To tell the whole truth

I min ungdom blev jag oerhört smickrad
när en massa duktiga och belästa yrkesmänniskor
begåvade och skickliga akademiker
vill låta mig, den oskolade och oerfarne nybörjaren,
skriva en utförlig rapport i ett svårt och viktigt ämne
Så jag sa mitt ja

När dagen för presentationen av rapporten kom
hade jag inte skrivit en rad –
jag hade inte klarat uppgiften, den var för svår
Svett i pannan, dunkande hjärta, fjärilar i magen
Hur skulle jag göra?
Jag fick helt enkelt ringa några personer och erkänna
att det här hade jag inte klarat och skulle heller inte
i framtiden komma att klara uppdraget

Jag ville vara så duktig, jag ville kunna så mycket
jag ville betyda något, men det gick inte
Gissa därför om texten (Matt 21:28-31) känns i magtrakten
att säga ja till uppgiften men sedan inte utföra den
det har jag varit med om – har Du?

Texten är perfekt för dagens samhälle
Religionen har tvingats bort från den sociala arenan,
skola, vård och omsorg, där det mesta sköts av staten
Mångfalden inte bara av nyutkomna böcker
utan av åsikter och medier gör att vi inte längre
har samma referensramar – kultur- och mediereferenser
går förlorade. Man har inte läst eller sett
Psykologin har istället blivit religionens nya hemmaarena
Jag vill känna tro, sjöng Marie Fredriksson, hon i Roxette
Religionen har alltmer kommit att handla om hur vi reagerar
den rör vad vi tänker, upplever och känner

Här kommer en växande ateism att angripa oss
hårt, genomtänkt och målmedvetet
Religionen tänker och säger ett och gör ett annat
Dessutom, det religionen säger och hävdar tankemässigt
är fel från början till slut – en illusion
Richard Dawkins The God Delusion kommer snart på svenska
en antireligionsbok med hårda angrepp
och ständiga ironiska och raljerande slängar
”Jag angriper Gud, alla gudar, vadsomhelst och alltsomhelst
övernaturligt, när och hur de än har eller kommer att bli uppfunna.”
I praktisk handling leder religion och tro
enligt ateisterna också till
tvång, övergrepp, till våld och krig
Här måste vi alla rusta oss – tänka klart
och handla medvetet, medmänskligt och i solidaritet
med och för de som är mest utsatta
vi måste göra ja-handlingar i vingården

Vilka människors handlingar får oss att reagera
och känna starkast? Politikernas!
En utbredd mening är att de lovar brett i valrörelsen
och håller tunt under mandatperioden
Att de presenterar valfläsk så det vattnas i munnen
men ger oss barkbröd att äta

När de väl fått oss i valurnan börjar diskussionen
om det verkligen var ett löfte som gavs
eller om det bara var en utfästelse
Ja stackars politiker, jag säger bara det
Hur ska de klara av alla ilskna väljare…
Vi som vet bäst och har alla svar på distans
Vi som svajar likt grässtrån för vinden
böjer oss än hit och än dit

Hur ska politikerna klara av Jesus?
Det måste vara en plåga för en politiker
att läsa dagens text i Matteus 21:28-31
Den handlar om att säga ett och göra något annat
Men skyll inte på politikerna, peka inte ut dem
som hycklande, de är som du och jag
de tillhör ingen annan sort, de är inga utomjordingar
De kommer ur alla möjliga sammanhang
och de har lika goda kontakter
med människor som du och jag

Låt mig avslöja: de är vanligt folk som du och jag
Politikerna förtjänar vårt stöd därför att
de vill ta ansvar vill göra nytta, de vill stå till tjänst
Men - Vi kan gott vara kritiska mot dem som
säger ett och gör ett annat
dem som handlar orättfärdigt
och vi kan gott ifrågasätta partipolitiken
och partiernas högmodiga anspråk
när de förvandlar tro till vetande
Det finns inget parti där inte den egna övertygelsen
slår ut bättre vetande, där tro blir veta
Ni hörde kanske Mona Sahlin hävda i sitt sommarprogram
när hon var kritisk till religionens människor
därför att de gör tro till veta
och just då klirrade det rejält och hörbart runtom
i alla politiska glashus

Jesus har gjort klart för oss att vårt tal ska vara sådant
att ja skall vara ja och nej ska vara nej (Matt 5:37)
Do you swear to tell the truth, the whole truth?
and nothing but the truth, so help you God?
I do! Vi har hört eden avläggas i hundratals filmer.
Gud hjälper oss genom Jesus att bli sådana
att edsavläggelsen blir överflödig
ja är ja och nej är nej jämt och samt
i vått och torrt

Helgjutenheten är nödvändig för den
som vill följa Jesus
Till Guds vilja kan vi människor säga ja
och vi kan vända den ryggen och säga nej
Vi kan välja att göra Guds vilja
och vi kan vägra att delta i Guds verk

Ske din vilja, låt din vilja ske ber vi
ibland smått tanklöst om i Herrens bön!
Ändå tycks oftast våra egna önskningar
vara viljan som sker, som styr

Historien Jesus berättar om de två sönerna
syftar på publikaner och tullindrivare
som efter åratal av synd och egen vinning omvänt sig,
de hörde Johannes döparens förkunnelse
och de gjorde bättring

Att arbeta i vingården betydde att verka i Israel,
i den aktuella tiden
för dig och mig betyder det av vi tänker
Sverige och Örebro, här och nu

Lyssnarna då kände igen sina mest religiösa ledare
de som hela tiden offentligt sagt sitt ja till Guds vilja
men handlat på ett annat sätt
Människor är inte dumma, de genomskådar hyckleriet
och de ser det goda hjärtat

Alltihop kan smälta samman till frågan
om det vi säger och gör talar samma språk
Inte skall var och en som säger till mig
Herre, Herre komma in i himmelsriket, utan den
som gör min himmelske Faders vilja (Matt 7:21)
säger Jesus. Handlingen går utöver vad man säger
För att ladda berättelsen med ännu mer upprorisk kraft
lyfter Jesus fram de föraktade, tullindrivare och horor
Nu är de våra föredömen, de som först sagt sitt nej
också genom sina liv - men sedan omvänt sig
och ställt all sin förmåga och kraft,
all sin värme och kärlek i Guds tjänst
Ni hör i Guds tjänst, deras liv har blivit gudstjänst

För den ärlige återstår funderingarna över
vilka ja-handlingar som stämmer med det Gud vill
Här är inte alla kristna samstämmiga
Men Jesus frågar inte här efter kyrkan - han vill ha vårt
alldeles personliga svar, vår egen reaktion
och sedan vill han ha vår handling
och att våra ord svajar en aning
kan han möjligen stå ut med
men inte att vi som lärjungar och kristna
låter blir att göra Guds vilja

Ett problem är att våra egna önskningar
talar så högt och tydligt i vårt inre
som vore de Guds röst
Vi måste gång på gång fråga oss
hur vi förstått och prövat uppdraget
att kallelsen till tjänst verkligen är från Gud
Hur vet Du att det Du uppfattar som Guds röst
inte bara är Din egen ambition och längtan?
Egennyttan som förklädd Gud?

Det finns fler komplikationer
Paulus hävdar att viljan att göra det rätta
finns hos honom/hos oss men inte förmågan:
Det goda som jag vill det gör jag inte,
men det onda som jag inte vill - det gör jag (Rom 7)
och han förklarar att vi förlorar denna inre kamp
genom synden, och från den kan bara Gud
genom Jesus Kristus lösa oss

Vi kan inte enbart genom egen kraft
bli helgjutna så att tanke och handling
talar samma språk, trovärdighetens, Gudslikhetens språk
Vi behöver Guds stöd och hjälp
Från honom flödar rätten fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström

Predikan i Olaus Petri/11söndagen e Trefaldighet

Jag deltar i test - alltså finns jag
Dröj inte längre. Nu kan man ta reda på vilken teologisk profil man har. Utifrån ställningstaganden i de kyrkoskiljande och laddade teologiska frågorna (några av dem) kan man få ett besked om vad man är eller var man hör hemma.

För många kan det komma som en total överraskning att man inte alltid råkar vara det man tror man är. Egentligen hör man hemma i en annan trdaition, i en annan kyrkas religiösa huvudfåra. Hoppsan!

Lev inte längre i okunskap. Pröva Dina vingar. En som testat är David Nyström som skriver bloggen Metanoia. Ta reda på vad Du tror och var Du hör hemma. Det bör ingen teologiskt och religiöst intresserad missa!

TEST (på engelska)

Festliga och föränderliga nyheter
I Kyrkans Tidning kan man läsa att ”Vrigstad-Hylletofta församling utanför Sävsjö i Växjö stift säger nej till en bredbandsmast i kyrktornet i Hylletofta. Nu ska länsstyrelsen yttra sig i frågan. – En lokal bredbandsleverantör har skickat in en ansökan till kyrkonämnden, men kyrkorådet sa nej, berättar Åke Hultqvist.”

I Aftonbladet vinklades nyheten på följande sätt: Kyrkan i Hylletofta tror att församlingen väljer att porrsurfa i stället för att gå till kyrkan. Därför säger kyrkan stängt nej till att låta bredbandsutrustning monteras upp i kyrktornet, uppger TV4 Jönköping. Det lilla samhället Hylletofta utanför Sävsjö kan förbli utan bredbandsuppkoppling. Anledningen är att kyrkan inte vill bidra till att invånarna får möjlighet att porrsurfa på internet.

Där går brebandsgossarna och kollar lilla Hylletofta och upptäcker ett läckert kyrktorn. Då slipper man bygga själv och kan låta tornet sända ut annat än klockklang. Tornet kan fås att peka åt andra håll än mot himlen. Strålande, tänker väl entreprenörerna och försöker sälja sin idé.

Kyrkan lokalt säger sitt nej och så drar vågorna fram i vattenglaset. TV 4 lyfter fram antiporrargumentet utan att ange vem som hävdar att det är vad internet utnyttjas för som hindrar byggandet av en antenn i kyrktornet. Plötsligt måste kyrkan försvara sig mot antydningar att man vill lägga sig i hur människor använder internet!! Var verkligen frågan om porr något som kyrkorådet brydde sig om? De ska vårda kyrkan och ansvara för hur Guds hus används och är inte skyldiga att sätta upp en antenn bara för att någon tycker det vore bra.

Grundfrågan är väl vem som förfogar över kyrktornet och hur man vill använda kyrkobyggnaden. Avgör inte varje husägare själv vilka mackapärer som skall sättas upp på det egna huset? Vi borde anordna en argumenttävlan - vilka är de bästa skäl ett kyrkoråd kan anföra för att inte vilja sätta upp en bredbandsantenn i kyrktornet?

Kyrkan ska inte gå den breda vägen. Det blir fult! Kyrkan är K-märkt. Det drar blickarna bort från korset. Strålningen från antennen överglänser annat som verkligen borde stråla. Blixten kan slå ner. En kortvågsantenn är roligare och bättre. En mobilantenn vore också bättre efter som den är mobil. Kyrkan fungerar utan antenn. Ett fågeltorn ska inte vara elektroniskt. Tornet är vårt. Tornet är fortfarande vårt. Bredbandsleverantören kan väl sätta upp antennen i sitt eget torn eller i närmaste träd - om de har nåt. Man kan via internet få kontakt med Vatikanen. Dessutom kan man se TV 4. Innan man funderar över antenner måste vi ta ställning till om man ska få affischera på kyrkans väggar. Det står inget i församlingsinstruktionen om bredband. Kyrkan ska verkligen inte lägga mer band på sig - tvärt om! Ska vi sätta upp en antenn bör den vara konstnärligt utformad - kanske Lars Vilks kan hitta på någon bra lösning?

Bara en ödekyrka
Vi stannar till i Bara. Mellan Vallstena och Hörsne. Där i Bara, hemvist för mycket och många goda och utomordentliga varpakastare, finner vi ytterligare en gotländsk öde ruinkyrka. Förfallet under 1500-talet gjorde att man inte kunde rädda kyrkan utan man fick ansluta till gudstjänslivet i grannsocknen Hörsne. Nu ett tidsdokument. Ett monument över fromhet och tro. Murar som vittnar. Portaler som lovsjunger. Stenar som ropar.

En gång en församlingskyrka. Uppförd under 1200-talets mitt. Nu bara naken kalksten, öppen för himlen. Precis som i en alldeles vanlig kyrka blir himlen närvarande, påtaglig, ja rent av synlig. Det gråa öppnar sig och den himmelsblåa längtan blir ögon, får form.

Där stillnar mitt oroliga jag. Där fylls jag av gudomlig närvaro, där är helig plats.

Jezidier var mer omskrivna förr
En svensk missionär, MARIA ANHOLM (1851-1946), var oerhört intresserad av jezidikurder. Det fanns till och med en jesidmission i Malmö. Maria Anholm har skrivit boken Jesidikurder, utgiven 2001 av apec förlag. Denna religons anhängare beskylldes förr för att vara djävulsdyrkare. De uppfattades också som varande en änglakult.

Så här presenteras boken: Anholm, Maria, Jesidkurderna (djävulsdyrkare) / sammanställd av Rohat Alakom. – Spånga : APEC Förlag, 2001. – 110 s.Boken innehåller tre studier om jesidkurder, författade av Maria Anholm åren 1902, 1919 och 1930. Artiklarna innehåller en del vetenskapliga jämförelser som kastar ljus över jesidernas förflutna och religionshistoria. Maria Anholm (1851-1946) arbetade ungefär 50 år för jesidkurderna. Hennes intresse för dem var mycket stort, deras seder och bruk intresserade henne mycket. Författarinnan har felaktigt använt benäm-ningen jesider. I verkligheten heter gruppen jezidier. Författarinnans benämning har behållits i boken.

Maria Anholm skriver att "jesidierna med ängslig omsorg innesluter vissa delar av sin religion i hemlighetsfull slöja". Redan då insåg man att jesidierna hade en utsatt situation och man betraktade dem som trasdhankar och vanlottade i stort behov av stöd och hjälp.

Göran Gunner anger i förordet till Maria Anholms bok att svenska läsare för hundra år sedan sannolikt visste mer om jesidierna än dagens svenskar vet. Idag är det väl bara Ingmar Karlssons artikel om Jeziderna i boken Korset och halvmånen (1991) som lyft fram dem ur dunklet och glömskan. Ändå lever de mitt ibland oss i både Tyskland och i Sverige.

Man kan förstås också läsa Innanför cirkeln : en resa bland yezidier, damanhurianer och swedenborgare.

Idag utvisas jesidier ur Sverige som bland annat Svenska Dagbladet kunnat berätta om. Samtidigt dödas och förföljs denna religions utövare. Förfärligt och bedrövligt!

Utmattning och sjukskrivning
Matt är precis vad man blir när de drastiska planerna på att begränsa sjukskrivningarna för dem som drabbats av utmattningssyndrom, av så kalld utbrändhet. Den som kroppsligt redan kör på fälgarna ska inte tvingas tillbaka in i grottekvarnen. Rehabiliteringstid och en lång sådan krävs! Har man gått in i väggen så har man!

Mig drabbade det i mitten av sjuttiotalet som nybliven präst. Då krävdes det många veckor, många stödjande samtal och hård mental träning för att alls komma tillbaka in i det arbete jag älskade men som dränerade all min kraft.

Tyngst var kanske ombyggnadsarbetet som krävdes. Inte av arbetsplatsen, men av min självbild. Den trygga, något sävliga och godmodiga gotlänningen bar ett mörker som behövde få plats i min bild av mig själv. Jag som aldrig tyckt mig varit stressad hade gått långt över gränsen.

Den tid det tar för att rekonstruera sin arbetsförmåga och bygga upp sig och sin motivation igen är längre än byråkraterna tror. Kraft och mod att återvända in i arbetsuppgifterna med hjälp av nya tänkesätt och tekniker kan inte forceras fram. Långsamhet, eftertanke och tid krävs. Av egen erfarenhet vet jag detta.

Till dem det vederbör vill jag bara säga: omvänd Er, tänk om!

Nu stundar nya tider
Semesterperioden, långt ifrån datorer och snabba uppkopplingar, är slut. Idag är första arbetsdagen på höstterminen. Under denna sommar har jag lärt mig att jag är duktig på att vara ledig. Det är förmodligen min bästa gren. Så tycker dock inte alla i bekantskapskretsen som undrar varför jag är så förtjust i de gotländska kyrkorna Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge att jag där leder och firar gudstjänster under semestern. Men jag ska ju ändå gå på gudstjänst?! Så...

Bilden då? Den är från Tingstäde kyrka mitt på Gotland, granne med Tingstäde träsk (en insjö) med sitt berömda bulverk.

Här ett stycke kyrkoteologi i trä. Precis innanför kyrkans port finns detta dopfuntslock som med en hiskelig anordning kan hissas upp. Och så öppnar sig inte bara dopfunten utan symboliskt hela kyrkan. Den visar påtagligt att dopet är porten in i kyrkan.

Det finns krafter i kyrkan som arbetar för att dopet ska bli en dekoration i kanten. De vill ändra kyrkans ordning att man för att ta del av de troende och döptas måltid - nattvarden - ska vara döpt. Det lär till och med vara så att man i undervisning på ett kyrkligt institut får uppmaningar att strunta i ordningen där dopet är förutsättningen för deltagande i nattvarden. Dessa modernistiska nydanare kan gott meditera över Tingstäde kyrkas lock!

Sommaren är ostadig.

Än regnar det och så blir det kallt. Sedan kommer värme och mulna dagar. Solen tittar fram och lovar mera. Sådana stunder gömmer vi till vintern, de sparas och värnas i hjärtats djup. Så vandrar vi på sommarens stigar, och se där en gammal väg. Hoppfullt vindlar den i skugga såväl som i ljus vidare bort... Och där bortom, där vägen kröker sig väntar det som ska komma, det ännu okända, morgondagen, framtiden...

Ruiner för humanisterna
Almedalsveckan är slut. För min del deltog jag i ett seminarium om tron som privat eller en del av det offentliga. Maria Carlshamre och Lennart Sacrédeus deltog. Bland de frågor vi berörde var skolkyrkan på gymnasiet i Visby, hotellbiblarna på Scandic och de medborgerliga fri och rättigheterna i vårt samhälle med mera.

För min del välkomnar jag samhällets praktiska ateism. Det betyder ju att samhället förhåller sig neutralt och inte förespråkar någon enskild tro bland de otaliga religionerna. Men samtidigt måste man försvara kyrkors och samfunds rätt att ta plats - även i det offentliga. Kyrkor ska inte behöva bli något annat, och helt profillösa, bara för att de vill finnas med som frivilliga och entreprenörer inom skola, vård och omsorg.

Humanisterna fanns med i Visby och i detta seminarium. Klart att Visby kan verka lockande på ateisterna med tanke på alla gamla kyrkoruiner. En framtid de gärna ser frö kyrkan i Sverige? Men man behäver inte söka sig långt utanför murarna för att inse vilken växtplats detta varit och ibland fortfarande är för kristen tro. Över 90 medeltida kyrkor! För att inte nämna frikyror och andra mindre gudliga lokaler.

Humanisterna hade funderingar kring om kyrka-stat verkligen separerats från varandra. Vi är flera som undrar hur verksam uppdelningen blev. Humanisterna kunde fråga socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet om hur de, som vill vara religiöst neutrala, samtidigt kan omfatta och försvara den apostoliska, den niceanska och den athansianska trosbekännelsen, och hur de kan rättfärdiga att stå i den yttersta ledningen för ett kristet trossamfund. Detta är en fråga om hur djupgående skiljandet av kyrka och stat egentligen blivit. Man kan inte gärna hålla sig med en trosbekännelse på torsdagar för att sedan vara ett religionsneutralt parti de övriga dagarna. Kan man vara kristen i kyrkomötet och neutral i riksdagen? Kluven tunga kallades det i mina gamla indianböcker.

Kimbning eller skrammel?

Efter högmässa i Vallstena kyrka visas några av kyrkans inventarier. Birgitta Lerberg berättar om sitt arbete med dokumentation av kyrkoinventarier i ett omfattande projket. Många samverkande partyer har sett till att kartlägga kyrkoinventarier i de gotländska kyrkorna. Just i Vallstena har man bland många spännande föremål funnit tre stenar för kimbning.

Kimbning är ett sätt att få kyrkklockorna att ljuda genom att med handkraft slå stenar i en snabb rytm mot klockan. I Gothem lär man vid en kimbningskurs ha övat sig genom att slå på oljefat. Man har kimbat vid högtider som till exempel vid bröllop. Men det bör ha varit vanligt förekommande. I Västerhejde ska kyrkans gamla klocka finnas uppställd bakom altaret. Inskriften på den är sliten och nästan utnött genom kimbning. Man kan där uttyda orden: PAS: TOR SVEN.

Att kimbning är speciellt visar sig sig bland annat också genom att man gärna demonstrerat denna form av klockringning vid celebra besök. Bland annat vid kungligheters besök på Gotland:
Programmet för kronprinsen och prins Gustaf Adolf upptog efter mottagningen av visby-lottorna ett besök hos flottenheterna i Visby hamn. Därefter ställdes färden till Roma, där en orientering gavs rörande försvaret av flygfältet. Så gjordes ett besök vid Anga kyrka, där gästerna mottogos med högtidlig gammaldags "kimbning", varjämte tjänstgörande vice pastor, kyrkoherde C. J. Björkander, uppvaktade i spetsen för kyrkorådet och även gav en redogörelse för kyrkans byggnadshistoria och dess mera intressanta detaljer.

När frågan ställdes i Vallstena om någon av de närvarande hade kimbat blev det en tveksam tystnad. Jo förr... Men det finns många kyrkor där man fortfarande kimbar, så någon. En äldre dam tog till orda och berättade att en gång när en svensk kung, Gustaf V, besökte församlingen ville man högtidlighålla kungens avfärd genom att kimba. När kungen som just börjat åka hörde kimbningen lär han ha vänt sig om och frågat: Vad är det som skramlar?

Semestern räddas av korv med bröd
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.

Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.

Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.

Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.

Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.

Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.

Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.

Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.

Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.

Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.

Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...

Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!

Argument som måste dömas ut
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.

Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.

Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!

Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.

Med nya vykort i bagageluckan, avhämtade några mil utanför Örebro, hamnar vi på auktion i Lindesberg. Vi gör några rundvandringar vid borden och mellan möblerna och bestämmer oss: här finns inget vi behöver eller åtrår. Alla saker som finns måste ju få plats någonstans - och denna gång är det inte i vårt hem.

Erikshjälpens loppmarknad i Lindesberg är trevlig med rena och snygga saker - prissättningen är också lagom. Om inte annat kan jag tänka mig betala en slant extra just för att intäkterna kommer andra till del. Hjälporganisationer, ofta med koppling till frikyrkan, gör storverk inom området. Bra och begagnat (tidigare har butikerna haft hjälporganisationen Bröd till bröders namn) med koppling till Evangeliska frikyrkan är mycket duktiga. Även Röda korset kan sin sak. Återbruk i mänsklighetens tjänst!

Några sommarböcker bärs ut till bilen. Men även här kan man avstå från impulsköp. Väl hemma börjar en närmare granskning av vykorten. Köper man album måste man vara noga med hörnen (eller hörnena som somliga säger). Vykortshörn är inte så sällan skadade genom att man plockat ur och satt in korten många gånger genom åren. De flesta korten är stämplade mellan 1904 och 1908. Ett 100-årigt album med historiska avlagringar: en namnsdag här, en sjukdom där, en födelsedag, en resa, ett barn får hjälp att sända en hälsning och en avlägsen släkting beklagar att han inte hinner skrifva bref.

Påminner mig Barbro Hörbergs lilla visa:
Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in, vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge..länge.. Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, vilken dag upphör ett barn med att vara ett barn?

Titthålet in i människors liv som vykort tilhandahåller ger begränsad överblick - men man kan ana dramatiken, glädjen, vemodet och sorgen. Och förundras gör man över alla små hälsningar och ord av tillgivenhet som postverkat fraktat landet runt. Hälsa ofta!

Andra bloggar om: Vykort, Lindesberg, Örebro, Barbro Hörberg, Erikshjälpen, Postverket

Ett hotell checkar ut

Säffle Hotell vem vill heta så? (Har Du sett till Säffle Royal Hotell? Jo, han for nyss förbi på moped.) Eller kliv in i mardrömmen att vid en konferens i Märsta bli uppropad som Sigtuna Stadshotell? Är Sigtuna Stadshotell här? Då skulle man tvingas säga närvarande, men innerligt önska att man var totalt frånvarande.

Möjligen kunde man ta sig namnet Stockholm Grand - men vid minsta korpulens löpa risken att det grandiost storslagna namnet blev ett elakt tillmäle. Eller Örebro Storan, Göteborg Panorama, Stockholm Långholmen?

Alldeles för få har upptäckt de fantastiska möjligheterna att finna trevliga namn för sina nyfödda små. Tänk bara på den uppsjö av innovativa lösningar som hotellbokningscentraler erbjuder. Kanske kunde Kungälvs Fars Hatt eller Uppsala Muttern fungera?

Paris Hilton. Vad och vem är Paris Hilton? Med ett artistnamn som Paris Hilton förstår omvärlden att man inte är alldeles hemma hos sig själv. Att man just checkat in som tillfällig gäst. Världspressen har sensationellt stora nyheter: Paris Hilton har just lämnat sitt senaste boende, en cell. Och då måste reportrarna ställa den ödesfråga hela mänskligheten grubblar sig fördärvad över: Paris, har Du gått ner i vikt?

Andra bloggar om: Paris Hilton, Säffle, Sigtuna Stadshotell, Kungälvs Fars Hatt, Uppsala Muttern, Örebro

En 3-årig uppsats
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.

Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.

I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?

Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.

Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...

Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker

Att köpa eller inte köpa, det är frågan

I ett hörn på loppmarknaden låg ett slitet gammalt vykortsalbum. Två hundra vykort ska det vara, sa handlaren. Jag tittade och njöt. Gamla kort fanns där, många gratulationskort och ett och annat ångbåtsmotiv. Flera var vikta, brutna och nötta.

Ska jag köpa eller inte köpa? Behöver jag korten eller behöver jag dem inte? Har jag råd med dem eller har jag inte? Min övning i att stålsätta mig gjorde att jag kunde röra mig runt i butiken och se på porslin, glas och böcker. Men snart stod jag där i hörnet vid bordet med vykorten och tummade på albumet. Fina var de, men nog var det ganska dyrt – tänk om man kunde pruta. Försöket kom av sig. Handlaren sa stopp direkt. Take it or leave it!

Så utan vykort körde vi vidare mot närmsta stad. Efter ett par kilometer satte habegäret in. Jag borde ha köpt vykorten. Vänd, om det är viktigt för dig… Och då övade jag min karaktärsstyrka och sa nej. Vi lade mil mellan oss och loppmarknaden.

Efter två dagar ångrade jag mig fortfarande. Ring dem, sa min rådgivare. Nej, tänkte jag. Har jag bestämt mig får jag stå fast vid det. Fast stod jag. Orubblig och trygg. Efter ytterligare 13 timmar kopplade jag upp mig på Eniros Gula sidor. Hittade en möjlig adress och ringde telefonnumret. Inget svar. Nu lägger jag ner, har jag bestämt mig så har jag! Varefter jag genast knappade in telefonnumret en gång till.

På lördag får jag hämta vykorten. Resan blir ju en extra kostnad. Så korten blir ganska mycket dyrare. Och vad jag ska jag nu med alla gamla kort till? De är inte ens från Visby, Gotland eller Örebro. Dessutom är de ju begagnade.

Men en fördel har inköpet. Jag slipper sätta in en massa kort i album. Så inköpet är på det sättet synnerligen arbetsbesparande. Var det inte det jag tänkte, det fanns en verklig nytta med de här vykorten!

Andra bloggar om: Vykort, Loppis, Eniro, Visby, Gotland, Örebro, Karaktär,Habegär

Ingen byrå för begravningar
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.

Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.

Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.

Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?

Andra bloggar om: Begravning, Svenska kyrkan, Begravningsbyrå, Gravar, Kyrkogård, Kyrkans Tidning, Begravningskaffe

Arv till den som vill ha...

Vem vill ha ett gammalt arv? Du har fått ett arv av en avlägsen släkting, så stod det i telegrammet. Du behöver sätta Dig i kontakt med rabbinen för att få alla detaljer. När arvtagaren mötte rabbinen fick han beskedet att släktingen var Mose och att arvet bestod av den judiska religiösa traditionen. En chassidisk berättelse återgiven av Harold Kushner i boken Vem behöver Gud (Natur och kultur, 1993)
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.

Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.

Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.

Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.

Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.

De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.

Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?

Ärlighet varar längst
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!

Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.

Vid kassan fanns ett besked om att varje påpekande om försäljning hanteras vid en disk ställd längst inne i butiken. Längre och längre in i butiken vandrade jag. En förklaring påbörjades. Och en vänlig man rättade till det hela och sände mig åter till kassan. Med ett nummer på en datablankett som skulle printas ut.

Där i kassan var det kö. Åtskilliga hårtorkar stod före. Även en cd-spelare och en rakapparat. Väntade nu för andra gången och fann ingen möjlighet att komma förbi för att få snabbare hantering. Samma vänliga kassörska mötte mig, sent omsider. Hon tackade för att jag återvänt och sedan fick jag betala lite mer. Inhöstade ett nytt kassakvitto som hon påpekade var garantisedel. Bra att ha...

Hela besparingen jag räknat med i kronor (genom att handla på realisation) försvann i tidsspillan eftersom det tog mig 30 minuter extra att vara ärlig. Men känslan mina vänner, känslan! Den ska man inte glömma. Den ger kontur, djup och lämnar inte den ärlige oberörd. Det som steg fram ur djupen kan näppeligen beskrivas som annat än irritation och självförebråelse. Sådant som ärlighet absolut inte bör förknippas med.

Den ärlige borde uppleva tillfredsställelse och fyllas av en inre värme genom att ha handlat rätt och gott. Då förstärks viljan att göra det som är rätt. En god cirekl uppstår. Men detta?

Nästa gång vinner säkert viljan att inte lura ens en stormarknad på deras kronor, igen – men den ärligheten, den ärligheten. Den kostar på i tid och störd sinnesfrid. Så det är så sant som det sägs i tid och otid: Ärligheten varar längst! Javisst, alldeles för länge!

Andra bloggar om: Ärlighet, Elektronik, Realisation, Digitalbox, DVD

Korsfäst på galleri
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.

I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.

Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.

Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!

Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning

Nu måste något hända

Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?

Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.

Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.

Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?

Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.

Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.

Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.

Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.

På väg
Midsommarafton har varit lagom mild. Men i takt med att det mörknar börjar det regna. Först försiktigt och sedan mera frikostigt. När gästerna ger sig av i samlad tropp har de beställt en taxi. Den är på väg, meddelade växeln. Bilen ska hämta precis utanför dörren. Men innan gästerna hinner ner kommer bilen. Genast plockar den upp två andra som stått och hängt vid en busskur. Taxin försvinner.

Jag går ner till gästerna som nu lär få vänta. De ringer och ringer. Hela tiden är det upptaget. Midsommarafton är inte årets bästa kväll att ordna fram en ny bil. Upptaget, det tutar upptaget. Efter 20 minuter kommer de fram, men samtalet placeras genast i kö. Musik och kömeddelanden. Inte det man längtar efter just då.

Till sist hörs en röst. Med ilskan under kontroll berättar nu en av våra gäster: taxin vi beställde - ånyo lämnas namn och adress - tog upp några andra, och nu har vi väntat hur länge som helst! Rösten i växeln är inte upplagd för samtal. Här måste det gå undan. Fler väntar i mörkret, ute i regnet på att få komma fram.

Växelrösten meddelar: Vi skickar en ny bil. Jag som gått ner på gatan för att hålla våra gäster sällskap i regnblöt väntan frågar: bad de om ursäkt? Han som ringt skrattar till, nästa rått. Nej de gjorde de inte, låter han mig få veta.

Artigheten som visas genom att man ber om ursäkt praktiseras inte längre, konstaterade jag. Vad sa man i växeln: Tala högre, håll telefonen intill din mun? Sånt är livet? Inte. Nej, de sa bara att den är på väg. Den är på väg. Fyllda av en egendomlig tillit anammar de beskedet. De väntar, den är ju på väg.

Andra bloggar om: Midsommarafton, Taxi, Växeln, Regn

Lär Er fäkta - fly inte

Dagens Nerikes Allehanda (22/6) innehåller en insändare från körmedlemmar i en mellansvensk församling. Deras kyrkomusiker har slutat och nu öser de sin besvikelse över dem som sitter i råd och styrelse. Deras upprördhet gäller särskilt att kantorn inte fått det stöd och den uppbackning de menar behövdes. Är ni rädda, är ni fega eller är ni helt enkelt inkompetenta, skriver medlemmarna i kören.

De är ledsna, arga och upprörda och skäms å kyrkorådets vägnar. Vi skäms att vara med i en församling med en ledning som visat en människa sådan brist på respekt och kurage. Kyrkorådet svarar och betygar att de också är ledsna. De säger att de försökt hjälpa men att det inte fungerat.

Körmedlemmarnas slutsats blir: Undra på att så många unga människor väljer att lämna kyrkan i dag. Vem i all världen ska gå i kyrkan fortsättningsvis? Nog lär ni i styrelse och kyrkoråd få gott om plats i bänkarna.

De unga är också församling även om de inte sitter i ledningen - just nu. De unga förutan förtvinar kyrkan. Ilska ska verkligen inte behöva leda till att man överger kärleken till Jesus Kristus och den församling han vill ska samlas i hans namn.

Just här blir jag fundersam, häpen och konsternerad. Följden av att kyrkorådet enligt körmedlemmarnas mening betett sig illa och inte månat om kantorn blir att körfolket inte tänker gå i kyrkan. Rådet ska straffas och nu övergivet sitta i sin kyrka utan ungdomar. Det blir kännbart och sorgligt för alla.

Men ska man sluta vara församling? Kan man upphöra vara delaktig i sin församling för att man inte gillar det de som sitter i ledningen gjort? Har man tidigare gått till gudstjänst för att belöna styrelse och ledning? Har man inte firat gudstjänst därför att också körens medlemmar är kallade att vara församling? Kan körens behov av att möta Gud och få del av sakramentet upphöra därför att ett kyrkoråd gör något dumt eller korkat??

Många gånger har jag mött argumenten. De är dumma – vi slutar. Som om inte Guds församling var något mycket mer och långt viktigare än de handlingar ett kyrkoråd gjort eller underlåtit att göra. Och är något fel och galet får man väl försöka ändra på det, inte bara med några ilskna tillmälen lyfta på hatten för att dra vidare. Det är inte bättre att fly än illa fäkta. Lär er fäkta!

Alltför ofta har människor brutit upp av liknande skäl. När det är strid och motsättningar är det ännu viktigare att vara där som medlem i församlingen, för att be om Guds ledning och kanske till och med söka efter försoning. Kan man finna vägar som åtminstone i några fall leder till försoning i det sargade Sydafrika så vore det väl märkligt om inte samma väg stod öppen i högan nord.

Andra bloggar om: Försoning, Bättre fly än illa fäkta, Kyrkokör, Unga, Sydafrika, Kyrkoråd, Mellansverige

Besöka eller delta - om vikande gudstjänstsiffror
Antalet gudstjänstbesökare fortsätter att minska, skriver Kyrkans tidning (i pappersupplagan) idag den 21 juni 2007. Antalet besökare i söndagens huvudgudstjänst har minskat från nio miljoner 1990 till fem och en halv miljon förra året. År 2000 gick 6 631 769 i söndagens huvudgustjänst mot 5 521 922 år 2006. En ansenlig mängd under alla omständigheter kan man tycka.

Visserligen är det statistiken som talar, men ordet besökare kan genom att det signalerar en distanserad hållning inte ringa in alla som funnits i kyrkan under söndagens gudstjänst. Besökare är någon som mer hälsar på eller tittar in. Någon som bevistat eller övervarat en gudstjänst. Bland de fem och en halv miljonerna finns det förvisso många som haft den relationen till gudstjänsten. Åskådarens, publikens, iakttagarens.

Hur många av dessa miljoner ”besökare” kom på de stora gudstjänsthelgerna Första advent och jul? Om man räknar bort dem, hur många blir det då kvar för resten av årets många söndagar?

Det är rimligt att anta att deltagandet i gudstjänsten blir svalare och mer fyllt av förbehåll. Om så är fallet kommer kyrkan att få en allt mindre kärna som med viss regelbundenhet firar gudstjänst. Gudstjänsten upplevs och tolkas mer utifrån personliga andliga behov och inte utifrån detta att vara en församling. Jag tycker mig märka att vi tillsammans tonas ner och istället lyfts allt mera av jag och min personliga gudstjänst fram. Församlingens möte med Gud förvandlas till ett söndagligt evenemang, ett event på nysvenska.

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för forskning och kultur i Svenska kyrkan, säger till KT att: Det här är en följd av att vi lever i ett samhälle som blir mer och mer sekulariserat. Så är det säkerligen. Samtidigt kan jag inte undvika den mer självrannsakande frågan: hur mycket är det här en följd av att kyrkan själv blir mer och mer sekulariserad?

Andra bloggar om: Gudstjänstbesök, Söndag, Gudstjänst, Statistik

Kedjebrev på bloggen

Ständigt dessa kedjor. Skicka vidare och skaffa fler, städsla nya. Här kan man inte tjäna mer än möjligen lite uppmärksamhet. Men med tanke på att svenskan begränsar antalet deltagare. Om de sex som utmanats nu antar utmaningen och följer reglerna är det i nästa led 36 bloggare indragna. I nästa led är det 6x36 = 216. Därefter 6x216=1296. Och i nästa led 6x1296=7296 och sedan 6x7296=43296. Om jag räknat rätt så spårar det ur ganska snart med andra ord… Men varför inte. Under tiden kan man alltid tänka kring alla dessa försök att länka människor till varandra. Den kontaktsökande människan, relationsvarelsen, hon som öppnar sig för och sträcker sig mot andra.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Det egendomligaste med mig är att jag alls går med på att skriva dessa rader

2. Trots att jag är en samlare är jag på flera områden ofattbart osystematisk. Vykorten från Gotland och Visby och andra gamla kort sätts in i pärmar utan något bra system, frimärkena blir aldrig riktigt sorterade, mynten blir inte tillräckligt många för att jag ens ska försöka ge mig på att ordna dem kronologiskt eller efter valörer eller efter…

3. Jag älskar havet - men bor i inlandet

4. Livet har jag fått som gåva två gånger. Jag vet alltså vad ett nytt liv innebär. Den andra gången bestod gåvan i en njure från en levande donator

5. I det sekulariserade och postmoderna landet Sverige är jag kristen och har en stark och levande tro

6. Jag kan sätta punkt. En gång till.

Min utmanarlista:
Tomas von Martens,

Kerstin Berminge,

herregud & company,

a catholic renewal,

stora syster i vassen

Andra bloggar om: Kedjebrev, Utmaning, Regler, Spåra ur, Kontaktsökande, Relation

Här och där

Tiden stod stilla i det svarta. Han låg på alla fyra, obeslutsam, tankfull. Sätter jag mig här så vet jag ju på ett ungefär var jag är. Jag är här. Nyss var jag där någonstans. Och nu vet jag ju inte längre var det var. Men här, här bar jag med mig när jag kröp. Tyngd fanns i insikten att inte bara bära sitt jag, utan att dessutom förstå att här följde med honom. Inte här i största allmänhet. Hans här var ett bestämt här, ett centrum, en utgångspunkt för iakttagelser. Nu vet jag var här är, det är där jag är. Och när han flyttade sig lämnade han där bakefter sig. Han skrattade högt. Lättad och glad.

Där, just där satte han sig och sa med övertygelse i stämman: Här är jag. Här sitter jag. Och så prövade han den nya insikten - att veta exakt var han var. Mitt i, i medelpunkten. Just precis här var det väldigt bra att sitta i mörkret och vänta på nästan ingenting.

Bättre än så här har jag inte haft det sedan jag satt på det andra stället. Idéerna kom som repliker. Nästan som om någon annan talade i honom. Även om han var ensam hade han sällskap. Han kunde resonera med sig själv. Det var trevligt att vara tillsammans. Som ett jag och ett du. Tanken slog liksom en kullerbytta och då visste han knappast vad som var upp och ner, det ena eller det andra eller ens bak och fram.

Riktigt bra var att sitta där han satt, stillsamt resonerande med sig själv. Utan att egentligen ha bestämt sig vilade han i sitt här under en mycket lång tidsrymd så att allt fick tid lugna ner sig.

Vad finns därborta?
Golvet var nu hans trygghet. Där kände han att han satt säkert. Stadigt och fast bredde det ut sig åt alla håll. Han klappade golvet. Men nyfikenheten bökade runt, ville mer. Man kan verkligen undra vad som finns där borta i mörkret, tänkte han. Någon borde ta reda på det. Och eftersom ingen annan är här - får det väl bli jag. Upptäckarlustan besegrade hans inre motstånd. Riskerna tystades ner, trycktes undan. Det kan vara farligt. Golvet kanske tar slut? Här känner jag till, men där borta vet jag ingenting om. Nyfikenheten fick honom att besluta sig: nu tar jag reda på hur det är längre bort.

Han ställde sig på alla fyra. Som ett spädbarn som just börjat krypa kravlade han iväg åt olika håll. Mest kröp han i cirklar, runt runt. Hans krypningar drog åt vänster. Men eftersom han ännu inte visste vad vänster var så förstod han bara att han kröp mera åt det ena än det andra hållet. Märkligt att jag hamnar mera åt den där sidan än åt den andra. Eftersom han ju inte kunde se sig själv så fick han nöja sig med hur det kändes. Ordet löjligt dök upp i hans medvetande. Löjligt, så skulle det se ut om någon kunde se honom där i mörkret. Golvet fanns i alla fall där, och det var inte alls löjligt - utan hårt, bärkraftigt och stadigt.

Det var svårt att hitta en riktning när allt som fanns var ett golv och det svarta. Han kröp ganska länge och tvärstannade plötsligt mitt i en kryprörelse. Blickstilla låg han där med den ena handen lyft och det andra knäet på väg framåt. En insikt for genom honom som en stöt, en elektrisk ingivelse. Detta är förfärligt, muttrade han. Nu vet jag inte längre var jag är. Nyss visste jag var jag satt – men nu? Hur kunde jag vara så dum att jag bara kröp iväg? Bort ifrån platsen där jag blev medveten.

Bloggen blir så allvarlig. Tid nu för mera fantasi och rena drömmerier. Här ska spånas och hittas på! Idag börjar en saga som inte alls vet vart den skall ta vägen...

I början är det svart

Allt var blått. Det fanns inget annat än något djupblått lysnade. Den intensiva färgen hade som ett inre ljus. Färg? Det var mer som ett blått allting. Eller ett ingenting, ett tomrum, som en rymd. Och allt var fyllt av blå. Var är jag, undrade han som levde i denna intensiva färg. Det här är inte likt något annat. Det kunde vara en himmel utsträckt åt alla håll. Ett hav? Då öppnade han ögonen. Allt det blåa slocknade och försvann. Han blundade igen och där fanns det blå.

Med öppnade ögon såg han sig omkring. Nu fanns verkligen ingenting. Bara svart. Det svarta omslöt honom. Kanske hade han gömt sig under ett stort täcke, en tät filt. Utan ficklampa. Men han saknade lakanens mjuka strävhet och filtens tyngd. Här fanns inget annat än det svarta. Men svart är ju alltid något.

Han lät ögonen vandra från höger till vänster, han tittade upp och han såg ner. Ingenting, absolut ingenting mer och ingenting mindre än det svarta. Han vred huvudet åt alla håll så långt han kunde. Han skruvade på huvudet tills det gjorde ont och han inte mer kunde vrida det. Huvudet sprängde som det skulle lossna. Trilla av och rulla sin väg. Som tur är ramlar huvuden inte av hur som helst.

Hur han än försökte var hans ansträngningar att se något förgäves. Det enda som verkade finnas var det kolmörka svarta. Och det var då likt ingenting.

Då kom han att tänka på att han i alla fall satt på någonting. Händerna kände försiktigt på underlaget. Det bredde ut sig så långt hans armar förmådde sträcka sig. Platt och slätt. Som en havsyta. Var det ordet kom ifrån visste han inte men yta och hav bara dök upp. Ytan var liksom polerad och den var stenhård. Ett golv! Det måste vara ett hederligt pålitligt gammalt golv.

I början fanns det ett golv. Där, på golvet satt han i det svarta mörkret. Först då blev han rädd och förskräckt. Så här kan det väl inte få vara, sa han högt för sig själv, för att samla sig. Och för att höra sin egen invändning. Det man hör blir liksom mera verkligt. Nej, så här skulle det inte få vara, tänkte han mera bestämt och försökte göra sig mera modig än rädd. Och rädslan, som verkade höra hans protest, trots att den var så försiktig, gav efter för nyfikenheten.

Om det nu är så här, som det är här just nu, vill jag i alla fall ta reda på mera. Man kan inte annat än undra varför allt är som det är, svart och så. Åtminstone är allt just nu fruktansvärt svart och dessutom likt rakt ingenting. Finns det då ingen ljusning?

Husarrest för de gamla
Socialstyrelsen skriver på sin hemsida om de gamla som genom olika funktionshinder får allt svårare att lämna sina bostäder. Svenska kyrkans diakoner och andra som arbetar med och bland gamla har sett detta fenomen sedan länge. Nu kanske det kan bli lite fart på debatten om hur många som sitter i husarrest i Sverige.

Socialstyrelsen skriver: Ungefär 82 000 personer 65 år eller äldre uppger att de har svåra rörelsehinder och bor i bostäder med bristande handikapptillgänglighet i det ordinära bostadsbeståndet. Drygt hälften av dem är 80 år eller äldre, cirka 47 000 personer.
Äldre som är svårt rörelsehindrade och som bor i bostäder med bristande tillgänglighet är en grupp som på sikt troligtvis måste anpassa sin bostad, eller flytta till ett annat mer tillgängligt boende. Möjligheten att flytta beror dock på om det finns handikapptillgängliga bostäder på den ort de bor och om de har möjlighet att hyra eller köpa en lämplig bostad. Att inventera de äldres bostadsförhållanden och möjligheterna att förbättra situationen borde vara en självklar del i kommunernas kvarboendestrategi. Det skulle också ge en bild av hur många äldre personer som inte kan ta sig ut ur bostaden på egen hand och som riskerar att bli fångar i sitt eget hem.

Med denna kunskap i ryggen är det egendomligt att man envisas med sin endimensionella kvarboendestrategi. Kommunerna behöver ha flera olika och samtidigt löpande modeller att hantera den alltmer åldrande befolkningen. Ålderdomshemmen hade många svagheter. Men de var en möjlighet för ett tryggare boende. Även seniorbostäder, lägenheter anpassade för äldre och kooperativ behövs och i högre utsträckning. 40-talsbarnen går nu i pension. Ålderspucklen har åldrats.

När man i åratal rustat ner åldringsvården ska ingen behöva bli överraskad av de effekter socialstyrelsen nu berättar om. De har många varnat för. De problem man beställt har levererats, de är här. Finns det någon beredskap för att bistå en av de mera svaga grupperna i samhället?

Andra bloggar om: Husarrest, Seniorbostäder, Socialstyrelsen, Åldringsvård, Rörelsehinder

Gemener och versaler
De små bokstävernas gud, visst låter det sympatiskt. Som handlade det om en gud som låter sig mötas i det lilla och oansenliga. Så skulle nog många vilja ha det som är trötta på storvulenhet och makt. gud skyms av det storslagna. Kungabilder och härskarord som allmakt inbjuder inte till den delaktighet och närhet många har bäddat in i sin längtan. All missbrukad makt i världen har smutsat den makt och upphöjdhet som är i evighet. Förmodligen är det därför många föredrar en de små bokstävernas gud.

gud, med små bokstäver, använder vi normalt för att markera att gud inte är Gud. De små bokstävernas gud inrymmer allt möjligt som inte har med den egna trons och övertygelsens Gud att göra. Då kan man behandla gud i alla möjliga föreställningar. Men markeringen av att vi talar om en bestämd, monoteistisk Gud, är den stora begynnelsebokstaven. Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att förknippa den stora begynnelsbokstaven med den Gud som i begynnelsen skapade himmel och jord.

De gemena tecknen hänvisar till en gud som inte är Gud och inte alls är versalernas GUD.
K G Hammar behandlade ordet ”Gud” i sin bok Samtal om Gud (1977). Han använde ”Gud” (Gud inom citationstecken) som en beteckning för allt vi säger om Gud. Med GUD (skrivet med versaler, stora bokstäver) syftade han på den verklighet som ”Gud” refererar till.

Alla som använder ordet gud eller Gud anser inte att det finns en GUD. Orden är tomma eftersom de inte svarar mot någon verklighet eller hänvisar till något som finns. Ordet refererar enligt deras synsätt inte till något större, något bortom eller utöver vår vanliga inomvärldsliga verklighet.

När vi i kyrkan talar om Gud tänker de allra flesta av oss på GUD vars väsen och omfång vi inte fullt ut kan fatta eller förstå. Mysteriet GUD kan inte lösas med påståenden om att där ingenting finns, att det är fantasier. Att människan utifrån sina behov har gjort en egen konstruktion, en gud.

Det K G Hammar med sin bok uppmuntrade till var öppna samtal om Gud. Varför associerar människor i så många olika riktningar när ”Gud” kommer på tal? I tidningarna skrivs om ett förnyat andligt sökande. Finns där verkligen rum för Gud?

Andra bloggar om: Gud, Skapelsen, Versaler, Gemener

Bild och verklighet
Manchester katedral och beväpnade soldater som skjuter vilt har blivit ett ämne för eftertanke. Att skjuta i en 3-dimensionell spelkopia är inte detsamma som att skjuta i den av sten byggda katedralen. Föremålen går inte sönder, pelarna rasar inte, ingen dör av skottskador.

Det är på så sätt mindre allvarligt att vanhelga, skända eller desakralisera kopian än originalet. Men mentalt påverkas ett stort antal människor som spelar Sonys spel att se kyrkorummet som en plats för skjutorgier och död, för kallblodigt dödande. Det är verkligen allvarligt.

Spelet har valt kyrkan som vore krigshandlingarna i rummet ett sätt att motbevisa Guds existens. Se vad vi kan göra i kyrkans rum utan påföljd, blixten slår inte ner, Guds väldiga arm drabbar oss inte. Vi ge f-n i kyrka, tro och heligt rum.

Under tiden när man skjuter och dödar skenbart, virtuellt, skjuter man sönder sin egen värdeskala. Den egna andliga sfären får punktering, imploderar, genomborras av korselden.

Tung kropp på lerfötter
Förändringen inom Svenska kyrkan har de senaste 50 åren varit enorm. Från en ganska homogen stab av medarbetare har man gått till en enorm variationsrikedom av professioner. Att det påverkat vigningstjänsten och synen särskilt på prästernas roll borde var uppenbart för alla.

Det har funnits och finns tankar på att alla anställda borde avlägga löften och vigas. Är viljan att avlägga löften och leva efter dem verkligen så stor? Eller handlar det om att utjämna och i någon slags demokratisk nit försöka få alla att uppleva sig ha samma roll och uppgift? Bakom tankarna finns förstås en vilja att bryta med kyrkans tradition och att röja ny mark. En förnelse för förändringens och upbrottets skull. Det allmäna prästadömet som till slut lyckas sudda ut prästen. Ett avslut för den Augsburgska bekännelsen och dess övertygelse om präst och kallelse.

En inflation av vigningstjänsten blir följden. Vikten och värdet av vigningen urholkas, det specifika blir svårt att upprätthålla om man i en framtid skulle införa massvigningar av assistenter, pedagoger, kantorer och organister, vaktmästare, informatörer, kommunikatörer, fritidsledare, konsulenter, personalstrateger, familjerådgivare...

Men finns det en genuin vilja att bli löftesbunden till kyrkans tro och tradition ska den samtidigt tas på allvar. Om strävan är för kyrkans och uppgiftens bästa kan det säkert ske utan att man tänjer vigningstjänsten och utvidgar den så långt att den blir transparent som gladpack. Andra former av löftesgivning borde dock kunna utvecklas. Till sist: ju fler helgjutna och överlåtna anställda och förtroendevalda Svenska kyrkan har som vill leva ett kyrkans liv i handling, bön och gudstjänst desto mindre blir risken för att kyrkans enorma kropp ska krossa de egna lerfötterna. Å andra sidan...

Andra bloggar om: Kyrkan, Vigning, Förnyelse, Tradition, Lerfötter, Allmänna prästadömet, Löftesgivning, Augsburgska bekännelsen, Vigning, Präst

Det som avbildas
Om man gör en 3-dimensionell avbildning av Manchesters katedral och låter ett gäng soldater beväpnade till tänderna gå loss i en eldstrid inne i det rummet - vad har man då egentligen gjort? Hur förhåller sig avbilden och kopian till det den avbildar, till originalet?

Kastar man pil på en bild av en politiker har man då kränkt politikern? Om man slår sönder en skulptur som alla förstår ska föreställa Jesus - vad har man då gjort mot Jesus (och för den delen alla som älskar, vördar och tror på honom)?

Att det finns en relation mellan det man avbildar och det avbildade kan man inte förneka. Och inte bara på ett symboliskt plan ger man sig också på det som symboliseras. Skändar man en nations flagga, en av de tydligaste symbolerna för ett land, så förolämpas och ringaktas också landet i fråga. Annars skulle flaggbränning inte vara ett så frekvent inslag i politiska demonstrationer här och där i världen. I vårt land fanns under Vietnamkrigets dagar exempel på hur den amerikanska flaggan användes som dörrmatta att torka fötterna på.

Vill vi tänka ett led till är ett lämpligt ämne för reflektion följande: kränks och förnedras människan, skapad till Guds avbild, har man då gjort något som är förgripligt inte enbart mot människan utan även mot den Gud hon tros vara en avbild av?

Skjut som en galning i Manchester Cathedral
Sony har lyckats reta Engelska kyrkan och biskopen i Manchester. En exakt avbildning av kyrkans interiör förekommer i TV-spelet (Playstation PS3) Resistance: Fall of Man. I det kämpar man i en slags science fiction historia mot en invasion av aliens. Det skjuts för fullt i katedralen.

Petter Hegevall beskriver spelet på sin hemsida:

En ultravåldsam actionsaga om en alternativ dåtid innefattande såväl genetisk manipulerade zombie-monster som hypermoderna science fiction-vapen, smittsamma virus och utplånade allierade.

Spelaren intar rollen som Nathan Hale, fåordig amerikansk stridspitt som överlever hela sin pluton efter en våldsam attack av chimera-rasen. Europa står i lågor och endast en liten bit av England kvarstår för de överlägsna chimera-soldaterna att inta. Framtiden ligger i Hales händer som på egen hand förväntas stoppa chimeras raska framfart och därmed rädda världen.

På BBC:s hemsida kan man läsa följande uttalande av The Very Reverend Rogers Govender:

"We are shocked to see a place of learning, prayer and heritage being presented to the youth market as a location where guns can be fired.

"This is an important issue. For many young people these games offer a different sort of reality and seeing guns in Manchester Cathedral is not the sort of connection we want to make.

"Every year we invite hundreds of teenagers to come and see the cathedral and it is a shame to have Sony undermining our work."

I sammanfattning betyder det att han berättar hur chockade man blivit över att kyrkan, denna plats för lärande, bön och tradition, för unga människor presenteras som en plats där vapen kan avfyras. Kopplingen mellan vapen och katedralen är ingenting man vill göra. Varje år inbjuder man hundratlas tonåringar för att bese katedralen och det är skamligt att se hur Sony underminerar deras arbete!

I BBC uttalar biskopen sig mot det man uppfattar som en skändning av det sakrala rummet och av kyrkan. Och på stiftets hemsida finns följande uttalande av Manchesters biskop, the Rt Revd Nigel McCulloch: “It is well know that Manchester has a gun crime problem. For a global manufacturer to re-create one of our great Cathedrals with photo-realistic quality and then encourage people to have guns battles in the building is beyond belief and highly irresponsible. Here in Manchester we do all we can to support communities through our parish clergy, we know the reality of gun crime and the devastating effects it can have on the lives it is not a trivial matter.”

Han betonar alltså att man har problem med vapenbrott i Manchester. Att fotorealistiskt kopiera kyrkorummet och sedan uppmuntra folk till vapenstrider i katedralen är otroligt och visar en hög grad av ansvarslöshet. Som präster i församlinge är man välbekant med vapenbrott och deras fruktansvärda följder. Det är inget alldagligt eller trivialt problem!

Sony hade inte sökt tillstånd för att avbilda kyrkan. uppnebarligen har man varit på plats och dokumenterat kyrkorummet på film för att skapa avbildningen i TV-spelet.

Tid att tänka över vad unga (och äldre) fyller sina hjärnor med när de spelar dessa mördarspel. Våld, död och elände! Som andlig näring för det uppväxande släktet kunde man tänka sig mer nyttig och näringsriktig kost. Ett skjutspel i förstapersonsperspektiv - kan det verkligen vara något? Dags även för tankar kring kyrkorummets helgd. Kan det kränkas genom avbildningar och våldsamma TV-spel? Visst är det en kränkning av platsen för mötet mellan människa och Gud. Shame Sony!

Andra bloggar om: Resistance: Fall of man , Sony, TV-spel, Manchester, Manchester Cathedral, BBC, Engelska Kyrkan, Church of England, Aliens

Den som gör en resa har något att berätta
Taxichauffören hämtar oss på Hotellet. Han (dvs hans taxibil) är förbeställd. Han har fått vänta. Vi har blivit visade till parkeringen på baksidan – men chauffören använder naturligtvis huvudingången. Sin Mercedes har han ställt på snedden i gränd. Med svajande gång drar han iväg. Vi sladdar bakefter som osäkra vattenskidåkare.

Väl inne i bilen frågar vi om det ska bli regn. Han chansar på ett svar och säger: no på bruten engelska. Radion står på och ungersk popmusik pumpas ut i högtalarna.

Varje gång han växlar rister fordonet. Han rycker i växelspaken som om det gällde att få igång en gammal utombordare. Och hastigheten liksom kurvtagningen avslöjar att han närt drömmar om att köra Formel 1 i Monte Carlo. Nu kör han turister över Donau. Vi skriker inte, men har i vissa passager lust att göra det. Istället håller vi andan. Länge.

Vet du om det går spårvagnar ner ifrån slottet (dit vi är på väg)? Yes, säger han och så har vi inget mer att säga varandra. Visst förstår jag honom ändå. Han är så trött på korkade turister som inte talar ungerska och som oftast bara vill ta sig så snabbt som möjligt mellan sevärdheterna. Vi borde ju egentligen sitta på en trottoarservering i skuggan med utsikt över floden och berätta historier ur livet för varandra - istället för att flänga runt och titta på gamla byggnader, hur säreget sköna de än är. När han får betalt börjar det regna.