Yrkeskyrkan är redan här

Dialog och samarbete skapar utveckling. Det hävdar Anders Burman, chef för Strängnäs stifts utvecklingsavdelning, i ledaren i stiftstidningen Portalen. Han och en medarbetare samlade 7 personer från ett par församlingar och talade ett dygn med dem. Samtalet har resulterat i en liten bok med en fyndig titel: Tänk om - det gör skillnad.

Det ligger kraft i att ge tid och utrymme till dialog, konstaterar han. Varför ger vi oss själva inte detta utrymme att få utbyta idéer och erfarenheter på detta enkla sätt, undrar han. Syftar ordet vi på medarbetare och anställda i kyrkan är frågan om han har rätt? Få personalgrupper har väl så mycket intern samtalstid som medarbetare i Svenska kyrkan? Få har så många kurstillfällen, utvecklingsdagar, sammanträden och möten. Vilka andra institutioners och föreningars medarbetare kan i samlad tropp med viss regelbundenhet åka utomlands på långa konferenser? Arbetet med församlingarnas måldokument Församlingsinstruktionen förutsätter dessutom att man verkligen talar sig samman i kyrkoråd och församling.

Anders Burman menar också att vi de senaste åren bara utvecklat oss själva i våra specialistfunktioner. Samarbetet och laget det skall bara fungera av sig självt. Vi talar oss inte samman om om den gemensamma uppgiften, hävdar han. Mitt intryck är ett annat.
Anders Burman skriver: Du och jag har säkert många möjliga skäl till att lagarbete inte alltid fungerar. Jag tror att många gånger är det syftet med laget som är oklart. Vi talar oss inte samman om den gemensamma uppgiften . Ett annat problem kan vara att de enskilda individerna inte tas tillvara, vi hämmas av otydliga roller eller brist på struktur. I andra fall kan det också vara att samspelet fungerar dåligt, olika viljor drar åt olika håll.

Kyrkan dignar under internt använd tid. Vi har så många olika medarbetargrupper och verksamheter att enbart den interna informationen, detta att hålla varandra uppdaterade om utvecklingen i församlingarnas (och stiftens) olika delar tar en oproportionerligt stor tid av medarbetarnas arbetstid.

Dessutom finns det alltid en chef som har ansvar för att gruppen, arbetslaget ska fungera. Och där finns åtskilliga arbetstimmar för samtal och dialog. Den viktiga frågan är hur den tiden används. Mycket kan säkert ske för att utveckla arbetsformer. Men, gruppen har inte det yttersta ansvaret för att det sker. Det är ju kyrkoherdens uppgift att arbeta med medarbetarna som resurs. Och det är kyrkorådet som lägger fast kursen för församlingen.

Volontärer och andra som gör obetalda insatser är inte medhjälpare till de anställda. Tvärt om ska de anställda vara deras stödpersoner.Vi måste bli tydligare på att de som finns i "arbetslinjen" är en stödresurs för att församlingens arbete ska utvecklas. Har det blivit tvärtom? Tar de anställda över kyrkorådets och den gudstjänsfirande församlingens roll att styra och lägga fast linjerna då får vi en professionaliserad kyrka. En yrkeskyrka. Vi är redan där på många håll i Svenska kyrkan. Medarbetarna har all information, har all tid, har resurserna, har kunskapen och initiativet.

Men tänk om det finns tillräckligt med dialog och samarbete i kyrkan, att det inte är där problemet sitter? Tänk om vi samverkar kring fel frågor, att vi har fel prioriteringar? Tänk om vi måste tillbaka till källorna, till centrum? Tänk om vi inte bara blev fler anställda medarbetare utan också fler gudstjänstbesökare, fler bibelläsare och bedjare. Tänk om - det gör skillnad!

Samla på kristna grodor

Pastor Bo Wettéus har en svart bok. I den skriver han upp språkliga grodor som syftningsfel och kontaminationer. Bo är pastor i det som en gång var Örebromissionen (ÖM) och sedermera blivit Evangeliska Frikyrkan. Tills för något år sedan var han förstepastor i Filadelfia i Örebro, ÖM:s gamla flaggskepp där John Ongman själv huserade.

I dagens Nerikes Allehanda bjuder Bo Wettéus på festliga grodor. Dem har han skrivit ner i sin lilla svart bok. Men alla har inte uppfatta dem. Bo Wettéus säger att man hör det man förväntar sig att höra. Men lyssnar man noga kan man få många glada stunder. Det är svårt att låta några av hans noteringar stanna i Nerikes Allehanda. Så här får ni några saxade lustifikationer.

Här några önskningar och rop från bönens värld:
Gode Gud, välsigna våra predikande bröder Karin och Arne.

Gode Gud, välsigna alla de kristna djuren i skogen.

Herre, hjälp oss så att vi kan utvidga våra tältpinnar

Gode Gud, låt honom få bli en pyrande veke, som slår ut i full blom.

Från predikans värld några konstateranden:
Gud vill att vi ska vara tacksamma potatisar som sätts i Jesusjorden och som växer till ett stort träd.

Johannes döparen var den störste bland kvinnor.

Från sammanträden ger han följande små pärlor:
Vi har många bollar i luften. Vi måste få ner dem i fickan så att vi kan knyta igen säcken.

Jag vet inte alls vad jag tycker, men det är kul att prata.

Ska man hela tiden gå med örat mot marken, kommer man aldrig ur vagnen.

Vi borde ha kontakt med våra barns föräldrar.

Här biter vi av den svans vi sitter på.

Beslutet gick ut på att göra full arbetstid fullare.

Efter att ha tagit del av hans grodsamling blir man benägen att själv bli samlare. Så skaffa svarta böcker, lyssna och skriv.

Andra bloggar om: Grodor, Bo Wettéus, Predikan, sammanträden, Bönens värld, Nerikes Allehanda, Evangeliska Frikyrkan

Livet även om jag dör

Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.

Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?

Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .

Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.

KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.

Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.

När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!

Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.

Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.

När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick.

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt

Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .

Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok, Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver: Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven...

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
Därför skall jag sjunga ditt lov
och aldrig tystna.
Herre, min Gud,
jag skall alltid prisa dig.

Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja
Han var död, men se han lever, halleluja
Dödens portar öppnar han, halleluja.
nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)

Livet även om jag dör!

Predikan 16 e Trefaldighet. Text: Lukasev 7:11-17

Vi hoppas och maten flyger

Stiftsfest kallades stiftsdagen i i dag i Strängnäs. Hoppets platser var temat.

I förhansreklamen talades om att efter en inledande andakt i domkyrkan: talar ärkebiskop emeritus KG Hammar om "Att äga hopp i vår tid".

- Det är omöjligt, nödvändigt, utmanande och kreativt att hoppas, funderar KG Hammar inför sitt besök i Strängnäs. Han deltar under eftermiddagen även i ett samtal med rubriken ”Finns det liv – finns då hopp?”.

- Att mötas ung och gammal, anställd och frivillig, förtroendevald och allmänt intresserad till en dag omkring det som ger hopp är vad stiftsfesten vill ge plats för, säger biskop Hans-Erik Nordin.

All deltagare får boken ”Tänk om – det gör skillnad”, en samtalsbok om hopp som producerats inför stiftsfesten.

Vilka platser bär då hoppet? Kyrkans rum?

Att hoppas är att ha en stark förväntan på något som ska hända. Ordet för hopp hör samma med hoppa. Hoppa kan man göra när man intensivt hoppas. Hoppas genom att hoppa av förväntan.

Lunchen intogs utomhus framför domkyrkan. 400 människor hukar i stormen. Blåsten var så intensiv att den stal halva min portion. Plastförpackningen lyfte och sprejade bordet med potatis och kött. Vi skrattade hysteriskt - för att i nästa minut se hur grannens mat flyger sin väg. Då reser vi oss och går på konditori där bakverken åtminstone kan ligga still och skummet på Cappucinon är hållfast.

Ett ännu kortare inlägg

TV-serien Jonas och Musses religion om att starta en ny religion är i gång. Genomslaget i pressen har varit stort. Kommentar till första avsnittet: Suck, stön och pust!

Andra bloggar om: Religion, TV-serie, Jonas och Musses religion

Ett kort inlägg

För långt! Alldeles för långt! Och svårt ibland också. Varför skriver Du så mycket? Man orkar inte läsa alltihop.... sa en av mina vänner. Visst är det trevligt att Du har en blogg, fortsatte han, men...

Detta korta inlägg tillägnas honom och alla andra som inte vill läsa långa texter.

Ska kyrkan avstå vigselrätten?

Just nu diskuteras inom Svenska kyrkan förslag till Äktenskap för par av samma kön – Vigselfrågor (SOU 2007:17). Kyrkostyrelsen ska yttra sig och har därför arrangerat en underremiss som bland annat har gått till stiftsstyrelserna och domkapitlen.

I utredningen reflekterar utredaren över om systemet med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel bör bibehållas: Ett system med enbart borgerlig vigsel ger i och för sig på ett klarare sätt uttryck för äktenskapet som ett rent civilrättsligt förhållande. Även det faktum att Svenska kyrkan numera har skilts från staten samt att den allmänna principen om statens neutralitet i religiösa frågor kan anföras som skäl frö att trossamfunden inte bör ha kvar5 sin behörighet att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap. Flera skäl talar emellertid emot en övergång till ett sådant system. Hänsyn bör sålunda tas bl.a. till den allmänna opinionen i frågan. Av en undersökning som Statistiska centralbyrån har utfört på mitt uppdrag framgår att en klar majoritet av allmänheten vill att nuvarande system skall behållas. Det har inte heller framkommit några nackdelar med den ordning vi har i dag. För allmänheten skulle det säkerligen framstå som mycket svårförståeligt om man tog bort valfriheten. Vidare kan en ändring, om den genomförs samtidigt som möjlighet öppnas för par med samma kön att gifta sig, få negativa konsekvenser för den allmänna inställningen till sådana äktenskap och till homosexuella i allmänhet. För många skulle det dessutom bli förenat med både omgång och möjligen kostnader att först ingå äktenskap i civil ordning och därefter få äktenskapet välsignat vid en särskilt religiös ceremoni. Eftersom mer än hälften av alla äktenskap ingås genom vigsel inom trossamfund skulle en övergång till borgerlig vigsel också medföra stora praktiska olägenheter. Det resursbortfall som uppkommer skulle vara svårt att kompensera. Så formuleras en del av utredarens sammanfattning.

I tidningen Dagen berättar man om de olika slutsatser man kommit till i Stiftsstyrelsen i Uppsala och Stiftsstyrelsen i Linköping. Uppsala stift säger för sin del nej till utvidgat äktenskapsbegrepp. Stiftet avvisar därmed äktenskapsutredningen och förordar i stället ett obligatoriskt civiläktenskap för alla. Det var i tisdags som en delad stiftsstyrelse avvisade äktenskapsutredningens förslag om äktenskap för par av samma kön.

I Linköping säger man enhälligt ja till utredarens förslag. Nu ska övriga stift också ge sina synpunkter. Senast den 15 oktober ska remissvaren ha kommit till Kyrkostyrelsen i Uppsala.

Lika intressant är naturligtvis vad övriga kyror och samfund tänker. Idag är Svenska kyrkan en bland många kyrkor om än den överlägset största. Men man kan inte gärna som på statskyrkans tid ta mest hänsyn till Svenska kyrkan när man avgör vilken ordning som kommer att gälla. Grundtipset är nog att kyrkor och samfund avstår från vigselrätten och behåller möjligheten att välsigna ingångna äktenskap.

Ärkebiskop Anders Wejryd skrev i Svenska dagbladet den 1 april bland annat följande: I samtal med andra religioner och med andra kristna traditioner uppfattas lutherska kyrkor, som Svenska kyrkan, ibland som mycket fria i etiska frågor. Det verkligt oföränderliga i kristen tro är, enligt vår mening, Guds evangelium och inbjudan till samhörighet och förtröstan. Inga mänskliga kvalifikationer betyder något. Längtan är nyckelordet. Sedan måste människan utifrån det dubbla kärleksbudet ta ansvar för sitt handlande. Den lutherska traditionen är återhållsam med att lägga lösryckta bibelord som grund för ordningar i samhället och för mellanmänskliga förhållanden. Utgångspunkten blir istället att varje människa – och lagstiftare – ansvarar inför medmänniskorna, Gud och sitt samvete för hur man i varje läge tar ansvar för att buden om kärlek till medmänniskan förverkligas. I samlevnadsfrågor ses kärlek, trohet och ömsesidighet mellan två personer som gåvor från Gud som vi bör understödja med goda samhällsordningar. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12) Och hos Paulus: ”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” (Galaterbrevet 5:14) Alltså: Tolka, tolka om, ansvara!

Även vi som har det perspektivet vet dock att det inte är några tiotals miljoner lutheraner som har ensamrätt till en möjlig fri tolkning av begreppet äktenskap. Förståelsen sitter för många djupare än så, kulturellt, inter-religiöst och i internationella konventioner. För många är äktenskapet ett rum för kärleken mellan man och kvinna och för barnalstrandet, ett rum som återspeglar samhällsordningar som Gud har fastställt för alla tider. Dessa traditioner är mycket starka också utanför den kristna religionen. I många traditioner, också bland en del medlemmar i Svenska kyrkan, ser man dessutom äktenskapet som något mer, något sakramentalt. I äktenskapet återspeglas kärleken mellan Kristus och församlingen i kärleken mellan kvinna och man. En lagstiftning som ska vara hållbar i en internationaliserad värld bör väga in sådana aspekter.

Företrädare för Svenska kyrkan har därför aktualiserat begreppet samlevnadsbalk, som likabehandlar särkönade och samkönade förhållanden, men där ordet äktenskap lämnas utanför och överlåts till religiösa och kulturella grupper.

Muslimerna tar avstånd från dödshot

Många har synpunkter på att muslimerna inte säger sin mening. Att de inte tillräckligt entydigt säger ifrån mot islamister som i religionens namn vill terrorisera och begå våldshandlingar. Men muslimerna talar nu allt oftare klarspråk även utåt via media.

Det kan finnas goda skäl att följa de muslimska hemsidorna eftersom det tid efter annan kommer upp laddade frågeställningar. Så har man i Norge formulerat en deklaration om rätten att lämna eller att konvertera mellan religioner. Det har kommit enstaka förslag om Sharialagar i Sverige. Och Sveriges Muslimska Förbund ville stämma Nerikes Allehanda för publiceringen av Lars Vilks teckning.

Men vad gäller de framförda dödshoten förenas muslimerna i Sverige och i Europa och de säger ifrån! Tydligt och klart tar de avstånd från mordhot och hot om våld som stridande mot Islam! På Islamiska förbundets hemsida kan man läsa följande från FIOE - Federation of Islamic Organizations in Europe:


Gällande medias rapport om Abu-Omar Al-Baghdadis deklaration om dödshot

Federation of Islamic Organizations in Europé (FIOE) har tagit del av nyheten som svensk massmedia publicerat angående Abu-Omar Al-Baghdadis, deklaration om belöning till den som avrättar den svenske konstnären Lars Vilks samt chefredaktören för Nerikes Allehanda, Ulf Johansson.

Vi i FIOE fördömer dessa uttalanden som strider mot islams lagar och mänsklig logik. Vi betonar att dessa uttalanden, autentiska eller inte, förstör det goda anseendet som muslimer i Europa byggt under en lång tid. Dessa uttalanden ger också ett utmärkt tillfälle för islamofobiska krafter att förvärra muslimernas tillvaro i Europa.

Vi kan konstatera att Al-Qaidas uttalanden klart och tydligt strider mot vår islamiska lära som påbjuder att avtal och lagar ska respekteras och förbjuder våld. Denna lära beordrar oss också att verka för allmänhetens gagn.

Och Sveriges Muslimska Råd är också alldeles klart i sitt avståndstagande från hot mot Lars Vilks och NA:s chefredaktör Ulf Johansson. Rådet har lämnat följande pressmeddelande:

PRESSMEDDELANDE 2007/09/15

Angående i media förekomna dödshot mot konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson

Sveriges Muslimska Råd tar bestämt avstånd från och samtidigt fördömer hot mot enskilda individer och svenska institutioner. Vi godtar varken lagbrott eller etiska övertramp på allas rätt till liv i trygghet och till värdigt och respektfullt bemötande.

Vi anser oss ha fått igång en god dialog med både politiker och andra och vi förespråkar detta samtidigt som vi påminner alla muslimer om ramadans fredliga anda.

Flytta inte på turbanen!

Flytta inte på turbanen eller plastkniven bakom scenen! Rekvisitan måste ligga där man lagt den! En lärdom från teatern som har lång räckvidd. När turbanen ska på i ett hastigt klädbyte och någon har städat undan den…

Söndagens högmässa är ingen teater men inte heller där ska man oplanerat flytta på föremål. I söndags hade jag placerat några böcker (med en liten ordning för mottagande av medarbetare) på den plats där jag skulle sitta. När klockringningen tonade bort dånade musikkåren igång och processionen började röra på sig. Det var mäktigt som vid en av de italienska scenerna ur Gudfadern.

Processionen passerade min plats, så jag hälsade altaret och gick till min stol. Celebranten och predikanten fortsatte till sina platser och uppgifter. När orkestern spelat klart är tanken att jag ska gå fram och hälsa årets nya konfirmander särskilt välkomna samt bjuda fram vår nya volontär så att den månghövdade församlingen får se och välkomna henne. Hon ska hälsas som ny medarbetare. Då upptäcker jag att mina böcker är borta! Där de låg och jag skulle sitta står nu en rullstol med en gudstjänstbesökare. Vi ler mot varandra, men jag försöker tänka på vad som kan ha hänt. Någon har flyttat på böckerna. I dem finns mina böner och mitt lilla tal.

Nu har jag kanske 45 sekunder på mig. Jag ilar ut i sakristian, jag tittar in i klädkammaren – ingenstans finns böcker. Jag hinner skanna av musikkårens instrumentfodral – inga böcker. Nåväl även i Svenska kyrkan är vi duktiga på att improvisera, så jag återvänder till min plats med huvudet fyllt av ord som borde sägas alldeles strax. Då räcker någon mina böcker till mig. De är återfunna nere på golvet bakom rullstolen. Så jag kliver fram som lugnet själv, hälsar och välkomnar och men håller ovanligt hårt i mina böcker. Lite sent kan jag tänka.

Det man flyttar på ställer till det. Predikanten böjer undan den fasta mikrofonen i predikstolen och litar på sitt headset. Just då väljer sändaren att få ålderskrämpor och slutar fungera. Predikan ekar fram uppfångad av en bortvänd mikrofon i maghöjd. Med ljudet på gränsen till rundgång ringer allvarsord om kyrka, politiker och barnfängelser.

En räcka händelser kan göra den enklaste gudstjänst till ett äventyr. Klockringningen i förbönen överraskar förbedjaren, men som finner sig och fortsätter be till klockackompanjemang. Oblatasken som bärs fram är inte oblatasken – den är framställd på annan plats. Möjligen har någon flyttat på den i förväg?

Ändå blir det en fin gudstjänst. Högtidlig med hjälp av musikkåren, innerlig genom mässfirandet och som vanligt fylld av liv. Men vi ska öva lite mer – på att inte flytta på utplacerade böcker, mikrofoner eller oblataskar. Och jag ska nog lära mig ordningen för mottagande av ny medarbetare utantill. Tror jag.

Gudstjänstspaning - för ovana

Brygubben snappar alltid upp aktuella händelser på nätet och annorstädes. Nu har han på Tro & Tänk (en blogg driven av en ekonomisk förening, av allt att döma kopplad till Credo) hittat en efterlysningen gällande gudstjänstspanare. Deras spaningsinsats syftar till att hjälpa församlingarna att tänka över hur deras gudstjänster upplevs av nytillkomna. Uppgiften är att besöka gudstjänster före den 15 oktober tänker man sig. Hos Tro & Tänk kan man anmäla sig om man är intresserad.

Vilka frågor ska en spanare använda för att recensera gudstjänsten? Ja, man ska ta reda på om många var där och göra en skattning av hur full kyrkan var. Satt man skönt och hur stämningen var innan gudstjänsten ska man bedöma. Hälsade någon på dig, undrar man. Här är några av frågorna:

Exakt hur lång var gudstjänsten? :

Exakt hur lång var predikan? :

Vad handlade predikan om? :

På en skala från 1-10 hur bra var predikanten?

Vilken del av gudstjänsten var som att vara i himlen? :

Vilken del av gudstjänsten var som att vara på det andra stället? :

Man kunde förstås också ha frågat om hjälpmedel och instruktioner. Fanns det en agenda så att det gick att följa med? Erbjöd församlingen något material om gudstjänstens uppbyggnad och moment. Bortom det som kändes på olika sätt - kunde Du uppleva att dettavar platsen och stunden för ett möte med Gud?

Kanske kan initiativet hjälpa oss vana besökare att fundera över vad en gudstjänst är och hur den öppnar sig för den som är ovan. Får nykomlingen någon hjälp att se den söndagliga mässan som en dialog med Gud? Får man som ny hjälp så man inte fastnar i syndadelen av syndabekännelsen och blir blockerad så hårt att man inte förmår höra och ta emot förlåtelsen?

Andra bloggar om: Gudstjänstspanare, Brygubben, Credo, Tro och Tänk

Att infoga nya insikter

Lars Gyllensten skrev en gång i en liten antologi - Varför inte kristendom, Skeab Förlag 1981 - i och för sig är det rimligt att människor i dagens värld söker sig till kristendomen men att denna religion också bjuder svårigheter, som kräver radikala omprövningar från de kristnas sida om kristendomen verkligen skall kunna bli en på nytt levande religion. Han konstaterar att idétraditionen inte enbart kan bygga på det man för tusentals år sedan accepterade. Religioner är modeller som utvecklas och förändras för att fungera som livsförklarande.

Det krävs nytolkning. Denna ständiga tolkning är inte enbart något för tro och religion. Varje vetenskaplig ansats bygger på att utveckla och utvidga vetande och förståelse. Det som inte håller måttet i mötet med annan ny kunskap kräver bearbetning och omformulering. Så gör man inom medicinen och så gör man i fysiken. Varför inte i religionernas värld.

Frågan är hur långt och på vilka områden ny kunskap utmanar och leder till att något nytt behöver integreras med trons föreställningar? Att göra behovet av tolkning och nyformulering till argument för att överge religion och i vårt fall kristen tro - det är att spela religionsurrogaten i händerna.

Dessa alternativa religioner är , och för den delen i viss mån de alternativa "vetenskaperna", menar Lars Gyllensten: ett slags andligt knark, som skänker eller förväntas skänka känslorus, frigörelse samtidigt som gemenskap med likar, eggelse och utlopp för oklart syftande självhävdelse, förströelse och bedövning med mera sådant. /Vidare leder de aldrig till någon fortsatt utveckling, varken teoretiskt eller praktiskt - så som de riktiga vetenskaperna och religionerna gör; de är sterila och framträder i dag under i stort sätt samma former och fasoner som för ett par tusen år sedan. Rikedomen i den kristna idé-, språk- och symbolvärlden borde ge kristendomen samma övertag gentemot de religiösa charlatanerierna som vetenskapen har gentemot de vetenskapliga charlatanerierna.

Ny religion, alternativ religion, är inget alternativ, med andra ord. Det blir mest klipp och klistra. Så undergräver man i modernismen utifrån jaget och den egna föreställningarna de stora traditionerna...

Andra bloggar om: Lars Gyllensten, Kristendom, Ny religion

Lika lämpade som Jesus, sa Televisionen

Program om religion som går ut på att man startar en ny religion - kan det verkligen vara en hållbar och seriös programidé. Sveriges Television berättar på sin hemsida hur man tagit sig an projektet:Vad händer egentligen om man låter en barn-programledare från Dalarna (Jonas Leksell) och en kampsportslegend från Nacka (Musse Hasselvall) starta en egen religion? Finns det inte en risk att det skiter sig fullständigt? Det enda sättet att trovärdigt besvara den frågan på är att låta dem försöka. Projektet pågick under 60 dagar. Resultatet blev programmet Jonas och Musses religion.

Farhågor fanns om misslyckande (det kunde sk..a sig fullständigt). Nu har man sett resultatet och snart får alla barn närma sig religionerna med utgångspunkt att de som finns inte duger utan ett par programledare ska i stället grunda en egen...

SVT får berätta vidare: - Det var någon som frågade om Jonas och Musse verkligen var lämpade att starta en religion. Finns det någon som kan säga att de är det? Jag skulle säga att de är ungefär lika lämpade som Jesus. Även han måste ju ha ställts inför en del frågetecken i början, säger producenten Martin Persson som tidigare stått bakom program som "High Chaparall", "Rallarsving" och "I en annan del av Köping".

Några mindrevärdeskomplex lider inte producenten Martin Persson eller hans programmakare Jonas Leksell och Musse Hasselvall av. I Expressen berättar de båda om att de är ateister. De är ungefär lika lämpade som Jesus, säger Persson, om deras lämplighet att grunda en ny religion. Men hallå!!! Producenten får naturligtvis tro att hans medarbetare kan jämställas med Jesus. Som yttrande är det mer än korkat och därtill omdömeslöst. Det är ett exempel på den föraktfulla attityd till människors kristna tro som möter på så många håll.

SVT:s hemsida: I Jonas och Musses religion får tittarna se vad som händer när två sköna lirare försöker skapa en modern religion i vår tid. Tänk om dom finner svaren på de stora frågor som så många av oss grubblar på? På bara 60 dagar. Hur skulle det se ut?

Två sköna lirare ska fixa en modern religion i vår tid? Public Service televisionen får allt märkligare framtoning. Tittarna ska följa "sköna lirarare" på väg till en ny religion. Finns det ingen på SVT med omdöme, med auktoritet, som kan säga åt de ständigt experimenterande och jönsiga lirarna att ge sig?!

Andra bloggar om: Sveriges television, Barnprogram, Ny religion, Jonas Leksell, Musse Hasselvall, Public Service, Expressen

Stackars människorna - ännu en religion

Sveriges television har fått för sig att det behövs en ny religion. Därför ska två programmakare göra barntv (!!!) med detta anslag: att starta en ny religion.

.....................................................................................................................................................................

Dementi

Så skrev jag för några dagar sedan om barntv - men där hade jag fel! Helt fel! Bara för att det är en barnprogramledare som gör den nya serien blir det inte barnprogram. Så statiskt och felaktigt tänkte jag. Serien riktar sig till åldrarna 15-44. I det åldersspannet ska man kunna förstå det till synes lättsamma anslaget att grunda en ny religion? Och fatta att gammal religion är mossig förstås. Men: Allt på nätet är inte trovärdigt. Dessvärre inte ens i denna stillsamma hörna av bloggossfären...

......................................................................................................................................................................

Jonas Leksell och Musse Hasselvall sällar sig nu till religionsgrundarna - men med ett mera tramsigt anslag, om man får tro dagens Svenska dagbladet. Där hävdar de: Vi tyckte att alla de religioner som finns var så mossiga. Folk gör allt för att de där 2000 år gamla sanningarna ska fungera idag, men det gör de ju inte. Vi tyckte det behövdes något mer "2,0"igt.

Bra anslag när religion ska tas upp för den unga publiken? Utgångspunkten är att de religioner människor omfattar inte fungerar och därför grundar man en ny?!

Leksell och Hasselvall lägger till följande: Skulle vi ha gjort ett religionsprogram på gammalt trist SVT-manér skulle inte så många se på det. Enda sättet är att låta två jönsar skoja omkring, men samtidigt diskutera ett allvarligt ämne. Jag hoppas inte de troende blir arga på oss bara.

Skoja omkring? Är det anslaget när SVT gör program om religion och tro?

Hos TV4-bloggar på nätet fanns följande kommentar till programserien: SVT har engagerat programledarna Jonas Leksell och Musse Hasselvall (Yippee Ki-Yay i TV6) till en ny programserie för unga (15-44) där de två ska starta en helt ny religion. För att göra detta måste följaktligen Jonas och Musse undersöka redan befintliga religioner och ta från de bästa och ge till sin egen religion. (Lite fritt översatt av mig själv). Det kan bli höstens bästa tv. Eller läskigaste. Var jag fick reda på denna spännande information? Kyrkans tidning, of course :)

Vi som gillar tro och religion kanske borde hjälpa SVT med nya fräscha idéer: Starta en ny television. Grunda ett politiskt parti. Ett kuligare svenskt försvar. Vi jönsar runt med Operan. Festligare begravningsbransch med serpentiner och fanfarer. Vi uppfinner en ny fotboll.

Statens praktiska ateism är OK

Frågan om tryck- och yttrandefriheten är värd att vrida och vända på. Så har jag gjort i dagens Dagen. På mitt inlägg har kommit en reaktion från Allotetraploid. Märkvärdigt nog utdelas beröm för att jag förstått reciprociteten: det jag vill ska gälla för mig ska rimligen gälla för andra. Inte behöver väl någon påminnas om att den ömsesidigheten finns i kristendomens innersta etiska kärna: Den Gyllene regeln (Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem) som bygger på föreställningen att det man kräver för egen del kräver man samtidigt för andra.

Kritik fanns också med för den naivitet Allotetraploid tyckte sig ha upptäckt i artikeln. En föreställning om att kristna har accepterat den sekulära samhällsordningen/staten. Så ger han exempel där några kristna vill flytta gränser åt olika håll. Mitt svar blir att undantag kommer man inte undan. De exempel som lyfts fram kullkastar inte föreställningen om att i Sverige har de kristna accepterat, och till och med stöder, den sekulära ordningen med dess praktiska ateism.

Idag är det svårt att inte beröra ett aktuellt debattinlägg. När friheterna inskränks för religionerna det är då ömsesidigheten inte finns. Då blir man bekymrad. Marita Ulvskogs utspel om religiösa friskolor som ett slags fängelser för barn och ungdomar förskräcker. Hon kan naturligtvis spekulativt tycka så – men faktastödet för den åsikten är inte stort. Religions värld är långt större och rikare än hemmablinda partiideologer fattar och förstår. En religionsresa i världen för de tvärsäkra religionskritikerna vore spännande att få ordna.

Ulvskog borde tvingas att leda sin tes i bevis. Hur kan hon veta att de som går i skolor eller på linjer där man koncentrerar sig på andra specialintressen inte stänger in barn eller isolerar dem från samhället utanför? Ta alla skolor där skidåkning är det uppslukande glädjeämnet (Mora, Sollefteå eller Åre, Sveg, Gällivare, Vännäs, Torsby, Östersund, Älvsbyn etc). Eller ta alla andra skolor med inriktning på musik, fotboll, ishockey eller vad det kan vara. Jag är övertygad om att omvärldsorienteringen på dessa skolor både färgas och begränsas (!) av specialintresset. Men genom intressets prisma strålar också en viktig bit av världen. Precis så fungerar många religiösa friskolor. Mitt råd till socialdemokraterna är: Inskränk inte friheten i frihetens namn!

Människan är ett hus

Vi använder så många bilder för att beskriva människan. Ingen människa är en ö - No man is an Island. Vi nickar och håller med. Vi är grenar i ett träd. Vad sägs om detta: Varje människa är ett hus!

Vem vill bli kallad ett hus, så stora är vi väl ändå inte? Trots en kall sommar med många varma måltider. Är vi stora som hus? Men vi kan förstås vara hus i andra avseenden… Varje människa är ett hus med kropp, med rum och inre rymd.

Kyrkor är hus, men inte vilka hus som helst.
De är byggda för ett tjäna ett bestämt syfte. De skall vara en plats för församlingens tillbedjan och dess möte med Gud. Det ska fungera för gudstjänsten. Rum och gudstjänst är givna till vår generation som gåva att förvalta och att lämna vidare.

Kyrkor är inte vilka hus som helst. Byggda på många olika sätt – men med teologi i grundplan och väggar. Där finns en teologi huggen i sten, snidad i trä, smidd i järn och ingjuten i och målad på glas. Den teologi som Adolf Kjellström och Axel-Herman Hägg, vår församlingskyrkas arkitekter, lät hugga i sten och förkunna synliggör evangeliet om Jesus Kristus och Kristi kors. De formade med sina många skickliga med-arbetare ett enormt kors med kyrkans murar, de som omger dig. Du sitter mitt i, du omges av korsets tecken. Hur påverkar det Dig? Rummet understryker att Du är en del av Kristi kropp!

I gudstjänstens stora samtal med Gud hör vi: Brödet som vi bryter, är en delaktighet av Kristi kropp och vårt svar blir: så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Nej, kyrkor är inte vilka hus som helst. När en kyrka är färdigbyggd ”måste hon av biskopen själv eller någon annan i hans ställe, såsom ett Guds hus, helgas Herranom” hette det förr (Svensk kyrkorätt) Kyrkorummet har blivit avskiljt som res sacra, ett helgat rum, med hjälp av de märkliga och stora orden: Och nu vare detta tempel helgat åt Herren, till hans tjänst och dyrkan. Välsignade vare dessa murar, som skola genljuda av Herrens lov. Välsignat vare detta rum varifrån Kristi evangelium här skall bliva predikat. Välsignat vare detta rum där Herren genom dopets bad skall upptaga nya medlemmar i sitt rike. Välsignat vare det altare där bönens offer skola hembäras åt Herren, och nådens bröd och välsignelsens kalk bjudas hans menighet. Välsignat vare detta hus, att världens larm och orenhet må härifrån bliva fjärran, och de heligas församling här finna skygd under Guds vingars skugga. (1942 års Kyrkohandbok)

Högtidliga märkvärdiga stora ord. Ord sagda, inte på låtsas, utan på riktigt, i tro! När de uttalades fick de konsekvenser. Här i kyrkorummet kom himlen närmare, här fanns en plats för möten med Gud och himmelrikets måltid verkade när den firades bryta igenom de gränser som tid och rum, och som liv och död satt upp.

På varje invigt altare finns korsets tecken inhugget. Där har först korset tecknats med olja (krisma). På samma sätt görs med kyrkorummet. På många kyrkors väggar hittar vi kors formade som hjul. Hjulkorsen kallas konsekrationskors, och bildar ett hjul med fyra ekrar. De finns målade på insidan av kyrkans väggar för att inviga och helga den. (Upplysningar från SAOL: Kon- tillsamman(s) (med), tillsam­man. –sekrera sacrare, helga, av­ledn. av sacer, helig) Konsekration är att helgas av Gud, för Gud, till Gud, i gemenskapens mitt.

Samma ord används om förvandlingen i nattvarden, bröd och vin konsekreras så att de blir inte bara bärare av, utan blir Jesus i vår mitt. Vi läser instiftelseorden över bröd och vin, vi tecknar korsets tecken över gåvorna och ber att anden ska förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod.

Lärjungarna tävlar idag med varandra. Vem blir den störste? Vem blir mäktigast? Som om de var och en ville bli det mest imponerande palatset. Störst och mäktigast vill de alla vara – och de förväxlade makt med att vara god, och storhet med att vara känd och berömd. Lärjungarna behövde förvandlas från sin märkvärdighet, sin längtan efter storhet – förvandlas till tjänst.

Vi kan vara olika hus: bostäder, fabriker, verkstäder, slott och koja. Vad du än upplever dig som – glöm inte att du är avsedd till, är gjord för att vara kyrka. Precis som kyrkans hus behöver människan förvandlas, helgas, konsekreras. Det sker på ett särskilt sätt i gudstjänst och bön. Och det sker i praktisk handling, i livet vi lever. Den som tjänar förvandlas. I gudstjänsten, i liturgin, finns mönstret: ömsesidig förlåtelse, förbön för andra, fridshälsning, gemenskap vid bordet, kollekter som blir kärlekens gärningar. Jesus som ger sig själv, som tjänar.

Kyrkor invigs, bröd och vin konsekreras. Vi då? Vad sker med oss? Människor är inte vilka hus som helst. Vi förvandlas och helgas till större Gudslikhet, till heliga tempel, till hus där Guds Ande bor, till tjänst i världen.

För att vi verkligen skall förstå använder Jesus sig själv som levande pedagogiskt exempel. Vi ska följa Jesus, efterlikna Jesus. Han som säger: Jag är mitt ibland er som tjänare!

Predikan i Olaus Petri kyrka i Örebro, 14:e söndagen e Trefaldighet. Text: Lukas 22:24-27

Andra bloggar om: 14 e Trefaldighet, Predikan, No man is an Island, Konsekration, Hjulkors, Altare, Kyrka, Kristi kropp

Fiendebilder fröar av sig

Älska din ovän och be honom slänga sig i väggen
- Du din falske mullvad. Jag ska få dig avstängd och avsatt. Detta är inte kristen tro, det är gammal Moskvakommunism. Före freden kommer kriget. Du får säga vad du vill, jag har rätt i alla fall. Så lät en bukett inlägg i de höjda rösternas gäng.

Och det fortsatte blomma: Du din högkyrklige kostymnisse som bara tågar runt och håller på. Sken och yta! Ska du säga din reformerte bokstavspelle! Håller du bägge utgångarna öppna?

På liknande sätt kan ett arbetslag i konflikt ösa vänligheter över varandra. Så kan tillmälena spottas fram i åratal. Ibland med glättig och vänlig yta men fullastade med hullingar och splittring. Bråket eskalerar. Det blir viktigare att markera revir, att utmana och hämnas oförrätter, att förlöjliga och baktala varandra. Fiendebilderna fröar av sig och slår ut med törne och tistel. Jag har hört om fall där man bråkar ända fram till altaret och betygssätter varandras fromhet. Tro inte att jag tar nattvarden med Dig! Se hur de älskar varandra. Jo, det kan världen tro!

Vädjanden om hjälp hos stift och domkapitel kunde förr få till svar att det där är inget att bråka om. Ge er till tåls. Andra har det mycket värre och har haft det längre än ni. Klen tröst. Det spelar inte den minsta roll hur illa det står till i en annan församling. Det värker ju i det egna arbetslaget. Andra får ta ansvar för sin konfliktsmärta.

Tilltron till kyrkan får sig en knäck när man strider i församlingens arbetslag. Men på ett sätt är det bra att församlingarna inte enbart befolkas av helgon. Utan av vanliga människor med fel och brister. Kyrkan demonstrerar att den är en plats för syndare.

Bibeltolkningen är idag utan gräns. Allt verkar möjligt, allt. Den som upplever sig attackerad stuvar om i det dubbla kärleksbudet. Den gyllene regeln verkar inte så bländande klok just då. Allt vad människor gör mot dig ska du göra etter värre! Älska din ovän och be honom slänga sig i väggen. Någon förlåtelse sju gånger sjuttio, eller sjuttiosju, tycker parterna inte är aktuellt. Lägg ner din gåva och ge dig på din broder.

Trots detta så lyckas man i många fall reda ut missförstånd och kolliderande övertygelser. Pris ske Gud! Men ibland går det inte alls. Konflikten utvecklas efter en egen logik. Den har rotsystem som ogräs och sprider sig lika snabbt. Det ena leder till det andra som i sin tur förvärrar det tredje. Till slut måste någon erfaren utifrån komma in i situationen. Då vill det till att de vet något om organisationsteori, gruppprocesser och om idéburna organisationer. Allt oftare får en person flytta på sig, tvingas bort.

Värst är nog att andra än de inblandade blir lidande. Församlingsverksamheten och gudstjänstlivet blöder när oförsonligheten råder. De såren läker långsamt. I åratal efter upplösningen kan församlingen präglas av den strid som böljade i arbetslag, mellan förtroendevalda och kyrkoherden, mellan präst och musiker, mellan gurpper av anställda, i syföreningen... Varför berätta om strider i församling och kyrka? Ska man inte tala väl om den? Jo, men man ska vara sann också. Detta finns. Men dagens sanning är att detta handlar också om politiska partier, folkrörelser, statliga och kommunala arbetsplatser, om försvaret, om privata företag, om sport och idrott, om... Det gäller och angår oss alla!

Konflikter ger ofta långvariga fantomsmärtor. Den som är sjuk söker läkare. Den som har tandvärk går till tandläkaren. Den församling, det arbetslag som fastnar i konflikt gör vad då? Skärper sig? Ropar på hjälp? Omvänder sig?!

Konflikt, Arbetslag, Strider, Mullvad, Kyrka

Aftonbön
Herre, rör vid våra hjärtan.
Låt oss inte be för mycket för oss själva.
Och se till att vi delar allt med dem
som ingenting har. Var Du bröd för de
människor som ingenting har. Var Du
med dem som har allt av detta livets goda.
Var med dem som hungrar och dem som för åt sidan
halva tallrikar med mat. Vi är alla Dina barn.
Vi behöver Dig. Vi behöver din kärlek, så att vi
kan älska varandra inbördes. Välsigna oss
och våra bröder och systrar i hela världen.
(bearb Afrikansk bön)

Stoppa Frälsningsarmén?!
Vänsterpartiet i Örebro vill stoppa kommunens samarbete med Frälsningsarmén på grund av åsikter på Frälsningsarmens i Sverige hemsida. Så här skriver Nerikes Allehanda: Örebro kommun förbereder just nu en förlängning av avtalet om härbärge med Frälsningsarmén. Enligt förslaget ska armén få 4,4 miljoner per år under 2008 och 2009 för att driva stödboende och härbärge.Vänsterpartiet motsätter sig avtalet och anser att utsatta människor, till exempel hemlösa, ska skyddas från kommersiellt, politiskt och religiöst utnyttjande...
– När man läser vad Frälsningsarmén står för på deras egen hemsida, tycker jag att det är allvarligt, säger kommunalrådet Murad Artin, v. Han pekar bland annat på att Frälsningsarmén är mot abort samt att man anser att homosexuella handlingar strider mot Guds avsikt med människan.

Vänsterpartiet borde efter detta utspel klargöra i vilka frågor en organisation måste tycka det som lagstiftningen hävdar. Blir Frälsningsarmens insatser bland de hemlösa mindre värda eller lämpliga för att de har åsikter t ex om vid vilken tidpunkt det mänskliga livet börjar?

Äldre har ingen talan

Diskriminering av äldre är en hetare potatis än folkpartisten Jan Björklund kanske tänkt sig. Många av dem vi betraktar som äldre lever ett liv i utsatthet. Det är vällovligt att öppna för ett längre arbetsliv för den som så önskar – men svårt för den som upplever sig tvingad att fortsätta arbeta. De vars livsinkomst varit så låg att man inte kan unna sig nästan något.

Diskriminering på grund av ålder kan fungera på många sätt. Även om hemtjänsten har ett gott uppsåt är det ofattbart med den trafik som uppstår i de äldres hem. Horder av personal avlöser varandra i en sådan takt att ett hem kan kännas invaderat av främlingar. De bär inte namnskyltar och de gamla har inga bilder på personalen så de kan identifiera dem när minnet sviker. Det lär ha hänt att främlingar med brottsligt uppsåt lurat sig in i sådana hem under förespegling att komma från hemtjänsten.

_______________________________________________________________

DN skriver: Antalet demenssjuka ökade från 133.000 år 2000 till 142.200 år 2005. Kostnaderna ökade från drygt 38 miljarder till drygt 50 miljarder.

År 2000 bodde 56 procent av de demenssjuka i äldreboenden det vill säga 75.000 personer, fem år senare var andelen 45 procent eller drygt 64.000 personer.

________________________________________________________________

Det är diskriminerande att bli avskuren och isolerad på grund av uttunnat socialt nätverk och minskad rörelsefrihet. Det är diskriminering att människor tvingas bo kvar hemma i bostäder som inte alls är avpassade för den äldre människans behov.

Det är diskriminerande att inte få hjälp med det man behöver – t ex sällskap till en butik av någon som kan läsa på burkar och förpackningar. Däremot kan man få bistånd med att laga maten, vilket den gamla människan hjälpligt kan klara. Det är diskriminering när par som levt samman ett helt liv tvingas isär (ibland med många kilometrar) därför att man inte kan erbjuda gemensamt boende om en av dem blivit vårdkrävande.

Det är diskriminerande att demensvård i Sverige inte är dimensionerad för och står öppen för alla dementa som behöver få plats. Det är sorgligt att demensvården i allt högre grad bygger på familjernas insatser (som vi bor och arbetar idag fungerar detta urdåligt och är oerhört presssande). Att de vårdbehövande äldre bollas runt som objekt bara för att resurserna inte är tillräckliga är generande för ett Sverige där man ordar så om människovärde. Många som färdigbehandlats på sjukhus skrivs ut till en tillvaro de inte kan klara.

Sammantaget är detta eländigt och ovärdigt, integritetskränkande och diskriminerande. Vem och vilka blir hörda i vårt samhälle?

Andra bloggar om: Åldersdiskriminering, Demens, Diskriminering, DN, Jan Björklund

Äldre hade roligare
Åldersdiskriminering borde förbjudas, säger Jan Björklund. Det är tveksamt om den finns, säger forskaren. Frågar man äldre så uppfattar de inte sig diskriminerade. Och det har inte med begränsade fattningsförmåga att göra.

Ända sedan jag var liten har äldre fått göra fler och roligare saker än yngre. Allt som jag inte fick eller kunde var både tillåtet och högsta nöje för dessa med ett åldersförsprång. Klart att man kämpade för att komma ikapp.

Procentuellt har jag tagit in på dem, men likafullt envisas de med att vara något äldre. Sådant beteende är inte lätt att tackla. Det liknar yngrediskriminering.

Och de som kom efter, de yngre, de tog alltid för sig. De struntade i att jag var äldre. De tog inte hänsyn till min ansenliga ålder utan de körde verkligen om och hade både roligare och gjorde mer än jag någonsin kunnat drömma om.

Nu när jag är moget äldre vill jag bara vara yngre. Och det är väl på ett sätt ganska omoget. Så jag är nog yngre i alla fall.

Åldersdiskriminering, Äldrediskriminering

Ett brev betyder så mycket

Hej!
Det är Din gamla församling som skriver. Är man som jag född på XX-talet så har man hunnit bli lite till åren. Men jag har hållit mig i trim och är piggare än många tonåringar! Hoppas att sommaren blev bra trots allt regnande.

Det var länge sedan vi sågs. Skriver därför några rader så att vi inte alldeles ska tappa kontakten. Om vi inte hör av varandra är det så lätt hänt att vi glider allt längre ifrån varandra.
Fick brev i veckan från en bekant som tyckte att nu var det nog. Vi behövde inte längre ha med varandra att göra. Det var fel på både det ena och det andra hos mig, tyckte personen och bröt kontakten tills vidare.

Ibland vill jag ropa högt att jag har många förtjänster även om det skulle finnas något att anmärka på. Men jag vet ju att om man har hakat upp sig på något så kan det kännas väldigt irriterande. En god idé är att vi pratar lite med varandra. Då kanske det som förargar kan klaras upp.

Idag är det mer nödvändigt än förr att framhålla några av mina förtjänster. Alla vet inte om dem. Det finns de som undrar vilken nytta man kan ha av mig. Du vet väl att jag hälsar på både sjuka och ensamma? Och att jag har ordnat med familjerådgivning och stöd för tonåringar och unga vuxna. Jag har ett väldigt kontaktnät med många fler än vad de politiska partierna och idrottsrörelsen kan skryta med. Av 10 personer Du möter är det i alla fall 7 som hör ihop med mig!

Mitt stora hus står allt som oftast öppet och jag bjuder in alla som vill. Eftersom jag är from firar jag gudstjänst där med så många som möjligt. Där finns kraft att få – både i glädjen över de nyfödda barnen och i sorgen efter någon anhörig. Du har säkert varit med någon gång. Till exempel när jag bjöd på underbart vacker musik?

Jag håller på med mycket annat också bland de gamla, träffar unga familjer och samlar in pengar till världens fattiga. Och har inte Du nytta av allt detta kan det ändå vara fint att du håller kontakten med mig för att andra ska få del av det du inte själv just nu behöver!

Nu måste jag sluta. Har verksamheter att organisera, ett hus att sköta om och gudstjänster och sammankomster att ordna. Vore trevligt att ses! Kanske redan nu på söndag...?

Varma hälsningar,
Din tillgivna församling

En enda helig mänskosläkt
Ny dag, ny arbetsvecka, ny start. På tidningsredaktionerna och överallt i media ska gamla debatter sorteras undan och nya måste fram i rampljuset. Sökarljuset går.

Jag återvänder till Psalm 191 som ger sin bild av växling och förnyelse:

Den sol som oss till vila viger
för andra tänder arbetsdag.
Ur andras hjärtan bönen stiger
om kraft att vandra i din lag.

Pris vare dig som jordens bana
igenom öde rymder sträckt
och som av jorden folk vill dana
en enda helig mänskosläkt.

Man kan inte be om ursäkt för yttrandefriheten

Publiceringen i Nerikes Allehanda av Lars Vilks bild på Muhammed som rondellhund har väckt upprörda känslor bland muslimer. Artikeln som startade det hela bestod i en krönika av Lars Ströman. Rätten till religionsfrihet och rätten att häda hör ihop, skrev han. Artikeln illustrerades vid publicering med Lars Vilks bild.

Mot bakgrund av den upprördhet publiceringen lett till var det intressant att försöka höra och se vilka åsikter och krav de demonstrerande i Örebro ville framföra. Jag stod därför i väntan utanför Nerikes Allehanda tillsammans med det stora medieuppbådet, polis och nyfikna. När demonstrationen med några hundra människor närmade sig kom man inte marscherande fyra och fyra bakom fanor och banderoller. Istället var det en engagerad och uppretad folkmassa som närmade sig. När demonstrationen passerade fanns där ändå viss organisation. Kvinnorna gick inte med männen, de fick gå sist i tåget. Många med barn och barnvagnar.

I demonstrationens utkant fans det några äldre svenska män som började diskutera med ett par av de yngre demonstranterna. Ni ska följa lagen, sa de. Och fick svaret att vi har rätt att säga vår mening. Och de unga männen frågade också: Får man inte demonstrera i Sverige? En ung kvinna i demonstrationen sa lugnt åt en av de svenska debattörerna: du är så gammal så gå och sätt dig. Varpå han faktiskt troppade av.

I en permobil satt en äldre man med en svensk flagga. Plötsligt började han skrika och ropa. Åk hem, och andra tillmälen fick han ur sig och lyckades reta den kvinnliga delen av demonstrationen. De svarade med gemensamma rop. Polisen var snabbt på plats och motade undan provokatören. Som då började skrika om att polisen hindrade honom att säga sin mening.

De flesta slagorden som skanderades var på arabiska men nog hördes ropen Allahu akbar. På handskrivna lappar och plakat framfördes åsikten att yttrandefriheten missbrukats och att man kränkt muslimer, att man inte brytt sig om religionsfriheten. Chefredaktören Ulf Johansson klev ut på trappan och hälsade demonstrationen och några av de ledande fick följa med in för ett samtal. Det kommenteras i dagens Nerikes Allehanda.

Vid något tillfälle ropade man taktfast också just: religionsfrihet! Religionsfrihet! Via megafonen som en ung man höll i ett fast grepp presenterades kravet att Nerikes Allehanda måste be om ursäkt. Vi är för yttrandefrihet men den skall inte användas för att kränka muslimers tro, hävdade han. Be om ursäkt och gör aldrig mera om det här, verkade vara det samfällda kravet.

Kanske kan publiceringen leda till en ökad förståelse för hur viktig yttrandefriheten är i ett demokratiskt samhälle. Den är livsnödvändig. Man kan inte be om ursäkt för yttandefriheten! Men nog kunde vi gott föra en diskussion om det alltid är vällovligt att förlöjliga och reta, så uppfattas ju Lars Vilks bild av de demonstrerande muslimerna, bara för att man har rätt att göra det.

Andra bloggar om: Yttrandefrihet, Muslimer, Demonstration, Lars Vilks, Muhammed,Rondellhund, Religionsfrihet, Muslimer

Kyrkornas Världsråd kritiserar Turkiet

Idag vill jag förmedla Kyrkornas Världsråds artiekl om Turkiets egendomliga aktioner mot det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. En stat vars rättsväsende agerar så självsvåldigt och hindrar det ortodoxa ledarskapets räckvidd har långt kvar innan man kan ta en rättmätig plats i religionsfrihetens Europa.


World and European ecumenical bodies express support and solidarity to the Ecumenical Patriarch
Ecumenical Patriarch Bartholomew met with WCC Officers in Phanar, December 2006
At a time when the Orthodox Ecumenical Patriarchate of Constantinople - today’s Istanbul - is facing growing hardships imposed by decisions of the Turkish judiciary, members of the worldwide ecumenical family have expressed support and solidarity to His All Holiness the Ecumenical Patriarch Bartholomew.

On 26 June a ruling by Turkey’s Supreme Court of Appeals contested the ecumenical standing of the Patriarchate, stating that it is a religious body only authorized to perform religious functions for the Greek Orthodox minority in the country. The Court also ruled that the Patriarchate does not have any legal personality and that the Patriarch is not allowed to bear the title “ecumenical”.

The ruling stated that the Patriarch as well as the Patriarchate officers are subjected to Turkish law regarding their titles and activities. On 21 August Bartholomew was summoned to testify before a prosecuting authority in Istanbul on his use of the title “Ecumenical” at a world conference of Orthodox youth that took place in the city a few weeks earlier. In the face of these developments, on 27 August the Conference of European Churches (CEC) expressed its “strong support” for the right of the Patriarch to use of the title “Ecumenical”.

In a letter addressed to Bartholomew, CEC’s general secretary, the Venerable Colin Williams, wrote: “We could think of no other church leader in Europe who is so naturally recognised as a key figure in the ecumenical aspirations of the [continent’s] churches.” On 29 August a similar letter addressed to Bartholomew by the World Council of Churches (WCC) general secretary Rev. Dr Samuel Kobia expressed the Council’s “whole-hearted appreciation of the authenticity and importance of the Ecumenical Patriarchate as an institution and the Ecumenical Patriarch as an office within the wider church world”.

In his letter Kobia conveyed to the Patriarch the WCC’s “firm support” and reaffirmed Bartholomew’s “ecumenical standing” while cherishing his “leadership in the global ecumenical movement”. The letter invites WCC member churches to pray for the Ecumenical Patriarch and to offer him expressions of solidarity. Kobia also noted “with satisfaction” that, “despite the current difficulties, there is also recognition and appreciation being accorded to you and to the Patriarchate from within Turkish society”. According to Kobia, “these sentiments” are “a credit to the nation” and should be “widely heard and clearly understood”.

The recent developments have been criticized by some in the Turkish media. “It is very hard to understand our sensitivities,” wrote Cengiz Aktar, a professor of European studies at Bahcesehir University, in the English-language newspaper Turkish Daily News. Commenting on the “absurd decision reached by the Court of Appeals” regarding the title of “Ecumenical,” Aktar affirmed that present day Turks “have much to learn” from their Ottoman predecessors. It was under Ottoman rule that the Patriarchate’s Theological School was established in the island of Halki in 1844. The school has been closed since 1971.

The title 'Ecumenical' is given only to the Patriarchate of Constantinople as ‘first among equals’ among world Orthodox leaders. In consequence and over many centuries, it has become the name by which the Patriarchate is known throughout the world. Although the number of Greek Orthodox Christians in Turkey is relatively small, the faithful under the Patriarch’s direct ecclesial authority are about 5 million worldwide. Additionally, albeit in a non jurisdictional sense, he is widely recognized as spiritual leader of the world’s 300 million Orthodox.

The Greek Orthodox are not the only religious minority facing hardships in Turkey. Hindrances to their normal activities are also faced by the Armenian and the Syrian Orthodox, among others. Last April three Christians working in a religious publishing house in Malatya were murdered, and before that event a Catholic priest had suffered the same fate. At that time the WCC general secretary expressed the Council’s “serious concern” and “dismay” in a letter to the Turkish authorities.

Bartholomew is scheduled to address the opening service of morning prayer at the Third European Ecumenical Assembly to be held in Sibiu, Romania, 4-9 September 2007. The concern about the current situation faced by the Ecumenical Patriarchate is likely to be raised at this gathering of some 2100 delegates from most of the continent’s church traditions. Full text of the WCC general secretary’s letter to the Ecumenical

Patriarch:http://www.oikoumene.org/en/news/news-management/all-news-english/display-single-english-news/article/1637/en/resources/documents/general-secretary/messages-and-letters/29-08-07-letter-to-the-ecumenical-patriarch-bartholomew.html



Press release of the Conference of
European Churches:http://www.cec-kek.org/content/pr-cq0736e.shtml


WCC’s letter of 1 May 2007 to the Turkish authorities: http://www.oikoumene.org/en/news/news-management/all-news-english/display-single-english-news/browse/6/article/1634/wcc-asks-turkish-governme.html

Website of the Ecumenical Patriarchate of Constantinople:http://www.ec-patr.org/default.php?lang=en

Website of the Third European Ecumenical Assembly: http://www.eea3.org/

Viftar man med skynket för att reta?

Vilken plats har övertygelser och idéer i personligheten? Frågan blir aktuell därför att Nerikes Allehanda har publicerat Lars Vilks bild med profeten Muhammed som rondellhund. Med bilden i tidningen blev det starka reaktioner – muslimer protesterade och demonstrerade. Till och med länder som Iran och Pakistan lär ha invänt mot publiceringen. Och tidigare visste det väl inte ens om att Nerikes Allehanda fanns.

De starka reaktionerna från religiösa människor, styrkan i reaktionerna antyder att de upplever sig personligt kränkta, kan de ha att göra med att tron oupplösligt förenas med en människas personlighet. Reaktionerna tycks nästan instinktiva, som pavlovska reaktioner.

Går tron hos somliga religiösa människor så djupt att den borde liknas vid en del av den egna identiteten? Människor har inte en tro utan är sin tro? Ungefär så som Gamla testamentets nefesh fungerar – människan har inte en själ utan är en själ, en levande andlig varelse. Det skulle förklara varför reaktionerna på förlöjligande av det trons människor håller för heligt blir så starka, ibland omåttligt häftiga.

Å andra sidan reagerar inte alla. Vilket inte behöver betyda att tron hos dem är grundare eller sitter ytligare. Det kan vara så att de lärt sig leva med det sekulära samhällets skyldig- och rättigheter. Man har rätt att förlöjliga och ta avstånd från det andra håller för heligt. Samtidigt har alla naturligtvis rätt att protestera mot det man upplever som andras förakt och nedlåtenhet.

Sedan är frågan om när det är befogat att utöva rätten att förlöjliga andras tro och övertygelse. Viftar man med skynket, denna gång Lars Vilks bild, enbart för att reta eller för att säga något meningsfullt om yttrandefrihet eller religion? För visst verkar det fånigt och inskränkt om man gjorde det enbart för att man kan och får.

Andra bloggar om: Profeten Muhammed, Nerikes Allehanda, Heligt, Lars Vilks, tro, själ

Monopol spelar roll
Sveriges regering har skrivit brev. I ett svar till EU-kommissionen har man trätt upp till försvar för de svenska spel(monopols)reglerna. Idag skriver man i DN att:

Den borgerliga regeringen fortsätter att försvara det svenska statliga monopolet för spel på sport, trots kritik och hot om domstol från EU-kommissionen.

I ett 19 sidor långt svar på kommissionens så kallade motiverade yttrande från i juni, går regeringen igenom invändningarna mot den svenska lagstiftningen för spel på sport.

EU-kommissionen hävdade i sitt yttrande, ett steg i en process som kan sluta i EU:s domstol, att de svenska reglerna strider mot EU:s lagstiftning för fri rörlighet för tjänster. Utländska aktörer stängs ute och de svenska reglerna är för långtgående även om syftet skulle vara att skydda konsumenterna, anser kommissionen.

I Svenska dagbladet E24 citeras den ansvarige statssekreteraren Per Jansson: Grunden i vårt svar är att vi tycker att Sverige svarar upp mot de krav som EG-rätten ställer. Dels är vi uppbackade av en dom från Regeringsrätten och dels av Placanica-domen från EG-domstolen. EU godkänner att ett nationellt skyddsmotiv står i förgrunden, så länge det är proportionellt. Vad gäller grundprincipen råder det ingen skillnad mellan svensk lag och EG-rätten. Vi stärker skyddsmotivet påtagligt genom att se över och modernisera lagregleringen.

Att spelmonopolet ska behållas borde alla goda krafter kräva. En "fri" marknad är bara fri för de stora företagen och inte för konsumenterna. Konsumenternas frihet kan liknas vid att löpa gatlopp mellan ivriga påpiskare som vill locka/tvinga/lura till spel, spel och ännu mera spel. Vad är det för frihet att luras av sina pengar och att löpa risken att fastna i ännu ett beroende?

Andra bloggar om: Spelmonopol, Spel, EU-kommissionen, Regeringen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter

Ateismen ser grandet i den troendes öga
Varför är andra människors villfarelse viktigare än att utveckla den egna övertygelsen? Vari ligger drivkraften att hellre bekämpa andras tro än att övertyga om det egna tänkandets fördelar? Vad lockar så i den kristna tron (och andra religiösa traditioner) att de troendes brister får bära ens eget engagemang?

Är den egna iden så fattig att den måste bäras av ett stort MOT? Är den egna traditionen så grund att den enbart klarar sig som ett ANTI? De kära Humanisterna ägnar enligt min mening osunt stort intresse för tro och religion. Osunt därför att de knappast någonsin uppfattat eller erkänt att tro även har mängder av goda sidor, utmärkta konsekvenser och samhällsnyttiga effekter! Om den ateistiska rörelsen har tron som förutsättning är den på defensiven redan från början. Och den lever bara såtillvida det finns en religion att strida och opponera sig mot. Man tar sin styrka från religionen. När sig av den.

Ateismen som alternativ är på fel väg därför att den är ofattbart uppslukad och trollbunden av grandet i den troende människans öga. När Richard Dawkins bok kommer ut på svenska flyttar man säkerligen fram sina antireligiösa och religionsfientliga positioner. Fel, fel, fel ropar man till kyrka och tro.

Under tiden bryr sig de flesta religiösa människor hälsosamt nog inte särskilt mycket om den organiserade ateismen. Fullt upptagna som de är med att verka som frivilliga i medmänniskors tjänst. Och att ge ekonomiskt stöd, andlig support och uppmuntran till många av utsatthetens människor. Aktiviteterna når också utöver världen via Lutherhjälpen, Missionen, Diakonia eller eller genom några andra av den kristna solidaritetens organisationer.

Ateistens förenklingar

Intellektuell ohederlighet?
Först nu har någon fäst min uppmärksamhet på att Christer Sturmark anser att humanisterna blir bemötta med och utsatta för intellektuell ohederlighet. Och att denna ohederlighet blir kanske som mest synlig i undertecknads inlägg under Dagenseminariet i somras under Almedalsveckan i utbyte med Maria Carlshamre. Se själv på tidningen Dagens webb-TV.

Här ett långt citat ur Sturmarks blogg:

Det betraktas fortfarande som lite "finare" att vara kristen, än att vara muslim, hindu, buddhist, eller ateistisk humaist. De troende tycks alltförofta omfatta föreställningen att moral är likställt med religiös tro, att humanismen är historielös medan kristendomen har historia, att de troende har en värdegrund medan humanisterna saknar det etc.

Inget kunde väl vara mer fel. Dessa vanföreställningar och i retoriska ohederlighet fomulerades kanske tydligare än någon annanstans av kontraktsprosten Lars B Stenström seminariet med Maria Carlshamre.

Han säger till publiken, utan att blinka: "Antingen tror man på Gud, eller också så tror man bara på det som går att väga och mäta". HAn försöker alltså medvetet lura publiken att tro att det bara existerar dessa två alternativ. Kan det bli mera torftigt?

Kanske känner kontraktsprosten någon som verkligen bara tror på det som går att väga och mäta, jag gör det inte i alla fall. En sådan person lider snarare av grav filosofisk förvirring.

Om vi ska ha en bra debatt om religion och politik, tro och vetande i Sverige, då får nog prästerskapet och andra trosrepresentanter höja den intellektuella ribban och hederligheten några nivåer i mötet med Humanister.

Så långt Christer Sturmark. Jag behöver inte returnera hans anklagelser. Men kan konstatera att Sturmark inte alls är främmande för retoriska knep och att han citerar dåligt. Det handlade om ett meningsutbyte mellan mig och Maria Carlshamre om muslimer kan känna sig hemma i ett rum med krucifix och ikoner (som man hade i skolkyrkans rum på Säveskolan i Visby). Jag konstaterade att "muslimer ofta kan känna mer vänskap med dem som tror på Gud än de som faktiskt säger att det inte finns någonting utöver det vi kan väga och mäta."

Vill man missförstå så gärna det. Vill man tro att jag försöker lura publiken, att jag är intellektuellt ohederlig så står det var och en fritt. Uttrycket är naturligtvis en metafor, en omskrivning, en bild. Men även språkliga uttryck och metaforer har Christer Sturmark problem med, särskilt om de yttras av en kristen. Menar han allvar när han vill återge min uppfattning som att det bara finns två ytterligheter, kan det stämma att han inte begriper vad som avses?

Uttrycket "det vi kan väga och mäta" syftar på det man brukar kalla en vetenskaplig världsförklaring. Ofta och särskilt i debatter om tro, religion och ateism ställs en sådan "vetenskaplig världsförklaring" i absolut motsats till tron på Gud. Man behöver bara läsa Dawkins The God Delusion för att få det bekräftat. Och i den polariseringen är det ingen tvekan om var de flesta muslimer känner sig hemma - bland dem som har en tro på Gud.

Andra bloggar om: Sturmark, Humanisterna, Tidningen Dagen, Webb-TV, Säveskolan, Visby,Dawkins , The GOD Delusion, Skolkyrkan

Avskaffa religionsfriheten, sa Maria
Trons plats i vårt samhälle diskuterades i somras under Almedalsveckan vid ett seminarium anordnat av tidningen Dagen. I ett av sina inlägg föreslog Maria carlshamre att religionsfriheten skulle avskaffas. Det räöckte med alla de andra fri- och rättigheterna.

Seminariet finns på Dagens webb-TV. Vad handlade det om och vilka deltog? Jo:


(g) som i Gud: Tron en privatsak eller offentlig?

Torsdagens förmiddagsseminarie om Tro är en privatsak, eller mitt i det offentliga.
Maria Carlshamre, Lennart Sacrédeus, Lars B Stenström
Samtalsledare: Thomas Österberg

Barns mognad

Vägverkets hemsida kan berätta det många föräldrar tydligen aldrig tagit till sig. Där finns ett utomordentligt avsnitt om barns mognad och trafiken. De som vill semestercykla med barn på vanliga vägar borde studera dessa fakta noga. Även föräldrar som cyklar med mycket små barn till köpcentra eller mitt i städerna borde slå upp Vägverkets hemsida och läsa om barn!

Så här skriver man om barns mognad:
Redan under 1960-talet visade barnpsykologen Stina Sandels forskningsresultat att barn kan inte prestera över sin mognadsnivå. Barn upp till tioårsåldern saknar biologiska förutsättningar för att vid alla tillfällen visa ett trafiksäkert beteende. De kan inte tränas till ett korrekt beteende i en komplex trafikmiljö. Det beror på mognadsfaktorer som inte är färdigutvecklade hos barnen. Barnets synförmåga är inte färdigutvecklad förrän i tonåren. Dessutom tar det lång tid att lära sig tolka vad ögat egentligen ser. Att uppfatta föremål i rörelse och bedöma deras hastighet är något som fordrar erfarenhet och träning för såväl barn som vuxna.

Barn i förskole- och lågstadieåldrarna har svårt att ställa om blicken från närseende till fjärrseende. Dessutom har barn ett snävare synfält än vuxna, med sämre möjligheter att uppfatta rörelser ur ögonvrån. Inte heller fungerar samordningen mellan att gå och samtidigt titta på samma sätt som hos vuxna, än mindre klarar barnen av att springa i en riktning och samtidigt titta i en annan. Barns förmåga begränsas även av att deras hörsel inte är färdigutvecklad. Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna uppfatta varifrån ljud kommer. Det kan mycket väl hända att små barn ser på en bil och springer på en annan som signalerar.

Man kan inte heller vänta sig någon konsekvens i barnens trafikbeteende. Ett och samma barn kan ena dagen visa upp ett trafiksäkert beteende, men nästa dag vara en dålig trafikant. Små barn uppfylls lätt av sina känslor som glädje, ilska eller plötsligt intresse för någonting och ger då lätt efter för sina impulser. Det kan då hända att de springer över gatan till en kamrat.

Barn är små till växten. De kan inte se över bilarna för att överblicka situationen och inte heller se vägmärken som sitter högt upp. De syns inte heller så bra av andra trafikanter. Det är därför viktigt att främst sträva efter säkra närmiljöer för barnen. (Ur skolbarns trafikmiljö 1991:29)

Andra bloggar om: Vägverket, Barn och trafik, Trafik, Barns mognad

När blir barn tillräckligt stora?
Funderar Du aldrig på när barn är tillräckligt stora? Hela tiden kommer nya stadier då man äntligen är tillräckligt stor. Då får man göra vad man inte kunnat. Äntligen får man pröva på och ilsket inse att detta är svårt.

När är barn tillräckligt stora? Och nu tänker jag inte komma in på de andliga frågorna om när barn kan tro eller så. Nej min enkla fråga är: när är barn tillräckligt stora för att cykla i trafik? Femåringar som vinglar fram längs vägkanterna på Gotland under sommaren fick mig att inse att barn inte är tillräckligt stora. Farliga och osäkra, impulsstyrda och utan nödvändig färdighet. Deras häftiga skimrande skalbaggsformade hjälmar glimmar i solen. Men kan de cykla?

Motoriken är oslipad och ryckig. Perceptionen begränsad och erfarenheten minimal. Så när är barn tillräckligt stora? Och när ska vuxna människor bli så mogna att de kan inse barns begränsningar?

Är det någon som vet när barn är tillräckligt stora?

Andra bloggar om: cykla, Trafik, Barn i trafiken, Cyklande barn, Cykelhjälm

Störst går först
Djungelns lag betydde förr att det fanns en oskriven norm, regler för hur man skulle leva. En lag som inte skrivits ner. I Wikipedia utläggs begreppet såsom vi använder det i dagligt tal. Där menar man att det betyder att någon eller några gör precis vad de vill utan inblandning eller med respekt för lag och rätt, för samhällsregler. I Djungeln härskar normen att störst går först.

Den enskilde spelaren har ingen chans mot bolagen. Den som går under får inte den hjälp han eller hon behöver. Pliktskyldiga (eller framtvingade) donationer till behandling av spelmissbrukare tar inte bort det cyniska i spelvärlden. Den invasion som spelbolagen har försökt genomföra får allt större kraft. Ändringen av lag i England som reglerar spelbolagens reklam kommer att skölja över oss i den nära framtiden. Och redan nu kan man knappast klara sig undan att få reklam för internetpoker eller andra spel om man dristar sig ut på nätet.

Ger bolagen människor det de vill ha? På ett sätt levererar man spänning och upplevelser. De flesta upplever dock besvikelse och har samtidigt blivit av med sina pengar. Hur frivilligt deltagandet i spel och dobbel än kan se ut att vara, är det för somliga ett långverkande gift, vanebildande och nedbrytande. Och bolagen ägnar sig åt att exploatera människors oro för sin ekonomiska situation och sin framtid. Illusionen att ens framtid kan ordna upp sig via storvinster hålls vid liv genom att några få "har tur" och det stora flertalet bekostar inte bara fåtalets vinster utan göder och föder bolagen långt utöver det rimliga!

De starka växer sig allt starkare och rikare och de drabbade talar vi helst inte om. Djungelns lag! Cyniskt!

Var håller Fantomen hus?

Nu flaggar spelbolagen för ökad reklam, berättar Svenska Dagbladet. Man skriver att de brittiska tv-reglerna bäddar för massiva kampanjer. Genom nya TV-regler i England kommer den svenska spelmarknaden att översvämmas av aggressivare marknadsföring från platser där andra än de svenska reglerna gäller.

TV 3 och Kanal 5 sänder från England och kan därför handla utan större hänsyn till svenskt regelverk. Nu expanderar Betsson, Unibet och expekt.com. Och Partypoker, bet 24 och Ladbrokes är andra viktiga aktörer. Genast flaggas från Svenska spels sida att även de kommer att intensifiera sin reklam. I Resumé kan man läsa att Ladbrokes letar reklambyrå. "Anledningen är att brittiska myndigheten Ofcom ändrat på sina regler så att det för första gången blir tillåtet med tv-reklam för spelbolag i brittisk tv.

Därför planerar nu Ladbrokes att dra igång en stor tv-kampanj i Norden. Kampanjen ska gå i de utlandsflaggade Viasat- (TV3, TV6) och SBS-kanalerna (Kanal 5, 9).
– Vi har inte synts tillräckligt den senaste tiden och behöver öka vår insats, säger Douglas Roos, vd Ladbrokes Norden."

Folkhälsoministern Maria Larsson ser inga risker med ökad konkurrens. Folkpartiet har en egen diskussion om frågorna. Partiet vill dessutom släppa spelmonopolet på hemmaplan och öka konkurrensen. De säger sig samtidigt vilja öka kraven på spelbolagen att agera ansvarsfullt.

Mer spelreklam syftar naturligtvis till att locka fler till spel. Och ökad konkurrens kommer säkert att få marknaden att växa. Fler aktörer ger fler tillfällen till spel. Cyniskt kommer många fler att dras in i ett beroende de inte kan hantera. Fantasin räcker knappt till för att beskriva vad som händer med de spelberoendes familjer och hälsa. Tala om skuldfälla…

Trots att det är lagstiftning som förändrar situationen blir det djungelns lag som kommer att råda, även om man klipper och ansar lite i kanterna. Men var är djungelpatrullen? Och var finns Fantomen? När busarna dyker upp brukar Fantomen röja upp, han upprätthåller lag och ordning. Denna gång finns ingen Fantomen i sikte. Och vare sig han eller djungelpatrullen har någon chans. Det slår jag vad om!

Andra bloggar om: Spelmonopol, TV-reklam, Svenska Dagbladet, Betsson, Fantomen, TV 3, Kanal 5, Folkpartiet, Maria Larsson