DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:
Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?
Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.
Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.
En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...
Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.
Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.
Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.
Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?
Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?
18 september 2008
17 september 2008
Socialdemokrater som gillar religion
Politik och religion är ett högoddsämne. Det händer också märkliga saker i gränslandet. Brygubben lyfte häromdagen fram följande nyhet: Håkan Julhlot återvänder till Svenska Kyrkan. För tidningen Östran berättar han om varför han bestämt sig för att efter 25 år bli medlem i Svenska Kyrkan igen.
Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.
-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.
Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.
Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.
Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.
I tidningen säger han bland annat så här: - Hjärtlösheten breder verkligen ut sig i samhället. Folkrörelsen är död. Politikerna sitter i utdragna diskussionsmöten och väldigt lite leder till en främjad solidaritet. Kyrkan har tagit över den rollen. Och jag talar inte bara om kristendomen nu, församlingar rent generellt för människor samman.
Som vanligt är tidningen Dagen uppmärksamt vaken och fångar upp ytterligare en öppning bland Socialdemokraterna för den religiösa världens rikedom. Man skriver om Jan Eliasson som tillsammans med EU-kommissionären Margot Wallström leder det internationella rådslagsarbete som i dagarna lämnar sin sista delrapport: "Vårda värderingar - politik och religion".Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.
-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.
Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.
Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.
Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.
16 september 2008
Religionen får onormalt stort värde som något att ta avstånd ifrån
Religion kan leda till ett slags besatthet. Intresset går liksom utöver vad som kan anses riktigt brukligt och normalt. Visst är det intressant att det finns livåskådningshumanister som ägnar osedvanligt mycket tid och engagemang åt religionerna i vårt samhälle! Religionerna som något att ta avstånd från och kritisera blir långt viktigare än att positivt utveckla sitt eget alternativ. Märkligt, eller hur?!
Även om det sker med slipade argument och med åberopande av frihet från påverkan och rätt till likabehandling (religionerna emellan), så blir slutsatserna egendomliga. Ingen ska alltså behöva lida genom att få en inbjudan till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande. Och vad är det som är så stötande med det? Det är som om friheten att avstå från religion ALLTID väger tyngre än friheten att utöva religion.
I Sydsvenskan såväl som i bloggen finns inlägget (skrivet tillsammans med Göran Rydland) om gudstjänsten när riksdagen öppnas. Slusatsen där förtjänar att återges: Riksdagens lojalitetsförklaring i Storkyrkan är passé. I en tid när religiösa krafter gör sig gällande är det fel väg att försvara sig med traditioner. Sverigedemokraterna surfar på en främlingsfientlighet där religion spelar en betydande roll. Det bästa försvaret mot dessa krafter är ett sekulärt och religionsneutralt samhälle. Det är först när vi kan skicka våra barn till samma skolor och våra riksdagsledamöter till riksmötets öppnande – utan att någon av dem skall behöva göra våld på sin livsåskådning – som vi har nått det målet.
Göra våld på sin livsåskådning? Tål den inte mötet med en religion?
Camilla Grepes blogg är en sådan som ger syn för sägen. Jag tipsar Er gärna om den eftersom den är riktigt välskriven och driven - men också helt i avsaknad av förståelse för att religion, t ex kristen tro, har ett värdefullt bidrag att ge i samhällsbyggandet.
Camilla Grepe citerar raljant det (också i mitt tycke) märkliga fenomenet med clowner i kyrkor på detta sätt:Varenda kyrka med självaktning håller sig med en clown idag. Ett tidens tecken tydligen. Ett lik på väggen och en clown vid altarringen. Har nattvarden bytts mot Mariakex och jordgubbssaft? Frågorna hopar sig. Vad ska barna tro? Hur ska detta tolkas??
Men ett lik på väggen har man väl ändå inte? Det förbjuder om inte annat begravningslagen...
Och en artikel om Bibelsällskapets barnsatsning Bibeläventyret får en käck slutkläm efter ett citat ur Bibelsällskapets uppgift: … att stärka Bibelns roll i samhälle och kyrka, att tillgodose behov av bibelinformation inom skola, press, media och samhällsfunktioner, att producera bibelanvändningsmaterial samt att medverka till att positiv attitydbildning skapas kring Bibeln, både som Guds uppenbarelse och som samhällets värdegrund.
Guds uppenbarelse och samhällets värdegrund?? När kommer skolan att släppa in McDonalds att medverka i hemkunskapen?
Bibelns betydelse motsvaras av McDonalds? Ja, religion gör de märkligaste ting med människor och deras omdömesförmåga.
Även om det sker med slipade argument och med åberopande av frihet från påverkan och rätt till likabehandling (religionerna emellan), så blir slutsatserna egendomliga. Ingen ska alltså behöva lida genom att få en inbjudan till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande. Och vad är det som är så stötande med det? Det är som om friheten att avstå från religion ALLTID väger tyngre än friheten att utöva religion.
I Sydsvenskan såväl som i bloggen finns inlägget (skrivet tillsammans med Göran Rydland) om gudstjänsten när riksdagen öppnas. Slusatsen där förtjänar att återges: Riksdagens lojalitetsförklaring i Storkyrkan är passé. I en tid när religiösa krafter gör sig gällande är det fel väg att försvara sig med traditioner. Sverigedemokraterna surfar på en främlingsfientlighet där religion spelar en betydande roll. Det bästa försvaret mot dessa krafter är ett sekulärt och religionsneutralt samhälle. Det är först när vi kan skicka våra barn till samma skolor och våra riksdagsledamöter till riksmötets öppnande – utan att någon av dem skall behöva göra våld på sin livsåskådning – som vi har nått det målet.
Göra våld på sin livsåskådning? Tål den inte mötet med en religion?
Camilla Grepes blogg är en sådan som ger syn för sägen. Jag tipsar Er gärna om den eftersom den är riktigt välskriven och driven - men också helt i avsaknad av förståelse för att religion, t ex kristen tro, har ett värdefullt bidrag att ge i samhällsbyggandet.
Camilla Grepe citerar raljant det (också i mitt tycke) märkliga fenomenet med clowner i kyrkor på detta sätt:Varenda kyrka med självaktning håller sig med en clown idag. Ett tidens tecken tydligen. Ett lik på väggen och en clown vid altarringen. Har nattvarden bytts mot Mariakex och jordgubbssaft? Frågorna hopar sig. Vad ska barna tro? Hur ska detta tolkas??
Men ett lik på väggen har man väl ändå inte? Det förbjuder om inte annat begravningslagen...
Och en artikel om Bibelsällskapets barnsatsning Bibeläventyret får en käck slutkläm efter ett citat ur Bibelsällskapets uppgift: … att stärka Bibelns roll i samhälle och kyrka, att tillgodose behov av bibelinformation inom skola, press, media och samhällsfunktioner, att producera bibelanvändningsmaterial samt att medverka till att positiv attitydbildning skapas kring Bibeln, både som Guds uppenbarelse och som samhällets värdegrund.
Guds uppenbarelse och samhällets värdegrund?? När kommer skolan att släppa in McDonalds att medverka i hemkunskapen?
Bibelns betydelse motsvaras av McDonalds? Ja, religion gör de märkligaste ting med människor och deras omdömesförmåga.
Antikyrklig kampanj -igen
Kampen mot kyrkan går vidare! Här en uppgift från Newsdesk som jag för säkerhets skull återger i sin helhet:
Samtliga riksdagsledamöter har tillställts en vädjan om att stödja en namninsamling om Svenska kyrkan och medlemskapet. Ett ämne som även Gudrun Schyman engagerat sig i genom den undersökning hon låtit göra, och som visar att varannan svensk är medlem i Svenska kyrkan utan att vilja vara det. Att de ändå är det, beror på att Svenska kyrkan tillämpar medlemsregistrering av barn genom dop eller anmälan av föräldrarna.
- Ett förfarande som måste anses föråldrat och definitivt inte är rättfärdigt gentemot övriga trossamfund när Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, säger Kjell Nordberg på bildning.se.
Namninsamlingen syftar till att få Svenska kyrkan att anordna en medlemsdag då man sätter två alternativa valsedlar i händerna på medlemmarna. Med den ena bekräftar man det medlemskap föräldrarna registerat, Med den andra avsäger man sig detsamma.
När insamlingen är avslutad kommer den att tillställas Kyrkostyrelsen, Biskopsmötet och Ärkebiskopen.
Ett medlemsskap för att man vill gynna det kyrkan gör faller liksom inte kampanjmakaren Kjell Nordberg in. Diakonin med stöd och hjälp för gamla och sjuka, hembesök och uppsökande verksamhet, insatser på fängelser och häkten, sjukhuskyrkan, ungdosmarbete, solidaritetsarbetet genom Hela världen (dvs Lutherhjälpen och Missionen), etc, etc. Vårdandet av kulturarvet, levande kyrkobyggnader, musik och andra kulturevenemang...och så kan uppräkningen fortsätta. Förutom gudstjänst, meditation, kursgårdar och mötesplatser.
Kjell Nordberg - lägg ner Din antikampanj och arbeta för något Du stöder! Vad är Du egentligen för, Du som är så emot Svenska kyrkan?
Och Gudrun Schyman förnekar sig inte berätta Kyrkans Tidning. Nu har hon låtit ett undersökningsföretag Synovate (tidigare Temo) fråga så här : Om du inte som barn hade blivit medlem i Svenska kyrkan tror du då att du senare i livet hade gått med i Svenska kyrkan eller tror du inte det? 50 procent av de 1 006 deltagarna svarar nej. 28 procent svarar ja. 14 procent svarar att de inte är medlemmar och nio procent vet inte.
Så kan man naturligts fråga. Men VARFÖR frågar man så? Gudrun Schyman vill naturligtvis inte bara veta. Hon vill använda svaren till något. Nu är nyansrikedomen i frågan inte av det imponerande slaget. Utan här har man verkligen fått till en riktig trosfråga. Kan inte vara så roligt för ett aktat undersökningsföretag att bara leta tro och attityd. Nåväl, en upplyst gissning handlar om att Gudrun Schyman önskat få en hävstång för att undergräva relationen mellan de kyrkotillhöriga och Svenska kyrkan. Även Schyman har fastnat i den utanförstående kritikerns fälla - och hon ger sitt bidrag till antikyrkliga stämningar. Lägg av Gudrun! Säg vad Du själv tror på och vill stärka istället för att få andra att ifrågasätta sina tillhörigheter.
Att tillhöra ett sammanhang av tradition och därför att man infogades där i unga år är ingen dålig grund för tillhörighet. Dopet och konfirmationen har säkert förstärkt bandet till kyrka och församling. Likaså anhörigas högtider som firats i kyrkans gudstjänst. Så relationen är inte så kylig som somliga nog hoppats på...
Samtliga riksdagsledamöter har tillställts en vädjan om att stödja en namninsamling om Svenska kyrkan och medlemskapet. Ett ämne som även Gudrun Schyman engagerat sig i genom den undersökning hon låtit göra, och som visar att varannan svensk är medlem i Svenska kyrkan utan att vilja vara det. Att de ändå är det, beror på att Svenska kyrkan tillämpar medlemsregistrering av barn genom dop eller anmälan av föräldrarna.
- Ett förfarande som måste anses föråldrat och definitivt inte är rättfärdigt gentemot övriga trossamfund när Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, säger Kjell Nordberg på bildning.se.
Namninsamlingen syftar till att få Svenska kyrkan att anordna en medlemsdag då man sätter två alternativa valsedlar i händerna på medlemmarna. Med den ena bekräftar man det medlemskap föräldrarna registerat, Med den andra avsäger man sig detsamma.
När insamlingen är avslutad kommer den att tillställas Kyrkostyrelsen, Biskopsmötet och Ärkebiskopen.
Ett medlemsskap för att man vill gynna det kyrkan gör faller liksom inte kampanjmakaren Kjell Nordberg in. Diakonin med stöd och hjälp för gamla och sjuka, hembesök och uppsökande verksamhet, insatser på fängelser och häkten, sjukhuskyrkan, ungdosmarbete, solidaritetsarbetet genom Hela världen (dvs Lutherhjälpen och Missionen), etc, etc. Vårdandet av kulturarvet, levande kyrkobyggnader, musik och andra kulturevenemang...och så kan uppräkningen fortsätta. Förutom gudstjänst, meditation, kursgårdar och mötesplatser.
Kjell Nordberg - lägg ner Din antikampanj och arbeta för något Du stöder! Vad är Du egentligen för, Du som är så emot Svenska kyrkan?
Och Gudrun Schyman förnekar sig inte berätta Kyrkans Tidning. Nu har hon låtit ett undersökningsföretag Synovate (tidigare Temo) fråga så här : Om du inte som barn hade blivit medlem i Svenska kyrkan tror du då att du senare i livet hade gått med i Svenska kyrkan eller tror du inte det? 50 procent av de 1 006 deltagarna svarar nej. 28 procent svarar ja. 14 procent svarar att de inte är medlemmar och nio procent vet inte.
Så kan man naturligts fråga. Men VARFÖR frågar man så? Gudrun Schyman vill naturligtvis inte bara veta. Hon vill använda svaren till något. Nu är nyansrikedomen i frågan inte av det imponerande slaget. Utan här har man verkligen fått till en riktig trosfråga. Kan inte vara så roligt för ett aktat undersökningsföretag att bara leta tro och attityd. Nåväl, en upplyst gissning handlar om att Gudrun Schyman önskat få en hävstång för att undergräva relationen mellan de kyrkotillhöriga och Svenska kyrkan. Även Schyman har fastnat i den utanförstående kritikerns fälla - och hon ger sitt bidrag till antikyrkliga stämningar. Lägg av Gudrun! Säg vad Du själv tror på och vill stärka istället för att få andra att ifrågasätta sina tillhörigheter.
Att tillhöra ett sammanhang av tradition och därför att man infogades där i unga år är ingen dålig grund för tillhörighet. Dopet och konfirmationen har säkert förstärkt bandet till kyrka och församling. Likaså anhörigas högtider som firats i kyrkans gudstjänst. Så relationen är inte så kylig som somliga nog hoppats på...
Tala tydligt
Schymans TV8-program fick villiga gäster. De stämde in i klagosången över det egna samfundets brister och tillkortakommanden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa... Men även gästerna hade svårt att precisera vem eller vilka i Svenska kyrkan som borde ta på sig ansvaret för de övergrepp de tycktes mena ha ägt rum. Övning i att tala tydligt behövs tydligen.
Gör tankeexperimentet att företrädare för näringslivet skulle sitta i TV och vara extremt kritiska mot sina företag. Kritiken behöver bli precis och riktas inåt mot dem som bär ansvar!
Gör tankeexperimentet att företrädare för näringslivet skulle sitta i TV och vara extremt kritiska mot sina företag. Kritiken behöver bli precis och riktas inåt mot dem som bär ansvar!
15 september 2008
Lingonsafari med vilda djur
På lingonsafari räfsar man snart ihop en hink av det röda guldet. Mums! Vilda djur är förstås i farten. Och de är hemska! Visste Du att:
Det finns över 3500 arter av stickmygg beskrivna i världen! I Sverige förekommer 47av dessa arter
Myggbettet är en allergisk reaktion på stickmyggans saliv. Hur stor reaktionen blir är individuell.
En stickmygghona kan suga blod vid mer än ett tillfälle under sitt liv.
MEN - nu blir det rårörda lingon till gröt och fil! Den virtuella florans beskrivning ljuder av poetisk klang
Lingon är ett ris
med vintergröna
läderartade blad
och röda bär.
Bladen har nedböjda kanter,
översidan
är glänsande grön
och undersidan
blekgrön
med glandelprickar
Hungern efter läckerheter blir för stor och snart är vi i skogen och jagar det gyllengula guldet: Cantharellus cibarius. En överfylld hink blir vår belöning. Tack till dem som ordnade vår safari och visade oss vägen till stället där det växer...!
Det finns över 3500 arter av stickmygg beskrivna i världen! I Sverige förekommer 47av dessa arter
Myggbettet är en allergisk reaktion på stickmyggans saliv. Hur stor reaktionen blir är individuell.
En stickmygghona kan suga blod vid mer än ett tillfälle under sitt liv.
MEN - nu blir det rårörda lingon till gröt och fil! Den virtuella florans beskrivning ljuder av poetisk klang
Lingon är ett ris
med vintergröna
läderartade blad
och röda bär.
Bladen har nedböjda kanter,
översidan
är glänsande grön
och undersidan
blekgrön
med glandelprickar
Hungern efter läckerheter blir för stor och snart är vi i skogen och jagar det gyllengula guldet: Cantharellus cibarius. En överfylld hink blir vår belöning. Tack till dem som ordnade vår safari och visade oss vägen till stället där det växer...!
Schymans engagemang för Svenska kyrkan
Gudrun Schymans TV-program i TV8 följer hon upp med en debattartikel i Dagen. Hon är inte bara tydlig utan övertydlig i det hon skriver: Nu i september är det 50 år sedan Kyrkmötet beslutade att även kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. Det vill vi fira! - säger kyrkan. Men vad är det egentligen man vill fira? Att det inom kyrkans institutioner pågått en systematisk, periodvis lagstiftad, diskriminering av kvinnor? Att det, i klartext, under decennier pågått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Istället för att fira borde Svenska kyrkan be om ursäkt och lova bot och bättring.
Svenska kyrkan diskriminerar heter det. Men kolossen Svenska kyrkan behöver nog brytas ner i mindre delar för att man alls ska förstå vad det handlar om. Anklagelsen om diskriminering hamnar ju ytterst hos de beslutande - dvs hos samma politiska partier som leder och i olika konstellationer styr Sverige. Och de politiska partierna är nog inte särskilt benägna att ta på sig ansvaret för Schymans anklagelse. Eller be om ursäkt...
Jämför man brösttonerna om systematisk diskriminering med det Gudrun Schyman själv citerar från Jämo blir kontrasten tydlig. Granskningen av Svenska kyrkan ger ingen "entydigt betryggande bild av kyrkan som värn för jämställdhet och mot könsdiskriminering", citerar hon.
Schyman behandlar sedan Kyrkans Tidnings undersökning där nära 60% av kvinnorna upplevde att de behandlats illa eller diskriminerats därför att de var kvinnor. Förfärande siffror naturligtvis - men vem som bär ansvar för det många kvinnor upplevt är inte enkelt att fastställa.
Min tro är att det oftast handlat om kollegor som betett sig illa - inte om att Svenska kyrkans kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsstyrelser eller stiftsfullmäktige, kyrkonämnder eller kyrkofullmäktige bejakat eller godkänt diskriminering. Men visst behöver Svenska kyrkan arbeta med den kultur som gör att det finns många exempel på mellanmänskliga kontakter och relationer som inte hållit måttet. Och där måste man själv säga ifrån. Man behöver anmäla övertrampen, inte tiga. Och är det inte av den naturen att det kan anmälas, så kan man i alla fall protestera. Vi är många som vill att ALLA, män och kvinnor, ska behandlas likvärdigt och med respekt.
Med en överrepresentation av små, mycket små, arbetsplatser blir också bristen på kunskap och kompetens mer påtaglig. I de små sammanhangen har man inte tillgång till anställda experter som hjälper till att hålla nivån och godtagbart handha jämställdhetsplaner och arbetsmiljöarbete.
Gudrun Schymans stora intresse för Svenska kyrkans fel och brister är rörande. Men är inte omsorgen lite sent påkommen? Nästa gång kanske någon annan organisation som hon känner och engagerar sig för får del av omtanken? Svenskt näringsliv kanske?
Svenska kyrkan diskriminerar heter det. Men kolossen Svenska kyrkan behöver nog brytas ner i mindre delar för att man alls ska förstå vad det handlar om. Anklagelsen om diskriminering hamnar ju ytterst hos de beslutande - dvs hos samma politiska partier som leder och i olika konstellationer styr Sverige. Och de politiska partierna är nog inte särskilt benägna att ta på sig ansvaret för Schymans anklagelse. Eller be om ursäkt...
Jämför man brösttonerna om systematisk diskriminering med det Gudrun Schyman själv citerar från Jämo blir kontrasten tydlig. Granskningen av Svenska kyrkan ger ingen "entydigt betryggande bild av kyrkan som värn för jämställdhet och mot könsdiskriminering", citerar hon.
Schyman behandlar sedan Kyrkans Tidnings undersökning där nära 60% av kvinnorna upplevde att de behandlats illa eller diskriminerats därför att de var kvinnor. Förfärande siffror naturligtvis - men vem som bär ansvar för det många kvinnor upplevt är inte enkelt att fastställa.
Min tro är att det oftast handlat om kollegor som betett sig illa - inte om att Svenska kyrkans kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsstyrelser eller stiftsfullmäktige, kyrkonämnder eller kyrkofullmäktige bejakat eller godkänt diskriminering. Men visst behöver Svenska kyrkan arbeta med den kultur som gör att det finns många exempel på mellanmänskliga kontakter och relationer som inte hållit måttet. Och där måste man själv säga ifrån. Man behöver anmäla övertrampen, inte tiga. Och är det inte av den naturen att det kan anmälas, så kan man i alla fall protestera. Vi är många som vill att ALLA, män och kvinnor, ska behandlas likvärdigt och med respekt.
Med en överrepresentation av små, mycket små, arbetsplatser blir också bristen på kunskap och kompetens mer påtaglig. I de små sammanhangen har man inte tillgång till anställda experter som hjälper till att hålla nivån och godtagbart handha jämställdhetsplaner och arbetsmiljöarbete.
Gudrun Schymans stora intresse för Svenska kyrkans fel och brister är rörande. Men är inte omsorgen lite sent påkommen? Nästa gång kanske någon annan organisation som hon känner och engagerar sig för får del av omtanken? Svenskt näringsliv kanske?
11 september 2008
von Holstein avgår från Kulturrådet
I qube von Holstein får lämna sitt uppdrag
Kulturen får klara sig utan hans bidrag
Han skulle ju röra i grytan med besked
- men rörandet blev rörigt nog
blev rörande uttåg...
Nu hoppas vi alla på mer kulturelit
som sköter anslagen med reda, kraft och nit
Som giver de rätta vad rätt de hava skall
Gör fler kulturår, alla ber.
Gör rätt : ge mer till fler!
Kulturen får klara sig utan hans bidrag
Han skulle ju röra i grytan med besked
- men rörandet blev rörigt nog
blev rörande uttåg...
Nu hoppas vi alla på mer kulturelit
som sköter anslagen med reda, kraft och nit
Som giver de rätta vad rätt de hava skall
Gör fler kulturår, alla ber.
Gör rätt : ge mer till fler!
10 september 2008
Betyg på närvaron...i riksdagen?
Ogiltig frånvaro är oacceptabel från första timmen, menar minister Björklund. Skolk ska in i betyget. Det kan vi läsa i dagens Svenska dagbladet. Glashuset riksdagen klirrar påtagligt vid sådana stenar...
Betyg ska skolan sätta
på mångahanda ting.
Uppförande befästa,
belöna god ordning.
Elev, Du vägs på guldvåg.
Prestera, mer och mer!
Att döma av det vi såg,
betyg bör gälla fler.
I plenisalen stora
står stol vid stol så tom
Har riksdagsmännen våra
gått bort, ja var är dom?
Förfallet är det giltigt?
Frånvaro spridd som gift.
Närvaron är den viktig?
När alla är på vift?
Vart fjärde år, för sällan,
bedöma prestation.
Politiker i fällan,
sitt still på plats, god ton.
Betygen ni vill sätta
på ung elev och svag -
nu drabbar er, med rätta.
Var där var dag, gör lag!
Betyg ska skolan sätta
på mångahanda ting.
Uppförande befästa,
belöna god ordning.
Elev, Du vägs på guldvåg.
Prestera, mer och mer!
Att döma av det vi såg,
betyg bör gälla fler.
I plenisalen stora
står stol vid stol så tom
Har riksdagsmännen våra
gått bort, ja var är dom?
Förfallet är det giltigt?
Frånvaro spridd som gift.
Närvaron är den viktig?
När alla är på vift?
Vart fjärde år, för sällan,
bedöma prestation.
Politiker i fällan,
sitt still på plats, god ton.
Betygen ni vill sätta
på ung elev och svag -
nu drabbar er, med rätta.
Var där var dag, gör lag!
09 september 2008
När klostret invigts åkte munkarna sin väg
Nydala kloster återinvigdes med pompa och ståt i juni, kan man läsa i tidningen Dagen. Det skedde i en gudstjänst som sändes i P1. Men klostret står tomt, eftersom munkarna bara ett par dagar senare åkte hem till Vietnam och inte har varit på plats i Nydala sedan dess!
Men man kan förstå bröderna från Vietnam. Historien berättar ju om hur det gick till förr i Värnamotrakten. För 500 år sedan slaktade man munkar, dränkte deras abbot, och drev de som klarade sig med livet i behåll på flykt, berättar Dagen. Professor Peter Beyerhaus från Würtenberg underströk vid den högtidliga invigningen cisterciensordens betydelse för den kulturella och andliga utvecklingen genom tiderna, och tillade:"En stor orätt som begåtts i kyrkans namn har sonats i dag. Vi hoppas att det här ska få betydelse för kyrkan i hela Norden." Det kan man läsa i Nyheter om kyrka, kultur, samhälle.
Anledningen till munkarnas frånvaro lär vara mycket enkel: ett val av abbot i hemklostret i Vietnam. Så hav hopp! De kommer säkert snart tillbaka.
Att Guds kvarnar ibland mal med knusende ro, dvs långsamt, får man försöka ta till sig. Och med evigheten för ögonen bör även kommunfullmäktiges ordförande i Värnamo, Christer Fjordevik, ge sig till tåls. Åtminstone har man invigt klostret.
Visst är det en uppmuntrande nyhet när en fullmäktigeordförande blir besviken för att det inte firas gudstjänst och bes i klostret! Ett föredöme är han, det ska sannerligen sägas med tillfredsställelse. Tänk att en politiker arbetat så aktivt för att få munkar till platsen! Ett tips att lämna till varje kommunfullmäktigeordförande. Ingen vill vara sämre än Värnamo!
Bibeln ger vägledning om hur man ska se på detta dröjsmål. Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar (Ps 90:4). Förvånande är att munkarna inte lånade ett ord från Jesu avskedstal: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen (Joh 16:16).
Men man kan förstå bröderna från Vietnam. Historien berättar ju om hur det gick till förr i Värnamotrakten. För 500 år sedan slaktade man munkar, dränkte deras abbot, och drev de som klarade sig med livet i behåll på flykt, berättar Dagen. Professor Peter Beyerhaus från Würtenberg underströk vid den högtidliga invigningen cisterciensordens betydelse för den kulturella och andliga utvecklingen genom tiderna, och tillade:"En stor orätt som begåtts i kyrkans namn har sonats i dag. Vi hoppas att det här ska få betydelse för kyrkan i hela Norden." Det kan man läsa i Nyheter om kyrka, kultur, samhälle.
Anledningen till munkarnas frånvaro lär vara mycket enkel: ett val av abbot i hemklostret i Vietnam. Så hav hopp! De kommer säkert snart tillbaka.
Att Guds kvarnar ibland mal med knusende ro, dvs långsamt, får man försöka ta till sig. Och med evigheten för ögonen bör även kommunfullmäktiges ordförande i Värnamo, Christer Fjordevik, ge sig till tåls. Åtminstone har man invigt klostret.
Visst är det en uppmuntrande nyhet när en fullmäktigeordförande blir besviken för att det inte firas gudstjänst och bes i klostret! Ett föredöme är han, det ska sannerligen sägas med tillfredsställelse. Tänk att en politiker arbetat så aktivt för att få munkar till platsen! Ett tips att lämna till varje kommunfullmäktigeordförande. Ingen vill vara sämre än Värnamo!
Bibeln ger vägledning om hur man ska se på detta dröjsmål. Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar (Ps 90:4). Förvånande är att munkarna inte lånade ett ord från Jesu avskedstal: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen (Joh 16:16).
08 september 2008
Risk att vi inte tar ansvar för de svagaste
Arbetslinjen drivs för långt. Kraven blir omöjliga för dem som inte förmår eller mäktar! Kraven på prestation har ökats och blir alltmer till villkor för stöd och bistånd. Regeringens politik går för långt. De svagaste hamnar i farozonen. Läs tidningen Dagen och se vad Helle Klein, Lennart Koskinen och Esbjörn Hagberg tycker.
Om människan får sitt värde enbart genom lönearbetet, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet, tycker flera kristna profiler. Företagaren Per-Olof Eurell tycker att det är positivt att det blir fokus på den enskildes ansvar. Så inleds Dagens och Hasse Boströms läsvärda artikel.
Och ytterligare någon, en mera stillsam person, ger faktiskt sina synpunkter.
Om människan får sitt värde enbart genom lönearbetet, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet, tycker flera kristna profiler. Företagaren Per-Olof Eurell tycker att det är positivt att det blir fokus på den enskildes ansvar. Så inleds Dagens och Hasse Boströms läsvärda artikel.
Och ytterligare någon, en mera stillsam person, ger faktiskt sina synpunkter.
Upp till kamp mot Svenska Kyrkans statistik!
Upp till kamp emot väderkvarnarna! Så tänkte jag när ögonen föll på ett upprop mot, hör och häpna, Svenska Kyrkans medlemsstatistik! Om statistiken är vad man helst av allt vill ändra på, hur har man det då med sina prioriteringar? Har man möjligen för lite att göra?
Konsulten Kjell Nordberg har ändå samlat sig till ett sådant upprop. Vad är det då som upprört så med kyrkans egen statistik? Jo att den redovisar alla medlemmar som finns. Nordström tänker att någon tvångsanslutits och därför inte bör, ska eller får, redovisas. Så här inleds hans upprop:
Den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Medlemsregister och statistik som bygger på det förhållandet, bör förklaras vara av endast historiskt värde.
Tvångsanslutningen skulle alltså vara något som skett mot människors vilja. Tanken är anakronistisk. Man kan inte gärna ändra förställningen, den världsvida idén på den tiden befäst bland annat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att barn följde sina föräldrars religionstillhörighet. Barn till föräldrar som tillhörde Svenska kyrkan fick följa dem in i samfundet.
Ingen behöver försvara modellen - den finns inte kvar på samma sätt. Idag är det dopet som är medlemsgrundande. Bär föräldrar fram sina barn till dop blir barnen inlemmade i kyrkan.
Frikyrklig statistik är inte berömd för sin ackuratess. Matrikelförsamlingen har inte alltid haft så stor samstämmighet med den verkliga. Och minns jag rätt så har det funnits exempel på att man redovisat vänkretsen som tillhörig. Men det är en obetydlig randanmärkning. Statistik som angreppspunkt är förvisso originell i kyrkga sammanhang, men kan ändå vara värd en tanke.
Vad orättvisan skulle leda till får man inte riktigt kläm på. Min tanke är till sist att detta är en påhittad kampanj som ska leda till uppmärksamhet (sådan som den jag här har levererar). Och så blir Kjell Nordberg omtalad och intressant och får konsultuppdrag och erbjuds hålla fler föreläsningar.
Men, nej, det var en elak tanke. Den ångrar jag genast och tror på det rena uppsåtet. Och med ett sådant intresse för statistisk korrekthet blir hans uppgift storligen intressant. Den får en vidsträckt tillämpning. Nästa upprop kanhända tar upp fackföreningarnas statistiska frivilliga medlemsskap? De politiska ungdomsorganisationernas medlemmar? Studieförbundens cirkel- och evenemangsrapporter? Gå med i kfmls (Kampförbundet mot låtsade siffror)!
Upp till kamp!
Konsulten Kjell Nordberg har ändå samlat sig till ett sådant upprop. Vad är det då som upprört så med kyrkans egen statistik? Jo att den redovisar alla medlemmar som finns. Nordström tänker att någon tvångsanslutits och därför inte bör, ska eller får, redovisas. Så här inleds hans upprop:
Upprop mot Svenska kyrkans förlegade medlemsstatisk som bygger på forna tiders tvångsanslutning och är djupt orättfärdig gentemot andra likställda trossamfund!
Den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Medlemsregister och statistik som bygger på det förhållandet, bör förklaras vara av endast historiskt värde.
Tvångsanslutningen skulle alltså vara något som skett mot människors vilja. Tanken är anakronistisk. Man kan inte gärna ändra förställningen, den världsvida idén på den tiden befäst bland annat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att barn följde sina föräldrars religionstillhörighet. Barn till föräldrar som tillhörde Svenska kyrkan fick följa dem in i samfundet.
Ingen behöver försvara modellen - den finns inte kvar på samma sätt. Idag är det dopet som är medlemsgrundande. Bär föräldrar fram sina barn till dop blir barnen inlemmade i kyrkan.
Frikyrklig statistik är inte berömd för sin ackuratess. Matrikelförsamlingen har inte alltid haft så stor samstämmighet med den verkliga. Och minns jag rätt så har det funnits exempel på att man redovisat vänkretsen som tillhörig. Men det är en obetydlig randanmärkning. Statistik som angreppspunkt är förvisso originell i kyrkga sammanhang, men kan ändå vara värd en tanke.
Vad orättvisan skulle leda till får man inte riktigt kläm på. Min tanke är till sist att detta är en påhittad kampanj som ska leda till uppmärksamhet (sådan som den jag här har levererar). Och så blir Kjell Nordberg omtalad och intressant och får konsultuppdrag och erbjuds hålla fler föreläsningar.
Men, nej, det var en elak tanke. Den ångrar jag genast och tror på det rena uppsåtet. Och med ett sådant intresse för statistisk korrekthet blir hans uppgift storligen intressant. Den får en vidsträckt tillämpning. Nästa upprop kanhända tar upp fackföreningarnas statistiska frivilliga medlemsskap? De politiska ungdomsorganisationernas medlemmar? Studieförbundens cirkel- och evenemangsrapporter? Gå med i kfmls (Kampförbundet mot låtsade siffror)!
Upp till kamp!
07 september 2008
Kulturdagar förgyller livet
Ljusstråket i trakten av Nora har de senaste dagarna (lördag-söndag) fått människor att vallfärda till konstutställningar och ateljéer. Ett av många liknande arrangemang i landet för att ge uppmärksamhet och draghjälp åt kämpande kulturarbetare. En hjälp som inte bara kommer utifrån utan som konstnärerna själva driver fram varandra till stöd.
Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.
Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!
Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.
Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!
06 september 2008
Fel, fel, fel
Sedan kom tyvärr prästen och ingenting var längre som förut. Prästen kom och vållade besvär. Vidhöll att i kyrkan ska Guds ord höras, böner bes och lovsång sjungas. Och där som var så lugnt och meditativt skönt. En riktig fristad från alla röster som envetet och monotont vill få oss att förstå hur stor brist våra liv har. En frizon!
Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.
Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.
Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.
Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.
Men vi kan erinra oss att nåden är fri.
Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.
Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.
Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.
Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.
Men vi kan erinra oss att nåden är fri.
05 september 2008
Sen kom tyvärr prästen
Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.
Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.
Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.
Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...
Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.
Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.
Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...
04 september 2008
Att bekänna fast man inte tror
Magdalena Ribbing lär DN-läsarna på nätet vett och etikett. Sent omsider har jag hittat hennes svar (den 14/8) på frågan: Måste man stå upp i kyrkan när prästen vid dop och bröllop ber alla att stå upp och bekänna sin tro?
Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.
Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.
Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.
Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.
Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.
Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.
03 september 2008
Vad vinner man på att andra lämnar kyrkan?
Vad driver dem som till varje pris vill tubba människor att lämna Svenska kyrkan? Vad vinner man på att andra begär utträde ur kyrkan? Vad får dem att lägga kraft och energi på att få andra att begära utträde? Religionsfobi? En ateistisk övertygelse? Misstänksamhet mot stora organisationer? Ett dop som irriterar? En konfirmation som skaver? Någon korkad präst? Kristna som inte lever som de lär? En misslyckad religiös erfarenhet? Tveksamhet till kristen tro? Fyll gärna i den lista själv...
Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.
Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!
Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.
Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!
Församling som organisation eller gemenskap
Trenden i kyrkan är att bygga allt större enheter. De nya kolosserna kallas också för församlingar vilket kan få den konsekvensen att ordet församling alltmer töms på innehåll. Församling reduceras till sin yttre juridiska och organisatoriska form. Det som försvagas och riskeras är församlingen som en social gemenskap runt kyrka och gudstjänst, runt Ordet och sakramenten. Den för församlingen primära uppgiften: att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni riskerar att bli sekundär i förhållande till församlingen som apparat.
Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.
I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.
I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.
Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.
I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.
I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.
02 september 2008
Kyrkan är inget individuellt projekt
Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.
Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.
När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.
Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.
Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.
Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!
Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.
När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.
Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.
Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.
Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!
Gamla nyheter
Idag kom söndagstidningen. Två dagar för sent får jag läsa det som hände då. Upplevelsen är egendomlig. Dåtid och nutid flyter samman. Hade jag inte varit uppmärksam kunde jag ha låtit den gamla tidningen ge mig tankar för dagen. Ska nog spara någon tidning oläst för att plocka fram vid något senare tillfälle. Tänk om det inte gör någon större skillnad?
01 september 2008
Partiernas otidsenliga kyrkokontroll
Uppmarschen till nästa års kyrkoval har börjat. De kyrkopolitiska programmen börjar flyta upp till ytan. Se t ex Brygubben om kyrkovalet, populism och Socialdemokraterna. De "kyrkliga" programmen är inte resultatet av långa och ingående kongressdiskussioner utan produkter av mycket snävare, interna och oftast icke transparenta processer.
Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?
Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.
Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?
Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.
30 augusti 2008
Man borde vara där man är
För många år sedan undervisade en gammal präst i Värmland mig om vikten av att vara där man är. I församlingen han tjänade bodde det då 225 (ungefär) personer. Samma frågor man kämpar med i Stockholm, Uppsala eller New York finns här, sa han. Livet här gäller också människovärde, makt och inflytande, mening och mål. Bara man vågar och kan se det...
Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.
Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.
29 augusti 2008
Glöm alla borden
Att vara där man är och inte där man borde vara, det är frågan som upptar mig. Den känslan infinner sig säkert som amen i kyrkan hos ganska många. Den där insikten om att här är jag och håller på med det jag inte kan komma ifrån; ett sammanträde, pappersarbete, rutingöromål.
Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...
Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...
Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.
Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...
Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...
Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.
27 augusti 2008
Likt en Moses...en vem då?
Stackars Hillary Clinton, nu måste hon hylla Barack Obama. Och nu ska hon gå inte bara en mil utan två...sa jag och förstod plötsligt inte alls varför jag sa just så. Under presidentvalskampanjen for hon fram som ett jehu, tänkte jag fortsätt och kunde inte begripa vad det skulle betyda.
Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?
Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.
Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?
Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.
26 augusti 2008
Det är något i luften - religionen är borta!
Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...
Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.
Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?
Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!
Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?
Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?
Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.
Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.
Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.
Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?
Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!
Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?
Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?
Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.
Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.
Gudsfjäsk och religion har gjort sitt
Lisa Magnusson, skribent i Aftonbladet (!), har överträffat sig själv. I en flammande sågning av religionen vill hon få den att framstå som osammanhängande, idiotisk, otidsenlig och puckad. Där finns inte ett uns av förståelse för att religionen inte kan reduceras (kokas ner till) några korta nidbilder. Hennes beskrivande och värdeladdade påståenden utgör ingen godtagbar beskrivning av religion. De är inte ens tjänliga som parodisk ironi. De framstår mer som retningar i ett överkänsligt nervsystem.
För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.
Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.
Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.
Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.
Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.
Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!
För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.
Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.
Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.
Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.
Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.
Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!
25 augusti 2008
Himmelriket är en parkeringsplats
Här ett tyskt tips om hur man ska locka kyrkobesökare och gudstjänstdeltagare. Man lockar människor till kyrkan genom ett medföljande privilegium: en parkering! Vill man parkera så får man se till att gå i kyrkan...Himmelriket är som en parkeringsplats!
Hotbilden är att man kan bli bortbogserad. Man står inför att bli "kostenpflichtig abgeschleppt", så det så! Kanhända är det en mildare form av skildringar om fåren och getterna.
Fåren har en plats (kyrka och parkering) där de kan uppehålla sig. I dessa moderna tider är en parkeringsplats högoktanig valuta och alltså inte så illa.
De andra riskerar att bli bortsläpade dit de icke vill. Gråt och tandagnisslan kan nog uppstå om bilen, många människors dyrbaraste ägodel och ögonsten, symbolen för personlig frihet, försvinner i fjärran till någon anonym uppställningsplats. Man kan omvända sig för mindre...
23 augusti 2008
Tillbaka till tisdag!
Nu längtar jag till vardagen, sa en bekant som firat födelsedag, deltagit i andras firande av högtidsdagar och nu skulle på bröllop. Tänk så bra när det blir tisdag igen, löd sammanfattningen.
Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.
I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?
Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.
Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.
I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?
Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.
20 augusti 2008
Den Heliga Birgitta och Elsa Beskow
Statyupproret är en oförarglig men tankeväckande påminnelse om sned könsfördelning i det offentliga. Men även de upproriska har en sned fördelning sett ur livåskådningsperspektiv (utan att därför själv veta allt om de föreslagnas tro eller livshållning).
Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.
Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.
Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.
Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.
19 augusti 2008
Upproret för kvinnostatyer
Tidningen Amelias statyuppror borde alla känna till! Man kan delta i omröstningen för att utöva påtryckning så att fler kvinnor blir avbildade som statyer och därmed bevarade som förebilder. Man skriver: Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Det tycker vi på amelia är skandal. Det finns ett långt pärlband av bortglömda kvinnor i historien som förtjänar att bli förevigade med en staty. Vi har därför valt ut 20 nya kandidater och startat en omröstning...
Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?
Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.
Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!
De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.
Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.
Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!
Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.
Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?
Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.
Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!
De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.
Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.
Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!
Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.
18 augusti 2008
Kantarellerna var redan bortförda
Kantarellerna som vi tänkte skaffa i skogen var redan plockade. Och bortförda. Varje kantarellställe var vittjat. Förmodligen av andra som skaffat sig samma svampställen som vi. Troligen beroende på att en svampexpert roar sig med att hålla svampexkursioner just i "vår" svampskog. Matsvamp är mer än eftertraktat-
Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.
Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.
Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.
Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.
15 augusti 2008
Att besviket ge sig av eller missnöjt stanna
Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.
I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.
Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.
Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.
Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?
Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.
I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.
Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!
I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.
Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.
Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.
Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?
Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.
I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.
Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!
14 augusti 2008
Skärpning Länsrätten och Försäkringskassan!
När man tjänstgör som kyrkvärd är man aktiv i en farlig verksamhet. Den som är sjukskriven kan nämligen bli anklagad för att arbeta. Inte bara det, man kan faktiskt förlora sin sjukersättning, tro det eller ej.
Tidningen Dagen skrev 2007 följande:Får jag vara kyrkvärd fast jag är sjukskriven? Kan jag hjälpa till i Second Hand-butiken fast jag är långtidssjuk? Det kan bero på var i landet du bor. Försäkringskassan gör olika bedömningar.
- För den som är utanför arbetsmarknaden kan ideella insatser betyda mycket för att vara behövd, menar moderata riksdagsledamoten Elisabet Svantesson. Tillsammans med partikollegan Walburga Habsburg Douglas motionerar hon nu om enhetliga regler över hela landet, så att den enskilde ska veta vad som gäller.
Nu har det hänt att en kyrkvärd drabbats för sin frivilliginsats. Arbete, ropar Försäkringskassan. Arbete, instämmer Länsrätten. Dumheter, säger jag.
Kyrkans Tidning skriver: En 61-årig kvinna från Östersund fick sin halva sjukpenning sänkt till en fjärdedel på grund av hon vid sex tillfällen på ett år tjänstgjorde som kyrkvärd. Det är jämförbart med att jobba, anser Försäkringskassan.
Tidningen skriver också: Länsrättens bedömning är densamma som Försäkringskassans. De ifrågasätter inte att uppdraget som kyrkvärd "inneburit en positiv inverkan på hennes hälsotillstånd ...". Men länsrätten konstaterar att uppdraget som kyrkvärd är "enligt länsrättens mening att jämföra med ett normalt på arbetsmarknaden förekommande arbete".
Man måste man ifrågasätta både Försäkringskassans och Länsrättens förmåga att bedöma vad en kyrkvärd egentligen sysslar med. De borde naturligtvis på plats ha studerat uppgifterna för att kontrollera om vilka moment som ingår i "arbetet". Då skulle de ha gjort en annan värdering av det som sker i Svenska kyrkans och vid dess gudstjänster.
Att hälsa välkommen till kyrkans gudstjänst är knappast ett arbete. Att dela ut psalmböcker kan man knappast få timpenning för. Lyftmomenten är minimala och kan nog inte vara för betungande för de flesta, även om de vore sjukskrivna. Eller att biträda en präst när hon eller han utrustar sig med mässkjorta, halslin, singulum och mässhake - det kan knappast vara jämförbart med en teaterns påkläderska. Bön före gudstjänstens början? Arbete? Att samla in eller räkna kollekten? Att bära fram bröd och vin till altaret?
Vad får man då göra i en kyrka utan att mista sin sjukersättning. Bära kors eller ljus är det en arbetsinsats man ska akta sig för som sjukskriven? Får man hjälpa någon fram till nattvarden som sitter i rullstol, eller är det arbete? Får man hålla söndagsskola? Kan man biträda vid nattvardsutdelning? Får man förbereda ett kyrkkaffe och koka kaffe i församlingshemmet? Får man ställa in kaffekoppar och fat i skåp?
Nej allra snällaste Försäkringskassan och Länsrätten - den här gången gjorde Ni Er mer än nödvändigt dumma. Man börjar ju så smått tvivla på Er annars så högt värderade bedömningsförmåga. Ja, på Er kompetens. Den bedömningen Ni gjort är likvärdig med att utföra ett arbete eftersom det sker i sitt sammanhang, men särskilt väl utfört blev det inte. Och kyrkvärden är en frivillig person som i kyrkans sammanhang bidrar aktivt till religionsutövningen, egen och församlingens!
Det som skett nu verkar vara en inskränkning i religionsfriheten. Rätten att utöva sin tro ska man ha oinskränkt. Om man i uppgiften som kyrkvärd utövar sin tro måste man ha rätt att göra det utan att för den skulle behöva bli berövad medborgerliga rättigheter som bisånd eller sjukersättning!
Kom igen! Ni får bakläxa och uppmanas att besöka kyrkan något tätare så att Ni bättre kan avgöra var gränsen mellan lönearbete, sysselsättning och hedersuppdrag går. Så att Ni vet hur man utövar sin tro i kyrkvärdens åldriga ämbete! Ta om det ifrån början!
Tidningen Dagen skrev 2007 följande:Får jag vara kyrkvärd fast jag är sjukskriven? Kan jag hjälpa till i Second Hand-butiken fast jag är långtidssjuk? Det kan bero på var i landet du bor. Försäkringskassan gör olika bedömningar.
- För den som är utanför arbetsmarknaden kan ideella insatser betyda mycket för att vara behövd, menar moderata riksdagsledamoten Elisabet Svantesson. Tillsammans med partikollegan Walburga Habsburg Douglas motionerar hon nu om enhetliga regler över hela landet, så att den enskilde ska veta vad som gäller.
Nu har det hänt att en kyrkvärd drabbats för sin frivilliginsats. Arbete, ropar Försäkringskassan. Arbete, instämmer Länsrätten. Dumheter, säger jag.
Kyrkans Tidning skriver: En 61-årig kvinna från Östersund fick sin halva sjukpenning sänkt till en fjärdedel på grund av hon vid sex tillfällen på ett år tjänstgjorde som kyrkvärd. Det är jämförbart med att jobba, anser Försäkringskassan.
Tidningen skriver också: Länsrättens bedömning är densamma som Försäkringskassans. De ifrågasätter inte att uppdraget som kyrkvärd "inneburit en positiv inverkan på hennes hälsotillstånd ...". Men länsrätten konstaterar att uppdraget som kyrkvärd är "enligt länsrättens mening att jämföra med ett normalt på arbetsmarknaden förekommande arbete".
Man måste man ifrågasätta både Försäkringskassans och Länsrättens förmåga att bedöma vad en kyrkvärd egentligen sysslar med. De borde naturligtvis på plats ha studerat uppgifterna för att kontrollera om vilka moment som ingår i "arbetet". Då skulle de ha gjort en annan värdering av det som sker i Svenska kyrkans och vid dess gudstjänster.
Att hälsa välkommen till kyrkans gudstjänst är knappast ett arbete. Att dela ut psalmböcker kan man knappast få timpenning för. Lyftmomenten är minimala och kan nog inte vara för betungande för de flesta, även om de vore sjukskrivna. Eller att biträda en präst när hon eller han utrustar sig med mässkjorta, halslin, singulum och mässhake - det kan knappast vara jämförbart med en teaterns påkläderska. Bön före gudstjänstens början? Arbete? Att samla in eller räkna kollekten? Att bära fram bröd och vin till altaret?
Vad får man då göra i en kyrka utan att mista sin sjukersättning. Bära kors eller ljus är det en arbetsinsats man ska akta sig för som sjukskriven? Får man hjälpa någon fram till nattvarden som sitter i rullstol, eller är det arbete? Får man hålla söndagsskola? Kan man biträda vid nattvardsutdelning? Får man förbereda ett kyrkkaffe och koka kaffe i församlingshemmet? Får man ställa in kaffekoppar och fat i skåp?
Nej allra snällaste Försäkringskassan och Länsrätten - den här gången gjorde Ni Er mer än nödvändigt dumma. Man börjar ju så smått tvivla på Er annars så högt värderade bedömningsförmåga. Ja, på Er kompetens. Den bedömningen Ni gjort är likvärdig med att utföra ett arbete eftersom det sker i sitt sammanhang, men särskilt väl utfört blev det inte. Och kyrkvärden är en frivillig person som i kyrkans sammanhang bidrar aktivt till religionsutövningen, egen och församlingens!
Det som skett nu verkar vara en inskränkning i religionsfriheten. Rätten att utöva sin tro ska man ha oinskränkt. Om man i uppgiften som kyrkvärd utövar sin tro måste man ha rätt att göra det utan att för den skulle behöva bli berövad medborgerliga rättigheter som bisånd eller sjukersättning!
Kom igen! Ni får bakläxa och uppmanas att besöka kyrkan något tätare så att Ni bättre kan avgöra var gränsen mellan lönearbete, sysselsättning och hedersuppdrag går. Så att Ni vet hur man utövar sin tro i kyrkvärdens åldriga ämbete! Ta om det ifrån början!
Tackvisa
Tackvisa (text: lars b stenström)
Så oförtjänt vi fyller år
och gör det gång på gång.
Då närhet, omsorg, allt vi får.
Stor glädje dagen lång!
Jag bugar, bockar, tackar Er
att Ni kom hit idag.
För gåvorna, för mycket mer,
som generöst ni gav.
Nu blygsam: inte ska väl jag
så prisas denna dag...?
Till Gud allena äran hör!
Hans lov bär fram i kör!
För alla år, för varje dag,
för liv, för stad och lund,
vårt TACK Du nådens Herre tag
för var minut och stund!
Tackvisan kan sjungas t ex till melodin till Amazing grace (Oändlig nåd), Din klara sol eller Nu tändas tusen juleljus.
Så oförtjänt vi fyller år
och gör det gång på gång.
Då närhet, omsorg, allt vi får.
Stor glädje dagen lång!
Jag bugar, bockar, tackar Er
att Ni kom hit idag.
För gåvorna, för mycket mer,
som generöst ni gav.
Nu blygsam: inte ska väl jag
så prisas denna dag...?
Till Gud allena äran hör!
Hans lov bär fram i kör!
För alla år, för varje dag,
för liv, för stad och lund,
vårt TACK Du nådens Herre tag
för var minut och stund!
Tackvisan kan sjungas t ex till melodin till Amazing grace (Oändlig nåd), Din klara sol eller Nu tändas tusen juleljus.
12 augusti 2008
Palla förbjuden frukt
Citat ur en ny predikan på ordrik
Under min skoltid fick jag en gång
en chans att äta mogna päron
på träden i den där villaträdgården
jag så ofta gick förbi
En mur av sten stod i vägen
några av mina kamrater var tydliga hinder
de ville hem för att spela fotboll
och till sist blockerade samvetet
den där lilla figuren med vingar som sitter
på ens axel i serier
Muren kunde man klättra över
Vännerna, ja dem struntade jag väl i just då
Och samvetet gick att tysta...
Sedan, efteråt när fruktstunden skulle börja
kom ångern
Och jag lovar: eftertankens kranka blekhet
kan växa med varje tugga
Där satt ett litet blekansikte och tuggade på ett päron
som växte i munnen och som
han inte längre vill ha eller veta av
Det som tillhör andra tillhör andra
Man rör det inte, man tar det inte, man låter bli!
Allemansrätten att plocka bär och frukt
gäller inte andras trädgårdar!
Trots att jag fått lära mig det rätta
har jag gjort fel och samvetet har värkt
Det var flera som testade att göra något förbjudet
De mumsade på äpplen, päron, mullbär och
bär som knappt finns längre: krusbär!
Vi föll för urtidens frestelse
Ja, vi lockas och frestas alla liksom
Adam och Eva att ta oss friheter
att göra det som är förbjudet och orätt
att ta för oss av det som inte är tillåtet
Under min skoltid fick jag en gång
en chans att äta mogna päron
på träden i den där villaträdgården
jag så ofta gick förbi
En mur av sten stod i vägen
några av mina kamrater var tydliga hinder
de ville hem för att spela fotboll
och till sist blockerade samvetet
den där lilla figuren med vingar som sitter
på ens axel i serier
Muren kunde man klättra över
Vännerna, ja dem struntade jag väl i just då
Och samvetet gick att tysta...
Sedan, efteråt när fruktstunden skulle börja
kom ångern
Och jag lovar: eftertankens kranka blekhet
kan växa med varje tugga
Där satt ett litet blekansikte och tuggade på ett päron
som växte i munnen och som
han inte längre vill ha eller veta av
Det som tillhör andra tillhör andra
Man rör det inte, man tar det inte, man låter bli!
Allemansrätten att plocka bär och frukt
gäller inte andras trädgårdar!
Trots att jag fått lära mig det rätta
har jag gjort fel och samvetet har värkt
Det var flera som testade att göra något förbjudet
De mumsade på äpplen, päron, mullbär och
bär som knappt finns längre: krusbär!
Vi föll för urtidens frestelse
Ja, vi lockas och frestas alla liksom
Adam och Eva att ta oss friheter
att göra det som är förbjudet och orätt
att ta för oss av det som inte är tillåtet
En vemodig glädje- och gemenskapsvisa
Gemenskapsvisa (text lars b stenström)
I vår gemenskap har alla en plats,
Du med, vår vän!
Öppna Ditt hjärta, i sången tag sats!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!
Sjung till varandra, sjung längtan och hopp,
Du med, vår vän!
Dagen är glädjens, för vänskap stå opp!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!
För mig som gotlänning har Uti vår hage varit den folkvisa som följt med sedan barnsben. Oavsett den visans bakgrund kan man kanske låna den vemodiga, men glättigt mollstämda, visans melodi för att sjunga om gemenskap och glädje som innefattar flera än ett par som stämmer möte i hagen. Och när människor möts behövs mera sång och därför även visor av alla de slag. Så med en munter text och en något sorgsen melodi får man väl en vemodig glädje och gemenskapsvisa...
I vår gemenskap har alla en plats,
Du med, vår vän!
Öppna Ditt hjärta, i sången tag sats!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!
Sjung till varandra, sjung längtan och hopp,
Du med, vår vän!
Dagen är glädjens, för vänskap stå opp!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!
För mig som gotlänning har Uti vår hage varit den folkvisa som följt med sedan barnsben. Oavsett den visans bakgrund kan man kanske låna den vemodiga, men glättigt mollstämda, visans melodi för att sjunga om gemenskap och glädje som innefattar flera än ett par som stämmer möte i hagen. Och när människor möts behövs mera sång och därför även visor av alla de slag. Så med en munter text och en något sorgsen melodi får man väl en vemodig glädje och gemenskapsvisa...
11 augusti 2008
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Denna vecka fyller jag jämt. Firandet har redan genomförts. I gårdagens högmässa invigdes ett altare som var en gåva som stannar i församlingen. Lysande, eller hur! Födelsedag blir inte en personlig prylinsamling utan något annat. Altaret är ritat av arkitekt Jerk Alton och tillkommet efter skapande och hantverksmässiga insatser av många och därtill resultatet av en insamling. Biskopen invigde högtidligen med konsekrationskors i altarstenens hörn. Se Lars Ekblads fotodagbok för den 10/8! Det var längse sedan man fick betala biskopen särskilt för en altarinvigning. Men Smålandslagen ( 12 stycket § 2) menar att det skulle betalas med 12 örar.
Efteråt i församlingshemmet festade vi med Gazpacho (häftigt vital "grönsakssoppa") och tårtor med glass. Härligt!
Istället för att en person skulle hålla ett välkomsttal sjöng vi alla som var där för varandra. Studentsången (Sjung om studentens lyckliga...) är alldeles för medryckande för att enbart brukas en gång om året. Och melodin till en alltför ofta ohyggligt sentimentalt framskrålad Här är gudagott att vara har många, enligt vad denne bloggare erfar, tröttnat på. Med ny text blir studentsången till en festlighetens öppningsvisa. Och några rader ur Här är gudagott blir synnerligen modernt återbrukade. Festen kan börja!
Festen kan börja (text :lars b stenström)
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Nu ska vi fira, ty glädje är bäst!
Stämning på topp och med jubelklang
sjung, Du högtidens strålande gäst!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!
Uti vår festsal - hör vilket sus.
Lysande skara, från alla ett brus.
Halsar som klaras och leverop.
Lyft pokaler och höj Era krus!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!
Efteråt i församlingshemmet festade vi med Gazpacho (häftigt vital "grönsakssoppa") och tårtor med glass. Härligt!
Istället för att en person skulle hålla ett välkomsttal sjöng vi alla som var där för varandra. Studentsången (Sjung om studentens lyckliga...) är alldeles för medryckande för att enbart brukas en gång om året. Och melodin till en alltför ofta ohyggligt sentimentalt framskrålad Här är gudagott att vara har många, enligt vad denne bloggare erfar, tröttnat på. Med ny text blir studentsången till en festlighetens öppningsvisa. Och några rader ur Här är gudagott blir synnerligen modernt återbrukade. Festen kan börja!
Festen kan börja (text :lars b stenström)
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Nu ska vi fira, ty glädje är bäst!
Stämning på topp och med jubelklang
sjung, Du högtidens strålande gäst!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!
Uti vår festsal - hör vilket sus.
Lysande skara, från alla ett brus.
Halsar som klaras och leverop.
Lyft pokaler och höj Era krus!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!
07 augusti 2008
En bild säger allt möjligt
Bilden av skylten tål att återanvända. Ännu är det sommar (0m man ska tro almanackan) och därmed kan ju en gästande båt komma farande. Och behöva någon bekvämlighetsinrättning...
Det ska vi fira
Fyller år gör vi nu och då, men med osviklig regelbundenhet. Inget man kan göra mycket åt. Tiden går och vi återvänder till datum som blivit bemärkelsedagar för oss. Tiden flyr, vi åldras och fortsätter fira som om ingenting hänt. Men vi behöver dessa festliga avbrott. De ger också rytm åt livet.
I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.
Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.
Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.
Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.
Nu firar vi sällan den primärsocialiseringsprocessens födelse till kulturen som vi tydligen genomgår. Men vi kanske borde? Tillvaron blir lätt grå om vi inte får fira helger och högtidsdagar. Jubileer gillar vi och uppmärksammar därför alla möjliga sådana. Som att Almedalsveckan fyllt 40 år. Och Majblomman har blivit 100. Sådant ska vi fira. Och snart har jag bloggat i 2 år...
t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.
I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.
Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.
Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.
Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.
06 augusti 2008
Bevara oss för tröghet
Inte bara predikan utan hela det liturgiska agerandet innehåller fallgropar. En sådan är en överdriven tilltro till ordningen. Man läser innantill och tror att ordinariet innebär att man slipper förbereda sig. Det finns faktiskt en ordning att följa, men ska man göra det ska man naturligtvis veta hur och när man avser att genomföra de olika momenten i samspel med församlingen. Var ska man stå, vilka rörelser hör till? Med vilken röst?
Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.
Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.
Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.
Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.
05 augusti 2008
Medeltidsvurm och rollspel som religionssubstitut
Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.
Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.
Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.
Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.
Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.
Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?
Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.
Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.
Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.
Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.
Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?
04 augusti 2008
Vad sa han egentligen?
Predikokonsten är en svår konst. Vissa dagar i alla fall. Och man kan alldeles för lätt tappa tråden, komma av sig. Men en smått komisk effekt kan uppstå. Som när predikanten trosvisst verkligen tog sats och påbörjade ett nytt stycke i sin predikan på följande sätt: Och Jesus han sa:.... eeh....eeh...
Medeltiden störs av helikoptern
Medeltidsveckan har åter landat i Visby. Myllret och trängseln är ett av kännetecknen. Ett annat är den spretiga och omväxlande klädseln. Linnekläder där ovan och foppatofflor (eller nikes) där nedan. Överallt halmhattar och snibbar, huvor och lustiga små toppluvor. Munkar med stora familjer syns på gatorna. Denna den enklaste av förklädnader verkar ändå ha gjort sitt. Numera finns många välbeställda handelsmän och borgare (stadsinnevånare) och de blandas charmigt nog med någon vilsekommen pirat från obestämd tidsålder. Men även en gycklare syns här och där.
Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.
Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.
Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.
Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.
Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!
Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.
Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.
Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.
Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.
Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!
31 juli 2008
Svettigt värre
Denna sommar kan man faktiskt sitta i skuggan i sitt anletes svett- och när arbetet tornar upp sig prövar jag med stor framgång den utvägen.
30 juli 2008
Får jag lämna några blommor till
Har man väl börjat ge blommande exempel ur psalmboken så är det några psalmer man inte bör utelämna (även om omvärlden skakar på huvuet). Men blommorna som grupp eller enskilda i olika arter får syfta på många olika saker. På Gud själv eller på de fromma som samlas till gudstjänst och andakt i Herrens tempelgård (kyrka, kapell, bönerum eller rent av var som helst i världen).
Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1
Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.
Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.
Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.
Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.
Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/
Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1
Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.
Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.
Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.
Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.
Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/
29 juli 2008
Det blommar i språk och bild.
Lova Herren, träd och stenar,
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2
Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3
När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3
Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1
Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5
Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3
Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6
Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3
Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2
Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3
När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3
Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1
Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5
Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3
Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6
Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3
Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.
28 juli 2008
Blommar gör det...i språk och backar
Blomsterspråk är jag förmodligen expert på. Så kallas det språk som bl a predikanter är ute och åker med. Utbroderat, överlastat och övergött. I den verb- och adjektivstinna jorden står substantiven i rader. I den myllan spirar och prunkar ordblommor.
Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.
För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.
Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)
Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.
Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.
Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.
Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.
För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.
Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)
Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.
Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.
Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.
27 juli 2008
Tänker på helgad helgdag
Hetluften dallrar över torra gärden. Tornseglare svirrar som borrar genom atmossfären. Solgasset har ännu inte jagat fram några moln. Här nere på backen ligger jag på rygg och ser mot himlen. Mitt sällskap är myror och humlor. Min stund på jorden är den här. Så tänker jag på den här dagen, vilodagen. Och jag njuter av den på särskilda glädje det är att vila utan krav. Nu tänker jag på livet och det är helgad helgdag.
26 juli 2008
Sopor som knappt blir hämtade
Pedagogiska knep tröttar. Ta sopsorteringen som på sin håll är helt förgäves eftersom de flesta soporna ändå därefter blandas ihop för att brännas. Vi sorterar för att kunna sortera den dagen när det faktiskt är meningsfullt. Hm...
Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.
Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!
Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.
Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.
Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.
Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?
Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.
Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!
Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.
Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.
Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.
Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?
24 juli 2008
Massor av 30-sekunders långfilm med kaniner i rollerna
Alla filmälskares måste fnissa av förtjusning över tilltaget att göra kortversioner av långfilmer med kaniner i huvudrollerna. Själv skrattar jag högt och hänger mig åt dessa träffsäkra kortkopior. Filmerna är mycket korta. King Kong på 30 sekunder är i sig en övning att koncentrera sig på de centrala scenerna. Casablanca (i vsart-vitt självfallet) är en annan film som de flesta har sett och kan återuppleva i komprimerad Bun-O-Vison. Till och med Rocky finns här i boxande kaninversion.
Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.
Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.
Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.
Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.
Ta dagen som den kommer i teorin
Ta dagen som den kommer, rådde han oss men organiserade med pedantiskt nit sin egen dag som om den varit ett fälttåg mot avkoppling och slapp ledighet.
23 juli 2008
Flytta gärna in i synvillan
Hur hjärnan kan luras eller bli lurad var ett ämne i morgonens Vetenskapsradio. Någonstans ska man tydligen studera hur trollkonstnärer fånga uppmärksamheten och får oss att fokusera på något speciellt och därmed inte varsebli hur tricket genomförs.
På nätet finns platser som roar genom att visa upp liknande fenomen. Allt om vetenskap har några exempel. Synvillor kan man också hitta många exempel på. Hjärnan uppfattar flera saker efter varandra. Det är bara att flytta in i synvillan.
På nätet finns platser som roar genom att visa upp liknande fenomen. Allt om vetenskap har några exempel. Synvillor kan man också hitta många exempel på. Hjärnan uppfattar flera saker efter varandra. Det är bara att flytta in i synvillan.
Vattnet blir kallare
Ju äldre man blir desto kallare blir vattnet, slog han fast under samtalet om varför antalet bad i det fria tycktes avta med stigande ålder.
22 juli 2008
Det vidriga blir underhållning
Medias närgångna referat från förhör och rättegång med en mord- och våldtäktsåtalad förgiftar hela dagen, exploaterar det vidriga och förvandlar det till en skräckblandad undehållning. En gräns har överträtts. Varför?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)