Kyrkornas Världsråd kritiserar Turkiet

Idag vill jag förmedla Kyrkornas Världsråds artiekl om Turkiets egendomliga aktioner mot det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. En stat vars rättsväsende agerar så självsvåldigt och hindrar det ortodoxa ledarskapets räckvidd har långt kvar innan man kan ta en rättmätig plats i religionsfrihetens Europa.


World and European ecumenical bodies express support and solidarity to the Ecumenical Patriarch
Ecumenical Patriarch Bartholomew met with WCC Officers in Phanar, December 2006
At a time when the Orthodox Ecumenical Patriarchate of Constantinople - today’s Istanbul - is facing growing hardships imposed by decisions of the Turkish judiciary, members of the worldwide ecumenical family have expressed support and solidarity to His All Holiness the Ecumenical Patriarch Bartholomew.

On 26 June a ruling by Turkey’s Supreme Court of Appeals contested the ecumenical standing of the Patriarchate, stating that it is a religious body only authorized to perform religious functions for the Greek Orthodox minority in the country. The Court also ruled that the Patriarchate does not have any legal personality and that the Patriarch is not allowed to bear the title “ecumenical”.

The ruling stated that the Patriarch as well as the Patriarchate officers are subjected to Turkish law regarding their titles and activities. On 21 August Bartholomew was summoned to testify before a prosecuting authority in Istanbul on his use of the title “Ecumenical” at a world conference of Orthodox youth that took place in the city a few weeks earlier. In the face of these developments, on 27 August the Conference of European Churches (CEC) expressed its “strong support” for the right of the Patriarch to use of the title “Ecumenical”.

In a letter addressed to Bartholomew, CEC’s general secretary, the Venerable Colin Williams, wrote: “We could think of no other church leader in Europe who is so naturally recognised as a key figure in the ecumenical aspirations of the [continent’s] churches.” On 29 August a similar letter addressed to Bartholomew by the World Council of Churches (WCC) general secretary Rev. Dr Samuel Kobia expressed the Council’s “whole-hearted appreciation of the authenticity and importance of the Ecumenical Patriarchate as an institution and the Ecumenical Patriarch as an office within the wider church world”.

In his letter Kobia conveyed to the Patriarch the WCC’s “firm support” and reaffirmed Bartholomew’s “ecumenical standing” while cherishing his “leadership in the global ecumenical movement”. The letter invites WCC member churches to pray for the Ecumenical Patriarch and to offer him expressions of solidarity. Kobia also noted “with satisfaction” that, “despite the current difficulties, there is also recognition and appreciation being accorded to you and to the Patriarchate from within Turkish society”. According to Kobia, “these sentiments” are “a credit to the nation” and should be “widely heard and clearly understood”.

The recent developments have been criticized by some in the Turkish media. “It is very hard to understand our sensitivities,” wrote Cengiz Aktar, a professor of European studies at Bahcesehir University, in the English-language newspaper Turkish Daily News. Commenting on the “absurd decision reached by the Court of Appeals” regarding the title of “Ecumenical,” Aktar affirmed that present day Turks “have much to learn” from their Ottoman predecessors. It was under Ottoman rule that the Patriarchate’s Theological School was established in the island of Halki in 1844. The school has been closed since 1971.

The title 'Ecumenical' is given only to the Patriarchate of Constantinople as ‘first among equals’ among world Orthodox leaders. In consequence and over many centuries, it has become the name by which the Patriarchate is known throughout the world. Although the number of Greek Orthodox Christians in Turkey is relatively small, the faithful under the Patriarch’s direct ecclesial authority are about 5 million worldwide. Additionally, albeit in a non jurisdictional sense, he is widely recognized as spiritual leader of the world’s 300 million Orthodox.

The Greek Orthodox are not the only religious minority facing hardships in Turkey. Hindrances to their normal activities are also faced by the Armenian and the Syrian Orthodox, among others. Last April three Christians working in a religious publishing house in Malatya were murdered, and before that event a Catholic priest had suffered the same fate. At that time the WCC general secretary expressed the Council’s “serious concern” and “dismay” in a letter to the Turkish authorities.

Bartholomew is scheduled to address the opening service of morning prayer at the Third European Ecumenical Assembly to be held in Sibiu, Romania, 4-9 September 2007. The concern about the current situation faced by the Ecumenical Patriarchate is likely to be raised at this gathering of some 2100 delegates from most of the continent’s church traditions. Full text of the WCC general secretary’s letter to the Ecumenical

Patriarch:http://www.oikoumene.org/en/news/news-management/all-news-english/display-single-english-news/article/1637/en/resources/documents/general-secretary/messages-and-letters/29-08-07-letter-to-the-ecumenical-patriarch-bartholomew.html



Press release of the Conference of
European Churches:http://www.cec-kek.org/content/pr-cq0736e.shtml


WCC’s letter of 1 May 2007 to the Turkish authorities: http://www.oikoumene.org/en/news/news-management/all-news-english/display-single-english-news/browse/6/article/1634/wcc-asks-turkish-governme.html

Website of the Ecumenical Patriarchate of Constantinople:http://www.ec-patr.org/default.php?lang=en

Website of the Third European Ecumenical Assembly: http://www.eea3.org/

Viftar man med skynket för att reta?

Vilken plats har övertygelser och idéer i personligheten? Frågan blir aktuell därför att Nerikes Allehanda har publicerat Lars Vilks bild med profeten Muhammed som rondellhund. Med bilden i tidningen blev det starka reaktioner – muslimer protesterade och demonstrerade. Till och med länder som Iran och Pakistan lär ha invänt mot publiceringen. Och tidigare visste det väl inte ens om att Nerikes Allehanda fanns.

De starka reaktionerna från religiösa människor, styrkan i reaktionerna antyder att de upplever sig personligt kränkta, kan de ha att göra med att tron oupplösligt förenas med en människas personlighet. Reaktionerna tycks nästan instinktiva, som pavlovska reaktioner.

Går tron hos somliga religiösa människor så djupt att den borde liknas vid en del av den egna identiteten? Människor har inte en tro utan är sin tro? Ungefär så som Gamla testamentets nefesh fungerar – människan har inte en själ utan är en själ, en levande andlig varelse. Det skulle förklara varför reaktionerna på förlöjligande av det trons människor håller för heligt blir så starka, ibland omåttligt häftiga.

Å andra sidan reagerar inte alla. Vilket inte behöver betyda att tron hos dem är grundare eller sitter ytligare. Det kan vara så att de lärt sig leva med det sekulära samhällets skyldig- och rättigheter. Man har rätt att förlöjliga och ta avstånd från det andra håller för heligt. Samtidigt har alla naturligtvis rätt att protestera mot det man upplever som andras förakt och nedlåtenhet.

Sedan är frågan om när det är befogat att utöva rätten att förlöjliga andras tro och övertygelse. Viftar man med skynket, denna gång Lars Vilks bild, enbart för att reta eller för att säga något meningsfullt om yttrandefrihet eller religion? För visst verkar det fånigt och inskränkt om man gjorde det enbart för att man kan och får.

Andra bloggar om: Profeten Muhammed, Nerikes Allehanda, Heligt, Lars Vilks, tro, själ

Monopol spelar roll
Sveriges regering har skrivit brev. I ett svar till EU-kommissionen har man trätt upp till försvar för de svenska spel(monopols)reglerna. Idag skriver man i DN att:

Den borgerliga regeringen fortsätter att försvara det svenska statliga monopolet för spel på sport, trots kritik och hot om domstol från EU-kommissionen.

I ett 19 sidor långt svar på kommissionens så kallade motiverade yttrande från i juni, går regeringen igenom invändningarna mot den svenska lagstiftningen för spel på sport.

EU-kommissionen hävdade i sitt yttrande, ett steg i en process som kan sluta i EU:s domstol, att de svenska reglerna strider mot EU:s lagstiftning för fri rörlighet för tjänster. Utländska aktörer stängs ute och de svenska reglerna är för långtgående även om syftet skulle vara att skydda konsumenterna, anser kommissionen.

I Svenska dagbladet E24 citeras den ansvarige statssekreteraren Per Jansson: Grunden i vårt svar är att vi tycker att Sverige svarar upp mot de krav som EG-rätten ställer. Dels är vi uppbackade av en dom från Regeringsrätten och dels av Placanica-domen från EG-domstolen. EU godkänner att ett nationellt skyddsmotiv står i förgrunden, så länge det är proportionellt. Vad gäller grundprincipen råder det ingen skillnad mellan svensk lag och EG-rätten. Vi stärker skyddsmotivet påtagligt genom att se över och modernisera lagregleringen.

Att spelmonopolet ska behållas borde alla goda krafter kräva. En "fri" marknad är bara fri för de stora företagen och inte för konsumenterna. Konsumenternas frihet kan liknas vid att löpa gatlopp mellan ivriga påpiskare som vill locka/tvinga/lura till spel, spel och ännu mera spel. Vad är det för frihet att luras av sina pengar och att löpa risken att fastna i ännu ett beroende?

Andra bloggar om: Spelmonopol, Spel, EU-kommissionen, Regeringen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter

Ateismen ser grandet i den troendes öga
Varför är andra människors villfarelse viktigare än att utveckla den egna övertygelsen? Vari ligger drivkraften att hellre bekämpa andras tro än att övertyga om det egna tänkandets fördelar? Vad lockar så i den kristna tron (och andra religiösa traditioner) att de troendes brister får bära ens eget engagemang?

Är den egna iden så fattig att den måste bäras av ett stort MOT? Är den egna traditionen så grund att den enbart klarar sig som ett ANTI? De kära Humanisterna ägnar enligt min mening osunt stort intresse för tro och religion. Osunt därför att de knappast någonsin uppfattat eller erkänt att tro även har mängder av goda sidor, utmärkta konsekvenser och samhällsnyttiga effekter! Om den ateistiska rörelsen har tron som förutsättning är den på defensiven redan från början. Och den lever bara såtillvida det finns en religion att strida och opponera sig mot. Man tar sin styrka från religionen. När sig av den.

Ateismen som alternativ är på fel väg därför att den är ofattbart uppslukad och trollbunden av grandet i den troende människans öga. När Richard Dawkins bok kommer ut på svenska flyttar man säkerligen fram sina antireligiösa och religionsfientliga positioner. Fel, fel, fel ropar man till kyrka och tro.

Under tiden bryr sig de flesta religiösa människor hälsosamt nog inte särskilt mycket om den organiserade ateismen. Fullt upptagna som de är med att verka som frivilliga i medmänniskors tjänst. Och att ge ekonomiskt stöd, andlig support och uppmuntran till många av utsatthetens människor. Aktiviteterna når också utöver världen via Lutherhjälpen, Missionen, Diakonia eller eller genom några andra av den kristna solidaritetens organisationer.

Ateistens förenklingar

Intellektuell ohederlighet?
Först nu har någon fäst min uppmärksamhet på att Christer Sturmark anser att humanisterna blir bemötta med och utsatta för intellektuell ohederlighet. Och att denna ohederlighet blir kanske som mest synlig i undertecknads inlägg under Dagenseminariet i somras under Almedalsveckan i utbyte med Maria Carlshamre. Se själv på tidningen Dagens webb-TV.

Här ett långt citat ur Sturmarks blogg:

Det betraktas fortfarande som lite "finare" att vara kristen, än att vara muslim, hindu, buddhist, eller ateistisk humaist. De troende tycks alltförofta omfatta föreställningen att moral är likställt med religiös tro, att humanismen är historielös medan kristendomen har historia, att de troende har en värdegrund medan humanisterna saknar det etc.

Inget kunde väl vara mer fel. Dessa vanföreställningar och i retoriska ohederlighet fomulerades kanske tydligare än någon annanstans av kontraktsprosten Lars B Stenström seminariet med Maria Carlshamre.

Han säger till publiken, utan att blinka: "Antingen tror man på Gud, eller också så tror man bara på det som går att väga och mäta". HAn försöker alltså medvetet lura publiken att tro att det bara existerar dessa två alternativ. Kan det bli mera torftigt?

Kanske känner kontraktsprosten någon som verkligen bara tror på det som går att väga och mäta, jag gör det inte i alla fall. En sådan person lider snarare av grav filosofisk förvirring.

Om vi ska ha en bra debatt om religion och politik, tro och vetande i Sverige, då får nog prästerskapet och andra trosrepresentanter höja den intellektuella ribban och hederligheten några nivåer i mötet med Humanister.

Så långt Christer Sturmark. Jag behöver inte returnera hans anklagelser. Men kan konstatera att Sturmark inte alls är främmande för retoriska knep och att han citerar dåligt. Det handlade om ett meningsutbyte mellan mig och Maria Carlshamre om muslimer kan känna sig hemma i ett rum med krucifix och ikoner (som man hade i skolkyrkans rum på Säveskolan i Visby). Jag konstaterade att "muslimer ofta kan känna mer vänskap med dem som tror på Gud än de som faktiskt säger att det inte finns någonting utöver det vi kan väga och mäta."

Vill man missförstå så gärna det. Vill man tro att jag försöker lura publiken, att jag är intellektuellt ohederlig så står det var och en fritt. Uttrycket är naturligtvis en metafor, en omskrivning, en bild. Men även språkliga uttryck och metaforer har Christer Sturmark problem med, särskilt om de yttras av en kristen. Menar han allvar när han vill återge min uppfattning som att det bara finns två ytterligheter, kan det stämma att han inte begriper vad som avses?

Uttrycket "det vi kan väga och mäta" syftar på det man brukar kalla en vetenskaplig världsförklaring. Ofta och särskilt i debatter om tro, religion och ateism ställs en sådan "vetenskaplig världsförklaring" i absolut motsats till tron på Gud. Man behöver bara läsa Dawkins The God Delusion för att få det bekräftat. Och i den polariseringen är det ingen tvekan om var de flesta muslimer känner sig hemma - bland dem som har en tro på Gud.

Andra bloggar om: Sturmark, Humanisterna, Tidningen Dagen, Webb-TV, Säveskolan, Visby,Dawkins , The GOD Delusion, Skolkyrkan

Avskaffa religionsfriheten, sa Maria
Trons plats i vårt samhälle diskuterades i somras under Almedalsveckan vid ett seminarium anordnat av tidningen Dagen. I ett av sina inlägg föreslog Maria carlshamre att religionsfriheten skulle avskaffas. Det räöckte med alla de andra fri- och rättigheterna.

Seminariet finns på Dagens webb-TV. Vad handlade det om och vilka deltog? Jo:


(g) som i Gud: Tron en privatsak eller offentlig?

Torsdagens förmiddagsseminarie om Tro är en privatsak, eller mitt i det offentliga.
Maria Carlshamre, Lennart Sacrédeus, Lars B Stenström
Samtalsledare: Thomas Österberg

Barns mognad

Vägverkets hemsida kan berätta det många föräldrar tydligen aldrig tagit till sig. Där finns ett utomordentligt avsnitt om barns mognad och trafiken. De som vill semestercykla med barn på vanliga vägar borde studera dessa fakta noga. Även föräldrar som cyklar med mycket små barn till köpcentra eller mitt i städerna borde slå upp Vägverkets hemsida och läsa om barn!

Så här skriver man om barns mognad:
Redan under 1960-talet visade barnpsykologen Stina Sandels forskningsresultat att barn kan inte prestera över sin mognadsnivå. Barn upp till tioårsåldern saknar biologiska förutsättningar för att vid alla tillfällen visa ett trafiksäkert beteende. De kan inte tränas till ett korrekt beteende i en komplex trafikmiljö. Det beror på mognadsfaktorer som inte är färdigutvecklade hos barnen. Barnets synförmåga är inte färdigutvecklad förrän i tonåren. Dessutom tar det lång tid att lära sig tolka vad ögat egentligen ser. Att uppfatta föremål i rörelse och bedöma deras hastighet är något som fordrar erfarenhet och träning för såväl barn som vuxna.

Barn i förskole- och lågstadieåldrarna har svårt att ställa om blicken från närseende till fjärrseende. Dessutom har barn ett snävare synfält än vuxna, med sämre möjligheter att uppfatta rörelser ur ögonvrån. Inte heller fungerar samordningen mellan att gå och samtidigt titta på samma sätt som hos vuxna, än mindre klarar barnen av att springa i en riktning och samtidigt titta i en annan. Barns förmåga begränsas även av att deras hörsel inte är färdigutvecklad. Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna uppfatta varifrån ljud kommer. Det kan mycket väl hända att små barn ser på en bil och springer på en annan som signalerar.

Man kan inte heller vänta sig någon konsekvens i barnens trafikbeteende. Ett och samma barn kan ena dagen visa upp ett trafiksäkert beteende, men nästa dag vara en dålig trafikant. Små barn uppfylls lätt av sina känslor som glädje, ilska eller plötsligt intresse för någonting och ger då lätt efter för sina impulser. Det kan då hända att de springer över gatan till en kamrat.

Barn är små till växten. De kan inte se över bilarna för att överblicka situationen och inte heller se vägmärken som sitter högt upp. De syns inte heller så bra av andra trafikanter. Det är därför viktigt att främst sträva efter säkra närmiljöer för barnen. (Ur skolbarns trafikmiljö 1991:29)

Andra bloggar om: Vägverket, Barn och trafik, Trafik, Barns mognad

När blir barn tillräckligt stora?
Funderar Du aldrig på när barn är tillräckligt stora? Hela tiden kommer nya stadier då man äntligen är tillräckligt stor. Då får man göra vad man inte kunnat. Äntligen får man pröva på och ilsket inse att detta är svårt.

När är barn tillräckligt stora? Och nu tänker jag inte komma in på de andliga frågorna om när barn kan tro eller så. Nej min enkla fråga är: när är barn tillräckligt stora för att cykla i trafik? Femåringar som vinglar fram längs vägkanterna på Gotland under sommaren fick mig att inse att barn inte är tillräckligt stora. Farliga och osäkra, impulsstyrda och utan nödvändig färdighet. Deras häftiga skimrande skalbaggsformade hjälmar glimmar i solen. Men kan de cykla?

Motoriken är oslipad och ryckig. Perceptionen begränsad och erfarenheten minimal. Så när är barn tillräckligt stora? Och när ska vuxna människor bli så mogna att de kan inse barns begränsningar?

Är det någon som vet när barn är tillräckligt stora?

Andra bloggar om: cykla, Trafik, Barn i trafiken, Cyklande barn, Cykelhjälm

Störst går först
Djungelns lag betydde förr att det fanns en oskriven norm, regler för hur man skulle leva. En lag som inte skrivits ner. I Wikipedia utläggs begreppet såsom vi använder det i dagligt tal. Där menar man att det betyder att någon eller några gör precis vad de vill utan inblandning eller med respekt för lag och rätt, för samhällsregler. I Djungeln härskar normen att störst går först.

Den enskilde spelaren har ingen chans mot bolagen. Den som går under får inte den hjälp han eller hon behöver. Pliktskyldiga (eller framtvingade) donationer till behandling av spelmissbrukare tar inte bort det cyniska i spelvärlden. Den invasion som spelbolagen har försökt genomföra får allt större kraft. Ändringen av lag i England som reglerar spelbolagens reklam kommer att skölja över oss i den nära framtiden. Och redan nu kan man knappast klara sig undan att få reklam för internetpoker eller andra spel om man dristar sig ut på nätet.

Ger bolagen människor det de vill ha? På ett sätt levererar man spänning och upplevelser. De flesta upplever dock besvikelse och har samtidigt blivit av med sina pengar. Hur frivilligt deltagandet i spel och dobbel än kan se ut att vara, är det för somliga ett långverkande gift, vanebildande och nedbrytande. Och bolagen ägnar sig åt att exploatera människors oro för sin ekonomiska situation och sin framtid. Illusionen att ens framtid kan ordna upp sig via storvinster hålls vid liv genom att några få "har tur" och det stora flertalet bekostar inte bara fåtalets vinster utan göder och föder bolagen långt utöver det rimliga!

De starka växer sig allt starkare och rikare och de drabbade talar vi helst inte om. Djungelns lag! Cyniskt!

Var håller Fantomen hus?

Nu flaggar spelbolagen för ökad reklam, berättar Svenska Dagbladet. Man skriver att de brittiska tv-reglerna bäddar för massiva kampanjer. Genom nya TV-regler i England kommer den svenska spelmarknaden att översvämmas av aggressivare marknadsföring från platser där andra än de svenska reglerna gäller.

TV 3 och Kanal 5 sänder från England och kan därför handla utan större hänsyn till svenskt regelverk. Nu expanderar Betsson, Unibet och expekt.com. Och Partypoker, bet 24 och Ladbrokes är andra viktiga aktörer. Genast flaggas från Svenska spels sida att även de kommer att intensifiera sin reklam. I Resumé kan man läsa att Ladbrokes letar reklambyrå. "Anledningen är att brittiska myndigheten Ofcom ändrat på sina regler så att det för första gången blir tillåtet med tv-reklam för spelbolag i brittisk tv.

Därför planerar nu Ladbrokes att dra igång en stor tv-kampanj i Norden. Kampanjen ska gå i de utlandsflaggade Viasat- (TV3, TV6) och SBS-kanalerna (Kanal 5, 9).
– Vi har inte synts tillräckligt den senaste tiden och behöver öka vår insats, säger Douglas Roos, vd Ladbrokes Norden."

Folkhälsoministern Maria Larsson ser inga risker med ökad konkurrens. Folkpartiet har en egen diskussion om frågorna. Partiet vill dessutom släppa spelmonopolet på hemmaplan och öka konkurrensen. De säger sig samtidigt vilja öka kraven på spelbolagen att agera ansvarsfullt.

Mer spelreklam syftar naturligtvis till att locka fler till spel. Och ökad konkurrens kommer säkert att få marknaden att växa. Fler aktörer ger fler tillfällen till spel. Cyniskt kommer många fler att dras in i ett beroende de inte kan hantera. Fantasin räcker knappt till för att beskriva vad som händer med de spelberoendes familjer och hälsa. Tala om skuldfälla…

Trots att det är lagstiftning som förändrar situationen blir det djungelns lag som kommer att råda, även om man klipper och ansar lite i kanterna. Men var är djungelpatrullen? Och var finns Fantomen? När busarna dyker upp brukar Fantomen röja upp, han upprätthåller lag och ordning. Denna gång finns ingen Fantomen i sikte. Och vare sig han eller djungelpatrullen har någon chans. Det slår jag vad om!

Andra bloggar om: Spelmonopol, TV-reklam, Svenska Dagbladet, Betsson, Fantomen, TV 3, Kanal 5, Folkpartiet, Maria Larsson

Nu är det dragning
Kom och köp en lott. Spela på hästar. Pröva poker på nätet. Din lycka är gjord, Din framtid trygg. Och människor strömmar till och somliga spelar snart mer än de har råd till. Spelberoendet ökar dramatiskt. Då undrar man om inte speldjävulen gripit svenska folket.

Eller är det bara några gotlänningar i vilstolar som drabbat dem? Lett å vinne? På en kanal delar man ut resor och bilar. I ruckel och herrgård samlas människor med sina spelbrickor. Så länge en liten rund farbror med mustasch var loket som drog showen sågs många bleka av spänning.

Hos alla mal samma inre monologer, de mumlas som österländska mantran: Nu är det min tur att ha tur. Äsch! Men nu då…? Neeej! Den här gången är det min tur. Bara en gång till. Men det är som förgjort!

Spelet kan vara förströelse och lite avkoppling. En stund
drömmer man sig bort från allt som tränger på. Det kan säkert behövas. Spelets tjusning är längtan efter att bli rik, efter överflöd och bekymmerslöshet. Med lite mer i plånboken lite mindre bekymmer. Vardagens bekymmer krymper, tänker man. Med en ny bil i garaget och en villa i Sandhamn ökar glädjen runt köksbordet. Tror man.

Några vinner stora vinster. De skrapar fram ett månatligt bidrag till kassan. Då är det lätt att glömma att den som vinner mest är alltid arrangören. Spel är som många önskar just vinstgivande verksamhet. Men den som vinner är den som fixar spelet. Affärsidén är att omfördela tillgångar med hjälp av slumpen och turen. Men om slumpen skulle styra arrangörens överskott, ja då upphörde nog verksamheten bums. Mera sportsligt vore om arrangören fick sätta sina pengar på spel såsom spelaren, konsumenten måste göra.

Spelorganisatören lever på att sprida en illusion. Den att varje spelare är en möjlig vinnare – när varje spelare är en nödvändig förlorare. Med några enstaka undantag. För att vi ska tro vi är vinnare får vi ibland tillbaka 25 kronor. De var ju våra alldeles nyss och smart nog återlämnar arrangören pengarna till några av oss. Resten blir skinnade.

Kallblodigt utnyttjas lockelsen att komma på grön kvist. Hoppet om vinst får den fattigaste att lämna sin sista skärv. Se där - en förbindelse med den bibliska världen. Den siste att köpa sin lott blir den förste att slita sitt hår!

Spelaren vidtar desperat alla vidskeplighetens mått och steg. Läser horoskop. Köper sina lotter på en onsdag. Skaffar lotter som slutar på samma siffra som bilnumret, telefonen, gatuadressen eller åldern. Den mest inbitna individualist ingår i små spelkollektiv för att öka chanserna. Nu mina vänner är det dragning! Dragning lika med blåsning!

Andra bloggar om: Loket, spelberoende, Lotter, Speldjävulen, Förlorare, Svenska spel, Bingolotto

Sjunger gör man på egen risk
Följande episod har jag uppsnappat i något sammanhang. I Amerika sjöng en deltagare med enorm volym på sin röst och tog i så till den grad att inga andra psalmsångare hördes. Det kommenterades från predikstolen: Käre broder, idag har vi särskilt glatt oss åt att höra Dig sjunga. Det ger oss anledning att tacka Gud för att han också skapade kråkan och inte bara näktergalen.

Egen reflektion: Psalmsång handlar om att alla: kråkor och näktergalar, koltrastar, kornknarrar och storspovar eller vad vi nu råkar låta som, tillsammans brister ut i sång.

Sticka i foten
På en kolonns kapitäl i Tingstäde kyrka har en man huggits ut. Mannen som sitter där försöker dra ut en sticka eller en törntagg ur foten. Törntaggutdragaren är Liderlighetens personifikation har man sagt.

Men i honom kan man känna igen människans ständiga och fåfänga försök att själv befria sig från sin synd.

Sedan 1200-tales början har han hållit på. Ett verk av den medeltida och anonyme stenmästaren "Calcarius" (Gotlands kyrkor, Lagerlöf/Svahnström).

To tell the whole truth

I min ungdom blev jag oerhört smickrad
när en massa duktiga och belästa yrkesmänniskor
begåvade och skickliga akademiker
vill låta mig, den oskolade och oerfarne nybörjaren,
skriva en utförlig rapport i ett svårt och viktigt ämne
Så jag sa mitt ja

När dagen för presentationen av rapporten kom
hade jag inte skrivit en rad –
jag hade inte klarat uppgiften, den var för svår
Svett i pannan, dunkande hjärta, fjärilar i magen
Hur skulle jag göra?
Jag fick helt enkelt ringa några personer och erkänna
att det här hade jag inte klarat och skulle heller inte
i framtiden komma att klara uppdraget

Jag ville vara så duktig, jag ville kunna så mycket
jag ville betyda något, men det gick inte
Gissa därför om texten (Matt 21:28-31) känns i magtrakten
att säga ja till uppgiften men sedan inte utföra den
det har jag varit med om – har Du?

Texten är perfekt för dagens samhälle
Religionen har tvingats bort från den sociala arenan,
skola, vård och omsorg, där det mesta sköts av staten
Mångfalden inte bara av nyutkomna böcker
utan av åsikter och medier gör att vi inte längre
har samma referensramar – kultur- och mediereferenser
går förlorade. Man har inte läst eller sett
Psykologin har istället blivit religionens nya hemmaarena
Jag vill känna tro, sjöng Marie Fredriksson, hon i Roxette
Religionen har alltmer kommit att handla om hur vi reagerar
den rör vad vi tänker, upplever och känner

Här kommer en växande ateism att angripa oss
hårt, genomtänkt och målmedvetet
Religionen tänker och säger ett och gör ett annat
Dessutom, det religionen säger och hävdar tankemässigt
är fel från början till slut – en illusion
Richard Dawkins The God Delusion kommer snart på svenska
en antireligionsbok med hårda angrepp
och ständiga ironiska och raljerande slängar
”Jag angriper Gud, alla gudar, vadsomhelst och alltsomhelst
övernaturligt, när och hur de än har eller kommer att bli uppfunna.”
I praktisk handling leder religion och tro
enligt ateisterna också till
tvång, övergrepp, till våld och krig
Här måste vi alla rusta oss – tänka klart
och handla medvetet, medmänskligt och i solidaritet
med och för de som är mest utsatta
vi måste göra ja-handlingar i vingården

Vilka människors handlingar får oss att reagera
och känna starkast? Politikernas!
En utbredd mening är att de lovar brett i valrörelsen
och håller tunt under mandatperioden
Att de presenterar valfläsk så det vattnas i munnen
men ger oss barkbröd att äta

När de väl fått oss i valurnan börjar diskussionen
om det verkligen var ett löfte som gavs
eller om det bara var en utfästelse
Ja stackars politiker, jag säger bara det
Hur ska de klara av alla ilskna väljare…
Vi som vet bäst och har alla svar på distans
Vi som svajar likt grässtrån för vinden
böjer oss än hit och än dit

Hur ska politikerna klara av Jesus?
Det måste vara en plåga för en politiker
att läsa dagens text i Matteus 21:28-31
Den handlar om att säga ett och göra något annat
Men skyll inte på politikerna, peka inte ut dem
som hycklande, de är som du och jag
de tillhör ingen annan sort, de är inga utomjordingar
De kommer ur alla möjliga sammanhang
och de har lika goda kontakter
med människor som du och jag

Låt mig avslöja: de är vanligt folk som du och jag
Politikerna förtjänar vårt stöd därför att
de vill ta ansvar vill göra nytta, de vill stå till tjänst
Men - Vi kan gott vara kritiska mot dem som
säger ett och gör ett annat
dem som handlar orättfärdigt
och vi kan gott ifrågasätta partipolitiken
och partiernas högmodiga anspråk
när de förvandlar tro till vetande
Det finns inget parti där inte den egna övertygelsen
slår ut bättre vetande, där tro blir veta
Ni hörde kanske Mona Sahlin hävda i sitt sommarprogram
när hon var kritisk till religionens människor
därför att de gör tro till veta
och just då klirrade det rejält och hörbart runtom
i alla politiska glashus

Jesus har gjort klart för oss att vårt tal ska vara sådant
att ja skall vara ja och nej ska vara nej (Matt 5:37)
Do you swear to tell the truth, the whole truth?
and nothing but the truth, so help you God?
I do! Vi har hört eden avläggas i hundratals filmer.
Gud hjälper oss genom Jesus att bli sådana
att edsavläggelsen blir överflödig
ja är ja och nej är nej jämt och samt
i vått och torrt

Helgjutenheten är nödvändig för den
som vill följa Jesus
Till Guds vilja kan vi människor säga ja
och vi kan vända den ryggen och säga nej
Vi kan välja att göra Guds vilja
och vi kan vägra att delta i Guds verk

Ske din vilja, låt din vilja ske ber vi
ibland smått tanklöst om i Herrens bön!
Ändå tycks oftast våra egna önskningar
vara viljan som sker, som styr

Historien Jesus berättar om de två sönerna
syftar på publikaner och tullindrivare
som efter åratal av synd och egen vinning omvänt sig,
de hörde Johannes döparens förkunnelse
och de gjorde bättring

Att arbeta i vingården betydde att verka i Israel,
i den aktuella tiden
för dig och mig betyder det av vi tänker
Sverige och Örebro, här och nu

Lyssnarna då kände igen sina mest religiösa ledare
de som hela tiden offentligt sagt sitt ja till Guds vilja
men handlat på ett annat sätt
Människor är inte dumma, de genomskådar hyckleriet
och de ser det goda hjärtat

Alltihop kan smälta samman till frågan
om det vi säger och gör talar samma språk
Inte skall var och en som säger till mig
Herre, Herre komma in i himmelsriket, utan den
som gör min himmelske Faders vilja (Matt 7:21)
säger Jesus. Handlingen går utöver vad man säger
För att ladda berättelsen med ännu mer upprorisk kraft
lyfter Jesus fram de föraktade, tullindrivare och horor
Nu är de våra föredömen, de som först sagt sitt nej
också genom sina liv - men sedan omvänt sig
och ställt all sin förmåga och kraft,
all sin värme och kärlek i Guds tjänst
Ni hör i Guds tjänst, deras liv har blivit gudstjänst

För den ärlige återstår funderingarna över
vilka ja-handlingar som stämmer med det Gud vill
Här är inte alla kristna samstämmiga
Men Jesus frågar inte här efter kyrkan - han vill ha vårt
alldeles personliga svar, vår egen reaktion
och sedan vill han ha vår handling
och att våra ord svajar en aning
kan han möjligen stå ut med
men inte att vi som lärjungar och kristna
låter blir att göra Guds vilja

Ett problem är att våra egna önskningar
talar så högt och tydligt i vårt inre
som vore de Guds röst
Vi måste gång på gång fråga oss
hur vi förstått och prövat uppdraget
att kallelsen till tjänst verkligen är från Gud
Hur vet Du att det Du uppfattar som Guds röst
inte bara är Din egen ambition och längtan?
Egennyttan som förklädd Gud?

Det finns fler komplikationer
Paulus hävdar att viljan att göra det rätta
finns hos honom/hos oss men inte förmågan:
Det goda som jag vill det gör jag inte,
men det onda som jag inte vill - det gör jag (Rom 7)
och han förklarar att vi förlorar denna inre kamp
genom synden, och från den kan bara Gud
genom Jesus Kristus lösa oss

Vi kan inte enbart genom egen kraft
bli helgjutna så att tanke och handling
talar samma språk, trovärdighetens, Gudslikhetens språk
Vi behöver Guds stöd och hjälp
Från honom flödar rätten fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström

Predikan i Olaus Petri/11söndagen e Trefaldighet

Jag deltar i test - alltså finns jag
Dröj inte längre. Nu kan man ta reda på vilken teologisk profil man har. Utifrån ställningstaganden i de kyrkoskiljande och laddade teologiska frågorna (några av dem) kan man få ett besked om vad man är eller var man hör hemma.

För många kan det komma som en total överraskning att man inte alltid råkar vara det man tror man är. Egentligen hör man hemma i en annan trdaition, i en annan kyrkas religiösa huvudfåra. Hoppsan!

Lev inte längre i okunskap. Pröva Dina vingar. En som testat är David Nyström som skriver bloggen Metanoia. Ta reda på vad Du tror och var Du hör hemma. Det bör ingen teologiskt och religiöst intresserad missa!

TEST (på engelska)

Festliga och föränderliga nyheter
I Kyrkans Tidning kan man läsa att ”Vrigstad-Hylletofta församling utanför Sävsjö i Växjö stift säger nej till en bredbandsmast i kyrktornet i Hylletofta. Nu ska länsstyrelsen yttra sig i frågan. – En lokal bredbandsleverantör har skickat in en ansökan till kyrkonämnden, men kyrkorådet sa nej, berättar Åke Hultqvist.”

I Aftonbladet vinklades nyheten på följande sätt: Kyrkan i Hylletofta tror att församlingen väljer att porrsurfa i stället för att gå till kyrkan. Därför säger kyrkan stängt nej till att låta bredbandsutrustning monteras upp i kyrktornet, uppger TV4 Jönköping. Det lilla samhället Hylletofta utanför Sävsjö kan förbli utan bredbandsuppkoppling. Anledningen är att kyrkan inte vill bidra till att invånarna får möjlighet att porrsurfa på internet.

Där går brebandsgossarna och kollar lilla Hylletofta och upptäcker ett läckert kyrktorn. Då slipper man bygga själv och kan låta tornet sända ut annat än klockklang. Tornet kan fås att peka åt andra håll än mot himlen. Strålande, tänker väl entreprenörerna och försöker sälja sin idé.

Kyrkan lokalt säger sitt nej och så drar vågorna fram i vattenglaset. TV 4 lyfter fram antiporrargumentet utan att ange vem som hävdar att det är vad internet utnyttjas för som hindrar byggandet av en antenn i kyrktornet. Plötsligt måste kyrkan försvara sig mot antydningar att man vill lägga sig i hur människor använder internet!! Var verkligen frågan om porr något som kyrkorådet brydde sig om? De ska vårda kyrkan och ansvara för hur Guds hus används och är inte skyldiga att sätta upp en antenn bara för att någon tycker det vore bra.

Grundfrågan är väl vem som förfogar över kyrktornet och hur man vill använda kyrkobyggnaden. Avgör inte varje husägare själv vilka mackapärer som skall sättas upp på det egna huset? Vi borde anordna en argumenttävlan - vilka är de bästa skäl ett kyrkoråd kan anföra för att inte vilja sätta upp en bredbandsantenn i kyrktornet?

Kyrkan ska inte gå den breda vägen. Det blir fult! Kyrkan är K-märkt. Det drar blickarna bort från korset. Strålningen från antennen överglänser annat som verkligen borde stråla. Blixten kan slå ner. En kortvågsantenn är roligare och bättre. En mobilantenn vore också bättre efter som den är mobil. Kyrkan fungerar utan antenn. Ett fågeltorn ska inte vara elektroniskt. Tornet är vårt. Tornet är fortfarande vårt. Bredbandsleverantören kan väl sätta upp antennen i sitt eget torn eller i närmaste träd - om de har nåt. Man kan via internet få kontakt med Vatikanen. Dessutom kan man se TV 4. Innan man funderar över antenner måste vi ta ställning till om man ska få affischera på kyrkans väggar. Det står inget i församlingsinstruktionen om bredband. Kyrkan ska verkligen inte lägga mer band på sig - tvärt om! Ska vi sätta upp en antenn bör den vara konstnärligt utformad - kanske Lars Vilks kan hitta på någon bra lösning?

Bara en ödekyrka
Vi stannar till i Bara. Mellan Vallstena och Hörsne. Där i Bara, hemvist för mycket och många goda och utomordentliga varpakastare, finner vi ytterligare en gotländsk öde ruinkyrka. Förfallet under 1500-talet gjorde att man inte kunde rädda kyrkan utan man fick ansluta till gudstjänslivet i grannsocknen Hörsne. Nu ett tidsdokument. Ett monument över fromhet och tro. Murar som vittnar. Portaler som lovsjunger. Stenar som ropar.

En gång en församlingskyrka. Uppförd under 1200-talets mitt. Nu bara naken kalksten, öppen för himlen. Precis som i en alldeles vanlig kyrka blir himlen närvarande, påtaglig, ja rent av synlig. Det gråa öppnar sig och den himmelsblåa längtan blir ögon, får form.

Där stillnar mitt oroliga jag. Där fylls jag av gudomlig närvaro, där är helig plats.

Jezidier var mer omskrivna förr
En svensk missionär, MARIA ANHOLM (1851-1946), var oerhört intresserad av jezidikurder. Det fanns till och med en jesidmission i Malmö. Maria Anholm har skrivit boken Jesidikurder, utgiven 2001 av apec förlag. Denna religons anhängare beskylldes förr för att vara djävulsdyrkare. De uppfattades också som varande en änglakult.

Så här presenteras boken: Anholm, Maria, Jesidkurderna (djävulsdyrkare) / sammanställd av Rohat Alakom. – Spånga : APEC Förlag, 2001. – 110 s.Boken innehåller tre studier om jesidkurder, författade av Maria Anholm åren 1902, 1919 och 1930. Artiklarna innehåller en del vetenskapliga jämförelser som kastar ljus över jesidernas förflutna och religionshistoria. Maria Anholm (1851-1946) arbetade ungefär 50 år för jesidkurderna. Hennes intresse för dem var mycket stort, deras seder och bruk intresserade henne mycket. Författarinnan har felaktigt använt benäm-ningen jesider. I verkligheten heter gruppen jezidier. Författarinnans benämning har behållits i boken.

Maria Anholm skriver att "jesidierna med ängslig omsorg innesluter vissa delar av sin religion i hemlighetsfull slöja". Redan då insåg man att jesidierna hade en utsatt situation och man betraktade dem som trasdhankar och vanlottade i stort behov av stöd och hjälp.

Göran Gunner anger i förordet till Maria Anholms bok att svenska läsare för hundra år sedan sannolikt visste mer om jesidierna än dagens svenskar vet. Idag är det väl bara Ingmar Karlssons artikel om Jeziderna i boken Korset och halvmånen (1991) som lyft fram dem ur dunklet och glömskan. Ändå lever de mitt ibland oss i både Tyskland och i Sverige.

Man kan förstås också läsa Innanför cirkeln : en resa bland yezidier, damanhurianer och swedenborgare.

Idag utvisas jesidier ur Sverige som bland annat Svenska Dagbladet kunnat berätta om. Samtidigt dödas och förföljs denna religions utövare. Förfärligt och bedrövligt!

Utmattning och sjukskrivning
Matt är precis vad man blir när de drastiska planerna på att begränsa sjukskrivningarna för dem som drabbats av utmattningssyndrom, av så kalld utbrändhet. Den som kroppsligt redan kör på fälgarna ska inte tvingas tillbaka in i grottekvarnen. Rehabiliteringstid och en lång sådan krävs! Har man gått in i väggen så har man!

Mig drabbade det i mitten av sjuttiotalet som nybliven präst. Då krävdes det många veckor, många stödjande samtal och hård mental träning för att alls komma tillbaka in i det arbete jag älskade men som dränerade all min kraft.

Tyngst var kanske ombyggnadsarbetet som krävdes. Inte av arbetsplatsen, men av min självbild. Den trygga, något sävliga och godmodiga gotlänningen bar ett mörker som behövde få plats i min bild av mig själv. Jag som aldrig tyckt mig varit stressad hade gått långt över gränsen.

Den tid det tar för att rekonstruera sin arbetsförmåga och bygga upp sig och sin motivation igen är längre än byråkraterna tror. Kraft och mod att återvända in i arbetsuppgifterna med hjälp av nya tänkesätt och tekniker kan inte forceras fram. Långsamhet, eftertanke och tid krävs. Av egen erfarenhet vet jag detta.

Till dem det vederbör vill jag bara säga: omvänd Er, tänk om!

Nu stundar nya tider
Semesterperioden, långt ifrån datorer och snabba uppkopplingar, är slut. Idag är första arbetsdagen på höstterminen. Under denna sommar har jag lärt mig att jag är duktig på att vara ledig. Det är förmodligen min bästa gren. Så tycker dock inte alla i bekantskapskretsen som undrar varför jag är så förtjust i de gotländska kyrkorna Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge att jag där leder och firar gudstjänster under semestern. Men jag ska ju ändå gå på gudstjänst?! Så...

Bilden då? Den är från Tingstäde kyrka mitt på Gotland, granne med Tingstäde träsk (en insjö) med sitt berömda bulverk.

Här ett stycke kyrkoteologi i trä. Precis innanför kyrkans port finns detta dopfuntslock som med en hiskelig anordning kan hissas upp. Och så öppnar sig inte bara dopfunten utan symboliskt hela kyrkan. Den visar påtagligt att dopet är porten in i kyrkan.

Det finns krafter i kyrkan som arbetar för att dopet ska bli en dekoration i kanten. De vill ändra kyrkans ordning att man för att ta del av de troende och döptas måltid - nattvarden - ska vara döpt. Det lär till och med vara så att man i undervisning på ett kyrkligt institut får uppmaningar att strunta i ordningen där dopet är förutsättningen för deltagande i nattvarden. Dessa modernistiska nydanare kan gott meditera över Tingstäde kyrkas lock!

Sommaren är ostadig.

Än regnar det och så blir det kallt. Sedan kommer värme och mulna dagar. Solen tittar fram och lovar mera. Sådana stunder gömmer vi till vintern, de sparas och värnas i hjärtats djup. Så vandrar vi på sommarens stigar, och se där en gammal väg. Hoppfullt vindlar den i skugga såväl som i ljus vidare bort... Och där bortom, där vägen kröker sig väntar det som ska komma, det ännu okända, morgondagen, framtiden...

Ruiner för humanisterna
Almedalsveckan är slut. För min del deltog jag i ett seminarium om tron som privat eller en del av det offentliga. Maria Carlshamre och Lennart Sacrédeus deltog. Bland de frågor vi berörde var skolkyrkan på gymnasiet i Visby, hotellbiblarna på Scandic och de medborgerliga fri och rättigheterna i vårt samhälle med mera.

För min del välkomnar jag samhällets praktiska ateism. Det betyder ju att samhället förhåller sig neutralt och inte förespråkar någon enskild tro bland de otaliga religionerna. Men samtidigt måste man försvara kyrkors och samfunds rätt att ta plats - även i det offentliga. Kyrkor ska inte behöva bli något annat, och helt profillösa, bara för att de vill finnas med som frivilliga och entreprenörer inom skola, vård och omsorg.

Humanisterna fanns med i Visby och i detta seminarium. Klart att Visby kan verka lockande på ateisterna med tanke på alla gamla kyrkoruiner. En framtid de gärna ser frö kyrkan i Sverige? Men man behäver inte söka sig långt utanför murarna för att inse vilken växtplats detta varit och ibland fortfarande är för kristen tro. Över 90 medeltida kyrkor! För att inte nämna frikyror och andra mindre gudliga lokaler.

Humanisterna hade funderingar kring om kyrka-stat verkligen separerats från varandra. Vi är flera som undrar hur verksam uppdelningen blev. Humanisterna kunde fråga socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet om hur de, som vill vara religiöst neutrala, samtidigt kan omfatta och försvara den apostoliska, den niceanska och den athansianska trosbekännelsen, och hur de kan rättfärdiga att stå i den yttersta ledningen för ett kristet trossamfund. Detta är en fråga om hur djupgående skiljandet av kyrka och stat egentligen blivit. Man kan inte gärna hålla sig med en trosbekännelse på torsdagar för att sedan vara ett religionsneutralt parti de övriga dagarna. Kan man vara kristen i kyrkomötet och neutral i riksdagen? Kluven tunga kallades det i mina gamla indianböcker.

Kimbning eller skrammel?

Efter högmässa i Vallstena kyrka visas några av kyrkans inventarier. Birgitta Lerberg berättar om sitt arbete med dokumentation av kyrkoinventarier i ett omfattande projket. Många samverkande partyer har sett till att kartlägga kyrkoinventarier i de gotländska kyrkorna. Just i Vallstena har man bland många spännande föremål funnit tre stenar för kimbning.

Kimbning är ett sätt att få kyrkklockorna att ljuda genom att med handkraft slå stenar i en snabb rytm mot klockan. I Gothem lär man vid en kimbningskurs ha övat sig genom att slå på oljefat. Man har kimbat vid högtider som till exempel vid bröllop. Men det bör ha varit vanligt förekommande. I Västerhejde ska kyrkans gamla klocka finnas uppställd bakom altaret. Inskriften på den är sliten och nästan utnött genom kimbning. Man kan där uttyda orden: PAS: TOR SVEN.

Att kimbning är speciellt visar sig sig bland annat också genom att man gärna demonstrerat denna form av klockringning vid celebra besök. Bland annat vid kungligheters besök på Gotland:
Programmet för kronprinsen och prins Gustaf Adolf upptog efter mottagningen av visby-lottorna ett besök hos flottenheterna i Visby hamn. Därefter ställdes färden till Roma, där en orientering gavs rörande försvaret av flygfältet. Så gjordes ett besök vid Anga kyrka, där gästerna mottogos med högtidlig gammaldags "kimbning", varjämte tjänstgörande vice pastor, kyrkoherde C. J. Björkander, uppvaktade i spetsen för kyrkorådet och även gav en redogörelse för kyrkans byggnadshistoria och dess mera intressanta detaljer.

När frågan ställdes i Vallstena om någon av de närvarande hade kimbat blev det en tveksam tystnad. Jo förr... Men det finns många kyrkor där man fortfarande kimbar, så någon. En äldre dam tog till orda och berättade att en gång när en svensk kung, Gustaf V, besökte församlingen ville man högtidlighålla kungens avfärd genom att kimba. När kungen som just börjat åka hörde kimbningen lär han ha vänt sig om och frågat: Vad är det som skramlar?

Semestern räddas av korv med bröd
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.

Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.

Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.

Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.

Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.

Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.

Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.

Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.

Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.

Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.

Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...

Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!

Argument som måste dömas ut
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.

Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.

Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!

Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.

Med nya vykort i bagageluckan, avhämtade några mil utanför Örebro, hamnar vi på auktion i Lindesberg. Vi gör några rundvandringar vid borden och mellan möblerna och bestämmer oss: här finns inget vi behöver eller åtrår. Alla saker som finns måste ju få plats någonstans - och denna gång är det inte i vårt hem.

Erikshjälpens loppmarknad i Lindesberg är trevlig med rena och snygga saker - prissättningen är också lagom. Om inte annat kan jag tänka mig betala en slant extra just för att intäkterna kommer andra till del. Hjälporganisationer, ofta med koppling till frikyrkan, gör storverk inom området. Bra och begagnat (tidigare har butikerna haft hjälporganisationen Bröd till bröders namn) med koppling till Evangeliska frikyrkan är mycket duktiga. Även Röda korset kan sin sak. Återbruk i mänsklighetens tjänst!

Några sommarböcker bärs ut till bilen. Men även här kan man avstå från impulsköp. Väl hemma börjar en närmare granskning av vykorten. Köper man album måste man vara noga med hörnen (eller hörnena som somliga säger). Vykortshörn är inte så sällan skadade genom att man plockat ur och satt in korten många gånger genom åren. De flesta korten är stämplade mellan 1904 och 1908. Ett 100-årigt album med historiska avlagringar: en namnsdag här, en sjukdom där, en födelsedag, en resa, ett barn får hjälp att sända en hälsning och en avlägsen släkting beklagar att han inte hinner skrifva bref.

Påminner mig Barbro Hörbergs lilla visa:
Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in, vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge..länge.. Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, vilken dag upphör ett barn med att vara ett barn?

Titthålet in i människors liv som vykort tilhandahåller ger begränsad överblick - men man kan ana dramatiken, glädjen, vemodet och sorgen. Och förundras gör man över alla små hälsningar och ord av tillgivenhet som postverkat fraktat landet runt. Hälsa ofta!

Andra bloggar om: Vykort, Lindesberg, Örebro, Barbro Hörberg, Erikshjälpen, Postverket

Ett hotell checkar ut

Säffle Hotell vem vill heta så? (Har Du sett till Säffle Royal Hotell? Jo, han for nyss förbi på moped.) Eller kliv in i mardrömmen att vid en konferens i Märsta bli uppropad som Sigtuna Stadshotell? Är Sigtuna Stadshotell här? Då skulle man tvingas säga närvarande, men innerligt önska att man var totalt frånvarande.

Möjligen kunde man ta sig namnet Stockholm Grand - men vid minsta korpulens löpa risken att det grandiost storslagna namnet blev ett elakt tillmäle. Eller Örebro Storan, Göteborg Panorama, Stockholm Långholmen?

Alldeles för få har upptäckt de fantastiska möjligheterna att finna trevliga namn för sina nyfödda små. Tänk bara på den uppsjö av innovativa lösningar som hotellbokningscentraler erbjuder. Kanske kunde Kungälvs Fars Hatt eller Uppsala Muttern fungera?

Paris Hilton. Vad och vem är Paris Hilton? Med ett artistnamn som Paris Hilton förstår omvärlden att man inte är alldeles hemma hos sig själv. Att man just checkat in som tillfällig gäst. Världspressen har sensationellt stora nyheter: Paris Hilton har just lämnat sitt senaste boende, en cell. Och då måste reportrarna ställa den ödesfråga hela mänskligheten grubblar sig fördärvad över: Paris, har Du gått ner i vikt?

Andra bloggar om: Paris Hilton, Säffle, Sigtuna Stadshotell, Kungälvs Fars Hatt, Uppsala Muttern, Örebro

En 3-årig uppsats
Var finns de där böckerna om dialogen mellan kristendom och islam? Det är ett par, nej tre år sedan jag behövde dem sist, men just nu skulle jag haft nytta av dem. När alla bokhyllor kontrollerats och det gapar flera hål i samlingen om religionsdialog slår minnet mig, jag erinrar mig att de böckerna gick ju en gymnasist iväg med för tre år sedan. Hon skulle skriva om mötet mellan religioner.

Att någon överhuvudtaget visade intresse för religionsmötet gjorde mig så upprymd och glad att hon fick låna fyra böcker. Motprestationen var att hon när hon lämnade tillbaka litteraturen också skulle ge mig ett exemplar av uppsatsen hon jobbade med. Hon var nöjd och jag vara glad. Men hennes namn antecknade jag aldrig.

I vårt land är religionsmöte än så länge och oftast ett kulturellt, ideologiskt, andligt och etniskt möte. Men över tid suddas sådana kategoriseringar ut. Kvar blir trosföreställningarna, gudstjänst och vardagsliv hos människor som tillhör den ena eller andra trosriktningen. Vi är nog mer nyfikna på varandra än övertygade liberaler är i mötet med engagerade socialister? Och dialogen mellan konservativa kristdemokrater och radikala vänterpartister kan väl knappast kallas levande? Finns den alls?

Vid de gapande hålen i bokhyllan hör jag ett gammalt nyårslöfte jag avgav: att skriva upp allt jag lånar ut av böcker, cd-skivor, filmer och prylar. Sidorna i den lilla bok jag fick för ändamålet är lika blanka som en del hyllor runt kring mig är tomma. Men - det man inte har saknat på tre år får man nog anse att man kan klara sig riktigt bra utan. Och biblioteken är än så länge avgiftsfria, tack och lov.

Tre år senare, i den stund jag behöver böckerna, är jag fortfarande glad över gymnasistens vilja att ta sig an mötet mellan trossystem och de troende. Men jag förundras över att det ska vara så svårt att slutföra en uppsats. Hon måste ha fått problem med fotnoterna. Men endera dagen så...

Andra bloggar om: Religionsdialog, Liberaler, Socialister, Böcker

Att köpa eller inte köpa, det är frågan

I ett hörn på loppmarknaden låg ett slitet gammalt vykortsalbum. Två hundra vykort ska det vara, sa handlaren. Jag tittade och njöt. Gamla kort fanns där, många gratulationskort och ett och annat ångbåtsmotiv. Flera var vikta, brutna och nötta.

Ska jag köpa eller inte köpa? Behöver jag korten eller behöver jag dem inte? Har jag råd med dem eller har jag inte? Min övning i att stålsätta mig gjorde att jag kunde röra mig runt i butiken och se på porslin, glas och böcker. Men snart stod jag där i hörnet vid bordet med vykorten och tummade på albumet. Fina var de, men nog var det ganska dyrt – tänk om man kunde pruta. Försöket kom av sig. Handlaren sa stopp direkt. Take it or leave it!

Så utan vykort körde vi vidare mot närmsta stad. Efter ett par kilometer satte habegäret in. Jag borde ha köpt vykorten. Vänd, om det är viktigt för dig… Och då övade jag min karaktärsstyrka och sa nej. Vi lade mil mellan oss och loppmarknaden.

Efter två dagar ångrade jag mig fortfarande. Ring dem, sa min rådgivare. Nej, tänkte jag. Har jag bestämt mig får jag stå fast vid det. Fast stod jag. Orubblig och trygg. Efter ytterligare 13 timmar kopplade jag upp mig på Eniros Gula sidor. Hittade en möjlig adress och ringde telefonnumret. Inget svar. Nu lägger jag ner, har jag bestämt mig så har jag! Varefter jag genast knappade in telefonnumret en gång till.

På lördag får jag hämta vykorten. Resan blir ju en extra kostnad. Så korten blir ganska mycket dyrare. Och vad jag ska jag nu med alla gamla kort till? De är inte ens från Visby, Gotland eller Örebro. Dessutom är de ju begagnade.

Men en fördel har inköpet. Jag slipper sätta in en massa kort i album. Så inköpet är på det sättet synnerligen arbetsbesparande. Var det inte det jag tänkte, det fanns en verklig nytta med de här vykorten!

Andra bloggar om: Vykort, Loppis, Eniro, Visby, Gotland, Örebro, Karaktär,Habegär

Ingen byrå för begravningar
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.

Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.

Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.

Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?

Andra bloggar om: Begravning, Svenska kyrkan, Begravningsbyrå, Gravar, Kyrkogård, Kyrkans Tidning, Begravningskaffe

Arv till den som vill ha...

Vem vill ha ett gammalt arv? Du har fått ett arv av en avlägsen släkting, så stod det i telegrammet. Du behöver sätta Dig i kontakt med rabbinen för att få alla detaljer. När arvtagaren mötte rabbinen fick han beskedet att släktingen var Mose och att arvet bestod av den judiska religiösa traditionen. En chassidisk berättelse återgiven av Harold Kushner i boken Vem behöver Gud (Natur och kultur, 1993)
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.

Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.

Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.

Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.

Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.

De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.

Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?

Ärlighet varar längst
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!

Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.

Vid kassan fanns ett besked om att varje påpekande om försäljning hanteras vid en disk ställd längst inne i butiken. Längre och längre in i butiken vandrade jag. En förklaring påbörjades. Och en vänlig man rättade till det hela och sände mig åter till kassan. Med ett nummer på en datablankett som skulle printas ut.

Där i kassan var det kö. Åtskilliga hårtorkar stod före. Även en cd-spelare och en rakapparat. Väntade nu för andra gången och fann ingen möjlighet att komma förbi för att få snabbare hantering. Samma vänliga kassörska mötte mig, sent omsider. Hon tackade för att jag återvänt och sedan fick jag betala lite mer. Inhöstade ett nytt kassakvitto som hon påpekade var garantisedel. Bra att ha...

Hela besparingen jag räknat med i kronor (genom att handla på realisation) försvann i tidsspillan eftersom det tog mig 30 minuter extra att vara ärlig. Men känslan mina vänner, känslan! Den ska man inte glömma. Den ger kontur, djup och lämnar inte den ärlige oberörd. Det som steg fram ur djupen kan näppeligen beskrivas som annat än irritation och självförebråelse. Sådant som ärlighet absolut inte bör förknippas med.

Den ärlige borde uppleva tillfredsställelse och fyllas av en inre värme genom att ha handlat rätt och gott. Då förstärks viljan att göra det som är rätt. En god cirekl uppstår. Men detta?

Nästa gång vinner säkert viljan att inte lura ens en stormarknad på deras kronor, igen – men den ärligheten, den ärligheten. Den kostar på i tid och störd sinnesfrid. Så det är så sant som det sägs i tid och otid: Ärligheten varar längst! Javisst, alldeles för länge!

Andra bloggar om: Ärlighet, Elektronik, Realisation, Digitalbox, DVD

Korsfäst på galleri
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.

I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.

Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.

Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!

Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning

Nu måste något hända

Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?

Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.

Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.

Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?

Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.

Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.

Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.

Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.

På väg
Midsommarafton har varit lagom mild. Men i takt med att det mörknar börjar det regna. Först försiktigt och sedan mera frikostigt. När gästerna ger sig av i samlad tropp har de beställt en taxi. Den är på väg, meddelade växeln. Bilen ska hämta precis utanför dörren. Men innan gästerna hinner ner kommer bilen. Genast plockar den upp två andra som stått och hängt vid en busskur. Taxin försvinner.

Jag går ner till gästerna som nu lär få vänta. De ringer och ringer. Hela tiden är det upptaget. Midsommarafton är inte årets bästa kväll att ordna fram en ny bil. Upptaget, det tutar upptaget. Efter 20 minuter kommer de fram, men samtalet placeras genast i kö. Musik och kömeddelanden. Inte det man längtar efter just då.

Till sist hörs en röst. Med ilskan under kontroll berättar nu en av våra gäster: taxin vi beställde - ånyo lämnas namn och adress - tog upp några andra, och nu har vi väntat hur länge som helst! Rösten i växeln är inte upplagd för samtal. Här måste det gå undan. Fler väntar i mörkret, ute i regnet på att få komma fram.

Växelrösten meddelar: Vi skickar en ny bil. Jag som gått ner på gatan för att hålla våra gäster sällskap i regnblöt väntan frågar: bad de om ursäkt? Han som ringt skrattar till, nästa rått. Nej de gjorde de inte, låter han mig få veta.

Artigheten som visas genom att man ber om ursäkt praktiseras inte längre, konstaterade jag. Vad sa man i växeln: Tala högre, håll telefonen intill din mun? Sånt är livet? Inte. Nej, de sa bara att den är på väg. Den är på väg. Fyllda av en egendomlig tillit anammar de beskedet. De väntar, den är ju på väg.

Andra bloggar om: Midsommarafton, Taxi, Växeln, Regn