Det kunde varit värre

Eftervalsanalysen lär ska pågå i de politiska högkvarteren. Kristdemokraterna som förlorat mark brottas med frågan om det berodde på värdekonservatismens plats i förhållande till frågor som omhuldas av många av de kristna samfunden. Ska man i framtiden värna sina kärnväljare eller försöka bli en kraft som politikens gränspolis, dess övervakare? Göran, en rödrock som King vid gränspolisen? Åt man kakan och trodde sig ha den kvar på kyrkkaffet?

Och på Sveavägen sitter socialdemokrater och grunnar på vad som gick snett? Ett historiskt nederlag blev det eftersom man inte kunde bryta den borgerliga alliansens grepp om väljarna. Och alla partier försöker förstå hur det kunde komma sig att SD tog sig in i parlamentet och i många fullmäktigeförsamlingar med minimalt antal kandidater, nästan utan kampanj och i avsaknad av en kraftfull partiorganisation. En gåta minsann.

Sixten, katten, ser med upphöjt lugn på sådana frågor. Så länge det finns sand i lådan och mat i skålen i lagom omfattning är morgondagen välkommen. I det avseendet är han någorlunda lik många tvåbenta varelser. Även om de sällan har låda eller matskål i gul plast.

Sixten har tyckt att husse verkat smått moloken en tid eftersom husbonden i en egen eftervalsanalys grubblat på vad som kunde blivit annorlunda. Sixten jamar högt för att få uppmärksamhet. Han menar:
Du! Det kunde ha varit värre!
Hur då, säger jag med eftertryck.
Du kunde blivit vald! Oraklet i knähöjd har talat. Och jag tänker omedelbart erbjuda hans tjänster till hugade partier. De kan också behöva höra ett sanningens ord.

Sixten klagar

Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...

Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?

Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använda mig för att hävda dina kyrksamma ståndpunkter! En katt gillar inte att fungera som sköld eller bli manipulerad.

Men du gillade att gudstjänster som huvudregel hörde hemma i kyrkan, gjorde du inte det. Jag tittade strängt på katten som bara vred en aning på huvudet av ogillande.
Jo, det gjorde jag, men du behöver inte skjuta en katt framför dig om du nu promt vill föra fram dina åsikter.
Jag tittade nu lite urskuldande på Sixten och sa: men det är ju inte en katt som säger något. Alla tycks tiga av rädsla att få på skallen, på moppo.

Och hur många tror du läser din stillsamma blogg, undrade Sixten.
Ja, i alla fall 23 en dag och 42 en annan. Flera släktingar, försökte jag. Och den läses i Uppsala, Linköping, Visby och Washington.
Sixten verkade inte imponerad, han skorrade: och det tycker du är en lagom upplaga som gammal publicist? Jag teg.

Han strök sig mot mina vader, som för att blidka mig, och sa sedan aningen beskt: och du kan aldrig tiga särskilt länge. Du blir ju obekväm och otrevlig och ovald i all möjliga sammanhang.
Bortvald heter det, sa jag och svalde.
Han var obarmhärtig: du är som ett utgånget gammal mjölkpaket. Ditt bäst före datum tillhör en annan tidsålder. Gamla 68:or som byter fot finns det ingen marknad för. Ge upp, sa han.

Jag kontrade: det har jag ju gjort, jag försöker inte bli som Ivan Lendl i tennis.
Vem, sa Sixten.
Eller som Gunnar Nordahl i fotboll.
Vem, sa Sixten igen.
Eller som Roy Rogers...
Sixten suckade och såg mycket frågande ut.
Jag fortsatte: Och det här att inte få stöd för sin övertygelse och sina åsikter. Vad ska man med sådana sympatiyttringar till? Du gillar ju mig, försökte jag.
Igår ja, svarade Sixten och gick till sin vattenskål. Vill du verka modig och djärv så kryp inte bakom din gamla katt. Det båtar föga!
Konversationen var över.

En kyrkkatt tycker till

Balkongvistelserna blir allt plågsammare. Sixten, the cat, tvingar sig ut där varje morgon. Detta trots allt frostigare temperaturer. Hallen, ja hela lägenheten, blir utkyld på några minuter. Människorna huttrar, under tiden njuter Sixten. Skator som gnäggar och hostar eller kajor som övar eskaderflygning kräver sin katt.

Kom in, ropar jag med hackande tänder. Ja, ja, tjata inte, jamar katten och släntrar in som vore han från 30-tales Chicago. Det är väl bara trenchcoaten som fattas. Jag måste få tala med dig, envisas jag. Kom an, säger han och kastar sig över den lilla låtsatsmus som varje anständig husse förser en katt med.

Vad tänker du om det här med dop på ängar och i hagar, på fäbodar, i hissar och på badhus, undrade jag. Du, säger han, jag är en kyrkkatt, vad tror du jag ska tycka? Han ser på mig och putsar sina eleganta morrhår så de glänser. Att det är bäst att jag och mössen får byggnaden för oss själva? Att vi blir de sista riktigt flitiga kyrkbesökarna?

Det sägs att det blir svårt med kyrkomusik och psalmer där ute i grönskan. Vad tänker du om det? Nu satt Sixten uppmärksam och vaksam. Var detta en kugggfråga?

Han började trevande. Ekorrn satt i granen är ju en grön visa. Kan fungera. Eller I naturen ut vi gå, dopejdi, dopejda... Nej, varför ska vi låtsas. Du du vet ju redan vad jag tänker - tacka vet jag kyrkorgel och höga valv, jamade Sixten, varpå han la sig ner och genast somnade.

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.

Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.

Korstågs-Lena i Dagens Nyheter

Försöker läsa ikapp. Olästa tidningars trave minskar efterhand. Upptäcker att Lena Andersson, kolumnist i Dagens Nyheter, korstågs-Lena borde hon väl kallas eftersom hon ihärdigt kämpar mot korsets inflytande, åter har plockat upp sitt spjut. Hennes lans, pennan, är redskapet med vilket hon älskar att sticka och såra kristendomen och trons folk.

Som förevändning tar hon denna gång dialogen mellan Jürgen Habermas och dåvarande kardinalen Ratziner, sedemera påven Benedictus. Detta samtal är som gjort för en hänsynens låtsade vördnad, skriver hon. Jesuitpater Ulf Jonsson beskriver samma samtal på ett helt annat sätt i SvD: Det innebär emellertid inte att Habermas ser religionen som något irrationellt. Han menar nämligen att det finns olika former av absolut visshet i människors liv som ingalunda är irrationella, trots att de inte är frukten av en rationell prövning. Hit räknar han, förutom religiösa övertygelser, det han kallar för vardagslivets ofelbara praktiska sanningar, såsom övertygelsen att man inte bör gå på broar som man inte tror håller för det. På denna punkt återknyter Habermas till sina egna specifika sannings- och kunskapsteorier på ett sätt som öppnar för möjligheten att betrakta religiösa övertygelser som rationella, även om de inte utgör vetande i en vetenskaplig bemärkelse.

Det finns naturligtvis mängder av texter om denna dialog. T ex den av Virgil Nemoianu: The Church and the Secular Establishment.

Lena Andersson utdelar, det måste man erkänna, en del välformulerat eleganta hugg och slag. Särskilt kristna ska väl känna sig träffade av följande attack: Lögner av mera komplex karaktär, utsträckta i tid och rum, är släkt med hoppet och kallas livslögn. Dem har vi för att göra jordevandringen uthärdlig. Kristendomens låtsasvärld med färgstarka figurer som både ger och lindrar rädsla och ångest är ett storartat påhitt och en väldigt omsorgsfull livslögn. Den har gett många mening och glädje och åstadkommit mycket elände, ungefär som livet självt.

Jag upprepar: låtsasvärld, storartat påhitt, omsorgsfull livslögn. Det hon säger drabbar naturligtvis en stor del av västerlandets filosofiska historia. Hon säger det inte bara till oss utan anklagelsen om livslögn bör ju även handla om Augustinus, Tomas av Aquino, Pierre Abaelard, Franciskus, William Occam, Martin Luther, Friedrich Schleiermacher, Sören Kierkegaard, Dietrich Bonhoeffer och många andra!

Korstågs-Lena (Andersson) gömmer inte undan sin och de oreligiösas överlägsna attityd. Den som kan bli till en artighetens lögn. Hon skriver: Nästan alla oreligiösa människor visar i mötet med religiösa en omtankens nedlåtande försiktighet som gudstroende tycks helt omedvetna om.

Lena Andersson sammanfattar livlögnens (dvs kristendomens) syfte som något annat än den konstnärliga fantasin. Kristendomen syftar enligt henne tvärtom till att bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärldsorientering.

Korstågs-Lena tror uppenbarligen på sin egen beskrivning. Att kristna dagligen i sina teori och praktik motsäger hennes påstående tar hon inga intryck av. Lena Andersson har ritat sin egen karta och den är verkligare än verkligheten. Det gör hennes ständiga kamp och härnadståg mera fattbara, men kan jag tänka, desto mera sorgliga.

Biskoparna har de då något att säga till denna det ateistiska korstågets skribent? KG Hammar? Anders Wejryd? Thomas Söderberg? Lennart Koskinen? Eller någon av de andra? Inte mycket, vad jag har märkt. Men så är de väl strängt upptagna med att hålla samman en kyrka som både gått i ledband och kompromissat med makten så långt att en kollaps hotar runt hörnet.

Bloggtystnaden bruten

Bloggtystnaden som varat i en dryg vecka ska nu vara över. En resa till Frankrike och Reims har tagit all kraft och energi. I trans faller man lätt i katedralen i Reims. Tiden går i andra banor. Det är ett under att man lyckas passa inbokade tider, bussar som avgår och luncher som ska ätas. Champagnehus som ska studeras. Och så vet man ju riskerna med att telefonera på egen mobil och surfa med egen dator - skyhöga nätpriser... En undanflykt, jag vet. Men ibland behöver man bryta vanor och ingrodda mönster vilket ledde till avbrott även på denna cybersida. Stillsam blev ännu mera lågmäld och tystnade digitalt overksam.

Nu dock - åter i alldeles egen lokal verklighet - ska tidingar läsas ikapp. Nyheter och händesleförlopp sorteras in i de luckor som uppstått. Mona Sahlin stuvar om bland partiets (dvs sina) talemän. Kronprinsessparets eventuella framtida barn diskuteras. Arbetsmarknadspolitiken nagelfaras. Riksmötets inledande gudstjänst diskuteras och ifrågasättas för både det ena och det andra.

Och i kyrkan är det som vanligt. Till exempel. Dop ska gärna äga rum på ängar och i hagar, i fäbodar och på bryggor. På det finns det biskopsord från Västerås. Att besvära människor att söka sig till kyrkan ska man inte. Konsumentintresset säger att det kunden önskar ska man tillhandahålla. Privatdopen är alltså åter högsta mode och att det har något att göra med församlingens döpta och troende vare oss ganska fjärran?

Kattvakt

Hantverkare har varit på besök. Sixten, the cat, välkomnar dem inte, men visar inte heller någon överdriven rädsla eller respekt. När elementen luftas i rum efter rum övervakar Sixten arbetet. Men nu och då återvänder han till oss som bor här. Han kommer trampande för att rapportera: Vet du vad han gör nu? Han skruvar på elementen så det pyser! Bäst jag tar reda på mer.

Sixten joggar iväg till nästa rum där en knäböjande människa kämpar med igenmålade aggregat. På lagom avstånd, gärna uppflugen på en soffrygg eller en byrå, håller Sixten koll. Han muttrar: Du rör inget annat, bara så du vet! Jag ser dig! Komma hit och bete sig.

Nya rapportrundor följer. Sixten berättar vad han ser och vi lyssnar uppmärksamt. Och när arbetet är utfört följer Sixten som en nitisk fångvaktare med ut i hallen. Han måste ju se till att främlingarna går och sedan säkra huset genom att ta sig en extra vaktrunda. Ordet kattvakt har fått en ny och mera precis innebörd.

Fördelar för biskopskandidat

Radiogudstjänsten kunde inte spelas in i min församling. Skälet var att jag som var tänkt predikant stod på politisk lista. Visserligen långt ner på en plats som normalt innebär att man inte kan väljas in. Möjligheten att bli inkryssad är mikroskopisk och egentligen helt obefintlig. Men eftersom man visste att jag fanns som supportersvans på en kommunal lista och på en riksdagslista blev det ingen radiogudstjänst! Hårda regler för att upprätthålla partipolitisk neutralitet? Och för att inte ge någon uppmärkamhetsfördelar.

I Svenska kyrkan har vi ett och annat att lära. Särskilt Kyrkans Tidning borde ta intryck av Sveriges Radio (som man kan tycka går till överdrift). Men i dagens Kyrkans Tidning exponeras en av de två biskopskandidater som ska väljas till biskop i Linlöpings stift - Mikael Mogren.

Han är en utomordentligt duktig och intressant person, vilket kan förklara att han blir så exponerad. Och blir Mikael vald blir han säkerligen en mycket kompetent och spännande biskop. Men Kyrkans Tidning borde veta bättre. Särskilt som man nu i samma nummer kan meddela att Modéus och Mogren går vidare i Linköping. Även om det hade varit före första valomgången i Linköping borde KT avstått från att göra en exklusiv intervju i sin bilaga Ideell. När tidningen dessutom - med stor bildbyline - ger ordet åt Mikael Mogren i den textutläggning tidningen håller sig med blir publiceringen etiskt mycket tveksam och måste ifrågasättas. .

Det är klart att det kan kittla att en person som heter Mikael får göra utläggningen inför den Helige Mikaels dag - men sådana lustifikationer väger fjunlätt mot uppgiften att stå fri från att ge kandidater oproportionerlig uppmärksamhet och därmed fördelar i ett pågående val. Skärpning!

Vem är lik Gud?

Denna dag är speciell. I almanackan står det Mikael och Mikaela. Namnet Mikael som ärkeängeln har kan uttydas: Vem är lik Gud?

Många försöker ersätta den Gud de inte tror på med annat i livet. Det får följder och märks också i Svenska kyrkan, inte bara utanför den:

Är sången svag, tycks bönen stum,
och glesnar Guds församling -
hör, templet är av änglar fullt/
som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag.
Det är Guds änglars dag i dag.
Guds lov ske nu och alltid.
SvPs 483:5

Och lovsången de sjunger, vad handlar den om?

Högt lovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.
SvPs 14:1

Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd:
Halleluja! O Guds Lamm
som har segrat på Golgata!
Halleluja, halleluja, halleluja! Amen.
SvPs 16:1

Lovsången dånar. Men det blir mer än sång, det blir dans och lek:

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
SvPs 172:3

Det partierna gör kyrkan

En av församlingarnas viktigaste uppgifter är att missionera! Det ni! Mission i vår tid och i vårt land. Det kan verkligen behövas eftersom Svenska kyrkans medlemsmajoritet inte delar den tro som kyrkan sägs ha och bekänna. En klyfta öppnar sig onekligen och broarna in mot kyrkolivets centrum fungerar knappast. Bekymmersamt, eller hur.

Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.

Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...

Rött, blått och grönt

Vad är det som är rött, blått och grönt?
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.

Att säga det själv

I ett nyligen genomfört samtal kom ett märkligt påstående. Repliken löd: Det du säger, det säger du själv!

Betyder det att det jag säger är min egen övertygelse och formulering? Eller innebär det att somliga medmänniskor bara säger det andra säger? Eller att somliga tankar hamnar i andras munnar? Vem vet?

Men för min del duger det gott att veta, att det jag säger, det säger jag själv. Utom just här och nu - för det här har ju någon annan sagt.

Söndag - för vilken gång i ordningen?

Söndag. Vilodag. Herrens dag. Den som vill kan då gå i högmässan - såvida man inte tillhör en församling där man fått för sig att det är högmässans fel att färre finner vägen till kyrkan.

Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.

I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.

Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.

I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.

Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.

Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.

Levande gudstjänst

Idag skall jag ha ett pass för kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, textläsare, förbedjare och människor med liknande uppgifter. Mitt ämne är levande gudstjänst. Naturligtvis kommer frågor att ställas om förhållandet mellan högmässans yttre gestalt och dess djupare innebörd. Vad är innebörden i det vi gör i våra olika roller och det vi gör tillsammans?

Uppenbarligen är det i åtskilliga församlingars gudstjänst en klyfta mellan det man gör där och då och det som människor tycker sig behöva. Och det är inte bara förståelse för liturgins olika moment som fattas. Det man upplever i en högmässa behöver ju inte bara ha betydelse utan också relevans. Farhågan är att liturgin som den ter sig för den ovane deltagaren inte når fram till våra enskilda och gemensamma behov på ett sådan sätt att många vill vara där igen och igen.

Individ och gemenskap. En levande gudstjänst fogar samman oss som är där till en församling, en gemenskap. Även om jag kommer dit ensam blir jag en del i ett gemensamt vi. Men om jag inte välkomnas, inbjuds och inkluderas kan gudstjänstens betydelse begränsas till något individuellt, min gudstjänst blir min, privat.

Delaktighet. Vi som är där dras in i skeendet. Genom den uppgift och roll vi har blir vi delaktiga. Men råder det betydande oklarhet om roller, uppgifter och om vad som ska ske kan delaktigheten riskeras eller bli ett problem. Här är svårigheterna större i en tid där många vill utmana former och gränser, vill pröva och göra allt. Den grundläggande rollfördelnigen kan uppfattas som en provokation för den som tycker sig ha förmågor, ibland mycket större, än de som leder eller agerar i enskilda uppgifter.

Relevans. Liturgin är inte bara något som sker till det yttre, är inte bara en dräkt, en yta. När det vi gör, säger, sjunger engagerar hela mig öppnar det för en helhetsupplevelse. Man kan naturligtvis stanna utanför genom att bara säga orden utan att låta dem bli mina, våra. Min erfarenhet är att det finns ett innanför eller utanför. Utanför blir jag åskådare, betraktare. Jag blir upptagen av den distans som handlar om att hela tiden värdera och bedöma. Innanför blir dialogen mellan mig, oss och Gud levande.

Något sådant tänker jag nog säga senare idag, men bättre och tydligare om jag förmår...

Kallt eller varmt

Hösten är här och då passar hyresvärden på att stänga av värmen. Det är något rör i marken som måste svetsas om. Så nu huttrar vi, klär på oss tjocka tröjor och bränner ljus i rummen. Utifrån kan det säkert se mysigt ut när det glimmar av ljuslågor bak gardinerna. Det är kulet men vindfritt, såvida man inte ställer sig i närheten av fönstren. Listerna har gett upp och springorna garanterar livlig ventilation och rikt inflöde av dammpartiklar. Här kunde en Sherlock Holmes framgångsrikt öva sig på identifiering av fotavtryck, eller märken efter tassar.

Men det finns väl lösningar. Man kan ju använda ugnens grill och ha öppen lucka, värma upp plattorna på spisen eller spola upp varmvatten i hinkar? Snabba promenader mellan sovrum och kök gör att man efter en stund får upp värmen i blåfrusna tår, men då får man förstås ha strumpor, tofflor eller skor på sig. Åkarbrasor går också fint men risken är uppenbar att man i farten klipper till en närhetstörstande katt, en medmänniska eller ett levande ljus. Så vad göra?

Särskilt som Sixten, the cat, ofta markerar att han vill ut på balkongen. Med enträgna jamanden och strategisk positionering tilltvingar han sig uppmärksamhet. Ske min vilja, är budskapet. Men frihetstörsten inskränker sig för tillfället till att dörren till balkongen ska stå öppen. Där i dörrspringan lägger Sixten sig för att insupa ljud och rörelse, som vore detta en TV för katter - men att ge sig ut i den ruggiga gråheten undviker han för tillfället. Och det blir ju inte varmare i lägenheten av allt glappande med balkongdörren.

Nej, det är bäst att gå till jobbet så att man blir varm!

Den som använder sin röst blir hörd

I Örebro distrubueras tidningen AMOS inom de församlingar som ingår i Örebro kyrkliga samfällighet. AMOS skall alltså nå över 70 000 kyrkotillhöriga och många fler. I tidningen bladas en mindre och lokal publikation in: Örebro - mitt i livet.

I uppgiften som präst ingår ofta att skriva korta texter om allt möjligt mellan himmel och jord. Följande lilla budskap författade jag till numret, 3/2010, som kom ut strax före riksdagsvalet:

Gör din röst hörd, sjung i kör! Det gjorde jag! Särskilt minns jag när kören skulle börja kraftfullt och jag sjöng några sekunder för tidigt. Alldeles ensam brast jag ut i ett bröl. Före alla andra. Ingen kunde undgå att höra min röst!

Men - alla som sjungit i en kör vet vilken glädje och kraft det finns i att sjunga tillsammans. Man fylls av livsluft av att höja sin röst. Alla bidrar. När det sker lyfter sången. Det svåra i körsång är förstås att bli en del av helheten. Inte minst att starta och sluta samtidigt som de andra. Annars blir man som jag, en sådan där ofrivilligt solist.

Körsångaren gör sin individuella röst hörd och bidrar till körens klang. Men var och en kan inte segla fritt utan behöver samverka med andra. Det är gemensamt som man blir en kör. Kören behöver många lagspelare och ibland solister som träder fram ur gemenskapen och sjunger när de ska. Men om ingen vill höja sin röst, då blir det ingen körsång. Man måste våga. Tillsammans.

När det är val är själva poängen att medborgaren gör sin röst hörd. Tillsammans med andras röster får den betydelse och effekt. Det är en mänsklig rättighet att rösta! Det hävdar t o m FN.

Att vara med i en församling har också med de mänskliga rättigheterna att göra. När vi firar gudstjänst använder vi vår religionsfrihet genom att som det står, ”ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst…”. Denna rätt formuleras av FN i deklarationen om mänskliga rättigheter.

I församlingen behövs Din röst. I gudstjänstens psalmsång och i reflektion och samtal. Rösten behövs också i bönen. Och den som använder rösten för att be blir hörd! Av Gud. Din röst och Dina krafter behövs också när kyrkan på uppdrag från Gud vill lyssna till nöden och kämpa för rätten!

Valet som skönhetstävling

Skola, skatter, sjukförsäkring ersatte i årets valrörelse tidigare bataljers: vård, skola, omsorg. Men få människor har vetat vad de olika partierna egentligen önskat göra. Det har inte kommit annat än ytligt material hem i brevlådorna inget fylligt informativt som man kan läsa för att i lugn och ro bilda sig en egen uppfattning.

När huvudkällan till väljarinformationen är television och dagstidningar blir de politiska budskapen förytligade och reducerade till slagord – och dessa korta devisers överensstämmelse med den politiska processen är svag. Det är som om politikerna inte vill att väljarna ska vara intresserade av bakomliggande idéer. Och inte bekymra sig om hur vägarna att förverkliga dessa framtida visioner är tänkta att se ut.

Även om de ekonomiska frågorna funnits med i valrörelsen har diskussionen intill utmattning handlat om skattesänkningar. Är det verkligen så att skattesänkningar antingen bygger ett nytt samhälle eller skapar massfattigdom och nya klassklyftor? Ingen reder ut hur de ser på sambanden mellan ekonomi, skatt och fördelning.

Följden av denna medialisering är torftig information från partiernas sida och bristande kunskap hos väljarna. Det är politik som skönhetstävling! Vem verkar vara en trevlig prick? Vem verkar veta vad han eller hon talar om? Hur ser de ut? Vilka känslor väcker de? Med vilka köttben lockar de till sympati?

I valrörelsen tog de etablerade partierna dumt nog inte debatten med Sverigedemokraterna, de platsade inte som skönheter, de fula. Istället vände man dem ryggen, vägrade se dem eller diskutera med dem. SD:arna tilläts framstå som underdog, blev en opposition till hela etablissemanget. Och när partiet mer och mer fick martyrstämpeln som förföljt, hotat, överfallet och berövade rätten att framföra sitt (främlingsfientliga) budskap vann de sympatier som mer än väl räckte ända in i riksdagen.

Valrörelsen förminskas och blir offer för det korta perspektivets överbud. Partierna agerade i valrörelsen genom ”gåvor” till speciellt uppmärksammade grupper, som till exempel pensionärer, sjuka och studerande ungdomar, och ville på så sätt ”köpa” sig sympati. Politiken blir under några månader ett kortspel om väljarnas gunst, med ständigt nya bud för att övertrumfa motståndarna. Vilka som använde sig av denna metod? Ja, det är bara att dra sig till minnes vad som hände.

Förkortning och förminskning av politiken märks också på det ivriga twittrandet och sms-andet. Man inser att dessa medier mer handlar om psykologi än politik. Man ska känna sig sedd och bekräftad: jag är en av dem som får sms. Men det finns fler nya medier. Någon 2-timmars dvd orkar ingen färdigställa och därför får väljarna inte heller någon medföljande valplattform och idéprogram i skrift.

Om något parti valde den långsamma metoden att informera, fyllig skriftlig information till hushållen istället för reklambladens korta propaganda, så skulle man förmodligen tappa väljarstöd. Medborgarna nöjer sig, sorgligt nog, med vad de får och har redan passiviserats och själva medialiserats. Fördjupning och kunskap lämnas bakefter. Skenet, föreställningen och eventet, blir det viktiga. Så hotas naturligtvis viktiga demokratiska värden – som handlar om att medborgarna har rätt att få den information man behöver för att kunna bilda sig en välgrundad uppfattning och göra välövervägda val.

Att bli sin egen viskning

Utdrag ur förra söndagens predikan, publicerad på ordrik:

I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar

När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning

Katt på täppan

Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.

Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.

Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.

Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...

För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt

Den som gör en resa...

Vid en nyligen genomförd studieresa till Lund, Malmö och Köpenhamn besöktes Malmö kyrkliga samfällighet i Kyrkans hus - Sjömansgården, som är belägen nära centralstationen. Kanslichefen Anders Lindberg gav en fyllig introduktion till verksamheten och dagens utmaningar. Det är en stor och omfattande organisation som handhar ekonomin och andra gemensamma frågor för ett stort antal församlingar (16). Liksom i många andra samfälligheter funderar man över framtidens kyrkliga organisation och över församlingsindelningsfrågor.

Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.

Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.

I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.

Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.

Välkomnande

Det finns ofta anledning att ha bemärkelsedagar. Även i en församling. Idag välkomnas två nya medarbetare: en diakon och en kantor. Och förra söndagen tog vi emot en präst och en volontär. Dessutom uppmärksammade vi då en av församlingens unga som skulle åka ut som Ung i den världsvida kyrkan!

Snart blir det avtackningar och ännu något välkomnande. Vitalt och omväxlande är en församlings liv!

Intryck från ett resursstarkt Lund

Återkommen från en studieresa i Lund, Malmö och Köpenhamn är intrycken många. Ett besök på Pastoralinstitutet i Lund är intressant. Rektor Ingegärd Sjölin bjuder på en tankeväckande jämförelse mellan sydsvensk religiositet och mellansvensk. Kan det vara så att jordarnas bördighet och det utsatta läget i söder fick människor att hylla livet och njuta när man kunde med gillen och fester? Och kan det förhålla sig så att magrare jordar och kortare säsong i inlandet (Närke) fick människor att bli mer pietistiska och längta till himmelens festligheter som kontrast till en knappare tillvaro? Kan sådana tankar bjuda förklaringar till den i mellansverige brutna kyrkliga seden och den mera levande kyrkliga traditionen i syd? Utmanande och spännande!

Ett besök vid Lunds domkyrka påbörjas med en dansföreställning på utsidan av Lunds domkyrkas norra torn. Sardine Sauvage dansar i luften. De inviger därmed den andra arkitektur- och filmfestivalen, ArchFilmLund 2010. Därefter blev det filmvisning i domkyrkans krypta av Teshigaras film om Gaudi (för en bredare publik mest känd för Barcelonas katedral).

Lunds domkyrka är en märklig plats där strömmarna av besökare aldrig sinar. Och på andra sidan sundet är den fortfarande och ofta uppfattad som en dansk kyrka. Nu bygger man ett domkyrkoforum som domprosten Håkan E Wilhelmsson är mycket stolt över, projektet har fått en egen hemsida.

Samuel Rubenson ansvarar för ett projekt om tidigt klosterväsende och antikt bildningsideal. Han besitter stort vetande om orientalisk kristendom, dess teologi, historia och utbredning. Han kan som få levandegöra historien och reflektera över historiens närvaro och betydelse i nuet. Han borde vara en av de mest anlitade föredragshållarna i landet. Kanske är han redan det? I så fall mer än välförtjänt. Om det förflutna negligeras och glöms bort och vi alltmer styrs av tillfälligt tyckande och kantrande opinioner - hur går det då? Och vart?

Valrörelsen pågår

I Örebro svallar känslorna. Det är bråk mellan partier. Socialdemokraterna arrangerade en röstskola för väljare i stadsdelen Vivalla, en stadsdel av förortskaraktär där många har rötter i andra länder och kulturer.

Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".

En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.

Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.

I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!

Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.

Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.

NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."

I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.

Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.

Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.

Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.

Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!

Rim al Amir är död

Har just fått besked genom NA på nätet att den svårt sjuka lilla flickan Rim al Amir har avlidit. Hon och hennes familj var utvisningshotade, men med beaktande av hennes svåra sjukdomstillstånd så beslutatde man nyligen att utvisningen inte skulle verkställas och att man skulle utreda frågan mer.

Nu löper tankarna. Åt alla möjliga håll. Ett barns liv, även om det blir kort och innehåller lidande och prövningar, är ett helt liv. Ett verkligt, ett riktigt, ett mänskligt liv även om villkoren och omständigheterna kan ha varit omänskliga.

När ett barn dör påminns jag om att vi inte förfogar över livet. Det är en gåva att ta emot men som ingen av oss kan äga. Barn har en särskild förmåga att locka fram kärleken i oss, får viljan att skydda och vårda att växa. Också det är gåvor. Men så, när ett barn dör, blir förtvivlan stor. Hoppet tycks förmörkat och förskingrat. Detta trots att jag vet att ljuset lyser i mörkret och livet segrar över döden. Då ropar man om förbarmande.

Idag ber vi för Rim al Amir
och för hennes familj.
Till Gud som omsluter
levande och döda
sätter vi vårt hopp!

En katt kan göra hål i ben

Vi har bekymmer. Inga nämnvärt stora, men tillräckliga för att behöva vrida på dem några varv i huvudet. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här?

Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!

Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.

Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...

Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.

När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.

Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.

Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.

Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!

Det rör på sig

HQ-bank är förstasidesstoff denna dag. Nu funderar alla över att banken ska upplösas, gå i likvidation. Värst är att många sparare verkar drabbas av bristande kompetens hos bankledningen.

Inte heller denna gång lyckades Svenska Kyrkan samla sig till en seriös prövning om en egen bank vore av godo. Bara de egna transaktionerna skulle förmodligen ge en sådan bank vind i seglen. Visst finns det avskräckande exempel när kyrkor haft bankrörelser, men förhållanden i Italien och Vatikanen är inte jämförbara.

Annat som fångar lyssnare och läsare är valrörelsen. Dagligen dyker nya intervjuer av ledande politiker upp. Ibland borde de begränsa sig. Göran Hägglunds gamla skämt om turkar återkommer tröttsamt och förlegat. Skämtlynnet kan kanske bryta bilden av honom som en prudentlig herre, men det är tveeggat. Bättre är att förlita sig på det egna budskapets styrka, på sådant som lyfter fram mänskliga rättigheter och värderingsfrågor.

Fotbollskonstnären Zlatan ventileras på de oftast alldeles för omfattande sportsidorna. Han rör på sig. Nu flyttas han som en spelpjäs till Italien. Euroregnet som följer av detta ska tydligen även falla över Malmö FF. Man gratulerar och undrar om inte hasn agent kunde låta transfersummorna gå via HQ-bank och så rädda banken? Men så går det ju inte till i den verkliga världen. Någon räddare i nöden finns sällan på plats.

Nej, nu är det dags att dra upp rullgardinen och se om världen är sig lik för övrigt, eller om allt är förändrat? Kvar är nog alla de sammanträden som väntar många av oss. Till bords!

En värmländsk midsommarnattsdröm

Hur gick det egentligen till när Sverige och Norden kristnades? I brytningstiden mellan norrön tradition och kristendom, vann man då makten och själarna med svärd och blodsutgjutelse? Det vill i alla fall Leif Stinnerbom och Västanå teater i sin version av Shakespeares En midsommarnattsdröm göra gällande.

Schablonen känns fadd och föga historiskt korrekt. En katolsk biskop vill i spelets början gifta bort sin dotter (!) med en ung man trots att henne hjärtas håg står till en annan. Celibatet hade i 1000-talets början ännu inte fullt ut slagit igenom inom kyrkan, så möjligen kan man köpa upplägget.

När spelet är över har i alla fall biskopen och hans soldater dräpt skådespelarna/clownerna. Och man inser att kyrkan därmed får stå för kulturfientlighet och förtryck, kreativiteten mördas. Så får vi oss till livs ännu en politiskt korrekt kristendomskritisk passning, och det i den andliga letargins tid.

Maria Schottenius skrev i DN:s recension om clownernas undergång: Deras otacksamma öde är att bli nerhuggna med svärd på biskopens befallning. En helt korrekt tolkning av den medeltida kristendomens syn på konsten och konstnärerna. Som om kyrkan inte under medeltiden tillsammans med kungligheter, furstar och adel var de främsta meccenaterna och avnämarna för dåtidens kulturarbetare och konstnärer! Men visst är historien mångfacetterad och kyrkans historia rymmer också här och där både mörker och svarta kanter. Men att detta skulle vara en kyrkans huvudlinje kan med fog bestridas.

När får man på en svensk scen se tron gestaltad som en tillgång? Och kyrkan som ett värn för kultur och bildning? Som en försvarare av mänskliga rättigheter och värdighet? Men den tanken är väl så vådligt djärv att man, bara genom att nudda vid den, sätter rödvinet i halsen...

Västanå teater har i övrigt gjort en fantastisk och storartad version av En midsommarnattsdröm. Den är suggestiv med gröna alver som nyfiket och ständigt närvarande bidrar till guden Frejs interventioner. Frej och Freja har fått indisk framtoning och Freja står oerhört länge på en fot i vad som blivit ett yogainspirerat balansnummer.

Här skulle nu en lång rad lovord staplas över den visuellt vitala och kroppsligt spänstiga föreställningen. Där blandas bagatellens förväxlingsspel med frågor om rätt och fel. Här frodas bondkomik och clowneri med frustande glädje. Per Sörberg drar gång på gång ner skrattsalvor. Publiken jublar åt upptågen, inte minst driften med modern terapi får skratten att pärla.

Landets teaterrecenscenter har också jublat över denna uppsättning som spelar på så många plan. Även Svenska Dagbladets Lars Ring skriver lyriskt om föreställningen.

En talande katt

Vi hade ett långt samtal Sixten, the cat, och jag. Efter sin frukost hade han parkerat sig på det åttakantiga bordet just framför balkongdörren. Och när jag lämnade köket passerade jag honom där han låg ihopkrupen och betraktade mig..

Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.

Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.

Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.

Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.

Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.

Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.

Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.

Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.

Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!

Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?

Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände ryggen åt mig och gick och ställde sig med nosen mot balkongdörren. Liksom för att understryka att i det här huset blir det alltid en massa onödigt prat. Lite action om jag får be!

Splittring på gång...

Det pågår alla möjliga rörelser i den världsvida kyrkan. En utbrytning ur den Evangelisk Lutherska kyrkan i USA planeras, läser jag i tidningen Dagen. Samma typ av oppositionsrörelse har inom den Episkopala kyrkan (dvs den Anglikanska) i Usa har väckt uppmärksamhet, och lett till en "ny" kyrka. Den heter The Anglican Church in North America.

Lutheran Core kallas den organisation som växer fram som en reaktion inom ELCA. Oavsett grundhållning är det av intresse att följa den polarisering som kommer till uttryck särskilt kring etiska frågor. Det i sin tur väcker diskussioner om hur man ska förhålla sig till, och tolka, Bibeln. Och det kan vi alla behöva fundera över...

Gudstjänsten en redskapsbod

(Litografi av Paul Petit, Digital repro: Jens Gustafsson, Kungliga Biblioteket)

Förr fick de som inte döpte sina barn frågor om varför, de fick nästan förklara sig för vänner och bekanta. Och gick man inte och konfirmerade sig var man i minoritet. Idag är det nästan omvänt. Vill man döpa sitt barn kan man få förklara sig inför vänner och omvärld. Och den som deltar i konfirmationsläsning är i minoritet. Ungefär så beskrev ärkebiskop Wejryd och biskop Nordin (Strängnäs) det förändrade läget för Svenska kyrkan. Det skedde vid ett kyrkkaffe efter högmässan i Nikolai församling, dan efter Örebro 2010 - en dag då man firat valet av ny svensk tronföljare för 200 år sedan. Här hittar Du talen från lördagens jubileumsfirande i kyrkan.

Valet av Jean Baptiste Bernadotte 1810 skedde vid en riksdag just i Nikolaikyrkan i Örebro. Kh Ingemar Söderström har skrivit ett krönikespel om händelsen: Tiden före valet.

Samtidigt var biskoparna övertygade om att förr eller senare vänder det. Wejryd kommenterade då att Strängnäs ju ligger före - i det stiftet har man den sämsta statistiken för konfirmation och dop i så gott som hela landet. Och då kanske det vänder först där?

Men dop och konfirmation har naturligtvis sin viktigaste innebörd, sin tyngdpunkt, någon annan stans än i siffrornas värld. Dessa gudstjänster har, borde åtminstone i Svenska kyrkan ha, en teologiskt grundad betydelse om vilken man kan tala. Ett kyrkkaffe med frågestund ger inte så stort utrymme för alla aspekter. Men för kyrkan är en klarhet om sakramentet och dess betydelse nödvändig. Förutan den flummar teologin igen och dessa kyrkans handlingar riskerar bli mest kulturella reflexer.

Dock, det behöver finnas förståelse, utrymme och öppenhet för människors längtan. Inför gudstjänsterna som sammanfattats under namnet kyrkliga handlingar möter man inte sällan en tro som är oartikulerade och outvecklad. Om vi i kyrkan inte sprider redskap och språk för trons värld, för Gudsrelationen, lämnas människor i sticket.

Vem erbjuder dessa redskap idag? Ja, de finns på många hålla att hämta i kyrkans gudstjänst. Den redskapsboden ska inte vara ett kontinuerligt experiment. Där ska helst var sak hänga på rätt plats så att man kan finna det man söker. Och blir gudstjänsten sedan välbesökt kommer förmågan att förstå och använda redskapen att öka. Ordning och reda är inte detsamma som slutenhet, höga trösklar, lås och bom...

Ping - som bär fram vad någon skrivit

En pedagogisk teknik innehåller moment då man berättar vad man ska säga - och när man har sagt det sammanfattar men genom att än en gång säga vad man sagt.

I teknikens värld trycker man numera på en knapp. På bloggspråk heter det likt ljudet från en ubåts sonar, sound navigation and ranging. Pingar gör vi då, sänder ett besked att något skrivits som sökmotorer genast tuggar i sig utan att begripa ett skvatt. Men de kan ställa frågor och få svar - som sonarutrustningens ekon. Man förmår upprepa ord och någonstans på nätet kan vissa sidor därmed nästan genast återge vad någon berättat.

Nyss sände jag ett ping - utan att jag ens hade hunnit skriva det jag tänkte. Vill Ni se hur pingarna tickat fram kan man betrakta listan över de senast uppdaterade bloggarna här!

Ping på Er alla!

Märkliga länkar för att begränsa asylmöjligheter

En blogg som satt i system att länka till tidningsartiklar utan att direkt diskutera det artiklarna handlar om kommer på sikt att sabotera den möjlighet Twingly erbjudit bloggare. Med det systemet ger Twinglylänkarna till dagstidningarnas webbsidor en bloggare chansen att bli en aktiv debattör som når längre ut. Men det kan missbrukas: kolla hur Sverigefidelis länkar till massor av tidningsartiklar för att på så sätt med lösliga kopplingar, om några alls, nå långt ut med sitt märkliga budskap.

Till min artikel i Dagen om den mycket svårt sjuka flickan Rim Al Amir länkar bloggaren (en anonym 40 årig man, om man nu kan lita på sådan uppgifter) och gör det med en hyllning till en moderat riksdagsman, Sten Andersson, som senare övergick till Sverigedemokraterna. Rubriken är En hyllning tilll en fallen hjälte. Det som återges är en interpellationsdebatt i riksdagen om svensk asylpolitik med tonvikt på att för många invandrare får stanna i Sverige. Indirekt betyder kopplingen till artikeln i Dagen att Sverigefidelis inte vill att Rim ska få stanna. Någon annan tolkning är svår att göra.

Ofoget med sådan masslänkningar kommer naturligtvis att leda till att länkarna blir övervakade och sorterade så att missbruket stävjas. Så här ser länklistan till detta enda inlägg ut: dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, gp, gp, gp, gp, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, smp, smp, smp, smp

Skriv på namnuppropet för Rim!

Idag har tidningen Dagen publicerat nedanstående artikel rörande utvisningshotet mot dödsjuka Rim Al Amir, 2,5 år gammal och hennes familj. I morse rapporterade också Nerikes Allehanda, deras besked var att behandlingen hade avbrutits då flickan nu är så svårt sjuk att det inte längre går att göra något åt hennes sjukdom.

Den som vill hjälpa till kan skriva under namninsamlingen eller själv samla namn på protestlistor. För att informera sig besöker man Stödgruppen hemsida för Rim.

Utvisa inte barn som borde få stanna!
Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om motiveringar och bedömningar senare visar sig ohållbara.

När barn ska utvisas ur Sverige är det särskilt viktigt att man gör en noggrann granskning av fakta utifrån Barnkonventionen. Den är visserligen inte svensk lag, vilket den borde bli, men konventionen ska ändå vara vägledande. För Migrationsverkets del blir bedömningarna därigenom komplicerade.

Att frågorna bedöms som viktiga förstår man av att migrationsminister Tobias Billström har gett hovrättsrådet Eva Lönqvist ett utredningsuppdrag. Hon ska "kartlägga tillämpningen av utlänningslagens undantagsbestämmelse om synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd, särskilt när barn är berörda" beträffande Migrationsverket, Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Dessvärre kommer den utredningen inte att vara klar förrän i april 2011 och dess resultat kommer inte att påverka situationen på mycket länge.

Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om barn utvisats från Sverige med motiveringar och bedömningar som senare visar sig ohållbara.

Rim Al Amir är en mycket svårt sjuk flicka på två och ett halvt år. Hennes mor Manal kom med flickans syskon till Sverige år 2007 i samband med det senaste Libanonkriget. Rim är född i Sverige och bor i Örebro. Det dröjde inte länge innan det stod klart att flickan led av en mycket svår sjukdom. Sedan dess har Rim kontinuerligt fått vård på Universitetssjukhuset i Örebro.

År 2008 avslogs familjens ansökan om uppehållstillstånd. I början av juli månad i år följde beslutet om utvisning. Migrationsverket hänvisar i sitt beslut bland annat till att det i Libanon finns möjligheter till medicinsk behandling för Rim. Att Rims mor saknar försäkringar eller ekonomiska tillgångar som en sådan vård kräver tar Migrationsverket inte hänsyn till.

I Barnkonventionens artikel 24 slås fast att konventionsstater som "erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård" faktiskt ska "sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård". Här brister verkets logik. Man kan inte avstå från att undersöka om just detta barn, Rim Al Amir, får tillgång till den vård hon behöver.

Att verkställa ett utvisningsbeslut av en så svårt sjuk liten flicka står uppenbart i strid med hela Barnkonventionens inriktning där man redan i artikel 3 slår fast att vid alla åtgärder som berör barn "skall barnets bästa komma i första rummet". Rims tillstånd är så allvarligt att det betvivlats om hon skulle klara påfrestningarna att utvisas och resa. Vårt land har enligt konventionens artikel 6 en förpliktelse att "till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling".

Sverige riskerar att agera i strid med minst tre av Barnkonventionens artiklar. Det väcker tvivel på om Sverige verkligen vill leva upp till Barnkonventionens värnande av barns värde och värdighet.

Lars B Stenström
kyrkoherde i Olaus Petri församling

Att ta farväl

Farväl, säger vi. Att ta ett farväl är inte ett vardagligt hälsningsord vid små uppbrott, utflykter eller resor. Farväl andas av varaktig långfärd och oceaner av tid. Man tar avsked av någon och önskar att färden ska bli trygg, gå väl, vara god.

Särskilda dagar i livet blir präglade av att man måste ta farväl. Någon är död och vi tar avsked, säger farväl. Vi lämnar inte våra släktingar och vänner till mörker och glömska. Vi överlåter dem till Gud. Till kärlekens gränslösa nu, till det ljus som är evigt.

Ingenting blir sig likt. Tillvaron förändras. Personen räknas bort ur de vardagliga rutinerna och läggs i minnets arkiv, i hågkomstens bank.

I början är det mycket påtagligt som om personen ändå finns kvar. Vanorna sitter djupt och de är mycket starka när de bärs av relationer. I vissa stunder, vid vissa tider, är det som om allt var som förut. Men så kommer insikten. Inte längre, inte mer. Hon finns inte, han är död...

Döden påminner om att ingenting är beständigt. Inte ens vi själva. Då hör jag ord som sjungs. Psalmens gamla ord. Och gör precis så. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.

När ska barn börja cykla i trafiken?

Varje år skadas i Sverige 10 000 barn så svårt vid cykelolyckor att de måste uppsöka akutvård. Den nyheten sprids idag utifrån ett pressmeddelande från försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Uppgiften bygger på en genomgång av Injury data Base.

När kommer sådana fakta att få genomslag i ett bättre skydd för barn och ungdomar i trafiken? Ett sätt att minska riskerna är naturligtvis att skjuta upp övergången då cykeln som lekredskap blir till ett fordon. Men många av olyckorna sker vid lek och hemmavid då barn tappar balansen. Men även där finns åtgärder att sätta in.

Särskilt oroande tycker jag det är att se små barn vingla runt på hårt trafikerade vägar eller mitt i en stor stads trafikhets. Det borde man också kunna göra något åt. Och snart är det skolstart...

Med Barnkonventionen som svensk lag...

Tal vid torgmöte i Örebro den 14/8

Ibland måste man höja sin röst!
Just nu befinner vi oss i en sådan situation.

Barn har ett helt och fullständigt människovärde,
de är inte ofullständiga minimänniskor
som får ökat värde när de blir äldre.
Människans värde handlar inte om makt
position, kunskap eller prestation.
Människovärdet är inte ålders- eller könsrelaterat
borde inte vara det, ska inte vara det,
får inte vara det!

Barnkonventionen ska skydda världens barn,
garantera dem deras värde och värdighet.
Barnens bästa, deras välfärd och hälsa
är vad det handlar om.

Med Barnkonventionens ord ringande
i våra öron blir utvisningshotet mot
Rim Al Amir och hennes familj obegripligt.
Enligt artikel 6 ska staterna
”säkerställa barnets överlevnad och utveckling”
I artikel 24 erkänner man barnets rätt till bästa
möjliga hälsa och till sjukvård.
Man kan alltså inte utvisa Rim
till en situation där hon berövas
”sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård”.

Nu är det hög tid att lagstiftare och myndigheter
gör gemensam sak och visar att de
menar allvar med Barnkonventionen.
Och då blir utvisningar av barn
i ömmande omständigheter omöjliga!

Med Barnkonventionen som svensk lag
skulle Rim Al Amir och andra barn
i liknande omständigheter ha ett långt starkare skydd.
Följ Barnkonventionen!
Upphäv utvisningsbeslutet!
Låt Rim Al Amir och hennes familj få stanna!

Protestera eller påverka?

Är det otillbörliugt att bedriva kampanj för att få en enskild person eller en familj att få stanna i Sverige trots att myndigheten beslutat utvisa? På ett sätt är varje sådan aktivitet byggd på ett subjektivt ställningstagande för någon. Men det kan ju inte vara på något annat sätt. Engagemanget för enskilda personer och livsöden skulle inte bli särskilt framgångsrikt om det enbart drevs med den långsiktighet och fördröjning som den politiska processen innebär.

Människor blir berörda av ett öde och upprörs över att lagstiftning, tolkning och tillämpning inte fungerar för att "rädda kvar" personerna i ömmande fall. Då måste man reagera och agera. Protesten är samtidigt ett ställningstagande i viktiga värderingsfrågor. Om vårt eget land inte visar tillräcklig humanitet utan sänder människor till förtryck, förföljelse och situationer där livet hotas är det viktigt att säga ifrån. Människors värde och värdighet behöver faktiskt försvaras.

Självklart kan inte engagemanget i det enskilda fallet, som nu med den svårt sjuka flickan Rim Al Amir, ställas i motsatsställning till arbetet med att påverka politiker och beslutsfattare för att försöka få lagändringar till stånd. Här finns inget antingen eller. Men - den politiska processsen tar lång tid och är mera allmängiltig och generell. Därför är metoden att försöka ändra lagen inte särskilt bra om man som i Rims fall vill försöka hindra utvisning i ett enskilt fall.

De familjer som söker asyl och en fristad i Sverige, de som flytt ifrån särskilt stor utsatthet, för dem skulle situationen förbättras avsevärt om Sverige gjorde Barnkonventionen till lag. Då blev "barnets bästa" en verklig prövosten för varje beslut som handlar om barn. Och man skulle faktiskt bli tvungen att lyssna till barnens egna önskningar. De har nämligen en rätt att bli hörda!

Låt Rim få stanna i Sverige!

Rim Al Amir är en mycket svårt sjuk liten flicka, två och ett halvt år gammal. Hon vårdas på Universitetssjukhuset i Örebro. Flickan hotas av utvisning tillsammans med sina två systrar och sin mor. Migrationsverket har fattat beslut om utvisning och hänvisar bl a till att den sjukvård som Rim får i Sverige även finns i Libanon. Däremot tar man ingen hänsyn till om Rim faktiskt kommer att få del av den vård som finns. Hennes mor saknar de försäkringar och ekonomiska tillgångar som krävs för att få råd med att ge Rim den vård hon behöver.

Uppenbarligen negligerar Migrationsverket och därmed Sverige den Barnkonvention som i flera av sina artiklar slår fast en annan tingens ordning. Barnets bästa är en överordnad princip i Barnkonventionen och redan den är med utvisningsbesluter satt ur spel. Men det finns fler artiklar som tillförsäkrar barn sjukvård och hälsa. Även mot dem strider utvisningsbeslutet. Konventionsstaterna skall se till att barn får den vård de behöver - det räcker inte med ett passivt konstaterande att vården finns att tillgå. För Rims del är den vård som finns i Libanon utom räckhåll.

Skulle vi verkligen nöja oss med att det fanns båtar och frälsarkransar i Luleå och Höganäs? Inte kan man se det som tillräckligt om man råkade riskera drunkning vid Tofta badstrand på Gotland eller i Hästhagen i Örebro!

Folkpartiets Johan Pehrson har i Nerikes Allehanda hävdat att politiker inte ska gå in och ifrågasätta och göra kampanj för att ändra myndigheters beslut. Han menar att det riktiga är att arbeta för en ändrad lagstiftning.

Det ligger ju i politikernas uppdrag att aktivt värna mänskliga rättigheter - och om en myndighet svajar måste det naturligtvis vara rätt att ifrågasätta och opponera. Visserligen skulle man förr vara all överhet underdånig, enligt en gammal luthersk tanke, eftersom man föreställde sig att överheten var ingiven och insatt av Gud och styrde på Guds uppdrag. Men en sådan tystnadens kultur kan man inte gärna förvänta sig i ett modernt och sekulärt samhälle.

Inte blir myndighetens auktoritet vare sig svagare eller urholkad om den ibland blir ifrågasatt och motsagd. Att opinioner är tillfälliga och godtyckliga hör ju till demokratins väsen. Man får organisera sig. Och jag menar att myndigheter ska ta intryck, vilket man kan göra utan att därför bli reducerad till vindflöjel.

Då gäller det ju att antingen ge rimliga argument eller faktiskt ändra sig om så vore befogat. Ofelbarhet har nog inte utdelats vare sig till myndigheter eller ens till påvar. Och i väntan på att de långsamma kvarnarna mal är det fullständigt rätt och riktigt att bilda opinion och kräva rättelse.

Särskilt allvarligt i hela den här historien är att Rim löper risken att påfrestningarna av en utvisning och en resa till Libanon blir övermäktiga. Det har ifrågasatts om hon kommer att överleva en sådan resa. Stödgruppen för Rim anordnar nu en namninsamling som ALLA kan vara med i. Materialet kan Ni hämta från Stödgruppens blogg. Sprid listorna vidare och samla så många namn Ni kan. De som har möjlighet inbjuds dessutom att delta i manifestationen den 14/7 i Örebro mellan kl 10 och 12.

Gå också in på den blogg där Stödgruppen för Rim lämnar aktuell information om utvecklingen. Och vill man veta mer om Rim och hennes historia kan man läsa artiklar i Nerikes Allehanda 23/3, 7/7, 17/7 och den 6/8 eller i Dagens Nyheter den 8/8.

Om Rim har kommunalrådet Lennart Bondeson skrivit på sin blogg den 4/8 och den 8/8.

En ny dag

Solsken och fågelsång. Vilket härligt sätt att vakna till en ny dag! Semestern är slut och uppgifterna väntar. Hinner ändå med att skörda gul svamp på gamla kantarellställen. Och att bli myggbiten. Även en fästing fattade tycke för mig och bet sig fast. Men attraktionen var inte ömsesidig. Våra vägar har nu skiljts åt. Det blev nödvändigt. Man kan inte hålla ihop till varje pris.

Förnyelse kräver förvaltarskap

Under många år har jag suttit i otaliga intervjuer där frågan ställts: Är du en förnyare eller en förvaltare. Underförstått har nästan alltid funnits, understött av ordens nutida valörer, en dragning åt föreställningen att förnyarna behövs och gör det rätta och att förvaltarna är otidsenliga och inte riktigt förstått vad uppdragen i kyrkan gått ut på. Som om förvaltarskapet utesluter vilja att utveckla och förbättra. Som om förnyare inte alls behöver eller kan vårda arvet.

Risken är stor: en förnyelse som bygger mest på tidsandan och våra egna drömmar och tankar räcker inte till. All god förnyelse måste inom en kristen kyrka byggas på ett ansvarigt förvaltande där kontinuiteten inte förloras, där saken består: uppdraget att bära bud om människors frälsning och eviga väl!

Utdrag ur en ny predikan på ordrik.

Tomteblossfoket

Jesus är avvisande till dem som här vill prestera sig fram till hans vänskap. Han pekar på något annat, något mer. Det som betyder mera. Att allt det vi är och förmår, vårt hjärta och dess varaktiga kärlek, vår bergfasta övertygelse ges till Jesus. Tomteblossfolket, fyrverkeripjäspersonerna, de som gör en häftig men tillfällig insats måste nu tänka om.

Jesus vill i hela sin Bergspredikan ge en ny tolkning, en förändrad förståelse av vad Gud vill med oss. Och filosoferna och etikerna har tid efter annan gått i spinn över denna märkliga Bergspredikan där Jesus som en ny Moses utvecklar lagens innebörd, eller rättare sagt, skänker vår förståelse av lagens krav nya horisonter. Visar vad som verkligen har betydelse.

Bergspredikan visar att vi ska vara ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade, bedjande. Lagens bud fastställde omsorg om de egna och om främlingen. Här står det klart att kärleken inte begränsas till den egna gruppen, det egna sammanhanget. Till och med fienden, förtryckaren, den som förföljer ska bli lyft in i bön och mötas av goda gärningar. En skjorta, en extra mil, en buren börda. (Kan det i vår tid avse Sverigedemokrater och människor i än mer extrema grupper?)

Citat ur en ny predikan på ordrik.

Hur gör man för att bannlysa svordomar i kyrkliga sammanhang?

En ordlista över icke önskvärda uttryck i kyrkliga sammanhang kan bli följden om kyrkomötet bifaller en motion av Karin Långström Vinge och Maria Abrahamsson och bannlyser svordomar och könsord. Klart att kristna människors språk bör vara föredömligt och fritt från det Bibeln talar om som att svära vid Guds namn. Och man ska inte missbruka Herren din Guds namn. Inte heller ska man naturligtvis åkalla den onde och hans anhang.

Men, man behöver inte vara synsk för att förstå att förslaget till kyrkomötet har något att göra med prästen, ordvrängaren och författaren Dag Sandahls expressiva språk. Omvittnat och diskuterat. Anton Nicklas Sundberg, legendarisk ärkebiskop lär också ha haft ett övermåttan mustigt språk. Honom tillskrivs yttrandet: Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med. Från seriernas värld utmärker sig kapten Haddock med en alldeles egen flora av kraftuttryck.

Tänk ändå så många ord som det kan gälla. Särskilt den amerikanska svordomsfloran är genomsyrad av könsuttryck. Vilket väcker frågan om svordomar på främmande språk. Dessutom måste man fundera över substitut och semisvordomar som kan kräva svåra avvägningar.

Kommer man att kunna yttra följande ord?
Sakramentskade
Sakrans
Knäveln
Böveln
Fasen
Förbaskade
Förbenade
Förbålt
Järnspikar
Sablar
In i vassen
Jämrans
Jädrar
Jäsicken
Jäklar
Katten
Himla
Helsicke
Huggormars avföda
Attans
Rackarns
Ända in i aftonsången

Svenska språket innehåller en uppsjö av sådana ord och uttryck. Många många fler kan man nog räkna upp om man så ville. Här dock som exempel och tips till överväganden som kyrkomötet inte får fly ifrån. Men jag undrar hur man gör för att i kyrkliga sammanhang bannlysa svordomar. Kan det tänkas att det finns annat att lysa i bann. Men eftersom jag inte gärna använder kraftuttryck i vardagslag så får detta ta mig katten vara mer än nog.

Bollspel

Har spelat ett irriterande spel eftersom det tar så lång tid att bli bra på det. Så andra kan gott få testa:



Klicka för att spela på Spel.nu!

Sixten avsynar bäddningen

Väl hemma igen efter en utfärd hälsas vi avmätt av Sixten, the cat. Han reser sig ur fåtöljen och låter meddela att han haft huset under uppsikt. Det är arbetsamt så jag behövde vila en stund, är budskapet han ger oss. Så sträcker han på sig och välter sig på rygg mitt framför fötterna. Ska ni in här får ni vara vänliga och betala inträde! Lite klapp och smek kostar det att kliva över mig. Men bara i välavvägd mängd, annars blir det klor och baktassar! Ungefär så vill han ha det. Gränser kan han sätta, helt osentimentalt och utan hänsyn till tidigare närhet eller kontakter.

Hans dag har varit fylld av uppgifter. Kolla källarfönster så att inga spindlar tagit sig friheter. Det blev möjligt när källardörren tillfälligt öppnades. Därefter behövde Sixten fungera som tillsyningsman vid morgondisken. En kort patrullrunda vidtog varefter Sixten bestämde sig för att kolla bäddningen och grävde sig därför ner under överkastet. Där fanns det mycket att tänka på så där blev han kvar, länge.

En kort måltid återgav honom krafter så att han kunde betrakta människors undrliga matvanor med kaffe och slät bulle. Lite toalettbestyr tog en stund och så var utmattningen stor och vila nödvändig. Nu tvättar Sixten sitt ansikte som om världen runt omkring inte finns. Och min misstanke är att den faktiskt inte gör det, just nu.

Matt av blank målning

Läs bruksanvisningen! Jag säger bara det, läs bruksanvisningen. Och gör det noga. Man kan tycka att många av instruktionerna och råden på varor och produkter är så självklara att de inte skulle behöva sättas på pränt. Elementära förhållanden som alla instinktivt känner till. Som att filmjölk som stått någon dag i sin kartong måste skakas. Annars får man mest en tunn vätska med betoning på mjölk. Eller som att man vid öppning av en ketchupflaska med fördel använder en lång kniv för att få fart på den, liksom av skräck förstelnade, tomatsåsen.

Alla vet att man vid målning bör röra om i färgen. Ordentligt och noga. Omrörningsbehovet kan man tycka att alla borde veta att det finns. Åtminstone när man använder tillblandad färg där olika kulörer förenats i butik med hjälp av en motoriserad tillskakningsapparat. Den som aldrig sett en sådan bör genast bege sig till en färghandel och beställa blandfärg.

Nåväl, när våra dalblåa stolar skulle målas svarta inköptes en burk matt svart färg. Burken öppnades på sedvanligt sätt med stämjärn och spik varefter det målades av hjärtans lust. Köksluckorna fick liksom solen fläckar och huden svarta fräknar.

Så blanka stolar har väl aldrig synts till, och färghandlaren fick några mindre vänliga omdömen. Två stolar fick räcka. Eftertanke måste till. Beslut måste fattas. Skulle dessa tingestar kunna stå vid ett bord utan att genast överglänsa allt som kunde dukas upp där? Till och med kristallglasen skulle blekna och blommorna te sig vissna.

Dagen efter blänkte stolarna så att man fick ta solglasögon på sig. Nästa stolspar skulle dock få sig en omgång. Man hade liksom vant sig vid att blanka pinnstolar har något visst. Lyster och skimmer. Glans och fägring stor.

Sagt och gjort. De målades av hjärtans lust Men av någon anledning ville det sig inte riktigt. Färgen hade kroknat. Blänket visade sig inte. Färgen visade sig nu vara extremt matt. Så där stod två glansiga stolar och två andra stolar så matta att de knappt reflekterade solskenet, som ett par svarta hål som uppslukade ljuset.

Dessvärre behövde de glänsande stolarna bättras på och fläckvis försvann alltså ljuset! En märklig effekt. En svart panter med än mörkare fläckar? Man kunde nästan höra dem morra. Och visst lät det märkvärdigt likt en uppmaning: läs bruksanvisningen!

Rubrik för en predikan

Varje predikan bör få en egen rubrik. Dagens homilia kunde antingen betitlas Regn, flod och vind eller Något annat, något mer. Åhörarna fick välja själva.

Läser man de sista verserna på Begspredikan får man byggråd som renoverings-Ernst säkert skulle kunna kalla skönt ursprungliga. Men de finns för att skydda mot hoten som uppträder där i form av nederbörd, översvämning och storm.

De senaste 3 dagarna har givit syn för sägen. Och skyfallet har varit formidabelt. Skönt att det ljusnar vid horisonten!

Visst var det kylan som infann sig

Under natten kom omslaget. När katten ville ge sig iväg ut genom fönstret förstod man att något var på gång. Det var något med luften. Värme är något relativt blev slutsatsen. Ty det var som om kylan återvänt. Nu är det bara 21 grader utomhus. Inomhus dröjer sig det tropiska klimatet kvar.

Vi får börja klä på oss igen, så där som man brukar vara utrustad sommartid.. Kortbyxor, t-shirt, tröja och en jacka... Kanske en skjorta och en mössa också?

Bygga på berggrund eller sand

Grubblar över kommande söndags text. Behöver snart börja förbereda min predikan. I Matteusevangeliet 7:22-29 står om den som hör och gör Jesus ord är lik den som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand...

Bibliska ord stiger in i tanken: hörnstenen som byggarna ratade, den grund som är lagd, kroppen ett tempel och många andra.

Vad månde detta kunna betyda år 2010? Är detta att leva sitt liv att likna vid att konstruera och uppföra ett hus? Finns där ett tilltal, något att lära?

I stolen bredvid ligger Sixten, the cat. Han är fullständigt avslappnad, men lyckas ändå betrakta mig som om han vet något han inte vill dela med sig av. Evangeliet tycks inte angå honom. När jag läser högt för att också få höra orden byter han ställning, lägger sig tillrätta och suckar djupt.

Farligt med barn på cykelsemester

Två löpare i bredd på en trafikerad led. Två cyklister med släpkärror i ivrigt samtal, ja kärrorna befinner sig inte i samspråk, men personerna cyklar och bubblar bredvid varandra, utan en tanke på bilarna som svischar förbi. Det är att utsätta sig för onödiga risker!

Men värst ändå är de små familjerna som trafikerar sommarvägarna. Man möter åtskilliga familjer med mycket små barn på egna cyklar. De tar sig fram på hårt belastade vägar, mitt i trafiken. Hur kan det komma sig att föräldrarna inte vet att barnens mognad inte räcker till för att klara sommartrafikens hets, ja trafik över huvud taget?

Tanken att barnen utvecklas genom att utsättas för verklighetens faror håller inte måttet! Och föräldrarnas mognad brister, ja den är helt otillräcklig, när de alldeles för tidigt släpper ut sina små i trafiken! Då spelar det inte stor roll att de själva vinglar med och försöker skydda dem. Nu kommer ett lästips för alla föräldrar som funderar på att låta sina små barn cykla...

Här ett längre citat ur Barn, Trafiksäkerhet, Miljö, en skrift som tillhandahålls av Trafikverket (där gamla Vägverket ingår) och som funnits länge. En skrift som ALLA föräldrar borde läsa först en gång och sedan flera gånger:
I hur hög grad kan då barnen genom utbildning klara ett trafiksäkert beteende? Barn utvecklas såväl genom mognad som inlärning. Men det finns tydliga begränsningar i
barns mognadsutveckling för att de ska kunna klara sig i den komplexa trafikmiljö som
många lever i, begränsningar som ingen utbildning eller träning kan undanröja. Det är
därför verkningslöst att sätta in trafikträningsprogram för små barn. Det kan dessutom
leda till en övertro på undervisningens effekter hos barn och föräldrar och kan på så sätt
försämra trafiksäkerheten.

Redan under 1960-talet visade barnpsykologen Stina Sandels forskningsresultat att barn
kan inte prestera över sin mognadsnivå. Barn upp till tioårsåldern saknar biologiska föruts
ättningar för att vid alla tillfällen visa ett trafiksäkert beteende. De kan inte tränas till
ett korrekt beteende i en komplex trafikmiljö. Det beror på mognadsfaktorer som inte är
färdigutvecklade hos barnen.

Syn och hörsel är inte färdigutvecklad
Barnets synförmåga är inte färdigutvecklad förrän i tonåren. Dessutom tar det lång tid att
lära sig tolka vad ögat egentligen ser. Att uppfatta föremål i rörelse och bedöma deras
hastighet är något som fordrar erfarenhet och träning för såväl barn som vuxna.

Barn i förskole- och lågstadieåldrarna har svårt att ställa om blicken från närseende till
fjärrseende. Dessutom har barn ett snävare synfält än vuxna, med sämre möjligheter att
uppfatta rörelser ur ögonvrån. Inte heller fungerar samordningen mellan att gå och
samtidigt titta på samma sätt som hos vuxna; än mindre klarar barnen av att springa i en
riktning och samtidigt titta i en annan.

Barns förmåga begränsas även av att deras hörsel inte är färdigutvecklad. Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna uppfatta varifrån ljud kommer. Det kan mycket väl hända att små barn ser på en bil och springer på en annan som tutar.

Om barns trafikmognad borde man göra informativ TV och radio. Vem blir först!?

Orden som försvann

Orden som försvann, har någon hört dem användas på senare tid? Kom de ur bruk eftersom de inte längre uppfattades som giltiga och inte längre kan beskriva något som verkligen sker? Försvann de därför att vi vände dem ryggen? Tappade vi teologin som kunde tolka livet och göra orden greppbara? Blev de medvetet utrensade?

När hörde någon senast att man i Svenska kyrkan:

Kom till tro?

Blev frälst?

Blev kristen?

Omvänd?

Fann Jesus?

Fick ett nytt liv?

Blev född på nytt?

Sixten, the cat

Så blir han äntligen synlig, Sixten, the cat. Herre över skokartonger. Beredd att vila varhelst ett tillfälle erbjuds. Om hans skokartong kan man läsa på annat ställe i bloggen stillsam.

Ortnamnspoesi

Ortnamnen klingar av ålder. Men sjuder av ungdom. Sjunger med diftonger och triftonger. Drillar som fågelsång mot skyn: Källunge, Vallstena, Norrlanda, Gothem.

Första frukost

Denna morgon väntar Sixten, the cat, på att frukosten ska serveras. Några gånger är det falskt alarm. Husse bara går ut i köket, dricker ett glas vatten och flyttar på något för att sedan återvända till sängvärmen. Snopet återvänder Sixten till sitt viloläger. Men när det verkar bli allvar märker han genast att det drar ihop sig. Husse tar på sig glasögonen för att kunna orientera sig i tillvaron. Kaffebryggaren prepareras och drycken tillagas.

Då gnider sig Sixten mot husses ben i pur glädje över det som komma skall. Han svissar fram och tillbaka. Det surrar i knähöjd när Sixten spinner. Han är tacksam redan innan skålen fyllts. Och när den rågats snurrar han i en galen piruett innan Sixten med koncentration och målmedvetenhet tar över. Med sänkt huvud gräver sig ner i överflödet.

Snart har han fått i sig första frukost. Denna morgon med extra glädje. Den svartvita och glänsande eleganta katten kostar på sig att stryka sig ännu några gånger mot husses ben. Vilken härlig dag. Sixten njuter och mår bra. Är tacksam. Det finns frukost! Vad mer kan man önska? Säkert hur mycket som helst, men just för stunden, i detta nu, är allt precis som det ska.

Klockors klang förkunnar

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnades nyligen. I Gothem hördes en förmiddag en sedvanlig själaringning. I en halvtimme ljöd den handringda kyrkklockans budskap ut över bygden. Livet är ändligt. Någon är död.

Varje vardag ringer man på den gotländska landsbygden dessutom in arbetsdagen kl 06.00. Och om aftonen kl 20.00 förkunnar klockorna att arbetet har ett slut. Ett tecken på att såväl vardag som helgdag är Guds dagar. Dagar av tacksamhet till Gud för livet. Dagar av tjänst.

Stora fötter i små sandaler

Sommarens skodon behövde kompletteras med ett par sandaler. Damen i skoaffären behandlar mig som ett bångstyrigt barn som visserligen sägs få bestämma själv, men i alla fall vet att någon annan fattar avgörandet. Detta par är som gjort för dina fötter. Modellen är den bredaste vi har, men för dig är det bra att det finns kardborrband så att du kan få plats. Bra för patienter, höll jag på att säga, kunder, med extremt höga fotvalv?

Ska det vara med kartong eller i en påse. Ständigt dessa beslut. Inte nog med att jag nu köpt ett par svarta sandaler, som dessutom inte var med på den annonserade skorealisationen, här ska avgöras hur skodonen ska vara förpackade. Först säger jag påse, men ändrar mig och ber om en kartong. Vist ska du få en kartong, säger damen vänligt men undrande över denna tvehågsenhet.

Väl hemma packas sandalerna upp och kartongen blir stående mitt på golvet. Det dröjer inte många sekunder innan Sixten, the cat, har börjat kloa i botten på kartongen. Sedan vrider han sig några varv och pressar ner sin voluminösa lekamen i kartongen. Han får knappt plats. Liten farkost på stort golv kommer lastat med 7 kilo svartvit katt. Tassar och annat hänger utanför allteftersom han byter position. Det är som att pressa ner ett par för stora fötter i ett par för små sandaler. Det ska bara gå!

Väl där finner han sig tillrätta. Skokartongen kramar katten som en korsett. Nu blundar han och blinkar endast för att berätta att där har han det mer än bra. Vilken tur att jag till sist skaffade mig sandaler så att katten fick en egen koja. Nyss reste han sig och gick. Kvar står kartongen, havererad, som ett par nedtrampade skor.

Själv jobbar jag med att försöka reglera kardborrbandet så att sandalerna ska hänga kvar. Det är för att lösa sådana uppgifter man får semester. Också det måste ju kunna gå!

Äta och jaga

Nu till något helt annat! Stackars Sixten flämtar i värmen. Sixten, the cat. Han rör sig sparsamt och mest för att hitta platser i skuggan. Han är en genomekonomisk varelse. Förflyttar sig definitivt inte mer än vad nöden kräver. Sixten hushållar med sina tillgångar. Och sparar på energin till kallare dagar.

Sin ynnest visar han genom att placera sin verklighetstrogna leksaksråtta väl dold i sängen hos en av nattgästerna. Vänligt, men med hög skrämselfaktor.

Strategiskt väljer han viloläger med uppsikt över flera rum samtidigt. Hängande över en tröskel som vore den en bardisk plirar han på människorna som pustar och stönar. Går det väljer han förstås en mera upphöjd position. Inte ett skvatt bryr han sig om politik, skandaler eller kyrkopolitik. Smart varelse!

Det enda som får Sixten att spritta till ur dvalan är mer mat i skålen och en vilsekommen fladdrande fjäril. Efter en stunds vila är äta och jaga vad livet handlar om. För en katt.