Den borttappade människan

Min byrålåda är bloggen. Där hamnar en hel del texter som kanske inte borde nått dagens ljus. Men lusten och driften att uttrycka sig är svår att kuva. Till och med en och anna dikt pressar på för att bli till. Betraktar mig som trivialpoet - skriver med vanliga ord om det som är vardagligt och ibland riktigt allvarligt. Som detta stycke från min diktblogg trosviss:

Bländad
Händerna släppte varandra
och ditt här och mitt här
gränsade inte längre
till varandra

Ett barn, var det du
försvann i främlingars dagljus
Den höga skyddsfaktorn
var inte nog

Bländad och förlorad
är inte bara du

Måste man med till himlen?

Ur en ny predikan på ordrik:

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt)
- kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
Om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken
till Gud och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Bokmässa i Örebro

Bokmässan i Örebro ger goda möjligheter att vandra runt i Örebro slott. I stora rum, i prång och torn finns utställare som gärna vill visa sina produkter och sälja. Lokalerna är inte optimala för den här typen av verksamhet. Men den historiska platsen ger många tillfällen till närmare bekantskaper. Man stöter liksom samman i de smala prången och trapporna. Både med gamla bekanta och med fullständiga främlingar...

En person som verkade bekant nickade jag åt, under flera timmar vid olika tillfällen, tills han slutligen frågade om vi kände varandra. Det visade sig vara en gammal SvD-medarbetare med vilken jag debatterat i det förflutna. Men vi har aldrig tidigare träffast i realtid. Under ömsesidiga hedersbetygelser skildes vi åt - utan att ha dragit oss till minnes vad vi fordomdags använde våra extra vässade pennor till...

Seminarierna är också här ganska många och ett pärlband av små samtal i en soffa bereder oftast god underhållning. Men nog kunde man tänka sig att bokmässan fick växa till på fler sätt. Större lokal, fler föreningar och deras bokproduktion kunde finnas med bland utställarna.

Undrar varför ingen från min värld tänkt på att flera kyrkliga förlag kunde samsas i någon monter. Strängnäs stift har ju en egen bokproduktion som kunde visas, Cordia som funnits i Örebro och det kyrkliga förlaget Verbum, som inte är någon flitig mässdeltagare, kunde väl halka med in? Och visst kunde bokförlaget Artos förnämliga produktion väcka intresse även i den nerkingska metropolen? Även kyrkans värld har gamlöa och nya böcker värda mer uppmärksamhet. Läsare är vi ju fortfarande!

Mer om Bokmässan: här om Johannes Källström, och här från Svensk Bokhandel, och från Tvärsnytt.

Mindre egen frispråkighet

Orden som lämnar läpparna bär en liten behållare med engagemang och drivkraft så att de ska nå ut, nå fram. Ju fler ord som flyger desto mera energi måste talaren besitta. När många, som jag uppfattar det, viktiga ord är sagda - så behöver man fylla på med ny inspiration och själv få hämta kraft. Så är det när jag deltar i ett samtal eller predikar eller håller föredrag utan manus. Mer går åt av den inre styrka som finns.

För mig är det så att ett förberett manus kan föredras, även livligt och animerat, och ändå bär ord och språk inte alls på samma sätt iväg med den energi och kraft jag besitter. Så länge jag håller mig till det skrivna är det riktigt enkelt och lättsamt. Men så fort talet övergår till frispråk arbetar kreativiteten och formuleringsmaskineriet på högvarv. Det kostar, åtminstone för mig.

Hur andra tänker kring detta vet jag egentligen inte. Funderar någon över att orden i olika sammanhang kostar mer eller mindre? Att i det svåra samtalet har orden olika vikt. Ibland är de så lättviktiga att de flyger sin kos och ändå kräver de sådan ansträngning? Och ibland när de springer direkt ur de egna djupaste erfarenheterna så kostar de märkligt nog mindre, kan det bero på att ansträngningen minskar i relation till hur många gånger de kommit i svang?

Att lyssna och vänta blir därför en konst att öva. Och att säga det som ska sägas kort och koncist. Att därtill ha tänkt i förväg kan underlätta. Så denna dags många möten får nog känna på att en ny ordransonering införts. Ett visst antal ord tilldelar jag mig i förväg, och när de är sagda återstår dialogen. Och den kan man till och med utvinna ny kraft ur. Så färre egna påståenden och mera möte...

Fars dag och kanelbullar

Fars dag infaller på söndag. Och det... det är ju idag. Fars dag liksom Mors dag och varför inte Kanelbullens dag tjänar faktiskt andra syften än att bara tacksamt hylla någon eller något. Det finurliga är att vi skall handla mer och sedan lite till. Till exempel presenter till föräldrar som många känner en tacksamhet till. Deras föräldragärning kan sällan återgäldas. Pilla lite på skuldkänslorna så rusar många hundra tusen människor iväg till närmaste affär och skaffar tårtor, slipsar, tofflor, DVD-skivor, blommor, grytlappar, Trisslotter, förkläden, ostbrickor eller vantar...



I Helsingborgs dagblad kan man läsa att: Nästan sex av tio män, eller 2,3 miljoner pappor, kan bli firade på söndag då det är fars dag.
Men superpappan och barnläkaren Lars H Gustafsson förväntar sig inte några slipsar och kalsonger.
Han tillhör dem som tycker att fars dag har blivit lite väl kommersiell.

Tidningen Dagen berättar om en slipsinstallation: i Sankt Johanneskyrkan i Kalmar. På golvet framför altaret har konstnären Raine Navin placerat ut hundratals slipsar och kyrkoherden är spänd på hur gudstjänstbesökarna kommer att reagera. .Annat kan man läsa i Göteborgsposten och i Göteborgsposten.

Ett enkelt och uppskattande samtal eller möte är lika mycket värt och en fullgod tacksägelse för omsorg och närhet. Det som sägs och menas behöver inte förstärkas med tusen ting inhandlade i hungriga butiker. Så: Tack till Far!!

Vi som är kyrkligt lagda och därtill vill vara trons människor kan naturligtvis försöka dra nytta av denna dag som en Guds dag. Men då har vi förträngt att VARJE Söndag är Guds dag. Och tänker vi efter får vi nog tillfoga måndag, tisdag, onsdag och veckan som går. Så någon gratisritt på Fars dag är bäst att låta bli. Man utlämnar Gudsbilden till jordiska jämförelser som riskerar att leda vilse.

Och hur mycket konsumtionen av kanelbullar stiger på Kanelbullens dag vore ett vetande av rang. Då kunde man få en ny siffra varje år, kompletterad med den okontrollerade gråzon av hemmabakning som i sig är ett bekymmer (okontrollerat bruk av socker och fett?) och så småningom kan man upprätta ett kanelbulleindex. Denna statistik utvecklar man sedan och kostnadsberäknar och, vill det sig väl, kan man ersätta Big Mac som mätsticka på svåra eller goda tider. Vilka framtidsutsikter!

Öppna dörren

Hösten hänger utanför fönstret i dimmiga slöjor. Fukten väntar på att någon ska röra sig så att den kan lämna sitt avtryck på kläder och hud. Denna lördag ligger ännu stilla. Få har stigit upp och ännu färre har vågat steget ut i den nya okända dagen.

Vad den ska innebära är ännu inte givet. Men den bär både löfte och osäkerhet, har oro och förväntan i släptåg. Under tiden skvalar den musik som någon kom på den senaste veckan. Nu stänger jag av datorn, öppnar dörren och...

Närvaron

Gårdagens myckna talande har sjunkit undan. Den nya dagens tystnad lägger sitt försonande täcke över det som redan varit. Förflugna ord får fara. Nu vänds blickar och tankar mot det som kommer. Den stora Närvaron andas i mig.

Mina vanligaste favoritord

Lyssnar man till sitt eget språk och tänker på frekvens lägger man märke till speciella egenheter man lagt sig till med. Inte frekvens som i höjdläge utan som i förekomst. Då träder ett antal ord fram. Vissa veckor fungerande nästan som språkliga ticks, men annars mest som en språklig egenhet.

Ord som jag ofta använder, så ofta att jag åtminstone tror att andra lägger märke till att de förekommer så ofta, är följande:

vemod
harm
skimmer
engagemang
fascinerad
tåga (i betydelse gå på led som t ex i en procession)
innebär
helig
betyder
läskig
skymning

Undrar vad det egentligen avslöjar om mig som person? Har du för din del tänkt på vilka ord du använder oftare än andra (ord)?

På liknande vis kan det bli med mer sammansatta uttryck och fraser. Härt några av mina: jag har hört sägas (om man inte kommer på vilken filosof som framfödde tanken), fullständigt utflippat (om andras beteende och aldrig om mitt eget), han är sjövild (om medtrafikanter), ska du parkera här mitt i vägen (också om medtrafikanter). Otålig och upptagen av andra?

Nu är det sagt som äntligen kunde sägas eftersom jag för en gångs skull verkligen lyssnade till mig själv och tänkte på de stackarna som annars tvingas höra mig orera i tid och otid...

Nästa dag

Ena dagen avlöser utmaningarna varandra. Det är nära på lustfyllt att greppa tag i ett mötes nerv, just när och där meningen kommuniceras. Men sedan, den andra dagen, svallar inga vågor. Inget land, ingen horisont. Enahanda och rutin.

Och vemod över dem man aldrig ser till.

Tomhet man nästan kan röra vid

Det finns helger på året som hasar sig fram. Då tiden inte har någon riktig fart utan segar på. Sådana dagar då man snubblar över den stora saknaden. Dagar då tomrummet efter någon som är död är så konkret och verklig att man nästan kan ta på den. Då ropar den tomma platsen vid köksbordet extra mycket: han är inte här!

Vilsenheten övermannar en så att man, fjättrad vid det smärtsamma, på nytt tycks förlora mycket av sin kraft. Men sorg som någon burit i åratal är inte alltid nattsvart eller dunkel. Silverminnen och gyllene ögonblick lyser plötsligt upp mörkret. Och ett leende smyger sig fram och välkomnas. Sjukdomsminnena, de sista dagarna, har inte längre greppet om allt det vi minns. Mer stiger fram och vi kommer ihåg personens egenskaper, personligheten, händelser och tillfällen träds som ädelstenar på en kärlekens tråd som tvinnats så stark, så stark, av all saknad, av längtan och hopp.

Då är det gott att tända ljus. Lågan den fladdrar och far, men ljuset lyser ändå klart. Som en hälsning från en annan värld.

Inledning och föredrag

Harkel, harkel. Hrrrmm. Donk, donk. Hörs det? Några nickar visst. Kanske kan vi dra upp volymen lite. Hrrmm. Jaha. Så ja. Nu hörs det.

Idag ska ni vara välkomna! Detta möte är ordnat av...prassel, blädder.. av... studieförbundet och av vår församling. Det är en stor..harkel, hrrmm... ära...att välkomna Sverker Svenström...hit. Visk, visk... Förlåt Sven Sverkström.. Sven Strömsten...hit! I pausen serveras bullar och man kan få kaffe för den som vill finns det thé och ett glas vatten kan man nog få hit fram till talaren. Det kostar 25 kronor. Då lämnar vi ordet och platsen tom för vårgäst Sverker Sven Ström...mummel.

Skrap, prassel. Donk, donk. Det hörs ju bra! Tack för inbjudan som riktades till mig för så länge sedan. Jag heter Sven S Strömsten och är ofta ute och föreläser, det gör jag, för grupper som ofta använder mikrofon. Först nu har jag kunnat komma ifrån för att besöka Er. Hrrmm. Sniff. Det biter i kinderna och höstförkylningarna är här och jag ska tala om hur man använder mikrofon vid offentliga framträdanden. Slurrp, harkel. Det var värst vad ostadigt talarstolen står. Kanske kan man lägga något under så det inte vickar så förskräckligt. Var var jag nu... Jovisst... Mikrofonen ska vi ikväll göra till vår bäste vän. Vi ska lära oss att komma den nära och det utan att flåsa och pusta den i örat så att säga. Nu...prassel...finns det ingen overhead här?

Stora bloggpriset väljer jury

Bloggandet kan bedömas ur många synvinklar. En sådan är att tematiskt söka bloggar t ex inom området religion. En annan är att finna dem som bloggar "bäst"! Alla kanske inte vet det i den del av bloggossfären där somliga av oss dväljes. Därför detta tips: Det Stora Bloggpriset som delas ut i början på nästa år. Jag fann tävlingen via Deepedition som åter fått förtroendet, genom sitt eget framgångsrika bloggande, att sitta i panelen.

Det finns en stor och insiktsfull panel bestående av de "viktigaste" och "bästa" bloggarna. Det är de som nominerar. Panelen består av människor som med sina bloggar kunnat återfinnas i topp tio på någon av följande listor/kategorier hos Aftonbladets Bloggportalen:
•Mest länkade bloggarna
•Mest vald som favorit
•Mest besökta privata bloggar
•Mest besökta proffsbloggar

Vi som enligt detta synsätt harvar i division sju kanske också kunde finna en tävlingsform? En jury där alla hamnar under 45 läsare per dag kanske kunde presentera sina favortibloggare? Förmodligen uppskattar vi samma saker som topp tio gruppen?! Vi rör oss ju i stilla vatten, i avlägnsa vikar och sund. Men vi har kanske egna och annorlunda favoriter som visserligen aldrig skulle finna vägen fram till stor offentlig uppmärksamhet och strålkastarljus men ändå kan ha de mest innerliga kvalitéer.

Bloggarhavet är stort och djupt. Att ta en skopa friska bloggar att smaka på är faktiskt ingen dålig idé. Bara det personliga, udda, det trevande och tvekande också finns med. Det är då det blir som mest upplivande och törstsläckande. Det vi kallar mänskligt!

Religoner på nätet

I Edinburgh hamnade jag på ett "postgraduate" seminarium på Edinburgh School of Divinity. Engelska Bibelsällskapet var där och presenterade Enter the Pitch, en tävling om ett manus till en kortfilm om något ur Bibeln. Man frågar:
Do you have what it takes to delve into the Bible?
Can you come up with a fresh and stunning short
film concept, and then pitch your idea in three
minutes to a panel of film industry judges?

Eftersom seminariet också berörde religion på nätet hamnade vi snart hos den nyuppfunna Jedi-religionen som vuxit fram ur filmserien om Starwars. Om någon blir nyfiken och vill veta lite mer kan man t ex hälsa på the Jedi Church på nätet. Eller besöka the Temple of the Jedi Order.

Många har naturligtvis hört talas om Church of the Flying Spaghetti Monster? Ett försök att med humor kritisera viljan och förmågan människor har att tro på nästan vad som helst.

Allt på nätet är inte bara skoj och påhitt. Även seriös forskning har börjat om relationen mellan internet och religion. Och om tro på nätet i dubbel bemärkelse. Några länkar hittar man t ex här.

Letar man en liten stund med hjälp av sökmotorer öppnar sig en spännande religionernas värld. The surf is up!

Kommenterad gudstjänst

Firade en mässa med kommentarer härom kvällen. Och upptäcker än en gång att det finns en stor hunger efter att få mera inblick i hur mässan är uppbyggd och få kännedom om tradition och bibliska referenser!

Bland teologer och präster kan man kanske svänga sig med ord som epikles och anamnes. Men utan beledsagande förklaring går detta de flesta förbi. Se på denna blogg Introduktion till högmässan! Även den som lyssnar uppmärksammat till orden i högmässans eller veckomässans böner kan ha svårt att foga samman dem i ett tankemönster. Det pedagogiska arbetet att ge nycklar till förståelse av gudstjänsten behövs allt mer...

Att be Anden komma över oss och över våra gåvor i nattvardsbönen fäster uppmärksamheten vid den förändrande kraften. Vi behöver förändras till större gudslikhet. Bröd och vin förvandlas till Kristi närvaro i vår mitt. Och våra kollekter välsignas att bli till under ute i världen efter mässan.

Och åminnelsemotivet visar att det Kristus gjort en gång på nytt och på nytt har aktualitet i församlingen. Men man undrar också över varför vi blandar vatten i vinet, varför kalken bär "kläder". Och när man lyfter bröd och vin i elevation - vad står det egentligen för? Bland unga männniskor tycker jag mig se vilja att ställa dessa frågor, där finns en nyfikenhet och öppenhet för gudstjänstens innersida.

Ledsamt nog kapitulerar somliga och nöjer sig med att uppfatta det som sker som icke relevant, ointressant. Andra i kyrkan säger sig ibland istället föredra klipp- och klistra gudstjänster där man genom att gräva i sin plocklåda till sist konstruerar något annat. Därmed lämnar man hela gudstjänsttraditionens nedärvda, betydelsefulla och vackra mönster. Och utvecklingen pekar hän mot att högmässans teologi får stå tillbaka för ett spontanismens plockepinn.

Festival för andlighet och fred

I Skottlands Episkopala kyrka blev vårt sällskap fantastiskt väl mottagna. Vi besökte ett antal församlingar som hade mycket att dela med sig av. Visserligen blev det näst intill genant när man så påtagligt fick se hur oerhört mycket resurser och personal vi har i förhållande till dessa där ofta bara en präst och någon till finns anställd.

St John´s Church i centrala Edinburgh visade sig vara en nyskapande församling genom sitt arbete för andlig fördjupning och fred. Speciellt intressant var den enorma anslagstavla man använder för att var 14:e dag bjuda på ett nytt budskap. Laddat och hett har det blivit i sambands med budskap om situationen i Israel och Palestina, eller om Folkrepubliken Kinas ockuppation av Tibet.

Under kyrkan fanns en restaurang, en bokhandel och en affär med rättvisemärkta produkter. Mest berömd är församlingen för sin återkommande stora Festival of Sprituality and Peace som produceras med ett minimum av tillgångar och med ett överflödande utbud! Man erbjuder och står för ett tydligt religionsdialogiskt innehåll med en trygghet i den egna kristna tron. Något att ta efter?!

Labyrint i Edinburgh

Landade igår på Skavsta efter en studieresa med församlingsmedarbetare till Edinburghs stift inom den Skotska Episkopalkyrkan. Efteråt kan jag bara tacksamt konstatera att det finns så mycket att lära. Och det finns en sådan gästfrihet och vänskap att möta och få ta emot.

Studentprästernas verksamhet vid Universitet i Edinburgh var imponerande (Chaplaincy at the University of Edinburgh)och man bedrev där ett öppet och mycket aktivt dialogarbete. Man uppmuntrar till exempel andlig fördjupning och använder Labyrinter som en metod. Just det, vi har mycket att lära och fundera över.

Krönikan som kyrkan inte tålde

Brygubben Martin Garlöv har inför detta kyrkomöte fått ett uppdrag. Han skulle skriva en krönika i kyrkomötesbulletinen. Ett hedersuppdrag kan man tänka. Enda inskränkningen som fanns var denna: det ska förstås inte vara något som kan tolkas som "partipropaganda", även om det är något som är hjärtefråga för dig och din partigrupp - ja, du vet ju hur det är.

Så Martin Garlöv skrev om risken att dysterkvistar och osämja blir ett hinder i uppgiften att gemensamt göra tjänst för kyrkan. Till sin förvåning, ja och nu i lika hög grad till min, blev han refuserad, strykt, bortklippt! Läs därför vad han skrivit på bloggen Brygubben.

Han ville bland annat säga detta: Skulle det inte passa sig att se livet från den ljusa sidan på ett kyrkomöte? Ska dysterkvistar obehindrat tillåtas piska upp en dålig stämning och de som härsknat till få ge dålig smak åt hela tillställningen? Nej, det går inte för sig. Kyrkomötesledamöter, träd samman. Det bord presidiet sitter vid på podiet får symbolisera ett sammanträdesbord för alla ledamöter och biskopar. Ett bord som ni gör tjänst vid tillsammans. Liksom diakoner och präster gör gemensam tjänst vid nattvardsbord, tjänstgör ni ledamöter i ert allmänna prästadöme. Den som inte är beredd att uppträda prästerligt vid sammanträdesbordet, med heligt ansvar för helheten, bör lämna sin plats, åka hem och bereda sig.

Om detta han skrev blev för magstarkt, då tål man inte mycket i Svenska kyrkans kansli och i kyrkomötet. Särskilt egendomligt blir det mot bakgrund av alla de hårda ord som normalt kan fällas...

Hyggligt folk och synden

Nu och då tvingas jag inse min belägenhet som syndare. Bortvänd från Gud. Jag som brutit relationen till Gud och medmänniskor i "tanke, ord och handling". Att handlingar kan höra till syndens domän vänder sig ibland samtiden emot.

Några därför att de uppfostrats med hjälp av "syndakataloger" som stämplade somliga handlingar och beteenden som syndfulla. När jag var tonåring under 1960-talet i Sverige diskuterades det förbjudna, det som hamnade på de opublicerade men mycket påtagliga mentala listorna. Dans, kortspel, bio, dåliga nöjen, rökning, allt alkoholbruk, sexuella handlingar utanför äktenskap, osv. Dessa taburegler satte taggtråd runt områden som beredde generationskamrater så mycket nöje och samhörighet.

Vi andra stängdes in i våra egna kretsar. Samtidigt resulterade många av frikyrkornas stränga regim i ett osedvanligt stort samhälls- och omvärldsengagemang. Oproportionerligt många blev politiskt aktiva och fick uppdrag i stat och kommun eller inom media och kultur. Huruvida det fanns en relation mellan den moraliska livsstilssträngheten och engagemanget i världen återstår att belägga.

Andra vänder sig emot handlingen som syndfull eftersom människor kan vara omedvetna om sina handlingars konsekvenser eller åtminstone inte själva bedöma dem som något som har med synd att göra. Ytterligare finns det tankar om att mångfalden är så stor att det blir omöjligt att syndastämpla handlingar. Kvar på handlingslistan finns förstås sådant som aldrig förr ens behövde hamna där. Listan hade ju uppfostrande och pedagogiska syften. Men självklart är handlingar förkastliga och fördöms unisont i våra samhällen: omotiverat våld, fysisk och psykisk misshandel ( tänk t ex på den groteskt omfattande kvinnomisshandeln som bara tycks fortgå), pedofili osv

Så hur ska man tänka kring synd och syndfullhet? Det finns olika sätt att ta reda på var vi som enskilda och som kyrka befinner oss idag. Vi kan läsa kyrkans syndabekännelser och sluta oss till vad vi uppmanas att bekänna och be om förlåtelse för.

Ett annat sätt är att läsa. Det ursprungliga avfallet från Gudsrelationen i Paradiset ledde till att ett förbund upprättades. Det förbundet vacklade och sveks många gånger av människorna, det läser vi i Gamla testamentet. Jesus dör för att återlösa det förlorade människosläktet. Han sonar allas vår skuld och återupprättar förbindelsen mellan Gud och människa. Ett nytt förbund är upprättat. I Nya testamentet erbjuder Jesus en ny och återupprättad gemenskap med Gud.

Men i samtiden sprider sig idealismen. Tanken att människan i grunden är god hyllas. Varje ondskans handling måste därför vara något "sjukt". Vi sjukskriver ondskan istället för att se den som en realitet i livet, även i det egna livet.

Ofta träffar jag på föreställningen att jag har minsann inte syndat, jag behöver inte be om förlåtelse, jag är hygglig och ganska god och har i alla fall inte deltagit i folkmord eller andra bestialiteter. Och sedan radar man upp goda gärningar och annat. Både det man gjort och det man är är så pass gott att ingen ska komma och tala om brist, skuld, synd.

Hur förklarar man Jesu försoningsdöd in i en samtid där allt fler tänker sig stå fria från bortvändheten från Gud. Mänsklighetens skuld fastnar inte på dem. Och de är så pass hyggliga att de inte någonsin tänker sig behöva bekänna. Detta "paradigmskifte" i tänkandet strider samtidigt mot att så många bär bördor av både skuld och skam. Sviktande självkänsla och mindrevärdeskänslor. Det brister i tillit och framtidstro.

Mina tankar går till orden: Det vara våra synder han bar. Budskapet om befrielse och frälsning har kraft och står för en realitet. Jesus frälser från synd och död och kan verkligen lyfta av bördorna. Jag har sett hur axlar höjts och ryggar rätats när man andats in föråtelsens ord i sin egen kropp. Om dörren till Gud och Guds nåd klappas igen tvingas man ju själv digna under tyngden. Högmässans möte med Herren själv är en bra plats att lämna ifrån sig allt det vi bär på av synd och bördor.

Kyrkans hemsida presenterar ett urvattnat och lågprofilerat dop

Svenska kyrkan har nästan omärkligt avskaffat Luther. Och därtill dragit ett streck över synden. Ska man döma av Svenska kyrkans hemsida om dopet är det faktiskt så.

Nu är det ingen enkel sak att skriva korta och faktafyllda texter så att de blir läsvärda och attraktiva. Särskilt som man inte vill stöta bort den som är tveksam, osäker eller bara lite nyfiken.

Men resultatet på hemsidan är sådant att nu måste man tänka igenom vad man från Svenska kyrkans sida säger om dopet och helt enkelt ändra sin hemsidespresentation. Dopet i sig kan en kyrka inte själv förändra eller göra om. Men det man säger och tänker om dopet är naturligtvis möjligt att förändra. Elementärt är att dopet i kyrkan är ett sakrament (nämns ordet alls på hemsidan?), där Gud själv givit uppdraget att döpa. Dopets sakrament är bundet till vår situation genom det konkreta, i detta fall vattnet. På samma sätt som nattvarden är det genom bröd och vin.

Så här beskriver hemsidan kyrkans dop:
Ett litet barn har kommit till världen. Det vill vi gärna fira tillsammans med er - välkommen till dop!
För dig som förälder kan dopet vara ett tecken på tacksamhet, att du har fått bli förälder till just denna lilla människa.

Tacksamhet och glädje över undret är naturligtvis storartat, men är det ens i närheten av vad kyrkan tänker om skälen att bära fram barn till dop? Är festen för det nya livet beskrivningen av dopet? Fest och tacksamhet är fina anledningar, men betydligt mera hör dopet samman med att Guds nåd och handlande. Nåväl, hemsidan fortsätter:

Löftet
I dopet finns löftet om att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som händer. Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud.

Om varje människas samhörighet med Gud är självklar och det kristna dopet mest en yttre akt av bekräftelse - varför döper vi över huvud taget? Den frågan borde vi alla i kyrkan ställa oss. Kyrkan blev (t ex i Lima-dokumentet om Dop, Nattvard, Ämbete) ifrågasatt för det som verkade vara urskillningslösa dop, när man tidigare ofta döpte utan undervisning eller dopsamtal.

I dokumentet sa man att: I många stora europeiska och nordamerikanska majoritetskyrkor praktiseras ofta barndop på ett till synes urskillningslöst sätt. Detta bidrar, till att de kyrkor, som praktiserar troendedop, tvekar att erkänna barndopets giltighet.

Då fanns inte den tydliga koppling som idag upprättats mellan dop och kyrkotillhörighet. Har löftet i dopet en räckvidd som omsluter alla, oavsett om människor döps eller inte? Hör alltid alla samman med Gud och följer Gud oss alla, oavsett vår fria vilja att säga nej?

Hemsidan fortsätter oförskräckt: Dopgudstjänsten är en glädjens och livets fest. Den som döps lyfts fram inför Gud som ger oss livet och som vill dela vår glädje över det. Gud vill vara oss nära livet igenom, befria oss från allt som förlamar och på så sätt förnya våra livsmöjligheter.

Svenska kyrkan verkar här på hemsidan undvika att säga något om dopets egentliga innebörd. Man talar ett slags nyspråk om det som är dopets radikala nådeserbjudande. Läser man Luthers lilla katekes är dopet framställt på ett påfallande annorlunda sätt. Där ligger tonvikten vid dopets verkan och innebörd, som när Luther skriver om dopet på följande krassa sätt:

Vilken nytta medför dopet?
Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.Vilka är dessa Guds ord och löften?De, som vår Herre Jesus Kristus säger i Markus sista kapitel:Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.

Om syndernas förlåtelse, om frälsning från döden och om evig salighet har Svenska kyrkan på sin hemsida ingenting att säga. Man får lätt misstanken att kyrkan, i ansiktet utåt, inför offentligheten, anpassat sig till omvärlden så långt att dessa teologiska och andliga perspektiv inte längre ses som relevanta. Men det är svårt. Hur kommunicera människans bortvändhet från Gud och det brott som skett i det ursprungliga paradisiska Gudsförhållandet?

Man har självfallet ännu en sida om dopet där man vill förklara lite mer. Nu heter det att:
Vad är dopet?
Många tror att dopet är en namngivningsceremoni. Men dopet är så mycket mer. Vid barndop säger prästen barnets namn högt så att hela församlingen hör det. Barnets namn och Guds namn nämns samtidigt och det visar på samhörigheten.

Dopet är väl inte alls en namngivningsceremoni. Att nämna Guds namn och barnets namn samtidigt - denna samtidighet, på vad sätt är det utmärkande för dopet? Kyrkan har tidigare hävdat att i dopet ikläds barnet Kristus, begravs med honom och uppstår till det nya livet i Kristus.

Med dopet hör man hemma i en gemenskap som sträcker sig bakåt genom historien ända till Jesus själv, och framåt tillsammans med alla andra människor som på något sätt vill höra till Jesus. Man välkomnas in i Svenska kyrkan och den lokala församlingen.

Genom dopet inlemmas man självfallet i den nya mänskligheten, i det Guds folk som är kallade till helighet. Kyrkan såväl som den döpte ingår i en ny gemenskap. Kallas till ett liv där nationalitet, kön eller status ska läggas åt sidan - eftersom alla genom dopet är ett i Kristus.

Om vattnet skriver man: Dop i Svenska kyrkans ordning sker oftast genom att prästen begjuter dopkandidatens hjässa. Det kan också ske genom att prästen sänker ner barnet i dopfuntens vatten. Även vuxna kan döpas genom nedsänkning, t ex utomhus. Vattnet är en symbol för rening och det är livsnödvändigt.

Men när vi jämför med vad Luther skrev uppstår en tydlig spänning. Vattnet är ingen symbol! Läser man Luther tvingas man fundera över hur det kan komma sig att vattnet uppfattas så olika:
Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Det är inte vatten som gör det, utan Guds ord, som är tillsammans med vattnet, och tron, som tror på dessa Guds ord i vattnet. Ty vatten utan Guds ord är vanligt vatten och inte ett dop, men tillsammans med Guds ord är det ett dop, dvs. ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, som Paulus säger i Titusbrevets tredje kapitel:På grund av sin barmhärtighet frälste han oss, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, såsom vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. Detta är ett ord att lita på.

Vad betyder detta dop i vatten?
Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.Var står det skrivet?Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Svenska kyrkans hemsida fortsätter vidare om "dopklänningen” och dess innebörd på följande sätt:

Dopklänning
Dopklänningen är oftast vit och det är renhetens färg. Att den är alldeles för lång för barnet är en symbol för att dopet är något att växa i. Att barnet har mycket kvar att lära sig om Gud och om sin tro. Senare i livet, under konfirmationen, får konfirmanden hjälp med att upptäcka vad Gud har gett via dopet. Den vita konfirmandkåpan är en symbol för dopklänningen, som man nu har vuxit i.

Med nyfikenhet noterar jag den renhet den vita färgen åberopar. Det kan ju inte gärna handla om någon annan renhet än den renhet från syndens skuld som hör samman med dopets bad till ny födelse. Men det verkade ju som om man på hemsidan egentligen inte ville tala om detta med synd och befrielse från synden. Därför blir renheten på hemsidan en gåta, hängande helt i luften.
Vanligtvis talar vi i kyrkan tydligt om att den vita dopdräkten står för att man iklär sig Kristus och hans rättfärdighet. Och konfirmandkåpan är självfallet ingen "symbol" för dopdräkten. Det är en och samma dräkt som konfirmanden bär. Den visar att konfirmanden, den döpte och nu därtill undervisade personen, i tro vill leva i Kristi rättfärdighet.

Svenska kyrkans hemsida har visat fram ett urvattnat dop. Och man kan egentligen inte förstå varför kyrkan alls behöver fortsätta döpa. Om syndernas förlåtelse och det eviga livets salighet är bortretuscherade (är de det, eller bara nedtonade och undanskymda?) - vad återstår då? En trevlig fest, en tradition, ett välkomnande av nytt liv. Bra saker, men inte i på långa vägar närheten av vad dopet enligt Luthersk tradition innebär.

Varför denna lågprofilerade beskrivning? Tror vi i kyrkan numera att ingen kan förstå hur gamla människan i dopet dör och föds till ett nytt liv i Kristus? Eller är det rent av så att vi själva tvekar om dopets verkliga innebörd och betydelse...

I Limadokumentet skriver man så här om dopets innebörd: Dopet är tecknet på nytt liv genom jesus Kristus. Det förenar den som döps med Kristus och hans folk. Nya testamentets skrifter och kyrkans liturgi klargör dopets mening i olika bilder, som ger uttryck åt Kristi rikedomar och hans frälsnings gåvor.

Vidare skriver man: Dopet innebär delaktighet i Jesu Kristi liv, död och uppståndelse....Genom dopet nedsänkes de kristna i Kristi befriande död, där deras synder begraves, där "den gamle Adam" korsfästes med Kristus och där syndens makt brytes. Därför är de döpta inte längre slavar under synden utan fria. Till fullo identifierade med Kristi död begraves de med honom och uppstår här och nu till ett nytt liv i Jesu Kristi uppståndelses kraft, förvissade om att de till sist också skall bli ett med honom i en uppståndelse lik hans (Rom 6:3-11, Kol 2:13, 3:1; Ef 2:5-6).

Modersvingen har ljuvlig skugga

Det ska inte bli någon vana att publicera Lina Sandells dikter och psalmer på stillsam, men det är svårt att gå förbi hennes Modersvingen. Och detta trots att jag idag återger den på Linas egen blogg. Berömd blev dikten för sin djärva Gudsbild där modershjärtat och modersvingen fick uttrycka omsorgen och nåden, tryggheten och den trofasta kärleken. Carola har sjungit in en version av Sandells text.

Modersvingen

Nu vill jag sjunga
Om modersvingen,
Som mig betäcker
I nödens tid.
Nu vill jag vila
Vid modershjärtat;
Där blir jag stilla,
Där får jag frid.

Den modersvingen
Har ljuvlig skugga,
När solen bränner
Min arma själ.
Den modersvingen
Har varma fjädrar,
När stormen viner
Kring mig jämväl.

Det modershjärtat
Har ej sin like
I trofast kärlek,
Det ser jag nog.
Vem fattar höjden,
Vem mäter djupet
Utav den kärlek,
Som för oss dog?

Jag är i oro
I ständig fara,
Jag är i mörker,
Men tröstar på
Den modersvingen,
Det modershjärtat.
Vad nöd så länge
Jag har de två?

Ty jag vill glömma
All livets smärta,
All tidens oro,
Allt jordens ve
Och tyst mig gömma
Blott vid det hjärta,
Vars nåd och huldhet
Jag nu fått se.