
13 april 2009
Kycklingar imiterar änglar

12 april 2009
Brevlåda som glappar på locket
Kan man invända mot de godtrogna? Herr Karlsson till exempel som blir så glad över att träffa en talande brevlåda. Hur kul kan det bli? Det har han då aldrig gjort eller hört förut! Lyft på locket!
Stenarna blir så glada att de får knoppar
I morse när vaktmästaren öppnade dörrarna till Olaus Petri kyrka var det ungefär som när man öppnar en bok. En bok har ju massor av sidor med en berättelse. Och när man har börjat läsa eller lyssna om någon läser för en, så vill man nästan inte sluta.
Idag ska vi titta på några av kyrkans sidor. Vi ska läsa berättelsen som finns i huset. Den är spännande och kan berätta så mycket, bara man vet var man ska titta och läsa. Somliga av oss kan läsa böcker, andra kan inte det ännu. Och så finns det människor som är jättebra på att läsa hus.
Kom hit får Ni se. Se där, det finns det en oxe uppe på pelaren. Och där är ett lejon...och en örn. Det är de fyra berättelserna i Bibeln om Jesus som bilderna handlar om. Vilka skrev berättelserna, evangelierna som vi kallar dem? Just... Och idag har vi läst ur lejonets bok om Jesus.
En gång bråkade man med Jesus för hans lärjungar, sådana som vi, de sjöng och var glada för att de var vänner till Jesus. Och då sa några som inte gillade det där ifrån på allvar, mycket strängt. - Säg till dina lärjungar att de håller tyst. De lät säkert väldigt mycket eftersomde hade roligt tillsammans. Ungefär så där som körerna sjöng nyss. Starkt och högt. Snart ska de sjunga ännu starkare. Tänk om de blir tystade...
Och då säger Jesus: om de tiger ska stenarna ropa. Och lägger man örat till en pelare eller en kyrkvägg och är riktigt tyst så hör man dem ropa. Långt därinne: Jesus är uppstånden. Och så ropar de utanpå förstås om att vägen till himlens paradis har Jesus öppnat. Och stenarna blir så glada att de får knoppar, se varenda pelare har knoppar, och uppe i taket växer blommor och blad. Hela kyrkan ropar om det Jesus gjort – vunnit seger över döden! Vilken Påskkyrka!
Påsknattens mässa.
Alla fick sin egna handljus tända från den låga som brann på 2009 års påskljus och vandrade ut liksom nyheten om hans uppståndelse. Kristus vårt ljus, sjöng en av prästerna och bar, högt lyftat, in ljuset i den mörka kyrkan. Därinne sjöngs sedan urgamla ord om hur Gud lett sig folk från fångenskap till befrielse.
Vid dopfunten steg bekännelsen fram. Vi sa vårt ljudliga ja till tron och till att vilja leva i dopet.Välsignelsens vatten i dopfunten stänktes över oss alla. Och vi följde påskljuset i en vandring inne i vår kyrka som har en pelaromgång i koret - som gjord för processioner. Uppståndelsen sätter folk i rörelse.
Vi firade mässa som man gjort sedan den första tiden. Och ropet som då ljöd hörs idag ljuda över världen: Kristus är uppstånden! Halleluja!
Och gensvaret är: Ja, Han är sannerligen uppstånden från de döda! Halleluja!
Glad Påsk!
11 april 2009
Påsk i Öppet Arkiv
Och vill man se mer ur Svt:s källarvalv finns det flera klipp och program som har med påsk att göra. För den nostalgiskt lagde är detta sublim njutning, eller hur! Ett vårtecken som framstår som ett av de främsta: de första konfirmanderna.
10 april 2009
Maktlös och omgiven av synd
Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är Du och jag beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Människan visas maktlös och utan värdighet.
Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår brist, vår synd: svek, lögn, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Han ser till att det naglas fast för att vi ska bli fria.
Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria. Så långt predikan...
Så här skriver Evangelisk Lutherska kyrkan i Finland om Långfredagen:
Långfredagens budskap lyder: Kristus har dött
för oss. Han försoningsverk är fullbordat. Därför
är detta en stor dag i kristenheten. Detta
märks redan i benämningarna på olika språk. I
de slaviska språken och också i ungerska och
estniska används beteckningar som betyder
”den stora fredagen” (t.ex. estniska Suur reede).
Den engelska beteckningen Good Friday, ”den
goda fredagen”, leder tankarna till försoningens
dyrbara gåva. I de romanska språken talas
det om ”den heliga fredagen” (t.ex. franska
Vendredi saint). Det tyska ordet Karfreitag tar
fasta på den sorg som är förknippad med korsfästelsen
(prefixet kar- betyder sorg i gammal
tyska). Benämningen ”långfredag” finns i olika
versioner endast i de nordiska länderna.
Långfredagens bibeltexter följer händelserna
på Golgata ända från korsfästelsen fram
till Jesu död. Klockan 15 kan man fira minnet
av Jesu dödsstund (se Andakt vid Jesu dödsstund
i gudstjänstboken). Långfredagens kvällsgudstjänst
har traditionellt ägnats åt Kristi begravning.
Gud har helgat också vår egen grav
till ett vilorum.
08 april 2009
Ja till religionskritik
Men samtidigt kan man inte annat än önska att kritik vore saklig och välgrundad. Och att man inte bara ska flytta på gränserna så att man hur långt som helst kan skända, förlöjliga och trampa på det som andra människor värderar mycket högt. Men det är en fråga som handlar om moral och inte om förbud.
Respekt för andra människors övertygelser tycker vi i vårt land är en självklarhet. Men alla delar inte den hållningen - och har mycket stor frihet att hålla på. Den som känner att ens tro, politiska uppfattning, behandlas orättfärdigt illa får själv använda yttrandefriheten, får säga emot, ska höja sin röst. Har rätt att be folk tiga. Det kan man nämligen också göra.
Elisabeth Sandlund skriver klokt i tidningen Dagen: Att muslimer över hela världen blev djupt kränkta av de så kallade Muhammedkarikatyrerna kan det inte råda någon tvekan om. Lika glasklart är det att många kristna blir bestörta och förtvivlade när Jesus framställs på ett sätt som uppfattas som profanerande och hädiskt. Men att lägga locket på och försöka lagstifta bort religionskritik är ingen lösning på de problem som bristande insikter om och respekt för det heliga skapar. FN:s råd för mänskliga rättigheter riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv genom tilltag av detta slag.
I grunden behöver vi försvara yttrandefriheten åt alla håll. Hotet mot yttrandefriheten är större och betydligt allvarligare än de dumheter somliga ägnar sig åt för att racka ner på andras övertygelser. Sverige och landets religiösa samfund bör gemensamt avvisa FN:s stolligheter.
Heja Wanja!
Oförsonligheten är inget roligt drag i den fackliga rörelsen. Utrymmet för misstag och felsteg är begränsat. Upprördheten är begriplig och tankar på att man förverkat sitt förtroende kan och ska förstås ha rätt att komma till uttryck. Men elakheterna, angreppen som blir personliga, tillmälena som sågar sönder allt vad värde och värdighet heter borde man slippa.
Så trots självmål - tycker jag att Wanja Lundby-Wedin ska hålla huvudet högt. Hon har nämligen erkänt misstag och bett om ursäkt. Skam vore väl om det då inte fanns förlåtelse och försoning. Inte minst i en vecka som denna!
07 april 2009
Ägg som tecken

Visserligen är det Stilla veckan. Vi går längs stationerna på lidandets väg som följeslagare. Men snart slår påsken ut som morgonens sol.
Men påskhälsningarna är genomgående stereotypa. Höns, kycklingar och tuppar. Påskliljor. Ägg.
Möjligen kan äggen fungera som uppståndelsesymbol - det nya livet som bryter igenom väggen mellan liv och död!
I ortodox tradition finns ägget som uppståndelsetecken. Man har till och med målat ikoner på ägg. Eller använt äggets form som en påminnelse. Mitt i det sekulära kan budskapet slå rot och vittna om en dimension tätt intill.
Och de flätade korgarna blir nästan osynliga som emballage så ofta är. Men korgarna här blir en påminnelse om det agrara, om det folkliga slitet med att tillverka. Och att ta hand om hönsgårdarna och samla in alla ägg - andra till glädje!
06 april 2009
Påskförberedelser

05 april 2009
En politisk Allsvenska
Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.
Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.
Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.
Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Wanja Lundby-Wedin gjorde självmål.
Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!
Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!
Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre...
Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.
Mitt namn är Folke! Folke Heim.
04 april 2009
Bibeln i plastfigur
Man förstår tillverkarna som vill stoppa tilltaget. Skulle deras figurer användas i en religions namn och dessutom ha gjorts om för att passa ändamålet. Men som alla vet kan den som säljer en vara inte alltid kontrollera hela kedjan av användare. Tidningen Dagen berättar om den tyske teologen:
På sajten playmo-bibel.de kunde man fram till nyligen se Playmobil-Noa i sin Playmobil-ark och en Playmobil-Eva som ger ett Playmobil-äpple till Playmobil-Adam. Markus Bomhard hade på egen hand "omskapat" figurerna en aning för att de skulle passa in i de bibliska berättelserna. Med hjälp av vanligt stearinljus har den kreative prästen "smält om" leksakerna.
Det är det här tilltaget som fick tillverkaren Brandstätters att skicka sina advokater på den lekfulle prästen. Bomhard har fått fram till den 6 april på sig att stänga webb-sidan skriver Expressen.
Även Kalman Kingsley's Playmobible är värt en stunds nätsurfande... Och ingen har väl glömt The Brick Testament - en LEGO-version av bibliskt material? Och för alla dessa sidor gäller att man har en fördel om man är lite bibliskt påläst!
Nod - för ordälskare


03 april 2009
Nyare sammanträdesteknik
Ett av den senaste veckans sammanträden som varade i tre timmar innehöll drygt 1 timmes föredragningar. Efter en kvart var det svårt att lyssna. Efter en halvtimme gick ögonen i kors. Efter tre kvart trodde folk att man satt och nickade åt varandra på ömse sidor om bordet - men det vara bara folk som låtsades vara vakna!
Ett annat möte innehöll en och annan skrattsalva - men eftersom det krävdes så många papper att bläddra i så försvann folk snart, den ene efter den andre, in mellan sidorna snärjda i någon formalitet.
Dags alltså att hitta på nya och mera dynamiska sammanträdesregler.
1. Inget ärende får ta mer än 20 minuter. Därefter blir det bordläggning till nästan ett nytt sammanträde.
2. Ingen föredragning får vara längre än 10 minuter. Pratar någon längre får de gå hem och skriva en rapport till nästa möte - då alla föredrar att den personen inte får vara med.
3. Alla sammanträden får hålla på högst några timmar (2 är bäst). Är det 10 deltagare får alla 8 minuters taltid till sitt förfogande. Resten är paus eller föredragning. När de som vill prata har gjort av med sin taltid avslutas sammanträdet.
4. Förfriskningar finns att tillgå. Men ingen får bli överförfriskad. Då blir det nominering, motion (som alltid är bra) och avslag.
5. Frisk luft ska likaså alltid finns. Tar den slut får ingen säga något. Vid krislägen tillhandahålles syrgas i ett därför avsett hörn. Och serpentiner och nya flärpor finns alltid om de skulle behövas.
6. Alla som skällt på varandra måste klappa om (inte till) varandra innan man får gå hem.
7. Ordföranden måste ha förberett minst 3 nya - och roliga - skämt. De berättas med jämna mellanrum.
8. Protokollet får bara utgöra en sida. Allt annat blir bilagor. Och meningarna får bara vara 5 ord långa. Ungefär så här blir det.
9. Efter en timmes möte spelar man musik och de musikaliska stolarna påbörjas vilket innebär att man får chans att ta den plats man faktiskt ville ha från början. När musiken slutar kastar man sig dock ner på närmaste och bästa plats. När två hamnar på samma plats måste någon anmäla avvikande mening och i handling visa att man menar det. Man får helt enkelt gå hem.
10. Vid vart tredje sammanträde får de ordinarie bli suppleanter och tvärt om. Ordförande blir kassör och sekreteraren blir serverad kaffe.
11. Vid varje sammanträde utlottas en handduk eller någon annan fräsch attiralj som man kan piffa upp möteslokalen med eller gömma alla papper under. Utlottningen sker bland dem som t ex nomineras till kortaste inlägget på danska eller vassaste OCH roligaste repliken på urdu eller nordskånska.
12. Man får inte upprepa sig, staka sig eller stjäla någon annans idé. Och inte lämna rummet. För då inbjuds Pia Johansson till nästa sammanträde.
Men hur rankinglistan ska utformas tål ännu att grubbla vidare på. En rankingblogg kanske där alla avslöjar hur jätte... de i själva verket haft på sitt möte.
Reglerna ovan är bara det första utkastet till en möjlig bok i Nyare sammanträdesteknik. Snart nog måste man också utveckla de gamla begreppen. Det ska jag be att få återkomma till.
Till sist ett kort smakprov:
Votering betyder att man röstar stående i en ring. Kommer av vote=rösta och ring=en folkdansterm för att man tar varandra i händerna och ställer sig i ring. Då ser alla hur de andra röstar.
Reservation blir det när tio (n) personer reser sig och säger va!?
01 april 2009
Kyrktornet lyfter
Det knakar tydligen i fogarna så att flisor kan rasa ner. Häromåret rasade en rejäl bumling ner efter vad som väl förmodades vara köldsprängning. Ni vet smältvatten i en spricka som tinat och smält i nästan hundra år. Till sist har sprickan vidgats och stenen skiljer sig åt och kastar sig utför ett hundra famnars djup.
Och vad kunde man påstå idag på 1 april? T ex:
Kyrkan bygger restaurang i kyrktornet. Vidunderlig utsikt. Kunde kanske vara något?
Kyrktorn siktar mot månen. Nu monteras lyftrakterna. Njae.
Skiffertaket blir blått. Målarfirma bekräftar. Kunde också vara en tanke.
En ljus idé. Kyrktornet får ljusslingor med 100 000 lysdioder. Så snyggt!
Ring själv. Med klubbor får allmänheten ringa i klockorna! Opraktiskt.
Kyrka i tiden. Grafittimålare dekorerar tornet! Bäst att inte ens tänka tanken.
Utvändig konstinstallation. Kyrktorn slås in i plast av världsberömd konstnär. Äsch.
Ny våning på tornet. Man vill bli högst i stan. Ambitiöst, men krångligt.
Vilken praktik. Skolelever träningsbygger tornställning. Hoppsan, vilken pedagogik.
Utvändig talarstol. Erbjuds både präst och politiker. Den kristna kyrkan vill pröva detta med utrop och monterar nu en utsidig talarstol från vilken goda budskap ska ropas ut över staden... Men hallå, ingen går på det, ingen!
Nej, jag ger upp. Får väl klara mig med de enklare knepen. Sådant man råkat ut för själv. Hålla upp en dörr och släppa den när någon ska gå in? Och då säga ett vänligt: Just kidding! Eller nej. Det får vara. Skämten blir så lätt på andras bekostnad, och det orkar jag för dagen inte med. Får se hur det blir i morgon.
Aprilskämt samlas upp på en bra och översiktlig hemsida. April Fools Day Hoaxes kan man också läsa. Där nämns även det svenska färgteveskämtet.
31 mars 2009
Det är våren
Cykelturen till Universitetssjukhuset i Örebro blev en njutning. Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen... Visslande struntade jag i allt grus som nyss spreds ut som en matta och försökte hålla isen kvar under sig. Nu bara ett ljud av löften om det som komma skall. Vårregn, knoppar och blommor.
Det är vår igen! Äntligen! Tack gode Gud!
30 mars 2009
Allt vad man är intresserad av...
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Är den som valts alltid förtroende värd?
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
29 mars 2009
Rensa bort dogmer
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
27 mars 2009
Free Dawit!
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
26 mars 2009
Inga smulor från den rike mannens bord
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
24 mars 2009
Öl, kroppsbyggare och andlighet
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
23 mars 2009
Vad gör ni för något?
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
22 mars 2009
Folke Heim: Spelare som dribblar
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
21 mars 2009
Höras, synas och göra sig påmind
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Så hyllas övermänniskornas högre människovärde
Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.
Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?
Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!
Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.
Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.
Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.
Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.
Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.
Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...
Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.
Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)
20 mars 2009
Nog med profeter
I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.
Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.
Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.
Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?
Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...
The London Challenge 2012
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
16 mars 2009
Sångsvanar har landat vid Tysslingen
12 mars 2009
Bristol som kontextuell verkstad
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
08 mars 2009
Håll trycket nere!
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Tro och sammanhang
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Utan tro mår man dåligt
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
07 mars 2009
Tvättdag
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
05 mars 2009
Tiden går och vi med den
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
01 mars 2009
Musikkaravan
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
28 februari 2009
Välkommen Folke!
Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.
Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.
Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.
Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.
Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...
Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.
Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.
Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.
Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.
Du lär bli bönhörd...
27 februari 2009
Låga trösklar
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
26 februari 2009
Askondagens kors

Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Svenska Missionskyrkan avböjer vigselrätt
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
Kyrka och partipolitik
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Splittrad och söndrad
Undra på att ekumenik är svårt.
24 februari 2009
Kyrie Eleison
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
20 februari 2009
Tro eller kunskap
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
19 februari 2009
En matmässa
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Alf Svensson kastar sig in i debatten
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.