Talet om mångfald döljer ensidighet

Äntligen tog Fredrik Lindström bladet från munnen. I aftonens kulturnyheter i SVT betygsatte han regeringens beslut att inte fastställa svenskan som officiellt språk. - Mesig politisk korrekthet. Huvudlöst, sa han till Kulturnyheternas reporter. Hela intervjun finns på SVT:s hemsida. Den skulle många behöva se och diskutera. Enligt min mening drabbar den förra och den nuvarande regeringen.

Det är klart att svenskan som offentligt språk ska lagskyddas. Likaså menar jag att tankarna på en kulturkanon är nödvändiga och goda. Folkpartisten Cecilia Wikström önskade en sådan för Sverige. Bara man inte tror att all sanning därmed är fastställd. Men behovet att lyfta fram några av de bästa exemplen i vår litteratur är stort, oändligt stort. Hit hör även stödet till spridning av svensk litteratur i utlandet. Det är ett fattigdomsbevis att inte vilja ge den svenska litteraturen möjligheter att nå lite större spridning. I vårt lilla hörn av världen skrivs fortfarande böcker av bestående värde. Att hjälpa till med spridningen är att hålla emot den amerikanska flodvåg av böcker som hotar att dränka världen med sitt,

Seriernas värld, hur trevlig den än är, kan inte ersätta god litteratur. Det ytliga och kolorerade i veckopress och det vi förr kallade kiosklitteratur måste få motbilder. De rörliga bilderna behöver leva i vår fantasi loch inte bara på filmdukar och i hemmens multimediaboxar.

Lindström uppmanade också landets invandrare att ifrågasätta snacket om mångkultur och mångfald. Han menar att talet om mångfald gör hela integreringsprocessen och invandrarna överhuvudtaget skada och är till ingen nytta alls.

Äntligen kan vi diskutera mångfaldsbegreppet med draghjälp av en person som charmat alla med sina språkprogram i televisionen. Huvudet på spiken!

Ni som läser detta – har ni tänkt på att de som flitigast talar om mångfald och vill hävda det mångkulturella inte så sällan är de som minst vill ta hänsyn till olika meningar och åsikter. De driver gärna den rätta åsikten och meningen i många av samtidens omdiskuterade etiska och politiska frågor. Borta är mångfalden, försvunnen toleransen och hänsynstagandet. Mångfald används för att flörta med de många religiösa och kulturella grupper som man aldrig tänkt ta någon särskild hänsyn till – eftersom man avskyr, ja till och med tar avstånd från, de värderingar och idéer de förfäktar.

Stora invandrargrupper för fram och försvarar religionens plats och betydelse i motsats till mångfaldsivrarna som helst ser religionen enbart som något privat. Den ska marginaliseras och förvisas från den offentliga arenan. Traditionell syn på familj och släkt ska helst inte finnas på den allmänna arenan – där innebör mångfalden enbart ett accepterande av allt som är nytt och bryter med gamla och nedärvda föreställningar.

Mångfalden blir ensidig. Sedan kan man tycka vad man vill om traditioner och religioner. Men den som hävdar mångfald får stå ut med att religioner och olika kulturer bär med sig egna uppfattningar, mönster och riter. Var gränserna skall gå, för sådana ska vi självfallet ha, måste vi diskutera tillsammans. Samtalet och gränsdragningarna ska ske så att de många rösterna ges utrymme och får höras!!!
Andra bloggar om: Mångfald, Kulturkanon, Invandrare, Kulturnyheterna, Fredrik Lindström, Cecilia Wikström, Integration, Mångkultur, Litteraturstöd Religion

Havererad filmkarriär

Karriären som filmstjärna var kort men framgångsrik. Regissören och filmmakaren Per Söderberg bad mig tidigt kreera en framträdande roll i en film. Det lyckades. Främlingar säger fortfarande: Dig har jag sett på film. Då njuter jag.

Du får spela präst, sa Per till mig som tyckte prästrollen utanför vita duken var krånglig nog. Men med skaparlust, iförd prästkrage och nystickad fårtröja mötte jag konfirmandklassen. Jag instruerades att först kommentera en ouppslagen bibel och därefter svara på konfirmandens fråga om Gud och det onda.

Efter första tagningen tog regissören mig i upptuktelse. Så där kan du väl inte svara som präst, sa han irriterat. Jag hade låtit frågan vara också min. Fastän sant blev det underkänt. Tagning två tvingade mig att gräva djupare i min egen övertygelse. Det ondas verklighet är svår att förstå. Ändå tror jag att Gud väljer sida med oss när vi kämpar och strider med det onda. Så det sa jag och fick med tvekan godkänt.

Filmad idag hade andra fått spela prästen. Kanske kollegan som under konfirmationsläsningen ville påminna konfirmanderna om skapelsen? Hon läste pedagogiskt med förväntan att konfirmanderna skulle fylla i svaret.

Och Gud skapade människan till... Inget svar.
Och Gud skapade människan till sin... Inget svar.
För tredje gången vädjade hon: Och Gud skapade människan till sin...
Då svarar äntligen en konfirmand: Till sin förvåning?

Regissörens skapande i klippbordet tog tid. Drömmar om Hollywood hann uppges. När Konfirmationspresenten som filmen hette väl var färdig gladde den både föräldrar och konfirmander. Den handlar om besvikelse och förtroende och om vuxnas trevande tro.

Filmare kan skapa sin egen värld. Processionen tågar faktiskt ena året in genom Almby kyrkport i Örebro för att flera år tidigare närma sig altaret i stiftsgården Stjärnholms kyrka utanför Oxelösund för sin konfirmation. Det hisnar!

Andra bloggar om: Konfirmation, Undervisning, Präst, Film, Almby, Stjärnholm, Filmare, Gud, Det Onda

Idag fyller någon år...


















HYLLNINGSSÅNG
mel: Beethovens 9:a
Festen börjar här på jorden
vi skall öppna mötas nu
Tala ödmjukt vänskapsorden
minnas åren, jag och du
Tänka tankar, göra planer
för den framtid som är vår
Sjunga, dansa, hurra, spela
Upp till himlen glädjen når!
text:lars b stenström



Andra bloggar om: Födelsedag, Hyllning, Beethoven

Blåsorkester i bröstfickan

Först sjöng en tjej i någons ficka, en lång utdragen och lite sorgsen melodi. Vi som satt runt omkring drabbades av stort vemod. Inte för att hon sjöng, det var mest irriterande. Vemod över att han i vars ficka hon sjöng var helt oförmögen att höra hennes underbara och störande röst. Åldersrelaterade problem med hörseln var förklaringen.

Det dröjde inte länge förrän en blåsorkester drog igång i en bröstficka. Vi som satt runtomkring fick skrämselhicka. Sen sa någon: snacka om blåsljud. Bara några minuter senare bånglade några kyrkklockor dovt och uppfordrande i en svart handväska. Vi som satt i närheten log försmädligt. Det var budgetsammanträde. I en församling. I Svenska kyrkan. Och sammanringningen var avklarad.

Andra bloggar om: Mobiltelefoner, Ringsignaler, Blåsorkester, Kyrkklockor, Svenska kyrkan, Sammanträde

Psalm 175:1 har något på hjärtat

Den signade dag som vi nu här ser från himmelen ned till oss komma

Tänk att av nåd få ta emot just den här nya dagen, där timmar och minuter
bär stråk av helighet, där tiden själv hyser välsignelse i fållen

den lyser så blid med allt klarare sken, oss alla till glädje och fromma

Dagen är inte bara en kuliss mot vilken vi spelar våra roller, en temporal bakgrund,
utan den nya dagen bär själv genom sitt ljus mening och syfte

Må Herren den högste oss alla i dag för synder och sorger bevara.

Denna dag har riktning mot det goda, den som vågar tro så hoppas på Guds beskydd och omsorger.

Andra bloggar om: Psalm, Ny dag, Timmar, Herren, Ljus, Himmelen

Urkunder fastnar i receptionen

Hotellkedjan Scandic som skryter med sitt sunda förnuft har hamnat i rävsaxen. På ena kanten jublar ateister och humanister och på andra sidan mullrar kyrkor. Kritiken mot porren i Hotellkedjornas televisionsapparater har varit på tapeten förr. Nu kom bibelkonfiskation som ett snyggt upplägg. Bara för pigga biskopar och kyrkor att smasha in. Bloggaren Brygubben har beskrivit reaktionen i Härnösand. Den som bråkar med Bibeln riskerar att kristna urkunder (som Härnösands stift) stannar i receptionen. Och bokar av!

Bojkottvapnet är förstås tveeggat. Slutar man boka hotellrum för att de flyttat på Biblarna kanske gudstjänsterna bojkottas för att man någon gång nämner orden synd och skuld. Glömde att det nog är det som redan sker. Tänkte inte på det...

Scandic värjer sig. Fler religiösa urkunder ska finnas i receptionen. En läsare ska inte behöva avslöja sig som religiöst intresserad. Nåväl, den som på sitt hotellrum vill läsa Bibeln ska inte behöva anmäla sig. Om porrintresserade måste göra det är deras angelägenhet och jag tvivlar på att det är något man offentligt vill protestera mot.

Koranen, som Scandic numera hastigt erbjudit, bör visst finnas. Men så även religiösa urkunder som Mormons bok och Bhagavadgita. Varför inte Rigveda och Torah? Och tänk om religionshistoriska föreningen tar in på hotellet och så kan man inte plocka fram den poetiska Eddan och Snorres Edda! Kulturskymning! Mångfaldsavvikelse!

Nej, sunt förnuft och bondförstånd talar för att låta Gideoniterna fortsätta donera sina Biblar. Och bara för att Bibeln finns på rummet behöver man inte läsa den. Men man kan, om man vill.

Andra bloggar om: Scandic, Hotell, Religiös text, Urkunder, Bhagavadgita, Bibeln, Eddan, Koranen, Gideoniterna, Porr...

Ska tanden dras ut med en gång?

Den som har tandvärk vill nog inte få detta kort. Särskilt inte med den vers som avsändaren så vänligt präntat:

Må sällhet och behag
ditt lif uppfylla
och lyckans sol förgylla
båd namns och lefnadsdag!

Gossen i sjömanskostym, blå naturligtvis, är i färd att hjälpa flickan, i sött rosa, med tandutdragning. Hon har trots sin värk varit försjunken i en bok. Han ska vara praktisk och verksam i en tekniskt avancerad övning. Här i färd att sätta fart med den grövsta av tänger. Hämtad i stallet kan man förmoda.

Så ung och redan utrustad med flaska i fickan... Vinbärssaft gissar jag och tror inte att den innehåller fransk saft, det vi kallar rödvin. När han sträcker fram sin tång tvekar flickan. Vi ser det på gesten. Hon har lagt handen över det värmande bandaget, just på det ställe där tanden sitter. Vågar jag, undrar hon. Och gör hon det är hon tokig.

Han lätt framåtlutad, på gång att genomföra utdragning utan bedövning. Men tången är så grotesk att den aldrig får plats i en barnamun - den drar man ut hästskosöm med. Man finner ett sadistiskt drag i pojkens framstöt. Varför denna obalans, det oproportionerliga verktyget. Ska det signalera hur förfärlig värken är, att tandvärk förvandlar människan, liten eller stor gör detsamma, till någon helt desperat och vanmäktig...

Men det är förstås en lek. Doktorsleken handlar här om tandläkare och patient. De leker att tanden dras ut och sedan hittar de väl på något annat. Dricker saft och ägnar sig åt stillsam högläsning, såsom barn pläga?

Föreställer vykortet månne barn som härmar vuxenvärlden och övar sina roller. Mannen som ska arbeta och försörja sin hustru. Som mönstret var förr, är bäst att påpeka. En slags patriarkatnormalitet om man så vill. Men riktigt förnöjsam är flickan inte. Hon kanske tänker: vad vill han, den där idioten? Det här tar jag hand om själv. Har han fel glas i glasögonen?

Situationen kan vara hämtad från en mardröm. Vem vill ha en ivrig gosse i sjömanskostym som tandläkare? En do-gooder utan omdöme. Man förstår att tandläkarskräck kan börja på detta sätt.

Med hjärtlig lyckönskan på namnsdagen. Idag gratuleras Valborg.

Andra bloggar om: Valborg, Namnsdag, Tandläkare, Vykort

Pojkar behövas och flickor behövas - men hur då?

Oj så dessa sånger här nedan sjöngs på läger. Flitigt och hurtigt, raskt och ivrigt stämdes dessa sånger upp vid åtskilliga ungdomssamlingar inom frikyrkan. När då, kan man undra? Jo, det hände under decennierna före och under mitten av 1900-talet. Kanske kastar det nytt ljus över hur könsrollerna befästes? Möjligen kan det förklara ett och annat?

Sångerna har Nr 245 och 247 i sångboken Ungdomssånger utgiven av Missionsförbundets förlag,
Nya Bokförlags Aktiebolaget, Ernst Westerbergs Förlags AB och Örebro Missionsförenings Förlag

Pojkar behövas med muskler av stål,

Pojkar vars duglighet mödorna tål,

Pojkar som blicka mot eviga mål,

Spänstiga pojkar.

Pojkar behövas att vara till hands,

Pojkar som sköta sin syssla med glans,

Pojkar med ödmjukhet, lydnad och sans,

Villiga pojkar.

Pojkar med ungdomens liv i sin barm,

Kärlek i hjärta och styrka i arm,

Pojkar som kunna en värld hålla varm,

Trofasta pojkar.

Gösta Thörne, 1925

Flickor behövas i ungdomens led,

Flickor som alltid med lust äro med,

Främst uti striden för sanning och fred,

Hurtiga flickor.

Flickor behövas att vara till hands,

Flickor som sköta sin syssla med glans,

Flickor med ödmjukhet, lydnad och sans,

Villiga flickor.

Flickor med ungdomens tro i sin barm,

Reda att möta allt orent med harm,

Flickor som kunna en värld hålla varm,

Trofasta flickor.

B.G. Wilander (efter tidigare motiv), 1935

Oj så dessa sånger sjöngs på läger. Flitigt och hurtigt, raskt och ivrigt stämdes dessa sånger upp vid åtskilliga ungdomssamlingar i frikyrkan. Det hände under decennierna före och under mitten av 1900-talet. Kanske det kan kasta nytt ljus över hur könsrollerna befästes. Möjligen kan det förklara ett och annat?

Sångerna Nr 245 och 247 ur sångboken Ungdomssånger utgiven av Missionsförbundets förlag,
Nya Bokförlags Aktiebolaget, Ernst Westerbergs Förlags AB och Örebro Missionsförenings Förlag

Andra bloggar om: Flickor, Pojkar, Könsroller,Tro, Frikyrkan, Ungdom

Lev livet på den heliga vägen
Predikan i Örebro Nikolai 4:e sönd i Påsktiden
Text: Johannes 14: 1-14

Glöm inte bort att vattna blommorna!
Och på fredag bör du plocka undan och dammsuga.
Det ser för bedrövligt ut annars. Försök att få tid
att hälsa på moster på lördag. Du vet hur glad hon blir…

Alla har någon gång fått en muntlig lista.
Det här måste Du ordna och fixa med.
Uppdragsgivare var en förälder eller någon
man delar liv, hus och hem med.
Listan kom när man skulle vara ifrån varandra
och uppdragsgivaren inte själv kunde ta hand om allt.

Precis så gör Jesus. Han ger lärjungarna instruktioner.
Vad de ska tänka på, hur de skall göra och vara.
Jesu muntliga lista, hans förhållningsorder,
förbereder dem inför avskedet från honom.
Samtalet i Johannes 14 kapitel blir en bekräftelse
på ett förestående uppbrott, något avgörande skulle ske
och Jesus kunde inte längre vara tillsammans med dem

Var nu inte oroliga! Känn ingen oro! Han talar lugn.
Tro på Gud och tro på mig, säger han. Och det betyder
egentligen: tvivla nu inte när jag är borta, utan tro.
Håll fast vid tron!

Jesus försäkrar att han inte blir borta för alltid.
Nästan som den avskedshälsning vi ger varandra:
Jag är snart tillbaka! Jesus säger jag: skall komma tillbaka
och hämta Er till mig för att också ni ska vara där jag är.
Han går bort för att bereda plats och rum.
Himmelska rum. I min faders hus finns många rum.
Där finns plats för oss, plats att mötas och umgås.
Där kan vi känna oss hemma, vi får vara tillsammans.

Han bekräftar: Gemenskapen vi har bryts inte
även om vi är ifrån varandra
Den håller ända fram, tills jag kommer och hämtar Er.
Vänta, håll ut. Det blir inte så förfärligt.
Och här är vi i Nikolaikyrkan idag, som lärjungar,
vi väntar fortfarande. Och vi håller fast vid tron!

Så börjar Jesus tala om vägen. De tröga lärjungarna
Tomas och Fillippos förstår inte, vill kanske inte
ta in vad Jesus säger. De drar ut på ögonblicket
Ganska likt våra protester när någon reser
Vi stretar emot och försöker hålla personen kvar:
Varför måste Du åka, kan du inte stanna ett tag till?
Jag förstår inte vad den där konferensen ska vara bra för…

Och Jesus förklarar tålmodigt. Han borde ha varit
trött på allt oförstånd, oförmågan att inse
det han hela sin verksamma tid försökt visa
Jag är vägen, säger han och tillägger, sanningen och livet.

För det judiska folket, vandringsfolket,
var vägen något Gud ledde sitt folk på.
Vägen gick från förtryck och fångenskap,
Alla, alla kom ihåg Guds mönster
hur han ledde folket bort från olycka och svårigheter
Och de tänker genast på uttåget ur Egypten
på vägen till det förlovade landet.
De tidiga kristna var vägens folk
de kallad sitt levnadssätt för Vägen
Jesus förnyar de åter de gamla bilderna.
Hur kan han göra anspråk på att
vara den väg där Gud leder sitt folk
från synd, förtryck till det förlovade landet?

Avslöjandet, som för samtiden var hädiskt,
blasfemiskt, var att Jesus och Gud
står varandra så nära att de blir en och densamma
Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger han
Vilket anspråk på att vara förmedlaren, Vägen

Just i dessa ord vilar kristendomens övertygelse
om att den är unik, har en uppenbarelse utöver andras
en förståelse, ett anspråk på exklusivitet
Som kristna ser vi olika på detta anspråk
Somliga menar att det förhindrar religionsdialog
Andra av oss tror att Gud kan ha
visat fler flikar av sin mantel

Idag visar Jesus, gudamänniskan
sina stora anspråk
han ger oss människan helt och fullt
Han ger oss också Gudskunskapen
avslöjar Guds egenskaper för oss
Gud, upphöjd och helig, blir fattbar i Jesus
Jesus, sann människa och sann Gud

Jesus är förebrående: har Ni inte förstått det här?
Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader
Ni har ju redan sett honom, är hans suck till lärjungarna
Och Fillippos som ber: Visa oss Fadern…
han vet naturligtvis att man inte kan se Gud
seendet är en inre kunskap, ett seende med trons ögon

Den som har mött Margareta Winberg mötte på ett sätt Sverige
en ambassadör representerar och symboliserar landet, helheten
På samma sätt möter människor kyrkan när de möter oss
och om vi får nåden, kan de rent av möta Kristus i oss
eller vi Kristus i medmänniskan, i hennes utsatthet och nöd

Många vägar finns det, vägen står för en sträcka
man måste vandra eller saker man måste genomföra
för att nå sitt mål
Vägen en konkret vägsträcka man måste tillryggalägga
lägga bakom sig
Vägen ut, ett behandlingshem för drogmissbrukare
Till och med genom kyrkan här går en väg
– en helig väg, Via Sacra
Från synden och världen i Väster
går vägen in i kyrkan genom dopet
på väg till mötesplatsen där det himmelska
vid triumfbågen och altaret alltmer tar över
Där i öster stiger solen upp och Kristus domaren (se kyrkans fönster)
kommer tillbaka för att hämta oss till sig

Processionen vandrar den heliga väg
representerande Guds folk på vandring
som pilgrimer följer de/vi Kristus
och när Gudstjänsten är slut
följer församlingen Kristus ut i världen
Det är alltså ingen tillfällighet
att man här i Nikolaikyrkan
eller i Olaus Petri sitter
på led som en marschkolonn
redo för uppbrott

Vi följer Kristus ut i världen
för att utrustade genom evangeliet och undervisning
stärkta och styrkta av nattvardens resekost
fortsätta vandringen i världen
För sin inre syn ser den kristne sitt eget liv
den via sacra som gudstjänsten illustrerade
en helig väg från synd och död
till det himmelska målet,
Vi ordnar med blommor och städning inför en resa
Jesus manar sina lärjungar att inte bli oroliga
Håll ut, stå fasta i tron. Jag kommer tillbaka
Jag är vägen, sanningen och livet
Du går inte ensam, den heliga vägen

Jag liknade nålen i en kompass
som orienteringslöparen
bär genom skogen med bultande hjärta
Ur Hemåt av T Tranströmer

Andra bloggar om: Johannesevangeliet, Jesus, Tomas, Tro, Synd, Procession,Margareta Winberg , Tranströmer, Via Sacra

Domen över inloggning

Folkpartiets dataintrång har nu fått sitt rättsliga efterspel. Henrik Brors skriver i DN att ”för det krisdrabbade folkpartiet innebär domen nu en stor lättnad. Tingsrätten ger partiledningen ett slags frisedel från anklagelserna om att ha varit inblandad i dataintrånget.”

Folkpartiet kan nu försöka lägga hela händelsen bakom sig. Att det känns angeläget begriper alla. Affären och de moraliska felstegen kostade Folkpartiet långt mer än de smakade. Och man fick också betala ett högt pris genom rejäla ommöbleringar på partiexpeditionen och nu även i partiledningen. Och genom domen bekräftas att något verkligen var fel.

Ett politiskt parti behöver säkert hålla bra uppsikt över vad en stor och stark motståndare gör. Vilka metoder man kan använda har säkert folkpartiet diskuterat länge nu. Ingen tror samtidigt att ett parti kan hålla uppsikt över varenda medarbetares göranden och låtanden. Därför blir det extra betydelsefullt vilken anda som råder, vilka normer man tillämpar i sitt dagliga arbete.

Det enklaste är att förfasa sig över det som skedde. Svårare och mera väsentligt är att tänka över sin egen hållning. Vilka regler är jag beredd att göra undantag från för att vinna fördelar för mig eller det sammanhang där jag verkar? Och när det är oklart vad som är rätt och riktigt – hur gör jag då? Gropen folkpartisterna och reportern föll i ligger inte långt borta från någon enda av oss.

Andra bloggar om: Dataintrång, Folkpartiet, Tingsrättens dom, Dagens Nyheter, Henrik Brors

Strunt i Aftonbladet

Aftonbladet örfilar inte sällan upp människor. När tidningens reporter Staffan Lindberg behandlar Lars Danielsson dyker denna sjuka upp. Danielsson har sedan Tsunamin fått bära hundhuvudet för brister i den svenska beredskapen inför katastrofer som drabbar svenska medborgare utomlands.

Aftonbladets artikel beskriver Danielssons svårigheter att få nytt jobb inom diplomatin. Nio jobb har han sökt men inte fått. Hans vilja att få utöva sitt yrke, nu senast genom att söka posten som ambassadör i Thailand, blir I Aftonbladet till att ”nu håller även drömmarna om ett lyxliv i utlandet på att gå upp i rök”. Strunt! Uselt, Aftonbladet!

Andra bloggar om: Aftonbladet, Lars Danielsson, Tsunamin

Med stövlar som handtag på en skottkärra

När hösten blötte ner vårt vackra Högklint djupnade dofterna och mättnaden ökade. En underton av multnande löv och oplockad svamp hängde i luften. Markens allt dovare färger fick lyster där de upplystes av övermogna blad. Brunt och svart, rött och guld.

Höstbesöken på landet var äventyrliga på ett annat sätt än sommarvistelsen. Alla hemtama gömställen hade något främmande över sig, som om någon osynlig besökare använt dem. Gjort dem ovänliga och svagt hotfulla.

Bortom det rödmålade dasset låg vedboden. Snett bredvid låg den vilda och obrända högen av stockar, grenar, kvistar och löv. Ännu längre in i skogen, mitt på stigen, en djup grop. För de vuxna var denna grop inget viktigt. Sommartid en fördjupning att hoppa över. Nu hade höstgropen förvandlats till insjö. En liten insjö, en meter tvärs över och en halvmeter djup. Men ändå: ett minimalt innanhav. En skogstjärn med brunt klarvatten. Med en botten lövklädd och mjuk.

Vattenfylld lockade gropen på oss. Barkbåtar och pinnar skickade vi på farliga uppdrag, vådliga seglatser på väg mot främmande hamn. Krusningar och vågor, stormar och orkaner, allt kunde ordnas, inget var omöjligt.

Min storebror och jag hade fått följa med pappa till landet. Han skulle laga något som krånglat länge. När han jobbade gick vi på upptäcktsfärd för att se vad hösten hade ställt till med. Nu fanns i alla fall ingen grannens tax som kunde dyka upp bakom närmaste träd ilsket attackerande byxben och anklar. Inget skällande svart streck att fly undan. Det var tyst i skogen.

Gropen låg vattenfylld i väntan på vattenlek. Storebror Olle bar sin fina gröna jacka, tjock och varmfodrad, med stora slag och band om midjan. Han viftade undan mig som en senkommen mygga och ställde sig bredbent på gropkanten med stövlarna djupt nedkörda i backen. Här ska du få se vad jag kan, utropade den djärve brodern och kastade sig framstupa med armarna utsträckta.

Jag insåg direkt vad han skulle göra. han skulle spänna ut sig som ett tält, en grön himmel över insjön. Av himmelens fyra hörn hade två stövlar. Beundran sköt som en stöt genom mig. Det där skulle jag vilja kunna. Tänk att ha en så påhittig och modig storebror!

Livet brukade ordna sig för Olle. Han var en usel fotbollsspelare, men för det mesta kunde han fixa saker bättre än alla andra. Men något gick helt fel, beräkningarna stämde inte. Händerna gled undan. Som en meteor från rymden slog han ner i vattnet. Jag frös fast en bråkdel av en sekund, sedan instinkt och handling. Jag vräkte mig fram och greppade hans stövlar, en under varje arm. Heroiskt lyfte jag den iplumsade och fallne broderns ben och vrålade för allt jag var värd: Hjälp!!

Benen sprattlade hemskt. All min energi var inriktad på att hjälpa honom, upp ur gropen. Att det bubblade förskräckligt och att han inte fick upp huvudet över vattenytan nådde inte riktigt fram. Jag var helt fokuserad på att hjälpa min storebror undan katastrofen, så jag var upptagen.

Jag skrek igen och hade inte far kommit störtande hade jag nog dränkt min äldre bror i den där gropen. Pappa vräkte bort oss bägge i ett enda svep. Spottande och pipande, hostande och fräsande återvände storebror till fasta landet och livet. Han var alldeles för medtagen för att bråka med mig.

När han låg där som en slak och uppblött ormbunke klarnade min tanke, världen vacklade. Min resoluta insats hade gått förfärligt fel. Skräcken ilade genom kropp och sinne, alla kraft rann bort. Det var som om någon stängt av mig.

På hemresan i Ford Anglian, med en fuktig broder insvept pappas en gammal rutig arbetarskjorta vågade jag fråga Olle hur han mådde. Bra, sa han uttömmande och kliade sig i den spretiga rödblöta kalufsen.

Ska vi köra med mitt Märklin, frågade han. Då visste jag att ingen hämnd skulle komma. Jag var förlåten och skräckupplevelsen avklarad. Det kan vi väl, sa jag lagom avmätt för att inte avslöja hur roligt jag tyckte det skulle bli.

I åratal kunde vi skratta åt eländet. När jag tänker efter ser jag händelsen någonstans uppifrån. Jag står lika kavat som Olle med benen brett isär och med två stövlar som sticker ut under mina armar. Som handtagen på en skottkärra. Under vattnet skymtar en storebror som på inga villkors vis kommer loss eller över ytan. Vilken illustration till det goda människohjärtats vilja att göra gott men inte förmå. Nackens gångjärn knakar när jag böjer huvudet bakåt och vrålar: Hjälp! Så står jag staty i minnets förråd.

Oftast skrattar vi så vi kiknar. Så jagar vi bort skräcken över vad som kunde ha hänt. När storebror någon gång beter sig som översittare säger jag bara: ska vi leka skottkärra? Är hans kamrater med tiger han. Annars flinar han lite snett och inser att även små bröder vid enstaka tillfällen har makt. Till och med över liv och död. Mycket mer än vad de önskar och vill ha.

Andra bloggar om: Höst, Märklin, Storebror, Barndom, Minnen

Kyrkan - en arbetsgivare som alla andra

Brygubben, kyrkligt initierad bloggare, tar upp TT:s nyhet om den dåliga arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Enligt TT har "arbetsmiljöverket (AV)...granskat arbetsmiljön inom Svenska kyrkan under en längre tid. Mer än 600 inspektioner har gjorts i församlingarna och vid 150 tillfällen har verket träffat anställda, förtroendevalda och berörda fack för att diskutera arbetsmiljöfrågor. Det har handlat om vem som har ansvaret för arbetsmiljön, vilka kunskaper och resurser som finns och om församlingarna har ett skyddsombud som företräder de anställda."

Brygubben redogör för en balanserad åsikt där inte kyrkans arbetsplatser ses som avvikande eller konstigare än andra. Det är Ester Svärd som säger till Kyrkans Tidning att arbetsmiljön inte är värre i kyrkan än inom andra organisationer. Hon har varit sakkunnig under granskning och rapportskrivande.

Men det är klart att Svenska kyrkan som har extremt många små arbetsplatser där några få personer skall klara att hantera rejält komplicerade frågor som berör alla arbetsgivarfrågor såsom ekonomiska, sociala och arbetsmiljömässiga svårigheter. Svenska kyrkans församlingsförbund är arbetsgivarorganisationen som ska vara församlingarna inom kyrkan behjälplig i dessa frågor. Det säger sig självt att den långtgånde autonomi som församlingarna har är en komplikation eftersom det är svårt att ha kompetens på alla områden i de minsta enheterna.

Bättre administrativt stöd borde både stifts- och rikskyrka kunna tillhandahålla utan att för den skulle beröva församlingarna något av deras självstyre. Men att det är svårt redan inom en samfällighet att bevara församlingarnas självständighet och beslutanderätt vet många som lever med denna märkliga kyrkliga hybrid. Om man skiljer på ekonomi och pastorala mål är det självklart att problem kommer att uppstå i spänningsfältet mellan mål och medel.

Brygubbens slutsatser handlar bland annat om samfälligheterna som komplicerar och gör det svårt att veta till vem man skall vända sig. Därtill skriver Brygubben om hur den överdimensionerade förtroendemannaapparaten i Svenska kyrkan försvårar. Hans förslag är värda att ta på stort allvar. Färre företroendevalda och tydligare linjeorganisation med ökad befogenhet i styrnings och ledningsuppgiften vore välkommet. Och visst vore 101 kyrkomötesledamöter fullt tillräckligt.

Andra bloggar om: Arbetsmiljöverket, arbetsmiljö, Kyrkans Tidning, Förtroendevalda, Svenska kyrkan, TT,

Granskat uppdrag

Janne Josefsson sågad och hyllad. Omdebatterad bl a i Expressen och omstridd. Av tisdagens debatt i Uppdrag Granskning från Vetlanda lärde jag mig ett och annat om Janne Josefsson. Det var inte uppmuntrande.

Janne Josefsson respekterar inte sekretesslagarna. Kom loss och berätta nu, uppmanade han flera som inte ville gå in på detaljer i ärendet. Med andra ord: bryt sekretessen. Han uttryckte det på fler sätt. Vi har för stor respekt för sekretessen och borde bryta den, sa han.

Flera gånger vände Jannes Josefsson ryggen mot dem vars åsikter han inte gillade. Kroppsspråket är avslöjande. Hans beteende förstod jag som: Dig vill jag inte lyssna till. Du säger inte det jag vill höra. Du förtjänar vare sig min respekt eller uppmärksamhet.

Det kändes som att Janne Josefsson ville vara enmanstribunal. Tvinga fram synpunkter och förkasta dem, verkar vara den enväldiges modell. Samhällets normala ordning att reda ut misstag och ta tag i brister har han inte mycket till övers för. Det är i hans program som saker ska sägas och redas ut – och den som inte vill eller kan riskerar att häcklas eller behandlas illa.

Lotta Gröning i Aftonbladet menar att det hela handlar om att ett system brakat samman. Så kan man förstås välja att se det. Ett annat och lika berättigat synsätt är att det handlar om svåra avvägningsfrågor där olika värden och värderingar kolliderar. Att då göra enkla och entydiga val är alltid så mycket lättare i efterhand. Men inte ens då är det fullt lika entydigt som Uppdrag Granskning vill göra det till.

Stilenligt avslutades programmet med en örfil till de ansvariga med unisont nejrop. De ansvariga i Vetlanda fick inte godkänt. De försökte försiktigt att försvara beprövad ordning för hur man ska hantera den här typen av frågor. Att publiken inte tyckte sig ha fått svar berodde enbart på att de svar som gavs inte gillades. Kvar finns en gammal fråga – helgar Uppdrag Gransknings ändamål medlen?

Andra bloggar om: Uppdrag Granskning, Vetlanda, Lotta Gröning, Janne Josefsson, Journalistik, Sekretess, Kroppsspråk

Journalist frågar journalist

När Rapport presenterade nyheten om att Lars Leijonborg skall avgå blev upplägget med programledare/journalist Lisbeth Åkerman som frågar journalist K-G Bergström bara så tröttsamt. Åsiktsjournalistiken och kommentatorerna har fått alltför stor plats. Det skadar tilltron till den allsidiga journalistiken. Åsikter och värderingar ska ha sin plats – ungefär som en ledarsida och en kolumnist har sin. Om den växande åsiktsjournalistiken i hybridform, där man växlar roller mellan åsikter och rapporterande, skrev professor Tommy Möller särdeles intressant i Sydsvenskan.

Den politiska arenan behandlas med ett ständigt flöde av tyckande ungefär som vore politik en idrott eller sport. Då bidrar det inte till fördjupning, mönster och perspektiv. Inslagen tenderar att nyttjas som avledande avbrott och underhållning.

Medborgarna sitter på åskådarplats med journalistens åsikter ringande i huvudet. Utrymmet för egna bedömningar krymper. Publiken infantiliseras. Bäst att tala om för dem vad som sker. Tyckandet som man godtyckligt drar ur hatten borde förläggas i andra och egna program – där man vet att det handlar om åsikter och samtal. Där man vet att poängen är att några värderar och tycker om det som hänt.

Förresten – är det rimligt att våra statsvetare, sociologer och andra samhällsvetare bytts mot journalister? Deras expertis uppskattas inte eftersom de sällan är duktiga på klatschiga enmeningsyttranden (one-liners). Publiken kan tappa intresset och tittarsiffrorna sjunka. Att det blir bättre journalistik, i meningen inte förenklat och svart-vitt, borde få betyda något.

Andra bloggar om: Rapport, Sydvsenskan, K-G Bergström, Lisbeth Åkerman, Åsiktsjournalistik, Statsvetare, Journalister

Folkparti med betoning på parti

Partiväsendet kan vara obarmhärtigt, helt utan nåd. Så måste det kännas för Lars Leijonborg, även om han knappast skulle medge det offentligt. Det är vare sig första eller sista gången ett parti genom ett ständigt hackande och huggande lyckas undergräva förtroendet för sin partiledare. Falluckan kan öppnas när som helst. Lars Leijonborg klarade sig länge. Men ett snyggare sätt att byta ledare borde man kunna hitta än ett: Sorry Lars, Stockholmsdistriktet och många andra vill inte ha Dig. Du är körd. Avgå innan vi sparkar ut Dig! Tänk att ledarbyten ska vara så svårt! Det kan inte bara bero på en tystnadens kultur eller ja-sägare runt ledarna. Systemen och modellerna är för usla och dåligt genomtänkta, helt enkelt.

Folkpartiet kan inte ha varit ett lätt parti att leda med den stora spännvidden av liberala uppfattningar partiet måste leva med. Det gamla frikyrkliga frisinnet (dit Lars Leijonborg förr kunde räknas) har under senare år suttit ganska trångt till – mycket beroende på att andra partier sugit upp de kristna väljarna.

Trångt har det också varit för de mera extremliberala grupperna som tid efter annan dyker upp i ungdoms- och studentsammanhang. I spänningen mellan väljare med evangelikala idéer och anarkistiska tankar lever Folkpartiet. Att det omtalade kluvenheten, som Expressen diskuterar i sin ledare (24/4), verkligen funnits där har haft mindre med obeslutsamhet och mer med idé-politiska motsättningar att göra. Stora väljargrupper har frågat efter det socialliberala arvet och inte riktigt varit till freds med Folkpartiets vägval. Även i Socialdemokratiska Aftonbladet efterlyser man socialliberalismen.

Internetskandalen både skakade och skadade Folkpartiet djupare och hårdare än den drabbade de politiska motståndarna. Att den undergrävt hans position kan man vara säker på. Om sådant kan de flesta av oss amatöriakttagare vara överens. Att Folkpartiet mest är inriktat på att lösa sina egna partiproblem lovar inte gott för de socialliberala idéernas politiska framtid – där skulle det behövas en rejäl gränsöverskridande kraftsamling.

Andra bloggar om: Folkpartiet, Lars Leijonborg, Expressen, Aftonbladet, Frisinne, Socilaliberalism

Samla vykort till kaffet...

Frimärken kan man lätt tröttna på. De är så besvärligt små att de bäst avnjutes genom förstoringsglas. Äldre modeller är taggiga och svåra att få loss från sitt underlag. Till och med efter det att man lagt dem i blöt i badkaret vållar de besvär. De fastnade både här och där. Frimärken förekommer i alla möjliga varianter, omöjliga att hålla isär såvida man inte är fanatiskt intresserad av fragment av lejontassar eller vattenmärken. Mina frimärken sitter numera i album sorterade efter länder, tjuriga och bortglömda.

Tacka vet jag vykort! De är enkla att hålla i handen och synliga. Man kikar in i en annan människas liv. Här är soligt och varmt. Det regnar, hälsa Ragnar! På framsidan har man ristat kryss och skrivit: här bor jag. Vi hörs och ses och lycka till. Vykort handlar om livet. Till och med livet på sjukhus. Det finns faktiskt människor som specialiserar sitt samlande på sanatorier eller sjukhus.

Så från att ha varit filatelist har jag blivit en Deltiolog! En vykortssamlare. I familjen klagar ingen på vykorten att de fastnar överallt. Möjligen att de ligger i drivor på alltför många platser där gästerna borde få sitta. Länge försökte jag dela intresset för vykort med just gästerna. Kom de på besök från Uppsala hämtade jag genast ett album med kort över Slottet, Domkyrkan, Carolina Rediviva, Waldenströmska studenthemmet eller Flustret. Sällan hann de längre än till slottet ur 43 olika vinklar så började de förstulet gäspa.

Först tänkte jag att de var trötta på sin hemort och villa ha omväxling. Men när inte ens superintressanta kort från Gotlands landsbygd med bilder av kyrkorna i Källunge, Kräklingbo, Gothem eller Vallstena dög… Gäspningarna var inte tillräckligt tydliga för att vara påtagligt oartiga. Men med omisskännlig utmattning lämnade de budskapet: stoppa undan de här läskiga gamla korten! Vad mig anbelangar kunde de lika gärna ha skrikit och vrålat högt. De tillhörde inte de utvalda, de som fått gåvan att glädjas över begagnade vykort.

När en vän frågade efter våra semesterbilder var mitt nederlag totalt. Vad får människor att föredra gamla diabilder? Denna exvän sänder jag av princip aldrig mer någon vykortshälsning. Ja inte för att jag gjort det tidigare heller. Korten hamnar i skokartonger (förvaring) eller album (att uppvisas) så fort jag kan lägga händerna på dem. Men situationen kunde ju ha uppstått...

Varför säljer Du aldrig, frågar mig mina närmaste. Du kanske kan tjäna en hacka. En hobby är inte menad att vara lukrativ - den ska kosta på! För länge sedan sålde jag några kort från Visby innerstad och hamn, det är fortfarande smärtsamt. Eftersom jag nyligen handlade in motsvarande ett badkar fullt med gamla vykrot har jag att göra. Eftersom inte alla motiv är kända eller inom mina områden blir det en hel del kort över. Särskilt krångligt är att veta vilka platser som ligger i Härjedalen och vilka som tillhör Jämtland. Jag har inte hjärta att göra mig av med dem – och snart uppstår nya undergrupper i samlandet. Även båtar, tåg, grodor, änglar. och kameler kan man samla. Och gratulationskort sorteras i blomsterhälsningar, födelsedagsgratulationer, namnsdagskort, vykort med hälsningen Hjärtlig gratulation och dukade kaffebord.

Varför sänder man dukade kaffebord till varandra? Är det ironiska slängar? Så här fint kommer du nog att ha det när du firar – men varför blev inte jag bjuden? När du sitter till bords borde det vara så här flott. Har du sett maken till finporslin? Vi ses till kaffet!

Andra bloggar om: Vykort, Samlare, Kyrkor, Finporslin, Dukat kaffebord, Hjärtliga Gratulationer, Frimärken

Kristenheten och moderniteten

Ulf Ekman skriver 22/4 i Svenska dagbladet om vikten av en ny kristen enhet - nu behöver fler gemensamt stå upp för och tala för den kristna tron/ Trivialpoeten

Är Ulf Ekman verkligt snäll?

Tysta kyrkor ger han skäll

Umgås nu med präst och biskop

vill få plats i kyrklig list-topp

Särartsodling tonas ner

Kan man tro på det man ser?

Ulf såg andra samfund var

vilse, fallna, utan svar

Livets Ord sa: bäst i klassen

Vi som tror så in i vassen!

Framgång förr till varje pris

Så tror ej ny Ulf, novis

Ensam är ej stark, men rik

Sekten vill bli släkten lik

Leker helst med stora kyrkor

Glöm nu bort demoners styrkor!

Nya strider, andra ord

Sitta kul vid samma bord

Kristen tro är trängd på jord,

sägs idag i kyrkors hjord

Krisen stark för kristenheten

- framgång för moderniteten

Även Livets Ord då ser

hör man till, så är man fler!

Andra bloggar om: Livets Ord, Biskop, Kristenheten, Moderniteten, Demonerm Ekumenik

När fastan är slut - uppbyggelse

Välkommen till Uppbyggelsehelg. Det är fjärde året vi ordnar detta. Åtskilliga personer, många fler än man kunde tro, har stått som levande frågetecken. Vad är en uppbyggelsehelg har de undrat.

Men de har haft egna teorier. Ett förslag var att det var nödvändigt och trevligt att nu efter långa fastan få bygga upp sig igen. Hämta igen det man förlorat och avstått ifrån. Någon annan spekulerade i att det var något man skulle konstruera tillsammans, göra en ny organisation, bygga den från grunden.

Att bli uppbyggd till sin inre människa är vad det handlar om. Ett tillfälle att lyssna till andligt kloka och erfarna människor. Att istället för att bara tala om gudstjänst och bön få leva ett par dagar i bönens och gudstjänstens atmosfär.

Vi är i Svenska kyrkan ofta mycket bättre på kristen teori än kristet liv. Vi vet hur man ber och diskuterar bönens olika modeller och sidor. Frågor som: vad gör man när man ber, är vi nästan mer bekväma med än att uthålligt bedja. I en uppbyggelsehelg blandar vi lyssnandet med utövandet.

Årets tema är Guds avbild. Fokus är flerfaldigt. Vi tänker kring vår bild av Gud och vår människosyn. Om människan ursprungligen är skapad till Guds avbild, vilka förmågor eller egenskaper handlar det om. Är det förmågan till tanke och förnuft, är det viljan och lusten att skapa och utveckla? Det kan ju inte gärna bara gälla utseendet eller ytan.

När Gud i Jesus blir människa, kommer i köttet, inkarneras som termen lyder, då påbörjas ett upprättande av den ursprungliga Gudslikheten, tänker jag. Från den stunden blir Gud mera människa och vi mer lika Gud. Och hädanefter blir varje kränkning av en människa också till ett angrepp på Gud den högste.

Vi kommer den här helgen att tänka över att mötet med medmänniskan samtidigt kan bli till ett möte med Kristus i henne. Gud kommer i en annan människa till ett möte med mig… Moder Teresa undervisade sina noviser om att de skulle röra vid de lidande så som prästen rör vid nattvardsbrödet. Det är att röra vid Jesus själv. De allra svåraste mötena med människors utsatthet och behov är inte längre egen prestation utan blir till gudstjänst. Uppbyggligt, eller hur?!

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Uppbyggelse, Gud, Människosyn, Gudstjänst

Det bestående och uppbrottet

Jayne Svenungson, teolog i Stockholm, skriver initierat i SvD under rubriken Trons ständiga förflyttningar om Michel de Certeau. Visst finns det sådana exempel på kontinuerlig förnyelse. Men mänskliga gemenskaper överlever inte om positionsförändringarna blir för många och för snabba. Om dessa förändringar därtill initieras av tänkare och teologer utanför det egna sammanhanget blir viljan till uppbrott mycket svagt. Och som utanförstående räknar nog de flesta kristna församlingar de flesta akademiska teologer och författare. Inte så att det de skriver är ointressant eller irrelevant. Men deras drivkraft är ofta en annan.

Oföränderligheten och uppbrottet mot något nytt håller ofta varandra i handen. Flera religioner gör liksom kristen tro, de slår samtidigt vakt om Guds oföränderlighet samtidigt som den på nytt måste formuleras och internaliseras. Kyrkan bejakar tron som trygghet och önskar samtidigt en djärv tro i mötet med främst med omvärlden och medmänniskans behov.

Tron lever främst personligt och i gemenskaper. Församlingarnas gudstjänst kännetecknas av rit, dvs handlingar som bidrar att tolka livet och världen genom att bygga på igenkänning och upprepning. Genom att brödet fortfarande bryts och vinet delas, de är i de flesta sammanhang omistbara och icke utbytbara, befästs ett solidariskt, ett delandets förhållningssätt. Samtidigt hyllar dessa gemenskaper byggda och närda av kristen tradition, åtminstone i teorin, pilgrimskapets förhållningssätt. Gemenskapen vill vara ett folk på vandring, på väg mot något här i tiden och än mer bortom...

Vi som ibland beskylls för att vara träliga traditionalister sjunger: Guds ord och löfte skall bestå, vi det i hjärtat bäre. För himmel, ej för jord, vi gå till strids och glade äre, äre alltid väl till mods, fast vi våge gods och ära, liv och allt; ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behålle. (SvPs 237:4) Men med samma glädje, engagemang och innerligt allvar stämmer vi upp: Gud för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag… (SvPs 285)

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Religion, Uppbrott, Rit, Gudstjänst