Ljusstråket i trakten av Nora har de senaste dagarna (lördag-söndag) fått människor att vallfärda till konstutställningar och ateljéer. Ett av många liknande arrangemang i landet för att ge uppmärksamhet och draghjälp åt kämpande kulturarbetare. En hjälp som inte bara kommer utifrån utan som konstnärerna själva driver fram varandra till stöd.
Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.
Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!
07 september 2008
06 september 2008
Fel, fel, fel
Sedan kom tyvärr prästen och ingenting var längre som förut. Prästen kom och vållade besvär. Vidhöll att i kyrkan ska Guds ord höras, böner bes och lovsång sjungas. Och där som var så lugnt och meditativt skönt. En riktig fristad från alla röster som envetet och monotont vill få oss att förstå hur stor brist våra liv har. En frizon!
Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.
Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.
Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.
Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.
Men vi kan erinra oss att nåden är fri.
Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.
Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.
Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.
Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.
Men vi kan erinra oss att nåden är fri.
05 september 2008
Sen kom tyvärr prästen
Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.
Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.
Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.
Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...
Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.
Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.
Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...
04 september 2008
Att bekänna fast man inte tror
Magdalena Ribbing lär DN-läsarna på nätet vett och etikett. Sent omsider har jag hittat hennes svar (den 14/8) på frågan: Måste man stå upp i kyrkan när prästen vid dop och bröllop ber alla att stå upp och bekänna sin tro?
Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.
Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.
Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.
Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.
Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.
Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.
03 september 2008
Vad vinner man på att andra lämnar kyrkan?
Vad driver dem som till varje pris vill tubba människor att lämna Svenska kyrkan? Vad vinner man på att andra begär utträde ur kyrkan? Vad får dem att lägga kraft och energi på att få andra att begära utträde? Religionsfobi? En ateistisk övertygelse? Misstänksamhet mot stora organisationer? Ett dop som irriterar? En konfirmation som skaver? Någon korkad präst? Kristna som inte lever som de lär? En misslyckad religiös erfarenhet? Tveksamhet till kristen tro? Fyll gärna i den lista själv...
Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.
Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!
Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.
Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!
Församling som organisation eller gemenskap
Trenden i kyrkan är att bygga allt större enheter. De nya kolosserna kallas också för församlingar vilket kan få den konsekvensen att ordet församling alltmer töms på innehåll. Församling reduceras till sin yttre juridiska och organisatoriska form. Det som försvagas och riskeras är församlingen som en social gemenskap runt kyrka och gudstjänst, runt Ordet och sakramenten. Den för församlingen primära uppgiften: att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni riskerar att bli sekundär i förhållande till församlingen som apparat.
Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.
I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.
I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.
Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.
I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.
I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.
02 september 2008
Kyrkan är inget individuellt projekt
Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.
Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.
När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.
Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.
Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.
Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!
Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.
När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.
Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.
Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.
Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!
Gamla nyheter
Idag kom söndagstidningen. Två dagar för sent får jag läsa det som hände då. Upplevelsen är egendomlig. Dåtid och nutid flyter samman. Hade jag inte varit uppmärksam kunde jag ha låtit den gamla tidningen ge mig tankar för dagen. Ska nog spara någon tidning oläst för att plocka fram vid något senare tillfälle. Tänk om det inte gör någon större skillnad?
01 september 2008
Partiernas otidsenliga kyrkokontroll
Uppmarschen till nästa års kyrkoval har börjat. De kyrkopolitiska programmen börjar flyta upp till ytan. Se t ex Brygubben om kyrkovalet, populism och Socialdemokraterna. De "kyrkliga" programmen är inte resultatet av långa och ingående kongressdiskussioner utan produkter av mycket snävare, interna och oftast icke transparenta processer.
Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?
Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.
Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?
Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.
30 augusti 2008
Man borde vara där man är
För många år sedan undervisade en gammal präst i Värmland mig om vikten av att vara där man är. I församlingen han tjänade bodde det då 225 (ungefär) personer. Samma frågor man kämpar med i Stockholm, Uppsala eller New York finns här, sa han. Livet här gäller också människovärde, makt och inflytande, mening och mål. Bara man vågar och kan se det...
Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.
Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.
29 augusti 2008
Glöm alla borden
Att vara där man är och inte där man borde vara, det är frågan som upptar mig. Den känslan infinner sig säkert som amen i kyrkan hos ganska många. Den där insikten om att här är jag och håller på med det jag inte kan komma ifrån; ett sammanträde, pappersarbete, rutingöromål.
Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...
Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...
Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.
Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...
Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...
Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.
27 augusti 2008
Likt en Moses...en vem då?
Stackars Hillary Clinton, nu måste hon hylla Barack Obama. Och nu ska hon gå inte bara en mil utan två...sa jag och förstod plötsligt inte alls varför jag sa just så. Under presidentvalskampanjen for hon fram som ett jehu, tänkte jag fortsätt och kunde inte begripa vad det skulle betyda.
Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?
Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.
Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?
Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.
26 augusti 2008
Det är något i luften - religionen är borta!
Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...
Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.
Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?
Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!
Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?
Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?
Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.
Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.
Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.
Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?
Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!
Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?
Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?
Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.
Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.
Gudsfjäsk och religion har gjort sitt
Lisa Magnusson, skribent i Aftonbladet (!), har överträffat sig själv. I en flammande sågning av religionen vill hon få den att framstå som osammanhängande, idiotisk, otidsenlig och puckad. Där finns inte ett uns av förståelse för att religionen inte kan reduceras (kokas ner till) några korta nidbilder. Hennes beskrivande och värdeladdade påståenden utgör ingen godtagbar beskrivning av religion. De är inte ens tjänliga som parodisk ironi. De framstår mer som retningar i ett överkänsligt nervsystem.
För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.
Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.
Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.
Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.
Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.
Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!
För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.
Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.
Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.
Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.
Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.
Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!
25 augusti 2008
Himmelriket är en parkeringsplats
Här ett tyskt tips om hur man ska locka kyrkobesökare och gudstjänstdeltagare. Man lockar människor till kyrkan genom ett medföljande privilegium: en parkering! Vill man parkera så får man se till att gå i kyrkan...Himmelriket är som en parkeringsplats!
Hotbilden är att man kan bli bortbogserad. Man står inför att bli "kostenpflichtig abgeschleppt", så det så! Kanhända är det en mildare form av skildringar om fåren och getterna.
Fåren har en plats (kyrka och parkering) där de kan uppehålla sig. I dessa moderna tider är en parkeringsplats högoktanig valuta och alltså inte så illa.
De andra riskerar att bli bortsläpade dit de icke vill. Gråt och tandagnisslan kan nog uppstå om bilen, många människors dyrbaraste ägodel och ögonsten, symbolen för personlig frihet, försvinner i fjärran till någon anonym uppställningsplats. Man kan omvända sig för mindre...
23 augusti 2008
Tillbaka till tisdag!
Nu längtar jag till vardagen, sa en bekant som firat födelsedag, deltagit i andras firande av högtidsdagar och nu skulle på bröllop. Tänk så bra när det blir tisdag igen, löd sammanfattningen.
Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.
I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?
Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.
Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.
I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?
Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.
20 augusti 2008
Den Heliga Birgitta och Elsa Beskow
Statyupproret är en oförarglig men tankeväckande påminnelse om sned könsfördelning i det offentliga. Men även de upproriska har en sned fördelning sett ur livåskådningsperspektiv (utan att därför själv veta allt om de föreslagnas tro eller livshållning).
Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.
Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.
Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.
Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.
19 augusti 2008
Upproret för kvinnostatyer
Tidningen Amelias statyuppror borde alla känna till! Man kan delta i omröstningen för att utöva påtryckning så att fler kvinnor blir avbildade som statyer och därmed bevarade som förebilder. Man skriver: Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Det tycker vi på amelia är skandal. Det finns ett långt pärlband av bortglömda kvinnor i historien som förtjänar att bli förevigade med en staty. Vi har därför valt ut 20 nya kandidater och startat en omröstning...
Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?
Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.
Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!
De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.
Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.
Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!
Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.
Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?
Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.
Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!
De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.
Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.
Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!
Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.
18 augusti 2008
Kantarellerna var redan bortförda
Kantarellerna som vi tänkte skaffa i skogen var redan plockade. Och bortförda. Varje kantarellställe var vittjat. Förmodligen av andra som skaffat sig samma svampställen som vi. Troligen beroende på att en svampexpert roar sig med att hålla svampexkursioner just i "vår" svampskog. Matsvamp är mer än eftertraktat-
Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.
Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.
Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.
Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.
15 augusti 2008
Att besviket ge sig av eller missnöjt stanna
Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.
I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.
Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.
Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.
Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?
Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.
I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.
Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!
I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.
Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.
Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.
Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?
Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.
I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.
Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)