadda vid kassa.

Det talas från den politiska scenen med en intensitet som ger svensk politik ett uppsving mitt under den politiska lågsäsongen. Man hävdar och påstår. Föreslår och kräver. Kritiserar och tar avstånd. Beskriver och berättar. Presenterar problemen så att endast de egna idéerna tycks kunna lösa dem. Inkänning och lyssnande är en dyrbar bristvara.

Blott svenska politiker tycks omedvetna om deras hyllade svenska värderingar har varit i kyrkans påse innan den landade i den partipolitiska retoriken. Men värderingarna är så oprecist blomsterspråkigt framställda att gamla ärrade predikanter vissnar av avundsjuka. Tänk att säga så mycket med så stora anspråk om något så vanligt och universellt.

Är solidaritet en värdering? Man kan undra. Särskilt som det finns akademiker som menar att solidaritet handlar om den egna gruppens välbefinnande och inte andras och allas bästa. Alla ska möjligen med. Till att börja med. Men sedan blir det svårare. En mansdominerad arbetarrörelse som gång på gång berömmer sig av sin feminism har inte alldeles öppnat sig för sådant i praktiken. Liksom andra partier som vill att man ska tänka som de säger och inte handla som de själva gör. Man anar ett visst inflytande från alltför mänskliga predikanter som försökte hålla en flik av privatlivet privat.

Offentligheten tär på dem som står i rampljuset. De får utstå. Även sådant som ingen borde behöva tåla. Skyddas av en kontingent säkerhetsvakter och hemliga poliser. Utsättas för baktaleri och ryktesspridning. Möta förakt och få påhopp. När de borde berömmas för att de trots allt vill bära oket (korset sa visst Jesus att man skulle ta på sig, men det kanske gällde något annat?). De borde hyllas de som vill och vågar. Står ut och kämpar.

Nej, det här duger inte. Det är sommar och den södergånga vattenpumpen har just blivit lagad. Av flitiga rörmokare och vvs-skickliga ungdomar. Dags att ta en dusch. En kort en. Ty det råder visst brist på vatten. Rosévin finns dock i överflöd. Tack för att Ni har lyssnat. Eller läst. Eller låtit bli.

Säg som det är om stödet till trossamfunden!

Utredningsdirektiv är inga kioskvältare. De får inte människor att ivrigt söka finna dem på regeringens hemsida för att själva kunna bilda sig en uppfattning om vad som egentligen ska utredas. Tvärt om är det få medborgare som någonsin fäst ögonen på någon av dessa statsförvaltningens kremlologiska verbala konstruktioner.

Det borde egentligen finnas en manual för hur man läser utredningsdirektiv. Varför, kan man fråga. Vad ska det vara bra för? Är det inte bäst att låta saken bero? Skälet är att utredningsdirektiv ibland är spännande som vilken hyfsad detektivroman som helst. Sällan sägs där rent och rakt vad man egentligen vill åt. Författaren har vetat hela tiden. Läsaren (medborgaren) får reda på saken först sent omsider.

Ingen blir särskilt klok av den senaste verbala piruetten som gäller något så viktigt som statens stöd till trossamfunden. Själva ämnet borde väcka andarna. Borde få Tro och liv i Sveriges Radio att börja göra journalistik. Eller Kyrkans tidning att börja gräva. Men fler borde unna sig nöjet av denna sidmässigt ganska begränsade läsning. Den ger inblick i en värld många av oss knappt visste att den fanns. Av texten i Dir. 2016:62 framgår det att utredaren bland annat ska ”analysera det nuvarande stödets effekter för berörda trossamfund och samhället i stort” och ”föreslå ett förtydligat demokratikriterium som är i överensstämmelse med religionsfriheten”.

När man läser sådant vaknar de gamla samhällskritiska instinkterna. Vad är det man vill åt? Vad är det man inte säger? Det blir extra intressant när utredaren, professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, själv aktiv socialdemokrat och ledare för en av arbetarrörelsens fraktioner ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, ska analysera stödets effekter för ”samhället i stort”. Hur nu något sådant låter sig göras – att med någon säkerhet alls säga något meningsfullt om de samhälleligt generella verkningarna av ett för trossamfunden partikulärt bidragssystem.  

Kulturminister Alice Bah Kuhnke kommenterar utredningen på följande vis: ”Det är hög tid för en översyn så att vi framöver kan kombinera religionsfriheten med samhällets krav på grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet, demokrati och alla människors lika värde”.

Försåtlig formulering, eller hur?! Det är inte stödet till trossamfund som ska kopplas till samhällets krav på ”grundläggande demokratiska värderingar” utan själva religionsfriheten! Att staten villkorar sitt stöd för att försöka uppnå mål som riksdag och regering kan enas om, det må vara hänt. Men att religionsfriheten lika lite som yttrandefriheten eller mötesfriheten bara gäller dem som står för ”samhällets krav” på demokratiska värderingar (vilka värderingar detta egentligen är) står klart. Att värna den vidare rätten är inte att bejaka antidemokratiska idéer, ojämlikhetssträvanden eller övermänskoideal, som man tankelojt skulle kunna få för sig, utan ett försvar för värden och principer som i allra bästa mening bör kallas för kännetecken för ett demokratiskt samhälle.

När de stora orden brukas behöver någon ta på sig ansvaret att försöka konkretisera vad som menas och avses. Där lär utredaren få ett styvt arbete, åtminstone om han inte bara ska ta för givet att det handlar om vanligt tyckande utan tillämpa mera strikt vetenskapliga kriterier vid diskussionen av vad som avses med ”demokratiska värderingar”, särskilt om de ska omsättas i praktiken, liksom frågan om människors lika värde och jämställdhet mellan könen. För det kan väl inte räcka att offentligt hävda sig stå för dessa idéer eller värderingar? Hur gör man med sammanhang där man säger ett och gör något annat? Eller där man säger en sak internt och en annan inför offentligheten?

Den som vill veta mer om hur stödet till trossamfund egentligen ser ut idag kan läsa SST:s Årsredovisning för år 2015. Intressant och upplysande.

I utredningsdirektiven står följande: ”Vid utformningen av demokratikriteriet ska således både religionsfriheten och sam-hällets grundläggande värderingar, inklusive alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen, beaktas.

Om ett trossamfund eller en församling utvecklas i en negativ riktning och motverkar samhällets grundläggande värderingar, bör det övervägas om ett sådant trossamfund ska mista sin rätt att vara statsbidragsberättigat och att utbetalningar ska kunna krävas tillbaka. Detta innebär att ett demokratikriterium bör utformas på ett sätt som är så konkret att det möjliggör denna typ av uppföljning.”

Här vandrar texten på tunn is. Trossamfund som är för tydligt samhällskritiska riskerar alltså att bli av med det eventuella stöd man får. Som om inte även ett demokratiskt samhälles utformning behöver ifrågasättas och debatteras öppet? Att som en parallell se på kyrkokritiken är befogat. Svenska kyrkan är sällan förtjust i att bli mera grundligt ifrågasatt. Ytligare granskningar kan man tåla, särskilt om de sker mycket publikt.

 

Med den interna kyrkokritiken är det känsligare. Kritikerna kan ganska enkelt marginaliseras och isoleras. Detta trots att sådana röster är en viktig tillgång om och när man behöver återfinna sina rötter och kärnvärden. Vem eller vilka ska för samhällets räkning avgöra när utvecklingen i ett trossamfund är så negativ att stödet kan och ska upphöra? Kommer det att finnas möjlighet att överpröva sådana beslut?

Frågan om Svenska kyrkan är naturligtvis överhängande och brännande, men den får inte ens plats i utredningen. Det kyrkoantikvariska stödet och hjälpen med uppbörden av kyrkoavgiften är ett stöd som kom till vid regleringen av kyrka-stat. Men något annat stöd finns knappt för kyrkan. Trots att Svenska kyrkan är en av de allra största kulturproducenterna får man inte tillgång till bidrag för ändamålet med den genomskinliga teknikaliteten att eftersom kyrkan även sysslar med annat faller den utanför ramarna. Lustigt, sa Bill. Listigt, sa Bull.

 

Statskyrkan har inte upphört. Mentalt finns den kvar inom statsförvaltningen och i politiska partiers världsbild eftersom Svenska kyrkan behandlas annorlunda. Kravmässigt är det tydligt att den sekulära lagstiftaren fortfarande genom lagen om Svenska kyrkan reglerar vad kyrkan är och skall vara. Men den nöten måste man snart knäcka. Kanske krävs det att de politiska partierna kliver av kyrkopolitiken för att Svenska kyrkan ska bli vad man avsåg vid separationen kyrka – stat: ett trossamfund bland andra.

Slutligen: vad säger kulturministern och hennes medarbetare till Ulf Bjereld när de träffas. Vad är det man egentligen vill åt. Är det månne så att staten vill ha bättre kontroll och större makt över trossamfunden? Om så är fallet, när blev religionsfriheten en statens hävstång för att uppnå samhälleliga mål? Säg som det är!

Dagens ledare i tidningen Expressen är läsvärd och ger en tydlig tolkning av vad det hela egentligen skulle kunna handla om.

Elever önskar få allt serverat vet inte bättre

Genom åren har många elever tagit kontakt med någon i den lokala församlingen för att de har fått uppgifter i skolan som har med religionskunskap att göra. Stora och svepande linjer har märkts i de frågor man då fått, ofta via mail. Såvida inte eleverna varit tvungna att göra egna intervjuer på plats.

Något jag lagt märke till är att eleverna i högstadiet eller i gymnasiet knappast fått någon vägledning av sina lärare för hur man bör gå till väga. Det kan låta ungefär så här:

Hej, jag heter Tommy. Är du präst?

Hej! Jag heter Lasse Stenström.

Är du präst?

Ja, jag är präst.

I Svenska kyrkan?

Ja, i Svenska kyrkan.

Vi är tre stycken som vill fråga dig om tro och sån’t där.

Ja…?

När kan vi komma?

På fredag kan jag. Om tre dagar. Då passar det bra på förmiddagen.

Men… går det inte idag? Vi kan komma nu.

Hur lång tid behöver ni ha på er för frågorna?

Hur mycket tid behöver vi (mumlande samtal)? 45 minuter räcker nog.

Då kan jag först på fredag.

Men imorgon onsdag. Går det inte då…?

Visst är det viktigt att ställa upp direkt. Att ha tid för det oväntade. Men tiden blir snart inrutad genom gudstjänster och andakter. Genom möten och samtal. Allt tidsbestämt och inbokat. Den som fuskar med förberedelsetiden blir snart påkommen och avslöjad genom ett sämre utfört uppdrag. Så ungdomarna har blivit tvungna att vänta. Vilket ibland resulterat i att det inte blivit någon intervju.

Andra elever tog för givet att de inte behövde förbereda sig själva. De sände ett frågebatteri via e-post. Och bad om ett utförligt svar med detsamma. Då kunde frågorna bli synnerligen vidlyftiga. Mer översiktliga. Somliga lika omfattande som ämnen för doktorsavhandlingar.

När grundades kyrkan och vad har hänt sedan dess?

Vad tror Svenska kyrkan?

Hur skiljer det sig från Katolska kyrkan?

Hur styrs Er kyrka?

Går några i kyrkan?

Kommer man till himlen när man dör?

Vad anser Ni om kvinnor?

Tror Ni på allt i Bibeln och varför?

Att med några korta ord redogöra för Svenska kyrkan historia och väsentliga händelser är en utmaning värd mer än vad man kan komprimera i några korta meningar. Någon utförlig historik lär man sällan ha tid att formulera. Vad Svenska kyrkan tror och jämföra det med vad Romersk Katolska kyrkan tror kan naturligtvis reduceras till oigenkännlighet. Men vill man göra frågan minsta lilla rättvisa blir den omöjliga att besvara per mail. Särskilt som eleverna inte läst något själva om saken, utan räknar med att få ”fakta” levererade så att de kan redovisas i en kortare egen uppsats. Ibland har jag erbjudit svar genom att sända länkar till hemsidor som kan hjälpa eleverna att leta efter delar av svaren själva. Och föreslagit böcker där de kunnat läsa något mera om ämnena.

Ett samtal från lärare till församlingen kunde kanske klarat ut vad som alls vore möjligt och rimligt att få svar på. Men att avhandla tro och bekännelse och skillnaden mellan olika kyrkor på några meningar är knappast realistiskt. Då vore det bättre att inbjuda en representant till skolan för att på plats få försöka säga något meningsfullt om dessa avhandlingsstora ämnen. Men det faller väl på risken att beskyllas för att inte vara tillräckligt opartisk eller neutral. Genast måste man ju bjuda in alla möjliga företrädare för andra religioner. Och då blir det enklare att inte låta någon dyka upp. Syrefattigt blir det förstås. Men beröringsskräcken är inte bara ett fantasifoster. 

Att frågan om kvinnor speglar ämbetsfrågan är självklart. Men man kan också ana att skolan velat veta något om synen på jämlikhet mellan könen, ja rent av om samfundets människosyn. Det kan man gott tala om. Länge!

Så lärare, hör av Er innan Ni sänder ungdomar på en vild jakt efter att få färdigkokta och lättsmälta svar på komplexa och faktiskt oerhört intressanta grundfrågor. Det bästa är när man får direkt kontakt med eleverna. I samtalet kan man ofta upptäcka ett äkta intresse och stor vetgirighet. I mötet kan kontakt och kommunikation uppstå. 

  

Sanning och konsekvens

Förra blogginlägget gällde konsekvensanalys vid beslut i Svenska kyrkan. Där hävdade jag att andra dokument än Bibeln, många rent sekulära texter, har blivit viktigare att anknyta till än de egna böckerna och texterna. Saken kan förstås utifrån en kyrklig längtan och önskan att vara och verka relevant i sin samtid. Men det blir också ett exempel på att det egna undervärderas och hålls tillbaka.

Så vitt jag vet är det inga beslutsorgan inom Svenska kyrkan som regelbundet bedömer och analyserar sin beslut utifrån en av de mest centrala sändningstexter som finns: missions- och dopbefallningen i Matteusevangeliet. Hur förhåller sig de beslut som fattas inom kyrkan till detta uppdrag? Befrämjar de uppgiften? Motverkar de denna sändning? Eller saknar de alldeles betydelse kyrkans och de kristnas kallelse?

Församlinsinstruktionerna i kyrkan skrivs oftast utifrån de fyra uppgifter som kyrkoordningen beslutat om som centrala: gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Det vore rimligt att kyrkans anställda och beslutsfattare lät varje beslut speglas i det fyrdelade uppdraget. Om inte annat skulle det visa (avslöja?) hur pass mycket som aldrig berör, eller kan kopplas till, den grundläggande uppgiften utan handlar om annat. Kanske kunde sådana regelmässiga analyser och beslutsprövningar införas under konsekvensrubriken sanning och konsekvens.

Har Barnkonventionen ersatt Bibeln?

Svenska kyrkans beroende av den sekulära världens experter går långt utöver vad som kan anses rimligt. När man vill lära sig om ledarskap inbjuds ledare från alla möjliga slags sammanhang vars ledarskap knappast kan förmodas vila på ledarskapsidéer och ideal med rötter i kyrkans egen historia där traditionen, Bibeln och bekännelsedokumenten är de egentliga vägvisarna.

Kyrkan behöver visst lära av andra organisationer och rörelser. Därtill behövs kunskap som forskning förser oss med. Men kyrkligt liv och erfarenhet är svårt att matcha för dem som inte vet särskilt mycket om kyrkor och tro. Eller som är insatt i kyrkans teologi.

Ett annat exempel är de numera så omhuldade konsekvensanalyserna. Det är ett framsteg att kyrkan funderar över vilka följder olika åtgärder och beslut får för olika personer och grupper. Därför är de sju diskrimineringsgrunderna en bra utgångspunkt när man reflekterar över sina beslut. Dit räknas vanligtvis kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder. Därför bör kyrkan inte enbart fundera över beslutens inverkan och betydelse för barn utan faktiskt samtidigt överväga andra diskrimineringsgrunder.

Det som beslutas i en kristen församling lär knappast ha någon betydande inverkan för människor av annan tro eller ideologisk tillhörighet, men frågan kan likafullt ställas. Att tänka över saken betyder inte att genast anpassa beslut och insatser så att de passar för  den ena eller andra gruppen. Ibland är det både befogat och nödvändigt att göra sådant som kan stöta. Men då vet man åtminstone varför man gör det ena eller andra.

Men när man gör sina konsekvensanalyser, än så länge mest beträffande barn så sker de nästan enbart utifrån Barnkonventionens formuleringar. Inget ont i det. Barnkonventionen är ett oerhört viktigt redskap för barns rättigheter. Men kyrkan har egna texter som också tar upp frågan om hur man ska behandla barn, den som är hungrig och fattig eller vad man bör göra för sin nästa. Inte i någon enda konsekvensanalys som jag har sett finns kyrkans eget tänkande, hennes tradition eller Bibelmaterialet citerat eller brukat. Det är som om vi inte hade något eget att fundera över utan att allt vi tänker tror vi ryms inom Barnkonventionen. Så är det naturligtvis inte. Det finns mer att lägga till...

Så min fråga blir: har barnkonventionen ersatt Bibeln som rättesnöre vad gäller barn och unga istället för att vara ett komplement? Och i så fall varför?

Några meningar ur en predikan

Utdrag ur en ny predikan på ordrik...

...Poängerna återfinns i små förklaringar som följer

på varje liknelse. Det förlorade fårets liknelse slutar:

På samma sätt blir det större glädje i himlen

Över en enda syndare som omvänder sig än

över nittionio rättfärdiga som

inte behöver omvända sig

Liknelse om myntet avslutas: På samma sätt,

säger jag er, gläder sig Guds änglar över

en enda syndare som omvänder sig

Liknelsen om den förlorade sonen avslutas:

Men nu måste vi hålla fest och vara glada,

för din bror var död och lever igen

Han var förlorad och är återfunnen…

Till och med vi kan som den förlorade sonen

ibland inse att nu är läget så illa utsatt

att det bästa vore att söka sig hem

till fadershuset igen

Det är Gud som genom den Helige Ande

tar initiativet, manar oss

Vi vill inte gärna se oss som förlorade eller utsatta

vi som gör så gott vi kan! Men vi inser nog att

våra egna insatser inte förmår rädda oss

Gud gör omvändelsen, återfinnandet möjligt.

Det är Guds kärlek i Kristus Jesus som

genom Andens ingripande

finner, räddar och frälser...

Representera mera!

Tillbaka igen efter en tids uppehåll. Har varit på resa I västerled. Vid återkomsten till Sverige fick jag klart för mig att resor och en del annat inom Svenska kyrkans granskats. Det har farits åt alla möjliga håll. Ofta dessutom. De särskilt gynnade är organisationens anställda och de förtroendevalda.

Problemet med resorna är väl hur de genomförts och i vilket syfte. Man kan inte längre med fog hävda att det skulle vara konstigare att åka utomlands än att ta in på en stiftsgård. Kostnaden är jämförbar, ibland kan det rent av bli billigare att flyga iväg än att ta in på en kurs- eller stiftsgård. Men om resandet kombineras med vidlyftig konsumtion av exklusiva viner sticker det i ögonen. Vin kan man gott dricka, men kyrkan och församlingarna bör inte tillhandahålla det såvida det inte handlar om meningsfull extern representation.

Märkligt nog har man inte brytt sig om att granska hela resekontot för Svenska kyrkan. Mitt intryck är att de mest omfattande resandet numera ingår i konfirmandundervisningen för att som det heter ”vända trenden”. Erbjudanden om att flyga till Rom eller London, till Polen eller något annat land ingår allt oftare som dragplåster och lockbete. Så kan man börja tala om att man lyckats hejda nedgången.

Eller som det påstods i Kyrkans tidning: Trendbrott: Nedgången mindre än väntat. Ja, så kan man se det. Men, om det som lockar inte är undervisningen och möjligheten att lära känna kyrkan och hennes tro utan att resa ut i världen för att uppleva och se nya saker, hur viktiga de än kan vara, är det en egendomlig strategi.

Det hela påminner om den ironiskt-kritiska skämtteckningen i en kyrklig broschyr med en person framför ett flygplan. Bildtexten löd: Join the Church and see the World! Vore jag kritisk granskare skulle jag se på alla slags resor…

Det myckna resandet till Rom (församlingar, kurser för anställda konfirmander etc) kan man rikta andra frågor till. Är det verkligen studieresor där man lär sig om och av den romersk katolska kyrkan? Man kan undra särskilt som ganska utbredda attityder gentemot romersk katolska kyrkan på många håll enbart tycks rymma avståndstagande och kritik…

Å andra sidan – en kyrka som inte reser och håller kontakt med systerkyrkor och ekumeniska samarbetspartners riskerar att förstärka en viss och förfärlig fallenhet för att tycka att Svenska kyrkan är världsledande och klarar sig själv bäst, här behöver vi inte andra kyrkors råd och synpunkter! Så resor och utbyte behöver uppmuntras. Resor där vi tar intryck, möter människor med uppgifter och utmaningar som liknar våra och är beredda att lyssna, lära och dela erfarenheter.

Detsamma gäller representationen hemma. Svenska kyrkan och de som företräder kyrkan behöver möta alla möjliga slags myndigheter, institutioner, grupper och folkrörelser för att inleda och föra samtal kring aktuella frågor där kyrkans teologiska och trosmässiga perspektiv också får spela roll. Fler mötesplatser och mer representation är därför ingen dum idé alls. Det blir ju egendomligt om det mesta av representationen äger rum i biskopsgårdarna och inte ute i pastorat och församlingar! Vd man än äter och dricker så är det en smaksak. Och alla vet att vad som än väljs – så finns det goda alternativa sätt att lösa uppgiften på…

Ett uppehåll, en paus

Ett steg tillbaka lär vara en god övning för att få överblick och perspektiv. Ofta lovordat, sällan praktiserat. Därför tänker jag nu ta en paus en tio-tolv dagar. För att om möjligt återkomma. Och i så fall med något mera lust och en aning mindre trötthet på så mycket som händer och sker. Särskilt inom kyrkan. Jag får ofta anledning att för mig själv muttra och viska: vad var det jag sa!

Kärleken till kyrkan är ytterst en kärlek till honom som är kyrkans grund och esse. Den kan behöva pånyttfödas och återuppväckas. Så därför ett steg tillbaka. Ett uppehåll. En paus...

Brott mot religionsfriheten ska anmälas

Religionsfriheten sitter trångt till. Ett avskälen är att människor som kommer till vårt land bär med sig andra förhållningssätt där respekten för andras övertygelse inte alltid står högt i kurs. Det kan till och med vara så att man ser det som något föredömligt och gott att utsätta andra trosföreställningar för press. Förföljelse av oliktänkande är inte alldeles ovanligt.

Det finns bland flyktingarna som nyligen kommit till vårt land olika förhållningssätt. Att det på sina håll varit svårt för kristna flyktingar att tro att de kommit till ett land där religionsfriheten står högt i kurs har att göra med nyvunna och hårdhänta erfarenheter.

Svenska Missionsrådet har en bra introduktion till vad som faktiskt gäller i broschyren: What Freedom of Religion involves and when it can be limited. Den är värd att ladda ner och den skulle säkert göra nytta även vid flyktingförläggningars introduktioner till det svenska samhället.

Det är inte heller fel att kyrkor och församlingar har god kännedom om hur religionsfrihetenbeskrivs och motiveras. För de kristna är det naturligt att de rättigheter man själv förväntarsig också ska gälla andra. Samtídigt kan inte flatheten gälla så att man tolererar förföljelse och övergrepp. Där sådant förekommer ska det uppmärksammas och stävjas. Brott mot religionsfriheten, t ex i form av trakasserier mot kristna trosutövare, ska inte förbli opåtalade utan bör anmälas! Det samma gäller när särskilt stränga muslimska grupper nästan polisiärt och hårdhänt övervakar och spanar på andra muslimer.

I Sverige gäller följande:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargels

 

Artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter lyder (på engelska):

Article 18.
Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

 

 

 

 

En osynliggjord kulturinstitution: kyrkan!

Intressant DN-artikel av Björn Wiman om kyrkan och kulturen. Lätt att känna igen sig i det allmänna förnekande som fortfarande finns och syns vad beträffar Svenska kyrkans betydelse som institution och kulturbärare. Hennes betydelse beträffande språk, arkitektur, bildkonst, musik och normer och värderingar lär knappast kunna rättvist bedömas och uppskattas.

Samtidigt pågår en inre sekularisering av kyrkans teologi, tänkande och uttryckssätt där det omedelbart tilltalande och flörten med samtidens tyckanden och trender tar sig allt starkare uttryck. Spetsar man till det (och samtidigt i vissa fall alldeles underdriver) så får det inte längre vara svårt. Ingenting ska ta tid. Får inte kräva tankemöda eller längre reflektion. Kunskap underordnas känsla. Kortsiktigt vinner över långsiktigt. Snitsiga formuleringar slår förankring i historia och tradition. Det mondäna tar över. Tydligt märks det i en ofta uttalad inomkyrklig ovilja att delta i kyrkans traditionella högmässa och att värna liturgin.

Björn Wimans artikel kan kompletteras med ett påpekande om hur Svenska kyrkans än så länge utbredda kulturarbete negligeras och osynliggörs i de regionala kulturplanerna. Det är enkelt att undersöka vad som faktiskt står i dessa planer. I Örebroregionens plan står det bl a : Örebro län har en stark folkrörelsetradition genom arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelsen. Det finns drygt 3000
registrerade föreningar i Örebro län. Flest föreningar finns inom idrotts- och kulturområdet. Civilsamhället har en avgörande betydelse för att göra kulturen tillgänglig i hela länet. Ideella eldsjälar lägger ned ett viktigt arbete som ger ett varierat kulturliv. I länet finns teaterföreningar, hembygdsföreningar, dansföreningar, musikföreningar, konstföreningar, slöjd-
föreningar, litteratursällskap, filmklubbar, föreläsarföreningar med mera, som tillsammans spelar en viktig roll för länets kulturverksamhet. Trossamfund som Svenska kyrkan och länets frikyrkor bidrar också med kulturevenemang, inte minst inom musikområdet. Omkring 30 procent av länets kulturella mötesplatser har en tydlig koppling till civilsamhället. Jaha ja. Trossamfund som... bidrar också. Inte särskilt erkännande eller informativt. Svenska kyrkan har ju ett stort antal professionella kulturarbetare anställda, Mest noterbara är musikerna som håller igång levande körverksamhet i alla åldrar. Men det är liksom osynliggjort.

Dessutom står det i planen för Region Örebro län: stt det finns: ett stort antal hembygdsgårdar, kyrkor, lokala museer och andra kulturmiljöer. Här finns också bygdegårdar och andra samlingslokaler med Folkets hus, Bygdegårdarnas riksförbund och Våra gårdar som paraplyorganisationer. En viktig utmaning, vid sidan av att bevara, handlar om att använda, levandegöra och utveckla dessa. Att nå nya grupper är en del i det arbetet.
Viktiga aktörer är förutom Länsstyrelsen länets kommuner (samhällsförvaltningar och kulturförvaltningar), Örebro läns museum, hembygdsrörelsen, ArkivCentrum, Svenska kyrkan och Region Örebro län.

Das war alles! Magert och styvmoderligt!

Här en kommentar om kyrkan, kultur och stöd från år 2008 i bloggen stillsam

Gudstjänst enligt evangeliet

Många betraktar det möjligen som otidsenligt och konservativt att blicka tillbaka. Men efter diskussionen om förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan blir det nödvändigt att påminna om något reformatorerna var alldeles på det klara med. Nämligen relationen mellan kyrkans gudstjänst och evangeliet.

I den Augsburgska Bekännelsens Apologi (som väl alla känner och är väl förtrogna med) står det i artikel VII-VIII.5 : Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. 

Om nu redan 1500-talets teologer visste detta, varför är det mera osäkert idag? Är det så att den evangeliska samstämmigheten om läran och sakramenten har fördunklats? I så fall borde all anständighet leda till att man först och främst reder ut vad denna olikhet i tolkning och uppfattning består av.

I sin nit att bevara handbokstrohet skapar man en veritabel plocklåda där alla kan kryssa förbi de kobbar och skär de för stunden tycker sig se och finna. Men om det blir modellen kan ingen bli förvånad över att någon större lojalitet med det "påbjudna" kommer att infinna sig. Variationerna är så många att ingen lär låta sig nöja med det som lyckats få plats innanför handbokens pärmar. Detta bidrar jag gärna med som en enkel förutsägelse. Kalla det profetia, om du vill. Ty jag mötte redan under innevarande handboks tid en biskop som undrade om jag var handboksfundamentalist, dvs det var berömligt att inte följa handboken utan göra lite som man ville. 

En rimliga början på ett bättre handboksarbete vore att aktualisera reformatorernas ståndpunkt!   

När kritiken avfärdas som nedsmutsande!

Med föraktfulla ord om ”den finkulturella elitens godkännande” och om ”frestelsen att söka kickar hos denna elit” avfärdar Helena Myrstener den kyrkohandbokskritik som levererats från akademiernas håll. Kyrkan ska istället lita på sin kontaktyta och sin egen ”teologiska och kontextuella tolkning av samtiden, menar Myrsten. Hon skriver som om det fanns en gemensam kontaktyta, likartad och uniform, över hela landet eller en enda kyrkans teologi och tolkning av samtiden. Diskussionen om kyrkohandboken och liturgin avslöjar att denna enhet och gemensamma syn inte är så enhetlig och gemensam.

Konflikterna kring kyrkohandboken har förtagit glädjen, skriver Helena Myrstener. Tröttheten har kommit istället och ”gudstjänstglädjen är borta”. Sedan fortsätter skribenten tycka att kampen mot förslaget ”riskerar att smutsa det finaste vi har”. Så enkelt kan man med några korta ord placera seriös och allvarligt menad kritik i skamvrån som något som smutsar ner! Frihet att diskutera och att försvara vissa gudstjänstens traditionella uttryck viftas bort som  smuts!

Helena Myrstener väljer den relationella aspekten när hon beskriver gudstjänsten. Men gudstjänstfirarna kommer samman för att söka Guds vilja i Ordet och förkunnelsen och för att förvalta sakramenten på Guds uppdrag och instiftelse. Då blir detta att i gudstjänsten experimentera med sin relation eller terapeutisk pröva sina egna tilltal något totalt underordnat. För Myrstener kan väl inte gärna vilja hävda att gudstjänsten är ett laboratorium för Guds fortgående utprovning av formuleringar och tilltal?

Myrstener menar att detta att "leva med det icke-perfekta" inte i sig behöver betyda att det på något sätt ska slarvas med musik, språk och formuleringar. Kritiken mot förslaget har på många håll handlat just om att det slarvats med musik, språk och formuleringar och därmed också med kyrkans tro, bekännelse och lära.

Att man haft svårt att lyssna och ta till sig kritiken avslöjar att det inte är så väl beställt med den berömda demokratin och kyrkliga mångfalden. Ville man se till att olika grupperingar och spirituella traditioner i kyrkan skulle ha plats att leva där borde man på ett annat sätt tillgodose dessa kritiska synpunkter.

Beroendet av samtidens värderingar, som Myrstener hyllar, kan säkert kännas befriande under vissa omständigheter. Men det är ganska oroande att vindkantringar kan komma fortare än man anar och då måste man kunna svara för vad samtidens värderingar egentligen är – tillfälliga opinioner som kan ändras. Striden gäller inte så mycket firandet av den "rätta" gudstjänsten, som Myrstener försöker hävda, utan rätten att få fira en gudstjänst i den apostoliska tron som hör samman med den världsvida kristna kyrkans liturgiska arv och tradition. När den möjligheten begränsas eller vattnas ur är det fara å färde. Då lämnar Svenska kyrkan sitt evangelisk lutherska arv som är grundat på uppenbarelsen i Guds ord med betoningen av gudstjänstens essens och betydelse: Ordet, förkunnelsen och sakramenten.

Dessutom ska alla tydligen känna glädje i uppbrottet från det invanda och igenkänning blir plötsligt något icke önskvärt, om man ska tro Myrstener. Därmed byter man grundidé för gudstjänsten som ju bygger på igenkänning av Evangeliets befriande budskap och på igenkänning av Kristus frälsande gärning och igenkännandet av syndabekännelse och förlåtelse som ges.

Läs Helena Myrsteners artikel i Kyrkans tidning.

Ordet har ersatts av en massa ord.

Kristendomen är en bokreligion. I sitt läromässiga centrum har kristendomen den Heliga Skrift, den som numera mera ses som en samling i och för sig intressanta böcker men allt mindre som uppenbarelse eller den förnämsta källan till kunskap om den treenige Guden och om Guds vilja. Orden, de många, tog över efter Ordet. Vältalighet som lärogrund. Formuleringarnas snärtiga makt över tanken. En förändring som smugit sig på genom åren. Ju längre tiden gått desto mera har man lämnat bakom sig att man tjänar det gudomliga Ordet. En ny modell ersatte den gamla utan att några beslut fattats och utan att saken egentligen diskuterats. Så förändrades den lutherska läran till att bli de eleganta, klatschiga och slagfärdiga formuleringarnas lydiga tjänare.

Den som till exempel vill göra kristen tro och islam till jämställda syskon vad gäller kunskapen om Gud och Guds vilja behöver inte längre bekväma sig med att anföra vad i existerande lära som ifrågasätts. Följaktligen slipper dagens nyskapande ”trosutvecklare” det mödosamma arbetet att ge skäl och argument som är så pass starka och förankrade i Bibel, bekännelse och tradition att man åtminstone borde kunna överväga saken.

Det finns i de senare årens aktuella religionsdebatt ett utmärkande drag där man mest argumenterar utifrån allmänna föreställningar. Det må gälla hur outgrundlig och oändligt kärleksfull Gud är och då ingen egentligen kan ”veta” något om Gud och kristendom är en religion bland andra så tycks det som om flera religioner är av Gud instiftade vägar till Guds kärlek och frälsning. Påståendena går stick i stäv med den kristna kyrkans övertygelse om Kristi unika frälsningsgärning.

Eftersom man numera i modern luthersk teologi av någon anledning är övertygad om att Gud fortsätter att uppenbara sin sanning, som om vi människor inte förmådde ta in hela vidden av Guds frälsande verk från början utan måste få den i småbitar, så kan man hävda vad man vill utan att behöva hänvisa till den heliga Skrift eller till urkyrkans teologi och tradition. Lutherdomen spinner loss från sina rötter och blir modern trendkänslig spanare.

Svenska kyrkan anser sig ha en betryggande metod för att avgöra lärofrågor genom att låta dem passera genom kyrkomötets läronämnd. Så är det dock inte. Det finns ingen egentlig fastställd ordning med nödvändiga studier, prövningar och breda samtal i hela kyrkan för att utveckla, förändra och utforma Svenska kyrkans lära.  Man kunde ha skäl att vänta av en evangelisk luthersk kyrka att den hade ett system för att ändra sin bekännelse och lära. Där skulle ingå studier av Bibeln och de avsnitt man grundar eventuell förändring på, man borde granska reformationstidens bekännelsetexter, de som ingår i Konkordieboken, för att klarlägga hur det som nu påstås förhåller sig till det man redan hållit för rätt och riktigt, samt man borde granska andra stora kyrkors lära på motsvarande område, liksom man borde genomföra ekumeniska och ömsesidiga samtal.

Att enkla skrivningar från läronämnden eller beslut i kyrkomötet likställs med Bibeln och reformationstidens bekännelsetexter gör att den läromässiga trohet mot sin tolkningstradition varje kyrka bör hävda, åtminstone så att man inte på en och samma gång tror på och upphöjer till lära motstridiga föreställningar där en del helt enkelt saknar förankring i Ordet. Vilket för en luthersk kyrka är innebär att man mer tenderar att bli protestantisk och reformert snarare än evangelisk luthersk!

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (min kursivering)

Vips försvinner brottet

Uppdrag Granskning ångar på med sina upplysande avslöjanden. Det visade sig vara näst intill omöjligt att få rätt mot en god man som, om uppgifterna stämmer, stulit och förskingrat många hundra tusen kronor. När förundersökningen läggs ner blir det som ett slags syndernas förlåtelse. Brott kan inte styrkas. Blir man inte dömd betraktas man som oskyldig.

Att det fanns falska namnunderskrifter och icke existerande personer som bevittnat något dokument och orimliga räkningar och betalningar för en mycket ålderstigen och dement person. Överförmyndare och tillsynsmyndigheter har låtit sakerna passera. Och polisen läser inte ens handlingarna så pass att de kan upptäcka skriande oegentligheter.

Om skälet är att det finns för få poliser kanske de kunde anställa ett antal civilister som kan läsa och har tankeförmågan i behåll? Även pensionärer skulle kunna bidra till att man inte bara lägger ner utan att ens ha ansträngt sig. Ty om brott inte beivras, där hundratusentals kronor tillåts försvinna ner i fickorna på ohederliga personer som utnyttjar sin förtroendeställning, så hotar det tilltron till polis och åklagare!

Fiffel och båg tycks löna sig. Myndigheterna har inte koll och låter saker bero. Panamadokumenten om skatteflykt och skalbolag blir ännu en påminnelse om ofattbara brister i systemen. It´s a rich mans world, kan man konstatera. Och det verkar även här gå att slippa ansvar för sina brott genom en enkel anmälan till Skatteverket? Vips försvinner brottet och har inte längre ägt rum. Det är så att man förstår att syndernas förlåtelse i kyrkan inte längre nyttjas eller efterfrågas...

Så beslöt man att församlingen gjort sitt...

När upphör en församling att vara församling? Är det när alltför få tillhör församlingen och att man därför inte kan klara en församlings uppgifter? I Kyrkordningen, 17 kap § 3, står det att "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat."

Att det fuskas på denna punkt kan varje idog predikotursläsare konstatera. Firandet "alla söndagar och kyrkliga helgdagar" har blivit till ett firande när man har ork och lust. Guds församling har helt enkelt problem med sin andning. Det finns många exempel på hur församlingar andas mera ytligt och därtill oregelbundet och på sina håll alltmera sällan. Församlingen förlorar i betydelse som kristen gemenskap för Guds folk runt Ordet och sakramenten när den möts var fjortonde dag eller en gång i månaden. Då blir det ingenting med kyrkoårets växling. Hoppen blir oöverstigliga hinder. Man överlämnar åt varje enskild kristen att själv kompensera kyrkans organisatoriska brister!

Följderna för det kristna livet blir stora när man inte får stöd av det regelbundna gudstjänstfirandet. Därtill får man inte avlösning för sina synder utan får länge bära bördan själv. Hurtiga personer brukar hävda att det är väl bara att uppsöka gudstjänster där de finns. Man får flytta på sig. Men ett resande kyrkosällskap är något annat än att bygga församling.

Att förvänta sig att människor på landsbygden, där gudstjänsterna drastiskt minskats ner, ska flacka runt i olika församlingar för att finna en gudstjänst är inte befrämjande för det kristna församlingslivet. Karusellen snurrar alltså inte bara för kyrkotjänarna utan även för kyrkfolket. Hur en miljömedveten och klimatkänslig kyrka kan gilla sådant är inte lätt att begripa. Dessutom kan det vara stört omöjligt att på nära håll finna en traditionell och sedvanlig högmässa.

Skäl man hör nämnas är att personalen inte räcker till eller orkar. Att det dessutom finns ett avståndstagande till huvudgudstjänsten därför att den är tråkig och ointressant blir allvarsord över kyrkan själv. Skulle hörandet av Guds ord och firandet av sakramenten vara tråkigt? Ointressant. Otidsenligt? Skulle den helige Andes inspiration inte längre förmå inspirera och uppfylla ens kyrkans egna tjänare? Svenska kyrkan har väl aldrig någonsin varit så rik på anställda som nu och ändå inskränker man antalet gudstjänster.

Trenden är en följd av att kyrkomötet lät sig nöja med att det firas en huvudgudstjänst i pastoratet och inte i varje församling. Ett beslut vars innebörd är att församlingen gjort sitt. Denna abdikation från luthersk tradition är felaktig och destruktiv. Nedgång i deltagande i gudstjänster möts inte genom färre gudstjänster och mindre regelbundenhet utan med regelbundet förkunnande av evangelium och brukande av sakramentet i församlingens mitt!

De demokratiska värdena är inlånade

Demokratiska värderingar, det låter det. Ofta låter det i sammanhang när man vill döma ut någon annans beteende eller uppfattningar. Begreppet är användbart som näsknäpp eller för mera omfattande uppläxningar. Man kan få för sig att dessa demokratiska värderingar är en bestämd uppsättning normer och värderingar - allmänt kända och uppburna.

Allas lika värde och människors lika behandling brukar lyftas fram. Fint tycker den stora majoriteten. Endast mycket få människor skulle bestrida att människovärdet inte får eller kan skilja sig åt beroende på inkomst, kön, religion och så vidare. De flesta skriver nog under på att diskriminering genom ojämlik behandling är förkastligt och inte ska ske. Men ibland är det ju så att lika behandling leder till ojämlikhet. Det är väl därför vi har progressiva skatteskalor. Och att de behövs förstår de flesta när de ser hur det går till i bonusträsket där miljonrofferiet inte vet av så många gränser.

Demokratiska värderingar är bedrägligt anslående. Det låter som om de vore universella och tillämpliga i all världens demokratiska länder. Men så ser ju inte tillvaron ut. De demokratiska värderingar man hävdar är typiskt svenska föreställningar. Om det nu finns något sådant som svenska värderingar.

Bo Andersson har i Demokratinsvärden angett följande: ”Hela det svenska samhället skall vila på demokratins grund. De fem pelarna – det demokratiska samhällets värdegrund – är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Vidare betonas aktningen för människors egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö.”

Politiker och debattörer använder begreppen demokratisk värdegrund eller demokratiska värderingar. För att övertyga oss andra om att vi tycker likadant och sluter upp på den sida som först åberopar dessa värderingar. Demokrati är ett samhällsystem, ett sätt att organisera medborgarnas inflytande över stat och gemensamma angelägenheter som rättsväsende, försvar, skola och hälsovård.  Värderingar har sällan rötter i en organisatorisk modell. Värderingar uppstår i andra sammanhang. Demokratin bygger huvudsakligen på värderingar som redan fanns när den utvecklades och upprättades. Var de värderingarna hade sitt ursprung, och var de får växtkraft och näring, vore intressant att höra dem som använder termen utreda.

Människors värde har starka rottrådar ner i de religiösa sammanhang som åberoparna av de demokratiska värdena numera ständigt hackar på. Människan som skapad till Guds avbild ger ett värde som uppkommer utanför det vi själva styr och kontrollerar. Därför blir det mindre utsatt för åsiktskantringar och trender, mänskliga nycker och manipulation.

Med ”demokratiska värden” som argument kan man ge sig på de flesta livsåskådningar där det finns mera komplicerade sammanhang och värderingar som kolliderar. Som om demokratin själv ägde en konfliktfri uppsättning värderingar. Det blir ett slags sekulärt sanningsanspråk som gott kan tävla med religioners eller politiska ideologiers.

Om värderingar bygger på någon slags koncensus är de samtidigt förhandlingsbara. Tiden och trender kommer att påverka och förändra dem. I fokus kommer då frågan om vem eller vilka som avgör hur uppsättningen av demokratiska värden ska se ut och hur de ska förstås. Säg att de politiska vindarna kantrar åt mera extrema håll – innebär det att de demokratiska värdena då kan omdefinieras av dem som har makten?

 
Som kristen är det inte ovanligt att få veta att än det ena eller andra i den egna livsåskådningen strider mot demokratiska värderingar. Avsikten är att framställa kristen tro som antidemokratisk eller konservativ, som något demokratin i sig vederlägger. Det är klart att om man tror att det finns en skapelsens Herre och Gud så får demokratin sig en törn. Inte så att man genast önskar teokratiska tokerier för de blir självsvåldiga människor egna maktstrukturer.

Tron på Gud kan istället betyda att man behöver ifrågasätta och undra över det anspråk på sanning som de sekulära demokrativärderingarna leder till. Och man kan se att alla problems lösning vare sig ägs eller kan åstadkommas av den demokratiska apparaten eller ens hela systemet. Det krävs övertygade och brinnande ideella människor, ofta troende människor, för att mer gott ska kunna ske och utföras av det och dem som kallas för civilsamhället. 

Kristen tro och demokrati kan ofta ganska lyckligt gå hand i hand. Ja, det är väl helt enkelt så att utan kyrkans insatser i vår egen historia funnes det inte mycket till demokrati i landet. Men utvecklingen när de demokratiska värderingarna, de som ingen riktigt definierat och granskat, blir ett medel att motverka och tämja livsåskådning och tro blir det dags att kräva större klarhet: vilka är dessa värderingar, var har de sina rötter och vilken är den grundläggande världsbild som när och föder dem?

Nästa gång de demokratiska värdena dyker upp som argument är det på sin plats att skärskåda dem ordentligt. Och kräva att de som åberopar dem har något hum om dessa värdens ursprung och framväxt. Den Heliga Skrift har till exempel ganska mycket att bidra med!

 

 

Att hälsa, det är frågan

I Sverige hälsar man med handslag. Och man hälsar på kvinnor och män. Med samma slags hälsning. Det finns det numera statsministeriellt ord på. Miljöpartiet fick på så sätt uppbackning från högst instans. För ett kort ögonblick tycktes allt förklarat. Och enkelt. Liksom löst. Men så kom eftertanken och ställde till det. 

Även mitt liv har innehållit märkliga upplevelser som hör ihop med denna vitala fråga. En gång under en längre arbetsrelaterad konflikt vägrade en person att ta min utsträckta hand. Han gjorde med all önskvärd tydlighet klart att en sådan sopa som den jag var kunde man aldrig ta i hand. Det blev avmätta nickar som mera liknade huvudskakningar när vi sågs. Men om någon väljer att inte hälsa så kan det bli lite hur som helst. Men så kan det också vara. Att hälsa, eller inte, det är frågan.

Jag har handhälsat på muslimska kvinnor som med en elegant svepande gest alltid lyckades få halva sin fotsida dräkt i handen så att vi inte behövde nudda vid varandra. Ungefär som att hälsa med tjocka vantar eller handskar. Men elegant. Och smart. Och jag har blivit hälsad med att den hälsande lagt sin hand över hjärtat, en hälsningsgest av hjärtligt och tillgivet slag. Japanska bugningar har också förekommit. Utan att det verkat egendomligt eller exotiskt. Hälsingen är en symbol och är delaktig i det den symboliserar. En relation och ett förhållningssätt.

Hur blir det på nästa kalas man deltar i? Då går det inte att göra skillnad. Behandla efter kön. Lika för lika ska gälla. Det blir då till att kindpussa även män. Åtminstone för de karlar som kindpussar enbart damer. De flesta tycker jag mig ha märkt. Bra att det rensas i rabatten så att vi får lika behandling. Ty någon åtskillnad ska inte ske utan det som duger för kvinnor duger för män och vice versa.

Jag tycker mig även ha märkt att det i kyrkliga kretsar kramas ganska ofta och mycket. Ibland verkar unga och fagra män hälsas mera frekvent medelst publika omfamningar. Det blir nog till att krama även oss mera medfarna och flintskalliga äldre herrar framgent. Eller att helt enkelt lösa risken för olika behandling genom att sträcka ut en rak arm för att ordna till en formellt godkänd handhälsning.

Bocka och niga kan väl inte längre förekomma. Såvida inte även män börjar niga och kvinnor bocka. Lit nu och då. Så att inget könsmaktsmönster infinner sig. Enklast är att dra ett streck över bocka, buga, knixa och niga. Korrektast så. Möjligen går det an när man hälsar på stora skaror och inte har tid eller tillfälle att gå runt och handhälsa. Men man kan ju andra varför det alltid ska vara så bråttom. Jag tycker varje föreläsare ska handhälsa på alla före sitt föredrag.

Tänk att symboler är så viktiga att de hindrar någon från att bli invald i en partistyrelse. Och att måltiden som möte och symbol är så stark att råkar det sitta någon vid bordet som borde isoleras och avskys (enligt den allmänna meningen fastställd av ingen) så drar det skam och vanära över dem som deltar. Till och med om de inte ens sett eller talat med varandra. Guilt by association. Rättsligt är det inte mycket att tala om. Moraliskt räcker det till många fördömelse- och förkastelsedomar.

Till sist kan man undra om Sverige bjudit in så många flyktingar till demokratins förlovade land för att visa att andras kultur och tradition är underlägsen. Mångfalden var tydligen aldrig mer än den tunnast sociala fernissa. Att andras vanor står i strid med de alltid lika omhuldade demokratiska värdena är lätt att säga. Svårare är att tänka över är vad som är omistligt och vad som är förhandlingsbart. Och hur man kan leva med värderingskrockar utan att de måste bli nationella affärer som behöver ta upp riksdagens och regeringens tid.

Vilka värden som kolliderar i hälsningsdebatten kan man verkligen fundera över. Ledsamt är att kvinnor blir och känner sig illa behandlade. Men sorgligt är också att förståelsen för hur djupt kulturella mönster och vanor kan sitta inte finns.

Dessutom – lika är inte lika när vi separerar könen i de flesta sporter och idrotter, när vi har olika sanitära rum och somliga fortfarande går runt och tror att de ska bete sig chevalereskt genom att öppna dörrar, erbjuda sin kollektivtrafikssittplats eller att dra ut en stol vid middagsbord

Tänk om det är tvärt om!

I ett radioprogram om särskilt begåvade barn påstods att dessa barn tänker annorlunda. Så kan det säkert vara. Någon ville veta hur deras sätt att tänka var annorledes. De är ju väldigt olika sas också. Men de tar inte allt för givet. Det andra accepterar, det funderar de över. Det kan ju hända att det allmänt vedertagna inte stämmer. Inte är riktigt eller sant utan bara till en begränsad del. Då behövs ju att någon undrar varför och hur det kan komma sig att man påstår det man påstår

Tänk om det inte alls är så att det är dåligt för Svenska kyrkan om många människor lämnar den? Tänk om det vore bra att medlemstalet sjönk! Så att kyrkan blev mera lik en kristen kyrka än ett massivt folkrörelsekollektiv utan gemensam tro och livsåskådning. En av världens rikaste kyrkor är sällsynt fattig på kristen tro. Sett till antalet kyrkotillhöriga.

En vän förklarade nyligen att han för sin del trodde att när de kyrkotillhöriga medlemmarna blir färre än 50 procent av befolkningen – då flyr partierna fältet. Då är det roliga slut. Då måste man nämligen börja fatta svåra beslut om att lägga ner kostsamma projekt. Då får man göra om sin organisation så att den blir verkligt ändamålsenlig utifrån församlingens grundläggande syfte och uppgift.

I det läget får man förlita sig mer på volontärer än på anställda. Då kan man inte ge lika generösa arvoden till förtroendevalda. Då kanske frågan om kyrkans verkliga uppgift får komma i centrum. Då kanske man återgår till att bygga församling nerifrån. Social gemenskap blir åter viktigare än varumärke och toppstyrning. Ordet och sakramenten blir på nytt omistliga. Inte något man kan klippa och klistra i bäst man vill.

Alla satsningar på att behålla de kyrkotillhöriga är kanske fåfänga. Istället kanske man borde se ifall det gick att väcka tro i några hjärtan. Kanske kan det börja glöda (bildligt) i något litet hörn av kyrkan.

 

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Hur många har egentligen läst, eller ens stiftat bekantskap med, Svenska kyrkans bekännelseskrifter? Har kyrkomötets ledamöter koll på vad Deras egen kyrka bekänner? Har förtroendevalda alls blivit upplysta eller informerade? Eller tror de att det är upp till var och en att själv hitta på vad kyrkan tror? Är det därför det kommer så många förslag om att infoga än det ena och lägga till det andra i vad kyrkan ska tycka, tänka och tro?

Det sdker gång på¨gång utan att man ens bekymrat sig om vad bekännelserna dessförinnan slagit fast. Åtminstone borde man argumentera utifrån Skriften och dess tolkning för att förändra vad kyrkan genom tiderna bekänt, trott och lärt! Och inte bara plussa på efter eget gottfinnande utan Bibliska och traditionsmässiga hänvisningar.

Vet kyrkans präster något mer i detalj vad bekännelserna lär i olika frågor? Har de ens tillgång till de förklaringar Konkordieboken så generöst erbjuder? Eller innebär ordet bekännelse att somliga får allergiska utslag på en alltför alllmänreligiöst känsliga själ? Och att andras pekfingrar pekar anklagande på dem man inte förstår eller gillar? Vet de vilka dokument som ingår? Och efter det som på senare tid förevarit kan man fråga om alla biskopar ens vet! Dags att läsa på! Tid att låta informera sig.

Svenska kyrkans Kyrkordning skriver i sin portalparagraf följande om sin tro, bekännelse och lära:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den
oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

AD FONTES!

Diskvalificerade att sitta till bords

Vem eller vilka får man äta tillsammans med? En laddad fråga för ministrar. Även så för många andra. Man vill ju inte gärna bli sedd tillsammans med sådana som andra inte vill att man ska synas tillsammans med+ Eller hur det nu fungerar. Frågan är inte direkt ny. Redan Jesus hade sällskap som betraktades som olämpligt. Så blev han beskylld för sitt dåliga omdöme och dåliga sällskap.

Jag kan förstå att det kan kosta viktiga politiska poäng i maktkamp och inflytandeligan om man träffar skumma eller kriminella personer i officiella sammanhang. Men sällan har det varit så tydligt att man i landet där man hyllar transparens och öppenhet så ska somliga uteslutas ur måltidsgemenskapen. Deras fördärvliga åsikter eller bedrägliga beteende diskvalificerar dem. Sådan personer får man tydligen särbehandla. De onda och de dumma?

Begripligt på ett sätt. Men, vem avgör på ett rättvisande och rimligt sätt vilka som ska pekas ut som olämpligt umgänge? En kristen kyrka kan gott fundera över var gränsen går, om den alls finns, för vilka man kan dela sitt bröd med?

Naiv förvåning: drogmissbruk?

Nyhetsförmedlingen ljuder denna dag av naiv förvåning. Som så ofta förr. Just denna morgon över att allt fler ensamkomna barn söker och behöver hjälp för sitt drogmissbruk. Ett missbruk som i sin tur hör samman med traumatiska upplevelser före och under flykten.

Varför sådan överraskning? Gick rullgardinen upp först nu? Efter år av praktisk erfarenhet på förläggningar och ute i kommunerna av hur psykiskt anfrätta många anlända, särskilt de ensamma yngre, varit och är?

Lika märkligt tycks upptäckten ha varit av hur enformigt och utarmande en sysslolös tillvaro på förläggningar är. Eller av att de hitkomna hamnar utanför i många år på grund av bristande språkkunskaper, bristfällig kännedom om det svenska samhället, få eller inga svenska vänner, dåliga bostäder och ihopträngda i utanförskap, bankernas ovilja att ge lån, svårutnyttjad yrkesmässig bakgrund, segregerade skolor etc etc. Inget av detta är förvånande eller överraskande. Särskilt inte för alla dem som arbetat inom området, på fältet.

Det enda som överraskar är denna ständiga förvåning hos nyhetsförmedlare och myndighetspersoner!

System i sönderfall

Reformationstidens lutherska teologer hade förmågan att bygga system av sin Bibelkunskap. De var inlästa på kyrkans tradition och teologihistoria. Därför kunde de systematiskt framställa sin tro. Därmed blev lärofrågorna stringent och precist behandlade.

I vår tid när möjligheterna och tillgången på biblisk kunskap vuxit rejält verkar det svårare att få detta bekännelsebildande tolkningsarbete att fortgå med precision. Bodelningen mellan akademisk teologi och den teologi som är kyrkans gör det allt svårare att få samlade lösningar som står i samklang med det kyrkan alltsedan apostlarna utvecklat och lärt.

Från en fixerad skriftlig bekännelse blir även Svenska kyrkans teologi alltmera oral och fragmentiserad. Sentiment och känslor tillika med tidens trender och tendenser får allt starkare inflytande över kyrkan, dess tro och liv. Bara detta att många kyrkotjänare berättar att de inte gitter fira gudstjänst är en sådan obegriplig och urholkande influens. Vem drar en gräns för denna utveckling? Vilka vågar höja rösten. Vilka pekar på vad reformatorerna med emfas hävdade om den kristna gemenskapen, om ordet och sakramenten?

Kyrkans särart enligt Kyrkans Akademikerförbund

Kyrkans särart ska respekteras, utropar Bror Holm, förbundsordförande i Kyrkans Akademikerförbund i senaste numret av tidskriften Kyrkfack. Det är med anledning av avtalsrörelsen som maningen kommer. Tydligen har Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kallat in en jurist och expert från SKL för att uttolka prästernas arbetstid. Något som för Bror Holm onekligen kändes konstigt, ty juristen hade aldrig lagt ett enda schema för präster och kan inte prästernas arbetstidsavtal. Men förmodligen kunde väl personen något om andras arbetstid och avtal. Inte så illa det heller.

Vad är det för särart som ska respekteras? Av ledaren framgår att det nog mest handlar om att ”I kyrkan bedrivs verksamheter på tider när de flesta i samhället är lediga. Den grundläggande uppgiften som är kärnverksamheten i Svenska kyrkan, bedrivs när människor har möjlighet att komma till kyrkan”. Så kan det vara. Till exempel med gudstjänster och musikandakter och konserter. Men det är ofta också på ett helt annat sätt.

Arbetsgrupper och verksamheter som alltför ofta möts på tider som passar kyrkligt anställda och när de som inte arbetar i kyrkan ofta är på sina arbeten och de måste därför avstå. Begravningar som ständigt hamnar under arbetsveckorna och endast undantagsvis på lördagar då fler kan komma. Verksamheter som stängs när elever har lov eller anställda får ledighet eller semester. Det har ofta varit så att kyrkliga anställda lagt oändligt mycket mer tid på att informera varandra än på att informera, möta och ha kontakt med sin församling. Det ter sig märkligt att då läsa Bror Holms påpekande om gränslösheten i diakoners och prästers ”yrken och den alltför krävande, höga tillgängligheten”.

Jag tror att Bror Holms bild är giltig för en hel del kyrkligt anställda, här och där i kyrkan. Men även det andra perspektivet finns som utbrett. Och det kan sannerligen också skapa känslor av oro, brist och skuld, av otillräcklighet! Men det är nog som att svära i kyrkfacket att verbalisera sådant…

Än en gång hävdas att präster har Sveriges farligaste yrke. Man kan fortfarande undra vad det är som förvandlar kyrkans fredliga oas till något så riskexponerat och farligt. Beror det på de arbetsuppgifter man åläggs? Att man befinner sig på farligare platser än andra? Att man regelbundet konfronteras med droger, våld och brottslighet? Eller kan det bero på känslan av otillräcklighet när kyrkan går kräftgång? Att kyrkans professioner har svårt att finna fungerande metoder? Är osäkra om målen för kyrkans liv och verksamhet och alltför ofta själva vill eller förväntas uppfinna hjulet?

Om kyrkans särart ska värnas kanske den också borde värnas vad gäller kallelsen att leva missionerande, i gudstjänst- och församlingsgemenskap med andra kristna i bön och brödsbrytelse, att föra sig enkelt med beredskap för nya uppbrott. Att leva enkelt och att inte sträva efter världens löner. Tanken att kyrkans löner skulle vara för låga vore intressant att få ekumeniskt belyst. Kyrkans särart är att genom Ordet, förkunnelsen och sakramenten möta den uppståndne Herren som genom den Helige Ande manar till bot, väcker tro och skänker nåd!

Gikt i huvudet

Sjukdomar ska man ligga lågt med att tala om. Antingen verkar det som man vädjar om sympati och medlidande. Eller som att man är mest upptagen med sig själv. Trots det behöver jag klaga. Jag har gjort en notering mig till minnes. Gikten i fot och stortå kräver krycka för att jag ska förflytta mig till kök eller badrum. Det stönas och kvides. Värken är intensiv. Tänk att gikt sitter i huvudet. Det blir därför inga funderingar just denna dag om kyrka och samhälle. De bleve nog alldeles nattsvarta. Vilket inte vore så ovanligt. Och ibland sanningsenligt och realistiskt. Men eftersom mina tankar är ockuperade för tillfället av annat - så avstår jag.

Sixten, the cat ser storögt på mig. Så brukar människan inte bete sig. Den där aluminiumstaven är misstänkt. Kanske en dold dammsugare. Snart börjar den kanske surra och låta. Så enbart när kryckan får vila bredvid soffan kommer Sixten med tröst och närhet. Uppskattat och efterlängtat.

Vi hörs och ses ganska snart...

Hur det med påsken, egentligen?

Påsken hackade i år. Det blev Palmsöndag, Långfredag och Påskdag. Vad tog hela dramat vägen med sista måltiden, lidandevandringen, sveket, domen? För de allra flesta är påsktiden än mer fragmentiserad. Det som är en sammanhängande berättelse, en lång process som kristna i långliga tider minutiöst har följt med i, levt sig in i. Man kan lätt tänka sig hur det blir för den som deltog på Palmsöndagen och Påskdagen. Fest följer på fest.

Vad händer med allt det som ligger däremellan? Hur påverkas synen på det kristna budskapet om påsktiden och dess innehåll blir sönderhackat och ofullständigt? Bär människor ändå med sig en röd tråd av minne och insikt om evangeliernas skildring som gör att de kan kasta sig över klyftorna och hålrummen? Eller bidrar den växande okunskapen till ett än större främlingskap för evangeliet om lidande, död och uppståndelse?

Om människor inte ens kan identifiera sig med och själv har erfarit den synd och skuld som Jesus genom sin korsdöd försonar - finns då några verkliga förutsättningar för att man ska kunna finna och börja gå trons väg?

Se TV-serien om Katedraler i SvT2

Sveriges Television visade igår första delen av en tre program lång BBC-serie om katedraler (domkyrkor) i England. I det första programmet från 2013 skildras diskussionen om stiftet Wakefield i Yorkshire ska upphöra och slås samman med två andra små stift för att bilda ett större stift och vilken följde denna fråga har för staden Wakefields katedral. Kan det tänkas att ett stift håller sig med flera domkyrkor och inte bara en? 

Det varför en svensk tittare ett program av sällan skådat slag, vi som antingen får följa präster offentliga jakt på eventuell partner eller förkunnelseprogram. Enstaka kyrkoarkitektoniska snuttar visas också understundom. Det tycks som om slott och herresäten är mer intressanta för statstelevisionens makthavare.

Initierade skildringar av aktuella problem i en kyrklig verklighet är påtagligt frånvarande i svensk television. Den nyligen genomförda strukturförändringen som buntade ihop alla möjliga församlingar i blaffiga pastorat under nya superherdar hade kunnat fungera som en fantastisk sådan ingång. Men, nej, det var ointressant för sekularisterna på televisionen och för svårt. Ingen är intresserad av sånt kan man gissa att reaktionen hade blivit. Om någon ens kommit på idén att följa en sådan skakande omstrukturering och maktförskjutning! 

Desto större anledning att följa BBC-serien. Om den första kan man hos SvT Play läsa: Del 1 av 3. Vi får följa det dagliga arbetet i tre olika katedraler på engelska landsbygden. I första avsnittet går filmaren Richard Alwyn bakom kulisserna på Wakefield-katedralen, en kulturminnesmärkt byggnad som bland annat har den högsta spiran i Yorkshire. Vi följer renoveringen av kyrkobyggnaden och domprosten i hans dagliga arbete.

Kan ses till sön 24 apr,

Gör det!