Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
15 maj 2011
10 maj 2011
Kristendomskritik
Ur en ny predikan på ordrik:
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
06 maj 2011
Synden revisited
En diskussion skvalpar för närvarande inom Svenska kyrkan. Den handlar om synd. Ulla Karlsson, präst i Västerås stift, ifrågasatte synden. Vilket ledde till att hon blev anmäld till domkapitlet, en stiftsinstans som har att utöva tillsyn och döma ifråga om Svenska kyrkans lära.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
01 maj 2011
1 maj går processionerna
Arbetarrörelsens stora helgdag är 1 maj. Då sjunger man Arbetets söner utan att darra på genderrösten. Inte förr än i andra versen börjar det svaja. För orden i vers 2 sitter inte så säkert i minnet. Inte alldeles olikt den sjungna Internationalen. FRån mörkret stiga vi mot ljuset, minns de flesta. Men efterhand blir det svårare. Orden sitter inte riktigt där de ska. Ungefär som med en psalm man sjöng i sin barndom och inte riktigt kommer ihåg.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
25 april 2011
En tomte firar påsk
Julen varar intill påska, åtminstone tycks den lille tomten på ägget tro det. Där sitter han. Gladelig. Viftande med luvan. I famnen en ljuvlig bukett påskliljor. Hans hälsning lyder:
Tomten, som sitter på ägget där,
Svänger lufvan och ropar så här:
God påsk jag önskar hvar vän så kär!
Och som någon sa från en mig närbelägen predikstol - påsken är inte över.
Den har bara börjat!
En Glad Påsk!
23 april 2011
En katt bland hermeliner, en groda bland kycklingar. Som påskhälsning något annorlunda. Förenade mot det annorlunda gröna djuret som förklätt sig med äggskal står de där, envisa, vita och gula. Grodan verkar mest förvånad. Vad tänker den, vad upplkever den? Kanske: här har jag hittat ett övergivet skal som passar mig perfekt. Varför allt detta oväsen? Varför detta hotfulla beteende med utbredda vingar och näbbar sträckta mot mig som vapen?
Så går mina tankar när jag betraktar detta märkliga påskkort. Är det så att fler alltid har rätt? Har de rätt att stöta bort och ut? Nog undrar jag på vad sätt bilden hjälper betraktaren att få upplevelsen av att påsken är glad? Kanske en association till den fula ankungen?
Men å andra sidan. Bilden är säkert enbart tänkt som en lustifikation, en förströelse. Tänkt att åstadkomma ett förnöjsamt leende.
Kortet är skickat från Stockholm den 23 april 1905, dvs på självaste Påskdagen. Kortet är adresserat till Gerda på Odengatan 90. Och Postadressen anges som: Härstädes. Alltså Stockholm.
GLAD PÅSK!!
19 april 2011
Vi ringer upp, sa sjukhuset
Teknikens välsignelser! Ha! Varför talar man bara om det som är bra och fungerar väl med teknik? Vem vågar säga som det är? När det inte fungerar fungerar det inte! Och ibland när det fungerar fungerar det inte heller! Vem beskriver teknikeländet på ett rättvisande sätt? Teknikens förbannelse drabbar också.
Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.
Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.
Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!
Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.
Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.
Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.
Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?
Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?
När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.
Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.
Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.
Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!
Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.
Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.
Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.
Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?
Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?
När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.
14 april 2011
Svenska kyrkans struktur görs om
Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.
Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.
Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.
Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.
Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.
08 april 2011
Kan EN kyrkoherde klara tillsynen?
När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.
Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.
Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.
07 april 2011
Storskalighet löser inte de verkliga problemen
Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
04 april 2011
En arbetare i Guds vingård
En arbetare i Guds vingård. Så brukar det heta. En benämning på dem som gör insatser för kyrkan, Guds rike, för sina medmänniskor. De kommer dessutom i olika storlekar och skepnader.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
02 april 2011
Rätt tro och Bibelsyn
Det händer att man regredierar. Blir mindre omdömesgill och mera omogen. Därtill kan man bli lite dum och grälsjuk. Som ett exempel på en sådan erfarenhet vill jag återge den diskussion som inlägget om partiordförande Juholt orsakade på Kyrkpressens bloggsida. Så här blev det:
Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.
Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.
Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.
Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!
Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.
Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"
Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.
Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)
Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)
Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.
Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.
Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).
Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.
Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...
Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."
Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.
Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.
Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?
Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.
Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.
Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.
Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?
Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."
Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.
Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.
Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.
Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.
När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.
Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.
Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.
Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.
Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.
Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!
Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.
Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?
Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!
En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.
Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.
Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.
Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.
Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!
Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.
Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"
Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.
Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)
Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)
Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.
Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.
Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).
Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.
Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...
Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."
Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.
Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.
Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?
Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.
Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.
Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.
Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?
Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."
Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.
Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.
Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.
Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.
När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.
Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.
Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.
Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.
Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.
Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!
Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.
Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?
Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!
En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.
28 mars 2011
Juholt gillar kyrkan
Är det verkligen möjligt? Har nyvalde S-ordföranden redan hunnit säga något om kyrka och Gud? Jo, men visst! I tidningen Dagen slänger han fram några tankar när han passerar en dagenreporter. Världsvant. Vad hinner han då säga? Följande: Jag har ganska nyligen återvänt till Svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör. Lite vitsigt kan man tycka. Kyrkan kan man tro på, men inte Gud. Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud. Att tro på kyrkan är som att tro på andras tro. Det är fint så. Lite vackert sagt. Snällt. Nästan som att påstå att man tror på Arbetarpartiet socialdemokraterna men inte på partiprogrammet. Vilket inte verkar så klokt. Egendomligt, rent av.
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
24 mars 2011
Stoppat namnbyte
Kyrkans Tidning rapporterar den 24/3 att namnbytet på Svenska kyrkans Internationella arbete, Hela Världen, inte blir av. Inte just nu. Processen stoppas (tillfälligt?) för att man ska kunna lyssna på några av gräsrötterna. Det är ett vist beslut. Hoppas att man nu verkligen lägger örat mot rörelsen av intenationellt engagerade inom kyrkan. Att man lyssnar. Länge.
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
17 mars 2011
Monumental irritation
Diskussionen om namnbytet på Svenska kyrkans internationella arbete går vidare. Biskop Hans-Erik Nordin skriver i Kyrkans Tidning om namnbytet. Hans bedömning av kritiken är att den skulle handla om en oro för att missionen försvunnit. Han skriver:
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Den allvarligaste kritiken handlar om något helt annat. Att man genom denna namnändring försvagar det lokala insamlingsarbetet och att man slarvar bort det förtroendekapital som man byggt upp för "Hela världen". Ett namnbyte är en stor olycka. Det blev galet när man skrotade Lutherhjälpen och SKM som insamlingsmål. Ytterligare en namnändring är att totalt förvirra givarna.
Förtroendekapitalet som kyrkans internationell arbete haft förskingras. Att handskas så vårdslöst med de immateriella tillgångar ett bra varumärke utgör är att undvika att ta ansvar för helheten. I nämndens beslut finns dessutom en brist på respekt för det lokala insamlingsarbetet som är besvärande. Märker man inte att irritationen och ilskan på många håll är monumental? Det var där man fick ta smällen förra gången, ute på gator och torg. Många ombud och internationella grupper känner sig nu för andra gången överkörda. Deras arbete och deras åsikter spelar uppenbarligen ingen roll. Däri ligger allvaret!
Biskop Hans-Erik Nordin fortsätter: Men tänk om vi kunde ta tag i den avgörande utmaningen – att föra en innehållslig debatt, ett rejält rådslag och vitala samtal om vår kyrkas internationella uppdrag, och hur balansen mellan mission och internationell diakoni ska vägas samman. Det är det avgörande. Vad vi heter måste rimligen vara en underordnad fråga. Vad saken gäller är inget mindre än evangeliet uttryckt i ord och handling. Fatta mod och pennor missionsvänner!
Misstaget biskopen gör är att betrakta namnet som något underordnat eller ovidkommande. Tvärtom är innehållet sammanknippat, sammanvuxet med namnet. Så nära kopplat att om samfundets namn ska stå som insamlingsnamn, Svenska kyrkan kombinerat med ACT, så undrar människor naturligtvis om inte kyrkoavgiften räcker till. Och om den tycker många att den är onödigt hög redan som det är. Kyrkan har så det räcker, säger många. Men att ge katastrofhjälp och stöd till vattenprojekt eller aidsbekämpning, det gör man gärna. Även till missionsändamål kan man ge eftersom där ofta finns undervisning och sjukvård.
Det finns aktivister och ombud som blivit så besvikna på det okänsliga namnbytet att man sagt sig vilja lägga av. Man kan till och med här och där tänka sig att ge sitt stöd till andra insamlingsorganisationer! Då kan man på nationell nivå inte fortsätta att köra på som om ingenting hänt.
Det jag uppfattat är att namnbytet urholkar den lokala tilltron till att man på ett ansvarigt sätt driver Svenska kyrkans internationella diakoni och mission. Om förtroendet påtagligt minskar blir viljan och orken att debattera arbetets inriktning också försvagat. Och ingetdera har väl Svenska kyrkan egentligen råd med?
14 mars 2011
Sju kvinnor och en est
En konsert i Olaus Petri kyrka i Örebro kan bjuda på en stor musikalisk variation. Där förekommer de stora körverken och där finns blåsorkestern med sin musik. Även kammarmusik har fått ett fäste i OP!
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
12 mars 2011
Hwarföre bör detta sägas?
I sina spalter har stillsam tidigare citerat ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Idag vill jag återkomma till den. Redan då (2009 alltså, inte 1828) upplevde jag att där fanns råd som en sentida bloggare kunde utvinna insikter ur och som kunde omsättas i praktisk handling. Vid själva skrivandet.
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
10 mars 2011
Sociala medier kan tjäna många syften
Sociala medier hyllas som demokratins nya förstärkare. Enbart eftersom de spelat en roll i de nordafrikanska upproren. Men även om de så kallade sociala medierna är bärare av värden som handlar om kommmunikation och kontakt, om relationer över tid och rum - så måste man behålla sansen.
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
05 mars 2011
Kyrkan har anställt en imam
Läser i tidningarna att en församling i Svenska kyrkan har anställt en imam. I Helsingborgs dagblad kan man bland annat läsa:
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
27 februari 2011
Förskingring att byta namn på Svenska kyrkans internationella arbete
Vad folket i Kyrkans Hus i Uppsala sysslar med blir alltmera gåtfullt. Nu ska man för andra gången inom några år byta namn på det som en gång var Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen. Dagen rapporterade detta för några veckor sedan. Två väl inarbetade verksamheter och insamlingsändamål och därtill välkända "varumärken" försvann. Redan då begick man ett misstag när man gav detta oerhörda förtroendekapital på båten. Fortfarande kan man höra folk fråga vid insamlingar utanför Systembolaget om pengarna går till Lutherhjälpen.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
20 februari 2011
Svensk film
Svensk film hur är det med den, egentligen? Kommer det några filmer som är värda att se? Man får väl börja med att besöka Svensk Filmdatabas och deras lista över svenska biopremiärer.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
19 februari 2011
Nu är det vinter och kallt
Kallt och ruggigt är det. Vintern bara fortsätter. Själv huttrar jag. Kläderna tycks inte räcka för att någon längre stund hålla mig varm i detta väder. Skulle jag råka glömma den stickade mössan eller de vackra hemstickade yllevantarna blir kylan snabbt alltmer påträngande. Burr!
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
14 februari 2011
Gudar och människor - lågmält omskakande
Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
12 februari 2011
Het politisk vår i väntan på omval
Valet i Örebro görs om. Liksom Regionvalet i Västra Götaland. Vad hände i Örebro? För mycket schabbel med rösträkning och runt Röstskolan i Vivalla verkar ha fällt utslaget. Och om man är osäker på om folkets vilja fällt utslaget är det enda rätta att valet får gå i repris. Inför förra valet kommenterade jag den redan då heta diskussionen om Röstskolan här på bloggen och kom till en hemmagjord slutsats: Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Nu får jag nog revidera den uppfattningen en smula. Hur får den uppmärksamme fundera över,
Det är en skandal att besluten om omval inte processats med större skyndsamhet. Det lär väl dröja närmare ett år efter förra valet innan det nya resultatet kommer. Av misstagen måste man lära sig!
Nordöstra valkretsen i Örebro ska alltså gå till valurnorna senare i år. När vet ännu ingen. Inte heller hur lång tid som kan avsättas för en ny valkampanj. Synnerligen lokal denna gång. Men säkerligen av rikspolitiskt intresse.
Det blir en het vår! I Örebro.
Läs mer i Expressen, Karlskoga Kuriren, Aftonbladet och i Eskilstuna Kuriren.
Klass 9A på Mikaelsskolan kunde ha varit lysande
Klass 9 A på Mikaelsskolan kunda ha sett helt annorlunda ut. Förmodligen hade man kunnat ha lysande resultat i sin undervisning. Om inte politikerna stoppat den positiva utvecklingen. Så vem bär ansvaret för de dåliga resultaten?
Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?
Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.
Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.
När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.
Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.
Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!
Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!
Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?
Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.
Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.
När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.
Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.
Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!
Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!
11 februari 2011
Om det vore annorlunda
Tänk om det var på något annat sätt...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
10 februari 2011
Biskopen startade en diskussion
Debatten om Svenska kyrkans identitet är ett försummat diskussionsämne. När Lennart Koskinen väcker den får jag intrycket att det är ett slags testamente. Glöm inte bort den frågan. Ni, eller vi, har fem år på er (oss).
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
07 februari 2011
Ur en ny predikan på ordrik, ett utdrag om några smärre mänskliga svagheter:
Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall
Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem
Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall
Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem
03 februari 2011
Skandal att valet i Örebro inte avgjorts
Valprövningsnämnden har i början av februari 2011 ännu inte beslutat om det ska bli omval i Örebro. Valresultatet dröjer. Det i sig är en skandal. Med så läng väntatid hamnar ju det politiska livet i ett låst läge. Valet är så att säga oavgjort i väntan på att det ska bli ett avgörande. Handlingskraften reduceras, viljan att fatta långtgående beslut begränsas.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
02 februari 2011
En äldre kanonkula
Man ska inte undanhålla allt som skett. Igår gick det snett. Inga lagrar skördade jag. Tvärt om förlorade jag kampen mot tiden. Tidigt skulle ett sällskap på 7 personer åka från Örebro till huvudstaden. När jag i godan ro var på väg till tåget ringde telefonen. En röst frågade, var är du?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
En ny dag
Dagarna går. Livet, det dyrbara, rinner mellan fingarna. Hur man än försöker få grepp om det flyter det vidare. Slinker undan.
När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?
Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?
Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.
När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?
Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?
Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.
31 januari 2011
Carl-Bertil fick somna in...
Så har min far, Carl-Bertil Stenström, fått sluta sin jordevandring. Han somnade in 93 år gammal på Visby lasarett.
Som offentlig person, särskilt i det politiska livet i Visby, har Carl-Bertil Stenström blivit upmärksammad genom åren. Han var som folkpartist ett udda val som kommunalråd eftersom folkpartiet på Gotland alltid varit ett litet parti. Men i kraft av Centerpartiets stora väljarunderlag fick han stöd och ett brett förtroende som kommunalråd.
Här möter vi honom i en intervju om tiden som inkallad: Jag ryckte in 1938 och tanken var att jag skulle utbildas till sjukvårdare i Eksjö efter grundutbildningen på I 18. Men så blev det inte alls.
En övning för de nyinryckta bestod i att de skulle åla från kasernerna ända ut till Toftavägen medförande ränslar och gevär. Det var ett kraftprov bara det och att det skedde i spöregn gjorde inte saken bättre. Många av rekryterna ådrog sig lugninflammation av en smittsam variant som visade sig bli förödande. Penicillin fanns inte. Den medicin som fanns fungerade dåligt. Många insjuknade i lunginflammationen och ett hundratal soldater dog på regementets militärsjukhus efter svåra lidanden...
I Burgsvik fick kompaniets alla 140 mannar ställa upp och hålla fram händerna med handflatorna uppåt. Soldaternas händer inspekterades. När inspektionen kom fram till Carl Bertil stannade den.
- Du är ren om händerna. Du får bli officerskock, fick Carl Bertil höra.
- Jamen, invände han genast. Jag kan ju inte laga mat. Det har mamma alltid gjort.
- Jag ska lära dig, sa
överstelöjtnant Lind.
Så fick det bli. Carl Bertil fick instruktioner, lånade mammas kokbok och följde det goda motto som pappa brukade dra fram. Det gick ut på att om man skall göra något så skall man göra det ordentligt och inte fuska.
Och här några minnen i en intervju inför 90-årsdagen med några korta ord om tiden som kommunalråd på Gotland:
När Carl-Bertil ser tillbaka på sin kommunalrådstid pratar han gärna om hur stora frågor plockades hem.
- Det var en väldigt rolig tid. Jag blev kommunalråd redan i Visby stad, sen var jag med i sammanläggningsdelegerade för enkommunen. När det blev regimskifte i Visby efter valet 1966 fick jag ta över många av Georg Petterssons uppdrag. Det var bland annat ordförande i sammanläggningsdelegerade, men även på många andra håll.
I Gotlands Radio har han ofta förekommit och berättat. Här finns några av hans minnen i ett samtalsprogram med Jakob Larsson.
Här nedan finns en tidig TV-intervju med anledning av Bergmans flytt.
30 januari 2011
Adressböcker åldras snabbt nuförtiden
E-posten verkar mindra beständig än facebook. De sneaste (rättstavat = senaste) dagarna kommer hälsningar på nätet via facebook. Vänner har bytt e-postadress när de bytte nätleverantör och bredband. Men facebookkontot består. Så man kan nå fram.
Dessutom, på Facebook kan man söka och hitta vänner över hela världen. Men e-postadresserna kan man knappast få tag i. Min gamla adress får jag då och då ett livstecken ifrån. E-brev dimper ner som lakoniskt meddelar: brevlådan full! Och jag som inte längre har inloggningsuppgifter. Jag kan inte ens tömma brevlådan eller svara alla dem som har kvar min gamla adress.
Ja, gamla adresser förresten. Fortfarande spökar en 5-6 ännu äldre adresser. Som lbs@home tex. Adressändringarna nådde inte alla. De kanske hade en datorkrasch att roa sig med ungefär då? Något kom i vägen och därför hittar vi inte varandra. Adressböcker åldras mycket snabbt nuförtiden.
Den dagen man kan finna en hyfsat tillförlitligt e-postadresskatalog - då kanske eposten kan fungera som privat kanal. Men vi som är privatpersoner och inte stora företag eller organisationer (som t ex Svenska kyrkan) har svårt att få informationen att fungera. Men även för sådana kan det hacka och hosta. Församlingarna här i trakten bytte nyligen alla sina telefonnummer och fick ett nytt telefonsystem. Jag får flera månader efteråt fortfarande klagande kommentarer: hur får man egentligen tag på dig? Eller pastorsexpeditionen? Mitt svar blir - fungerar det inte? Kolla på nätet! Svenska kyrkan i Örebro.
Nuvarande och för tillfället har jag som person en helt fungerande e-postadress. Den lyder som följer: lmstenstrom@tele2.se. Via den når man även andra härvarande personer. Och en katt som heter Sixten.
Under tiden jagar jag framgångsrikt en och annan bekant via Facebook och skype...
Dessutom, på Facebook kan man söka och hitta vänner över hela världen. Men e-postadresserna kan man knappast få tag i. Min gamla adress får jag då och då ett livstecken ifrån. E-brev dimper ner som lakoniskt meddelar: brevlådan full! Och jag som inte längre har inloggningsuppgifter. Jag kan inte ens tömma brevlådan eller svara alla dem som har kvar min gamla adress.
Ja, gamla adresser förresten. Fortfarande spökar en 5-6 ännu äldre adresser. Som lbs@home tex. Adressändringarna nådde inte alla. De kanske hade en datorkrasch att roa sig med ungefär då? Något kom i vägen och därför hittar vi inte varandra. Adressböcker åldras mycket snabbt nuförtiden.
Den dagen man kan finna en hyfsat tillförlitligt e-postadresskatalog - då kanske eposten kan fungera som privat kanal. Men vi som är privatpersoner och inte stora företag eller organisationer (som t ex Svenska kyrkan) har svårt att få informationen att fungera. Men även för sådana kan det hacka och hosta. Församlingarna här i trakten bytte nyligen alla sina telefonnummer och fick ett nytt telefonsystem. Jag får flera månader efteråt fortfarande klagande kommentarer: hur får man egentligen tag på dig? Eller pastorsexpeditionen? Mitt svar blir - fungerar det inte? Kolla på nätet! Svenska kyrkan i Örebro.
Nuvarande och för tillfället har jag som person en helt fungerande e-postadress. Den lyder som följer: lmstenstrom@tele2.se. Via den når man även andra härvarande personer. Och en katt som heter Sixten.
Under tiden jagar jag framgångsrikt en och annan bekant via Facebook och skype...
29 januari 2011
Gränser eller kontroll och förbud
Finns det verkligen skäl att idag börja dra nya gränser för religionerna i vårt samhälle? Integrationsminister Erik Ullenhag anser tydligen det. I tidningen Dagen diskuterar han behovet att ange sådana gränser.
Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...
Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!
Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?
Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!
När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?
Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?
Ullenhag hävdar där:
- Vi har fått allt större grupper av människor, som dels invandrat och dels fötts och vuxit upp i Sverige, som är mer troende. Där behöver vi ha ett större samtal och diskussion om vad som är religionens gränser. Detta gäller både muslimska och kristna grupper, säger Erik Ullenhag som understryker att detta inte handlar om någon inskränkning i religionsfriheten.
- Nästa fråga som uppstår är vad man som religiös har för rätt att ställa för krav på samhället. Det samtalet är i sin linda, men det kommer att bli vanligare...
Vad kan ha föranlett ministern att börja dra upp gränser för olika övertygelser i vårt samhälle? Är det för att människor som invandrat tar sin religion på sådant allvar att man inte bara kan fösa undan den i ett hörn? Religionen påverkar självfallet livet inom många områden. En muslim t ex har sina bönetimmar och där är observansen av fastan ett mönster man tagit med sig in i det svenska samhället. Sådant väcker inte bara frågor om religionen, som ministern anger, utan handlar än mer om vårt arbetsliv. Nu växer behovet att det ska vara så flexibelt att den som utövar sin religion på allvar får rimliga villkor. Om det behöver vi säkerligen tala mer i framtiden!
Att det kan olika motiv för ministerns uttalande antyder hans betoning av rätten att välja religion - som genast följs av en ny fråga. Ullenhag undrar nämligen om och när ens religiösa övertygelse ska gå före samhälleliga normer. Och då blir det extra intressant. Vad tänker han på? Vilka "samhälleliga normer" kolliderar för närvarande med religionsutövningen? Skulle religionen på något sätt verkligen hota samhälleliga normer?
Risken finns att det som avses är olika övertygelser om hur ett samhälle bör vara beskaffat. Och för en liberal som Ullenhag måste det vara grannlaga att ta upp detta. Vad händer med åsiktsfriheten om det är politiska och etiska övertygelser man oroar sig för? Inte kan en liberal önska en utökad kontroll just av medborgare med religiösa övertygelser eller rent förespråka fler förbud avseende vad man får tänka och tycka? Men, integrationsminister Ullenhag har naturligtvis rätt i att trosutövning och religion inte ska ge fribrev så att man kan kränka sina medmänniskor!
När vi hyllar ett mångkulturellt samhälle öppnar det också för att mångfald måste få komma till uttryck. Och då kommer det alltid att uppstå situationer när olika övertygelser hamnar i strid med varandra. Förmågan att med klokskap och öppenhet hantera dessa situationer kommer bara att öka. Då behövs nya mötesplatser för ett kontinuerligt samtal om skärningspunkterna. Och kanske är det ministern egentligen avser?
Till sist undrar jag vilka Ullenhag tänker det är som ska föra det samtal och delta i den diskussion han vill ha? Kommer mångfalden och det multikulturella verkligen få plats och utrymme? Eller är det som vanligt, mångfalden låter bra men när det bränner till vill ingen egentligen försvara den eller ha den?
27 januari 2011
Gudar och människor
Gudar och människor har sin örebropremiär den 11 februari. Biograf blir Roxy. Den bör så många som möjligt försöka se. Några gånger kommer filmen att efterföljas av ett panelsamtal.
På sin hemsida skriver man om filmen:
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta…
"Gudar och människor" är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois, och är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämt till Frankrikes Oscarbidrag i kategorin Bästa utländska film.
I samarbete med Filmtrailer.se
På sin hemsida skriver man om filmen:
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta…
"Gudar och människor" är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois, och är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämt till Frankrikes Oscarbidrag i kategorin Bästa utländska film.
I samarbete med Filmtrailer.se
21 januari 2011
Programförklaringen
Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Kan Ni namnen på några berömda bibelställen?
Kanske skulle då Den barmhärtige samariten
(eller samariern som det heter nu) dyka upp?
Den förlorade sonen? Gyllene regeln
– allt vad ni vill att människor skall…
Lilla Bibeln, Joh 3:16 – Ty så älskade Gud världen…
Bergspredikan, Dubbla kärleksbudet
Saligprisningarna… Många fler välkända texter
bär namn vi kommer ihåg
Den text vi hörde läsas idag (Lukas 4:16-23)
har också fått ett namn, kanske mindra känt,
men minst lika viktigt: Jesu programförklaring
Där i Nasarets synagoga gör Jesus
detta hoppets mönster från
Moseböckerna och Jesaja till sitt:
människan ska räddas från kaos och fördärv
Orättvisor, förtryck, nöd och plåga
kan och ska lyftas bort!
Kan Ni namnen på några berömda bibelställen?
Kanske skulle då Den barmhärtige samariten
(eller samariern som det heter nu) dyka upp?
Den förlorade sonen? Gyllene regeln
– allt vad ni vill att människor skall…
Lilla Bibeln, Joh 3:16 – Ty så älskade Gud världen…
Bergspredikan, Dubbla kärleksbudet
Saligprisningarna… Många fler välkända texter
bär namn vi kommer ihåg
Den text vi hörde läsas idag (Lukas 4:16-23)
har också fått ett namn, kanske mindra känt,
men minst lika viktigt: Jesu programförklaring
Där i Nasarets synagoga gör Jesus
detta hoppets mönster från
Moseböckerna och Jesaja till sitt:
människan ska räddas från kaos och fördärv
Orättvisor, förtryck, nöd och plåga
kan och ska lyftas bort!
17 januari 2011
Andlig vård
Andlig vård finns på sjukhus, den allom bekanta sjukhuskyrkan och på fångvårdens häkten och fängelser. Det kunde vara så att bland andra behandlingsformer och terapier så skulle den andliga vården skulle stå högt i kurs.
Det är ingen vanlig vård. Man vårdar inte de andliga värdena. Inte något abstrakt. Man ser till människans inre liv och till hennes aktuella existensiella situation. Erfarna präster, diakoner och assistenter, musiker och ibland även andra yrkesgrupper kan finnas med i de personliga möten det handlar om.
Läs mer om Sjukhuskyrkan och om Nämnden för andlig vård.
Det är ingen vanlig vård. Man vårdar inte de andliga värdena. Inte något abstrakt. Man ser till människans inre liv och till hennes aktuella existensiella situation. Erfarna präster, diakoner och assistenter, musiker och ibland även andra yrkesgrupper kan finnas med i de personliga möten det handlar om.
Läs mer om Sjukhuskyrkan och om Nämnden för andlig vård.
16 januari 2011
Ny lyster på djupet
Att putsa sina skor är ett undervärderat nöje. Slitna skor blir som nya. Skavanker och märken poleras bort. Ny färg sjunker in i skodonen och de får ny lyster. Konsten är att få det att gå på djupet och inte bara bli ytlig fernissa. Inte bara sken och yta.
Märkligt. Jag tycker detta verkar så bekant. Och eftersom det är jag som skriver handlar det väl om det här med gudstjänst och kyrka? Som vanligt...
Märkligt. Jag tycker detta verkar så bekant. Och eftersom det är jag som skriver handlar det väl om det här med gudstjänst och kyrka? Som vanligt...
15 januari 2011
Tänk på vilodagen
Söndag betyder ett nytt tillfälle att samlas i Guds hus. Samma hus som är församlingens mötesplats. En plats när gränsen mellan det eviga och tiden blir transparent. En stund när den himmelska härskaran firar med oss redan här och nu, eller hur?
Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!
Tänk på vilodagen ska det stå skrivet. Jag har redan börjat tänka. Och vilodagen, sabbaten, är Guds dag. En dag vigd för andra ändamål än för slit och släp. En helgad dag. Gott så! Nog så!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)