Sann amerikansk skadeglädje

Dan före julafton 1915 avsändes det kort från Tidaholm. Någon önskar Glad Jul med hjälp av en kraschlandning! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det.

Två tomtar, en stor och en liten gläds över en annan tomtes olycka. Allt har gått på tok för denne julpilot. Och kvar finns en ratt - på backen ligger julklappar och vrakdelar. Den uppmärksamme finner en treklöver märkvärdigt lik en propeller.

Kortet visar sig vara profetiskt. En förtida kommentar till Sveriges uteblivna flygexport. Man ser genast att ett haveri ägt rum på gränsen mellan Norge och Sverige. En liten morsk norsk tomte skrattar och håller sig för magen. Vi vill inte ha era apparater, eller motköptajulklappar! En underkastelsen imitation av den store amerikatomtens gapskratt.

Och stortomten Sam kan knappast tala . Han hoppar av skratt! Ni behövs ju för vårt NATO-sammarbete. Vi tycker ni är så vi-hi-hi-hiktiga! Han kiknar av skratt: Hohoo, hohoo, a hahaa... Vi-hi-hi-ktiga partners! Med bra tekniskt kunnande och fin utrustning! Hihihi... Men ni har ju ingen radar! Oh hoo ho ho!

Svenska Akademiens Ordbok skriver:
– SKADE-GLÄDJE.
[jfr t. schadenfreude]
glädje över skada som tillfoga(t)s en annan människa l. andra människor; ngn gg övergående i bet.: skadelystnad; jfr -fröjd, -fäg nad, -nöje. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen. RADEMINE Knigge 2: 87 (1804). (Olyckshändelser) voro enligt sjelfve reformatorn Luthers åsigt idel djefvulskott och slag, hvilka satan af skadeglädje tillfogade menniskorna. KRUHS UndrV 608 (1884). Cigarrbutikens innehavarinna får skadeglädje i rösten, när hon talar om för sitt biträde . ., att denna måste stå bakom disken också juldagen.

En fröjdefull Jul

Detta fotografiska julkort är komponerat med stiliserade mönster i vänsterkant och nederkant. Man kan tänka på elegans och modernitet. Här är det inte längre någon enkel rektangel eller en medaljong som avgränsar fotografiet. Man ser och förstår att någon lagt ner mycket arbete på att finslipa de något överarbetade spetsiga, mjuka och mera kvadratiska mönstren.

Bilden visar på kvinnlig närhet, mellan mor och dotter, mitt i julstöket. Här sysselsatta med att arrangera den ståtliga granen, färdigklädd och allt. Denna bild sändes till släkt och vänner för att tillönska även dem en fröjdefull jul. Anar man oron för att en man snart ska storma in och röra till allt? Eller skönjer man här en tidig festklädd mikropaus i allt husligt julstök?

Vad som en gång ansågs fröjdefullt kan nu, cirka 100 år senare, framstå mest som en illustration av svårmod och lidande. Skickad idag kunde motivet fungera som ett synliggörande av reaktioner inför dåliga nyheter. Man hör liksom sucken - oh, hur ska det gå?

Nå, vad tänker dessa bekymrade kvinnor på? Fortsatt kyla, pågående snöstorm? Eller kanske mera självklart i kyrkliga sammanhang - man varseblir förstämning och bestörtning över tillståndet i världen. över diplomatins anmärkningsvärda och hemliga knep, eller handlar det rent av om händelserna som timat i Kyrkans hus? En fröjdefull Jul!

Oj, nu tog förtroendet slut

Omvälvningarna i Kyrkans Hus i Uppsala får nu sitt tragiska efterspel. Efterhand lättar ärkebiskopen på förlåten, idag i Kyrkans Tidning, och då träder en sorglig bild fram.

Generalsekreterare Lars Friedner fattade beslut om avsked i ett personalärende gällande en avdelningschef. Det hade han inte mandat för, uppdraget fanns inte i delegationsordningarna. Men såvida han förankrat handlandet i Kyrkostyrelsens arbetsutskott kunde han avskeda. Det hade inte skett och då händer följande:
Anders Wejryd kontaktade Levi Bergström som förste vice ordförande i kyrkostyrelsen. Om Levi var informerad måste ärkebiskopen ju som ordförande vara lojal med det. Men Levi Bergström visste heller ingenting.
– Då messade jag till Lars Friedner … jag skrev att ”detta skadar naturligtvis allvarligt vårt förtroende för dig och försvårar mina möjligheter att samarbeta med dig”. Det skrev jag den andra november, det måste ha varit fram emot fem eller sex på kvällen.

Där tar naturligtvis Lars Friedners anställning slut. Om en ärkebiskop saknar förtroende för kyrkans generalsekreterare så slutar den konflikten självklart med att ärkebiskopen vinner, avgår med segern, och generalsekreteraren får gå. Det är Wejryd mycket medveten om. I Kyrkans Tidnings intervju berättar han om den frågeställningen.
Anders Wejryd säger där: Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop. Det måste jag vara beredd på. Men allt det där var jag trygg med. Nej, jag känner mig faktiskt inte pressad...

Det kan man förstå eftersom ärkebiskopen är vald av representanter för alla stift med stiftsstyrelser och domkapitel. Ärkebiskopen kan inte avsättas av kyrkostyrelsen eller dess arbetsutskott, de förfogar inte över ärkebiskopen som vore det en tjänsteman, så strängt taget är uppdraget inte beroende av ledamöternas förtroende, även om det säkert underlättar. Det är biskopsmötet som har kontinuerlig och kollegial tillsyn. Frågan om behörighet för biskopar att utöva kyrkans vigningstjänt (och därmed fortsätta som biskop) prövas av Svenska kyrkans Ansvarsnämnd för biskopar. I sin verksamhetsberättelse för år 2009 citerar man bland annat ur dåvarande Centralstyrelsens (1999) skrivelse om Ansvarsnämnden följande: Ansvarsnämndens självständiga ställning innebär att Kyrkomötet och andra rikskyrkliga organ inte får lägga sig i hur de enskilda ärendena ska hanteras i nämnden. Det finns inte heller utrymme för någon annan generell reglering av Ansvarsnämndens verksamhet...

Det hade funnits ett missnöje bland förtroendevalda över den bristande förankringen av beslut, säger ärkebiskopen. Men då hade han inte tyckt att saken var så allvarlig. Betraktar man detta utifrån är det enkelt att känna igen den vanliga dragkampen mellan styrning och ledning. Om sådant brukar man tala för att upprätthålla förtroendet. Och när det inte går längre löser man det mera smidigt och elegant än här. Om sådana förtroendediskussioner ägt rum, så kan de inte ha handlat om stor kris eller om att förtroendet var på upphällning. Lars Friedner har ju varit generalsekreterare för Svenska kyrkan under många år. Och det som skett här kände ärkebiskopen inte igen som typiskt för generalsekreteraren. Men - vid detta tillfälle tar plötsligt allt slut. Nu saknas förtroende!

Av tidningsartikeln framgår inte om ärkebiskopen och arbetsutskottet hade, om de fått chansen, beslutat på något annat sätt. Frågan i grunden är ju om beslutet var riktigt? Och en fungerande tjänsteman tar naturligtvis om han finner sig nödd och tvungen till aktioner utan att alltid ha konsulterat sin styrelse, men ska då göra det för att fullfölja de intentioner man vanligtvis arbetat utifrån. Av utvecklingen att döma hade generalsekreteraren och arbetsutskottet samma inställning i grundfrågan, dvs att den aktuella avdelningschefen måste sluta.

När detta sätt att lösa konfliker mellan styrning och ledning används av Svenska kyrkans nationella ledning är det allvarligt. Man kan gott säga att man i ett slag förändrar normen. Nu är det pengar som löser åsiktskillnader och konflikter. Mycket pengar. Mångmiljonbelopp.

Dessutom: Ett mångårigt förtroende kan sägas upp med hjälp av ett SMS. Nu blir det mycket enklare att på andra nivåer i kyrkan säga: oj, nu tog förtroendet slut, goodbye!

När kommer Broster,Broster?

Julkalendern kallas den adventskalender som televisionen under många år skapat. Där finns klassiker som Teskedsgumman, Ture Sventon och Pelle Svanslös. Men ingenstans kan man finna en av de mest omdebbaterade kalendrarna: Broster, Broster. Visst vore det väl intressant att få se om denna fantasirika historia, Broster, Broster, som handlade om familjen Granodlarna Wikmansson som väntar barn. Kalendern kunde uppvisa skådespelare som Claire Wikholm och Carl-Gustaf Lindstedt.! Vänsterstämpeln kanske har flagnat sedan 1971 då den sändes?

Vad många inte vet är att författaren var Göran Tunström! Vilket borde borga för att intresset för just denna kalender skulle kunna vakna på nytt. Bara någon vågade släppa ut den på marknaden. Men kommer den, kommer den väl först när marknaden för gamla julkalendrar är mättad?!

Om man inte kan vänta finns det ett par avsnitt utlagda på YouTube. Speciellt avsnittet där en dörr öppnas till en annan årstid, en annan tid, en annorlunda värld...

Folket älskar ett hus

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Svenska folket älskar sina kyrkobyggnader
Kyrkorna står där med de ståtliga kyrktornen
som positiva pekfingrar, som mäktiga utropstecken,
riktade mot himmelen!

Kyrkorna skall påminna oss om det
vi har så lätt att glömma – att våra liv
är mer än att släpa och slita,
är större än plikter och skyldigheter,
rymmer annat än kris och elände.

Vi älskar våra kyrkor och ni skulle
bara veta hur många som kommer
in här, tänder ljus och ber, en vanlig dag
Under semestrarna besöker vi väl alla kyrkor
där människor i århundraden har samlats
för att be, för att jubla och gråta
För att glädjas över det nya livet vid dopet
och följa och sörja älskade familjemedlemmar
och nära vänner som dött

Där i kyrkan känner vi oss hemma, vi hör liksom till
detta är vårt land, vår kultur, vår historia, vår tro
Sådant håller vi inte för oss själva –
många fler inbjuds att dela detta!

Kyrkan finns ännu

På nätet finns allt fler aktörer som hör samman med kyrkan på något sätt. Betraktaren Björn Källström från Helsingborg har till och med Svenska kyrkans logga på sin sida, men är noga med att lägga in en brasklapp om att hans åsikter inte med nödvändighet alltid är Svenska kyrkans officiella. Nu senast skrev han om sina domsöndagstankar från en kyrkbänk. Ett relativt färskt inlägg alltså.

Viljan är ofta starkare än kraften vilket inte minst visar sig på flera bloggar där kyrkan som organisation inte orkar. Risken är att det kopplas till den inre oreda som chefskarusellen i Kyrkans hus i Uppsala tyder på. För många, för ofta och fördolt.

I bloggarnas sfär finns till exempel en Svenska kyrkans utvecklingsblogg där blogginlägggen släpar. Det senaste publicerat den 20 oktober. En månad mer eller mindre gör inte så mycket, kan jag säga även till eget försvar, men en organisations (t ex en kyrkas) officiella bloggar tål inte att framstå som ointressanta och avsomnade. Det kan uppfattas som en direkt spegling av tillståndet i denna organisation (tänk om det dessutom har något av profetisk insikt över sig).

Den uppmärksamme märker att Svenska kyrkans klimatblogg inte sedan den 25 januari i år har fått några nya inlägg. Det verkar som om bloggen kom till för att rapportera från klimatmötet i Köpenhamn – och besvikelsen blev väl så stor att ingen fortsättning följde. Och Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete tycks också ha gått i stå. Vilket är otroligt synd då just denna tid för insamlingar kunde behöva att alla kanaler för information var uppdaterade och aktiva. Skriv eller lägg ner, tycker jag. Orkar man inte kanske en notis varannan dag från det internationella arbetet med länkar till projekt och samarbetskyrkor ändå kunde vara intressant. Kunde ge bra information med liten insats.

På liknande sätt kan man leta sig igenom hemsidoroch bloggar där man inte orkat hänga med. Det fins någon sida hos Svenska kyrkans Unga som frusit fast år 2009. Exemplen kan mångfaldigas. Det vore bättre med korta livstecken som visar att kyrkan ännu finns...
Kan det hela ha att göra med det tidningen Dagen berättat om, att man nu ska göra en gemensam it-plattform för hela Svenska kyrkan? En något märklig satsning eftersom den skulle innebära sk tunna klienter hos brukarna, dvs man har inte egen lokal dator- och lagringskraft utan den centraliseras. Svenska kyrkan består ju av många församlingar som enligt kyrkoordningen inte kan toppstyras. Misstanken får ny näring. Misstanken att kyrkan från nationell nivå styrs mot att bli mera en organisation, ett varumärke, och allt mindre av lokala gemenskaper.

På nätet - lite av varje

Från grannarna på bloggen kan man märka att:

Brygubben (Martin Garlöv) har reagerat med skärpa på några fördomsfulla uttalanden i Karlskoga Kuriren av Arbetsmiljöverkets Torsten Heinberg. Det är bekymmersamt när myndigheter generaliserar utifrån enstaka undantag och gör dem till gällande norm! Fler borde ryta till om dessa återkommande nidbilder av Svenska kyrkan.

Storasyster i Vassen (Miriam Klefbeck) ännu en gång sett sig nödsakad att understryka att det inte är ett teologiskt kvinnoprästmotstånd som är arbetsmiljöproblemet nr 1 för prästvigda kvinnor! Istället lyfter hon fram den diskriminering som alla kvinnor kan möta både i kyrkan men också i de flesta andra sammanhang. Bra att läsa, nyttigt att tänka över, nödvändigt att göra något åt…

Kyrkoordnaren Per Westberg skämtar med Broderskapsrörelsen som funderar över att byta namn till Sveriges troende socialdemokrater. Ska all sorts tro gå an? Själv undrar jag över alla som tror att religion är något av det mest ondskefulla som finns, de ska väl också med, om alla ska med?

Vill man få en överblick över en hel radda bloggares skrivande kan man botanisera i den bloggarlista som Kyrkpressen i Finland tillhandahåller. Om inte annat kan man lätt kolla den svenskspråkiga Kyrkpressens bild av kyrkolivet i Finland (ett tips till svenska dagstidningar och andra notis- och nyhetsjägare).

Vill man inte läsa alla möjliga kommentarer om dagsaktuella frågor kan man till exempel besöka Kyrkkaffe. En sida som Anna Braw basar över. Anna är redaktör på Libris bokförlag. Nu senast erbjuds vi ett recept på Ungerskt Bondbröd. Låter läckert!

Och vill man njuta av omväxlande fotografier bör man besöka Lars Ekblads fotodagbok. Jag har puffat för hans sidor tidigare. En benådad fotograf med öga för motiv!

Lilla Örebro

Lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad. Nummer 7 i storleksordning sägs det. Med ambitioner som heter duga. Universitet och Universitetssjukhus - nu med läkarutbildning (efter träget arbete och hård kamp mot andra storsjukhus intressen). Till och med en Teologisk högskola finns här. Svenska Kammarokestern lyser, spelar vackert och efterfrågas starkt. Länsteatern spelar också liksom Martin Mutter, en fri grupp.

Förra veckan var innehållsrik, så där som örebroveckor gärna blir. Kommunen inbjuder varje år vid den här tiden till en särskild Toleransvecka! Ett viktigt evenemang som bygger på samhällets och organisationernas aktiva deltagande. 2 dagar (måndag-tisdag) avdelades detta år för Mänskliga Rättigheter - då ägde nämligen 2010 års MR-dagar rum i Örebro. En årlig konferens för experter, engagerade och kunskapstörstande inom rättighetsområdet. Mängder av spännande talare och seminarier. Allt väl sammanhållet i Conventum kongress (den centralt belägna konferensanläggningen som varje kommun har eller önskar sig). Där delades årets Per Anger-pris ut. Ett pris som Forum för levande historia tilldelar någon särskilt förtjänt kämpoe för mänskliga rättigheter.

Priset år 2010 gick till Elena Urlaeva, som är en av förgrundsgestalterna i Human Rights Alliance of Uzbekistan. Landet bröt sig loss från Sovjetunionen 1991 och har sedan dess styrts med järnhand av president Islam Karimov. Oppositionella tvingas systematiskt i exil, fängslas och hotas. Däribland ingår Elena Urlaeva som i mer än tio års tid kämpat för den enskilda individens rättigheter. För detta har hon tvångsintagits på sjukhus, där hon bland annat tvingats äta stark psykofarmaka. Hon arbetar med risk för sin egen säkerhet och har utsatts för ett flertal angrepp i sin kamp för mänskliga rättigheter. Särskilt allvarlig har situationen blivit efter massakern på oppositionella i Andizjan 2005, då hundratals demonstranter dödades av regimen. Man vet fortfarande inte exakt hur många, eftersom inga utomstående undersökningar fått göras. (cit fr Förum för levande historia)

Själv kommenterar hon priset så här: Det är en stor ära för mig! Priset uppmärksammar omvärlden på situationen i Uzbekistan och visar hur viktigt vårt arbete för mänskliga rättigheter är. Vi människorättsförsvarare utmålas av myndigheterna som landsförrädare i olika kampanjer, men med ett sådant här pris hoppas jag folk får en annan, mera verklighetstrogen bild av det arbete vi utför.

När alla åkt hem blev det som vanligt igen. På lördagen var vi många som demonstrerade mot övergreppen mot kristna i Irak. På Domssöndagen hade många församlingar inom Svenska kyrkan ställt in sina egna högmässor för att fira en gemensam gudstjänst just i Conventum kongress. Där samlades dryga 700 personer. Orgeln hade ersatts av Olaus Petri musikkår och 80 körsångare fanns på plats. Från varje deltagande pastorat kom kors och ljus och flera andra aktivt medverkande. De vandrade in i kongresshallen från olika håll under sången De kommer från öst och väst (SvPs 323). Ett särskilt passande val i Örebro där man håller väderstrecken högt. Där bor man på norr eller väster osv. En inspirerande predikan av kh Ingemar Söderström engagerade och stimulerade till samtal och eftertanke. Utöver domarnas sedvanliga gula och röda kort visade han också ett vitt kort...

Den studiedag som följde efter kyrkkaffet handlade om en Pastoral Vision (inspirerad av London Challenge) och innehöll ett föredrag av biskop em Caroline Krook. Man kunde höra en knappnål falla under hennes 45 minuter. Senare under dagen kom Linköpings nyvalde biskop Martin Modéus till tals om gudstjänst och de underliggande behov, värderingar och känslor som en gudstjänst kan aktualisera. Mitt lilla bidrag fick handla om en av utmaningarna i den Pastorala Visonen: Kyrkan lyssnar till nöden och kämpar för rätten!

Så där kan det se ut och hålla på. I lilla Örebro. En i inlandet belägen medelstor stad.

Stoppa dödandet av kristna i Irak!

Tal vid demonstration i Örebro, lördagen den 20 november, mot våldet som drabbar de kristna i Irak.

Ur Psaltaren 43:
Du är min Gud, min tillflykt.
Varför har du stött bort mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig till ditt heliga berg
och till din boning,
så att jag får komma till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd,

Idag är vi många som delar sorgen och vreden. Många av oss som hör till Svenska kyrkan och andra kristna samfund, politiska partier och folkrörelser. De kristna i Irak har nyligen drabbats hårt av attacker och mordiska hatbrott. Oskyldiga människor har mördats för sin tros skull.
Men detta är inget nytt! Vi minns hur man år 2004 dödade 11 människor och skadade ett 50-tal i Bagdad och Mosul när de firade sin gudstjänst.

Och det har hänt på olika platser i olika tider. Det skedde i USA, under afroamerikanernas kamp för sina mänskliga rättigheter, då attackerades och brändes kyrkor. Då för att hindra de svartas mänskliga rättigheter. På många håll har man gått till angrepp utifrån politiskt och religiöst maktbegär. Vi minns att i Nigeria har kyrkor bränts ner och många har dödats. Vi glömmer inte alla attacker mot koptiska kristna i Egypten. I Indien har samma sak skett. År 2008 dödades där minst 20 människor i delstaten Orissa. Och i Indonesien mellan åren 1969-1998 attackerades kyrkor och kristna 460 gånger.

Idag protesterar vi mot den senaste tidens mordiska övergrepp i Irak, t ex angreppet på S:t Marias katedral i Bagdad då barn, kvinnor och präster angreps. Över 50 människor dödades! Avskyvärt! Förfärligt!

Den extrema islamismen drar sig inte för att på många håll angripa fromma människor som utövar sin tro och firar sin gudstjänst, människor som inget hellre vill än att leva i fredligt samförstånd. Man sätter sig över Islams och profeten Mohammeds respekt för bokens folk. I Irak vill den militanta islamismen driva bort, driva ut, den kristna minoriteten. Det är naken terrorism i syfte att åstadkomma religiös och etnisk rensning.

Världens regeringar och inflytelserika makthavare! Sluta blunda, sluta tiga! Börja lyssna, tala högt och se till att skydda de kristna i Irak! Försvara deras rätt till liv, frihet och trygghet. Vi kräver att Sveriges regering, FN, EU, Europarådet och Mellanösterns alla makthavare med all kraft hävdar de mänskliga rättigheterna där de överträds och föraktas. Just nu är det en fråga om liv och död för förföljda kristna i Irak, en fråga om deras rätt till sin tro, sitt land, sitt ursprung.

Stoppa dödandet av kristna i Irak!

Att fasta eller inte fasta

Sixten! Kom in! Du kan inte ligga där ute i snön!
Sixten, the cat, låg för tillfället blickstilla på balkongen. Han rörde inte ett morrhår, vände inte på huvudet, såg sig inte om. All koncentration gick åt till att tyda lördagsmorgonens ljud. Snö som föll, efter en stund ett rop från någon som halkade i fjärran, en motor som startades och en dörr som slog igen.

Först när det ringde på dörren resta han sig avmätt och gled in genom balkongdörren. Vem är det, frågade han. Den generösa hundtränaren och brödleverantören, sa jag och öppnade dörren. Mycket riktigt där låg färskt bröd, men av personen syntes intet. Han hade redan gått sin väg.

Sixten som omedelbart förstod att köket skulle bli nästa anhalt dundrade förbi mig ut till köksmattan. På den nypålagda julmattan, röd och grön, testade han en mrkvärdig ledgymnastik inkluderande några magrullningar och en stor gäspning. Matskålen, sa han sedan, har du märkt att matskålen är tom och vattnet dygnsgammalt? Här ska du mumsa i dig färskt bröd och doftande kanelbullar. Än jag då? Skärpning krävs. En katt kan inte enbart leva av det som utgår från människans ordförråd utan behöver både blöt och torr spis ur skafferiet. Hur ska jag kunna söka de inre källorna när hungern sätter in?

Fastar inte katter? Min fråga lät lite förmäten. Jo, svarade Sixten, av nödtvång eller när andan faller på. Men vi är inte bundna av fasteperioder så där är du och jag ganska lika.

Generat tvingades jag tillstå att vare sig adventsfastan eller den stora fastan före påsk var något som särskilt många efterlevde, inte heller jag. Lite slarvigt kunde man väl avstå från något man gillar för att livet skulle vara lite torftigare den tiden, och möjligen kunde man skänka mer frikostigt till behjärtansvärda insamlingar, men... nej så mycket på fromt allvar är det inte. Men se på muslimerna, de fastar. Och de ortodoxa också, sa jag högt och med eftertryck.

Sixten tittade på mig som om jag var från förståndet. Du är väl vare sig muslim eller ortodox. Hur kom de in i bilden? Så fort man ska tala om människor som lever sin tro hänvisar du till någon annan trosinriktning. Blanda inte bort korten. Det är ju ett fuskresonemang. Det finns andra som lever efter sin tro och därför kan du fortsätta vara ljum och slapp och slö? Du är väl lutheran för katten! Det är ju hos dig jag bor, och det är här jag fastar, om behov uppstod.

Omedelbart bestämde jag mig för att avstå från förmiddagskaffet fram till jul. Eller in i halva advent. Eller idag...

Människor går tungt om morgonen

På hallmattan rör sig pizzakartongen. Den prasslar och skrapar. Men inga möss syns till. Med sin svarta svans vinkar kartongen mot oss som passerar förbi. Det är hungriga Sixten, the cat, som klämt sig in mellan kartongens pappkäftar och hälsar morgonen med sin intensivt kommunicerande svans.

Du går så bekymrat, säger han till mig. Tungt och tveksamt på en och samma gång. Jag protesterade genast. Mitt sätt att gå kanske kan säga dig ett och annat. Men just nu är det bara sömnen, som ännu inte gått ur kroppen, som märks när jag knallar förbi. Och kanske, möjligen kan det vara så, irritationen över kylan som varje morgon tycks ha besegrat elementens värme. Inte ens en nyfådd födelsedagsmorgonrock av mjukaste frotté kan hålla all kall luft stången...
Skaffa dig päls, sa Sixten, och enbart svanstippen signalerade hur roligt han tyckte den kommentaren var. Uppmaningen började bli lite sliten, vilket inte hindrade honom från att mysa över sin egen finurlighet.

Kom ut ur kartongen och se på mig när vi ändå pratar med varandra. Han tittade ut från kartongen. Det såg märkligt ut, en kartong med ett nästan runt katthuvud och på andra sidan stack en rejäl svans ut. Sixten fokuserade mig med sina mandelformade pupiller och sa, när du vaknat och fått i dig kaffet kan du väl säga till. Men du brukar inte vara trevligare då, bara så du vet.
Nu hade pizza-Sixten retat upp mig. Vad gnäller du om, sa jag. Jag är väl inte otrevlig om morgnarna?!
På väg till frukost går du tyngd och från frukost går du ännu tyngre. Inte handlar det om sömn eller kyla, sa han bestämt. Har du aldrig funderat över varför jag alltid försöker ta mig upp på köksbordet?
Det är väl osten och skinkan som lockar, marmelad äter du ju inte, kontrade jag.

Sixten såg besviket på mig. Du märker inte att jag försöker hindra dig från att läsa tidingarna? Vad har människor sina ögon till? Är de någonsin kopplade till fattningsförmågan? Varför tror skulle jag annars försöka placera mig mitt på den uppslagna tidingen?
Jag replikerade, kanske för att hålla kylan borta? Tidningspapper isolerar. Därför stoppade man förresten tidningspapper i pjäxorna förr i världen.
Han lyfte förvånat på huvudet så att kartongen for upp. Har du haft tidningar i dina pjäxor? Sixten skakade på sig som för att dölja att han skrattade åt denna konstiga människa. Läser du med tårna också?
Nja. Men du, så gammmal är jag. Och det fungerade också utmärkt som isolering. Vi frös knappast alls om fötterna, inte ens i 20 minusgrader och det tack vara välstickade raggsockor och frikostigt med tidningspapper nedstoppade i skodonen som en sula.

Hm, sa Sixten och fortsatte, nej, jag behöver inte isoleras med tidningar. Jag ligger där enbart för att du inte ska bli så ledsen och vemodig eller arg och agiterad. Du kan ju inte fortsätta läsa om jag ligger tvärs över tidningen, eller hur?! Har du inte någonsin hört på dig själv? Låt mig citera: Va, är dom inte kloka. Det är bara död och elände. Nu har man delat ut rekordbonusar igen. Och kriget, detta förfärliga krig! Förbaskade nöjessidor, ingen recension över körkonserten idag heller. Fåntrattar... Han tystnade. Jag teg.

Sedan gick jag till frukostbordet och slog upp dagens tiding. Är dom inte kloka, hörde jag mig själv säga.

Varför vill man inte utvärdera kyrka-stat?

Ibland undrar man om vi som varit med om samma händelse verkligen har varit det. Med om samma händelse. Kyrkans Tidning låter idag skriva lite jubileumshistoria över kyrka-statbeslutet och vad som hände sedan.

En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.

Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.

Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.

Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!

Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?

Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?

Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...

Mona Sahlin och maktkampen

Att ständigt bli ifrågasatt och underkänd av en minoritet måste vara ett högt pris att betala för ledarskapet inom det stora partiet. Att spela spelet om makten inom partiet betyder att ledaren i sin tur måste ägna sig åt en kritisk utmönstringen av andra som kan tänkas utmana om makten. När spelet nått sin kulmen - då faller även de egna anhängarna sin ledare i ryggen. Skräckgenrén har fått en verklig rysare som en dag säkert kommer att berättas.

För en politisk rörelse som hyllar kollektivet och partiet måste det vara förödande när alla lägger misslyckandet i valet mest i Mona Sahlins korg. Dagen efter sockras den beska sked medicin hon just tvingats svälja. Hur kan man klara sådan kullerbyttor och krumbukter? Peka finger är inte fint fick man lära sig tidigt. Men anklagelsernas många fingrar har pekat ut ledaren och struntat i det stora ansvaret som inte är en persons utan tillhör laget, kollektivet, partiet.

Den sjukan har funnits på många håll. Några få starka personer i små inre cirklar förfogar över partiet och styr och ställer tills handlingarna en dag får verkligt allvarliga konsekvenser såsom fanflykt eller uppslitande interna strider. Ett rike som råkar i strid med sig själv har svårt att bestå. När idelogins svalnat blir också kittet mellan rörelsens människor allt svagare.

När SSU fick stöd för kravet på att få välja och vraka bland dem som nu ledde partiet var det en upprorets signal som ljöd. Och när partiledaren för några dagar sedan offentligt hudflängde Morgan Johanssons valanalys blev det kanske för mycket för alla de missnöjda kritikerna? Mona Sahlins gäng var i alla fall inte tillräckligt starkt och sammansvetsat. De många lokala maktcentra som också misslyckats att vinna politiska segrar - sådana som vanns under folkhemsbyggets tid - de behövde något eller någon att skylla på. Vem skulle pekas ut? Denna gång blev det någon. Hon heter Mona.

Biktfadern Sixten

Redan när jag ångade in i lägenheten var Sixten, the cat, i full färd med sina akrobatiskt-gymnastiska hälsningsövningar. Med ilskna steg klampade jag in och muttrade: jag har för sjutton bott här i snart 12 år.

Sixten avbröt sig och sa, det börjar bli tid att lätta sitt hjärta hör jag. Inte för att jag tror mig vara din biktfar, eller mor, la han med sin faibless för korrekthet till. Men det hörs att du behöver bli av med något som det inte kan vara nyttigt att bära omkring alltför länge. Blodtrycket, jag säger bara det, blodtrycket.

Jag satte mig på en stol i vardagsrummet och Sixten la sig tillrätta på bordet. Sedan Postverket moderniserades och inte längre vill ha hand om paket och skrymmande försändelser, började jag, så har vi haft ett enda ställe där vi kan hämta sådan post. Nej, två förresten. Och det retar jag mig på också. Ibland har man, jag, glömt att se var posten lämnas ut och så har jag helt i onödan gått till "fel" plats. Där har jag stått i ICA-affären och de har smilat åt mig som inte kan läsa innantill. Du har gått fel, har de kunnat säga. Fel, är det inte här ni lämnar ut min post? Ja, ibland, har de sanningsenligt intygat. Hur ska jag veta vilken typ av försändelser som lämnas ut här, har jag ofta frågat. Det kan man inte veta. Alltihop har varit bara ledsamt och pinsamt. Och oändligt tröttande.

Sixten såg begrundande på mig och jag uppfattade att han minsann kom ihåg att det där var barnsjukdomar som numera mycket sällan förekom. Nå, vidare... sa han.

Sedan har posten ju delats ut i en annan matvaruaffär. I en annan del av staden. Och där har vi hämtat myriaders försändelser. I busvädret nyss tog jag bilen, det såg och hörde du ju?! Inga parkeringsplatser var lediga så jag fick snurra fyra varv runt kvarteret innan det gick att bli av med den - och då ganska långt ifrån butiken. Jag blev blöt, och sur, under promenaden. Nåväl, i affären gick jag genast för att hämta ut paketet, ett vanligt paket om än inte med röda snören, och inget postförskott. De bad om legitimation och sedan började de leta på sina hyllor. Personalen snackade med varandra om annat under tiden. Så såg jag att de fann paketet tog fram det läste på det och stoppade tillbaka det. Den unga flickan kom tillbaka, la huvudet på sned, och frågade, heter du Margareta? Jag har hämtat paket där i många år och så frågar de om jag heter Margareta! Det står ju för katten Lars på körkortet. Irritationen hade under berättelsens gång på nytt tagit ett djupt tag i mig och det fick hjärtat att bulta. Heter du Margareta?

Man måste ha legitimation, sa hon. Det har jag ju, replikerade jag.
Men det är fel legitimation, du ska ha Margaretas legitimation, blev svaret.
Jo, det skulle se ut, muttrade jag. Jag har fått ut post förr, här! Jag besinnade mig och kom på hur illa det skulle ha låtit om jag försökt påstå att jag är känd här.
Ja, men det är bara skrymmande, inte paket, kom repliken. Hon var orubblig i sin övertygelse.

Jag fortsatt min berättelse. Det var på vippen att jag inlett en filosofisk diskussion om den obefintliga kvalitativa skillnaden mellan paket och skrymmande brev. Men jag fann mig och böjde på huvudet och stormade in bland djupfryst och flingor. Där gick jag vilse och djupandades en lång stund.

Sixten sträckte på sig och sa lite sömnigt, allting gott som slutar väl.
Jag har ju inte fått ut paketet, sa jag, så över är det verkligen inte än.
Jo, för min del, sa Sixten, hoppade ner från bordet och gick sin väg.

Frivilliga har blivit ideella

Ordet frivillig är på väg in i kylskåpet. Numera är man ideell medarbetare eller volontär. Invändningarna mot ordet frivillig tycks handla om att de anställda också är på sina jobb frivilligt. Men det är klart att den frivilligheten är kringskuren. Där finns både starka regelverk som föreskriver närvaro och sanktioner om man inte en dag skulle känna sig villig att släntra in på kontoret. Och mödosamt framhandlade undantag då man har rätt att vara tjänstledig, ha semester eller kompensationsledighet.

Och som anställd vore det väl sorgligt om man inte var besjälad av idealitet utan bara av plikt och tvång. Medarbetare är man också, till varandra och inte bara till chefer som älskar att strö sådana förskönande ord omkring sig, särskilt när de beskriver de anställda (vänner, kamrater, medarbetare).

Volontär är ett ord som används ganska flitigt, men som på flera sätt är upptaget, t ex av Europeiska praktikantprogram för ungdomar (Youth in action, EVS) som vill göra en insats och samtidigt lära känna andra länder och sammanhang, men det hindrar inte att detta låneord kan nytjjas på fler sätt. Och de som volonterar erbjuder enligt ordlistan sina tjänster som frivilliga ( s 1082 i SAOL).

Lekman tar ansvar sa man förr, och det är inte längre gångbart. Jo, det där med ansvar, men för många uppfattas ordet lekman som ett genderord, som en könsbestämmning. Så det ordet har lagrats i språkets kylskåp.

De som nu verkar för att styra upp och organisera det frivilliga arbetet i Svenska kyrkan är framför allt Ideellt forum. En modern variant av det som en gång var mera institutionellt organiserat genom Lekmannaskolan i Sigtuna, (en skola för utbildning av lekmän för värksamhet - så stavades verksamhet tänkvärt nog förr - inom kyrkan).

Svenska kyrkans lekmannaskola tillkom på 1920-talet för att utbilda lekmän för olika uppgifter i församlingarna. Genom åren har man utbildat söndagsskollärare, barntimmeledare, medhjälpare i konfirmandarbetet, redaktörer för församlingsblad, kyrkvärdar, expeditionspersonal, informatörer med flera. Utbildning äger fortfarande rum på Ansgarsliden i Sigtuna, som tidigare hette just Svenska kyrkans lekmannaskola. Många utbildningar ges också i de olika stiften. (Från Svenska kyrkans hemsidor)

Vilka ord vi än använder är fasväxlingen mellan en kyrka med anställda och professionella medarbetar till en mera på idealitetens och frivilllighetens grund på väg. På sina håll framtvingad av ekonomisk nödvändighet. Men på många platser framvuxen ur en ideoloigisk övertygelse om att församlingar måste bäras av sina medlemmar och inte av anställda i en mångfald professioner.

Så med fri villighet kan alla vi ideella medarbetare och volontärer framgent ta ett allt större lekmannaansvar. Oavsett om vi är anställda eller inte...

Hinna med bussen, eller inte

Har du på allvar funderat över döden, undrade Sixten, the cat, ihopnystad på en pågående, men för tillfället vilande, stickning. Han hade sovit en stund och just vaknat.
Tänkt på den har jag... och drömt, svarade jag.
Jag med, sa Sixten som mycket väl uppfattat att jag tyckte att ordet funderat kändes lite för alldagligt för en sådan händelse som döden.
Jag drömde, sa jag och fortsatte, att jag sprang för att hinna med en blå buss.
Sådana blåfärgadebussar som örebrotrafiken hade förr, undrade Sixten. Nu är det väl lila som gäller, eller föredrar du violett?
Jo, den här bussen i drömmen hade en kulör som verkligen intill förvillelse liknade den som bussarna bar efter det att de varit gröna, retades jag. Det vår långt innan du föddes i Askersund. Och där har man knappast bussar. En Vätternfärja med snäckor och därtill möjligen en packmoped, sa jag inte så lite spetsigt. Och eftersom du undrar, fastän du inte frågar, jo, nej, jag hann inte ikapp bussen. Den som jag visste innehöll en massa vänner och kamrater och andra som jag definitivt inte vet vilka de var. Men en präst, en spänstig domprost, sprang förbi mig och hann med. Han ropade att jag skulle skynda mig. Och trots att jag sprang febrilt ville benen liksom inte hjälpa mig att komma fram.
Du måste banta, konstaterade Sixten.

Nu var jag smått irriterad. I drömmar kan man väl knappast ta sig tid att banta för att hinna med en buss man inte visste fanns förrän den dök upp? Avbryt mig inte! Bussen gick ifrån mig. och jag försökte ringa någon jag trodde var ombord med en egendomlig mobiltelefon vars knappar jag inte förstod eller kände igen! Någon svarade, men kunde inte höra mig! När jag vaknade visste jag inte om döden innebar att man blev lämnad kvar, eller om den innebar att man åkte sin väg...

Sixten suckade och sa, i mina öron låter det mer som om du missat en buss! Eller också bearbetar du fortfarande, efter många långa femtio år, att du inte blev uttagen till det där laget. Kan det handla om en årshögtid du inte fick följa med på, en utfärd du kom för sent till? Känslan av att partyt äger rum utan dig? En tjänst du inte fick? Att tro att det alltid ska handla om liv och död är en prästerlig folkkyrkoskada du ådragit dig i kalla kyrkorum. Dream on, muttrade Sixten och somnade om.

En katt i himlen

Någon sa, har du hund? Och jag svarade, nej, jag har katt.
Jaha, du är kattmänniska, blev svaret.
Så snart jag kom hem och hälsningsritualerna på hallmattan var avklarade sa jag till Sixten, the cat, idag blev jag faktiskt kallad kattmänniska!

Sixten satte sig ner i pur häpnad. Du, en kattmänniska??
Ja, förmodligen menar man att jag har samma smidiga rörelsemönster och intuitiva förmåga som tillskrivs er katter. Därtill har jag väl redan förbrukat ett par-tre liv... Sixten stirrade. Därtill, fortsatte jag, finns det åsikter om att jag är envis som en röd katt. De tycker att jag hakat upp mig på katter och bara skriver om dig Sixten.

Röd gris, sa Sixen. Det heter en röd gris! Och du får väl hålla med om att det blir lite tradigt med mig i fokus hela tiden. Inte för att det gör mig så mycket... men om någon ska läsa kanske de vill få höra om annat. Som vad du tycker om biskopsval och politiska partier i kyrkomötet och annat som en del samhällsengagerade människor egendomligt nog kan tycka är intressant. För min del är jag mer nyfiken på djurlivet kring kyrkan. Du vet ju att även människor, alla människor och inte bara män, framstår som djur för mig. Det blir som en djurparad när människor kommer vandrande på söndagarna. Björn, lejon, you name it. Sixten putsade morrhåren och gäspade brett.

Snart är det Allhelgonahelg, sa jag bara för att ha något att säga. Ja, svarade Sixten, och då brinner ljusen på kyrkogårdarna som i en nattlig stad. Det känner jag väl till. Men en sak har jag grunnat på. Det är inte särskilt långt mellan kyrkogård och kyrka, varför nöjer sig de flesta med att stanna vid gravarna?

Sixtens fråga var helt relevant. Varför tycker de flesta att det räcker med ett besök på kyrkogården? Kanske för att... började jag och tystnade. Jag har ingen aning. Kanske för att TV-kvällen snart börjar och Bingolotto finns och Dansbandskamp och annat viktigt. Nej, jag vet inte. Jag får nog fråga runt lite.
Gör det, sa Sixten, och när du ändå är i farten kan du ju fråga varför man inte tror att vi katter också har en plats i himmelriket. Jag tänker i alla fall inte stanna här...

Köra bil utan körkort

Kyrkomötet kommenteras i dagens Kyrkans Tidning. En av tio motioner bifalls, hur kan det komma sig? Oftast beroende på att det man föreslår redan, eller nästan, har gjorts, undersökts eller utretts. Kanske kunde en reducering av antalet ledamöter i samma omfattning lösa problemet? Nio tiondelar av kyrkomötet blir hemförlovade. Alla de kvarvarande skulle snart lära känna varandra. Men det blev väldigt mycket makt för väldigt få. Och inget valsystem i världen skulle väl säkra valet av just de motionärer som lyckas få bifall på sina motioner.

Och frågorna som behandlas. Ja, tänk att det finns folkvalda präster och andra som på fullt allvar vill bryta med kristendomens grundhållning sedan kyrkans begynnelse om att dopet är förutsättningen för att dela de döptas och troendes måltid. Ett av argumenten är att det finns odöpta som redan nu tar emot nattvarden. Och människor som knappast tror som gärna delar bordets gåvor. På ett ungefär som att föreslå att eftersom många ändå kör bil utan körkort så borde vi avskaffa körkortet. Passar mig, sa Bill. Anpassning, sa Bull.

Man kan tycka att sådana frågor får det att framstå som att kyrkomötet ägnas åt alltför mycket ull och alldeles för lite verkstad, eller vad man säger nu för tiden. Eller ska det vara för mycket yta och för lite innehåll?

Men i sanningens namn, lätt är det inte att ha beslutsansvar för Svenska kyrkan på nationell nivå. Man kunde ligga sömnlös för mindre. Tur att man slipper...

Sixten har svart bälte i stretching

På lunchmenyn står det filmjölk med flingor. Måltiden skall intagas i restaurang Hemmet som är en verklig gör-det själv plats. En matplats som också tillhör husets katt. När jag med mobilen intill örat rusat uppför trappan fumlade jag förstås med nycklarna innan dörren blev upplåst. Då hörde jag hälsningarna från insidan. Högljudda jamanden. När jag äntligen fått upp dörren snubblar jag över en katt som längtande verkar ha stått lutad mot ytterdörren. Sixten flyttar sig knappats. Först måste jag hälsa ordentligt med vänliga ord och med en lätt strykning över rygg och svans.

Då sker en märkvärdig förändring. Med ett smidigt hopp kastar sig Sixten, the cat, på den orientaliska hallmattan. En meter katt rullar sig på rygg och visar mage. Vad håller du på med, undslipper jag mig. Han svarar: vi katter måste få hälsa på vårt vis. Jag tänker, säger Sixten, att jag blir extra fin när jag stretchar. Och ungefär som när du fridshälsar i kyrkan visar jag att här finns inga onda avsikter, inga dolda vapen.

Genast går jag fram ock klappar honom lite extra, även på magen. Då klipper han till mig och jag anar de vassa klorna som lätt rispar min hud. Inga vapen, inga dolda vapen? Jag ser förebrående på honom.
Du får väl bete dig lite civiliserat, nästan morrar han. Vi katter är extremt kittliga. Visa lite respekt! Du låter väl inte vem som helst kittla och röra dig lite varstans och överallt och hur som helst? Kroppens alla zoner är inte tillgängliga, eller hur! Han är verkligen upprörd.
Njaaee, säger jag obestämt och inser motvilligt att han har en poäng.

Sixten tittar på mig med huvudet på sned och med uppmärksamhetens öron ovanligt inpejlade på vad jag tänker säga. Jag bestämmer mig för att byta bort detta laddade ämne med hjälp av en association. När du rullar runt på golvet och sträcker på dig, är det mer än en hälsning? Är det inte en form av gymnastik med sträckningsrörelser? Streching alltså?

Sixten suckar och svarar: du har inte lagt märke till att jag har svart bälte i streching? Trots att jag liggande på sidan kan spänna och sträcka ut alla fyra ben så det knakar? Att jag regelbundet vänder på mig och suckar så djupt och att jag därvid andas ut all spänning, som i djupmeditation, fast snabbare? Eller att jag ofta kröker rygg och sträcker framtassarna långt utanför min normala räckvidd? Att jag ömsom kan spänna och därefter släpa de avslappnade baktassarna? Att jag förmår strecha ett ben i taget så att avspänningen fortplantar sig i hela min vackra kropp? Märker ni människor ingenting?

Sixten avslöjade: jag har planerat att ge ut en bok om avspänning de la chat blanc et noir. Tio sätt att stretcha som en vig katt. Eller vad tror du om: våga viga livet åt stretching? Skulle säkert bli en bästsäljare och hamna på listor som månadens kioskvältare!

Jaha du, sa jag, nu vill du bli författare också, sa jag tvivlande och kunde inte låta bli en liten elakhet. Men du som klagar på min observationsförmåga, du har inte märkt att jag skriver flitigt, nästan som en riktig författare, på bloggen? Men först ska jag pröva på din metod, se om den håller. Genast la jag mig på hallmattan och rullade några varv och verkligen sträckte ut mig i min fulla längd.

Då, just precis då, öppnades ytterdörren och hustrun tågade in med en arbetskamrat. De stirrade skräckslaget på mig. Vad håller du på med? Är du sjuk?
Jag försökte svara lite avspänt: Här ligger jag och drar mig. Sträcker på mig. Jag hörde hur dumt det lät. Jag bara testar hur en katt hälsar, svarade jag generat. Några vänliga klappar blev det inte. Upp med dig, här kan du väl inte ligga, blev den korta och mycket strama uppmaningen.

Sixten satt i hörnet och skrattade. Han blev tvungen att göra en kullerbytta. Tokmänska, tyckte jag höra att han sa. Försöka härma en katt. Inser du inte att folk blir skrämda när de finner en flodhäst på hallmattan?

Hund och katt

I balkongdörren vände sig Sixten, the cat, om och tittade uppfordrande på mig. Det är patetiskt, sa han. Mina djurvänner är antingen uppstoppade, som mården på Gotland och den här lappländska korpen. Han visade med en knyck på huvudet att korpen som orörligt vakade på sin pinne inte var mycket att skoja med.

Sixten fortsatte...eller också är de gjorda av trä som de de där bemålade hästarna i vardagsrummet. Och småfåglarna på balkongen är inte mycket att klappra tänder åt. För att inte nämna de tygråttor och -möss som ni tillhandahåller. Jovisst, man kan jaga dem en stund, men de är inte viga så det stör. Man får ju skicka iväg dem själv för att de ska röra minsta morrhår.

Detta gjorde mig stum för ett ögonblick. Inte kunde man ha anat att Sixten saknade vänner bland djuren, verkliga lekkamrater. Människor kunde han leka med en stund nu och då, men efter några minuters kaotiskt hoppande och skuttande tappade han oftast intresset. Vi mänskliga varelser leker så ensidigt och korkat, det tycker han, så har han sagt. Ta den då, Sixten, kunde vi säga och genast hysta iväg en brunfläckig låtsasmus. Ta den! Hur kul är det, för en vig men ganska tung katt? Att jaga en 30-grams, av syntetiska fibrer tillverkad, låtsasmus?

Men du Sixten, du har ju haft kortare besök av Tosse, försökte jag. Tosse är den strävhåriga taxen som ibland bor på hotell en trappa upp. Ja, jovisst han är trevlig, men lite feg. Bara jag tittar på honom blir han darrig och törs inte riktigt beträda parketten, sa Sixten som nu hade satt sig med ryggen mot balkongen. Han skäller lite väl högt och biter i gamla tygtrasor. Det fattas lite av sofistikation, jamade Sixten.

Det där var väl onödigt snorkigt, sa jag och såg förvånat på Sixten. Tosse är ju bara en unghund och Sixten brukar inte sätta sig på några höga hästar. Sixten framstår annars som så öppen och välkomnande. Men Troy, tillade jag, han är väl trevlig?

Nu gäspade Sixten uppgivet och sa: Troy har jag bara känt lukten av. Du minns när Ni besökte Karlsborgs fästning och sedan köpte Vätternkräftor i Klanghamns fiskebod? Då hade ni av luktspåren att döma suttit hela dagen i samma bil. Men ni hade inte anständigheten att presentera honom. Han är bara ett doftminne för mig.

Beklagar, sa jag beklagande. Troy är en verkligt trevlig liten vovve...hund..terrier...eller nåt, sa jag. Han har många förmågor. Han kan till exempel semaforera med öronen! Du får väl betrakta bilden jag lägger ut på nätet. Troy kommer att synas på en bild ovanför den här konversationen, förutsatt att jag kommer mig för med att skriva ner vad vi sagt och lägga ut bilden på Troy...

Bilder är ju kul att leka med, sa Sixten och såg besviket på mig.

Nåväl, fortsatte jag, igår fick jag höra att det finns ett par taxflickor med långa nosar som åtminstone skulle kunna tänka sig att möta dig i bloggosfären.

Hmm, sa Sixten med ett drag av överlägsenhet, det tror jag inte förrän jag sett det. Hän vände han sig om och gick ut på balkongen, alldeles alldeles ensam med en uppstoppad korp.

En annan värld

Kransar tillgravarna. Var köper vi dem? Hur ska de se ut? Vitmossa och barrkvistar garnerade med exotiska kottar? Vi risar inte gravarna med egenhändigt hämtade grenar av gran utan litar på det prefabricerade.

Gravljus med en brinntid på flera dygn skaffar vi också. Sedan beger vi oss i den moderna folkrörelsens fotspår till gravplatser där våra anhöriga vilar i väntan. De som gått före oss. Genom dödens uppbrott från livet som vi känner det.

Vid graven, när bestyren är överståndna, kommer minnen och känslor ikapp oss. Den djupa förlustens sorgehål i bröstet - stort som en grav - påminner om dem som vi saknar. De gamla som verkligen levt sina liv till vägs ände. Och tonåringen som inte åldrats en dag sedan dess. Forever young.

När lågan till slut flämtar på graven öppnar den hoppets dörr. Och ljuset jag tänder i kyrkans rum påminner också. Nog finns det ett annat ljus, ett annat rum, en annan värld...

Här sitter jag

Här sitter jag. Utan målmedvetna och insiktsfulla tankar. Jag bara sitter här. I väntan på att den nya dagen och dess uppgifter ska ta mig i anspråk.

I tankarna finns alla som idag måste möta smärta och svåra bekymmer. För dem en bön om kraft och mod. På många håll ska svåra beslut fattas - de som får den uppgiften behöver vishet och inlevelseförmåga.

Glädjen önskar jag ska vara det grundackord som trots allt bär många. Som ska hjälpa även mig att ta emot och möta det som under denna dag ska ske.

Här där jag sitter finns ett Du som är någon helt annat än mitt jag. För denna stora närvaro är jag öppen, genom att den är blir och vågar också jag vara, vara mera...

Nu är nu

Du, vi har läst om Sixten! Kommentaren fälldes av några arbetskamrater. De tyckte att katten blivit lite mera bekant på detta vis. Ja, han vill gärna vara med, sa jag lakoniskt. Hur jag än anstränger mig för att hålla Sixten borta, så nog klampar han in i mina texter och rent bokstavligt kliver han på tangentbordet. Det är inte stort utrymme att få något eget sagt.

Några meter bort brummar det i en fåtölj. En svartvit katt som inte kan spinna imiterar där en liten elektrisk motor. Ljudet är snarlikt det surrande man förr hörde från radioapparater när de var påslagna och radiorören lyste, då hade strömmen ännu inte blivit ljudlös. Denna kattliga förnöjsamhet kan reta gallfeber på en lagom ambitiös människa. När jag lägger mig ner irriterar jag mig på att det värker i axeln och ömmar i muskler. Jag blir arg för att jag inte motionerat mera och ilsken eftersom kudden inte låter sig tämjas.

Och nog överfalls jag av tankar på sammanträden som inte fungerat och uppdrag som inte är mina. Hade jag...då hade jag minsann... och då hade det definitivt... så det så! Jag befinner mig inte ens i närheten av det tacksamt nöjda surr som uppsänds ur närmaste fåtölj.

Men tänker jag efter är jag riktigt nöjd! Stolt över att tillhöra en levande gemenskap med så spännande och intressanta medmänniskor och faktiskt är jag glad över så gott som varje ny dag! Sixten, som kan läsa tankar och har telepatisk kontakt med katter över hela världen, nyser nu för att jag ska förstå att han uppskattar denna inställning. Hans gamla farbror Franz, som varit huskatt hos en teologiprofessor i Göttingen, brukar sända Sixten en tanke nu och då.

Sixten brukar berätta vad han hört från söder. Senast sände Franz följande tankar: alla val har inslag av existentiell natur: det som är - är nu och det som kommer sedan det kommer sedan. Så välj det, hävdar Franz. Det är då man verkligen kan upphöra att vara ett objekt för andras ställande och styrande och blir till ett skapande subjekt. Det är då man vet vad man har att arbeta med. Sixten instämmer och försöker ibland mera utförligt delge mig denna kattens filosofi.

Utan motstånd kan man inte godta sådana tankar. Då skulle ju vem som helst kunna ta makten och göra vad de vill?! I sina värsta stunder skulle man rent av kunna tänka sig sällsynt egendomliga scenarios. Vad är det konstigaste man kan tänka sig? Det är så utflippat att det knappt går att föreställa sig: tänk om det fanns en partipolitisk kyrka? En centerkyrka på det skånska slättlandet eller en socialdemokratisk kyrka i bergslagens gruvorter? Eller en moderatkyka i Djursholm? Ja tänk om Sveriges riksdag kunde bestämma i en kyrka. Burr! Tur att det bara är ett tankeexperiment...

Just nu funderar jag på enklare och gladare ting; att hänga av mig morgonrocken och gå ut i den nya dagen. Där väntar svamp på att bli räddad undan frosten och sedan finns det vänner som vill öppna dörren. Och det kan man ju inte avstå ifrån om man vill vara ett skapande subjekt.

Det kunde varit värre

Eftervalsanalysen lär ska pågå i de politiska högkvarteren. Kristdemokraterna som förlorat mark brottas med frågan om det berodde på värdekonservatismens plats i förhållande till frågor som omhuldas av många av de kristna samfunden. Ska man i framtiden värna sina kärnväljare eller försöka bli en kraft som politikens gränspolis, dess övervakare? Göran, en rödrock som King vid gränspolisen? Åt man kakan och trodde sig ha den kvar på kyrkkaffet?

Och på Sveavägen sitter socialdemokrater och grunnar på vad som gick snett? Ett historiskt nederlag blev det eftersom man inte kunde bryta den borgerliga alliansens grepp om väljarna. Och alla partier försöker förstå hur det kunde komma sig att SD tog sig in i parlamentet och i många fullmäktigeförsamlingar med minimalt antal kandidater, nästan utan kampanj och i avsaknad av en kraftfull partiorganisation. En gåta minsann.

Sixten, katten, ser med upphöjt lugn på sådana frågor. Så länge det finns sand i lådan och mat i skålen i lagom omfattning är morgondagen välkommen. I det avseendet är han någorlunda lik många tvåbenta varelser. Även om de sällan har låda eller matskål i gul plast.

Sixten har tyckt att husse verkat smått moloken en tid eftersom husbonden i en egen eftervalsanalys grubblat på vad som kunde blivit annorlunda. Sixten jamar högt för att få uppmärksamhet. Han menar:
Du! Det kunde ha varit värre!
Hur då, säger jag med eftertryck.
Du kunde blivit vald! Oraklet i knähöjd har talat. Och jag tänker omedelbart erbjuda hans tjänster till hugade partier. De kan också behöva höra ett sanningens ord.

Sixten klagar

Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...

Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?

Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använda mig för att hävda dina kyrksamma ståndpunkter! En katt gillar inte att fungera som sköld eller bli manipulerad.

Men du gillade att gudstjänster som huvudregel hörde hemma i kyrkan, gjorde du inte det. Jag tittade strängt på katten som bara vred en aning på huvudet av ogillande.
Jo, det gjorde jag, men du behöver inte skjuta en katt framför dig om du nu promt vill föra fram dina åsikter.
Jag tittade nu lite urskuldande på Sixten och sa: men det är ju inte en katt som säger något. Alla tycks tiga av rädsla att få på skallen, på moppo.

Och hur många tror du läser din stillsamma blogg, undrade Sixten.
Ja, i alla fall 23 en dag och 42 en annan. Flera släktingar, försökte jag. Och den läses i Uppsala, Linköping, Visby och Washington.
Sixten verkade inte imponerad, han skorrade: och det tycker du är en lagom upplaga som gammal publicist? Jag teg.

Han strök sig mot mina vader, som för att blidka mig, och sa sedan aningen beskt: och du kan aldrig tiga särskilt länge. Du blir ju obekväm och otrevlig och ovald i all möjliga sammanhang.
Bortvald heter det, sa jag och svalde.
Han var obarmhärtig: du är som ett utgånget gammal mjölkpaket. Ditt bäst före datum tillhör en annan tidsålder. Gamla 68:or som byter fot finns det ingen marknad för. Ge upp, sa han.

Jag kontrade: det har jag ju gjort, jag försöker inte bli som Ivan Lendl i tennis.
Vem, sa Sixten.
Eller som Gunnar Nordahl i fotboll.
Vem, sa Sixten igen.
Eller som Roy Rogers...
Sixten suckade och såg mycket frågande ut.
Jag fortsatte: Och det här att inte få stöd för sin övertygelse och sina åsikter. Vad ska man med sådana sympatiyttringar till? Du gillar ju mig, försökte jag.
Igår ja, svarade Sixten och gick till sin vattenskål. Vill du verka modig och djärv så kryp inte bakom din gamla katt. Det båtar föga!
Konversationen var över.

En kyrkkatt tycker till

Balkongvistelserna blir allt plågsammare. Sixten, the cat, tvingar sig ut där varje morgon. Detta trots allt frostigare temperaturer. Hallen, ja hela lägenheten, blir utkyld på några minuter. Människorna huttrar, under tiden njuter Sixten. Skator som gnäggar och hostar eller kajor som övar eskaderflygning kräver sin katt.

Kom in, ropar jag med hackande tänder. Ja, ja, tjata inte, jamar katten och släntrar in som vore han från 30-tales Chicago. Det är väl bara trenchcoaten som fattas. Jag måste få tala med dig, envisas jag. Kom an, säger han och kastar sig över den lilla låtsatsmus som varje anständig husse förser en katt med.

Vad tänker du om det här med dop på ängar och i hagar, på fäbodar, i hissar och på badhus, undrade jag. Du, säger han, jag är en kyrkkatt, vad tror du jag ska tycka? Han ser på mig och putsar sina eleganta morrhår så de glänser. Att det är bäst att jag och mössen får byggnaden för oss själva? Att vi blir de sista riktigt flitiga kyrkbesökarna?

Det sägs att det blir svårt med kyrkomusik och psalmer där ute i grönskan. Vad tänker du om det? Nu satt Sixten uppmärksam och vaksam. Var detta en kugggfråga?

Han började trevande. Ekorrn satt i granen är ju en grön visa. Kan fungera. Eller I naturen ut vi gå, dopejdi, dopejda... Nej, varför ska vi låtsas. Du du vet ju redan vad jag tänker - tacka vet jag kyrkorgel och höga valv, jamade Sixten, varpå han la sig ner och genast somnade.

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.

Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.

Korstågs-Lena i Dagens Nyheter

Försöker läsa ikapp. Olästa tidningars trave minskar efterhand. Upptäcker att Lena Andersson, kolumnist i Dagens Nyheter, korstågs-Lena borde hon väl kallas eftersom hon ihärdigt kämpar mot korsets inflytande, åter har plockat upp sitt spjut. Hennes lans, pennan, är redskapet med vilket hon älskar att sticka och såra kristendomen och trons folk.

Som förevändning tar hon denna gång dialogen mellan Jürgen Habermas och dåvarande kardinalen Ratziner, sedemera påven Benedictus. Detta samtal är som gjort för en hänsynens låtsade vördnad, skriver hon. Jesuitpater Ulf Jonsson beskriver samma samtal på ett helt annat sätt i SvD: Det innebär emellertid inte att Habermas ser religionen som något irrationellt. Han menar nämligen att det finns olika former av absolut visshet i människors liv som ingalunda är irrationella, trots att de inte är frukten av en rationell prövning. Hit räknar han, förutom religiösa övertygelser, det han kallar för vardagslivets ofelbara praktiska sanningar, såsom övertygelsen att man inte bör gå på broar som man inte tror håller för det. På denna punkt återknyter Habermas till sina egna specifika sannings- och kunskapsteorier på ett sätt som öppnar för möjligheten att betrakta religiösa övertygelser som rationella, även om de inte utgör vetande i en vetenskaplig bemärkelse.

Det finns naturligtvis mängder av texter om denna dialog. T ex den av Virgil Nemoianu: The Church and the Secular Establishment.

Lena Andersson utdelar, det måste man erkänna, en del välformulerat eleganta hugg och slag. Särskilt kristna ska väl känna sig träffade av följande attack: Lögner av mera komplex karaktär, utsträckta i tid och rum, är släkt med hoppet och kallas livslögn. Dem har vi för att göra jordevandringen uthärdlig. Kristendomens låtsasvärld med färgstarka figurer som både ger och lindrar rädsla och ångest är ett storartat påhitt och en väldigt omsorgsfull livslögn. Den har gett många mening och glädje och åstadkommit mycket elände, ungefär som livet självt.

Jag upprepar: låtsasvärld, storartat påhitt, omsorgsfull livslögn. Det hon säger drabbar naturligtvis en stor del av västerlandets filosofiska historia. Hon säger det inte bara till oss utan anklagelsen om livslögn bör ju även handla om Augustinus, Tomas av Aquino, Pierre Abaelard, Franciskus, William Occam, Martin Luther, Friedrich Schleiermacher, Sören Kierkegaard, Dietrich Bonhoeffer och många andra!

Korstågs-Lena (Andersson) gömmer inte undan sin och de oreligiösas överlägsna attityd. Den som kan bli till en artighetens lögn. Hon skriver: Nästan alla oreligiösa människor visar i mötet med religiösa en omtankens nedlåtande försiktighet som gudstroende tycks helt omedvetna om.

Lena Andersson sammanfattar livlögnens (dvs kristendomens) syfte som något annat än den konstnärliga fantasin. Kristendomen syftar enligt henne tvärtom till att bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärldsorientering.

Korstågs-Lena tror uppenbarligen på sin egen beskrivning. Att kristna dagligen i sina teori och praktik motsäger hennes påstående tar hon inga intryck av. Lena Andersson har ritat sin egen karta och den är verkligare än verkligheten. Det gör hennes ständiga kamp och härnadståg mera fattbara, men kan jag tänka, desto mera sorgliga.

Biskoparna har de då något att säga till denna det ateistiska korstågets skribent? KG Hammar? Anders Wejryd? Thomas Söderberg? Lennart Koskinen? Eller någon av de andra? Inte mycket, vad jag har märkt. Men så är de väl strängt upptagna med att hålla samman en kyrka som både gått i ledband och kompromissat med makten så långt att en kollaps hotar runt hörnet.

Bloggtystnaden bruten

Bloggtystnaden som varat i en dryg vecka ska nu vara över. En resa till Frankrike och Reims har tagit all kraft och energi. I trans faller man lätt i katedralen i Reims. Tiden går i andra banor. Det är ett under att man lyckas passa inbokade tider, bussar som avgår och luncher som ska ätas. Champagnehus som ska studeras. Och så vet man ju riskerna med att telefonera på egen mobil och surfa med egen dator - skyhöga nätpriser... En undanflykt, jag vet. Men ibland behöver man bryta vanor och ingrodda mönster vilket ledde till avbrott även på denna cybersida. Stillsam blev ännu mera lågmäld och tystnade digitalt overksam.

Nu dock - åter i alldeles egen lokal verklighet - ska tidingar läsas ikapp. Nyheter och händesleförlopp sorteras in i de luckor som uppstått. Mona Sahlin stuvar om bland partiets (dvs sina) talemän. Kronprinsessparets eventuella framtida barn diskuteras. Arbetsmarknadspolitiken nagelfaras. Riksmötets inledande gudstjänst diskuteras och ifrågasättas för både det ena och det andra.

Och i kyrkan är det som vanligt. Till exempel. Dop ska gärna äga rum på ängar och i hagar, i fäbodar och på bryggor. På det finns det biskopsord från Västerås. Att besvära människor att söka sig till kyrkan ska man inte. Konsumentintresset säger att det kunden önskar ska man tillhandahålla. Privatdopen är alltså åter högsta mode och att det har något att göra med församlingens döpta och troende vare oss ganska fjärran?

Kattvakt

Hantverkare har varit på besök. Sixten, the cat, välkomnar dem inte, men visar inte heller någon överdriven rädsla eller respekt. När elementen luftas i rum efter rum övervakar Sixten arbetet. Men nu och då återvänder han till oss som bor här. Han kommer trampande för att rapportera: Vet du vad han gör nu? Han skruvar på elementen så det pyser! Bäst jag tar reda på mer.

Sixten joggar iväg till nästa rum där en knäböjande människa kämpar med igenmålade aggregat. På lagom avstånd, gärna uppflugen på en soffrygg eller en byrå, håller Sixten koll. Han muttrar: Du rör inget annat, bara så du vet! Jag ser dig! Komma hit och bete sig.

Nya rapportrundor följer. Sixten berättar vad han ser och vi lyssnar uppmärksamt. Och när arbetet är utfört följer Sixten som en nitisk fångvaktare med ut i hallen. Han måste ju se till att främlingarna går och sedan säkra huset genom att ta sig en extra vaktrunda. Ordet kattvakt har fått en ny och mera precis innebörd.

Fördelar för biskopskandidat

Radiogudstjänsten kunde inte spelas in i min församling. Skälet var att jag som var tänkt predikant stod på politisk lista. Visserligen långt ner på en plats som normalt innebär att man inte kan väljas in. Möjligheten att bli inkryssad är mikroskopisk och egentligen helt obefintlig. Men eftersom man visste att jag fanns som supportersvans på en kommunal lista och på en riksdagslista blev det ingen radiogudstjänst! Hårda regler för att upprätthålla partipolitisk neutralitet? Och för att inte ge någon uppmärkamhetsfördelar.

I Svenska kyrkan har vi ett och annat att lära. Särskilt Kyrkans Tidning borde ta intryck av Sveriges Radio (som man kan tycka går till överdrift). Men i dagens Kyrkans Tidning exponeras en av de två biskopskandidater som ska väljas till biskop i Linlöpings stift - Mikael Mogren.

Han är en utomordentligt duktig och intressant person, vilket kan förklara att han blir så exponerad. Och blir Mikael vald blir han säkerligen en mycket kompetent och spännande biskop. Men Kyrkans Tidning borde veta bättre. Särskilt som man nu i samma nummer kan meddela att Modéus och Mogren går vidare i Linköping. Även om det hade varit före första valomgången i Linköping borde KT avstått från att göra en exklusiv intervju i sin bilaga Ideell. När tidningen dessutom - med stor bildbyline - ger ordet åt Mikael Mogren i den textutläggning tidningen håller sig med blir publiceringen etiskt mycket tveksam och måste ifrågasättas. .

Det är klart att det kan kittla att en person som heter Mikael får göra utläggningen inför den Helige Mikaels dag - men sådana lustifikationer väger fjunlätt mot uppgiften att stå fri från att ge kandidater oproportionerlig uppmärksamhet och därmed fördelar i ett pågående val. Skärpning!

Vem är lik Gud?

Denna dag är speciell. I almanackan står det Mikael och Mikaela. Namnet Mikael som ärkeängeln har kan uttydas: Vem är lik Gud?

Många försöker ersätta den Gud de inte tror på med annat i livet. Det får följder och märks också i Svenska kyrkan, inte bara utanför den:

Är sången svag, tycks bönen stum,
och glesnar Guds församling -
hör, templet är av änglar fullt/
som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag.
Det är Guds änglars dag i dag.
Guds lov ske nu och alltid.
SvPs 483:5

Och lovsången de sjunger, vad handlar den om?

Högt lovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.
SvPs 14:1

Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd:
Halleluja! O Guds Lamm
som har segrat på Golgata!
Halleluja, halleluja, halleluja! Amen.
SvPs 16:1

Lovsången dånar. Men det blir mer än sång, det blir dans och lek:

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
SvPs 172:3

Det partierna gör kyrkan

En av församlingarnas viktigaste uppgifter är att missionera! Det ni! Mission i vår tid och i vårt land. Det kan verkligen behövas eftersom Svenska kyrkans medlemsmajoritet inte delar den tro som kyrkan sägs ha och bekänna. En klyfta öppnar sig onekligen och broarna in mot kyrkolivets centrum fungerar knappast. Bekymmersamt, eller hur.

Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.

Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...

Rött, blått och grönt

Vad är det som är rött, blått och grönt?
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.

Att säga det själv

I ett nyligen genomfört samtal kom ett märkligt påstående. Repliken löd: Det du säger, det säger du själv!

Betyder det att det jag säger är min egen övertygelse och formulering? Eller innebär det att somliga medmänniskor bara säger det andra säger? Eller att somliga tankar hamnar i andras munnar? Vem vet?

Men för min del duger det gott att veta, att det jag säger, det säger jag själv. Utom just här och nu - för det här har ju någon annan sagt.

Söndag - för vilken gång i ordningen?

Söndag. Vilodag. Herrens dag. Den som vill kan då gå i högmässan - såvida man inte tillhör en församling där man fått för sig att det är högmässans fel att färre finner vägen till kyrkan.

Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.

I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.

Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.

I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.

Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.

Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.

Levande gudstjänst

Idag skall jag ha ett pass för kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, textläsare, förbedjare och människor med liknande uppgifter. Mitt ämne är levande gudstjänst. Naturligtvis kommer frågor att ställas om förhållandet mellan högmässans yttre gestalt och dess djupare innebörd. Vad är innebörden i det vi gör i våra olika roller och det vi gör tillsammans?

Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.

Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.

Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.

Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.

Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...

Kallt eller varmt

Hösten är här och då passar hyresvärden på att stänga av värmen. Det är något rör i marken som måste svetsas om. Så nu huttrar vi, klär på oss tjocka tröjor och bränner ljus i rummen. Utifrån kan det säkert se mysigt ut när det glimmar av ljuslågor bak gardinerna. Det är kulet men vindfritt, såvida man inte ställer sig i närheten av fönstren. Listerna har gett upp och springorna garanterar livlig ventilation och rikt inflöde av dammpartiklar. Här kunde en Sherlock Holmes framgångsrikt öva sig på identifiering av fotavtryck, eller märken efter tassar.

Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett levande ljus. Så vad göra?

Särskilt som Sixten, the cat, ofta markerar att han vill ut på balkongen. Med enträgna jamanden och strategisk positionering tilltvingar han sig uppmärksamhet. Ske min vilja, är budskapet. Men frihetstörsten inskränker sig för tillfället till att dörren till balkongen ska stå öppen. Där i dörrspringan lägger Sixten sig för att insupa ljud och rörelse, som vore detta en TV för katter - men att ge sig ut i den ruggiga gråheten undviker han för tillfället. Och det blir ju inte varmare i lägenheten av allt glappande med balkongdörren.

Nej, det är bäst att gå till jobbet så att man blir varm!

Den som använder sin röst blir hörd

I Örebro distrubueras tidningen AMOS inom de församlingar som ingår i Örebro kyrkliga samfällighet. AMOS skall alltså nå över 70 000 kyrkotillhöriga och många fler. I tidningen bladas en mindre och lokal publikation in: Örebro - mitt i livet.

I uppgiften som präst ingår ofta att skriva korta texter om allt möjligt mellan himmel och jord. Följande lilla budskap författade jag till numret, 3/2010, som kom ut strax före riksdagsvalet:

Gör din röst hörd, sjung i kör! Det gjorde jag! Särskilt minns jag när kören skulle börja kraftfullt och jag sjöng några sekunder för tidigt. Alldeles ensam brast jag ut i ett bröl. Före alla andra. Ingen kunde undgå att höra min röst!

Men - alla som sjungit i en kör vet vilken glädje och kraft det finns i att sjunga tillsammans. Man fylls av livsluft av att höja sin röst. Alla bidrar. När det sker lyfter sången. Det svåra i körsång är förstås att bli en del av helheten. Inte minst att starta och sluta samtidigt som de andra. Annars blir man som jag, en sådan där ofrivilligt solist.

Körsångaren gör sin individuella röst hörd och bidrar till körens klang. Men var och en kan inte segla fritt utan behöver samverka med andra. Det är gemensamt som man blir en kör. Kören behöver många lagspelare och ibland solister som träder fram ur gemenskapen och sjunger när de ska. Men om ingen vill höja sin röst, då blir det ingen körsång. Man måste våga. Tillsammans.

När det är val är själva poängen att medborgaren gör sin röst hörd. Tillsammans med andras röster får den betydelse och effekt. Det är en mänsklig rättighet att rösta! Det hävdar t o m FN.

Att vara med i en församling har också med de mänskliga rättigheterna att göra. När vi firar gudstjänst använder vi vår religionsfrihet genom att som det står, ”ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst…”. Denna rätt formuleras av FN i deklarationen om mänskliga rättigheter.

I församlingen behövs Din röst. I gudstjänstens psalmsång och i reflektion och samtal. Rösten behövs också i bönen. Och den som använder rösten för att be blir hörd! Av Gud. Din röst och Dina krafter behövs också när kyrkan på uppdrag från Gud vill lyssna till nöden och kämpa för rätten!

Valet som skönhetstävling

Skola, skatter, sjukförsäkring ersatte i årets valrörelse tidigare bataljers: vård, skola, omsorg. Men få människor har vetat vad de olika partierna egentligen önskat göra. Det har inte kommit annat än ytligt material hem i brevlådorna inget fylligt informativt som man kan läsa för att i lugn och ro bilda sig en egen uppfattning.

När huvudkällan till väljarinformationen är television och dagstidningar blir de politiska budskapen förytligade och reducerade till slagord – och dessa korta devisers överensstämmelse med den politiska processen är svag. Det är som om politikerna inte vill att väljarna ska vara intresserade av bakomliggande idéer. Och inte bekymra sig om hur vägarna att förverkliga dessa framtida visioner är tänkta att se ut.

Även om de ekonomiska frågorna funnits med i valrörelsen har diskussionen intill utmattning handlat om skattesänkningar. Är det verkligen så att skattesänkningar antingen bygger ett nytt samhälle eller skapar massfattigdom och nya klassklyftor? Ingen reder ut hur de ser på sambanden mellan ekonomi, skatt och fördelning.

Följden av denna medialisering är torftig information från partiernas sida och bristande kunskap hos väljarna. Det är politik som skönhetstävling! Vem verkar vara en trevlig prick? Vem verkar veta vad han eller hon talar om? Hur ser de ut? Vilka känslor väcker de? Med vilka köttben lockar de till sympati?

I valrörelsen tog de etablerade partierna dumt nog inte debatten med Sverigedemokraterna, de platsade inte som skönheter, de fula. Istället vände man dem ryggen, vägrade se dem eller diskutera med dem. SD:arna tilläts framstå som underdog, blev en opposition till hela etablissemanget. Och när partiet mer och mer fick martyrstämpeln som förföljt, hotat, överfallet och berövade rätten att framföra sitt (främlingsfientliga) budskap vann de sympatier som mer än väl räckte ända in i riksdagen.

Valrörelsen förminskas och blir offer för det korta perspektivets överbud. Partierna agerade i valrörelsen genom ”gåvor” till speciellt uppmärksammade grupper, som till exempel pensionärer, sjuka och studerande ungdomar, och ville på så sätt ”köpa” sig sympati. Politiken blir under några månader ett kortspel om väljarnas gunst, med ständigt nya bud för att övertrumfa motståndarna. Vilka som använde sig av denna metod? Ja, det är bara att dra sig till minnes vad som hände.

Förkortning och förminskning av politiken märks också på det ivriga twittrandet och sms-andet. Man inser att dessa medier mer handlar om psykologi än politik. Man ska känna sig sedd och bekräftad: jag är en av dem som får sms. Men det finns fler nya medier. Någon 2-timmars dvd orkar ingen färdigställa och därför får väljarna inte heller någon medföljande valplattform och idéprogram i skrift.

Om något parti valde den långsamma metoden att informera, fyllig skriftlig information till hushållen istället för reklambladens korta propaganda, så skulle man förmodligen tappa väljarstöd. Medborgarna nöjer sig, sorgligt nog, med vad de får och har redan passiviserats och själva medialiserats. Fördjupning och kunskap lämnas bakefter. Skenet, föreställningen och eventet, blir det viktiga. Så hotas naturligtvis viktiga demokratiska värden – som handlar om att medborgarna har rätt att få den information man behöver för att kunna bilda sig en välgrundad uppfattning och göra välövervägda val.

Att bli sin egen viskning

Utdrag ur förra söndagens predikan, publicerad på ordrik:

I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar

När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning

Katt på täppan

Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.

Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.

Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.

Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...

För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt

Den som gör en resa...

Vid en nyligen genomförd studieresa till Lund, Malmö och Köpenhamn besöktes Malmö kyrkliga samfällighet i Kyrkans hus - Sjömansgården, som är belägen nära centralstationen. Kanslichefen Anders Lindberg gav en fyllig introduktion till verksamheten och dagens utmaningar. Det är en stor och omfattande organisation som handhar ekonomin och andra gemensamma frågor för ett stort antal församlingar (16). Liksom i många andra samfälligheter funderar man över framtidens kyrkliga organisation och över församlingsindelningsfrågor.

Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.

Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.

I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.

Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.