Utdrag ur en Långfredagspredikan på ordrik.
Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är Du och jag beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Människan visas maktlös och utan värdighet.
Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår brist, vår synd: svek, lögn, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Han ser till att det naglas fast för att vi ska bli fria.
Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria. Så långt predikan...
Så här skriver Evangelisk Lutherska kyrkan i Finland om Långfredagen:
Långfredagens budskap lyder: Kristus har dött
för oss. Han försoningsverk är fullbordat. Därför
är detta en stor dag i kristenheten. Detta
märks redan i benämningarna på olika språk. I
de slaviska språken och också i ungerska och
estniska används beteckningar som betyder
”den stora fredagen” (t.ex. estniska Suur reede).
Den engelska beteckningen Good Friday, ”den
goda fredagen”, leder tankarna till försoningens
dyrbara gåva. I de romanska språken talas
det om ”den heliga fredagen” (t.ex. franska
Vendredi saint). Det tyska ordet Karfreitag tar
fasta på den sorg som är förknippad med korsfästelsen
(prefixet kar- betyder sorg i gammal
tyska). Benämningen ”långfredag” finns i olika
versioner endast i de nordiska länderna.
Långfredagens bibeltexter följer händelserna
på Golgata ända från korsfästelsen fram
till Jesu död. Klockan 15 kan man fira minnet
av Jesu dödsstund (se Andakt vid Jesu dödsstund
i gudstjänstboken). Långfredagens kvällsgudstjänst
har traditionellt ägnats åt Kristi begravning.
Gud har helgat också vår egen grav
till ett vilorum.
10 april 2009
08 april 2009
Ja till religionskritik
Tanken att religion skulle vara fredad från kritik är en totalitär inställning. Inskränkningar i yttrandefriheten håller man sig mest med i enpartistater och diktaturer. Nej till kritikförbud. Nyhetsförmedlaren Reuter rapporterar.
Men samtidigt kan man inte annat än önska att kritik vore saklig och välgrundad. Och att man inte bara ska flytta på gränserna så att man hur långt som helst kan skända, förlöjliga och trampa på det som andra människor värderar mycket högt. Men det är en fråga som handlar om moral och inte om förbud.
Respekt för andra människors övertygelser tycker vi i vårt land är en självklarhet. Men alla delar inte den hållningen - och har mycket stor frihet att hålla på. Den som känner att ens tro, politiska uppfattning, behandlas orättfärdigt illa får själv använda yttrandefriheten, får säga emot, ska höja sin röst. Har rätt att be folk tiga. Det kan man nämligen också göra.
Elisabeth Sandlund skriver klokt i tidningen Dagen: Att muslimer över hela världen blev djupt kränkta av de så kallade Muhammedkarikatyrerna kan det inte råda någon tvekan om. Lika glasklart är det att många kristna blir bestörta och förtvivlade när Jesus framställs på ett sätt som uppfattas som profanerande och hädiskt. Men att lägga locket på och försöka lagstifta bort religionskritik är ingen lösning på de problem som bristande insikter om och respekt för det heliga skapar. FN:s råd för mänskliga rättigheter riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv genom tilltag av detta slag.
I grunden behöver vi försvara yttrandefriheten åt alla håll. Hotet mot yttrandefriheten är större och betydligt allvarligare än de dumheter somliga ägnar sig åt för att racka ner på andras övertygelser. Sverige och landets religiösa samfund bör gemensamt avvisa FN:s stolligheter.
Men samtidigt kan man inte annat än önska att kritik vore saklig och välgrundad. Och att man inte bara ska flytta på gränserna så att man hur långt som helst kan skända, förlöjliga och trampa på det som andra människor värderar mycket högt. Men det är en fråga som handlar om moral och inte om förbud.
Respekt för andra människors övertygelser tycker vi i vårt land är en självklarhet. Men alla delar inte den hållningen - och har mycket stor frihet att hålla på. Den som känner att ens tro, politiska uppfattning, behandlas orättfärdigt illa får själv använda yttrandefriheten, får säga emot, ska höja sin röst. Har rätt att be folk tiga. Det kan man nämligen också göra.
Elisabeth Sandlund skriver klokt i tidningen Dagen: Att muslimer över hela världen blev djupt kränkta av de så kallade Muhammedkarikatyrerna kan det inte råda någon tvekan om. Lika glasklart är det att många kristna blir bestörta och förtvivlade när Jesus framställs på ett sätt som uppfattas som profanerande och hädiskt. Men att lägga locket på och försöka lagstifta bort religionskritik är ingen lösning på de problem som bristande insikter om och respekt för det heliga skapar. FN:s råd för mänskliga rättigheter riskerar att förvandlas till en parodi på sig själv genom tilltag av detta slag.
I grunden behöver vi försvara yttrandefriheten åt alla håll. Hotet mot yttrandefriheten är större och betydligt allvarligare än de dumheter somliga ägnar sig åt för att racka ner på andras övertygelser. Sverige och landets religiösa samfund bör gemensamt avvisa FN:s stolligheter.
Heja Wanja!
Att heta och vara Wanja Lundby-Wedin är just nu förmodligen inte särskilt upplyftande. Att stå ut med otidigheter och tillmälen kan inte vara roligt. Bara de korta inslag som Tv visat och reaktioner speglade i pressen visar på en upprördhet som går utöver det mesta. Någon ville inte köpa en begagnad bil av henne Nej, varför skulle man köpa en bil av henne? Har hon annonserat ut någon?
Oförsonligheten är inget roligt drag i den fackliga rörelsen. Utrymmet för misstag och felsteg är begränsat. Upprördheten är begriplig och tankar på att man förverkat sitt förtroende kan och ska förstås ha rätt att komma till uttryck. Men elakheterna, angreppen som blir personliga, tillmälena som sågar sönder allt vad värde och värdighet heter borde man slippa.
Så trots självmål - tycker jag att Wanja Lundby-Wedin ska hålla huvudet högt. Hon har nämligen erkänt misstag och bett om ursäkt. Skam vore väl om det då inte fanns förlåtelse och försoning. Inte minst i en vecka som denna!
Oförsonligheten är inget roligt drag i den fackliga rörelsen. Utrymmet för misstag och felsteg är begränsat. Upprördheten är begriplig och tankar på att man förverkat sitt förtroende kan och ska förstås ha rätt att komma till uttryck. Men elakheterna, angreppen som blir personliga, tillmälena som sågar sönder allt vad värde och värdighet heter borde man slippa.
Så trots självmål - tycker jag att Wanja Lundby-Wedin ska hålla huvudet högt. Hon har nämligen erkänt misstag och bett om ursäkt. Skam vore väl om det då inte fanns förlåtelse och försoning. Inte minst i en vecka som denna!
07 april 2009
Ägg som tecken
Visserligen är det Stilla veckan. Vi går längs stationerna på lidandets väg som följeslagare. Men snart slår påsken ut som morgonens sol.
Men påskhälsningarna är genomgående stereotypa. Höns, kycklingar och tuppar. Påskliljor. Ägg.
Möjligen kan äggen fungera som uppståndelsesymbol - det nya livet som bryter igenom väggen mellan liv och död!
I ortodox tradition finns ägget som uppståndelsetecken. Man har till och med målat ikoner på ägg. Eller använt äggets form som en påminnelse. Mitt i det sekulära kan budskapet slå rot och vittna om en dimension tätt intill.
Och de flätade korgarna blir nästan osynliga som emballage så ofta är. Men korgarna här blir en påminnelse om det agrara, om det folkliga slitet med att tillverka. Och att ta hand om hönsgårdarna och samla in alla ägg - andra till glädje!
06 april 2009
Påskförberedelser
Nu är det stilla veckan. Förberedelser för påskens firande är i full fart. Att påsken har med kristendomens innersta övertygelser att göra vet många - även om de inte riktigt kan förklar hur det hänger ihop.
Särskilt svårt blir det ju om man inte alls vidkänns synd och brist.
Uppfattningen om den allmänna hyggligheten är numera så utbredd att den rent av skakar gundvalarna för kristen tro. Om ingen synd finns upphör också behovet av en död och uppståndelse. Det blir en död som vilken som helst. En god och hygglig människa dör för att han är så älskvärd och kärleksfull. Men därutöver...?
Härovan finns tomtar som pysslar med sitt påskägg. Påskliljorna blommer vid äggets fot och videkvistarna är välmatade. I hörnet en klocka som ringer. Som påkallar uppmärkamhet. Och manar folk att gå till Guds hus.
I Olaus Petri kyrka och församling finns många tillfällen i påsk:
Mån 6/4 19.00 Korsvägsandakt Pierre Hernvall
Tis 7/4 19.00 Korsvägsandakt Henrik Glamsjö
Ons 8/4 19.00 Korsvägsandakt Lars B Stenström
Konsert för två röster OBS! Insläpp 19.30. (Följ länken för mer information!)
Tor 9/4 19.00 Skärtorsdagsmässa Claes Strömqvist,Mats Bertilsson. Efter gudstjänsten är det agapemåltid i församlingshemmet, vaka och aftonbön i kyrkan efter agapemåltiden.
Fre 10/4 10.00 Långfredagsgudstjänst Lars B Stenström, Mats Bertilsson, Cantores
15.00 Inför korset - vid nionde timmenClaes Strömqvist
18.00 Jesu gravläggning - aftongudstjänst Pierre Hernvall
Lör 11/4 22.00 Påsknattsmässa Claes Strömqvist, Henrik Glamsjö, Mats Bertilsson, OPQ
Sön 12/4 10.00 Påskdagen - festmässa
Ylva Rundberg, Lars B Stenström, Mats Bertilsson, Anne Maj Samuelsson, Annki Rundh, Kyrkans Barntimmar, Miniorerna, Cantores, Barnkören, Ceciliakören och Gosskören. Efter gudstjänsten är det påskfest för stora och små i Församlingshemmet!
Mån 13/4 10.00 Annandag påsk - högmässa Henrik Glamsjö, Pierre Hernvall, Ingeborg Lindqvist Torstensson
05 april 2009
En politisk Allsvenska
Folke Heim, denna bloggs sk gästkrönikör skriver om Allsvenskan.
Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.
Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.
Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.
Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Wanja Lundby-Wedin gjorde självmål.
Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!
Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!
Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre...
Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.
Mitt namn är Folke! Folke Heim.
Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.
Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.
Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.
Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Wanja Lundby-Wedin gjorde självmål.
Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!
Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!
Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre...
Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.
Mitt namn är Folke! Folke Heim.
04 april 2009
Bibeln i plastfigur
Bibel, teologi och Playmobile är inte riktigt kompatibla. Inte minst företaget som tillverkar plastfigurerna Playmobile är avståndstagande. Men resultatet kan ge en stunds underhållning och väcka tankar därtill.
Man förstår tillverkarna som vill stoppa tilltaget. Skulle deras figurer användas i en religions namn och dessutom ha gjorts om för att passa ändamålet. Men som alla vet kan den som säljer en vara inte alltid kontrollera hela kedjan av användare. Tidningen Dagen berättar om den tyske teologen:
På sajten playmo-bibel.de kunde man fram till nyligen se Playmobil-Noa i sin Playmobil-ark och en Playmobil-Eva som ger ett Playmobil-äpple till Playmobil-Adam. Markus Bomhard hade på egen hand "omskapat" figurerna en aning för att de skulle passa in i de bibliska berättelserna. Med hjälp av vanligt stearinljus har den kreative prästen "smält om" leksakerna.
Det är det här tilltaget som fick tillverkaren Brandstätters att skicka sina advokater på den lekfulle prästen. Bomhard har fått fram till den 6 april på sig att stänga webb-sidan skriver Expressen.
Även Kalman Kingsley's Playmobible är värt en stunds nätsurfande... Och ingen har väl glömt The Brick Testament - en LEGO-version av bibliskt material? Och för alla dessa sidor gäller att man har en fördel om man är lite bibliskt påläst!
Man förstår tillverkarna som vill stoppa tilltaget. Skulle deras figurer användas i en religions namn och dessutom ha gjorts om för att passa ändamålet. Men som alla vet kan den som säljer en vara inte alltid kontrollera hela kedjan av användare. Tidningen Dagen berättar om den tyske teologen:
På sajten playmo-bibel.de kunde man fram till nyligen se Playmobil-Noa i sin Playmobil-ark och en Playmobil-Eva som ger ett Playmobil-äpple till Playmobil-Adam. Markus Bomhard hade på egen hand "omskapat" figurerna en aning för att de skulle passa in i de bibliska berättelserna. Med hjälp av vanligt stearinljus har den kreative prästen "smält om" leksakerna.
Det är det här tilltaget som fick tillverkaren Brandstätters att skicka sina advokater på den lekfulle prästen. Bomhard har fått fram till den 6 april på sig att stänga webb-sidan skriver Expressen.
Även Kalman Kingsley's Playmobible är värt en stunds nätsurfande... Och ingen har väl glömt The Brick Testament - en LEGO-version av bibliskt material? Och för alla dessa sidor gäller att man har en fördel om man är lite bibliskt påläst!
Nod - för ordälskare
Sverige, det lilla landet i norr, har en tidskriftsflora som det krävs år av läsande och forskning för att riktigt överblicka. Men likt en naturälskare borde ordälskarna gå på en exkursion.
Nod tillhör sedan 2004 dessa, utanför sin egen läsekrets, alltför anonyma publikationer. Fler borde veta vad Nod är, känna till den och läsa den. Ity det är den värd!
Genom en enkel knapptryckning kan Du få en första kontakt. För att få del av artiklarna behöver man förstås införskaffa det nummer man blir intresserad av.Tryck här!
Att tidningen har kopplingar till Örebro Missionsskola och människor inom samfundet Evangeliska frikyrkan (EFK) gör den faktiskt bara ännu mer spännande. Alla fördomar kan snart komma på skam. Nyttigt, eller hur...
03 april 2009
Nyare sammanträdesteknik
En ledig dag. Skönt efter gårdagens alla många sammanträden. Man borde nog införa en rankinglista över sammanträden för att få dem att bli roligare, snabbare, effektivare och handla om det som verkligen är viktigt.
Ett av den senaste veckans sammanträden som varade i tre timmar innehöll drygt 1 timmes föredragningar. Efter en kvart var det svårt att lyssna. Efter en halvtimme gick ögonen i kors. Efter tre kvart trodde folk att man satt och nickade åt varandra på ömse sidor om bordet - men det vara bara folk som låtsades vara vakna!
Ett annat möte innehöll en och annan skrattsalva - men eftersom det krävdes så många papper att bläddra i så försvann folk snart, den ene efter den andre, in mellan sidorna snärjda i någon formalitet.
Dags alltså att hitta på nya och mera dynamiska sammanträdesregler.
1. Inget ärende får ta mer än 20 minuter. Därefter blir det bordläggning till nästan ett nytt sammanträde.
2. Ingen föredragning får vara längre än 10 minuter. Pratar någon längre får de gå hem och skriva en rapport till nästa möte - då alla föredrar att den personen inte får vara med.
3. Alla sammanträden får hålla på högst några timmar (2 är bäst). Är det 10 deltagare får alla 8 minuters taltid till sitt förfogande. Resten är paus eller föredragning. När de som vill prata har gjort av med sin taltid avslutas sammanträdet.
4. Förfriskningar finns att tillgå. Men ingen får bli överförfriskad. Då blir det nominering, motion (som alltid är bra) och avslag.
5. Frisk luft ska likaså alltid finns. Tar den slut får ingen säga något. Vid krislägen tillhandahålles syrgas i ett därför avsett hörn. Och serpentiner och nya flärpor finns alltid om de skulle behövas.
6. Alla som skällt på varandra måste klappa om (inte till) varandra innan man får gå hem.
7. Ordföranden måste ha förberett minst 3 nya - och roliga - skämt. De berättas med jämna mellanrum.
8. Protokollet får bara utgöra en sida. Allt annat blir bilagor. Och meningarna får bara vara 5 ord långa. Ungefär så här blir det.
9. Efter en timmes möte spelar man musik och de musikaliska stolarna påbörjas vilket innebär att man får chans att ta den plats man faktiskt ville ha från början. När musiken slutar kastar man sig dock ner på närmaste och bästa plats. När två hamnar på samma plats måste någon anmäla avvikande mening och i handling visa att man menar det. Man får helt enkelt gå hem.
10. Vid vart tredje sammanträde får de ordinarie bli suppleanter och tvärt om. Ordförande blir kassör och sekreteraren blir serverad kaffe.
11. Vid varje sammanträde utlottas en handduk eller någon annan fräsch attiralj som man kan piffa upp möteslokalen med eller gömma alla papper under. Utlottningen sker bland dem som t ex nomineras till kortaste inlägget på danska eller vassaste OCH roligaste repliken på urdu eller nordskånska.
12. Man får inte upprepa sig, staka sig eller stjäla någon annans idé. Och inte lämna rummet. För då inbjuds Pia Johansson till nästa sammanträde.
Men hur rankinglistan ska utformas tål ännu att grubbla vidare på. En rankingblogg kanske där alla avslöjar hur jätte... de i själva verket haft på sitt möte.
Reglerna ovan är bara det första utkastet till en möjlig bok i Nyare sammanträdesteknik. Snart nog måste man också utveckla de gamla begreppen. Det ska jag be att få återkomma till.
Till sist ett kort smakprov:
Votering betyder att man röstar stående i en ring. Kommer av vote=rösta och ring=en folkdansterm för att man tar varandra i händerna och ställer sig i ring. Då ser alla hur de andra röstar.
Reservation blir det när tio (n) personer reser sig och säger va!?
Ett av den senaste veckans sammanträden som varade i tre timmar innehöll drygt 1 timmes föredragningar. Efter en kvart var det svårt att lyssna. Efter en halvtimme gick ögonen i kors. Efter tre kvart trodde folk att man satt och nickade åt varandra på ömse sidor om bordet - men det vara bara folk som låtsades vara vakna!
Ett annat möte innehöll en och annan skrattsalva - men eftersom det krävdes så många papper att bläddra i så försvann folk snart, den ene efter den andre, in mellan sidorna snärjda i någon formalitet.
Dags alltså att hitta på nya och mera dynamiska sammanträdesregler.
1. Inget ärende får ta mer än 20 minuter. Därefter blir det bordläggning till nästan ett nytt sammanträde.
2. Ingen föredragning får vara längre än 10 minuter. Pratar någon längre får de gå hem och skriva en rapport till nästa möte - då alla föredrar att den personen inte får vara med.
3. Alla sammanträden får hålla på högst några timmar (2 är bäst). Är det 10 deltagare får alla 8 minuters taltid till sitt förfogande. Resten är paus eller föredragning. När de som vill prata har gjort av med sin taltid avslutas sammanträdet.
4. Förfriskningar finns att tillgå. Men ingen får bli överförfriskad. Då blir det nominering, motion (som alltid är bra) och avslag.
5. Frisk luft ska likaså alltid finns. Tar den slut får ingen säga något. Vid krislägen tillhandahålles syrgas i ett därför avsett hörn. Och serpentiner och nya flärpor finns alltid om de skulle behövas.
6. Alla som skällt på varandra måste klappa om (inte till) varandra innan man får gå hem.
7. Ordföranden måste ha förberett minst 3 nya - och roliga - skämt. De berättas med jämna mellanrum.
8. Protokollet får bara utgöra en sida. Allt annat blir bilagor. Och meningarna får bara vara 5 ord långa. Ungefär så här blir det.
9. Efter en timmes möte spelar man musik och de musikaliska stolarna påbörjas vilket innebär att man får chans att ta den plats man faktiskt ville ha från början. När musiken slutar kastar man sig dock ner på närmaste och bästa plats. När två hamnar på samma plats måste någon anmäla avvikande mening och i handling visa att man menar det. Man får helt enkelt gå hem.
10. Vid vart tredje sammanträde får de ordinarie bli suppleanter och tvärt om. Ordförande blir kassör och sekreteraren blir serverad kaffe.
11. Vid varje sammanträde utlottas en handduk eller någon annan fräsch attiralj som man kan piffa upp möteslokalen med eller gömma alla papper under. Utlottningen sker bland dem som t ex nomineras till kortaste inlägget på danska eller vassaste OCH roligaste repliken på urdu eller nordskånska.
12. Man får inte upprepa sig, staka sig eller stjäla någon annans idé. Och inte lämna rummet. För då inbjuds Pia Johansson till nästa sammanträde.
Men hur rankinglistan ska utformas tål ännu att grubbla vidare på. En rankingblogg kanske där alla avslöjar hur jätte... de i själva verket haft på sitt möte.
Reglerna ovan är bara det första utkastet till en möjlig bok i Nyare sammanträdesteknik. Snart nog måste man också utveckla de gamla begreppen. Det ska jag be att få återkomma till.
Till sist ett kort smakprov:
Votering betyder att man röstar stående i en ring. Kommer av vote=rösta och ring=en folkdansterm för att man tar varandra i händerna och ställer sig i ring. Då ser alla hur de andra röstar.
Reservation blir det när tio (n) personer reser sig och säger va!?
01 april 2009
Kyrktornet lyfter
Den stora skämtardagen är här - och vore det inte för att krisens allvar belägrat oss - så kunde man ju roa sig kungligt. Och jag gör som miljoner bloggare idag. Skriver om skämt på fullt allvar. Den första april borde kunna ägnas åt ett så kallat sök. Man kan ju egenhändigt googla (dvs leta själv) i sin egen närmiljö för att se vilka uppslag man får. Det 53 meter höga kyrktornet alldeles utanför mitt skrivarfönster håller på att få en ytterrock av alluminium och andra lättmetaller. Se där vilken bra utgångspunkt.
Det knakar tydligen i fogarna så att flisor kan rasa ner. Häromåret rasade en rejäl bumling ner efter vad som väl förmodades vara köldsprängning. Ni vet smältvatten i en spricka som tinat och smält i nästan hundra år. Till sist har sprickan vidgats och stenen skiljer sig åt och kastar sig utför ett hundra famnars djup.
Och vad kunde man påstå idag på 1 april? T ex:
Kyrkan bygger restaurang i kyrktornet. Vidunderlig utsikt. Kunde kanske vara något?
Kyrktorn siktar mot månen. Nu monteras lyftrakterna. Njae.
Skiffertaket blir blått. Målarfirma bekräftar. Kunde också vara en tanke.
En ljus idé. Kyrktornet får ljusslingor med 100 000 lysdioder. Så snyggt!
Ring själv. Med klubbor får allmänheten ringa i klockorna! Opraktiskt.
Kyrka i tiden. Grafittimålare dekorerar tornet! Bäst att inte ens tänka tanken.
Utvändig konstinstallation. Kyrktorn slås in i plast av världsberömd konstnär. Äsch.
Ny våning på tornet. Man vill bli högst i stan. Ambitiöst, men krångligt.
Vilken praktik. Skolelever träningsbygger tornställning. Hoppsan, vilken pedagogik.
Utvändig talarstol. Erbjuds både präst och politiker. Den kristna kyrkan vill pröva detta med utrop och monterar nu en utsidig talarstol från vilken goda budskap ska ropas ut över staden... Men hallå, ingen går på det, ingen!
Nej, jag ger upp. Får väl klara mig med de enklare knepen. Sådant man råkat ut för själv. Hålla upp en dörr och släppa den när någon ska gå in? Och då säga ett vänligt: Just kidding! Eller nej. Det får vara. Skämten blir så lätt på andras bekostnad, och det orkar jag för dagen inte med. Får se hur det blir i morgon.
Aprilskämt samlas upp på en bra och översiktlig hemsida. April Fools Day Hoaxes kan man också läsa. Där nämns även det svenska färgteveskämtet.
Det knakar tydligen i fogarna så att flisor kan rasa ner. Häromåret rasade en rejäl bumling ner efter vad som väl förmodades vara köldsprängning. Ni vet smältvatten i en spricka som tinat och smält i nästan hundra år. Till sist har sprickan vidgats och stenen skiljer sig åt och kastar sig utför ett hundra famnars djup.
Och vad kunde man påstå idag på 1 april? T ex:
Kyrkan bygger restaurang i kyrktornet. Vidunderlig utsikt. Kunde kanske vara något?
Kyrktorn siktar mot månen. Nu monteras lyftrakterna. Njae.
Skiffertaket blir blått. Målarfirma bekräftar. Kunde också vara en tanke.
En ljus idé. Kyrktornet får ljusslingor med 100 000 lysdioder. Så snyggt!
Ring själv. Med klubbor får allmänheten ringa i klockorna! Opraktiskt.
Kyrka i tiden. Grafittimålare dekorerar tornet! Bäst att inte ens tänka tanken.
Utvändig konstinstallation. Kyrktorn slås in i plast av världsberömd konstnär. Äsch.
Ny våning på tornet. Man vill bli högst i stan. Ambitiöst, men krångligt.
Vilken praktik. Skolelever träningsbygger tornställning. Hoppsan, vilken pedagogik.
Utvändig talarstol. Erbjuds både präst och politiker. Den kristna kyrkan vill pröva detta med utrop och monterar nu en utsidig talarstol från vilken goda budskap ska ropas ut över staden... Men hallå, ingen går på det, ingen!
Nej, jag ger upp. Får väl klara mig med de enklare knepen. Sådant man råkat ut för själv. Hålla upp en dörr och släppa den när någon ska gå in? Och då säga ett vänligt: Just kidding! Eller nej. Det får vara. Skämten blir så lätt på andras bekostnad, och det orkar jag för dagen inte med. Får se hur det blir i morgon.
Aprilskämt samlas upp på en bra och översiktlig hemsida. April Fools Day Hoaxes kan man också läsa. Där nämns även det svenska färgteveskämtet.
31 mars 2009
Det är våren
Idag kom våren. Elker också så var det först idag som jag lyfte blicken och såg att den var här. Blåsten hade gått och lagt sig i något snår. Och det där som finns i luften under våren (inte pollen) utan jorddoft och mylla, trädde fram.
Cykelturen till Universitetssjukhuset i Örebro blev en njutning. Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen... Visslande struntade jag i allt grus som nyss spreds ut som en matta och försökte hålla isen kvar under sig. Nu bara ett ljud av löften om det som komma skall. Vårregn, knoppar och blommor.
Det är vår igen! Äntligen! Tack gode Gud!
Cykelturen till Universitetssjukhuset i Örebro blev en njutning. Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen... Visslande struntade jag i allt grus som nyss spreds ut som en matta och försökte hålla isen kvar under sig. Nu bara ett ljud av löften om det som komma skall. Vårregn, knoppar och blommor.
Det är vår igen! Äntligen! Tack gode Gud!
30 mars 2009
Allt vad man är intresserad av...
Bloggkoll har jag väl inte, men tänk så mycket det finns att skriva. Jag hittar t exKarin Långström Vinge som skriver om verbet telefona - som tydligen betyder att lysa sig fram med sin mobiltelefon. Men det ljuset är inte till mycket hjälp för oss som alltid undrar: var sitter luren? Telefona (telefåna stavas det nog) är väl de som fånigt nog ständigt talar i sin telefon eller mobil. Som inte litar på direkt kontakt genom verkliga möten.
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Är den som valts alltid förtroende värd?
Demokratisk jämlikhet är något eftersatt. Slagorden tornar upp sig som moln vilka skymmer det faktum att vi ändå har olika inflytande. Demokratins folkvilja byggd på majoriteter skall också tillförsäkra alla medborgare möjlighet att påverka beslut. Men den möjligheten skiljer sig åt, är olika!
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
29 mars 2009
Rensa bort dogmer
Frihet, jämlikhet och solidaritet har sina motsvarigheter i Svenska kyrkans lära hävdas ibland. Visst är det en spännande tanke. Svenska kyrkans lära bygger i stort på Luthers 1500-talsreformation och visst är det underbart att det finns grupper i vårt samhälle som faktiskt menar sig kunna finna den franska revolutionens huvudvärden i 1500-talets kristna lära (ja, med den lilla försköningen att broderskap är bortsorterat och utbytt mot solidaritet). De som tänker så utmanas härmed att visa var i kyrkans lära man finner dessa motsvarigheter.
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
27 mars 2009
Free Dawit!
Hallå hela pressen! Vilken utmärkt gemensam kampanj för Dawit Isaak som mötte oss tidningsläsare i morse! Chefredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gör gemensam sak för att äntligen få loss den fängslade journalisten Dawit Isaak. Många, många fler borde sluta upp bakom detta initiativ och dessutom ge det internationell spridning.
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
26 mars 2009
Inga smulor från den rike mannens bord
Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
24 mars 2009
Öl, kroppsbyggare och andlighet
Öl byggde denna vackra kropp. Vilket budskap att bära ut till världen. Här kommer en ölhävare som inte skäms. Ett jag-budskap som riktar uppmärksamheten mot bäraren. Men nog kan man märka att det förs fram med en underton av uppgivenhet. Kan jag inte göra något åt min mage, eller mina alkoholvanor, så får jag väl försöka skämta bort det. Som om det blev enklare för en stund. Trycket kanske minskade?
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
23 mars 2009
Vad gör ni för något?
VGNFN? Vagönifönåt? Vad gör ni för något? Frågan kom via SMS. Och svaret blev lika korfattat. SVDOS. Sividatåskr. Sitter vid datorn och skriver. Bloggar kanske...
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
22 mars 2009
Folke Heim: Spelare som dribblar
Folke Heim, vår gästkrönikör, har följande synpunkter på samtiden:
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
21 mars 2009
Höras, synas och göra sig påmind
Hur låter en blogg? Mest som knitter och kvidder kan jag föreställa mig. Långbloggandet lär tillhöra det som för stunden är passé. Nu ska man istället höras, synas eller ständigt göra sig påmind. Den som inte hörs av finns inte!?
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)