Ny dag, nytt år

Ett trött gammalt år övergår till något nytt som när natt blir till dag.

Trivialpoesi

Allt som nån gjort men inte bort
känns tungt att tänka på
Vi människor lär glömma fort
ser vad nån bort och gjort

Och tänker soligt om vårt liv
fast skam och skuld finns där
Låt glömma allas bråk och kiv
- var snäll, tänk rätt, det bär!

Vi väntar längtar gryning snart
Ny tid på snar ingång
År växlar, skiftar underbart
nytt spår: gör gott, bli sång !

Att göra det som inte blir av

Nyårsafton. Tänker på allt jag borde gjort men som inte blev av. Personer jag borde hört av mig till. Möten som borde hållits. Samtal som kunde ha gjort nytta, men som aldrig kom till stånd. När det inte händer som kunde ha skett förändras händelseförloppet. En möjlig pusselbit fogas inte till bilden. Helheten blir lite annorlunda, ja ibland alltigenom förändrad. Tänker på något jag kunde ha gjort men avstod ifrån.

Tänker nu på det jag gjorde men så här i efterhand står det klart att det inte var bra. Jag borde ha avstått. Sådant jag sagt kunde ha blivit osagt. Hm. Där finns det också ett och annat att grubbla över. Varför det blev som det blev istället för på något annat (och bättre) sätt.

Men så dyker det upp sådant som gjordes och var nödvändigt. En hel del som blev bra, ordnade till sig. Skönt! Att göra det man kan och ska är tillfredsställande.

Så funderar jag på alla andra som inte gjorde vad de kunde. Var fanns civilkuraget? Hur förklarar man denna ovilja att träda fram och vara tydlig? Nog fanns där sådana som borde tigit istället för att ställa till det. Dess som inte kunde bevara ett förtroende, som spred osanningar och rykten. Hur förklarar man sådant? Sedan finns livets stora flöde av aktiviteter som jag inte alls behöver ha några synpunkter på. Skönt att inte behöva tycka om allt! Och gott att inte behöva tycka om allt!

Nu är det snart ett nytt år med nya möjligheter att ta vara på eller avstå ifrån. Inför händelser i den stora världen är det inte mer än rätt att Nyårsdagen får bli till en bönens dag för fred! Ingen ska längre bombardera instängda människor. Människor ska leva i sämja. Svärd ska slipas om till plogbillar. Man ska kunna sitta under vinet och meditera utan rädsla. Och de samtal som inte blir av behöver ske! När ont sker angår det oss alla!

Och i vår lilla och nära värld önskar jag detsamma: godhet, samförstånd och fina möten samt en gnutta vila emellanåt...

Ett GOTT NYTT ÅR!

Kyrkosnyltare eller inte, det är frågan

Ibland händer det att någon föreslår att Svenska kyrkan endast skulle stå öppen för medlemmar. Nu senast har Karin Olsson vridit och vänt på sådana perspektiv i Expressen. Hon skriver: Julhelgen är de skenheligas helg. Då strömmar folk som har gått ur Svenska kyrkan ändå in i Guds hus.
Andelen fripassagerare är nu så stor att församlingarna borde införa ett spärrsystem i vapenhuset. Likt dem som används till karuseller eller till tunnelbanan i Stockholm. Bara medlemmar skulle få passera. Alternativt kunde prästerna införa en särskild kollekthåv för snyltarna. En som det inte fick klirra i, bara prassla.

Kyrkoavgiften är naturligtvis inte en i förväg debiterad inträdesavgift utan en medlemskostnad som stöder och bär: kyrkobyggnader, församlingshem, diakoni, ungdomsverksamhet, musik- och konsertaktiviteter, en omfattande personalstyrka som verkar på många olika områden, Sjukhuskyrkan, andlig vård på fängelser och häkten, Svenska kyrkan i utlandet och så vidare...

Att avgiften är hög för dem som har stora inkomster har fått till följd att en och annan höginkomsttagare har lämnat kyrkan. Är man två i hushållet är det inte så ovanligt att den andra parten förblir kyrkomedlem. Frågan diskuteras i kyrkan och förr eller senare kommer nog förändringar. En sak man vill råda bot på är att man i små och fattiga församlingar får en orimligt hög avgift som bland annat ska räcka till att hålla historiska byggnader i stånd. Statens kyrkoantikvariska stöd räcker inte till allt.

Tänk om diakonin endast skulle riktas mot dem som betalt sin kyrk!ooavgift. Vore inte det en märklig hållning. Se där kommer den barmhärtige samriern ridande på en åsna. Nu upptäcker han den slagne och misshandlade vid vägen. Nu går han fram till den drabbade. Och...nu ger han sig av. Hörru du! Samarier, varför hjälper du honom inte? - Han hade inte betalat sin kyrkoavgift!

Man skulle vara trafikpolis

Trafikpolis skulle man vara! När föraren i den vita bilen svajar över skiljelinjen till omkörningsfilen för tredje gången och svajande håller sig kvar där som en väggspärr hade det varit läckert att få sätta på sirenerna och blåljusen. Det där med att vinka med en skylt ut genom bilrutan ter sig mindre elegant. I de elektroniska mackapärernas tid viftar man inte med skyltar av papp och trå, såvida man inte demonstrerar, och genom bilfönster i fart är inte det så troligt.
Föreställ Dig att få bötfälla medtrafikanter som kör extremt illa, det kunde verkligen vara attraktivt.

Tänk om skylten av misstag är en annan. En skylt man just konfiskerat från en vägren. För unga läsare bör man påpeka att en vägren inte är ett djur som luffar längs vägarna utan ett stycke mark precis bredvid vägbanan.

Men just nu far vi fram i 120. Sirenerna tjuter och blåljusen vispar kaskader av ljus runt nejden. Jag viftar med skylten, den felaktiga. Nu står det kanske: Beträd ej gräsmattan! Förbjudet att rasta hunden! Loppis! Det skulle imponera på bilisten man vill stoppa. Förvirrad kör han in till kanten och tror att det är en aggressiv bakluckeloppisförsäljare med ljud- och ljusreklam som inte kan bärga sig.

Du hindrar bakomvarande trafik, säger man myndigt nu när man är trafikpolis. Lyckan i att säga ord som bakomvarande är enorm. Du har framfört Ditt fordon på ett oaktsamt och vårdslöst sätt. De har verkligen fina ord trafikpoliserna. Med häftigt ålderdomliga uttryck och modernt stora och svarta uniformer kan de få tullarna att verka söndagsskola. Och skulle man käfta det minsta trycker de till en med ett: Vill Du följa med till stationen kanske? Det låter som om det kostar 1600 kronor extra.

Kanske? Det vill väl ingen bilist följa med till stationen. Men blotta tanken att få säga sådan saker lockar. Jag övar mig på stadens gator och råkar säga: vill du följa med till stationen kanske. Då svarar en vänlig herre i grå överrock som jag tidigare inte observerat: Jag skall inte åka någonstans, men behöver Du hjälp vet jag var centralstationen ligger. Du går 300 meter...och sedan... Sånt skulle aldrig hända om man var trafikpolis.

Hedenius som troshjälte

I Filosofiska rummet talade PC Jersild, Lena Andersson (bägge Hedeniuspristagare) och Jonna Bornemark under programledaren Peter Sandmarks ledning om ateism och religion med utgånsgpunkt från Ingemar Hedenius. Hans bok Tro och vetande lyftes fram. Och Hedenius religionskritik sades vara ett grundskott mot Svenska kyrkan. Hedenius hyllad som troshjälte...

Som troende och kyrklig hade jag svårt att känna igen mig. Polariseringen mellan förnuft, som agnostiker och ateister underförstått alltid står för, och fundamentalism, som är de religiösas akilleshäl, den motsättningen är konstlad. Jonna Bornemarks röst försökte få balans i samtalet och menade att atismen som kritiserar fundamentalismen själv blir fundamentalistisk i meningen att tro sig veta allt och ha rätten på sin sida. En antitetisk rörelse som Humanisterna faller naturligtvis lätt i gropen att utmåla svagheter och övertramp i religionens namn och kristiserar dessa brister som vore de representativa.

Så enkelt att ha den "rätta" hållningen och nästan per definition tillvita tron och religionen antiintellektuella och förnuftsfientliga hållningar.

Lyssna och tänk!

Hedeniuspriset skriver Humanisterna om på detta sätt: Förbundet Humanisterna instiftade Hedeniuspriset 2000. Priset är uppkallat efter Ingemar Hedenius, religionskritiker och professor i praktisk filosofi som redan 1949 startade en intensiv debatt om tro och vetande. Syftet med priset är att dels hedra minnet av Ingemar Hedenius och dels uppmärksamma personer som arbetar och verkar i Hedenius anda.
Till mottagare utses en person som i Sverige under året främjat humanism, rationa¬lism och vetenskaplig kunskap. Särskild vikt skall fästas vid insatser som befrämjat en kritisk granskning av religion i dess olika former, pseudovetenskap, irrationella och inhumana föreställningar och traditioner.
Tidigare pristagare är Per Kornhall (2008) PC Jersild (2007) Björn Ulvaeus (2006) Lena Andersson (2005), Barbro Westerholm (2004), Hans Alfredson (2003), Georg Klein (2002), Sholeh Irani (2001) och Dan Larhammar (2000).

Martyrernas dag

Annandag Jul. Snart högmässa. Föreberedelserna är avklarade. Annandagen är en dag för martyrerna. För dem som led döden, gav sitt liv, för sin tro. Den helige Stefanos är den förste. Stenad till döds. Den gulliga stämningsfulla julen störs redan på annandagen av en realism som kan skrämma. Det går knappast att upprätthålla tron på den av naturen goda människan. Ondska och hat är starka krafter som inte släpper sitt grepp.

Det kostar på att bli gripen av budskapet. De som vill leva efter kristendomens kärleksbudskap blir provocerande för en värld med andra mallar och normer.

I Strängnäs kyrka har man inrättat ett sidokapell för vår tids martyrer. Väl värt ett besök. (Tidningen Folket skrev inför invigningen år 1999.)

Romantiken och idyllen leder vilse. Idealism och naivitet likaså. Insiktsfull realism är ordet för dagen.

Idag ber man i kyrkorna:
Herre, vår Gud, du gav den förste martyren Stefanos nåd
att be för dem som stenade honom;
– lär oss att älska våra ovänner
och förlåta dem som står i skuld till oss,
så att vi i ord och handling kan vittna om din Son,
Jesus Kristus, vår Herre och Gud,
som med dig, Fader, och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.

Helgad mänsklighet

Ur ny predikan på ordrik
Midnattsmässan den 24/12 i Olaus Petri kyrka:

Nu står vi på ängarna utanför Betlehem
med arbetsfolket, herdarna vaktar hjorden
Hade de bott i Sverige av idag
hade de kanske jobbat på naturvårdsverket
eller haft en renhjord att passa
Så öppnar sig verkligheten
En ängel står framför dem
Herrens härlighet lyser
Herdarna grips av stor förfäran.

Den lysande härligheten
handlar om gudomlig glans och ära
I herdarnas värld kunde det
skina, lysa och stråla nära Gud
Vi kan med dom känna förundran och bävan
Den som kan förundras och hisna kan också tro
Förundran och bävan, är trons och religionens förutsättning

Och sedan förkunnas glädjebudskapet:
En frälsare är född, Messias Herren
Texten lär oss: Den som är betungad
och fängslad av vad det än kan vara
sjukdom, livsleda, övermäktigt arbete,
värk, sömnstörningar, brist på mening
kan i sin kropp, i sitt liv märka
vad hoppet och glädjen betyder.

Herdarna skyndar sig till Betlehem
och där finns barnet, Maria och Josef
Herdarna prisar och lovar Gud:
Allt var så som det hade sagts dem!

Julevangeliets text ger tecken och visar vägen
till en större verklighet: Allt är inte vad det ytligt
ser ut att vara!
Julevangeliet handlar på ett plan om ett barns födelse
På ett annat plan om hur Gud blir människa
och helgar hela mänskligheten.

Expressendebatt om dödshjälp

Kyrkans Tidning lyfter fram debatten i Expressen mellan justitiekanslern Göran Lambertz och biskop Antje Jackelén. Frågan som diskuteras är den om dödshjälp. Lambertz vill inte att religionen ska påverka frågan, bland annat med hänvisning till begrepp som synd vilket kan skuldbelägga. Biskop Jackélen hävdar att dödshjälpsdebatten skulle utarmas "på ett alldeles onödigt sätt" om religionen hölls utanför.

Läs inläggen som också blir till inlägg om den allmänna dragkampen om religion som privatsak eller som delaktig i det offentliga. Här är Göran Lambertz inlägg och här är Antje Jackélens.

Muslimsk vinkling provocerar

Halal-TV avslutades med en tillrätttalagd diskussion. Med förflyttningar i studion och byte av samtalsdeltagare fram och tillbaka blev det en egendomligt styrd avslutning. Men det fanns synpunkter av intresse. De sekulräa krafterna vill inte se religionens perspektiv speglad geneom trons människor. Journalister är höjda över misstanke och kan därför få härja mera fritt.

Varför det sekulära skulle ha mer att erbjuda eller stå över ett religiöst perspektiv återstår för public service-debattörerna att visa. Devrim Mavi, chefredaktör Arena och Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT tillhörde de som anlade ett kritisk perspektiv. Andreas Malm, författare, gav uttryck för en mer tolerant hållning och menade att det luktade sovjetstat och censur när man inte vill tillåta denna mångfald.

Ingen drog pralleller till forskning där man försöker redovisa förutsättningarna för sitt undersökande perspektiv och därmed ge alla som tar del bemyndigande att själva värdera partiskheten. I TV-serien redovisades ändå något av förutsättningarna för de tre beslöjade programledarnas verksamhet. Och vi som tittade visste någorlunda vad vi gav oss in på.

Mest avslöjande var ändå att programidén var köpt från Holland! Det visste inte jag och troligen inte så många andra heller. Det originella greppet kändes genast mer sökt. I Holland har De Meiden van Halal från 2005 och 2006 fått stor uppmärksamhet och sades det - uppskattning!

Symbolisk kamp skola-kyrka

Kulturkampen rasar. Frågan är egentligen mer symbolisk än reell - det handlar åter om skolavslutningar. Mer symbolisk eftersom frågan det egentligen handlar om är hur sekulriserat vårt samhälle ska och ska vara. Och om vad relgigionsfriheten faktiskt tillförsäkrar människor av rätt till religionsutövning. Eftersom den kristna kyrkan är kollektiv till sin natur kan den inte praktiseras i hemmets garderober annat än som enskild bön. Och trons konsekvenser syns i samhällslivet och har samhällspolitiska konsekvenser, så tro och kyrka inte reduecras till en fråga om privatmoral.

Jimmy Fredriksson skrev den 20/12 i GT följande slutkläm i en ledarartikel:
Kyrkan är måhända ett kulturarv, med det är inget som en demokratisk svensk skola bör bli en del av.
Barn och ungdomar ska inte smygindoktrineras av kristendom lika lite som av islam. Framför allt ska det inte ske på skoltid.
Kyrkan är ingen symbol för det som skolan bör stå för:Kritiskt tänkande, jämlikhet mellan könen, tolerans och respekt för alla olika människor.
Kyrkans historia vittnar i själva verket om motsatsen.
Skolan behöver inte kyrkan. Det borde vara en rättighet för eleverna att slippa skolavslutningen i kyrkan. Det borde vara en skyldighet för rektorn att se till att det blir så.

Skolan blir naturligtvis inte en del av kyrkan för att man någon gång per år håller en avslutning med ett mindre inslag där psalmsång, bön och präst förekommer.

Kyrkan är inte en symbol för kritiskt tänkande trumpetar Fredriksson. Schablonbilden är naturligtvis sådan där man alltid hänvisar till häxbränning och inkvisition. Historien har inte alltid varit ljus. Men, trots det är hela den västerländska akademiska världen uppvuxen i kyrkans hägn och fortfarande finns få rörelser med sådan utbildningstradition med egna universitet och med en hög standard t ex vad gäller historisk kritisk metod och skolning. Och vad gäller tolerans och respekt undrar man vad Fredriksson jämför med? Vilka historiska fyrbåkar för människovärde och rättvisa står sig kyrkan slätt i jämförelse med? Politiska ideologier? Partier? Stora företag?

Skolan kanske inte tror att den behöver kyrkan. Men elever har både enligt barnkonventionen rätt till andlig utveckling och en frihet till religion. Att bara stryka ett streck över det och låtsas som om dessa rättigheter inget vore värda, är inte någon vidare värst tolerant hållning. Sekularism är ingen värdeneutral hållning som Fredriksson tycks mena. De flesta av oss har accepterat att vi i Sverige håller oss med en "praktisk ateism" i samhälle och skola - men någonstans finns en gräns för marginalisering av kristen tro och tradition. Om inte annat för att de unga ska kunna ta del av och förstå något av svensk litteratur, musik och historia. Fredrikssons hållning gör eleverna arvslösa.

East is east

Långfilmskvoten för december är redan uppfylld. Och helgerna ligger fortfarande framför. Tänk om man varit förutseende nog att föra bok över alla filmer man sett. Minnet är ju inte pålitligt och en och annan film har man sett trots att titel och skådespelare för tillfället trillat ur minnet. Det som en gång var underhållande kan idag te sig omöjlig att dra på mun åt. Och annat har jag vuxit i och njuter storligen åt vid förnyad bekantskap. Som några av Fellinis filmer vars burleskerier och geniala betraktelser bara blivit bättre med åren (i takt med egen mognad).

Men sevärda filmer finns det många andra som gjort. De som inte sett Damien O´Donnells
East is east (1999) borde genast göra det. En uthyrare skriver: George är en stolt pakistanier som är gift med den engelska kvinnan Ella. Hon har skänkt honom sex pojkar och en flicka. Familjen driver en liten Fish & Chips-butik i Manchester. Lyckan borde vara total om det inte vore för det lilla faktum att pappa George vill att barnen skall fostras i den pakistanska kulturen, något som de värjer sig emot med all kraft.

En film med känsla om kulturella spänningar i en engelsk familj. Pappan försöker leva upp till rollen som patriark och god muslim. East i east är rolig, vemodigt och samtida med brådmogna ungdomar och uppror. Sevärd och tankeväckande om den desperation och vanmakt som uppstår när verkligheten inte längre stämmer med det man lärt sig, det man kan och vet. Kan utgöra underlag för samtal om värden och värderingar i ett mångkulturellt samhälle. Samme regissörs Heartlands är en rörande liten "roadmovie" om en man som försöker vinna tillbaka sin fru.

Love´s brother (2004) är en annan välkomponerad film som jag såg häromdagen om några italienska bröder i Australien. Angelo den äldste har svårt att hitta en fästmö och skriver till Italien för att få en flickvän. Det är bara det att han skickar fotot på sin yngre bror. Och flickan i Italien gifter sig med Angelo i ett Mariage by proxy, ett äktenskap där den ena parten inte är fysiskt närvarande. Ett historiskt fenomen sammanhängande bland annat med emigration. Jan Sardi har regisserat.

För övrigt anser jag att teater är en diskriminerad konstform i televisionen. Vem minns inte The Life and Adventures of Nicholas Nickelby som spelades av The Royal Shakespeare Company i en otrolig uppsättning 1982. En föreställning man aldrig glömmer... Så fick den flera utmärkelser (Tony, Emmy)

Hur många julbord är Du uppe i?

Julbord två dagar i rad! Bordsgrannens fråga kommer naturligt: Hur många julbord har Du ätit? Vi beställde en exotiskt julbuffé istället, sa han, och verkade nöjd med det Asien hade att erbjuda.

Några julbord har det blivit. Skinka, rödbetssallad, sill i olika inläggningar, köttbullar, lax, revbesspjäll och så håller det på. Ala har något eget. Hos oss är det oxtunga och grönkål enligt Halländsk modell. Ett bra diskussionämne vid kaffeborden med saffransbullar och pepparkakor. Vad har Ni på Ert julbord som är annorlunda? Lammskalle? Gotlandsdricka?

Andra år har det blivit fler julbord. Men jag vet att man är ett större sällskap kan det vara bra att boka i november. Jag bokade evenemanget för en förening i slutet av november och då fanns det bara några få möjligheter kvar.

I vår del av världen kan det ibland kännas som om vi äter oss in i julen. Ett alternativ är förstås att blogga hela tiden, att skicka text ut i etern (ålderdomligt ord) så länge och flitigt att man glömmer tid och rum...och alla julbord.

Ett tack till volontärer

Året går mot sitt slut. Dags för ett tack till Er som är frivilliga, eller som vi numera säger: volontärer! Nog finns det andra belöningar än det muntliga tack jag kan förmedla. I den kristna världen är begreppet tjänandets glädje ett välkänt och av många verkligen upplevt uttryck. Att vara andra till stöd och hjälp ger tillfredsställelse och glädje, många vittnar om saken.

Tack kan spridas för vinden. Vart vi än vänder oss hör vi någon tacka. Vi bockar och tackar. När vi får växel tillbaka, ja redan när vi tvingas betala tackar vi för nöjet att bli av med pengar. Så vi är nog ett fromt och pliktuppfyllande släkte. Hur står det till, undrar vi och får ett tacksamt svar: Tackar som frågar! Jo, jag tackar jag!

När vi umgåtts lite med mer varandra tackar vi för senast. Tack själv, kommer svaret. Tacktal hålls. Det tackas överallt: för nobelpriser, belöningar, utmärkelser, presenter, kalas, konserter, vinster, bra matcher osv. Tack till den som gjorde detta möjligt. Tack till familj och vänner...

Hackande och smattrande tack har vi hört. Tack, tack, taaaack, ack ack. Och en och annan förstärker sitt tack med små garnerande tillägg som söta du, lilla vän. Vi tackar högt med väldig volym och vi tackar lågt med ett mummel ur mungipan.

Är det då alltid så lätt att visa sin tacksamhet? Nej. Man skruvar på sig för att man inte vet hur man ska få till det. Osäker på hur uppskattningen ska landa. Tänk om personen inte själv är nöjd, och så kommer vi med tack. Hur blir det? Vi tackar i alla fall!

Kanske kunde man säga det med "rosor och inte i ord". Eller med gester. Ordlösa tack har vi fått ibland. Den tacksamme närmar sig och demonstrerar hur stor hans tacksamhet är. Slår ut med armarna så fam,nen ska rymma hela världen, ett ofantligt tack. Eller lägger händerna i kors över bröstet. Ett hjärtligt tack. Vi niger, knixar, nickar, bockar och bugar som tack. Vi klappar om någon, dunkar i ryggen. Ja inte bara tacksamheten utan även tacksamhetens uttryck tycks inte ha så många gränser.

Tacka har i vårt språk flera betydelser. Vem skulle inte vilja guldtacka någon, bara tillgångarna fanns. Och ett vårt språks elegantaste och vitsigaste tacktal är kanske en vandringssägen. Men det ska ha hållits av en grosshandlare Lamm hos Kamrer Bagge: Lamm får tacka Bagge! Ni kanske inte skulle gilla om jag lånar den, anspelar på den? Får herde tacka? Herde tackar får? Herde får tacka?!

Har man bara sig själv att tacka, då handlar det nog inte om uppskattning och erkänsla. Och den som tackar för sig, säger mest att nu blir det inte mer. Ibland kan man till och med tacka sin smala lycka för att man verkligen gick hem.

Skulle mitt tack kan upplevas som att...det är som vanligt bara hans eviga tackande det handlar om – då skulle mitt Tack inte landa där det borde. Och vi har tendenser att undervärdera våra insatser. Ibland kläcker vi av bara farten ur oss fraser som: det är ingenting att tacka för. Men det kan också betyda att vi blygs över att få ett tack för något vi fann så självklart och naturligt. Så här är vi, vi bara är sådana, och då finns det ju inte mycket att vara tacksam för, eller?

Även om Ni kan vara blygsamma när det gäller betydelsen av Era insatser – så är de av mycket stor vikt för församlingen, för sammanhållning och gemenskap! Det vet jag som får höra mycket om hur värdefullt det är att någon kokar kaffe, välkomnande tar emot, räknar en kollekt, stöttar, ställer upp som ledare, hälsar på någon, håller om och värnar, går på hembesök, ordnar på hemmet, dukar och serverar, pyntar och gör fint, skriver, delar ut… Insatserna är mångfaldiga och faktiskt storslagna! Ett evangelium i handling.

Stor TACK till Er som arbetat för församlingens bästa detta år. TACK för uthållighet och tålamod, för förståelse och välvilja! TACK för aldrig svikande vilja och entusiasm.

Ytterst går vårt tack och vår lovprisning till Herren som slösar sin kärlek över oss alla! Honom får vi också tacka för varandra och för glädjen att få tjäna och vara till nytta i arbetet för Guds rike! TACK!

Hur blev det 18 december?

18 decemeber! Hur kan dagarna mellan augusti och december bara farit iväg? Dags att börja tänka på det Advent handlar om, en förberedelse inför julen. Ska det verkligen bli jul i år?

Mycket har hänt och blivit gjort, men har det bestående värde? Nog verkar det ibland som om arbetsuppgifter mera genomförs för att hålla tiden och flödet av nya frågor och uppgifter stången.

I vissa lägen lyckas jag ta initiativet. Då driver jag på så gott det går bland alla upptagna och inbokade människor och våra kalendrar dansar digitalt och analogt. Uthålligt står jag kvar i vattenfallet med händerna lyfta. Inte för att dyka uppåt, utan mer för att hejda det som faller ner i en ändlös, aldrig sinande flod av nya frågor, enkäter, möten, PM, underlag, direktiv, rapporter, texter, tidskrifter, sammanträden...

Och mitt i allt detta - ögonblick av ren glädje.

Husdjuren i Malmö: kackerlackor!

Att Hyresgästföreningen i Malmö inte begärt tvångsförvltning av lägenheter för kackerlackor snarare än människor är obegripligt. Dags att flytta fram positionerna. Kräv männsikors rätt att bo anständigt! Tvinga inte stora familjer att ofrivilligt behöva dela bostad med horder av insekter som kackerlackor. Lortsverige får bara inte återkomma!

Uppdrag Granskning ska ha allt beröm de kan få för detta reportage. Vakna kommun! Vakna miljöförvaltning!

Bra rutet, Alf!

Alf Svensson, den förre partiledaren för kristdemokraterna, tycker i en debattartikel i Svenska dagbladet att det nu får vara nog med dumheter. Anledningen är att en rektor i Småland har hindrat en skolavslutning i kyrkan.

Skolverket är tvehågset. Möjligen kan man ha skolavslutningar i kyrkor. Så här skriver man från verkets sida: Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är det förbjudet att mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning. Gudstjänst eller religiös andakt är sådana sammankomster som faller under denna bestämmelse. Verksamheten i den offentliga skolan får inte utformas så att eleverna utsätts för påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning.

Om målet för skolavslutningarna vore att göra elever till aktiva kristna har man helt misslyckats. I så fall vore ju landet fullt av troende vid det här laget. Istället är Sverige ett av världens mest religionspassiva och sekulariserade länder. En gudstjänst har inslag av bön och förkunnelse - det tillhör den kristna religionen. Att vara med vid ett sådant tillfälle innebär inte att man som elev utsätts för "påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning". När man tror att elever måste skyddas från att höra en präst be i församlingens kyrka tillmäter man själva den delen av skolavslutningen en oerhörd betydelse. Tänka sig!

Alf Svensson kan avfyra verbala haranger med must och kraft. Han skriver: Vad håller vi på med i vårt land? Har dumhetens fundamentalister, om de nu sitter i skolstyrelser eller i andra kulturvårdande sammanhang, för avsikt att göra barn och ungdomar urarva vår tradition och vår kultur?
I svettdunstande idrottshallar eller i urtrista och stämningsbefriade lokaliteter ska terminsavslutningar tydligen ske. Och föräldrar och allmänhet har fått sig itutat att ”tiga är bäst till lags”.

Bra rutet, Alf!

Att läsa och skriva - en fråga om andlighet

Vid Barnrättsakademins konferens om Barns rätt till andlighet den 9/12 hade jag en liten presentation med ett kyrkligt perspektiv på barnens rätt. Föredraget finns att ladda ner från hemsidan. Här min inledning:

LeClézio berättade i sin nyligen hållna Nobelföreläsning (återgiven i Svenska Dagbladet) om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på
floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en
bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok
och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid
omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta
sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det
våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i
skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på
golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar
som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som
jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år
skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han
påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna
problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern
och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga
rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad andliga
frågor. Det handlar om förutsättningar för ett gott liv även i inre
mening.

Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som
uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där finns ett nytt
medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig, samtidigt som
han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än
det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags
enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Det gäller andliga frågor eftersom kampen mot svälten och
alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar
för det kollektiva allmänmänskliga, för samhörighet och gemenskap.
Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin
egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och
Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho
anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av
törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en
människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant
för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen
Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan
flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli
påtagligt närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett
barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir
till människa, det vi kallar inkarnation. Konkret lägger sig Gud, den
upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början
fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och
barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas snart att dela villkor med
världens alla flyktingar...
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Här (från Dagen) några fler röster om barns rätt till andlighet!

Teologi hämmar integration?

De teologiska ämnena får kritik, berättar Kyrkans Tidning. Det tycks som om Högskoleverket vill förändra innehåll och ämnesindelningen i teologi och religionsvetenskap. Efter sin senaste granskning skriver man i sitt pressmeddelande: På många lärosäten är man medveten om att kunskaper om världsreligionerna och om religionens funktion i olika samhällen ger en värdefull kompetens.

I Rapporten finns följande passage som pressmeddelandet utgår ifrån:
Anpassning till arbetsmarknaden
På många lärosäten finns det medvetenhet om att kunskaper om världsreligio-
nerna och om religionens funktion i olika samhällen, såväl på kollektiv som
individuell nivå, ger en värdefull kompetens inte bara för lärare som undervisar
allt mer heterogena klasser utan även för envar som arbetar i samhällets tjänst.
Studiet av kristendomen sker i dag oftast inom kurser som endast behandlar
den religionen, medan studiet av andra världsreligioner sker inom ämnet reli-
gionshistoria och utan att kristendomen behandlas. Detta kan inte bidra till
integreringen av olika etniska grupper i det svenska samhället utan risken är,
att ett redan existerande avstånd grupperna emellan förstärks.

Att man vill styra effekterna av undervisningen genom att de ska gynna integration verkar märkligt. Gör man samma bedömning när det gäller historia eller litteratur? Nordiska språk blir ju liksom omöjliga, eller...? Och hur vet man vad som påverkar integration i positiv mening? Har teologi alls någon relevans i sammanhanget? Dtta är förmodligen bara ännu ett sätt att förhindra kristendomen att någonstans spela första violin. Ska teologerna med kristendom som specialitet stilla flytta på sig och sätta sig någonstans mitt i stråksektionen? Inte för att studier i andra religioner behöver undermineras eller negligeras. Någon borde fråga sig om jämförande religionsstudier alltid är att föredra.

I rapporten beskrivs och ifrågasätts behovet av kulturell förkunskap (känna till kristendomen i luthersk tappning, vara förtrogen med viss "svensk" litteratur).

Och man (?) skriver bl a att: I min egen kvalitativa förstudie om hur studenter med annan etnisk bakgrund än svensk och med annan religiös tillhörighet än luthersk-kristen upplevde mötet med teologiska institutionen i Uppsala, visar ett av resultaten att studenter är
kritiska till fördelningen av utrymmet för olika religioner. Bland annat ifråga-
satte informanterna att den kristna religionen ges så stort utrymme...

Snö och sinnesro

Tredje söndagen i advent. Snön förvandlar den grå vardagen till juliga vykort. En känsla av overklighet smyger sig in när träden är ypperliga konstverk där det gnistrar och lyser. Jag tackar konstnären!

Jag är ännu helt oförberedd på att julen snart är här. Hur ska man hinna? Kanske kan bredbandet hjälpa till nu när det börjat fungera. Men Bolaget som skulle fixa det som var fel hörde aldrig av sig för att kolla om jag fick igång internet. Än mindre har Glocalnet förklarat vad som gick fel. Pulsen går upp bara jag tänker på det som varit av strul och haveri. Mer än en halv månad utan uppkoppling borde ge en god återbäring som kan spenderas på julklappar?! Eller skänkas till internationell solidaritet.

Bäst jag ger mig ut och går så att sinnesron kan återvända. Snart börjar ju högmässan så att jag kan lyfta av det som skaver och tynger. Och ge plats för tacksägelse och lovsång.

Kristdemokraterna i marginalen

I dag står det klart i opinionsundersökningen att sverigedemokraterna än en gång får fler sympatisörer än kristdemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver reportern Lena Hennel, efter att ha kommenterat de stora partierna, bland annat: Sverigedemokraterna får i dagens mätning 4,5 procent i opinionen. Det är andra mätningen i rad som partiet ligger över riksdagsspärren.
–Sverigedemokraterna är nu en kraft att reellt räkna med. De här blockbildningarna ökar sverigedemokraternas möjlighet att profilera sig. Det blir svårare för de andra partierna att dansa fritt, säger Sören Holmberg.

Blocken står emot varandra. Det tycks som om det vore något att bli glad över, som om det vore ett demokratiskt framsteg. Men i en partidemokrati som den i Sverige blir blockpolitiken ytterligare ett steg bort från väljarna. Dels kan man få något parti som blir vågmäsatre - ett egendomligt parlamentariskt problem. Dels blir ett partis vilja överordnad folkets och därmed styr minoriteten av få (ibland mycket få) aktiva partimedlemmar. Partiuppgörelserna sker dessutom (och förmodligen med viss nödvändighet) med avsteg här och där från partilinjerna...och det väljarna ville ändrar och förfogar partiet över.

Tydligast är partimodellen genom att partiets kandidater gäller. Andra göre sig icke besvär. Som Sofia Nerbrand nyligen underströk på SvD:s ledarsida: i Sverige hade Obama aldrig blivit vald.

Hur det står till i Sverige tål att fundera över. Vi skiljer ut oss ur det europeiska sammanhanget när kristdemokraterna åter blivit ett marginalens parti. Men om svårigheterna hör ihop med prefixet krist eller med politiken vet väl ingen.

Kollekter är ovälkomna pengar

Kontanter är ett problem och det kostar verkligen för dem som tar emot pengar. Svenska kyrkan får betala omfattande belopp bara för att lämna ifrån sig kollekterna och få dem räknade. Ja de är ju räknade från början men banken som tar emot kontrollräknar ju och tar rejält betalt för detta.

Om vi ska ha pengar, mynt och sedlar, så ska det inte behöva kosta skjortan att sätta in dem. Servicen blir allt sämre och kostar allt mer. Nu skriver även Svenska Dagbladet om saken. Kyrkans Tidning borde göra en uppföljning av den kyrkliga vinkeln. Många församlingar kämpar med problemet att föra kollekterna vidare.

Vi ska ju inte behöva låtsas som om söndagens kollekter vore dagskassor för att få något rimligare avgifter, eller hur?! Att kunderna tvingas betala avgifter för att landets kontanter ska hanteras av dem som har till uppgift att hantera pengarna blir absurt! Kortavgifter smygs in här och där och varje insättning belastas med allt dyrare avgifter.

Hotet är alla rån. Det är skälet till att man inte vill hantera kontanter. Svenska Dagbladet skriver: SEB uppger att av 175 kontor har 20 upphört med kontanthanteringen och att ytterligare 10 gör detta vid årsskiftet. Uttag och insättningar måste ske via automater.Under 2008 har antalet bankrån i Sverige mer än fördubblats till cirka 100. Ytterligare ett skedde mot Swedbank i Växsjö på fredagen.

Ska brottsligheten avgöra att bankerna inte vill ha med reda pengar att göra? Vad säger politikerna, polisen, bankinspektionen? Och vilka alternativ finns? Under tiden blir det allt dyrare att förmedla den hjälp kollekter utgör till de behövande.

Svenska kyrkan får nog starta egen bank.

Barn är andliga varelser

Barnrättsakademin i Örebro höll häromdagen ett seminarium om barns rätt till andlighet. Man ville uppmärksamma frågan utifrån Barnkonventionen som i fyra artiklar framhåller rätten till andlig utveckling. Det borde komma som en väckarklocka för personer och krafter som försökt hålla tillbaka andligheten som trossamfunden vårdar och värnar i vår tid. Frågorna bör oroa dem som velat låsa och stänga om andligheten, de som försökt förvisa all tro, och andligt liv förenat med praktiserad tro, in i en snäv privat sfär. Barn är faktiskt mycket andliga varelser!

Tidningen Dagen ger ett referat av det som hände. Snart kommer också föredragen att läggas ut på Barnrättsakademins hemsida. När man funderar över ämnet är det viktigt att fråga sig om andlighet kan existera utan att man utövar den, har en praktik. I kyrkan finns den med allehanda uttryck som i gudstjänst och liturgi, som bön och lovsång, som meditation och kontemplation. Andigheten och hur den bör få plats och underbyggas hos barn kan man inte låta de sekulära krafterna kontrollera eller ta kontrollen över.

Mitt lilla korta inlägg (20 min) ska snart också finnas där. Jag hävdar att beprövad andlighet såsom den närs och fördjupas i den kristna kyrkan inte längre kan stängas ute från barns tillvaro i barnosorg och skola. Barn behöver ha tillgång till det stora och beprövade arvet. Hindra dem inte, säger Jesus, vilket jag kommenterar i ett tidigare blogginlägg med några av de synpunkter som fanns med i mitt bidrag.

Lucia som ljus motbild

Luciatåget av sjungande barn och ungdomar fyllde Olaus Petri kyrka två gånger i går kväll. Levande ljus och sång som också tindrade och sjöd! Det är sådana kvällar jag tror extra mycket på framtiden. Inspirerad och glad!

Vilka förmågor! Och som körerna har övat och lärt sig. Ungdomskören OPQ och de andra. De genomförde med bravur ett långt konsertprogram utantill. En sådan stund måste man bara gömma i sitt hjärta. Bra att ha när pessimismen och kriserna i världen tränger på. Som en ljus och livskraftig motbild. Ett hoppets tecken. Ljuset lyser verkligen i mörkret!

Om OPQ har jag skrivit här och där. Och de finns på bilder från Luciafirandet i Westminster Cathedral 2006.

Nu svär Gröning i kyrkan, dvs i Aftonbladet

Nu svärs det i kyrkan. Högt och ljudligt. Nu sägs det man knappt fått säga än mindre tycka på mycket länge utan att få på skallen. I självaste Aftonbladet hörs en ropandes röst. Inte längre som ur en öken utan för varje år med allt fler tillskyndare.

Skilj kyrkan från politrukerna, utropar kolumnisten Lotta Gröning. Hon skriver: Det är kyrkans avgift som får många att börja fundera över sitt medlemskap. De ifrågasätter vad de får för pengarna. De kanske aldrig går i kyrkan och har inte någon relation till Gud.
Den här kyrkoskatten (avgiften) är lite föråldrad, tycker jag. Kyrkan är skild från staten, varför ska då människor kyrkobeskattas? Varför sitter politiska partier fortfarande och styr kyrkan när den inte längre är statlig?

I sanningens namn måste man understryka att man visst kan vara med i en folkkyrka, en sådan som Svenska kyrkan, utan att tro på Gud. Man är med av solidaritet med vårt kulturarv, för kyrkomusikens skull, för att stöda arbetet bland gamla och sjuka, för diakonin bland ensamma och drabbade... Förläng gärna listan alldeles själv. Skäle är nästan lika många som det finns medlemmar.

Men Gröning antyder att tron på Gud hör dit och borde finnas med. Visst är det så. Varför tron på Gud är så blodfattig och svag i vårt land är en gåta ingen riktigt vet svaret på. Vi behöver fylla våra kyrkor med männioskor och tro. För vad skulle hända om Svenska kyrkan mest bara blev hus och beslutsapparat? Vi blev urfattiga och det andliga livet oändligt mycket svagare...

Gröning vågar fråga varför politruker, politiker och politiska partier fortfarande styr ett trossamfund som Svenska kyrkan. Det enda skälet som har bärkraft är väl att partierna ska vara kyrkans demokratiska inslag och därmed ge kyrkan lite legitimitet i den breda allmänhetens ögon.

Men som demokratiskt inslag är det svagare än svagt eftersom bara 10 procent ändå röstar. Och demokrati kan man visst ha utan de politiska partiernas styrning och kontroll. Partierna är sekulära - inte kristna - men vill ändå styra det stora lutherska trossamfundet. Partierna kan inte ge kyrkan legitimitet - den kommer från tron på Kristus och genom gudomlig kallelse. Kyrkan kan ändå fortfara att vara öppen och inbjudande, plattrösklad och tillgänglig!

Heja Gröning! Ställ nu frågan till partierna (partiet) hur man i ena stunden kan stå upp och utan darr på stämman besluta om trosbekännelser och böner för att i nästa strund inte tro ett dugg utan plötsligt ha blivit religiöst neutral. Det är den stora trovärdighetsfrågan. Skilj kyrkan från staten och från partierna, är väl den enda rimliga hållningen i ett sekulärt samhälle!

Finns Glocalnet?

Igår skulle teknikerna hos Glocalnet ha givit besked om...ja om vad? Om de kan hitta felet på mitt nedlagda bredband via känsliga instrument från Stockholm? Eller om de måste ha någon fysisk person som genom kroppslig närvaro faktiskt kontrollerar skåp och ledningar? Har Glocalnet någon utsänd som kan förkunna hopp och befrielse?

Kontakten med bolaget ligger ju på trons område, Jag tror att de finns eftersom jag samtalar, hotar och vädjar. Men det kan ju vara en fantasi. Bolaget, Glocalnet, kanske inte ens finns! Det kan vara en mänsklig konstruktion som skapts av min längtan efter det som ligger bortom min egen begränsade mänskliga förmåga. Jag kastar min förtvivlan och min oro mot Glocalnet som i upphöjd avlägsenhet låter mig hållas. Mer än två veckors bredbandstystnad har så upprört min själ att tron har fått sig en knäck.

Mina regelbundna gåvor och kollekter försvinner in i Glocalnets organisation och omvandlas väl till nya apparater och system? Jag ger ju regelbundet varje månad det jag kan för att få välgång och bandbredd. Jag ger av mitt så att också fler kan sträcka sig mot varandra och stå i förbindelse med, ja underkasta sig, detta Bolag.

Men de röster jag hör i telefonen blir allt mer surrealistiska. De skulle kunna vara en projektion. Min längtan leder till auditiva fenomen. Rösterna kanske bara hör hemma i ett vidskepelsens trossytem. Jag börjar ju någonstans ana att bredbandshumanisterna kanske kan ha rätt: Glocalnet finns inte!

Ändå har jag som troende gjort vad en efterföljare ska göra. Jag har kollat första jacket där bredbandet ska finnas. Jag har anslutit mitt modem. Jag har läst instruktionsboken, och jag läser i den dagligen och följer den. Jag lvere så som en god bredbandskonsument ska göra - ofta uppkopplad och vet att jag inte kan klara mig utan det. Och länge var jag som ett ivrigt vittne när jag omtalade dess alla förtjänster. Skas inte Du också bli en bredbandare? Ska inte Du anlita Glocalnet. Idag har min förkunnelse svarta drag. Den yttersta tiden är snart här då allt ska kopplas ner. Då vi ska bli helt avskurna från varandra.

Eftersom min vacklande tro på Glocalnet innehåller tvekan och tvivel, ett hälsosamt tvivel, kanske det ändå går att förena denna tro med det rationella tänkandet. Om Glocalnet verkligen existerar och har skapat det bredband jag uppfattar som den livsmening jag nu anslutit mig till - så väntar jag dag och natt ivrigt på Glocalnet ingripande. Om något till sist ändå händer så ska jag bekänna att Bolaget existerar.

Ett skapande och befriande handlande. Jag tror och hoppas ju fortfarande någonstans att Bolaget Gliocalnet ska finnas - trots allt som pekar i en annan riktning - jag tror verkligen på ett underverk, på ett mirakel. I dessa väntans yttersta tider.

Men konvertera ska jag nog...

Det inre ögat ska öppnas

Hittade i mina gömmor en liten sliten bok tryckt 1849 i Örebro. Den heter Hjelpreda för Menige Mans Barn wid inhemtande av Christendomskunskapen. Ett försök för hemmet och skolan af J.C. Flodman. Där kan man i företalet läsa följande tänkvärda ord om de ungas andliga fostran:

Catchesen är i allmänhet det första och sista målet för den underwisning, som meddelas Menighetens barn, icke blott den på ett eller annat sätt legde arbetarens, utan äfwen den wälbergade bondens. Men barnet måste i de yngre åren wänjas att bruka Catechesen så, att det sjelf kan utleta dess innehåll; den unga menniskan måste wäckas till eftertanka, till inre lif och rörelse, icke blott för att wid en wiss tid, t. ex. wid beredelsen till den första Nattvardsgången, i det allmännaste förstå Catechesen, utan så att tankeförmågan öfwas och skärpes, det inre ögat öppnas, och hon under hela den fortgående lefnaden mer och mer må kunna fatta salighetens kunskap.

Märk att det inte bara är att lära in det som är fixt och färdigt. Tankeförmågan ska övas och skärpas! Det inre ögat öppnas och salighetens kunskap ska i allt högre grad kunna fattas!

Glocalnet, vi kan inte fortsätta på det här sättet

- Gäller det detta nummer? Tryck ett. Gäller det...? Tryck två. Och så håller det på en stund när man ringer Glocalnet. Trevliga Olle, Ingvar, Robin och allt vad de heter ler med rösten så man ska vara lite mindre ilsken. Lungna, vänliga, trankilt och plågsamt förstående.

- Bredbandet ligger nere, säger jag med svart kontur runt rösten. Ni måste göra något. Jag vädjar och övertalar, förklarar och suckar. - Ja, vänta ett ögonblick, säger den vänlige unge mannen, jag ska se vad de har skrivit. Sedan blir man bortkopplad i 7 minuter under den tid då rösten nog dricker kaffe, tuggar tuggummi och sakta stavar sig igenom den växande datajournal jag numera har hos Glocalnet. - Kan man få läsa journalen, undrar jag för mig själv, och får därför inget svar. På sjukhusen får man minsann läsa vad de skriver i sina datorer om en, tänker jag. Och de är nog vänligare än det Ni klottrar ner. Någonstans måste ju dessa lågmälda personer avreagera sig.

Jag kan tänka vad det står. Redan dag tre hotade jag med att byta leverantör. Hjälpte inte. Jag sa att jag hade datorn som arbetsredskap och MÅSTE kunna komma ut på nätet. Det båtade föga, som man plägade uttrycka sig före nätets tid. Det står nog att jag är en besvärlig, otrevlig och förtvivlad typ som desperat längtar efter att komma ut på nätet. Nätmissbrukare, bloggberoende som inte kan göra något meningsfullt utan sin bredbandskrycka.

Efter en vecka får jag rådet at skaffa ett nytt modem för att pröva om det gamla ändå inte gått sönder. Efter en rundresa till stadens datorhandlare där alla ler medlidsamt mot idioten som tror att de i affären lånar eller hyr ut modem. Kräv att de skickar ett nytt.

Jag går hem henom snön och slår en signal till Glocalnet. - Om det gäller... Tryck ett. Jag slår näven i fönsterbrädan så det värker. Något måste jag bara göra för att avreagera mig. Jag har nämligen för länge sedan passerat böenestadiet. Till slut svarar en Nisse eller Pelle eller vad han nu heter. - Det var inget krav att Du skulle skaffa ett annat modem, försöker han inbilla mig nu. -Jasså och varför sa Du inte det förra gången, undrar jag med gråten i rösten. Det har tagit mig mer än en timme ute i ovädret för att försöka få fatt på det där...jämrans...modemet. Och just då får jag lust att med våld köra in telefonsladden i eluttaget. Lite fyrverkeri kanske kan få fart på andarna.

Dagen efter, en fredag, får jag ett SMS att man sänt modemet till mig. På måndag har det inte kommit än så jag ringer mina telefonsupportrande pojkvänner. - Nej, jag ser här att det inte är sänt än. - ÄR DET INTE SÄNT ÄN. DET ÄR JU MÅNDAG, skriker jag förtvivlat. Ni SMS:ade ju i fredags att det var skickat. - HM, jaha, hmpf, nej det var nog bara så att..att en beställning lämnats du vet till dem som sänder ut modem. Det gör vi ju inte själva. Ridån går ner för det samtalet.

Nu har jag väntat på att teknikerna ska göra vad de skulle ha gjort i förr veckan. De skulle ha ringt tillbaka idag, men gjorde det inte. Jag fick ringa själv, men då hade teknikerna slutat att svara i interntelefonen, sa den unge mannen.

Vilket bolag är det som jag nu inte haft bredband ifrån i mera än 14 dagar? Trots att jag betalar för varje megabyte. Glocalnet. GLOCALNET! Snart ropar jag ut det på taken och ber på mina bara knän att telia ska ge mig ett hyfsat erbjudande.

Nu fattas det bara att någon varit i vårt hus för att koppla in någon annans bredband och helt utan att veta det kopplat bort oss. Bredvid datorn blinkar modemet grönt i sina försöka att förgäves hitta internet... Jag dunkar mitt huvud i väggen. Det gör ont. Men värken får det hela att te sig lite mindre surrealistiskt. För stunden. Snart är det dags att ringa igen...

Vi måste nog göra slut med varandra, eller vad säger Du Glocalnet?!

Barns andlighet

Jesus, barnavännen, ställde barnen i gemenskapens mitt. I dem såg han mer, han såg öppenhet för det andliga och för det gudomliga. Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."

Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Nattlig skrivmaskin

Härom natten skrev jag på en skrivmaskin av trä med nedslitna bokstäver. Den var som en hyvelbänk på ostadigt underlag. Orden var svåra att stava då det inte gick att se vilken kloss som motsvarade vilken bokstav. Rätt var det var for skrivmaskinsbänken iväg och jag fick mödosamt hålla fast den bäst jag kunde. Skriva skulle jag.

När orden blev till syntes de på en bildskärm uppe till vänster i mitt synfält. Först kröp de fram som en svart orm av kantiga, knaggliga och oslipade meningar. Snart nog förvandlades alla ord till rörliga bilder där meningarna blev till tåg som for fram i grönskande djungler. Med översinnligt intensiva färger levde och frammanades den berättelse jag hamrade fram. I drömmen.

Skolkyrkan och klantigt beteende

Kyrkornas närvaro på skolor ifrågasätts regelbundet av Humanisterna. De vänder sig mot den påverkan som den närvaron utgör och tycker att det ger kyrkor och samfund fördelar i förhållande till andra.

Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.

Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.

Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.

Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.

I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!

Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!

Dålig religion...och bra

Finns det god religion och dålig religion? Säkert. Avarter och sekter kan spinna loss och fara vilse. Det religionen gör är att den erbjuder ett sätt att leva, en praktik. I den ingår ett utövat andligt liv. Vi tar emot mönsterberättelser ur Bibeln där kärlek och mednmänsklighet, vilja till att leva sig in i andras situation och barmhärtighet närs. Vi får bilder för förlåtelse, samhörighet och gemenskap, för nåd och försoning. Och vi får insikter om att vi är älskade!

Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!

Andlighet eller religion

I den akademiska världen har barns andlighet blivit ett alltmer laddat forskningsområde. Man kan säga att det pågår en debatt inte olik den om hönan och ägget - men nu om andlighet och religion. Är andlighet en disposition hos människan eller är människan religiös till sin natur och utvecklar därefter olika former av andlighet?

Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.

Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!

Ckokladjesus i guld

Svenska Dagbladet är en tidning som också levererar goda (?) nyheter. Idag skriver man följande: Jesus är god – men han ska inte ätas upp. Det tycker i alla fall inte tyska kyrkan, som riktar hård kritik mot godisavbildningen av Guds son i choklad, vilken nyligen kommit ut i affärerna.

Dagen har samma nyhet. Och Reuters uppmärksammade historien för några dagar sedan. Tillverkaren och chokladfabrikören Frank Oynhausen berättade där att: thousands of people have put in orders for the figures wrapped in gold foil. But church associations expressed dismay.
"It is terrible that Jesus is being wrapped up in gold foil and sold along with chocolate bunnies, edible penguins and lollipops," said Aegidius Engel, a spokesman for the archbishopric of nearby Paderborn.
"This is ruining the symbol of Jesus himself," he added.

Vill man läsa mer om hur företaget resonerar när de vill slå ett slag för Jesus gentemot Jultomten hittar man det på hemsidan http://www.goldjesus.com/.

Det här är inte enda sättet man kan framställa Jesus på som något ätbart hävdar företaget. Stollen eller Christstollen är en tysk juldelikatess och man hänvisar också till King Cake ifrån Louisiana som båda har symbolisk bakgrund.

Jesus kan naturligtvisa framställas i choklad likaväl som i kitschig plast. Cavallaros har tidigare ställt ut Jesus i choklad. Om det skrevs: Cavallaro's latest contribution to culture is a six-foot tall, anatomically-correct milk-chocolate sculpture of Jesus Christ. His confectionary Christ is made with more than 200 pounds of chocolate, containing approximately 480,000 calories. (The artistic endeavor titled, "My Sweet Lord," can also give you 3,240 percent of the Vitamin A you need each day.)

Men det finns andra konstiga uttrycksformer. Korsfästelsen platsar den på en slips? Eller ska Jesus användas som stol? Man kan naturligtvis tolka detta som en fråga om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även om uppsåstet vore gott är inte det alltid avgörande för hur en produkt eller ett konstverk tas emot. Viljan att utmana finns där, att tänja på och flytta gränser likaså. Balanserandet på gränser och övertramp är inget nytt fenomen. Det följer inte bara religion utan alla slags värde- och normsystem.

Att mässans måltid skulle ersättas av en guldinpackad chokladjesus känns ändå helt avlägset. Och för mig är det ingen frestelse eftersom nästan all choklad ger mig migrän. Hur smakfullt smaskig chokladen än kan göras blir mitt slutomdöme: smaklöst!

Fortsatt bön om uppkoppling

Sakta viker ohälsan. Men irritationen framför skärmen tar tid att bli av med. Så jag ber fortfarande för allt möjligt. Just nu mycket för mig själv: ge mig tålamod att utstå det jag möter så att det jag möter inte gör det omöjligt för mig att möta det som sker med förväntan, nyfikenhet och...tacksamhet. Och nog ber jag om uppkoppling så att jag kan stå i förbindelse med dem jag vill och när jag vill. Utan att känna tvång att alltid vara tillgänglig eller uppkopplad.

Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!

Bön vid datorn

Först blev det hårdiskkrasch för några månader sedan. Och nu har bredbandet lagt av. Att ligga sjuk i hemmet utan att kunna surfa har blivit en värre pina än vad jag tänkt mig. Förr räckte det med thé och honungsvatten samt några böcker. Nu är det som om det inte längre duger.

Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.

Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...

Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.

Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.

Jag lovar och svär eftersom jag är invandrare

Skriva avtal om svenska värderingar - det vore något det! Per Schlingmann har redogjort för ett förslag som moderaternas framtidskonvent ska få ta ställning till.

Idén är oemotståndlig.

Kontrakt

1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.

2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.

3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.

4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.

5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!

6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.

7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.

8. Jag ska lära mig att stå i kö.

9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.

10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.

11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.

12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.

13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.

Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.

.........................................
förnamn efternamn

Befriar konsten från kyrkotillhörighet?

Konsten i kyrkan är fortsatt ett hett ämne. Alla dessa som nu får eller vill ställa ut i kyrkan - vilken är deras relation, vilka band har de? Eller är det så att etiketten konstnär förvandlar vem som helst till religiös kännare och orakel? Konstnären som vet bäst även om kunskapen om bekännelse och tro knappt är rudimentär... Uppenbarelsekunskap eventuellt?

Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.

Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!

Strunt är strunt om än i vackra kyrkorum

Utställningen i S:t Jacobs kyrka i Stockholm lyftes fram i kvällens avsnitt av Kulturnyheterna. Domprost Åke Bonnier påpekade att det faktiskt finns "ett tak" i kyrkan. Så man ska inte vara så förvånad att det kommer reaktioner, negativa sådana, angående konsten i kyrkorummet.

Svenskan skrev ju härom dagen: Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet.

– Men den andlighet som finns i alla konstnärliga uttryck upplevs på ett helt annat sätt när den finns i kyrkorummet, säger Eva Asp, som är den som valt samtliga konstnärer under året.

– Explosionsrisken är hög när konstnärerna lämnar galleriet och kommer in i kyrkan, ett allkonstverk i sig och så laddat av betydelser och berättelser. Jag kan inte tänka mig en större utmaning egentligen, säger Per Hasselberg.

Ibland undrar man varför det är så attraktivt att ställa ut konst i en kyrka. Varför inte i riksdagens eller olika kommunfullmäkiges plenisalar? Poliststationer kunde skapa samma konstnärliga spänningsfält som man efterlyser. Tingsrätten vore väl mumma? Eller Humanisternas möteslokaler kanske kunde passa? Direktionsrummen hos de stora bankerna och företagen. Teatersalonger? Sjukhusentréer och vårdcentraler?

Nej det är inte lika aktuellt, kyrkan är godtrogen och ofattbar öppen. Och erbjuder ett offentligt rum. Men strunt är strunt om än utställt i vackra kyrkor! Reflektion låter vackert. Övertalande vackert. Men vad är det som ger ny konst vetorätt över kyrkorummets uttryck? Varför ska tidigare konstnärers yttrandefrihet inskränkas?

Gratis utställningsplats! Översnälla herdar ställer upp med kyrkorummet. Och tillhandahåller garanterat stort uppmärksamhetsvärde när konstnärer (in spe?) tassar kring och rent av trampar över den goda smakens, dekorums, gränser. Sprid glitter präster om ni lyster, det glänser för stunden. Men det är något helt annat som består!

Avstå vigselrätten, skriver biskopen

Kyrkans Tidning innehåller idag ett debattinlägg som borde kunna kasta lite nytt ljus över diskussionen om Svenska kyrkan ska viga till könsneutrala äktenskap. Det är biskop Carl Axel Aurelius, domprost Karin Burstrand och professor Ola Sigurdsson som samlat sig till en gemensam opinionsyttring.

Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.

De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.

Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.

Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.

Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!

Kultur är mycket mer

Artikeln nedan är publicerad i dagens Nerikes Allehanda som svar på ett mot lokalkulturen kritiskt inlägg. Artikeln blir möjligen för flitiga stillsam-läsare en sorgligt tröttsam upprepning av tankar som redan funnits på min blogg. Men ibland behöver jag vrida och vända på tankarna innan de går in i papperstidningens värld. Så håll till godo eftersom Nerikes Allehanda inte har det goda omdömet att på nätet lägga ut viktiga texter från värdefulla avdelningar som kultur, debatt och ledarsidor. Men de bättrar sig nog om vi tjatar...?

Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.

Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?

Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.

Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!

Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!

Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!

Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.

Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.

Konst i kyrkan på egna villkor

Kyrkan möter konsten i Svenska Dagbladet. Mötet mellan konst och en kyrkas inre, dvs både interiört och dess tro och bekännelse, kan ge upphov till starka reaktioner. Som boende i landsorten kan jag oftast enbart ta del av somliga utställningar via trycksvärta. Vilket inte ger den bästa av utsiktspunkter.

Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver

Pang. Ordet har lyst från S:t ­Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?

Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.

Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.

Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?

Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.

En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?

Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?

Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.

Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?

Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.

Debattens höga tonläge

Motsatser finns som ett tillvarons grundmönster. Liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Och vi ser motsatserna som oförenliga. Månne det är skälet till att de som har en annan mening blir till, förvandlas till, meningsmotståndare. Den andre vars uppfattning man inte delar kan demoniseras. I ett antal frågor kan man bli behängd med, eller utrusta andra med, etiketter av nedsättande slag. Fiendebilder produceras på löpande band i vilka den utpekade fienden MYCKET sällan känner igen sig.

Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.

Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.

Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.

Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!

Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.

Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.

Kulturell storstad mot landsbygd

Storstaden versus landsorten är en uråldrig motsättning. Avundsjuka och mindrevärdesupplevelser kan höra hemma där. I den stora metropolen finns utbudet och mångfalden, valfrihet och rikedom tycks man tro. I provinsen är det just provinsiellt. Det partikulära är väl inte något negativt utan fastmer en tillgång? Kultur är inte heller reserverat för yrkesmänniskor och professionella utövare. Den breda odlingen engagerar de många, just i de lokala sammanhangen.

Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.

Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.

Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.

Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!

Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.

Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.

Ska man vara bäst eller räcker det att ha flest kompisar

Dansbandskampen i Strängnäs är en fascinerande tillställning. Fem dansband tävlar och en panel ger direkta omdömen (ungefär samma upplägg som i Idol). Sedan avgör telefonomröstning vilka fyra band som går vidare till en andra omgång innan slutligen två band väljs för att återkomma i nästa omgång. Favoroiterna just nu är Scotts och Larz Kristerz.

En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.

CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?

Nyheter man blir glad av, finns de?

Tidningar och TV bara rapporterar om kriser och elände! Man blir så evinnerligt trött, sa hon och stirrade på mig som om det egentligen berodde på mig. Kunde dom inte ta upp något roligt och bra, sån´t där man blir på gott humör av, fortsatte hon och tittade längtansfullt bort i fjärran.

Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?

Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.

Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?

Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.

Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?

Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...

Vi behöver fasta och fira Påsk

Vårplaneringen är något försenad. Funderar nu över bemanning i Stilla veckan och Påsk. Att leve i nuet som så många propagerar för innebär att man både måste blicka bakåt - hur gjorde vi tidigare - och framåt - hur bör det vara nästa gång.

Nuet vidhäftar oss alla oavsett om vi förmår vara i det eller om vi föredrar det som varit eller det som är på gång och skall komma. Resebroschyrerna är min passion. Har simmat i de mest vidunderliga basssänger vid Atlantkusten och blickat ut från Asiens högsta berg. Har vandrat bland tempel i Kambodja och beskådat savannens många vilda djur: gnuer och zebror och schakaler...

Via resekatalogernas färgbilder och beskrivningar har jag varit där. Forna tiders reseskildringar har blivit erbjudanden om storslagna upplevelser i säljmaterialets tillrättalagda propaganda. Sten Hedinare behövs inte längre. Köp Dig dit under betryggande former. Och jag behåller både hängslen och livrem och reser i hemmets mjuka fåtölj till musik ur Matteuspassionen (!).

Sverige finns med köttbullar, Bamseklubbar och midsommarfirande klotet runt. Men från drömmarnas värld måste man återvände (gotländsk böjningsform). Vi behöver fasta och fira påsk!