Den blida vår är inne, sjöng vi
men ute var det sommar.
08 maj 2008
Förfärligt att behandla de döda vanördigt
Svenska kyrkan hamnade plötsligt i uppmärksamhetens ljus. Det var Uppdrag granskning som tittat närmare på vad som händer efter begravningsgudstjänster i Vännäs. På kyrkogården kommer en maskin körande med en kista dinglande i en lina. Ovärdigt och upprörande bara det.
Därefter får man se hur en grävskopa dunkar med skopan i graven för att knäcka kistlocket. Avsikten tycktes vara att förhindra att sättningar skulle uppsåt. Oförsvarligt och griftefridskränkning! Fd kyrkoherden Örjan Aronsson brast nästan i gråt över detta förfärliga och oetiska. Att det kunde handla om brott mot griftefriden var uppenbart.
Idag måste Svenska kyrkan reda ut om detta är så vanligt förekommande som Uppdrag granskning hävdade. Svenska dagbladet och andra dagstidningar gav sina versioner. Och Luleå stift har hållit presskonferens för att ge sin syn på saken.
Om förfarandet i Vännäs är vanligt, vilket jag än så länge betvivlar, måste en upprensning till! I programmet fick man höra från olika delar i landet om ljusskygga och vanvördiga beteenden. Om spett och plankor genom kistor, om vattenfyllning som spränger bort locket och om andra griftefridsvidriga beteenden. Jag anser med ärkebiskop Anders Wejryd att misstänkta fall bör polisanmälas.
I Örebro där jag bor har vi idag fått följande redovisning av hur det går till:
Onsdag 7 maj 2008 visade TV-programmet Uppdrag granskning Sveriges Television en gravsättning av en kista på kyrkogård i Vännäs, Västerbotten. Sättet som kistan med den döda hanterades är helt oetiskt och i strid med begravningslagen och Svenska kyrkans regler. Kyrkogårdschefen och kyrkoherdarna i Örebro tar gemensamt avstånd från den ovärdiga gravsättning som visades i TV-programmet.
Andra bloggar om: Begravning, Vännäs, Sättningar, Kyrkogård, Begrvaningsbyrå
Därefter får man se hur en grävskopa dunkar med skopan i graven för att knäcka kistlocket. Avsikten tycktes vara att förhindra att sättningar skulle uppsåt. Oförsvarligt och griftefridskränkning! Fd kyrkoherden Örjan Aronsson brast nästan i gråt över detta förfärliga och oetiska. Att det kunde handla om brott mot griftefriden var uppenbart.
Idag måste Svenska kyrkan reda ut om detta är så vanligt förekommande som Uppdrag granskning hävdade. Svenska dagbladet och andra dagstidningar gav sina versioner. Och Luleå stift har hållit presskonferens för att ge sin syn på saken.
Om förfarandet i Vännäs är vanligt, vilket jag än så länge betvivlar, måste en upprensning till! I programmet fick man höra från olika delar i landet om ljusskygga och vanvördiga beteenden. Om spett och plankor genom kistor, om vattenfyllning som spränger bort locket och om andra griftefridsvidriga beteenden. Jag anser med ärkebiskop Anders Wejryd att misstänkta fall bör polisanmälas.
I Örebro där jag bor har vi idag fått följande redovisning av hur det går till:
Onsdag 7 maj 2008 visade TV-programmet Uppdrag granskning Sveriges Television en gravsättning av en kista på kyrkogård i Vännäs, Västerbotten. Sättet som kistan med den döda hanterades är helt oetiskt och i strid med begravningslagen och Svenska kyrkans regler. Kyrkogårdschefen och kyrkoherdarna i Örebro tar gemensamt avstånd från den ovärdiga gravsättning som visades i TV-programmet.
I TV-programmet visas hur locket på en kista trycks ned med grävskopa innan graven fylls igen med jord. Att på det här helt felaktiga sättet lägga igen en grav är ingen garanti för att undvika sättningar, som efter en tid gör att mer jord får läggas uppe på graven. Så här går det inte till på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro vårdar.
Begravningslagen ställer tydliga krav på god etik i begravningsverksamheten och Svenska kyrkans uppfattning är att allt som rör begravningar ska präglas av god omsorg och etik. Människovärdet får inte kränkas, inte heller efter döden. Så här går det till vid gravsättning på de kyrkogårdar som Svenska kyrkan i Örebro svarar för:
Graven grävs av utbildade och erfarna medarbetare med grävmaskin. Sedan ställs platsen runt graven i ordning. Jord, maskiner och all annan utrustning förs åt sidan, i god tid före gravsättning.
Direkt efter begravningsgudstjänsten följer som regel de anhöriga med ut till graven vid en jordbegravning och ser när kistan sänks i graven. De flesta väljer att låta begravningsbyrån anlita ett bärarlag som bär kistan och sänker den ned i graven.
Om en gravsättning sker vid ett annat tillfälle anlitas ändå alltid ett bärarlag som på ett värdigt sätt för kistan fram till graven och sänker ned den.
En öppen grav med en kista lämnas aldrig obevakad. I direkt anslutning till gravsättningen fylls graven igen. Först fylls utrymmet närmast kistan med sand. Sedan skottas graven igen med jord eller fylls med hjälp av en hjullastare, aldrig med en grävskopa. Maskiner kommer aldrig i direkt kontakt med kistan. I de fall jorden som grävts upp inte är av bra kvalitet, så ersätts den med mer lämplig jord vid fyllningen. Sist täcks graven med blommorna från begravningsgudstjänsten.
Efterhand kommer ny jord att läggas uppe på graven när marken sjunker. Hur ofta det behöver ske beror på vilken typ av jord det är på kyrkogården och vilken typ av kista som använts.
Andra bloggar om: Begravning, Vännäs, Sättningar, Kyrkogård, Begrvaningsbyrå
07 maj 2008
Ominstallation av kristen tro
Felsök: Om den kristna tron inte fungerar behöver den förmodligen ominstalleras och uppdateras (källkoden är densamma).
06 maj 2008
I stillhet eller på TV?
En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.
Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.
Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.
Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.
Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.
Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?
Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet
Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.
Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.
Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.
Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.
Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?
Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet
Påverkad av läsning
Den som slår igen en bok efter att ha läst den är en annan än den som öppnade den.
05 maj 2008
Rikta strålkastarna, någon sörjer
Sorg mår inte bra av strålkastarljus utan bör växa, leva och klinga av i fred.
04 maj 2008
Datorn som hostade till
Först när datorn hostade till och blev alldeles blank i glasögat insåg jag att den drabbats av virus.
Vad gör Englas begravning med barnen?
Debatten om den mördade flickan Englas TV-begravning har brakat loss. Och tydligen kan man ha vilka uppfattningar som helst. Göran Rosenberg och Siewert Öholm argumenterar för sina olika hållningar. Rosenberg tycker det blir en såpa och Öholm menar att just så ska public service fungera. Och Liza Marklund hamnar någonstans däremellan men hon tycks luta mera åt Öholmskt håll. Även på bloggarna diskuteras det -
Brygubben,
Livsbloggen
Deep edition
Kyrkoordnaren
Bloggen som säkert kommer att...
Lords jävla blogg
Kanf Keatos Weblog
En fråga kvarstår dock. Vem talar för barnen? Vem lyfter fram vad som händer med tusentals barn när de nu ska konfronteras med sorgen efter ett mördat barn? Den de kan identifiera sig med i en sådan TV-sändning är - just det - barnet. För somliga kan det säkert bli en fin högtid där medlidande och medkänsla väcks. Men för andra, och jag menar särskilt för de flesta små barn, blir detta skräck-TV.
Om TV verkligen sänder denna begravning är det ett bevis för att man inte tycker sig ha, och inte vill, ta ansvar för hur det man sänder kan tänkas landa hos tittarna. Jag menar att TV-sänder man en barnbegravning där barnet blivit mördat är det ofattbart ansvarslöst och på gränsen till ett övergrepp mot Sveriges barn. För att de ska klara denna TV-galenskap behöver de vuxna som är utrustade med inlevelseförmåga, mod och tid! Nu måste det samtalas och lyssnas överallt för att detta inte ska skapa omotiverad rädsla och oro hos barn som inte har några anledningar alls att bära på sådana känslor.
Har vuxenvärlden blivit galen? Har man helt abdikerat och glömt sin uppgift att någorlunda skydda barnen? Hur ska man kunna förklara att detta inte är ett reellt hot även mot dem? Eller menar de debattörer som gillar denna TV-begravning att barn ska tänka att de riskerar att mördas eller utsättas för att bli kidnappade? Är detta gnistan som i vårt skyddade land kan tända en skräck liknande den som finns i USA? Och där är hoten hundrafalt större.
Har barnpsykologerna semester just nu? Har prästerna fått tunghäfta? Dela med er av erfarenheter om hur exponering för våld och död landar hos barn även långt utanför de närmast berörda.
Svenska Dagbladet intervjuade klokt nog en psykoterapeut direkt efter det stod klart att Engla blivit mördad: – Om jag hade små barn som inte kunde läsa skulle jag också vilja skydda dem. Men det här tas upp av alla nyhetsprogram och tidningar och barn kommer att prata om det med varandra, säger Börje Svensson, psykoterapeut på Rädda Barnen.
Familjen, släkt och vänner, de barn som kände Engla, förtjänar en begravning som inte blir ett medialt event. En begravning där de kan sörja utan kameror och reportrar. Den sorg som rör vid det djupaste vi människor bär med oss blir nu allmän egendom. Nu riskerar de närmast berörda att få en sorgeprocess som går i baklås, en sorg som kapslas in och inte får verka ut. Sådan oförlöst sorg kan förstöra resten av en människas liv.
De som arbetar i dödens och sorgens närhet borde berätta för TV att det är ett missgrepp att TV-sända denna begravning. Ett stort misstag.
Andra bloggar om: Engla, Öholm, Göran Rosenberg, Liza Marklund, TV-begravning
Brygubben,
Livsbloggen
Deep edition
Kyrkoordnaren
Bloggen som säkert kommer att...
Lords jävla blogg
Kanf Keatos Weblog
En fråga kvarstår dock. Vem talar för barnen? Vem lyfter fram vad som händer med tusentals barn när de nu ska konfronteras med sorgen efter ett mördat barn? Den de kan identifiera sig med i en sådan TV-sändning är - just det - barnet. För somliga kan det säkert bli en fin högtid där medlidande och medkänsla väcks. Men för andra, och jag menar särskilt för de flesta små barn, blir detta skräck-TV.
Om TV verkligen sänder denna begravning är det ett bevis för att man inte tycker sig ha, och inte vill, ta ansvar för hur det man sänder kan tänkas landa hos tittarna. Jag menar att TV-sänder man en barnbegravning där barnet blivit mördat är det ofattbart ansvarslöst och på gränsen till ett övergrepp mot Sveriges barn. För att de ska klara denna TV-galenskap behöver de vuxna som är utrustade med inlevelseförmåga, mod och tid! Nu måste det samtalas och lyssnas överallt för att detta inte ska skapa omotiverad rädsla och oro hos barn som inte har några anledningar alls att bära på sådana känslor.
Har vuxenvärlden blivit galen? Har man helt abdikerat och glömt sin uppgift att någorlunda skydda barnen? Hur ska man kunna förklara att detta inte är ett reellt hot även mot dem? Eller menar de debattörer som gillar denna TV-begravning att barn ska tänka att de riskerar att mördas eller utsättas för att bli kidnappade? Är detta gnistan som i vårt skyddade land kan tända en skräck liknande den som finns i USA? Och där är hoten hundrafalt större.
Har barnpsykologerna semester just nu? Har prästerna fått tunghäfta? Dela med er av erfarenheter om hur exponering för våld och död landar hos barn även långt utanför de närmast berörda.
Svenska Dagbladet intervjuade klokt nog en psykoterapeut direkt efter det stod klart att Engla blivit mördad: – Om jag hade små barn som inte kunde läsa skulle jag också vilja skydda dem. Men det här tas upp av alla nyhetsprogram och tidningar och barn kommer att prata om det med varandra, säger Börje Svensson, psykoterapeut på Rädda Barnen.
Hans råd till föräldrar med oroliga barn är framför allt att lyssna.
– Man ska inte underskatta lyssnandets hjälp. Det är inte alltid man måste säga rätt saker, utan man kan bara lyssna så att barnet kan lämna över sina tankar.
Han tycker att det är viktigt att förklara att en anledning till att tv och tidningar rapporterar så mycket om mordet är för att det är så ovanligt att barn dödas.
– Jag tror att barnen kommer att tänka mycket på flickan. Då kan man som förälder säga att det var jättetråkigt för henne att hon träffade den här dumma mannen som gjorde det här mot henne. Man kan säga att det måste vara något fel i huvudet på honom.
– Det är också viktigt att säga att nu sitter han i fängelse. Nu har de tagit honom så att han inte göra andra barn illa.
Som alla förstår behöver föräldrar och lärare rusta sig om TV gör verklighet av sina befängda planer. Ett sätt är att läsa den litteratur som kan finnas på ens eget bibliotek. Man kan också beställa material hos Rädda barnen som är duktiga på hur barn reagerar och sörjer.Familjen, släkt och vänner, de barn som kände Engla, förtjänar en begravning som inte blir ett medialt event. En begravning där de kan sörja utan kameror och reportrar. Den sorg som rör vid det djupaste vi människor bär med oss blir nu allmän egendom. Nu riskerar de närmast berörda att få en sorgeprocess som går i baklås, en sorg som kapslas in och inte får verka ut. Sådan oförlöst sorg kan förstöra resten av en människas liv.
De som arbetar i dödens och sorgens närhet borde berätta för TV att det är ett missgrepp att TV-sända denna begravning. Ett stort misstag.
Andra bloggar om: Engla, Öholm, Göran Rosenberg, Liza Marklund, TV-begravning
03 maj 2008
Troende och nyktra osynliggörs
Efter att Kristi Himmelsfärdsdag, 1 maj och Folknykterhetens dag i år sammanföll kan man konstatera att Socialdemokraterna (och Vänsterpartiet) får genomslag för sina tåg. På nyhetsplats och ledarsidor. Nykterhetsrörelsens möten behandlas som en icke-händelse. Några små notiser och något ljus på Åke Green (pastorn som popagandapredikade mot homosexualitet) som talade i Brålanda. Ingen kommenterar på ledarplats alla möten som ägde rum eller talen som hölls. Och den viktiga fråga nykteristerna ville lyfta fram, den om det alkoholrelaterade våldet, fick någon liten stund i radion men därutöver rådde mest tystnad.
Kyrkan var väl den folkliga rörelse som dels samlade mest folk den dagen och som därtill höll flest sammankomster (möten och gudstjänster). Och där talades det mer än någon annan stans. Och genomslaget? Uppmärksamheten? Noll! Den totala bristen på medialt intresse kan inte handla om usel talekonst eller oviktiga frågor. Inte heller lär det bero på att kyrka och frikyrka saknar samhällsengagemang.
För en gångs skull vill jag peka finger mot medierna som ständigt silar mygg och sväljer kameler. Där saknar man kunskap om den religiösa världen. Snart finns inga reportrar som bevakar området. Men politiska journalister och sportreportrar är talrika som stjärnorna. Någonstans bland alla skuggorna finns kyrkan. Inte konstigt då att perspektiven i Sverige avviker.
Mönstret är detsamma resten av året. Politiken och sporten får väl ungefär samma stora uppmärksamhet. Men andra viktiga folkrörelser tystas, det är svårt att uppfatta det på något annat sätt. Osynliggörs är kanske det rätta ordet. Troende och nyktra finns knappt därför att de inte exponeras i media. Det är inte alldeles fel att påstå att den som inte syns i medierna inte finns. Syns man inte finns man åtminstone inte i särskilt många människors medvetande. Vem bryter tystnaden?
Kyrkan var väl den folkliga rörelse som dels samlade mest folk den dagen och som därtill höll flest sammankomster (möten och gudstjänster). Och där talades det mer än någon annan stans. Och genomslaget? Uppmärksamheten? Noll! Den totala bristen på medialt intresse kan inte handla om usel talekonst eller oviktiga frågor. Inte heller lär det bero på att kyrka och frikyrka saknar samhällsengagemang.
För en gångs skull vill jag peka finger mot medierna som ständigt silar mygg och sväljer kameler. Där saknar man kunskap om den religiösa världen. Snart finns inga reportrar som bevakar området. Men politiska journalister och sportreportrar är talrika som stjärnorna. Någonstans bland alla skuggorna finns kyrkan. Inte konstigt då att perspektiven i Sverige avviker.
Mönstret är detsamma resten av året. Politiken och sporten får väl ungefär samma stora uppmärksamhet. Men andra viktiga folkrörelser tystas, det är svårt att uppfatta det på något annat sätt. Osynliggörs är kanske det rätta ordet. Troende och nyktra finns knappt därför att de inte exponeras i media. Det är inte alldeles fel att påstå att den som inte syns i medierna inte finns. Syns man inte finns man åtminstone inte i särskilt många människors medvetande. Vem bryter tystnaden?
02 maj 2008
Högriskmiljöer med alkohol och våld
I Uppsala visar en test, som nykterhetsrörelsens unga genomfört, att i 29 av 39 barer och restauranger var man beredd att servera ungdomarna (i åldern 14-17) öl, vin eller sprit.
Vistas man ofta i miljöer där normen är att man brukar alkohol och det i stort överflöd – är risken extremt stor att man imiterar beteendet runt omkring. Somliga klarar måttligheten, men andra fastnar i ett beroende som blir dem övermäktigt. Åtskilliga av de ungas mötesplatser är högriskmiljöer vad gäller alkohol, droger och våld. Man behöver inte måla hotbilden med dramatiska ord – det är bara att ta sig några promenader i våra stadskärnor för att inse situationens allvar. Visbys nattliv under sommarmånaderna förskräcker. Och de gotländska ungdomarna som inte åker hem till något fastland blir extra utsatta. De riskerar mer än de tillfälliga besökarna att fastna i sommarfestandets malström. I många städer har ungdomen tagit över stadskärnorna nattetid – och det vi tigande accepterar för våra ungdomar är miljöer vi inte själva vill vistas i.
Igår hörde vi på nyheterna att alkoholen sätter bedömningsförmågan ur spel, den del av hjärnan som bedömer och reagerar på risker och hot sätts ur spel. Det är alltså ingen tillfällighet att så många olyckor sker och så mycket våld frodas där alkoholen gått in i överflöd. Alkovåldet, kom ihåg detta nya ord och använd det, måste motverkas och bekämps. Så mycket omotiverat lidande ska vi inte, kan vi inte, acceptera. Många är de barn som far illa därför att föräldrarna inte kan hantera sitt sitt beroende, sitt drickande. Många förlorar sitt omdöme. Den omdömesbristen i berusning gör att barn tillfälligt eller mer permanent mister det skydd och den omsorg de har rätt till och såväl behöver.
Citerat ur ett tal på Folknykterhetens dag som återfinns på Ordrik.
Vistas man ofta i miljöer där normen är att man brukar alkohol och det i stort överflöd – är risken extremt stor att man imiterar beteendet runt omkring. Somliga klarar måttligheten, men andra fastnar i ett beroende som blir dem övermäktigt. Åtskilliga av de ungas mötesplatser är högriskmiljöer vad gäller alkohol, droger och våld. Man behöver inte måla hotbilden med dramatiska ord – det är bara att ta sig några promenader i våra stadskärnor för att inse situationens allvar. Visbys nattliv under sommarmånaderna förskräcker. Och de gotländska ungdomarna som inte åker hem till något fastland blir extra utsatta. De riskerar mer än de tillfälliga besökarna att fastna i sommarfestandets malström. I många städer har ungdomen tagit över stadskärnorna nattetid – och det vi tigande accepterar för våra ungdomar är miljöer vi inte själva vill vistas i.
Igår hörde vi på nyheterna att alkoholen sätter bedömningsförmågan ur spel, den del av hjärnan som bedömer och reagerar på risker och hot sätts ur spel. Det är alltså ingen tillfällighet att så många olyckor sker och så mycket våld frodas där alkoholen gått in i överflöd. Alkovåldet, kom ihåg detta nya ord och använd det, måste motverkas och bekämps. Så mycket omotiverat lidande ska vi inte, kan vi inte, acceptera. Många är de barn som far illa därför att föräldrarna inte kan hantera sitt sitt beroende, sitt drickande. Många förlorar sitt omdöme. Den omdömesbristen i berusning gör att barn tillfälligt eller mer permanent mister det skydd och den omsorg de har rätt till och såväl behöver.
Citerat ur ett tal på Folknykterhetens dag som återfinns på Ordrik.
01 maj 2008
30 april 2008
En barnbegravning i TV?
Vilka rådfrågar Sveriges television innan de fattar ett sådant märkligt beslut som att sända en begravning av ett mordoffer, som därtill är ett barn? Hur kan de hamna så fel?
Inga telefonslussar i världen med Barnombudsmannen eller Rädda barnen kan ta ansvar för den oro och de känslor som rörs upp - de bör inte överlämnas till främlingar utan hanteras av dem som står barnetet riktigt nära. Vem har erfarenhet och resurser nog att möta alla de känslor som drivs igång hos små barn med anledning av sändningen? Som många vet kommer frågorna att aktualisera den egna personens säkerhet. Barn tvingas nu fråga sig: kan det här hända mig? Kan mina föräldrar verkligen skydda mig när detta kunde hända?
Och hur ska den drabbade familjen kunna få ro att bearbeta sin sorg när offentligheten gör dem och deras känslor till allmän egendom? Kunde ingen ge dem stöd och hjälp att avböja det här?
Man visar familjen och mordoffret störst respekt om denna sändning inte genomförs.
Psykologer och själasörjare ge Er mening till känna!
Inga telefonslussar i världen med Barnombudsmannen eller Rädda barnen kan ta ansvar för den oro och de känslor som rörs upp - de bör inte överlämnas till främlingar utan hanteras av dem som står barnetet riktigt nära. Vem har erfarenhet och resurser nog att möta alla de känslor som drivs igång hos små barn med anledning av sändningen? Som många vet kommer frågorna att aktualisera den egna personens säkerhet. Barn tvingas nu fråga sig: kan det här hända mig? Kan mina föräldrar verkligen skydda mig när detta kunde hända?
Och hur ska den drabbade familjen kunna få ro att bearbeta sin sorg när offentligheten gör dem och deras känslor till allmän egendom? Kunde ingen ge dem stöd och hjälp att avböja det här?
Man visar familjen och mordoffret störst respekt om denna sändning inte genomförs.
Psykologer och själasörjare ge Er mening till känna!
Vykort av Jenny Nyström
Besöker en loppmarknad. Hittar några vykortsalbum. Där sitter ett antal vykort med motiv som Jenny Nyström målat. Hon är uppskattad målare och hennes kort är ett stort samlarområde. Priserna varierar från 50-60 kronor men utanpå albumet finns ett annat styckepris - 30 kr. På min fråga vad som gäller förstår jag att det är det lägre priset som har blivit det nya.
Ingen ville betala så mycket så jag satte nog för höha priser. Har ju varit inne på nätet ocj tittat och där sätter de väldigt häga priser. Här kan jag aldrig få ut sådana fantasipriser! Han låter lite besviken. Men när vi pratat en stund förklarar han att det inte gärna kan vara så att vilka struntkort som helst ska få kosta så mycket. Han hade till och med sett att någon begärt 75 riksdaler för ett av de vanligaste Visbyvykorten och det är kanske värt en krona eller två... Och det kan ju inte finnas så många som samlar kort från Gotland, blir hans slutkommenter.
Nu har jag 6 nya (men gamla) Jenny Nyström-kort.
Ingen ville betala så mycket så jag satte nog för höha priser. Har ju varit inne på nätet ocj tittat och där sätter de väldigt häga priser. Här kan jag aldrig få ut sådana fantasipriser! Han låter lite besviken. Men när vi pratat en stund förklarar han att det inte gärna kan vara så att vilka struntkort som helst ska få kosta så mycket. Han hade till och med sett att någon begärt 75 riksdaler för ett av de vanligaste Visbyvykorten och det är kanske värt en krona eller två... Och det kan ju inte finnas så många som samlar kort från Gotland, blir hans slutkommenter.
Nu har jag 6 nya (men gamla) Jenny Nyström-kort.
29 april 2008
Dagens nya ordspråk
Makten sitter i en fjärrkontroll - utan den kan man inte öppna en bildörr eller välja kanal.
28 april 2008
Vi behöver nya och bättre ordspråk
Ordspråk speglar ofta en gammal värld. Fredrik Ström är ett exempel på ordspråkssamlare. En samlarvurm som vi borde återuppta! Och vi behöver nya ordspråk. Formuleringar som bättre svarar mot vår erfarenhet.
Möjligen kan den som lever i ett agrart samhälle, i stor kontakt och levande beröring med naturen, fortfarande känna igen sig i ordspråkens klassiska värld. En svala gör ingen sommar och Först till kvarn får först mala. Morgonstund har guld i mund, Som man sår får man skörda, Skåda inte en given häst i mun och Sovande bonde får drömmande dräng.
Ordspråkssidor kan man hitta några på nätet. En ordspråkssamling erbjuder flerspråkiga alternativ. Odspråk.se är en annan möjlig samling. Och hos Wikipedia hittar man en lista över svenska ordspråk.
Nu tänker jag att vi behöver modernisera ordspråken en aning för att de ska fungera i dagens samhälle och vill därför erbjuda några egna förslag. Men också utmana bloggare och bloggsurfare att lämna egna och moderna ordspråk. Kanske kan de slå an och bli bevingade ord? Här några meningar som antingen kan bli ordspråk eller enbart är aktuella påståenden om allt möjligt...
Ny film är gammal innan den har premiär.
En TV-serie följs snart av en annan.
En papperstidning håller längre på nätet eftersom man inte slår in potatiskal i den.
Den som cyklar sparar inte på egen energi.
Svenskt försvar är bäst i i Tchad.
En röst i val hörs knappast men en valröst når långt.
En meningsbyggnad rasar sällan.
I rusningstrafik går allt extra långsamt.
Och Ditt moderna ordspråk - hur ser det ut? Skriv och berätta...
Möjligen kan den som lever i ett agrart samhälle, i stor kontakt och levande beröring med naturen, fortfarande känna igen sig i ordspråkens klassiska värld. En svala gör ingen sommar och Först till kvarn får först mala. Morgonstund har guld i mund, Som man sår får man skörda, Skåda inte en given häst i mun och Sovande bonde får drömmande dräng.
Ordspråkssidor kan man hitta några på nätet. En ordspråkssamling erbjuder flerspråkiga alternativ. Odspråk.se är en annan möjlig samling. Och hos Wikipedia hittar man en lista över svenska ordspråk.
Nu tänker jag att vi behöver modernisera ordspråken en aning för att de ska fungera i dagens samhälle och vill därför erbjuda några egna förslag. Men också utmana bloggare och bloggsurfare att lämna egna och moderna ordspråk. Kanske kan de slå an och bli bevingade ord? Här några meningar som antingen kan bli ordspråk eller enbart är aktuella påståenden om allt möjligt...
Ny film är gammal innan den har premiär.
En TV-serie följs snart av en annan.
En papperstidning håller längre på nätet eftersom man inte slår in potatiskal i den.
Den som cyklar sparar inte på egen energi.
Svenskt försvar är bäst i i Tchad.
En röst i val hörs knappast men en valröst når långt.
En meningsbyggnad rasar sällan.
I rusningstrafik går allt extra långsamt.
Och Ditt moderna ordspråk - hur ser det ut? Skriv och berätta...
26 april 2008
Tiga är inte alltid guld!
Du har rätt att säga emot mig och jag har faktiskt rätten, ja det är en rättighet, att bli motsagd. Men att ha ilskna invändningar som aldrig blir utsagda - vad är det? är det den nya tidens polemik att tiga i diskussionen men sedan invända utanför rummet? Att göra det till andra och inte till den som försökt ge skäl för sin sak?
Civilkurage är att säga sin mening. Att gnälla till andra och baktala dem man inte vill eller vågar bemöta är egendomligt. Men mig tycks det bli en allt vanligare metod att få sin vilja igenom. Undvik meningsutbytet och uppträd sårad och förfördelad i hemliga möten. Meningsutbytet uteblir och man manövrerar och trixar för att skapa än mer oro och osämja.
Och vill man kan man alltid beskylla den som haft en åsikt för att vara förtryckande, orättvis och dum. Och ofast kommer den anklagelsen till andra och utom hörhåll för den som skulle haft repliken. Ömhudad har man rätt att vara, men det är inte detsamma som att ha frikort och slippa debattera, att undfly att ge sina argument och skäl. Det talas alldeles för mycket runt omkring efteråt. Men när den gyllene tiden, det välbehagliga ögonblicket var där, då vände man sig bort. Men strax därefter snackades det desto mer. Känner Du igen situationen? Hur kan det ha blivit så?
Ja är ja och nej är nej, fick vi en gång lära oss av en mästare. Nu tiger vi förnärmat och ger folk på skallen i bakhåll. Stig fram, träd upp och säg din mening. Or forhever hold your peace, som vigselritualet i US of A ibland lyder. Med andra ord: säg vad du har på hjärtat nu när det är tid att tala, eller tig och knip igen för alltid.
Tala har verkligen sin tid och tiga med för den delen. Men tigandet som metod i diskussionen är den sämsta av vägar. Tiga är inte alltid guld! Och tala är för samtalets och diskussionens skull oftast mer än silver. Så säg ditt hjärtas mening till den eller dom som behöver och borde ha rätt att höra...
Andra bloggar om: Tala, Tiga, Feghet, Bakhåll, Civilkurage
Civilkurage är att säga sin mening. Att gnälla till andra och baktala dem man inte vill eller vågar bemöta är egendomligt. Men mig tycks det bli en allt vanligare metod att få sin vilja igenom. Undvik meningsutbytet och uppträd sårad och förfördelad i hemliga möten. Meningsutbytet uteblir och man manövrerar och trixar för att skapa än mer oro och osämja.
Och vill man kan man alltid beskylla den som haft en åsikt för att vara förtryckande, orättvis och dum. Och ofast kommer den anklagelsen till andra och utom hörhåll för den som skulle haft repliken. Ömhudad har man rätt att vara, men det är inte detsamma som att ha frikort och slippa debattera, att undfly att ge sina argument och skäl. Det talas alldeles för mycket runt omkring efteråt. Men när den gyllene tiden, det välbehagliga ögonblicket var där, då vände man sig bort. Men strax därefter snackades det desto mer. Känner Du igen situationen? Hur kan det ha blivit så?
Ja är ja och nej är nej, fick vi en gång lära oss av en mästare. Nu tiger vi förnärmat och ger folk på skallen i bakhåll. Stig fram, träd upp och säg din mening. Or forhever hold your peace, som vigselritualet i US of A ibland lyder. Med andra ord: säg vad du har på hjärtat nu när det är tid att tala, eller tig och knip igen för alltid.
Tala har verkligen sin tid och tiga med för den delen. Men tigandet som metod i diskussionen är den sämsta av vägar. Tiga är inte alltid guld! Och tala är för samtalets och diskussionens skull oftast mer än silver. Så säg ditt hjärtas mening till den eller dom som behöver och borde ha rätt att höra...
Andra bloggar om: Tala, Tiga, Feghet, Bakhåll, Civilkurage
25 april 2008
Skrikrum på Stjärnholm
Stiftsgården Stjärnholm, där överläggningarna mellan regeringen och kyrkoledarna ägde rum på hösten 1984, har en intressant historia. Olof Palme blev särskilt intresserad eftersom Sveriges justitiestatsminister Louis De Geer (utnämnd 1858) bodde där under sin uppväxt. Men även detta att biskop Gustaf Aulén hade lämnat avtryck på stiftsgården intresserade Palme.
Louis De Geer har berättat om åren på Stjärnholm i sina Minnen (Norstedts 1892). Ur den boken höglästes vid överläggningarna. Bland annat intresserade de pedagogiska metoder man använde i sin barnuppfostran på 1800-talet:
Ingen förmenades att gråta tyst af smärta eller missnöje, men skrika tilläts endast i ett visst rum. Var detta händelsevis upptaget, så anvisades för tillfället ett annat skrikrum. Ingen fick följa med bort till ett främmande ställe förr än han pålitligt upphört att skrika. Genom salongen fingo barnen icke gå. Endast då det var främmande eller musik, fingo de stå vid dörren men aldrig sitta i det rummet....
Att ljuga och svärja var bannlyst liksom att nyttja fula ord; men att hviska var tillåtet och stundom anbefalldt för tystnadens skull, såsom under musik. Ris gafs aldrig utom för trotsig olydnad men gick då i verkställighet utan föregående varning. Eljest bestodo straffen vanligen i förlust av den rättighet man missbrukat. Om någon drumlat i dammarna, förbjöds han under någon tid att gå i deras närhet. Att mista efterrätten var också ett straff. Hade man fått en läxa, som ej medhanns på den förelagda tiden, så fick man ej lof förr än man kunde den. Beröm utdelades för hvad som gjordes bra, men smekningar förekommo nästan aldrig efter de spädaste åren. Det var en högtid, då någon klappades av mamma. Under sjukdom suspenderades vissa lagar, men med småkrämpor klemades icke. För ondt i magen ordinerades att ligga framstupa på en stol o. s. v.
(s 9-10)
Den vetgirige kan läsa boken på nätet! genom den förnämliga samlingen Project Runeberg. Louis De Geers bok Minnen finns där för den intresserade. Läs gärna valda delar och man får en inblick i 1800-talets adelskretsar och i det politiska livet.
De biografiska anteckningarna kanske inte kan mäta sig med Lars Noréns dagsfärska tegelsten - men nog får man reda på ett och annat även i De Geers tidstypiska skildring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)