Samtal Framåt Natten

Det blev tyst, alldeles för tyst om Per-Arne Axelsson. När han sorterades bort från televionen för att ge plats åt ungdomar hamnade livåskådning och tro på undantag. Ingen har fyllt den nisch som var hans.

Per-Arne Axelssons lågmälda livåskådningsprogram i TV2, med en alldeles egen livåskådningsredaktion i Örebro, lämnar fortfarande ett tomrum efter sig. Här fick författare, filosofer, vetenskapare, kulturarbetare och andra formulera sig med tid för eftertanke. Insiktsfullt och ofta inspirerande och djupt.

De som aldrig sett, och de som vill återknyta bekantskapen, får här en chans att möta PAX (som han också kallades) i ett samtal med filmaren Vilgot Sjöman i Framåt Natten. Så avsätt 21 minuter och låt dig inspireras över ansats, ingång, ton och innehåll



Televisionens arkiv bör innehålla massor av otroliga program där Per-Arne Axelsson var producent. Lyft fram fler! Ge oss chansen att se våra författare och kulturdebattörer i PAX program! Till exempel serien om Hoppets Här, författarsamtal med diktare som Claes Andersson, hans epokgörande film om Mama Barbro svensk missionär i Tanzania och kyrkoskildringen från Folkrepubliken Kina!

Gummiband som skjuter upp avgörandet

Gott om gummiband är det. Somliga texter har man dessutom försett med både livrem och hängslen. Den unga generationen vet inte att så var det i verkligheten för finansminister Gunnar Sträng. Han var en som "played it safe". Till varje pris skulle byxorna sitta uppe.

Men vill man inte vara precis och konkret är det vanligt med formuleringar som kan böjas och vändas åt alla möjliga håll. Tolkningsöppna. Debattinbjudande.

Här några vanliga gummiband:

om så är möjligt. Vilket betyder att det kan vara hur om helst. När det är möjligt är en bedömningsfråga och därför lämnas allt öppet.

när det är relevant. Relevansen är uppenbarligen något man kan diskutera. Allt hålls öppet.

om situationen kräver det. En situation har svårt att ställa krav. Allt står öppet.

om tillfälle ges. Samma som ovan.

som Jesus skulle ha gjort. Vilket man ju inte med så stor säkerhet kan veta. Öppet alltså.

ska följa våra grundläggande värderingar. Ofta kommer värderingar i konflikt och värden kan strida mot varandra. Öppanar för olika handlingar och lösningar.

som kyrkans lära föreskriver. Om detta är vi idag sällan överrens.

i enlighet med partiets tradition. Just det en tradition kan rymma det mesta. Öppet alltså.

om kärleken får råda. Men vem avgör hur det blir om kärleken får råda? Öppnar för olika lösningar.

i överrensstämmelse med Luthers lära om de två regementena. Så kan man tänka om vi hade levt i Luthers tid. Men idag nästan 500 år senare och i ett avkristnat samhälle är det inte lika givet.öppet för tolkning och diksussion, rent av ett gräl.

Kyrkan leds runt, hårt hållen i grimman

Pingsthelg, men inte så många bröllop---? Är Pingsten på tillbakagång? Är den Helige Andes dag nedmonterad? Avskaffandet av Annandag Pingst var inte ett bidrag att stärka eller höja betydelsen. Denna helg som handlar om kommunikationens möjligheter, den borde media och politiker egentligen älska.

Det var då som språkförbistringen i samband med byggandet av Babels torn slutgiltigt upphävdes. Och till kommunikationsportalen framför alla andra utsågs FÖRSAMLINGEN. Det finns alltså mer att upptäcka när det gäller den förtalade och underskattade kristna gemenskapen

Sådant passar förstås inte sekuariseringsivrarna som tror att religion enbart hör hemma hemma och gör bort sig borta. De som inte begriper att religon tillhandahåller mönster, mening och sammanhang. De som inte begriper att religion kommit för att stanna. Och går det åt något håll i världen så är det inte i sekulariseringens riktning. Undersök tredje världen så får man besked. Och Sverige har ju alltid påstått sig gilla tredje världen (men det gäller väl bara så länge vi tror oss vara mer avancerade och bättre).

Religion och tro hör hemma på den offentliga arenan, även i ett postmodernistiskt sammhälle som det vi finner i den värderingsmässigt udda nordiska kontexten. Andra övertygelser kommer inte att låta sig hunsas som Svenska kyrkan. De lär inte som kyrkan låta riksdag och regering trä på dem grimman för att ledas runt i manegen dit politiken vill!

Är ja vad det ser ut att vara?

Svenska kyrkan är en underbar organisation. Där står samtalet högt i kurs. Vi hyllar det enskilda samtalet, det som vi också kallar själavård. Men inte nöjer vi oss med det. Inte! Vi fortsätter samtalet länge och väl. Så ihärdigt och så ofta att enstaka, och nyblivet perifera, röster dristar sig att ifrågasätta meningen med allt detta prat. Ordets kris...

Jag har hört sägas att heltidsanställda kan använda upp till 50 % och mer av sin tjänst för att samtalet i stormöten, i planeringsgrupper, i arbetsgrupper, i smärre projekt och i sin egen verksamhet inte ska tystna. Och målmedvetet planerar man och följer upp. Kommunalt anställda gnisslar tänder över hur olika villkoren kan vara. Där i kommunerna tvingas man spara. Man måste desutom spara pratett till under sina raster. Under dagarna finns ingen tid, man jobbar med brukarna 80-90 % av tiden. Och barnomsorgens personal har grupptid mest hela tiden.

Men en bokreligion behöver förstås avsätta mycket tid för orden, för kommunikationen och för dialogen. Ändå är vi inte nöjda. Vi satsar också rejält med tid att prata OM varandra och andra. Förmodligen inspirerade av uppmaningen att göra för andra det vi vill de skall göra för oss. Vi talar kritiskt om andra för att de ska kritisera andra än oss. Ja är ja och nej är nja och tja är ha och tjohej!

Ibland måste man ge sig

Upp med vita flaggan. Vifta rejält. Kapitulation på gång. Jag ger upp. Inför detta måste jag bara ge mig - oförbehållsamt. I surrender! Ich kapitulire!

Visst måste man ibland ge sig. Saker utvecklas och något nytt ger mervärde. Även om det kan tyckas vara onödigt som trendigt och flashigt. Effektsökeriet kan hanteras på ett sådant sätt att det ändå förmår sätta fokus på det som är viktigt.

Emanuel Karlsten har vågat gå hela vägen med tidningen Dagen på nätet och länkar vidare till andra medier på ett föredömligt sätt. Man utnyttjar föredömligt några av mediets sociala och kunskapsstimulerande möjligheter. Och det trendiga nya är den presentation på engelska av svenskspåkiga Dagen.se som han bjudit några webb- och tidningsredaktörer på.

Snyggt! Proffsigt och intressant även för den som bara läser innantill. Verkligen lärorikt och tankeväckande. Så titta på Emanuel Karlstens och Dagens spännande presentation HÄR och klicka på open. Där öppnar sig snygga lösningar med dolda och undangömda texter. Instrumentet, programvaran, den heter Prezi. Den använder inzoomningar och fungerar som en form av mindmapping. Några år framöver lär den kunna ge kickar även i konfirmandarbetet! Tänk vilka snygga lektioner/presentationer man nu kan erbjuda!

Vill man använda mindmapping-software finns det flera andra program och varumärken att välja mellan. Pröva SmartDraw eller MatchWare (eller kanske Visual Mind). Vi som tog intryck av mindmappingtekniken tidigt, redan på 70-talet, minns hur man kunde göra en karta och hålla ny ordning på tankegångar. ett enda bild kunde rymma flera föreläsningar...

Undersök själv och lär Dig samtidigt ett och annat om hur sociala medier krokar i och utnyttjar andras förmågor. Vad månde bliva av Dagen.se om det fortsätter på detta viset? Man lär inte stanna på fjärde plats (något man får förklarat om man ser Dagens presentation)!

Tid att köra spaden i jorden

Nu finns det mycket att tänka på. Inte på det som vanligtvis ventileras på denna stillsamma sida. Nej nyss återvunnen frihet väcker frågor om hur tiden bäst ska nyttjas. Flera veckor per år finns nu till förfogande. Vad gör man då? En fråga för envar. Till vad ska tiden, vår tid, nyttjas?

Ibland föser omständigheterna oss människor in i situationer som blir svåröverskådliga och obegripliga. När man kommer ut på andra sidan blir det tid för reflektion. En lärdom: principer är kraftfulla instrument särskilt om man äger, eller som av en tillfällighet skulle sakna, de egenskaper principen hävdar. Och rättvisan sedan, nog är den en hävstång som bänder bort allt möjligt betraktat som gammal bråte.

Sanningen är väl att i de flesta sammanhang är det både lite si och lite så, och inte sällan på ett ganska fint och gott sätt. Och det är väl just där man borde använda tiden. Köra spaden i jorden och odla i den alldeles lokala myllan.

Världen får vänta - vi pratar med varandra

Hjälparen skall sändas, löd budskapet i söndags. Jo, man tackar och känner glädje! Det är inte en minut för tidigt, eller säger man för sent? En Hjälpare tycks inte bara jag utan många behöva. Kanske inte det som Hjälparen utlovad i Nya Testamentet var tänkt som, men i alla fall...

En verklig hjälpreda skulle kunna leda oss att ta itu med våra kyrkliga kalendrar. Ja, inte med kyrkoåret just, utan med våra personliga almanackor. Svartklottrade, överfulla av möten, bodgetmöten, projekt, deadlines då saker skulle varit avklarade. Tidsandan! Ja inte många tycks hinna hämta andan.

Help, sjöng The Beatles, med insikt om att man kan behöva luta sig mot andras förmågor och kompetenser.

Help! I need somebody
Help! not just anybody
Help! you know I need someone
Help!

Help me if you can I’m feeling down
And I do appreciate you being round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please please help me?

Jag har vänner som klagar på att alla deras goda föresatser att begränsa mötena har kommit på skam. Det är som med det papperslösa samhället. Vi gör fler dokument på papper idag eftersom de är lättare att framställa. Och ju bättre hjälpmedel som uppfinns desto mer ökar vi kapaciteten. Trots att det är svårt att få till tider för möten, står de högt i kurs.

Vi lägger till mer papper, fler rapporter och fler sammanträden och planeringstillfällen. Vi är strängt upptagna. Vi pratar ju med varandra. Världen får vänta.

Varje ny grej blir som en tilläggstjänst. Som med medier. Inget tycks försvinna eller läggas ned. Vi adderar en sak till och ett möte därtill.

Tacka vet jag rödpennor! Med dem kan bockar sättas i kanten och de kan utradera omöjliga planer. Så jag köper ett tjog och ger åt mina upptagna kamrater. Och illusionen uppstår att jag minsann vet hur man gör. Fiffigt!

Pirater och konst

Pirater är förstasidesstoff ännu ett tag. Nu beroende på Europavalet. Men i Chicago är piraterna något man går på museum för att lära känna. Man kan t ex skicka piratvykort med Jolly Roger. Så sända gärna en hälsning i dessa piraternas nya tidevarv. Om utställningen på Field Museum annonserades i Chicago Tribune och därför hittade jag dit.

Och när vi ändå är i Chicago på nätbesök så nog är Konstmuseet, The Art Institute of Chicago Museum, ett av världens förnämsta, värt ett (eller två eller tre eller...) besök!

Under ett år (1966) i min tidiga ungdom stod detta museum som ett utflyktsmål av högsta prioritet. Från South Holland, Illinois, reste vi downtown för utställningar, baseball och American Football. Var och varannan vecka gick färden till Chicago och alltså även till the Art Institute! Nu har man konstruerat en helt ny byggnation för modern konst. Den som gillar snabba ryck kan med viss suddig blick se hur byggnaden reser sig. Youtube tillhandahåller visningen:

Och håller vi ändå på så nog borde det sista tipset gälla en annan storartad utställare i USA: The Smithsonian Institution. Hälsa på där - ofta. Mycket att se och lära finns där! Jag lovar....

Såsom vi dagligen överger varandra

Citat ur en ny predikan (Kristi Himmelfärdsdag) på ordrik:

Den Nicenska trosbekännelsen låter Jesus först stiga ner från himlen. Och när han stigit upp till himlen betyder det att han återtagit sin ursprungliga plats, sin roll, återvänt till den gemenskap vi kallar Gud, Fader, Son och Ande. Men en dag skall han återvända. Därifrån igenkommande i härlighet, bekänner vi. Och den Apostoliska bekännelsen låter också Jesus stiga ner. Men här gäller nederstigandet dödsriket.

Himmelsfärden har givit näring åt föreställningar om en avlägsen Gud. Om en frånvarande Gud. En Gud som inte längre angår oss. En död Gud. All brist på engagerad närvaro i vår tid, i familjer de frånvarande fäderna, i samhällets utkanter obefintliga nätverk, för de sjuka och fattiga en obarmhärtig tillvaro… Allt sådant tycks bekräfta en sida av himmelsfärden. Kristus överger oss. Lämnar oss såsom vi dagligen överger varandra.

Förflyttningarna markerar förändringar. Och när språket inte räcker till blir det bilder. Om vi sitter som fångar hos den västerländska filosofin som tror sig kunna fatta och förstå allt - blir himmelsfärden ännu ett tecken på religion som vidskeplighet. Men vi behöver bilder som hjälper oss att hantera gåvan av liv. Och den stora frånvaron som döden utgör. De vi är mest fästa vid rycks ifrån oss. Som när Jesus lämnar sina lärjungar. Himmelsfärden visar att vi inte äger varandra, att till livet hör att vi måste skiljas. Men hoppet om återförening består. Jag skall komma tillbaka, är hans budskap. Och vi är faktiskt inte svikna, vi får Anden, Hjälparen, en nynära relation.

I himmelfärdsberättelsens riktning upp går Jesus från förnedring till upphöjdhet, från det fattbara till det ofattbara, från det synliga till det osynliga, från det mänskliga till det gudomliga. Nu står han över våra mänskliga begränsningar. Jesus är hos Gud, på Faderns högra sida. I honom är människan på ett sätt redan där, men ännu inte helt och fullt! Vi är inte framme, inte än.

Spotify till alla

I Journalisten läser jag om att Ystads Allehanda blir först med att länka sin musikrecensioner till Spotify där läsaren kan höra det som recenseras! Lysande idé naturligtvis! Medierna kopplar samman sig och upplysningsvärdet och den upplevda effekten multipliceras.

Spotify förresten. Där behöver man bli inbjuden - men möjlighet till provlyssning finns! Musik blir ett mervärde. Något som verkar breda ut sig. Bredbandsbolaget tror jag det är som erbjuder sina kunder en musikdatabas av otrolig omfattning. Till och med den gamle protestsångaren Phil Ochs fanns med i stor mängd! Och den som hört hans antimilitaristiska visa I aint marching anymore glömmer det aldrig.

Nyheter flödar i mobilerna

En ny mobilsajt har sett dagens ljus. Det är tidningen Dagen som fortsätter att spänna de digitala musklerna. Och de bjuder oss andra att titta in för att se resultatet.

Emanuel Karlsten som är redaktör för Dagen på nätet berättar på sin blogg om hur man på några timmar fick till sin nya mobiltjänst - där man kortfattat i notisform får nyhetsflödet sorterat i olika kategorier. Och han tipsar andra om hur man gör. Här finns ingen rädsla för konkurrensen. Ju fler som vågar desto bättre tycks man tänka.

Det är enkelt, förtjänstfullt och bra. Skönt att Dagen inte ligger still och bevakande väntar utan att man med aktiv förnyelse ger sig i kast med det tekniken kan erbjuda. Det är märkbar skillnad på attityd förr och nu. Världen skrämmer inte på samma sätt.

De stora drakarna har teknik och ekonomi att tidigt erbjuda nya tjänster. Dagen har inte deras resurser att vara tidigast och först - men de ger sig inte utan ökar sitt sortiment efterhand.

Och vad kan man få veta? Att Caroline af Ugglas ber innan hon somnar - något Dagen läst i DN. Man får läsa om Olle Carlsson välkomnandes som kyrkoherde i Katarina kyrka och om att EFK planerar att avsäga sig vigselrätten, fast inte just nu. Så småningom kan ju denna tjänst leda till att man också behöver vässa sina nyhetsklor ännu mer - så att man får fler "egna" nyheter som kan motiver att använda just dagens mobiltjänst. Men en lyckosam start, måste jag säga!

Dagens dikt

Från trosviss:

Barnkören
Mitt i en mening
hämtades luften från
väntrummet nära näsan.
Någon drog i strumpor som
kärvänligt kliade sig
mot benen.
Vinkning mot tredje bänk
familjens plats
och storögon på de äldsta,
solisterna.
Spänningen tog osynliga grepp.
Grottgäspning
bände loss fingrar.

När pauserna tog igen sig
sjöng barnkören Gloria.
I mellanrum med stämmor.

Sångens röster sotar utan en aning
igenslammade kanaler.
Ögon fylls av samband
när allt är
som ska vara…
Förunderligt värmd.

Att sitta sig till stillhet

Öva sin känslighet för det som ligger bortom sinnenas vanliga perception - är det möjligt? Ska man tro många olika andliga traditioners övningar så är det inte bara möjligt utan nödvändigt. Ett värn mot att världen ockuperar sinnena. Omvärlden så som den ter sig vid första ögonkastet är inte omedelbart fattbar den heller. Vi behöver förförståelse, begrepp och mönster såväl som perspektiv. Till trons förförståelse är att allt finns till genom Gud och i Gud. Men världens och egen ondska skulle ju då "smitta" och på något sätt upphäva Guds godhet. Ändå tröstar det att föreställa sig Gud som omslutande allt. Det kans säkert vara så utan att allt har Gud som svar. Ondskefrågan brukar ju teologin parera genom att hänvisa till den fria viljans förmåga till att göra ont och fördärva det goda. För min egen del behöver jag öva att bli stilla. Allt rusar bara på. Att bara sitta sig till stillhet och återvinna andningens frigörande verkan öppnar inre slussar. Tanken får frihet från allt tyckande för en stund. Värdeomdömen sjunker undan. Och närvaron uppfyller mig. Tacksamhet. Kontemplation, objektslös meditation eller bön? Javisst.

Om Svenska kyrkan inte vårdar sig om detta arv blir den snart hemlös. Den drabbas av föreställningar om att vi förfogar över arvet. Att vi kan lägga till och dra ifrån det som passar oss eller en nödtorftig majoritet. Tidsandan är en trolös kamrat. Den öser inte ur de källor av levande vatten som vi från första början erbjudits.

Inre sekularisering lever av att våra egna behov, ibland förklädda till omsorg om andra, avgör vad som går an. Vi uttrycker oss själva, allt mer glömska om lyssnadets, lärandets, efterföljelsens och övningens väg. Pilgrimsvandringens led är inte utstakad av oss.

Stavelsestava på gammalt vis...

o, r, d säga ord,
r, i, k säga rik,
säga ord,
säga rik,
säga ordrik.

t,r, o, s säga tros,
v, i, s, s säga viss,
säga tros,
säga viss,
säga trosviss.

t, o, p, p säga topp,
e, n säga en,
b, l, o, g, g säga blogg,
säga topp,
säga en,
säga blogg,
säga toppenblogg!

Tacka vet jag Hablingbo!

Min salig mor stavade på ett gammeldags sätt. Jag minns hennes gotländska sjungande idiom när hon i en enda lång ramsa med små dift- och triftonger fick orden att dansa och leva. Stavning är ju en särskild konst och inte är det just min starkaste gren. Men plötsligt blev det lustfyllt och rytmiskt.

På nätet kan man hitta en och annan kommentar om läsinlärning. Här finns en mer historisk sådan... Och här finns ett särskilt program. Och många har upptäckt stavelsernas betydelse som byggstenar i språk och läsning.

Häromkvällen lekte jag med ett antal frivilliga/medarbetare/volontärer med denna stavnings- och stavelsemetod. Och för alltid har mor Igge gjort Hablingbo på Gotland till något mycket speciellt.

Bokstav för bokstav i en stavelse fogas till nästa stavelse, sammanbundet med ordet säga. Och så fortsätter det bokstav för bokstav, stavelse för stavelse:

H, a, b, säga Hab,
l, i, n g säga ling,
b, o säga bo.
Säga Hab,
säga ling,
säga bo,
säga Hablingbo.

Purcell i Örebro

Henry Purcell hyllades och 350-årsminnet av hans födelse högtidlighölls vid en konsert i Örebro Olaus Petri kyrka den 10 maj kl 18.00. Dirigent var Mats Bertilsson och Drottningholms Barockensemble medverkade. Bland annat framförde Funeral Sentences (Man that is born of a Woman eller In the midst of Life) ett exempel på Full Anthems som Purcell komponerade.

Under kvällen framfördes också Te Deum & Jubilate Deo för solister, kör, två trumpeter och stränginstrument komponerad till S:t Cecilias Feast 1694. Verket trycktes redan 1697 och kom ut i nya upplaga under 1700-talet.

Av någon outgrundlig anledning recenserades denna otroliga konsert inte i Nerikes Allehanda trots ett flertal inbjudningar. Vi får väl tro att det var ett force majeure som hindrade tidningens närvaro, t ex orkan, blixtnedslag, tät dimma.

Vi som var där fick lyssna till Vocalis och ungdomskören OPQ i ett framförande med sin nye dirigent Mats Bertilsson som rätteligen borde ha sprängfyllt kyrkan! Strålande och fantastiskt. Dessvärre gör ljudinspelningen på Youtube inte rättvisa åt den tonsäkerthet och briljans med vilken man levandegjorde engelsk barock när den är som bäst. Detta är musik som bland annat med Jesaja ropar sitt Helig, helig, helig! Och det sker med känsla och inlevelse.

Engagemanget rasar i höjden

Var på frivilligfest igår kväll. För att ibland förstå att vi alla hänger ihop möts människor som genom sina insatser är med och bygger församling. Frivilliga medarbetare gillar inte alla att bli kallade. Medarbetare är ett alternativ.

Volontärer föredras och förordas av många idag. Men volontärer har samtidigt blivit benämningen på dem som en längre tid reser till annan ort och gör en insats. Vi har under många år i församlingsarbetet hos oss haft ungdomsvolontärer från Tyskland. De har satsat och avsatt mycket tid och kraft på sin insats hos oss. Kanske kan alla dessa som ger massor av tid och de som engagerar sig på fritiden eller i någon annan mer begränsad form ändå samsas och rymmas i ordet volontär...

Jag påminde vid festen igår om att sammansättningen av fri och villig är två positiva begrepp. De förstärke varandra. Motvillig är en annan kombination, ett minus och ett plus, att vara mot och villig. Mot tar över det villiga och skapar verkligen en känsla av motstånd.

Hur man kombinerar spelar stor roll. Hemskt bra ger en antydan om hur viktig kontraster är för det man vill säga. Har man förskräckligt roligt då är det mycket mer än bara vanligt mys och kul. Och det hade vi på vår feste för och med frivilliga till-mötes-gående volontärer. Kontrasten betyder verkligen något avgörande. Döbra! Jätteliten. Engagemanget rasar i höjden, en kväll som denna!

Hurra för de 40 åren!

Har varit på 40-årsjubileum. Njurförbundet har firat. Högtidligt blev det. Här är talet som aldrig blev hållet (från oss i Njurföreningen i Örebro) eftersom man satte streck för talen:

Kära förbund, det fyller oss/mig med stolthet att få tillhöra Dig. Och Du erbjuder rikliga tillfällen till goda upplevelser. Denna dag blir de flesta av oss här unga på nytt. Din födelsedag är ju också vår. Och att få fylla 40 så här i 60-årsåldern är verkligen inte dumt!

I mina sammanhang är talet 40 viktigt. Jag tänker inte på Ali Baba och de 40 rövarna. Nej, 40 dagar efter påsk blir det himmelsfärd. 40 dagars frestelser kan övervinnas. Och efter 40 år i öknen finner folket äntligen vägen till det förlovade landet. Ett land som flödar av mjölk och honung. Så efter 40 verkar det som om något riktigt bra ligger nära till hands. Det lovar gott också för Njurförbundet!

Alla har vi små anekdoter från den njursjukes verklighet. Min donator var tidigt på benen för 12 år sedan, dagen efter transplantationen. Hon och hennes make kom i en märklig procession in på rummet till mig och min fru. Hon kom med droppställning och diverse attiraljer uppkopplade. Så säger hon: Ska det vara något mer?

Ska det vara något mer? Jo, på en jubileumsfest måste vi väl ändå jubla lite grann! Så för oss själva, vi som för dagen blivit 40, kan vi sjunga. Och för att gratulera Dig, vårt kära Njurförbund som har födelsedag, klarar vi struparna ljudligt och utbrister klämmigt: Ja må vi leva, ja må vi leva....!

Sekulär musik ersätter inte bön och tro

I västerlandet faller religionen alltmer undan och den sekulara sfären breder ut sig på alla områden. Det tillhör det postmoderna samhällets pluralism och mångfald, tänker vi. För den som vill vara kristen innebär det att den tid av mitt liv som uppfylls av öppenhet för och inriktning på det gudomliga och heliga trängs undan. Det leder också till en inre sekularisering, inte ens kyrkan kan hävda sig och sitt. Vi blir mer underhållningsagenter och verksamhetsivrare än gudstjänstfirare och bedjare.

I kristen tro har redan tidebönerna fått stryka på foten. Även bönen i hem och familj försvinner. Gör en enkel koll bland vänner och bekanta hur det förhåller sig med bordsbön, aftonbön eller den gemensamma bönen inför helgen på lördagkväll. Nästan helt borta. Försvunnen. Tystnat har bönen! Tänker man aldrig någonsin på Gud i bön eller på annat sätt förbleknar Gud i våra liv! Här kan man jämföra med muslimens plikt att hålla bön som lever otroligt stark även i nutiden. Det fungerar på gott och ont som ett värn mot världen.

Frågan som väcks hos mig handlar om hur vi som tror och vill leva våra liv med öppenhet för Fader, Son och Ande i denna tid kan hålla kvar andlighetens perspektiv och öppenhet. Det är inte bara ipods, mobiler, datorer, plattskärmar etc som håller oss borta. Våra huvuden och hjärtan lägger sin tid på annat och stadigt minskar trons utrymme och betydelse.

Teologiprofessorn Ola Sigurdson , som i morse (fredag) delade Tankar för dagen med svenska folket, funderade över sin morgon när han fylld av nutida musik vandrar genom Göteborg innesluten i sin bubbla. Han fick det till att musiken och stroferna fungerade som Psaltaren en gång gjorde, som texter vilka tolkar och förklarar våra liv. Dessa Psaltarens bönetexter fungerar idag enbart undantagsvis som kristen bönbok.

Jag känner igen Ola Sigurdsons tanke från mitt eget 70- och 80-tal då jag gladeligt kunde välja en Hoola Bandoola-låt som "psalm" till en morgonandakt i radio. Den tolkade tänkte jag på ett modernt språk det Gud kunde ge. Deras låt När man jämför är en sådan:
Ibland när krampen släpper
och man vågar andas ut.
Och bilderna försvinner
av en pina utan slut.
Efter femton år i fängelse
för nå't man aldrig gjort
får man kika en sekund genom nyckelhålet
till himmelrikets port.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

När man är med dom man älskar
och dom som älskar en.
Och det inte är för tidigt
och det inte är för sent.
Nej, just när snäckan öppnar sej,
för att andas en minut
och ingenting av allt man minns
är vackrare än nu.

Det är då man vill få gömma sej
och gråta som ett barn,
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va'

Ja, ensamheten trycker,
som ett par skor som är för små.
För varje steg man tvingas ta,
blir det svårare att gå.
Men då, när slöjan lyfter sej
och murarna bryts ner,
och inte ens horisonterna
begränser det man ser.

Det är då man vill få gömma sej...

En uppskattad och välkänd text som då kunde öppna för den andliga erfarenheten som Bibeln berättar om. Samma metod som Paulus på Areopagen använde. Med anknytning till det som var allmänt känt och uppskattat.

Men när det man fyller sitt huvud och sitt liv med inte inrymmer en medveten öppenhet för Gud (som innesluter hela trons värld) så blir det ju enbart min egen förmåga det kommer an på. Om jag kan orka att relatera det sekulära till Gud. Och det är en alltigenom idealistisk illusion att det skulle låta sig göras. Det som sker är att allt mer tid och kraft tas i anspråk av tankar, ord och handlingar som enbart på skapelseplanet blir Guds, och då bara i en allmän och allomfattande mening. Och Gud blir alltmer diffus och panteistisk, alternativt blir alltmer som en avlägsen släkting man endast på förekommen anledning tänker på eller bryr sig om.

Det är en önskedröm/vanföreställning att de sekulära texterna kan ersätta Psaltarens gudsfromhet och trosmässiga inriktning på Gud. Psaltaren själv uppmuntrar visserligen till att sjunga en ny sång, men självklart till Herrens ära! Hotet i nutiden är inte att vi ber för mycket eller att vi fyller våra liv med gudslängtan - utan att vi fyller våra liv mer och mer, och ofta uteslutande, med allt annat! Guds plats i våra liv är reducerad till en liten oansenlig tårtbit i ett undanskymt (ofta förandligat och mycket världsfrånvänt) hörn. Vår förmåga att se och ta emot var ny dag som Guds gåva försvinner eftersom vi inte lever med den ständiga bönen i våra hjärtan.

Så Ola Sigurdson som älskar amerikana och modern musik ska naturligtvis fortsätta att göra det. Men det kan knappast räcka för människor i vår tid att tro att Gud omsluter och helgar precis allt. Vi kan inte hoppas på att alla sekulära texter pekar mot Honom. En dag kanske det kan bli så? Men vi är inte där.

Kultur och konst inkluderande litteratur och musik är underbara verktyg som kan fylla våra liv med sådant som är gott. Men även det till synes goda kan bli till en avgud och en ersättning. Så gärna musik, men framför allt: mer av tro! Mer av Gud!

Religion och politik ska hållas isär, påstår Reinfeldt

Historien upprepar sig ibland på det mest beklämmande sätt. När Fredrik Reinfeldt inte vill träffa företrädare för folkrörelser eller trossamfund och religioner gör han samma misstag som Carl Bildt begick under sin tidigare regeringstid. Ointresset leder till klyftor och misstänksamhet. Enbart de socialdemokratiska ministärerna har varit intresserade av de intryck och erfarenheter som sådan möten med religiösa ledare kunde resultera i.

Svenska ekumeniska nämnden kunde på sin tid ha kortrare seminarier t ex om etik när man mötte Olof Palme både på Harpsund och på stiftsgården Stjärnholm. Även med respekt för att en statsminister är otroligt inbokad och upptagen blir signalen tveklöst att det inte finns intresse för en betydande del, den religiösa, av det svenska samhället.

Tidningen Dagen redovisar idag hur Sveriges Kristna Råd (SKR) försöker finna draghjälp i Europa för en dialog på högsta nivå. Dagen skriver: Men inför EU-ordförandeskapet försöker SKR hitta en annan väg för audiens hos statsministern. Lennart Molin menar att Europa generellt är bättre på att ta tillvara på samhällsengagemanget från religiösa företrädare.
- Ja, det står uttryckligen i Lissabonfördraget att det ska finnas en sådan dialog. Och det har ju redan börjat praktiserats på EU-nivå. Så där finns ju regelbundna möten med kommissionen och dess ordförande José Manuel Barroso.

Dagen intervjuar Sverige statsminister Fredrik Reinfeld som ger svar som öppnar för en medveten bodelning mellan politik och religion: Vad säger du om att religionen har en mer betydelsefull roll i Europa än i exempelvis Sverige?
- Vår grundläggande utgångspunkt är ju att religion och politik ska hållas isär. Vi har ju dessutom inte samma religion inom hela EU. Här finns alla världsreligionerna på plats.- Därför är det viktigt att inskärpa att det vore klokt för hela EU att hålla politiken isär eller att åtminstone signalera en respekt inför olikheter i syn på religionsutövning.

Med en sådan hållning får ju den partipolitiska makten över Svenska kyrkan ny belysning. Religion och politik ska hållas isär! Jasså?

Om statsministern och tillika Moderaternas partiledare anser att religion och politik ska hållas isär borde nästa fråga bli: Styr och kontrollerar Moderaterna tillsammans med socialdemokraterna Svenska kyrkan? Den frågan ställs aldrig av Dagen (typiskt nog). Men hade den ställts blir Reifeldts nästa reflekterande svar i samma intervju av särskilt intresse:- Så kan det säkert vara. Men vi ser inte det som att utgångspunkten ska vara att politiken görs upp tillsammans med religiösa uttolkare eller religiösa ledare av det enkla skälet att vi inte vill ha en sammanblandning av religion och politik. Vi tycker att i de fall vi har sett detta i världen så förskräcker exemplen snarare än tvärt om.

Vad gäller förhållandena i Svenska kyrkan kunde det inte uttryckas bättre!

Yr som i yrhätta, yrke och yrkande

Fortfarande blir människor gripna av möjligheten att fritt få uttrycka sig. I ett eget medium. Länge leve bloggen! Borta är papperstidningens kontrollerande redaktörer och chefer. Inga argusögon att passera. Ingen som förfogar över mina texter...

Vilka möjligheter att få formulera sig och dela intryck och erfarenheter med andra! Yrhätta, yrke och yrkande tre ord som börjar på yr. Jag kan tänka på några till som är engagerande och festliga: yra, yrsnö, yrväder!

Så med en fanfar och ett rungande välkommen häsar jag kollegan yrsomi välkommen till bloggosfären!

Ge islam partipolitikens gåva

Sverige har blivit ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Religioner och trosövertygelser som inte tidigare varit så starka har vuxit i betydelse. Dessa religioner har blivit aktiva som aktörer i det svenska samhället. Tydligast är det främst i fråga om våra muslimska vänner. Nu när man utrett en svensk imamutbildning som ett led att öka integration och minska utanförskap vore det på sin plats att ta ett annat och än mer avgörande steg.

Det är mycket osäkert var denna nya kraft befinner sig ideologiskt och politiskt i förhållande till det övriga samhället. Islam i Sverige har stora likheter med folkkyrkan. Det finns en stor grupp icke utövande muslimer och en kärna av gudstjänstdeltagare. Det är viktigt att även islamtillhöriga men passiva får inflytande över sin religion. Den kan då formas enligt beprövad modell så att inte bara en religiös elit bestämmer.

För att garantera den demokratiska bredden i denna mycket viktiga religion borde de politiska partierna bli den grund på vilken man utser sina ledande organ - alltifrån lokala moskéer till riksförbund. Man har den folkliga bredden och kan därför tillhandahålla lämpliga kandidater.
Även formen för att utse sina kandidater kan då reformeras. Allmänna val bland dem som tillhör islam, förslagsvis vart fjärde år, kan då bli den metod genom vilken man säkrar demokrati och jämlikhet.

Dessutom kan man då få en samstämmighet med det man beslutar om i riksdagen och det islam i Sverige vill hävda. Det gynnar harmoni och samstämmighet. Särskilt som även islam får bidrag och stöd från det svenska samhället. Partierna blir då en garant för att islams resurser och samhällsstödet används på ett för alla muslimer gynnsamt sätt.

I ett sekulärt samhälle behandlas alla religioner lika, åtminstone i princip. Därför bör islam få åtnjuta samma demokratiska bredd som endast och enbart den partipolitiska strukturen och engagemanget sägs garantera. Låt islam få det som Svenska kyrkan har det! Ty, inte vågar väl de religiöst neutrala partierna äntligen fullborda bodelningen som kyrka -statbesluten syftade till och släppa kyrkan fri?

Vem blir biskop i Köpenhamn?

Det är inte bara i Stockholm man väljer ny biskop. I Danmark skall en ny biskop utses i Köpenhamn. Den som vill veta hur ett biskopsval i Danska folkekirken går till kan bli upplyst i Kristeligt Dagblad. Denna tidning har under alla år uthålligt stått fast vid att texten och orden i en tidning är av största vikt. Man tror helt enkelt på ordet och ordets betydelse och makt.

Läser man danska hjälpligt så kan man få följande information:

Alle stemmeberettigede, det vil sige præster, medlemmer af menighedsråd og repræsentanter for valgmenigheder, har så mulighed for at indstille en kandidat til bispeposten.For at blive indstillet som bispekandidat, skal man have mellem 75 og 150 stillere bag sig. Alle stemmeberettigede kan være stillere, men kun for én kandidat, og man kan ikke være stiller for sig selv. En kandidat skal være cand.theol fra et dansk universitet og opfylde betingelserne for at blive præst i folkekirken, men ikke nødvendigvis være stemmeberettiget...

Stillingslisterne skal indsendes til administrationen i Københavns Stift. Ministeriet fastsætter også proceduren for at vælge en valgbestyrelse blandt provstiudvalgets medlemmer. Valgbestyrelsen har tre medlemmer, som varetager afholdelsen af valget. Typisk fremstiller og udsender valgbestyrelsen afstemningsmateriale til de stemmeberettigede og tæller stemmer op.

De stemmeberettigede har efter udskrivelsen af valget tre uger til at indsende deres stemme.En kandidat skal have mere end halvdelen af alle stemmerne for at blive valgt. Hvis der kun er opstillet to kandidater, og de får lige mange stemmer, afgør kirkeministeren, hvem der skal være biskop.

Det finns sex kandidater:
Kaj Bollmann Generalsekretær for Kirkefondet

Anders Gadegaard Domprovst i København

Peter Skov-Jakobsen Sognepræst ved Holmens Kirke

Tine Lindhardt Generalsekretær for Bibelselskabet

Andreas Christensen Sognepræst ved Frihavns Kirke

Asser Skude Sognepræst i Kapernaum Kirke

Kristeligt Dagblad har helt enkelt bett kandidaterna att svara på vilka utmaningar som kyrkans ledarskap står inför.

Den 25 maj kl 12 ska alla röster vara inne. Hur det sedan går får man se då.

Svinslakten är förföljelse av koptiska kristna

De koptiska kristna i Egypten drabbas av det brådstörtade beslutet att slakta landets grisar. Muslimer vare sig äter eller föder upp grisar. Men de kristna som inte har sådana inskränkningar i sin mathållning arbetar med svinuppfödning. Och det är fattiga kristna vid sophögarna som främst gör det.

Beslutet att slakta grisarna har för en gång skull resulterat i demonstrationer och försök att blockera gatorna och hindra åtgärden. AFP berättar mer om saken. CNN och The telegraph har också rapporterat.

Myndigheterna har också medgett att beslutet fattats av andra anledningar än att förhindra influensan. I dagens Svenska Dagbladet berättas mera och man har dessutom infogat rörliga bilder från Egypten. Att åtgärden inte bara slår mot grisuppfödningen i slumområden utan enbart drabbar kopterna visar hur svårt det är för kristna att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda i Egypten.

Tidningen Dagen skriver: - Grisarna slaktas bara för att de tillhör kopter och för att myndigheterna vill blidka en islamistisk och grisfientlig opinion, säger en kommentator till Sveriges radio.
Myndigheterna har nu utvidgat sin version av orsakerna och hänvisar till att de också vill rensa upp i den ohygieniska grisuppfödningen, särskilt i Kairo.FN:s världshälsoorganisation WHO uppger att det inte finns några belägg för att influensan faktiskt överförts till människan från grisar. Egyptens parlament röstade trots detta i tisdags för att alla landets grisar ska slaktas. Enligt hälsoministeriets talesman finns det mellan 300 000 och 350 000 grisar i Egypten. Det beräknas ta ett halvår att slakta alla.
Det finns knappast några kommentarer på de koptiska hemsidorna - vilket också är ett tecken på hur trängd denna urgamla kristna minoritet är. Se till exempel U.S Coptic Association, Coptic Church eller Påven Shenoudas III sida.

Religionsfriheten sitter inte bara trångt - den tillämpas inte i Egypten!

Trosviss på nytt

Dagens dikt på bloggen trosviss:

Om regnet kommer

Staketet vände avståndstagande
ryggen till och drömde,
längtande att bli mur:
På vår sida är vi inte!

Håll er borta så vi kan se er
och jämföra det ni är
med det vi aldrig någonsin
ska bli eller vill vara!

Bortvänd från ängar och hav,
från vind och vidd,
tuggade staketet sina teser:
Välvilja tillverkar hat!
Vetenskap ger lycka!
Vet att uteslutningsmetoden
ska fängsla er och skrinen låsas!

Men om regnet kommer?
Om regnet kommer
reser sig vattnet tigande.
Översköljer jämlikt
alla murar, staket och gränser.

Kungliga Järnvägsstyrelsen avsatte mark på Alnängarna

Koloniområdet vid Alnängarna kom till som en odlingsmöjlighet för dem som arbetade vid Centralverkstäderna. Kungliga Järnvägsstyrelsen upplät markområdet. Där gick det under ett antal år också ett järnvägsspår till örebros gamla oljehamn. Idag omgjort till ett fantastiskt frilufsts- och strövområde. Nu kommer man ner till Hjälmaren på riktigt. Långa promenadstråk och cykelvägar har gjort detta till ett verkligt paradis!
Besök gärna också Naturens hus, du som har vägarna förbi!

Som av en händelse fann jag häromkvällen en liten artikel i Hvar 8 Dag/ Illustreradt Magasin. Denna tidskrift var folkbildande och det märks på detta nummer där bilden och notisen fanns. Tidningen utkom den 11/6 1911.

164 tomter omfattande 150 kvadratmeter hade redan år 2011 tagits i bruk. Efterfrågan och behovet var stort!

Idag, liksom förmodligen redan år 1911, har ogräset fått sig en duvning! Maskrosor och tistel har bekämpats handgripligt med hacka och spade. Kan våren bli mer påtaglig?

Trosviss - men inte varje dag

Sedan en tid tillbaka har jag lagt ut små dikter på en alldeles egen blogg. Vill Du titta så är det möjligt.

Bloggen heter med ett övertygande namn trosviss - en hållning som inte varje dag återspeglas i de ord som finns där.

Kolonialism - en rörelse för odlare?

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna, strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man dleade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt.

Säckvis med risiga grenar måste desssutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig. Man får understundom också uppleva rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har.

Förundrat betraktar jag med mitt trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Hängmattan hägrar.