Vad man kan stjäla i en kyrka

Kyrkstölder upprör. Hur kan man ens tänka tanken att stjäla medeltida kyrkliga föremål för att smuggla dem utomlands? Man hoppas på att någon samlare ska betala en förmögenhet. En stor tjuvgömma hittades i Spanien. Men allt värdefullt som försvinner kommer inte tillbaka.

Kyrkstölder är en vardaglig händelse. Stölderna sker så ofta att man baxnar. Man stjäl allt som går att ta. Kanske är det sådant människor tänker på när de diskuterar de tomma kyrkorna. Alla föremål som inte är fastkedjade, försänkta och insprängda i sten eller järn har fått fötter. Klart att det blir tomt!

De senaste åren har man i vår kyrka stulit: böcker, kortkassan, ljus, kortkassan, CD-skivor, handsnidat krucifix från Oberammergau, årets nya påskljus, en skulptur kallad Pilgrim, kortkassan, mobiltelefon, kassettdäck, cd-spelare, böcker, kortkassan, kläder, pengar och nycklar under barndop och mycket mycket mer. Det mesta är ändå förvarat inom lås och bom. Kortkassan har vi nu låtit en smed sluta in i en motståndskraftig och fastkedjad kista. Här vill jag inte ens räkna upp alla andra stölder i övriga lokaler. Vi polisanmäler allt och ibland kommer någon hit för att utreda.

Ofta tänker jag att skyltar kunde göra susen:Gud ser Dig, Gud vakar jämt över Dig! Men inser att det bara skulle bidra till att än mer urholka ordens verkliga betydelse. Övervakningskameror ska det bli framtiden för våra öppna och tillgängliga kyrkor?

Budordet du skall inte stjäla står inte högt i kurs, inte hos kyrktjuvar. Jag hoppas bara att de, när de nu ändå struntar i budet, åtminstone också passar på att stjäla sig en stilla stund!

Svordomar och religion

Jonas och Musse har en religion! Sveriges television, i kraft av sitt public service-ansvar, har låtit ett par drällande religionsflanörer uppfinna en egen religion. 60 dagar hade de på sig om man ska tro det program som inte haft det helt lätt med trovärdigheten. Ity låter man ett par religiöst obevandrade yrvaket storögt åka runt i världen för att dimpa ner i många udda religiösa sammanhang - så bäddar det inte för stor tilltro till programmets seriösa syftning eller dess pålitlighet.

Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?

Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...

Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.

Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.

Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.

Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.

Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?

Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?

Var hos dem som sörjer

Förtvivlan över att de unga måste dö
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker

Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem

var deras ljus, bli deras hopp

Fariserna härjar i media

Äntligen kom Olaus Petris gamla syndabekännelse till heders igen. Kära Cordelia Edvardsson väckte den i morse (8/11) i Svenska dagbladet ur sin undanskymda tillvaro: Jag fattig, syndig människa…

Hon konstaterade ett den inte finns på var mans och kvinnas läppar. Hon förmodar att det kan vara därför vi har så lätt att döma och fördöma andra.

Det finns ingen hejd på självrättfärdigheten, skriver hon. Vid skampålen ställs dagligen höga m-politiker och –tjänstemän. Där bespottas och begapas de… Och hon påpekar att ingen tycks ha hört visdomsordet: den som är utan synd kaste första stenen. Ni minns det där Jesus sa i Johannesevangeliet 8 när man gav sig på kvinnan, hon som begått äktenskapsbrott.

Cordelia Edvardsson läxar upp de självrättfärdiga, de som låtsas moraliskt överlägsna, som pekar finger. Tänk att fariseismen är så medial, är så drevframkallande och livskraftig.

Man upptäcker att ödmjukhet och självinsikt är svårt att uppbåda – när man har så rätt. Men alla dras vi nog med svagheten att överbetona andras brister och minimera egna tillkortakommanden. När det blir norm att jaga andra, att leta fel och brister i tid och otid - då har det gått för långt. Det där eviga synfelet gör sig påmint. Det är svårt att se klart när man har en bjälke stickande ut ur ögonhålan. Det enda man egentligen lyckas upptäcka är andras brist, andras stora stora brist. Ett slags omvänd mea culpa.

Allra mest rätt, rättast av alla har de politiska motståndarna och medierna, eftersom man ännu surfar i medvind och inte just nu blivit påkommen. Hur var det vi en gång bekände: Jag fattig, syndig…?

Att göra det man har lust till

I morgonmässan i morse läste jag än en gång söndagens evangelium. I söndags blev ingången att visas bort, att bli avvisad eller att bli innesluten och välkomnad. Men den korta texten har många fler ingångar. En sådan är lust. Att göra vad man vill.

Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.

Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.

Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.

Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.

Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?

Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?

Stora lärosäten är inte alltid vackra

I Sverige är utbildningspolitik något laddat och kontroversiellt. Särslkilt vad gäller den högre utbildningen. I dagens Svenska Dagbladet är Maria Abrahamsson positiv till att kvalitetsbedömningen av den högre utbildning skall frikopplas från regeringen och läggas över på högskoleverket. Som om högskoleverket skulle stå fritt från biundningar till tjänstemännens utbildningsorter och institutioner. Som om inte oginheten från de stora och gamla universiteten mot nya, lokala och småskaliga sätt att bedriva högre utbildning inte funnes. Frågan är för viktig att lämnas till förment opartiska och opolitiska tjänstemän.

Hon framför misstanken att högskolan i Örebro blev universitet på felaktiga grunder. Det vill säga det kan ha skett som en intern socialdemokratisk belöning. Tror någon inberäknat Maria Abrahamsson verkligen på att det vore möjligt? Att Örebro dåvarande högskola länge och skickligt hade satsat på och utvecklat forskning inom många olika områden skulle alltså inte räknas.

Och som vanligt raljeras över doktorshatten Göran Persson fick i Örebro. Som vore det ett bevis av något slag. Man kan tycka illa om den hedersbetygelsen. Men då bör man samtidigt vara ärlig och fråga sig vad som är unikt med den utnämningen. Göran Persson hade gjort mycket som kunde ha renderat honom en sådan ärobetygelse. Liksom andra politiker och makthavare som av andra lärosäten (!) på motsvarande sett fått utmärkelsen. Så den gesten sticker nog i ögonen av ideologiska skäl.

Den som sett det minsta bakom kulisserna vet att det inte slls bara handlar om kvalitet på utbildning och forskning. Det handlar om makt över forskning och utbildning, om status och position och inte minst om historiska anor, prestige och pengar. De stora mot det små om man ska förenkla. Och kom ihåg: big is not always beautiful. Stort kan till och med vara och bete sig riktigt fult.

Andra bloggar om: Universitet, Örebro, Högskoleverket, Regeringen, Göran Persson

Kyrkan är inget Migrationsverk inför döden

Bland det värsta som kan hända en människa
är att bli avvisad, att behandlas som
obefintlig och osynlig
Ironiskt nog kallas det för
att sätta någon i kloster
Det är ofattbart vad människor
kan göra mot varandra!

Ett helt liv kan påverkas av att
inte bli sedd och innesluten i kärlek
När man blir avvisad av någon
väcker det för många den tidiga rädslan att
bli övergiven och lämnad
att bli ensam, att hamna utanför

Alla föräldrar är inte perfekta
lyckade eller ens kärleksfulla

Den som blir avvisad som barn
kan på allvar börja tvivla på sitt eget värde
Missionärbarn har fått kämpa
med sådana känslor
Föräldrarna tycktes älska
människorna i Afrika eller Asien
så mycket mer att de egna barnen
kom på undantag
lämnades kvar hemma

Missionärsbarn är inte unika
det finns föräldrar i alla möjliga sammanhang
som fattat liknande beslut,
avvisningsbeslut
genom att prioritera karriärer före barn,
företag före familj
eller egna nöjen före de närmaste…
och som ni förstår har kyrkornas folk,
trons människor, handlat på samma sätt

Missionen, Jesus, Kyrkan blev viktigare
än de minsta som bodde i samma bostad

Det som föräldrar kan ge är insikten
om att vara gränslöst älskad
utan att ha förtjänat det
Bättre gödning kan inte
en växande människa få
Därför är föräldrakärleken en bild
för Guds sätt att älska oss

Avvisningsbeslut betyder att människor
får nej till sin längtan efter att Sverige,
det vi kallar vårt land,
också skulle bli deras nya hemland

Till och med möjligheten att bli avvisad är förfärlig:
otryggheten under väntan framkallar känslan av rädsla, vanmakt och förtvivlan.
Ungdomar beskriver hur påfrestande det är att inte kunna planera inför framtiden,
utan leva i ett ständigt ”nu” under flera år… man vet inte om man måste lämna
landet om en vecka, vågar inte bli kär och skaffa vänner för att man måste vara
beredd på att bryta upp när som helst, eller att inte kunna planera sina studier
och framtida yrkesval. (Ur Lyssna på oss, Rapport om barns upplevelser
som asylsökande i Sverige)
Här finns uppgifter som ropar på oss!

Tänk att även inför döden har asylfrågan
oroat generation efter generation
Duger jag, räcker jag till
finns det en plats för mig
har de rum för mig i paradiset?
Frågorna har många olika svar

För att slippa frågorna
undvika att leva med osäkerheten
har några, för sin del, avskaffat himmelriket

Och sanningen att säga, kyrkan har haft problem
med asylprocessen
Man/vi har mer talat om svårigheterna:
att där finns inte plats för alla
Vi har sysselsatt oss med hinder och krav
utmålat gränskontrollen som hart när omöjlig att passera

Jesus själv talar med stort allvar om Guds rike,
himmelriket och de yttersta tingen
Där finns gränser och svårigheter:
ohämmad själviskhet
oförmåga att tänka på andra
hat, våld och förakt för människors värde och värdighet

Jesus visar oss också att de hindren
oftast ligger hos oss själva
Vi vill inte kännas vid, än mindre leva efter,
himmelrikets regel: att älska nästan som sig själv,
att mätta hungriga, klä nakna, besöka ensamma och fängslade

Observanta personer har påpekat
att den gränsen förfogar faktiskt inte kyrkan över
Det är Vår Herres och inte kyrkans sak
att utfärda passerkort, fatta avvisningsbeslut eller att ge asyl

Kyrkan ska inte vara ett Migrationsverk inför döden
inte en myndighetskontroll vid gränsen
utan en Livets ambassad
en nyhetsbyrå för de glädjande nyheterna
en kärlekens folkrörelse

Det Du har på hjärtat
behöver inte gå via tjänstemän
som vill bestämma som Gud själv,
vara mest inflytelserika

Nej, här får man själv möta Gud
och erbjuds ett personligt gudsförhållande
Människan får någon att vända sig till
någon som ser och lyssnar
som skyddar och bär
Som hellre öppnar än sluter

Vi avvisas inte - vi välkomnas
Det finns plats för våra döda och för oss
där Guds eviga ljus lyser
där allt är vad det var tänkt att vara
där har beretts plats också för oss
Vårat nattvardsfirande idag är ett tecken
på att det finns plats
vid Guds bord i Guds eviga rike

Idag säger Jesus: Alla som Fadern ger mig
skall komma till mig, och den som kommer
till mig skall jag inte visa bort…
Jag skall låta dem uppstå
på den sista dagen, säger Jesus
Som vi sjöng nyss:
De himmelska portarna
öppnas då
för Herrens saliga skara.
O Gud, låt oss alla det landet nå
där själv du är solen klara.
Gud, skänk oss den glädjen
för Kristi skull
att evigt för Dig få vara. (SvPs 631:6)

Predikan i Olaus Petri i Örebro
Söndag efter Alla helgons dag
Johannesevangeliet 6:37-40

Någon har satt eld på kyrkogården

Det brinner! Någon har satt eld på kyrkogården. Överallt lågar och skimrar det. Ljus trotsar nätternas mörker och lyser över våra döda. Inte bara Guds eviga ljus ska lysa för dem. Också våra lyktor får på avstånd kyrkogården att glimma som en de dödas storstad. De sovandes stad.

Vi tänder ljus för våra döda. Ett ögonblick förvandlas deras frånvaro till lysande närvaro. När sorgen var ny blev den brinnande lågan ett sätt att hålla den döde sällskap. Varje gång jag vände ryggen åt graven och gick hem så fanns åtminstone ljuset där.

Det lyste för mig. Så ofta fick saknaden hjärtats mörka sorgeschakt att slå upp som avgrund. Då lyste ljuset för mig. En hoppets flämtande låga formade en spång över djupet.

Ljusbäraren
innanför kyrkans dörr
erbjuder sin ordlösa bön
som en kyrkogård
i Allhelgonatid

Dröjande stannar jag
nästan villrådig
sorgevilsen
men tar sedan ett ljus
försiktigt
som vore det levande
tänder det med varlig hand
andäktigt väntande
på tecken

låter det lysa
som en erinran om
att döden inte får sista ordet
att mörkret inte utsläcker ljuset
att livet sträcker sig bortom och förbi
alla gränser vårt förnuft och
känslan för det passande
så ängsligt bevakar

jag minns alla dem
jag älskar
och Dig som som jag
alltid bär

mitt breddfyllda hjärta
svämmar över

Utanför Eden

Birger Normans diktsamling Utanför Eden från 1974 innehåller några ord om världen som jag gärna delar med mig av.

Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.

Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.

Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.

De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.

Spermien är inte orsak till cellen eller tvärtom.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.

Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.

Andra bloggar om: Birger Norman, Dikt

Allas diktare?

I dag har jag fått förslag på diktare som vi borde komma ihåg. Några hade alltså läst förra inlägget om att ingenting ha gemensamt.

Nu tänkte man på diktare, sådana som vi kunde ha delat med varandra. Emil Zilliackus sa en närstående. Namnet klingar finlandssvenskt och bär spår av vårt grekisk kulturarv. Men hur många känner till namnet? Och hur många har någonsin läst Zilliackus? Därför vet de flesta av oss inte ens vad vi eventuellt gått miste om...

Någon föreslog också Edith Södergran. Hon som kunde skriva: Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära... Någon sa sig inte kunna glömma Aniara av Harry Martinsson.

Du då? Har Du någon diktare som Du tycker borde vara allas tillhörighet och arv?

Andra bloggar om: Dikt, Harry Martinssonm Emil Zilliackus, Edith Södergran, Aniara

Har vi ingenting gemensamt?

Vi har ju ingenting gemensamt! Vi läser inte samma tidningar, tittar inte på samma TV-program, gillar inte samma böcker, tillhör olika partier och vi har olika musiksmak! Ingenting! Och Du har fel! Han dunkade näven i bordet för varje konstaterande.

Vi diskuterade politik och försökte hitta varandras tankegångar och förstå varandras argument. Det vi upptäckte var att våra referensramar inte sammanföll. Det var som vi levde i parallella världar.

Artiklar han citerade hade jag inte läst och mina kristna referenser var hebreiska för honom. Men just här fann vi varandra. Vi blev så nyfikna på hur det kunde komma sig att, i ett så pass homogent land som vårt, de kulturella beröringspunkterna var så få. Delade vi bara affärer och snabbmatsställen med varandra?

Någon påminde mig nyligen om delegationen som reste till Kina och överallt hälsades av kinesiska barn som sjöng visor om sammanhållning och kamp. När man skulle återgälda sångarhyllningarna var den enda sång alla kunde: Vem kan segla förutan vind. Och visst var det några i samma situation som fick tralla fram Anslagstavlans signaturmelodi…eller var det Boktipsets?

Nu går jag runt och undersöker vilka dikter och sånger vi faktiskt har gemensamt. Nationalsången? Ja om man nöjer sig med första versen. Evert Taube är för de allra flesta ett historiskt fenomen. Man kan några rader här och där. Men hålen gapar allt större.

Psalmer kan en hel del äldre personer. Men ju länge ner i åldrarna man kommer så tystnar psalmsången. En skatt blir liggande, obrukad.

Dikter. Har vi några dikter alla kan? Som utgör vårt kulturella arv och minne? Som vi går tillbaka till och hämtar kraft och inspiration ifrån? Jag frågar eftersom jag inte längre är säker på att en sådan gemensam bas finns. Viktor Rydberg och Tomten: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma? Eller Karin Boye: Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Tegnér, Ferlin, Ekelöf, Sonnevi, Tranströmer eller Lugn? Hamnar vi hos Ulf Lundell eller i Idas sommarvisa? Men så säg då vilka dikter vi borde bevara och försvara som omistliga för att vi ska kunna dela värden och värderingar och så hålla samman vårat samhälle!

Vad har vi egentligen gemensamt? Inte ens vårt kulturarv?

Andra bloggar om: Ekelöf, Karin Boye, Viktor Rydberg, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn, Ulf Lundell, Göran Sonnevi, Kulturarv

Nysningar och vrål

När löven fallit är det väl höst? Eller finns det fler säkra tecken på årstidsförändringar. Sommartiden är slut och vi höljs i dunkel. Visst. Men det finns ett annat osvikligt tecken. Hosta och nästäbba är det säkraste hösttecknet. Nu är det förkylt. Näsdroppar och halstabletter har fått ersätta en annars så riklig frukost. Hushållspapper och pappersnäsdukar fyller alla papperskorgar inom räckhåll.

Flera i omgivningen har fått basröst. Annars klara och ljusa röster bär något dovt och hotfullt. Och det är något mer respektfullt i vårt sätt att mötas. Vi upprätthåller distansen. Ingen är beredd att träda innanför trygghetsavståndet.

Det tjoas och skriks rent explosivt på rummen. Det är inga återhållsamma viskningar och rop utan hämningslösa nysningar och vrål. Det är höst igen.

Bön om bön

Telefonen ringde. En välkänd röst hälsade. Vi uppdaterade varandra. Detta har hänt sedan vi sågs sist. Hur har Ni haft det? Och sedan vad hände då? Ni verkar ha haft en bra höst, så länge? Då kom det. Rösten bröts och bemängdes av tårar. Nöden för ett av barnen som för någon dag sedan hastigt blivit svårt sjuk och hamnat i koma. Nu på sjukhus med stor osäkerhet om hur framtiden blir. Hur stor är skadan? Är den livshotande? Under tiden krävande undersökningar.

Vi behöver Era förböner. Be! Vi vet att Ni förstår hur det känns, så be. Och jag lovar att be för det som ligger framför. Och särskilt för den sjuke. Och för måndag, för läkare och sjuksystrar, för allt det myckna som ska ske.

Just då tänker jag på de som föraktar bön och kallar det vidskepelse. Ser det som oförnuftigt och ett uttryck för falska förhoppningar. I dem och deras invändningar struntar jag - och ber. Jag ber i förtröstan och tillit och vet att det betyder något både för dem jag ber för och för mig själv. Det räcker - så jag ber.

Din klara sol går opp för atisterna

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det ibland. Jag skall försöka undvika den när jag återger en notis ur tidningen Dagen på webben.

Ateist-humanisterna har fått tillträde till andakternas finrum genom att få ha och hålla "morgonandakter". Premiären begicks tydligen häromdagen i Vid dagens början. Sturmarks betraktelse handlade tydligen om att Gud eller gudar inte finns och ingen kosmisk avsikt, ingen uppgjord plan. Hela betraktelsen avslutades med att den utomordentligt skicklige jazzpianisten Anders Widmark spelade Din klara sol går åter opp.

I musikalisk tappning visserligen - men psalmens ord tål gott att citeras:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

William Booth, Frälsningsarméns grundare, har kanske fått en sentida efterföljare? Men med andra förtecken. Denna gång kanske tanken var: Varför ska Gud ha alla de bästa sångerna?

Andra bloggar om: Vid dagens början, Humanisterna, Ateister, Frälsningsarmén, William Booth, Dagen, Anders Widmark

Goda råd från Kristet Råd

Kyrkomötet pågår - och diskussionen om könsneutral äktenskapsbalk, kyrkans vigselrätt och om enkönade relationer som partnerskap eller äktenskap är på tapeten. Brygubben, Martin Garlöv, skriver om att kyrkan knappast kan spricka men att tonläget och debattekniken lämnar mycket övrigt att önska.

Hans artikel fick mig att minnas att Sveriges Kristna Råd år 2005 gav ut några tumregler för god ekumenik. I inledningen till det korta dokumentet skriver man bl a: Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra - också kristna syskon emellan. Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster - göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.

Några av de enkla reglerna kanske kunde tillämpas inom Svenska kyrkan? Därför återger jag de 10 tumreglerna här:

1 Bygg på gemensam tro

Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare. Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.

2 Visa ömsesidig respekt

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

3 Visa tillit och öppenhet

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

4 Var villig att förstå

I vår strävan efter en djupgående enhet i tro och lära vill vi ständigt försöka förstå varandra bättre. Våra samtal och dialoger präglas av ömsesidighet - genom dem lär vi oss också mer om vår egen tradition. Där möts vi som likvärdiga parter. I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord.

5 Ta kyrkornas egna strukturer på allvar

Ledarna för de kristna kyrkorna och samfunden har ett särskilt ansvar för att skapa och upprätthålla goda relationer mellan kyrkorna. Vi respekterar det ledarskap som respektive kyrka och samfund har valt och förbinder oss att samarbeta med detta.

6 Bekänn kyrkans lokala och universella kallelse

Kyrkor och samfund i Sverige är en del av den världsvida kristna gemenskapen. Alla lemmar i Kristi kropp hör samman. Därför vill vi verka för rättvisa, fred, försoning och omsorg om skapelsen, och vara öppna för samtal med alla människor av god vilja, för att fullgöra gemensamma angelägenheter tillsammans med dem och vittna för dem om den kristna tron.

7 Samarbeta lokalt

För de flesta är lokalförsamlingarnas samarbete det tydligaste uttrycket för strävan mot en fördjupad och synlig kristen enhet. I den lokala ekumeniken vill vi främja enhet och gemenskap mellan kristna på samma ort.När vi lär känna varandra, erkänner varandra och bekänner vår tro tillsammans kan vi finna vägen till ett gemensamt och trovärdigt kristet vittnesbörd för att världen skall tro. Ekumeniskt samarbete är mer än gästfrihet och hjälpsamhet. Vår gemenskap måste innebära ömsesidigt stöd i med- och motgång.

8 Säg ja till evangelisation - nej till proselytism

Mission och evangelisation hör till kyrkans väsen och uppgift. Varje församling och enskild kristen är utsänd att dela med sig av sin tro. Evangelisationens syfte är att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Den får inte orsaka att banden till individens egen kyrka eller samfund försvagas eller bryts. På detta sätt vill vi göra åtskillnad mellan evangelisation och proselytism, dvs. sådan aktiv strävan som innebär att förmå medlemmar, grupper eller församlingar inom ett kristet samfund att övergå till vårt eget samfund.

9 Sprid rätt information

Vi respekterar varje kyrkas och samfunds rätt till egen självförståelse och identitet. Därför förbinder vi oss att ge sanningsenlig information om varandra. Vi tar avstånd från varje form av förkunnelse och information som framhäver och idealiserar den egna kyrkan eller samfundet genom att ge en negativ bild av den andra.

10 Respektera individ och familj

Varje kristens andliga väg måste respekteras. När familjemedlemmar tillhör olika kristna kyrkor eller samfund är det särskilt betydelsefullt att betona enhet och inte splittring. Det är också viktigt att ta lärdom av dessa familjers erfarenheter. I pastoral omsorg om dessa familjer förbinder vi oss att samverka ekumeniskt.

Några av råden är riktigt träffande även för de inomkyrkliga förhållandena. Vikten av att bygga på den gemensamma tron bör leda till att idéer och förslag relateras till kyrkans centrum. Även organisatoriska och etiska frågor har ju någon koppling till trons mitt.

Ömsesidig respekt, tillit och öppenhet kan alla fundera över. På vilket sätt kan dessa värden fungera i kyrkorådets, kyrkofullmäktiges, domkapitlets, stiftsstyrelsens och kyrkomötets sökande efter en gemensam linje? För idag är det väl konsensus man eftersträvar och inte enbart att demonstrera styrkeförhållanden?

Viljan att förstå är inte den största av dygder i Svenska kyrkan. Inte om man kallsinnigt klassificerar andras hållning som fördomar upphöjda till teologiska resonemang och principer eller talar föraktfullt om kyrkmuppar. Ekumeniskt ska vi mötas som likvärdiga parter. I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord. Idén kanske kunde prövas inom en kyrka också? Det kunde helt revolutionera kyrkans sätt att fatta beslut. Skulle någon på fullt allvar kunna säga nej till den tanken?

Sprid rätt information är en god debattregel. Meningsmotståndaren ska kunna känna igen sin egen ståndpunkt i den andres beskrivning. Oftast karikerar vi varandra och ger oss på den överdrivna bilden, som om den vore sann. Fiendebilder kallas dessa överdrivna och falsifierade beskrivningarna av varandra. De är kända för att bidra till att trappa upp och försvåra motsättningar.

Till sist en suck. Det är lätt att ge råd. Och inte helt enkelt att själv leva efter dem. Men ska det än en gång leda till att man/vi bara resignerar?

Brygubben: Svenska Kyrkan tuffare �n m�nga tror

Brygubben: Svenska Kyrkan tuffare �n m�nga tror

Privatiseras religionen så avskaffas den

Universitetet i Glasgow är bara att gratulera. Sverige ska beklagas eftersom professorn i systematisk teologi vid Lunds universitet, Werner G. Jeanrond, flyttar. Han har en god insikt i samtidens trender och tendenser som han förenar med en djup kunskap om kyrka, tro och teologi.

I Svenska Dagbladet 22/10 invänder han mot populärföreställningen om att religion hör hemma i den privata sfären. Äntligen invänder någon på ett insiktsfullt sätt mot denna politiska och religiösa vingklippning. Jeanrond menar att bara för att tron är personlig blir den inte privat. Den berör alla mänskliga relationer och då kan man inte utesluta de politiska relationerna.

Utan att tveka säger han det många tänker: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen. Meningen bör läsas en gång till och präntas in: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen.

Hur kan han dra den slutsatsen? Förståelsen av religion är försnävad och den missar därmed religionens sociala och samhälleliga betydelse. Vi människor kan beskrivas utifrån relationer till mig själv, till naturen, andra människor och möjligen även till Gud. Om religion är egentligen är människans samlade r e l a t i o n a l i t e t, då bär varje människa på något av det religiösa.

Bland annat påpekar han att religionernas visionära kraft och sociala kompetens inte tas tillvara. Betoningen ligger religionens dåliga sidor. Han menar att folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Staten kan inte axla den rollen, klarar inte uppgiften. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna, skriver Jenarond, och religionerna får inte.

De som kräver och vill tränga undan religionen till den privata sfären bidrar också, enligt Jeanrond, till att religionerna kan mutera till något destruktivt och ont. Han förnekar nämligen inte alls att religion också kan vara både farlig och destruktiv. Men att utifrån ett sådant faktum dra slutsatsen att all religion borde avvecklas är lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda. Och skulle religionen begränsas till det privata kommer mot krafter att uppstå, de goda relationsgestaltande sidorna hos religionen förkvävs och risken för fundamentalistisk aggression förstärks.

Jeanrond misstar sig enligt min mening på den politiska reträtten från religionspolitik. I Svenska kyrkans sammanhang har nämligen de politiska partierna lyckats äta kakan (skilja kyrka stat åt och själva uppträda som religiöst neutrala och obundna partier) och ha den kvar (man har organiserat kyrkan med stat och kommun som modell och man leder och företräder som partier en kristen kyrka).

På ett plan motarbetas religionen och man vill tvinga bort den från en plats på samhällsarenan. Frågan är då om det inte är precis detsamma man arbetar för i Svenska kyrkan – tvingar bort den från den offentliga arenan och reducerar dess möjlighet att verka som kyrka i en bredare mening? Under alla omständigheter har man betsel och nosgrimma på kyrkan. Är det så det ska vara?


Werner G. Jeanrond har varit aktiv i den offentliga debatten. Han har även publicerat flera teologiska böcker med brett anslag under sin tid i Sverige. Nämnas bör Guds närvaro och Gudstro bägge utgivna på Arcus.

Andra bloggar om: Werner G. Jeanrond, Arcus, Religion, Privatreligion,

Anonym jakt på Svenska kyrkan

Klä hunden i en chick liten dress med budskapet: Ut ut kyrkan! Köp en mugg eller en tröja med budskapet. Skaffa en hemsida för att tubba människor att lämna Svenska kyrkan. Fyll den med det Du kan komma på för att få folk att gå ur kyrkan. Erbjud utträdesblanketter. Det är väl ett skämt säg? Nej, det är allvar. Men påpassligt nog undviker de ansvariga för webbsidan ut ut kyrkan. se att berätta vilka de är. Inga namn här – men anonymt propagandakrig och krypskytte.

Jag uppmuntrar de hemlighetsfulla antikyrkliga "informatörerna" att utveckla sin missionsverksamhet. Varför inte ett antal hemsidor för att lämna sitt politiska parti? En serie sidor för att få folk att överge sin fackförening? Locka fler att säga upp sin prenumeration eller gå ur någon förening man har råkat gå med i? Humanisterna tänker jag inte föreslå, för då tror någon att jag eller andra kyrkligt aktiva har något emot denna förening. Visst kan man som kristen humanist bli förvånad över tilltagsenheten när någon inmutar och försöker lägga beslag på en hel idétradition. Vad säger Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, KHS? Men friskt vågat...

Hur presenterar man då sitt mål på hemsidan, hur marknadsför man sin idé? Som följer:
Uturkyrkan.se startades eftersom det inte fanns någon enkel och lättfattlig site på internet för att lämna svenska kyrkan, något som många svenskar vill göra men färre vet hur man gör.

Aha, det är medmänsklig folkupplysning som driver de anonyma? Men sådan information finns att få på alla möjliga håll – bäst kanske hos Svenska kyrkan själv. Vill man säga upp sin prenumeration frågar man lämpligen Tidningen om proceduren.

Före år 1996 blev alla svenskar automatiskt medlemmar i Svenska kyrkan vid födseln om deras föräldrar var medlemmar.

Ja så kan man beskriva förhållandet. Men det var också Sveriges riksdag som hade bestämt hur det skulle förhålla sig. Då reglerades nämligen Svenska kyrkan via lag som våra allrakäraste politiska partier stiftat i riksdagen.

Den 1 januari år 2000 separerades stat och kyrka och svenska kyrkan är inte längre en statskyrka. Trots denna separation så står ändå alla de medlemmar som fötts in i kyrkan kvar som medlemmar, utan att någonsin ha tillfrågats om de har en tro, och i så fall vilken.

Här förutsätter de anonyma att enda medlemsgrund är personlig tro. Kyrkan arbetar naturligtvis för att tron på Jesus Kristus skall omfattas av flera. Men det är legitimt att tillhöra kyrkan för att man t ex tycker att kyrkan är bland de bästa på internationellt solidaritetsarbete. Andra vill värna kyrkobyggnaden så den inte blir till gymnastiksalar eller hotell (som i gamla sovjetunionen). Det begränsade stöd som staten betalar för att vara med och värna vårt gemensamma kulturarv är blygsamt i förhållande till de verkliga kostnaderna Kyrkan själv lägger ner för att slå vakt om vårt kulturarv. Somliga är kvar för att ge stöd åt kyrkomusiken, kyrkan är en av de största arrangörerna av musik- och kulturevenemang i landet. Andra tycker att kyrkan gör bra sakar för gamla eller unga etc etc. Därför frågar man inte alla medlemmar om de har en tro.

Enligt en internationell undersökning som utfördes år 2000 tror endast 16% av svenskarna på en personlig gud, samtidigt som hela 77% av svenskarna var medlemmar i svenska kyrkan år 2005.

Se där, stödet för Svenska kyrkan är något större än stödet för anonyma grupper som övar krypskytte.

Detta har lett till den märkliga situationen att Sverige är ett av de länder i världen med flest medlemmar i ett enskilt trossamfund, samtidigt som det är ett av de länder i världen med minst antal medlemmar i sagda samfund som faktiskt har en tro som stämmer med den samfundet säger sig ha.

Detta tycker vi är fel, och för att göra det så enkelt som möjligt att lämna ett trossamfund som man inte känner sig hemma i, och som man dessutom betalar tusentals kronor till i medlemsavgift varje år, har vi skapat denna site, vars syfte är att göra det enkelt att lämna in sin utträdesansökan till Svenska kyrkan. Tackar för förekommande vänlighet! Men många av oss tycker uppenbarligen inte att det alls är något konstigt eller något fel. Vi vill helt enkelt vara med i Svenska kyrkan.

Uturkyrkan.se är partipolitiskt, förenings och religiöst obunden.

Ska man tro på sådant? Att det bara är altruistiska, osjälviska och obundna syften? De anonyma kunde ha stöttat Lutherhjälpen, Rädda Barnen eller Röda korset – och så lägger de sin energi på detta? Om sanningen ska fram finns det några korta rader om att man använda det man betalat till kyrkan genom stöd till Unicef, Röda korset etc. Men det finns mycket annat man kan spara på bortsett från kyrkoavgiften.

Mig syns det att bakom hemsidan står någon slags jägargille vars enda intressanta villebråd är Svenska kyrkan och kristen tro.

Andra bloggar om: Humanism, Lutherhjälpen, Röda korset, Rädda Barnen, Kyrkotillhörighet,

Vykort - dåtidens blogg

Man kunde kommunicera långt innan nätet och bloggen var uppfunnen! Längtan efter att göra sig förstådd har alltid varit framträdande. Driften var stark att upprätta kontakt och få meddela sig med omvärlden. Urstark sedan urminnes tider.

För vykortssamlare är varje nytt kort i samlingen en tydlig påminnelse om denna starka trängtan efter förbindelse. Som på kortet från Wisby här ovan, skrivet först lodrätt och sedan vågrätt. Lusten att komprimera sitt budskap för att få så mycket som möjligt sagt fanns redan då den 23/9 1913. Den dagen är kortet poststämplat och avsänt från Visborgsslätt i Wisby till Nora.

För hundra år sedan kunde man få vänta veckovis efter tecken. Hur har släkt och vänner det? Hur mår dom, vad gör dom? Sedan sänds ett vykort. Och man får den efterlängtade informationen.

I centrum för uppmärksamheten fanns enkla frågor, inte helt olika dem mobilpratarna ständigt kungör i väntsalar, tågkupéer, på torg eller i affärer: Här är jag! Var är Du? Jag är på väg! Vad gör Du? Sedan skall jag! När kommer Du?

Vykorten innehåller information om liknande ting. Hur har Du det? Här är eller bor jag för tillfället. Vädret är soligt och regnigt. Det blåser och havet ligger stilla. Båtresan har varit förfärlig eller ljuvligt lugn. I kväll eller i morgon händer allt möjligt. Då skall vi eller jag...

Då vykort. Idag mobiler och bloggar, facebooks och...

Mitt budskap? Jag ville väl egentligen bara hälsa till Dig! Hoppas att Du har det bra! Själv ska jag ha en ledig dag. Solen skiner. Höstlöven faller. I morgon arbetar jag. Vore roligt att ses! Hör av Dig!
Vänliga hälsningar,
Lars B

Andra bloggar om: Vykort, Kommunikation, Mobiltelefon, Samlare, Hälsning

Norsk prästvigning och homosexualitet

Det som i dagarna delat det norska biskopsmötet och splittrar biskoparna är inte första hand synen på enkönat äktenskap. Stötestenen för dem är huruvida kyrkan kan viga homosexuella som lever i partnerskap till präster. Ett dokument i frågan finns på biskopsmötets hemsida.

Biskopsmötets hemsida har material i den frågan. Och norska tidningar har varit fyllda av artiklar om den frågan. Aftenposten är en av dem, Dagsavisen och Vårt Land några andra. Det man inte riktigt ser på avstånd är hur djupt in i kyrkan motsättningen går. På lokalplanet kan det till och med handla om att man får allvarliga problem i det ekumeniska samarbetet.

Motsvarande fråga i Sverige har inte förorsakat öppna meningsmotsättningar. Istället har frågan lösts mer internt och genom en gradvis anpassning har den förändringen gått relativt konfliktfritt - även om åsiktsskillnader funnits och enskilda öppet homosexuella personer fått utstå många påhopp. Och det trots att kyrkan behörighetsförklarat och vigt dem till ämbete och tjänst.