Skilj kyrkan från partipolitiken!

Kyrkovalet 2017 har börjat låta höra talas om sig. Här och där anmäler sig nya grupper. Ibland för att råda bot på missförhållanden och avvärja kriser. I andra fall för att delta i det politiska kattrakandet om att hålla kyrkan i strama tyglar så den inte tas över av fundamentalister och tokstollar. Ja, det var så han uttryckte sig Urban Jonsson, arbetarkommunens ordförande i Karlskoga, när han talade 1 maj.

Bland annat lyfte han fram höstens kyrkoval, där valdeltagandet är lågt.
– Det gör att bakåtsträvande makter, främlingsfientliga makter, fundamentalistiska krafter och ibland rena tokstollar, kan få makt inom Svenska kyrkan. Karlskoga Kuriren (3/5)

Någon verklig valkampanj lär det som vanligt inte bli eftersom stridsfrågorna inom kyrkan sällan lyfts på något tydligt sätt i valen. Stridsämnena är oklart formulerade och luddiga om de alls får plats i de insändare och någon försagd kyrkovalsdebatt som väl normalt utgör höjdpunkten på den i stort uteblivna brytningen mellan åsikter. Det stora partiet kan som förra gången bedriva en valkampanj "under radarn" vilket betyder att man mobiliserar sina trogna kärnväljare och därmed fortsätter att hålla sina politiska tumme i ögat på kyrkan.

Man kan förvänta sig, som vanligt, att socialdemokraterna skräms med kvinnoprästmotståndare, varnar för prästvälde, fundamentalister och SD. För en gångs skull har SD förberett sig och skaffat fram många nya kandidater. De inser att Svenska kyrkan än en gång kan fungera som sprängbräda för deras främlingsfientliga agitation och för partiet ambitioner att bli större och till sist störst.

För min del hoppas jag att väljarna ska rösta så att det partipolitiska inflytandet begränsas istället för att växa. Ett sätt kan vara att fråga dem som i stat och kommun företräder S, C och SD vad de anser om storpastoraten, kyrkohandboken t ex vad gäller nattvardsböner och den liturgiska kyrkomusiken, Dessutom har det redan konstaterats att partierna i sin program demonstrerar sin tunghäfta vad gäller att nämna kyrkans Herre och frälsare! om sådant bör även partiledare och andra uppsatta partikoryféer kunna tala initierat. Det är nämligen PARTIERNA som ställer upp och som har sina kyrkopolitiska program.

Skilj kyrkan från staten, sas det under hela 1900-talet. Nu är det en växande opinion som kräver: skilj kyrkan från partipolitiken!

Barnens andliga vård

LeClézio berättade i sin Nobelföreläsning om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad är de andliga frågor. Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där infinner sig ett nytt medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig samtidigt som han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Allmänmänskliga och existentiella frågor är andliga frågor, eller har åtminstone andliga dimensioner, eftersom kampen mot svälten och för alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar för det kollektiva medmänskliga, för samhörighet och gemenskap. Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli synliggjord och närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir till människa, det vi kallar inkarnation. Dessa sidor hör olösligt samman. Konkret lägger sig Gud, den upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas dessutom snart att dela villkor med världens alla flyktingar. Upphöjdhet och helighet träder fram i utsatthet och maktlöshet.

Jesus, barnavännen, ställde ofta barnen i gemenskapens mitt. Det i en tid när barn hade värde kanske mest som arbetskraft och pensionsförsäkring. I dem såg han mer, han såg det andliga och det gudomliga.

Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

En märkvärdig dubbelexponering. Ta emot ett barn i mitt namn och det är mig ni tar emot. Jesus är barnet. Och barnet får gudomlighet. Barnet är i Jesus och varje barns människovärde förstås som givet av Gud, något människor inte kan kränka utan att samtidigt angripa Gud.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem...

Barnen har Guds rike inte tvärt om! Det är som om det himmelske blivit en egenskap hos barn. Det kanske inte är så förvånande ändå att vi faktiskt kan upptäcka mer av och om barns andlighet! Ämnet är inte bearbetat, än mindre uttömt.

Texten ger också associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i den postkristna modernistiska och sekulariserade samtiden. Men orden ljuder fortfarande utmanande: hindra dem inte!!

Partier och debattörer är rädda för tro, för religion som utövas. Alla måste få slippa religion, så lyder det moderna credot, ty utan kyrka, tro och religion blir världen en fredligare och lyckligare plats. Det värsta tycks vara om man måste befinna sig i närheten när någon som tror utövar sin tro genom att göra det som tron påbjuder: be, fira gudstjänst, lovsjunga, försöka i handling visa kärlek mot sin nästa. Det är så man spikar igen vår civilisations historiska arv och förseglar det så att dess toxiska sida ska klinga av, som vore det kärnavfall. Farligt tycks det vara.  

Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en sällsynt och levande förmåga för det forskarna (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: en ny medvetandekvalité, att uppleva det som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att få mening, insikt och sammanhang. Istället för att uppmuntra denna tillgång och stärka den kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv. Ty vuxenvärlden sätter giftstämpeln på alla slags tro, vare sig den är grov och rudimentär eller mogen och integrerad.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens allt högre vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden tycks vissna i vår del av världen. Människan vänder sig här bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhålls i Barnkonventionen flera gånger. Barn har faktiskt rätt till sin andlighet. Hur denna rätt bli verklighet när det råder brist på reflektion inom området? Peter Kempe har i en intressant uppsats pekat på att vi inte har utforskat området. Åtminstone borde denna barns rätt till sin andlighet betyda att barn i hem och skola, i samhälle och omvärld, kunna möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet, som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Barn tar inte bara slaviskt över färdiga åskådningar utan de är från början medskapare till sin världsuppfattning, sin livsåskådning. De bygger med de byggstenar de får tillgång till. De formulerar sig med det språk de förfogar över. Därför är det livsviktigt att vi inte lägger lock på de andliga källor som generationer öst ur. Gör vi det förminskar vi barns möjligheter att få tillgång till livets många olika dimensioner. Deras livsåskådning riskerar att halta från början.

En livsåskådning innehåller ett centralt värderingssystem (moraliska övertygelser och politiska etc värderingar), en grundhållning och teorier om den egna personen och omvärlden. Kristen tro är en livsåskådning där värderingssystem, grundhållning och uppfattningen av den egna personen och omvärlden präglas av förtröstan och tro på "en högre makt". Mer bestämt på den treenige Guden som i Jesus Kristus ger oss liv. Denna tro är kopplad till en social gemenskap och till ett rituellt och moraliskt handlande.

Dragkampen om definitioner pågår (Kempe s 15-16) och kommer naturligtvis att påverka hur man går till väga för att försäkra barn deras rätt till andlig välfärd och utveckling. Det går inte att komma förbi frågor om hur religion och andlighet förhåller sig till varandra. Är andlighet en allmänmänsklig predisposition? Eller är människan en homo religiosus vars andlighet är en nödvändig förutsättning för rit och myt? Behöver människan alls vara andlig?

Att de sekulära krafterna vill inkorporera andligheten och kontrollera den som vore den deras domän verkar lika troligt som orimligt. Min kritiska fråga är: vad erbjuder man av praktik? På vilket sätt kan man ge andlig övning, växt och mognad om man inte är intresserad? Hur kan man ge vidare rit och myt och kollektiv berättelse om man till exempel förkastar den kristna tron och livets religiösa dimension? Med ett sådant avståndstagande är risken överhängande att det andliga stannar på ytan och inte leder till fördjupning och vitalt andligt liv.

Jag påstår inte att kristen tro och de stora religionerna är de enda som kan förse barn med material för förundran, som kan stimulera till relationellt tänkande, eller som kan bidra till andlig mognad och växt. Men kyrkan har räknat med barnen, även om det finns mycket kvar att göra, och öppnat tillgången till mänsklighetens religiösa skattkammare. Att låsa in detta arv och hindra barn från att ta del av det vore förödande. Särskilt som de nästan gränslöst överöses med kommersiella våldsskildringar i ljud och bild. 

Kyrkan ser barn, varje barn, som en Guds gåva. Det är alltså inte den vuxna människan som ”gör” barn. De är gåvor inte bara till föräldrar utan till gemenskapen, till samhället, källor till glädje och väckare av gränslös kärlek. Och de vuxna har ett ansvar för att vårda, värna och föda dem! Även i andligt avseende! 

En historisk saga om en kongress och ett kyrkoval

Det var en gång i den yttersta utkanten av världen. Där låg ett litet land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och särskilt nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Påviskt fint. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!

Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark för att kungen skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…

Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati och frihet skulle nämligen råda överallt.

När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga fjättrar hade satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade belagts med tömmar och seldon av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten och kunde styra över kyrkans många.

Vid den tiden hände det att man samlade det största partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts att hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan. Ideologi över tro, så att säga.

Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att sitta på taburetter och bära stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så hörde man även till intra ecclesiam!

Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i världens utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli val och massor av politiska sympatisörer (partitillhöriga) hade ställt upp för obundna och frimodiga sammanhang. Ska det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt står väl till…? Och levde de lyckligt...?

Finns tron om den ínte får utövas eller synas?

Om socialdemokraternas beslut om ”religiösa” eller konfessionella friskolor liksom om alla skolor blir verklighet kommer det inte att bli roligt för Waldorfskolorna. De framställs sedan länge som vore de enbart en neutral pedagogisk verksamhet, när de i själva verket systematiskt bygger på Rudolf Steiners och Antroposofernas livsåskådning. Märkligt nog har de än så länge sluppit undan den veritabla jakt som riktas mot ett litet antal friskolor där livsåskådning utgör drivkraft och motiverande tankegods. Det kan bero på att ord som religion och religiös inte närmare definieras i den socialdemokratiska diskussionen utan tillåts vara ogripbart fluffiga och oprecisa. Därmed kan man med visst godtycke sortera vad som är religion och konfession och vad som inte är det.

Den nya skolministern Anna Ekström uttalade sig i radions Nordegren & Epstein (från 09:05 i programmet) om att skolan ska vara fri från konfessionella inslag och söka ett system som gör det möjligt - samtidigt som man inte bryter mot internationella konventioner. Samtalet gled sedan in på skolavslutningar där det blev tydligt att man ska avstå från konfessionella inslag men att tradition kan tillåtas. Man ska avstå från trosbekännelser och från bön. Skolministern sa (som om det någonsin i modern tid förekommit tvång t ex vid skolavslutningar) att ingen ska tvingas be, ingen ska tvingas bekänna! Det borde innebära att man i en skola inte kan lyssna på en radioandakt, se en gudstjänst t ex från ett påvebesök i television. Det är lätt att förstå att en kristen grupp i en skola inte längre lär få tillgång till skollokaler för att ha sin samtals- eller bönegrupp under en rast eller vid håltimmar.

Den förre gruppordföranden i Svenska kyrkans kyrkomötes socialdemokratiska partigrupp deltog i debatten vid kongressen i Göteborg. Tidningen Dagen skrev följande: – Nu fasar vi ut de religiösa friskolorna och de kryptoreligiösa bubblorna, sa Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm, på sitt anförande då han försvarade partistyrelsens kompromissförslag. Så tänker en person som länge haft makt och inflytande inom Svenska kyrkan där man har förskolor, dagis och deltar i familjecentraler. Hur länge till måste den ärlige fråga? Tar inte de riktigt små barnen ännu större skada av att utsättas för tro, bön och andlig sång och musik?

Tendensen är tydlig. Tro och trossamfund ska fasas ut som aktiv och deltagande part i samhällsbygget. Olika religioner kan och ska framgent hålla på med sitt för sig. Däremot bör de förstås fortsätta göra sociala insatser för nödlidande och människor som trillar genom välfärdens grovmaskiga system. Då duger det. De troende kan öppna sina kyrkor och religiösa lokaler vid katastrofer och upplåta sina rum för skolavslutningar som de helst inte själva bör delta i. Husvärdarna kan gömma sig när vi gästar deras byggnader. Att de i sig själva är förkunnande lokaler med kultens symboler och föremål bryr man sig inte om. De passerar som kulturhistoria och tradition. Människor ska skyddas från att se och höra några som bekänner, ber eller förkunnar eftersom allt sådant är religiös indoktrinering och propaganda.

Nog är det märkligt att det är partiet som alltid talar om folkkyrkans företräden och välsignelser som på detta sätt vill dra upp gränser mellan människor och tro i praktiken, mellan kyrka och folk. Kristen tro liksom andra religioner ska tryckas in i det privata hörnet och tolereras där men knappast som likvärdig med kommersiella intressen, fackföreningar, idrottsrörelser, välgörenhetsorganisationer eller andra folkrörelser. Vem kan nu tro på alla sköna ord om att det inte ska vara något vi och dem? Så tänker jag som alltmera tycks bli en av dem och som ännu en gång fått det svårare att känna sig som tillhörig detta vi…

En liten läsvärd uppsats om antroposofin och pedagogik.

Utkräv ansvar för kyrkans medlemsras

Svenska kyrkans statistik lär vara offentliggjord om man får tro uppgifter i media. Radion meddelade denna morgon att närmare 90 000 personer (exakt 85 848) aktivt lämnade Svenska kyrkan året 2016. Att de gjorde det aktivt betyder att det inte skedde passivt, som genom dödsfall. Ökningen är närapå en fördubbling mot året 2015 då 46 895 medlemmar aktivt lämnade Svenska kyrkan.

Att offentliggörandet sker genom medierna och inte via stift och församlingar beror väl på risken för läckor. Då skulle siffrorna sippra ut utan att statistikavdelningen kunde ge sina kommentarer och sin tolkning till det som skett. Men något säger det om Svenska kyrkans förhållande till sina aktiva medlemmar: de förväntas och ska läsa det i tidningar eller höra det i radio först. Eller rättare sagt: så gott som endast via massmedierna. Kyrkliga publikationer, som Nyckeln till Svenska kyrkan, når en bråkdel av de kyrkligt aktiva medlemmarna. De flesta har inte ens hört talas om denna ”årsbok”.

En förklaring till tappet är redan i svang och den handlar om de vidlyftiga resor som gjordes på olika nivåer inom Svenska kyrkan. Ingen lär fråga sig vad det är för kvalitet på en tillhörighet som sägs upp för att det finns människor med dåligt omdöme även inom Svenska kyrkan. Det lär knappast förekomma i högra utsträckning än i någon annan organisation eller folkrörelse ( t ex fackföreningsrörelsen som ju också åstadkommit en och annan rubrik på området).

Nu kommer en hel del artiklar att avhandla det stora antalet utträden och lokalt kommer man säkerligen att försöka mildra intrycket (ett slags skademinimering) genom att peka på det antal människor som samtidigt sökte sig till (eller tillbaka till) Svenska kyrkan. De flesta som kommer att skriva och säga något tillhör två kategorier om jag ska vara profetiskt klarsynt denna tisdag: kommunikatörer och präster.

Endast undantagsvis kommer de förtroendevalda att träda fram och ge sin tolkning och förklaring. Därmed slipper alla undan. Ingen ställs till svars för ett sammantaget uselt resultat. Särskilt för alla församlingar som verkligen satsar resurser på att behålla de redan kyrkotillhöriga är det dags att analysera resultat och hitta förklaringar till varför det gick som det gick.

Ingen kan väl vara tillfreds med att några enstaka personer slutat sina anställningar. Är saken därmed redan ur världen? De akuta reseproblemen är då kanske avförda från agendan, men medlemsraset, ska det bara accepteras och läggas till handlingarna? Vore det inte på tiden att de som har majoritet i kyrkostyrelse och kyrkomötet, särskilt de politiska partierna, tar sitt ansvar? Som vanligt lär de slippa de svåra frågorna och kan lågmält och bortvänt fortsätta som om ingenting har hänt. När blev 85 848 kyrkotillhöriga ingenting och deras aktiva utträden något godtagbart? Särskilt besvärande är siffran för dem som hävdat och prioriterat att i folkkyrkan ska alla med…

Kyrie eleison

Våldet och mörker, ondska, död
Herre, förbarma dig
Fruktan och oro, sorg och nöd
Kristus, förbarma dig
Kyrie eleison!

Du som hör ropen ur själens djup
Herre förbarma dig
Du som är med oss vid avgrundsstup
Kristus, förbarma dig
Christe eleison!
 
Livet och kärlek, hopp och tro
Herre, förbarma dig
Längtan och glädje, ljus och ro
Kristus, förbarma dig
Kyrie eleison!

(Mel: Jesus från Nasaret)

Friskolor, barnkonventionen och tro

Ett antal socialdemokratiska debattörer driver avskaffandet av ”religiösa friskolor”. Även vänstern har hoppat på tåget och vill stoppa de konfessionella skolorna. Ett av argumenten låter bestickande. Debattörerna hävdar: Barnkonventionen slår fast att barn och ungdomar själva har rätt att fritt söka, välja eller välja bort religion eller livsåskådning. Men den säger inte att föräldrar får inskränka den fri- och rättigheten genom att placera sitt barn i en religiös friskola. Men det finns naturligtvis en invändning som förbigås med tystnad: tänk om barnen vill gå i en konfessionell skola och själva väljer det?

Barn tillförsäkras ”rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” (Art 14). Men det betyder inte att samhället genast kan lyfta bort och av föräldrarnas skyldighet och rätt att hjälpa barnet ”på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling” när det utövar sin rätt till exempel i fråga om religionsfrihet..

Barnkonventionen är mycket tydlig med barns rättighet att utöva sin religion: Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter. (Art 14.3)

I Barnkonventionens artikel 29 stadgas också att ingenting av det som konventionen hävdar om skolornas uppgift får ”medföra inskränkning i den enskildes eller organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter”, förutsatt att man lever upp till det som är skolans allmänna mål.

Så s-debattörernas enkla hänvisningar till Barnkonventionen för att underbygga sitt avståndstagande till konfessionella skolor håller inte. Det krävs betydligt mer raffinerade resonemang och överväganden för att reda ut vad Barnkonventionen egentligen stadgar. Vad som är barnets bästa ska stå i centrum.

I ett genomsekulariserat samhälle kanske somliga barns religionsfrihet bäst iakttas och skyddas genom att de slipper bli utsatta för angrepp för sin tros skull? Kritiken mot de konfessionella skolorna får det att låta som om de kommunala skolorna är förgårdar till himmelen (om ironin tillåts) eftersom det väl där inte förekommer det man beskyller de konfessionella skolorna för: religiös indoktrinering, propaganda, brist på respekt för olikheter, uppdelning i ett vi och dom-samhälle och segregation. Skulle verkligen de kommunala skolorna ge utrymme för att upptäcka och välja livsåskådning? Pyttsan!  Tvärt om är det sekularismen som upphöjts till överordnad princip, som om den hållningen vore den enda rimliga och vetenskapligt hållbara, neutral och objektiv.

Nog är världen egendomlig ibland. Om en skola vid något tillfälle delar klasser efter kön så smattrar det av invändningar. Att hela idrottsvärlden, redan inom samma åldersspann, segregerar pojkar och flickor är en stor kamel man sväljer utan problem. Inkonsekvent och avslöjande. Det är så man förstår att det inte är själva åtskiljandet man irriteras över. Det blir uppenbart att det är tro och livsåskådning man vill isolera och begränsa.  

Till sist blir det ett slags kollektiv bestraffning man vill tillämpa därför att man är oroad över att det kan uppstå kulturella isolat och sektliknande subkulturer. Det vore väl bättre att ge sig på själva problemet?! Då skulle man också upptäcka att det finns betydligt större och mer akuta problem i den kommunala skolan man inte klarat av eller gjort något åt: social snedrekrytering, segregation, mobbing och enorma ordnings- och arbetsmiljöproblem.

Om debattörerna nu har sådana svårigheter med de konfessionella skolorna så undrar jag varför man inte alls nämner förskolan, som ju också tillhör skolvärlden. Där finns det en mängd förskolor i kyrkor och samfund där ännu mindre barn möter tro i sånger, böner, miljö. Min förutsägelse är att detta bara är början. Nästa slag kommer att gälla förskolan. Redan har kommuner på olika håll slutat samverka med Svenska kyrkan kring familjecentraler

Gör lögnen någon fri?

Nödlögnen och osanning kommer alldeles för ofta till användning i Svenska kyrkan. Det kan gälla referensgivning när man framställer någon som sökt en tjänst i förskönande dager. Hellre hitta på och bli av med en anställd än behålla en som man inte vill ha? Det kan gälla beskrivningen av en församling fantastiska insatser för att få behålla fler kyrkotillhöriga och slippa förlora sitt ekonomiska underlag? Det kan handla om hur smidigt och fint organisationen fungerar när alla vet att man konstant strider och bråkar? Det kan gälla de sätt på vilka man gör sig av med anställda?

 

Ingen kan väl till exempel tro att det är sant att inga misshälligheter och konflikter finns i mastodontpastoratet Malmö? Inte heller kan väl någon tro att ett sådant storpastorat verkligen gillar sin kyrkoherde som utvecklare, men när det kommer till förvaltning och konsolidering så tycker man det är välanvända pengar att betala 23 månadslöner (nästan 2 miljoner kronor) för att den avpolletterade kyrkoherden ska göra – ingenting!

 

När företrädare för Svenska kyrkan ljuger offentligt ökar utträdena. Och när man betalar fantasisummor för att bli av med präster man inte längre vill ha förbrukas det lilla förtroende som funnits kvar. Möjligen kan det vara partipolitiska reflexer när man ljuger för att få en organisation att framstå i bättre dager än den förtjänar. Förr eller senare kommer sanningen – den som ska göra oss fria – fram. Då får de som farit med osanning stå där med skammen.

 

Kyrkans tidning har ännu inte avslöjat vad som ligger bakom detta utköp av ännu en kyrkoherde. Att de har en moralisk och journalistisk plikt att knäcka den historien är självklart. Lika självklart som att man borde gå till botten med vad som skett och sker i Visby trots att man tillsammans med domkyrkoförsamlingen är medarrangör för en årlig konferens. Det är inte påhitten, förskönande omskrivningar, eufemismer och ljugeri som ger frihet!

 

 

SD blåser i stridstrumpet inför kyrkovalet

Den 27 mars skickades ett pressmeddelande ut från Sverigedemokraterna. Där berättades om partiets upptakt inför kyrkovalet genom en konferens Tylösand i Halland där man skulle diskutera partiets målsättning inför höstens kyrkoval.

I pressmeddelandet citeras Jimmie Åkesson: "Svenska kyrkan är en viktig del av vår kultur och historia, något som för mig är viktigt att värna och slå vakt om. När vi nu samlas under kyrkovalskonferensen, kommer vi staka ut linjerna mot ett lyckat val senare i höst. Tillsammans ska vi verka för att stå upp för den traditionella kyrkans roll i det svenska samhället."

Betydelsen av att värna och slå vakt om har fått betydelsen att ta över inflytande och makt inom Svenska kyrkan. Men det är lätt att förstå SD:s strategiska förtjusning över kyrkovalets möjlighet till att öka partiets maktbas. Det var politiska partiers möjlighet att ställa upp i ett trossamfunds val som en gång gav skjuts åt SD. Åkesson beskriver det själv när han berättar om kyrkovalet 2001 då man endast hade 500 sympatisörer varav de flesta fanns i Skåne. Efter valet hade man skaffat sig ny position och styrka.  Här kan man läsa mer om den saken. Det var faktiskt Svenska kyrkans valsystem som gav SD den draghjälpen!

I Göteborgsposten 1 april berättas om kyrkovalskonferensen där det framgick att SD i förra kyrkovalet ställde upp med 160 namn. Tidningen skriver: Nu är det 1 000 namn och personer fyllda av det självförtroende som opinionsframgångar skänker.

– Vi besitter en otrolig kraft. Kyrkovalet handlar om att värna vårt kulturarv. Vi kan inte lägga det i händerna på det vänsterliberala etablissemanget, som inte sätter värde på det, sade han (Jimmie Åkesson) i sitt tal och beskrev sitt tidigare kluvna förhållande till kyrkan.

Entusiasm kan vara berusande och ge övermod. Känslan av framgång och medvind kan vända efter valet. Ett bakslag kan komma även om man skulle vinna nya platser på kyrkans alla beslutsnivåer (församlingar och pastorat i kyrkofullmäktige och kyrkoråd, stift i stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse samt kyrkan på nationell nivå genom kyrkomöte och kyrkostyrelse). Alldeles uppenbart är denna vurm för kyrkan dåligt förankrad. Partiet har få verkligt kyrkoengagerade personer som vågar vara tydliga med sitt partiengagemang och samtidigt deltar i kyrkans arbete och liv. Det har varit svårt nog på många håll för SD att få sina representanter att hålla ut över tid eftersom de genom sin brist på erfarenhet och sin främlingsfientliga ideologi i många sammanhang själva framstår som främmande fåglar.

I Svenska kyrkan lär de som valts via SD:s listor få problem att samverka och att ge något mera varaktigt bidrag. Det avslöjas ganska snart om man inget vet om den kyrka man nu ska styra och representera. Inte heller är det någon överdrift att säga att alla andra grupperingar i kyrkopolitiken kraftfullt tar avstånd från mycket av det SD som politiskt parti står för och driver. Inte minst kommer kollisionen att märkas mellan evangeliets budskap och partiets hållning t ex i ordets förkunnelse när det handlar om trons konsekvenser i form av kärlek, medmänsklighet och solidaritet som ska möta främlingen och flyktingen. Följden lär bli nya strömhopp bort från mandaten. Av de framtida SD-stolarna lär åtskilliga stå tomma…

SD:s vilja till maktövertagande (som jag inte skriver på tyska) i kyrkan riktar sig främst mot det ”vänsterliberala etablissemanget” och bottnar inte i glädje över försoningen, tron och rättfärdiggörelsen. Dessvärre lär denna SD:s uppmarsch ge andra partier i kyrkan den varg de så länge skrämt sina väljare med. Då var den en illusion, en nullitet. Nu när Åkesson blåst i stridstrumpeten får särskilt socialdemokraterna den fiende de behöver för att kunna rättfärdiga partipolitiken i kyrkan.

Samtidigt kommer SD att stärka sina positioner genom att synas vara förföljda och bekämpade av det största och mäktigaste politiska partiet. Så betingar de varandra ömsesidigt och drar båda nytta av fiendskapen, de kyrkliga och icke partipolitiska alternativen till förfång. Det stora partiet för att befästa och öka sin maktbas, uppstickaren för att än en gång utvidga sitt territorium och erövra nya positioner.

Hela den prekära situationen beror på att partier kan vinna makt och position för sitt sekulära politiska parti inom en kristen kyrka. På det sättet är kyrkans valsystem en otidsenlig och upplysningsfientlig kvarleva från den tid när staten kontrollerade kyrkan och fattade de avgörande besluten. Kyrkans valsystem behöver skyndsamt saneras och ändras så att politiska partier som ska handha den världsliga och politiska makten i samhället inte än mer tar över Svenska kyrkan.

Prästlöftena binder till Guds ord och bekännelsen

Löften ses allt oftare som en tidsbegränsad viljeinriktning. Åtminstone om man ska utgå från partiernas och politikernas utfästelser inför val. Eftersom den föränderliga omvärlden alltid går att utnyttja som skäl för att löften inte ska uppfattas som något hållfast över tid så vet väljarna sällan vad, av det som påståtts, som kommer att förverkligas. En allmän inriktning kan man alltid få ett hum om. Men vad som blir konkret och genomförd politik går inte att utläsa av påståenden, krav och löften som utfärdas inför val.   

Hållfasthetslära går inte (längre) att tillämpa på politiska utfästelser. Ett talande exempel kan ges. Schackrandet kring pensionärernas skatter bekräftar påståendet.

Även inom kyrkan är löften dessvärre en färskvara som snabbt kan härskna. Många har fått erfara det. Innan en reform sägs allt bli så bra, så bra. Församlingarna skulle bli fria att ägna sig åt det en församling ska i storpastoraten. Och det utlovades frihet att forma och gestalta sitt liv även i fortsättningen. Hur det blev sedan kommer forskningen så småningom att visa.

Själv löftesbands jag till kyrkan vid min prästvigning. Prästlöftenas utformning kunde ses som en viljeinriktning då en av flera frågor ställdes till oss vid prästvigningen. Så här ställdes löftesfrågan vad gällde tro, bekännelse och lära: Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

 

Det fanns ingen tvekan om att det handlade om löften som avgavs och som skulle hedras och följas. Men löftena aktualiserades sällan (eller aldrig). Det gudomliga ordets tjänare skulle ha en fast grund att stå på: den Heliga Skrift och bekännelseskrifternas vittnesbörd. Men bibelstudiet blev för många av oss mest en syssla inför predikningarna. Bekännelseskrifterna ägde många av oss inte ens, än mindre hade vi läst eller studerat dem. Det var som om vi trodde oss redan äga de insikter vi ännu inte förvärvat. Så förblev vi i stort likadana efter utbildning och prästvigning som vi varit dessförinnan.

I går hörde jag ett föredrag av en fd universitetsrektor som slog fast att universitets uppgift var att se till att studenterna lärde sig, förkovrade sig och utvecklades, förändrades. De skulle inte vara likadana efter sin utbildning som före. Så borde utbildningen kunnat bidra till att teologistudenterna djupnade och mognade i sin kunskap och insikt samtidigt som de fick en mera integrerad och levande tro. Nästan inga av de jag tala med om saken har beskrivit det de varit med om på det sättet. Snarare tycks relativism, tvivel och skepticism ha rotat sig.

Hur allvarligt prästlöftena än uppfattades så sjönk de snart undan och Guds ord reducerades till människors ord och blev alltmer till symboler och omskrivningar istället för uppenbarelse. Bekännelseskrifterna som skulle hjälpa till att förstå innebörden av Guds ord reducerades till slagordsmässiga kortformer eller hoppades helt enkelt över. Det är utifrån sådana upplevelser man kan fundera över hur evangelisk luthersk den Svenska kyrkan egentligen är…

 

 

Mitt i vid sidan om.

Förr skrev bloggen sig själv. Nu blir det under motstånd som texterna kommer till. Inte för att det saknas viktiga ämnen att avhandla eller brännande frågor att ventilera. Numera blir det av naturliga skäl oftare ur åskådarens perspektiv än deltagarens. Vilket är märkligt då det ur församlingarnas synvinkel knappast kan vara rimligt att de som vare sig är förtroendevalda eller anställda alltid förväntas vara med i verksamheter men samtidigt får ett ständigt mindre utrymme att påverka, färga och forma församlingarnas liv. Rätta mig om jag har fel!

Om tankar kring församlingarnas liv och organisation blir svårare att få gehör för (och alla skall veta att det verkligen inte var lätt förr heller) återstår det stora grundfrågorna som handlar om kyrkans raison d'être (skäl att finnas till), om dess tro, lära och bekännelse. Måhända är det en god utveckling att släppa taget om det dagliga för att se på det för kyrkan grundläggande, och över tid, giltiga. Man befinner sig liksom mitt i vid sidan om!

Risken är överhängande att koncentrationen på nuet och dess problem påverkar och ändrar förhållningssätt vad gäller tro, lära och bekännelse. Den riskerar att bli situationsanpassad och präglad av det för stunden aktuella. Särskilt överhängande är den faran om kunskap och kännedom om vad kyrkan bekänner och lär tillåtits sjunka undan. I värsta fall urholkas inte bara bekännelsen utan kyrkan själv blir ihålig, tom och utan substans.

Nu åberopas behovet av den ständiga reformationen som ett slags legitimation för att vidta de för stunden  påstått nödvändiga förändringarna, egentligen vika som helst. Med ett slagord om ständig reformation blir all förändring nyttig och nödvändig. Så förlorar även ganska sansat kyrkfolk förmågan att fråga efter vad slags förändringar som behövs för att fullgöra det ursprungliga budskapet att bära evangelium till människor, förkunna ordet, vara kyrka och förvalta sakramenten.

Snart upptäcker man att motiven för förändringar sällan har med den grundläggande uppgiften att göra annat än i andra och tredje hand. Storskalighet är ekonomiskt och rationellt är första motivet och möjligen i andra hand påstås att man får mer resurser över för att göra det som är huvuduppgiften. Vilket vid närmare eftertanke nästan aldrig inträffar för då är ekonomin redan så dålig att man måste spara ännu mer och inte får tid och kraft över för det där centrala och absolut nödvändiga som tron och läran handlar om... Jag ska bara-tänkandet som alltid lyckats skjuta annat i förgrunden än förkunnelse, vittnesbörd, evangelisation, tro och bekännelse.

Vi ska bara göra en fastighetsutredning, och bara en vårdplan för kyrkan, bara en policy för mångfald, bara investera så vi får bättre ränta, göra mål och uppföljningar, utvärdera och bara göra en ny städutredning, bara ordna några möten till så att larmen kalibreras, bara utveckla några nya blanketter, lära oss nya dataprogram, bara ta en friluftstimme och besvara ett par enkäter och bara ansöka om strukturbidrag och bara skriva skrivelser så att strukturbidraget inte minskar eller försvinner, och svara på en remiss, och ta kontakt med tryckeriet och sen kan vi väl också ha en andakt där vi ber om frimodighet att föra ut vårt budskap...

Den förhandlingsbara sanningen

Tyckande har kommit i vanrykte. Det är inte bara president Trumps fel. Det finns andra tyckare vars åsikter om hur något förhåller sig blir så kontroversiella att de ger allt tyckande dåligt rykte. Polismannen Peter Springare är en person som fått stöd (bl a i en facebookgrupp) för några av sina åsikter om brottsligheten i Sverige. Samtidigt har det han sagt, trots partiell överensstämmelse med somliga fakta, skruvats så pass att många andra inte kunnat acceptera hans beskrivning. Sedan har han gått mycket längre och skrivit att vänsterextrema journalister borde förintas. Om sådant skriver journalisten EricaTrelis i dagens SvD.

Peter Springare räknar hon till en grupp av ”självutnämnda sanningssägare”. De flesta tyckare har nog adlat av sig själva. Några valda eller städslade sanningssägare lär knappast hittas så lätt om man räknar bort ledarskribenter och kåsörer. Präster borde också räknas som varande sanningssägare men deras tro kan t ex få många att tvivla på sanningshalten i deras myckna orerande. De är dessutom bundna av tystnadsplikt i själavård och enskilda samtal så att allt de vet kan helt enkelt inte yppas.

Tidigt i livet lär vi oss tycka. Små barn uppmanas gång på gång att välja och att avge omdömen och låta omvärlden veta vad de anser. Vill du ha…? Vad tycker du…? Hur smakar det…? Ska mamma…? Då är det en dygd att kunna säga vad man tycker, trots att man inte har så mycket underlag för att göra medvetna och övervägda val. När barnen växer upp fostras de till att kunna säga sin mening, att tydligt uttrycka en åsikt.

Hur åsikter förhåller sig till det som är sant, till de fakta vi känner till, till den kunskap och insikt vi delar med varandra utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, är knäckfrågan. Ty vår perception av det som är sant och verkligt färgas av övertygelse, politisk ideologi och livsåskådning. Särskilt för en kristen är sanningsfrågan ständigt aktuell. Falska vittnesbörd godtas inte. Sanningen ska göra oss fria. Ja ska betyda ja och nej innebära nej.  

Populisterna tänjer på sanningen för att den ska passa ideologin. Där är det kartan som gäller och besvärande fakta negligeras eller avvisas som falska och uppdiktade. Inte konstigt att frågan om vad som är sant återvänder (så även i SvD-artikeln). Relativismen som gör sanningen förhandlingsbar måste avvisas. Allt är inte sant som sägs, tänks, anses och tycks – men det finns något som är sant.

Den nya populismen som vi lärt känna gör sanning till något subjektivt. Då blir det en kamp mellan olika ”sanningar” och den som lyckas sprida sin villfarelser mest och bäst får rätt: har sanningen. Det är en förfärlig utveckling som får fogarna i samhället att upplösas och det kitt som håller samman människor i ett samhälle att krackelera. En mentalpopulistisk socialdarwinism ser dagens ljus. Det är då det mörknar!

 

  

Förnuft och uppenbarelse

Under ett långt liv har jag gång på gång mött människor som benhårt hävdat den bibliska uppenbarelsens företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Att de för att få sin värld att gå ihop behövt leva i två parallella världar har de sällan erkänt även om det varit uppenbart för omgivningen. När det passade tog man en omväg, gjorde avsteg från munnens bekännelse, och anpassade sig till det moderna samhällets kunskap och teknik.

Bibeln hade alla svar, menade man, men kunde t ex inte riktigt förklara varför det i vår tid plötsligt fanns diabetes, njursjukdomar, hjärt- och kärlåkommor som bibeln med sin terminologi inte alls berörde, Där var det mest andebesättelse, spetälska och människor med blindhet och dövhet. Inte heller fanns telekommunikation, automobiler, tåg, datorer, kärnvapen och kärnkraft. Hur skulle man då kunna tillämpa det bibliska budskapet som man uppfattade adresserade allt som fanns, finns och ska komma? De fick fundera, använda tankekraft och slutledningsförmåga trots att man enbart sa sig läsa som det stod. Och förstå som det var givet. I själva verket gjorde man analogislut och vidgade bibeltillämpningen långt utöver sin påstådda bibelsyn.

Svaren på frågorna om hur kunskap och vetenskap förhåller sig till Bibeln och uppenbarelsen har under den kristna kyrkans historia varierat. Det finns dock en lång tradition av att försöka harmoniera den kristna tron med beprövad erfarenhet och vetenskap. Ett skäl har varit att det Gud uppenbarar inte rimligen kommer att stå i motsats till den lagbundenhet och de system som infogats i skapelsen. Därtill är tankeförmåga och förnuft given till människor för att de ska bruka dem. Att t ex pröva andarna kräver utöver tron

en hel del insikt, kunskap och förnuft.

När den historiskt kritiska bibelforskningen fungerade på detta harmonierande sätt behövde den inte alls bli till avfall och leda vilse. Men när den alldeles kopplade loss från att det finns en gudsuppenbarelse som är oss given och som behöver tolkas in i var tid blev det svårare. Då fanns bara ett ben att stå på och därmed inga spärrar för fantasin eller uppfinningsrikedomen. Då kunde den leda bort från tro, lära och bekännelse. Exempel på båda förhållningssätten borde var och en kunna finna i sin egen omgivning och vid de universitet vars teologiska fakulteter man eventuellt känner till...

Hyggligt folk, synd och tro

Den som funderar över Svenska kyrkans sätt att behandla frågorna om tro, bekännelse och lära borde reformationsårets koncentration på Luther väcka ytterligare reflektioner. Självfallet är 1500-talets teologi möjlig att utnyttja för att underbygga alla möjliga ståndpunkter. Men hänvisningar till Luther och Melanchthon sker gärna programmatiskt och förenklat. Det är som om man reducerat en välsmakande sås in absurdum. Förkortning i enkla slagord tar sällan hänsyn till sammanhang vad gäller kyrklig och samhällelig kontext.

Världsbilden var radikalt annorlunda. Många vetenskapliga upptäckter som förändrat världsbilden hade ännu inte ägt rum. Fortfarande stod jorden i i centrum. Blodomloppet och dess betydelse för liv och hälsa var inte utforskat. Samhällena var hierarkiskt uppbyggda och allmogen skulle vara överheten underdånig. I arbetsliv och hem rådde statisk ordningar och rollfördelning av över och underordning. Människan var utelämnad åt olika makter. och få hade kontroll över sin tillvaro. Tillvaron var osäker och mycket ont som pest, förtryck eller krig kunde drabba blint.

Människor levde inte sällan med en omhuldad övertygelse om dömande och straffande Gud. Synd och skuld var en realitet för de flesta. Vad gör en luthersk kyrka när förutsättningar och omständigheter förändrats så i grunden som i vårt högteknologiska välfärdssamhälle? Få människor lever med insikter om synd och har svårt att uppleva det relevanta i den evangelisk-lutherska synen på hur syndaskulden löses genom Kristi rättfärdighet som räknas människan till godo och som skänks genom tron.

Människan ser sig som autonom och myndig i meningen att något gudsingripande inte behövs och om det skett förändrar det egentligen inget särskilt för henne. Åtskilliga samtal vid kaffebord och i samtalsgrupper blir för mig en bekräftelse på att även långt in i Svenska kyrkan tänker an att man gör så gott man kan och att det räcker. Detta att leva i gemenskap med Gud blir en fråga som avgörs av människan och inte av Gud. Om jag själv vill så räcker det för att få ett gudomligt bekräftande ja. Så kan alla hänga med och i stor utsträckning på sina egna villkor.

Eftersom lagen (t ex de 10 budorden, relativiserats fungerar den knappast som en källa till insikt om människans bortvändhet, det som kallades syndamedvetenhet. Inte heller blir lagen den drivkraft som formar medmänsklighet och de goda gärningarnas insats för människa och värld.

Den kristna tron är då inte länge given utan tillhandahålls som en stor leksakslåda ur vilken man plockar det som tycks passa var och en. Tron blir en mental konstruktion där människan bygger sin variant av det hon tycker sig behöva. En aning högtidlighet, en gnutta helighet, ett stänk av eftertanke och fina känslor, och så lite gemenskap när det känns att sådant behövs. Det där med nederstigen från himlen betyder väl att Jesus skrevs in i texterna, uppstånden från de döda handlar nog om ständigt nya möjligheter, och född av jungfrun Maria är ålderdomliga sätt att säga att det var något speciellt med den där Jesus. Den helige Ande måste handla om inspiration och känsla och kyrkan vet ju alla att det inte är någon gemenskap för de heliga, skenheliga skulle det nog vara och betyda...

Om enbart något lite av detta kan stämma på ett antal förhållanden på olika platser inom Svenska kyrkan borde det föranleda allvarlig eftertanke. Knappast över vad som behöver moderniseras, omtolkas eller relativiseras utan snarare över vad i den kristna tron som kan nå fram till människan i det moderna västerländska samhället så att tron kan fästa och tas emot. Ytterst få människor verkar ha Luthers längtan efter att finna en nådig Gud. Däremot tycks många hjärtligt trötta på prestationskrav, egna och andras, och en tung utmattning när man känner att man bär allt ansvar på sina egna axlar. Gud som delar människans börda, bär oss när det är för svårt för oss att gå har blivit ett vanligt inslag i förkunnelsen. Kanske är det ett sätt att närma sig försoningsgärningen på korset så att människan kan bli rättfärdiggjord genom tron?

Det kan låta som om frågan om synden därmed sorterats bort. Så är vare sig möjligt utifrån det bibliska underlaget eller kyrkans samlade troserfarenhet. Men om insikt om synden saknas kanske den för närvarande kan komma efter det man insett sitt behov av befrielse från autonomins förbannelse: att bli salig på sin egen fason. Men mer finns med all säkerhet att tänka och säga,,,

Känslorna är många...

Det finns ett misstag jag allt som oftast begår som handlar om känslor. Av någon anledning får jag för mig att jag vet vad andra känner. Förmodligen har det att göra med hur man i barndomen kunde få frågor om man var glad? Eller om man var ledsen. Ganska snart grundlades uppfattningen att känslor kommer en i taget. Möjligen kunde de vara åtföljda av sin motsats. Är du glad eller ledsen? Är du tillfreds eller missnöjd? Känns det bra eller dåligt?

Först långt senare i livet kunde känslorna förstås som något annat och mera än en i taget eller kontrasterande. Inte nog med at någon som sörjde både kunde vara besviken, missnöjd och glad - på en och samma gång. Även den som hade anledning att känna stor glädje bar ibland besvikelse, avundsjuka och missunnsamhet.

Denna stora palett existerade. Den fanns vid ett och samma tillfälle, parallellt eller sammanblandade. Samtidigt läste jag i min enfald av en av dessa känslor. Ofta kanske den mest dominerande men ändå inte den enda andra uteslutande känslan. När jag utgick från det jag uppfattade som den dominerande känslan förenklade jag tillvaron och glömde dess karaktär av motsägelsefullhet och komplexitet. Människors känslor stod i strid med varandra, brottades sinsemellan och ingick i symbioser eller bildade svårförståeliga paradoxer.

Förenklingen då jag reducerade en palett av känslor till en eller två kunde vara underlättande men även gravt försvårande om jag vill försöka förstå upplevelsen och psykologin hos någon annan. Faktiskt även beträffande de egna känslorna kunde den svart-vita bilden ställa till det.

När det gäller hur man tänker och känner i fråga om Svenska kyrkan är på samma sätt sällan alldeles entydigt och glasklart. För min del kan jag känna och hysa kärlek till en församling och många av dess medlemmar men även vara ifrågasättande och kritisk till hur den lever eller gestaltas. Andra som bedömer hur jag förhåller mig vill gärna också ha den förenklade bilden: antingen tycker man om kyrkan eller också tar man avstånd.

Den som till exempel benämns högkyrklig kan då bedömas, inte som tillhörig en levande tradition med stor andlig insikt, utan som avståndstagande och kritisk särskilt gentemot dem som är något annat eller inte ens ser sig som tillhörande någon särskild tradition. Extra utmanande tycks det bli för dem som sällan eller endast undantagsvis lever i församlingens gudstjänst och därför känner sig föranlåtna att bedyra att de visst är kristna och faktiskt är det på sitt eget sätt. Det är då de klassiska frågorna om vad det är att vara en kristen aktualiseras och om hur man kan bli en ordets görare om man låter bli att vara en del av församlingsgemenskapen som ordets hörare.

Det blir uppfattat som hotfullt att vara tydlig och övertygad. Det ses som synnerligen komplicerat, motsägelsefullt och svårt om man talar om sin kärlek till Kristi kyrka samtidigt som man kan vara kritisk mot Svenska kyrkan i mångt och mycket, särskilt mot den från världen inlånade och förstärkta storskalighet, det nervösa sysslande med sin organisation eller så kallade ständiga förbättringar.

På lördag ska jag vid en herrfrukost i min församling diskutera frågan om vem som älskar Svenska kyrkan och vad det innebär att vara kyrka för en person som samtidigt både älskar, är glad, missnöjd och ganska kritisk.

Bryr sig Svenska kyrkan om Bibel och bekännelse?

Kristen tro är allt och ingenting. Det kyrkan lär och bekänner är allt och ingenting. Intrycket är svårt att hålla ifrån sig när Skriftens auktoritet avskaffats. Det var inte den historiskt-kritiska bibelsynen som åstadkom det. Det går även med en sådan bibelsyn att ha Skriften som överordnad auktoritet och som primär källa för gudsuppenbarelsen.

Om bibelställe efter bibelställ relaitiviseras och omtolkas så att det som står skrivet så gott som alrdig läses även på sakplanet utan enbart som bilder, symboler för något annat, fiktiva händelser som syftar till något annat än de på sakplanet hävdar - då nedvärderas Ordet och ersätts av människans egna påfund med tillhörande idéer och tankar. Det är då kristen tro kan bli allt och ingenting.

KG Hammar blev uppskattad då han tycktes upphöja människors tvivel och tveksamhet till dygd såtillvida att bara frågorna ställdes så var et tillräckligt. Kyrkans och trons svar blev aldrig särskilt intressanta. Men i en liten artikel i Kyrkans tidning lyfter KG Hammar fram Jesus och hans ickevåldsbudskap. Då finns knappast någon tvekan. Då räcker det inte med att ställa frågan utan då ska man ansluta till den pacifistiska linjen. Går det verkligen ihop?.

Om Skriftens auktoritet underordnas människors egna tolkningar så befinner sig väl även Svenska kyrkan på det gungfly som oral tradition gör. Svenska kyrka har genom tiderna fäst oerhörd vikt vid sina bekännelseskifter som därmed givit stadga och innehåll åt vad man trott och bekänt. De egna bekäönnelseskrifterna har kontrasterats mot frikyrkornas större brist på lärodokument som angivit bas och utgångspunkt till vilken man alltid kunnat återvända. Om sådana dokument saknas är möjligheten, eller risken,  att spinna loss och uppfinna egna inslag och modeller överhängande. Svärmeri och sektväsende har synts i spåren av oklarhet om trossamfunds bekännelse och lära.

När bibelordet relativiseras och uppenbarelsen inte längre fräst finns att söka där blir tro individuell och subjektiv. För ett evangeliskt lutherskt samfund är det allvarligt. Då har man lämnat den grund på vilken Svenska kyrkan liksom andra kyrkor vilar. Visserligen stämmer den gudstjänstfirande församlingen in i den apostoliska och nicenska trosbekännelsen, men även dessa utläggs inte så sällan med tvivel och skepsis som metod. Även där kan bekännelsens ord på sakplanet bortförklaras och symboliseras. Det man säger betyder regelmässigt något annat. Det där med ja är ja och nej är nej är borttrollat...

Nominellt luthersk är Svenska kyrkan i verkligheten något annat. Kyrkans bekännelseskrifter vårdas och diskuteras inte. Frågan infinner sig om man i Svenska kyrkan tycker att det vore bättre om de föll i glömska och aldrig mera hördes av? Präster och diakoner har sällan läst dem, än mindre förtroendevalda och andra anställda. Ibland kan det verka som om inte ens Luthers Lilla katekes lästs och/eller förståtts. Om den egna konfessionens trostolkning och basdokument röner ett sådant öde - vart är vi då som trossamfund och kristen kyrka på väg? Till en position där det mesta, allt och ingenting, går an?

  

Digital snubbeltråd efterlyses-

20 februari var någon inne och ändrade min Facebookinloggning och tog bort mina angivna telefonnummer och min e-postadress. Har ännu inte upptäckt vilka ändringar som personen lyckats göra, om några. Men misstänksam blir jag ju. Det nya telefonnumret som angivits som mitt går till en kvinna i Skutskär! Men hon kanske också är kapad av nätpirater?

Impulsen min är att genast lägga ner och sluta finnas på den sk fejan om det är så lätt att korpa någons konto. Det är så tröttsamt med intrång och kapningar. När familjens epostkonto stals för några år sedan blev det kaos. På några timmar sprutade spam ut från mitt konto som någon annan nyttjade. Det tog månader att ordna så att vi kunde få en fungerande adress igen.

Är det någon som vet hur man förhindrar inkräktarnas framfart? Digital snubbeltråd, virala nubb, nätampuller med lila färg...

Gnäll eller kritik?

Kyrkokritik är dessvärre ibland mera gnäll och kverulantism än underbyggd kritisk analys och granskning. Desillusionerade kritiker kan hamna i besvikelsens gnissel och gny. Andra vill bara lufta allmänt missnöje och hugger på allt och alla.

Gnället har sällan en tanke om alternativa vägar eller lösningar, utan nöjer sig med nålstick och huvudskakningar, himlande ögon och mummel. Ryktesspridning och baktaleri, sådant som ibland förekommer i rikt mått och som jag fått erfara används ofta. Några artiklar med argument och att stå för sina åsikter offentligt genom framträdande med namnunderskrift är ganska ovanligt för gnälleriet.

Kyrkokritik är för mig något som är underbyggt med argument vilka också bygger på och i görligaste mån lyfter fram fakta och kunskap. Det innebär inte att den som är kritisk t ex mot förslagen i en bestämd utredning alltid har färdiga och alternativa lösningar utvecklade. Det är ibland den fråga man får om kritiken av de politiska partiernas engagemang i kyrkan - hur ser ditt förslag ut gällande hur kyrkovalen ska organiseras och den kyrkliga demokratin  fungera? Finns inget färdigt förslag avvisas kritiken som orimlig och dåligt förankrad i verkligheten. Till och med om kritiska ståndpunkter är väl underbyggda genom argument och exempel så räcker det inte till.

Om gnäll och kyrkokritik buntas ihop av de som har stor makt och rejält inflytande över kyrkans beslutsapparat kan det förklara varför man så sällan går i diskussion eller svaromål. Tvärt om tycks det som om kritiken cementerar försvaret till och med för ganska svajiga reformer och bristande förhållanden.

Jesu ord om det raka talet, där ja är ja och nej är nej, kräver av oss uppriktighet och ärlighet. Han som själv är sanningen och livet borde få oss alla att både lyssna till andra men även själva tala det som hjärtat är fyllt av, även ifråga om hur en kyrka organisera och om den självklara plats praktiserad kristen tro borde ha särskilt bland kyrkans tjänare: de vigda såväl som andra anställda, förtroendevalda och volontärer...

Kritiskt tänkande kritiseras i kyrkan

Kritiskt tänkande står högt i kurs. Särskilt inom skolan, åtminstone på läroplanernas papper. Här några vägledande citat ur läroplanen för gymnasieskolan där man anger att eleverna ska kunna

”använda sina kunskaper som redskap för att

– formulera, analysera och pröva antaganden och lösa problem,

– reflektera över sina erfarenheter och sitt eget sätt att lära,

– kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden, och

– lösa praktiska problem och arbetsuppgifter…”

På ett annat ställe i samma läroplan skriver man om elevers förmåga ”att kritiskt granska och bedöma det han eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor…”

Till sist några ord ur skrivningen kring samhällsvetarprogrammet i gymnasieskolan: ”Utifrån studier av samhällsfrågor ska utbildningen ge eleverna möjlighet att utveckla ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt. I detta ingår att kunna avgöra om på-ståenden är grundade på fakta och att kunna urskilja värderingar i olika typer av källor. Utbildningen ska därför utveckla elevernas förmåga att söka, sovra och bearbeta infor­mation med källkritisk medvetenhet”.

I vårt samhälle fostras de unga till att vara kritiskt tänkande, värderande och ifrågasättande. Men gång på gång ka de som tänker och skriver texter där det finns kyrkokritik blir uppläxade för sin illojala och destruktiva inverkan. De som avvisar kritiken mot kyrkan brukar kalla den illvillig, orättvis och försöka placera den i en tradition eller ett kyrkligt läger som man tror sig kunna utdefiniera utifrån någon slags majoritetsposition gentemot en kritiska minoritet. Att de själva också är ifrågasättande och kritiska lägger de sällan märke till. Skillnaden är att de nöjer sig med att kritisera kritiken.

Tanken på en kritisk solidaritet med kyrkan tycks inte vara möjlig för dem som kritiserar kyrkokritiken. Är man kritisk är man avståndstagande, tycks man förutsätta. Min reaktion är att de som inte orkar eller gitter tänka särskilt kritiskt kring sin egen kyrkas inriktning, dess styrning och ledning, dess organisation.

De som är kritiska t ex mot handboksarbetet och hur det handlagts eller centraliseringsprojektet som övertalande kallades Närhet och samverkan eller som påpekar olämpligheten i sekulära organisationers inflytande över kyrkan eller den fläckvis mycket omfattande bristen på tydlighet vad gäller tro, bekännelse och lära får höra att de förstör och talar illa om kyrkan, att de borde hålla tyst och istället glädjas över allt det fina som den kyrkliga apparaten  åstadkommer. Så mycket är alltså det kritiska tänkandet värt, det förhållningssätt som vi och vårt samhälle omhulda, som man undervisar om och inkultureras i. Vi älskar kritik i teorin, men i praktiken bör kritikerna tiga still för sämjans och den goda stämningens skull. Annars kan ju människor få för sig at allt inte står väl till i kyrkan. Och något värre verkar de som kritiserar kritikerna inte kunna tänka sig.

Nu är kritik ett sätt att uttrycka omsorg och kärlek. Det vill jag med eftertryck hävda. Det man inte bryr sig så mycket om, det kan få passera utan att man engagerar sig eller skärskådar det. Så man ska inte tro att det bara är hälsan som tiger still. Det gör också de som behandlar kyrkans organisation, dess styrning och ledning, som om det vore dem likgiltig

Vart är vi på väg?

De senaste dagarna har det inte gått som förutspått vad gäller längdskidåkning. Skidexperter och sportjournalister har unisont låtit som På spåret: Vart är vi på väg? Uppenbarligen neråt i resultatlistorna. Att det bidrar till pessimism och besvikelse hemmavid är tydligt. Landslagets misslyckande blir till mitt eller vårt eget.

I politiken är det inte så väsensskilt. Moderatledningens flört med högerextremerna möter motstånd och fanflykt. Moderata kommunalpolitiker skakar uppgivet på huvudena och undrar: Vart är vi på väg? Socialdemokraterna har de inte enklare med sin helt insnävade invandringspolitik. Inte heller tycks entusiasmen stor för att sätta unga kriminella i husarrest, en omvänd no-go-zon. Många i det partiet undrar verkligen: Vart är vi på våg?

De senaste veckorna har det stora landet i väster fått en hel värld att låta som programledarna i frågeprogrammet På spåret. Inga, inte ens ledningen i USA tycks veta vart de är på väg. Det svajar och läcker, spretar och krackelerar. Osäkerheten om resans mål i de Förenta staterna gör det oklart i resten av världen åt vilket håll det lutar.

Svenska kyrkan med politiker i dess allra högsta topp verkar också vilsen i en osäker tid. Vart är musiken i liturgin på väg undrar många som försökt följa handboksarbetet. Och vart är kyrkan egentligen på väg med sin naiva tilltro till centralisering och stora enheter. Lokalt inflytande är knappast det mål man inriktar sig på.

Kyrkans kärnverksamhet har länge stått tillbaka för underhåll av fastigheter, maskinpark och organisationsöversyner och förändringar. Varje människas existentiella fråga hamnar under lager av flödesscheman och organisationskartor. Är kyrkan stadd på den väg som till himla bär, undrar en och annan. Men i kyrkan säger nästan ingen: Vart är vi på väg. Möjligen utbrister de i ett lågmält: Quo vadis?

Kyrkans rätta medlemmar, skrev Luther

Artikel 7 borde varje anställd och varje förtroendevald i Svenska kyrkan kunna utantill. Nöjer man sig med att säga artikel 7 så börjar räkneverket snurra och man tänker att det skulle kunna vara ett bud i dekalogen  eller en artikel ur deklrationen om mänskliga rättigheter, ja, kanske något ur barnkonventionen?

Det som avses är en artikel om kyrkan och den står i den Augsburgska bekännelsen. En text som inte bara ett dokument bland andra utan som tillhör Svenska  kyrkans bekännelse och därför har en betonad och framhävd betydelse. Fast kanske skulle man idag använda ett tempus för förfluten tid eftersom den kyrkosyn som där hålls fram är så lite hävdad och omfattad.

Artikeln inleds med orden:
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilken evangelium förkunnas och sakramenten rätt förvaltas...

Här är kyrkan något annat än en formell organisation eller förening. Uttrycket de heligas samfund är hämtat ur den Apostoliska trosbekännelsen. I Lilla katekesen frågar Luther: Varför kallas kyrkan de heligas samfund? 
Kyrkan kallas de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som äro helgade i en rätt tro. Sedan anförs två bibelstäällen: Rom 8:9 och 2 Tim 2:19.

Det är många år sedan jag var med om att frågan diskuterades. Då anfördes uppfattningar om den synliga och den osynliga kyrkan för att lösa folkkyrkans breda anslag där man kan vara med alldeles oavsett tro och livsåskådning. Det blev ju problematiskt att hävda att alla skulle med oavsett ro och åskådning bara man erlagt medlemsavgiften (på den tiden hette det kyrkoskatt). Andra menade att man inte skulle bekymra sig om sådant eftersom det låg på Guds domän och eftersom Gud kan avgöra vem som är salig och har tro. Inte ens vid de tillfällena anfördes Luther eller luthersk kyrkosyn eftersom de nordiska folkyrkorna seglat vidare med sina nationella lösningar.

Men det kan så här i reformationsminnestider finnas skäl att på nytt närma sig frågan om kyrkosyn. Särskilt som storskaligheten flyttat gränser och makt högt upp i apparaten kyrkan. Det har ibland sgats att kyrkan har en bekännelse och därför kan man vara med även om man inte själv ser sig som kristen eller själv vill vara kyrka. Kyrkotillhörig uppfattas som något kvalitativt annat.

Även om kyrkan har en bekännelse så är det kyrkans människor som tror. De som är helgade i en rätt tro. Och kyrkan är där Ordet förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket inte sker på nationell nivå. De är fortfarande kyrkan, vilket betyder församlingarna, som ska fira gudstjänst. Det är där det förkunnas och undervisas, missioneras och det är där diakonin verkar.

 

Aktuella ämnen

Det finns ingen hejd på angelägna ämnen: om tystnadsplikt, avidentifierad litteratur, "de heligas" arbetsmiljö, om en kyrkoledning som inte vill träda fram, om byråkrati och handboken,... Fler ämnen anmäler sig alldeles själva: invandring och brottslighet, synen på Sverige i världen, att försvara det man är kritisk mot, att ljuga offentligt.

Vad gäller arbetsmiljö kan man undra varför inte Arbetsmiljöverket gör en av sina berömda inspektioner på nå¨några kyrkliga arbetsplatser som låter tala om sig?  Verket kan kan ju ta sådana initiativ själva om det kommer signaler om att det finns risker. Eller också efter hänvändelse från ett skyddsombud. Men ibland sover de Törnrosas sömn djupare än vanligt...

Det är som om de för stunden tar ut varandra. Jag vet inte var jag ska börja. Och inte heller för vem jag skulle skriva. Vad nyttjar det till? Så jag försjunker alldeles själviskt istället i en synnerligen intressant bok: Glimtar från gotländskt kyrkoliv i Gotlands kyrkohistoriska sällskaps serie. Gotländskt kyrkoliv är ju på flera sätt på tapeten även i det dagsaktuella. Nej, för stunden får historien göra mig sällskap.

Skryter kyrkan med sina goda gärningar?

Kyrkans satsning på reklam och information har vuxit långt utöver vad man trodde var möjligt. Visserligen var de gamla predikoturerna dyrbara, men de kompletterades sällan med extra radannonser och än mindre med kampanjer på annonspelare eller bussar. De gamla informatörerna blev snart uppgraderade till kommunikatörer vilket nog fungerade mest som en övertalande definition. Man skulle få intrycket att det handlade om någon slags utbyte när det i de flesta fall gick ut på att tydligare försöka forma och gestalta den positiva bild man önskade att människor (den sk allmänheten) skulle ha av kyrkan.

Med stor beundran har jag sett mängder av uppfinningsrika och ganska festliga annonser och blänkare både i press och på internet. Kreativiteten är det inget fel på. Eller också är det så att den kreativa förmågan övergår och därmed går utöver eller vid sidan om vad en kyrka egentligen är och borde vara.

Det är en svår konst att arbeta för den folkrika kyrkan och önska att människor skall stanna kvar som medlemmar. Betalande medlemmar i första hand tycks det. Möjligen i andra hand aktiva deltagare och i tredje hand möjligen som trons människor. Alla ska med på något sätt och då tycks det räcka att man behåller de formella banden ett passivt och distanserat medlemskap innebär.

Själv har jag fallit i den gropen där jag samsas med en och annan kommunikatör och informatör, förtroendevalda och en massa andra anställda. Mina fall har skett många gånger. Och det utan att vara ledd vid handen av någon med begränsat synsätt. Tio eller femton skäl att vara medlem i kyrkan har jag formulerat i artiklar där jag lovordat allt fint och gott kyrkan åstadkommer. Det har gällt allt ifrån stöd åt ensamma och avsidestagna, till besök på fängelser och häkten, fint ungdomsarbete, olika verksamheter för alla åldrar. Trots att jag själv inte gjort allt det där. Jag harförsökt få kyrkan att inhösta beröm för sina många företräden och goda gärningar (!).

Allt egentligen för att vädja till människor att låta bli att ta steget ut ur medlemsmatrikeln (kyrkotillhörighetsregistret). Tron och gudstjänsten har fått vara med i argumentationen, men eftersom människor inte fylkas kring detta har det blivit styvmoderligt behandlat, lite i skymundan.

Det har slagit mig att det är en ny slags gärningslära när kyrkan basunerar ut alla sina goda gärningar och fina insatser. Inte för att gärningarna ska behaga Gud utan för att de ska tillfredsställa människor. Att göra det goda för att det är ett utflöde av den kärlek från Gud i Kristus man själv och församlingsgemenskapen fått del av behöver inte sättas på reklampelare eller visas för världen. Applåderna och uppskattningen kan även om de ibland är välförtjänta (!) leda bort från evangeliets budskap om frälsning och befrielse. Det är trots allt inte det goda vi tror att vi gör som är vår första kallelse utan att älska Gud först och främst och därefter människor lika mycket som vi älskar oss själva. Hur var det med förträffligheten och att stå i gathörnen för att människor skulle se…?

Det är inte det vi gör som leder människor rätt i livet utan det Kristus har gjort och gör för oss!

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade den fråga som han var intresserad av: finns det en motsättning mellan en demokratisk kyrka och en evangeliserande och missionerande kyrka? Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde mer precist: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Ofta förutsätts att enda sättet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE att politiska partier finns med. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer. Skillnaden är att de trossamfunden har inga sekulära organisationer och definitivt inte politiska partier formellt inflytande över kyrkornas beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet som följer partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Bara läs de politiska partiernas program och upptäck att tro, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans Herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.

Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva. Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke om att politiska rörelser är de som egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att fler inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket verkar innebära att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!

Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Man kan undra varför denna angelägenhet i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen?