Muslimer vill leva med kristna

Alla, inte bara kristna människor, borde läsa vad 138 lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter skrivit i sitt dokument A Common Word Between Us and You. Upptakten är påven Benediktus XVI tal i Regensburg 12 september förra året. Då citerade han en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.

Då samlade sig ett antal lärde till ett gensvar. Nu har de arbetat vidare och skrivit ett dokument som riktar sig mycket vidare. Där framhåller de inte främst det som skiljer religionerna åt - utan det som binder dem samman! Bara det en annorlunda och god ansats.

Kristna och muslimer förenas av sin kärlek till och dyrkan av den enda Guden. Och man har ett uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.

Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.

Den uppenbara öppenhet som texten visar upp imponerar. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida och lyfter fram förpliktande texter om Gudstro och medmänsklighet. Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett uppskattande svar på texten. Många kristna har mycket att lära av denna hållning av respekt och öppenhet. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.

Muslimerna öppnar för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan?

Andra bloggar om: Islam, Dialog, Påven Benediktus XVI, A Common Word Between Us and You, Världsfreden

Begravningsmusikern står och tuggar i ett hörn

Om vi inte har så mycket gemensamt - vad har vi då? Frågan har fortsatt att verka. I Svenska kyrkan skyller vi ofta sekularisering och avkristning för att det alltmer har blivit så att vårt kristna arv tunnas ut, bleks, förtvinar...

Men det kan ju vara så att krafterna som driver fram bristen på gemensam kultur är den kommersialism som genom ökat utbud av varor tror sig kunna få högre vinster. Det mesta kan väljas...och därmed också väljas bort. Allt blir utbytbart. Och det som binder oss samman blir alltmer tillfälligt. Varumärkena, storkedjorna tar över. Så valfriheten är ganska fiktiv. Men kan de erbjuda vad vi behöver när livet skaver och värker? Och vad har de att erbjuda som gör att vi själva aktiveras, uttrycker och levandegör, formar kulturen?

Just nu diskuterar vi begravningar i mitt sammanhang. Hur ska begravningsgudstjänsten kunna fortsätta att vara ett socialt uttryck för vår gemensamma sorg om det som håller oss samman försvagas? Borgerliga begravningar kan knappast vara svaret, de brottas ju med samma problem av kulturell mångfald.

Om allt färre människor kan sjunga psalmer - vad ska vi då sjunga på begravningen? Skolan övar inte in några stampslamer som förr i världen. Vilket skolan borde erbjuda som en hyllning till vårt litterära och andliga kulturarv.

Konfirmationsseden är bruten så där lär sig enbart en minoritet sig sjunga några psalmer. Om psalmsången blir allt tystare och det möjliga urvalet allt mer begränsat vad ska vi då sjunga? Ser vi slutet på den unisona sången i de sammanhang där kyrkan möter de breda folklagren? Är det låtarna från Allsång på Skansen? Svensktoppen? De olika listettorna?

Ska verkligen CD-spelare som står och tuggar i ett hörn bli framtidens begravningsmusiker? Ska en DVD med storskärm låta Madonna eller Pavarotti komma till oss som solister?

Andra bloggar om: Psalmsång, CD, DVD, Avkristning, Sekularisering, Begravning

Vad man kan stjäla i en kyrka

Kyrkstölder upprör. Hur kan man ens tänka tanken att stjäla medeltida kyrkliga föremål för att smuggla dem utomlands? Man hoppas på att någon samlare ska betala en förmögenhet. En stor tjuvgömma hittades i Spanien. Men allt värdefullt som försvinner kommer inte tillbaka.

Kyrkstölder är en vardaglig händelse. Stölderna sker så ofta att man baxnar. Man stjäl allt som går att ta. Kanske är det sådant människor tänker på när de diskuterar de tomma kyrkorna. Alla föremål som inte är fastkedjade, försänkta och insprängda i sten eller järn har fått fötter. Klart att det blir tomt!

De senaste åren har man i vår kyrka stulit: böcker, kortkassan, ljus, kortkassan, CD-skivor, handsnidat krucifix från Oberammergau, årets nya påskljus, en skulptur kallad Pilgrim, kortkassan, mobiltelefon, kassettdäck, cd-spelare, böcker, kortkassan, kläder, pengar och nycklar under barndop och mycket mycket mer. Det mesta är ändå förvarat inom lås och bom. Kortkassan har vi nu låtit en smed sluta in i en motståndskraftig och fastkedjad kista. Här vill jag inte ens räkna upp alla andra stölder i övriga lokaler. Vi polisanmäler allt och ibland kommer någon hit för att utreda.

Ofta tänker jag att skyltar kunde göra susen:Gud ser Dig, Gud vakar jämt över Dig! Men inser att det bara skulle bidra till att än mer urholka ordens verkliga betydelse. Övervakningskameror ska det bli framtiden för våra öppna och tillgängliga kyrkor?

Budordet du skall inte stjäla står inte högt i kurs, inte hos kyrktjuvar. Jag hoppas bara att de, när de nu ändå struntar i budet, åtminstone också passar på att stjäla sig en stilla stund!

Svordomar och religion

Jonas och Musse har en religion! Sveriges television, i kraft av sitt public service-ansvar, har låtit ett par drällande religionsflanörer uppfinna en egen religion. 60 dagar hade de på sig om man ska tro det program som inte haft det helt lätt med trovärdigheten. Ity låter man ett par religiöst obevandrade yrvaket storögt åka runt i världen för att dimpa ner i många udda religiösa sammanhang - så bäddar det inte för stor tilltro till programmets seriösa syftning eller dess pålitlighet.

Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?

Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...

Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.

Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.

Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.

Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.

Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?

Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?

Var hos dem som sörjer

Förtvivlan över att de unga måste dö
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker

Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem

var deras ljus, bli deras hopp

Fariserna härjar i media

Äntligen kom Olaus Petris gamla syndabekännelse till heders igen. Kära Cordelia Edvardsson väckte den i morse (8/11) i Svenska dagbladet ur sin undanskymda tillvaro: Jag fattig, syndig människa…

Hon konstaterade ett den inte finns på var mans och kvinnas läppar. Hon förmodar att det kan vara därför vi har så lätt att döma och fördöma andra.

Det finns ingen hejd på självrättfärdigheten, skriver hon. Vid skampålen ställs dagligen höga m-politiker och –tjänstemän. Där bespottas och begapas de… Och hon påpekar att ingen tycks ha hört visdomsordet: den som är utan synd kaste första stenen. Ni minns det där Jesus sa i Johannesevangeliet 8 när man gav sig på kvinnan, hon som begått äktenskapsbrott.

Cordelia Edvardsson läxar upp de självrättfärdiga, de som låtsas moraliskt överlägsna, som pekar finger. Tänk att fariseismen är så medial, är så drevframkallande och livskraftig.

Man upptäcker att ödmjukhet och självinsikt är svårt att uppbåda – när man har så rätt. Men alla dras vi nog med svagheten att överbetona andras brister och minimera egna tillkortakommanden. När det blir norm att jaga andra, att leta fel och brister i tid och otid - då har det gått för långt. Det där eviga synfelet gör sig påmint. Det är svårt att se klart när man har en bjälke stickande ut ur ögonhålan. Det enda man egentligen lyckas upptäcka är andras brist, andras stora stora brist. Ett slags omvänd mea culpa.

Allra mest rätt, rättast av alla har de politiska motståndarna och medierna, eftersom man ännu surfar i medvind och inte just nu blivit påkommen. Hur var det vi en gång bekände: Jag fattig, syndig…?

Att göra det man har lust till

I morgonmässan i morse läste jag än en gång söndagens evangelium. I söndags blev ingången att visas bort, att bli avvisad eller att bli innesluten och välkomnad. Men den korta texten har många fler ingångar. En sådan är lust. Att göra vad man vill.

Vi gör helst bara det vi har lust till. Förr gick man i kyrkan för att man skulle, det hörde till. Idag går man nästan enbart när man har lust. Och lusten är en nyckfull kompanjon. Den tävlar hela tiden. Om vi bara gör det vi har lust till då blir inte allt det gjort som behöver göras. Lusten är nyckfull och trolös eftersom den söker sig mot nöje och underhållande sysselsättningar.

Till och med mitt skrivbord bär märken efter lust. Den lust jag icke har. Därför skulle jag inte så sällan behöva ha arkeologiska kunskaper i sökandet efter dokument i de travar, högar och berg av böcker som landat där. För tillfället trodde de - men när lusten saknas blir inte allt sorterat och ordnat som skulle må väl av det. När jag till slut röjer skrivbordet gör jag det mer av tvång - det måste helt enkelt göras.

Om lusten skulle styra blev inte allt det nödvändiga men arbetskrävande och motiga arbetet utfört. Kanske är det luststyrda arbetet en följd av välfärden? Nu har vi råd att ha lust. För 50 och 100 år sedan var det nödvändigheten som fick styra. Man gjorde det man skulle för att överleva. Inte för att man hade lust. Men i sina bästa stunder kunde även det slitsamma och krävande, det tunga, vara lustfyllt.

Inte ens Jesus kunde göra det han hade lust till. I texten (Joh 6:37-40) står det tydligt att: Ty jag har inte kommit ned från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig.

Det finns sådant som vi behöver göra för att det är bra och gott - inte nödvändigtvis för att det är roligt, trevligt eller underhållande. Allt arbete i kyrkans sammanhang är inte lustfyllt och glädjesprudlande. Hårt slit och mycket nödvändighet finns där också. Hur skulle det gå med rättvisa och människovärde om ingen vill ta obehag och strid? Om ingen var beredd att göra Guds vilja?

Kan människans vilja övas upp så att den mera sammanfaller med Guds? Eller är det så att vår vilja måste böja sig inför och under det som är Guds vilja? Jag vet människor som förfasar sig över detta att böja sig inför Gud, de uppfattar det som en förnedrande underkastelse. Men om detta att Guds vilja får styra mig mer åstadkommer att det goda i världen ökar - då är ju detta att stå i Guds tjänst (!) något utmärkt. Förresten, vem skulle inte ha lust att bidra till att det goda i världen ökar?

Stora lärosäten är inte alltid vackra

I Sverige är utbildningspolitik något laddat och kontroversiellt. Särslkilt vad gäller den högre utbildningen. I dagens Svenska Dagbladet är Maria Abrahamsson positiv till att kvalitetsbedömningen av den högre utbildning skall frikopplas från regeringen och läggas över på högskoleverket. Som om högskoleverket skulle stå fritt från biundningar till tjänstemännens utbildningsorter och institutioner. Som om inte oginheten från de stora och gamla universiteten mot nya, lokala och småskaliga sätt att bedriva högre utbildning inte funnes. Frågan är för viktig att lämnas till förment opartiska och opolitiska tjänstemän.

Hon framför misstanken att högskolan i Örebro blev universitet på felaktiga grunder. Det vill säga det kan ha skett som en intern socialdemokratisk belöning. Tror någon inberäknat Maria Abrahamsson verkligen på att det vore möjligt? Att Örebro dåvarande högskola länge och skickligt hade satsat på och utvecklat forskning inom många olika områden skulle alltså inte räknas.

Och som vanligt raljeras över doktorshatten Göran Persson fick i Örebro. Som vore det ett bevis av något slag. Man kan tycka illa om den hedersbetygelsen. Men då bör man samtidigt vara ärlig och fråga sig vad som är unikt med den utnämningen. Göran Persson hade gjort mycket som kunde ha renderat honom en sådan ärobetygelse. Liksom andra politiker och makthavare som av andra lärosäten (!) på motsvarande sett fått utmärkelsen. Så den gesten sticker nog i ögonen av ideologiska skäl.

Den som sett det minsta bakom kulisserna vet att det inte slls bara handlar om kvalitet på utbildning och forskning. Det handlar om makt över forskning och utbildning, om status och position och inte minst om historiska anor, prestige och pengar. De stora mot det små om man ska förenkla. Och kom ihåg: big is not always beautiful. Stort kan till och med vara och bete sig riktigt fult.

Andra bloggar om: Universitet, Örebro, Högskoleverket, Regeringen, Göran Persson

Kyrkan är inget Migrationsverk inför döden

Bland det värsta som kan hända en människa
är att bli avvisad, att behandlas som
obefintlig och osynlig
Ironiskt nog kallas det för
att sätta någon i kloster
Det är ofattbart vad människor
kan göra mot varandra!

Ett helt liv kan påverkas av att
inte bli sedd och innesluten i kärlek
När man blir avvisad av någon
väcker det för många den tidiga rädslan att
bli övergiven och lämnad
att bli ensam, att hamna utanför

Alla föräldrar är inte perfekta
lyckade eller ens kärleksfulla

Den som blir avvisad som barn
kan på allvar börja tvivla på sitt eget värde
Missionärbarn har fått kämpa
med sådana känslor
Föräldrarna tycktes älska
människorna i Afrika eller Asien
så mycket mer att de egna barnen
kom på undantag
lämnades kvar hemma

Missionärsbarn är inte unika
det finns föräldrar i alla möjliga sammanhang
som fattat liknande beslut,
avvisningsbeslut
genom att prioritera karriärer före barn,
företag före familj
eller egna nöjen före de närmaste…
och som ni förstår har kyrkornas folk,
trons människor, handlat på samma sätt

Missionen, Jesus, Kyrkan blev viktigare
än de minsta som bodde i samma bostad

Det som föräldrar kan ge är insikten
om att vara gränslöst älskad
utan att ha förtjänat det
Bättre gödning kan inte
en växande människa få
Därför är föräldrakärleken en bild
för Guds sätt att älska oss

Avvisningsbeslut betyder att människor
får nej till sin längtan efter att Sverige,
det vi kallar vårt land,
också skulle bli deras nya hemland

Till och med möjligheten att bli avvisad är förfärlig:
otryggheten under väntan framkallar känslan av rädsla, vanmakt och förtvivlan.
Ungdomar beskriver hur påfrestande det är att inte kunna planera inför framtiden,
utan leva i ett ständigt ”nu” under flera år… man vet inte om man måste lämna
landet om en vecka, vågar inte bli kär och skaffa vänner för att man måste vara
beredd på att bryta upp när som helst, eller att inte kunna planera sina studier
och framtida yrkesval. (Ur Lyssna på oss, Rapport om barns upplevelser
som asylsökande i Sverige)
Här finns uppgifter som ropar på oss!

Tänk att även inför döden har asylfrågan
oroat generation efter generation
Duger jag, räcker jag till
finns det en plats för mig
har de rum för mig i paradiset?
Frågorna har många olika svar

För att slippa frågorna
undvika att leva med osäkerheten
har några, för sin del, avskaffat himmelriket

Och sanningen att säga, kyrkan har haft problem
med asylprocessen
Man/vi har mer talat om svårigheterna:
att där finns inte plats för alla
Vi har sysselsatt oss med hinder och krav
utmålat gränskontrollen som hart när omöjlig att passera

Jesus själv talar med stort allvar om Guds rike,
himmelriket och de yttersta tingen
Där finns gränser och svårigheter:
ohämmad själviskhet
oförmåga att tänka på andra
hat, våld och förakt för människors värde och värdighet

Jesus visar oss också att de hindren
oftast ligger hos oss själva
Vi vill inte kännas vid, än mindre leva efter,
himmelrikets regel: att älska nästan som sig själv,
att mätta hungriga, klä nakna, besöka ensamma och fängslade

Observanta personer har påpekat
att den gränsen förfogar faktiskt inte kyrkan över
Det är Vår Herres och inte kyrkans sak
att utfärda passerkort, fatta avvisningsbeslut eller att ge asyl

Kyrkan ska inte vara ett Migrationsverk inför döden
inte en myndighetskontroll vid gränsen
utan en Livets ambassad
en nyhetsbyrå för de glädjande nyheterna
en kärlekens folkrörelse

Det Du har på hjärtat
behöver inte gå via tjänstemän
som vill bestämma som Gud själv,
vara mest inflytelserika

Nej, här får man själv möta Gud
och erbjuds ett personligt gudsförhållande
Människan får någon att vända sig till
någon som ser och lyssnar
som skyddar och bär
Som hellre öppnar än sluter

Vi avvisas inte - vi välkomnas
Det finns plats för våra döda och för oss
där Guds eviga ljus lyser
där allt är vad det var tänkt att vara
där har beretts plats också för oss
Vårat nattvardsfirande idag är ett tecken
på att det finns plats
vid Guds bord i Guds eviga rike

Idag säger Jesus: Alla som Fadern ger mig
skall komma till mig, och den som kommer
till mig skall jag inte visa bort…
Jag skall låta dem uppstå
på den sista dagen, säger Jesus
Som vi sjöng nyss:
De himmelska portarna
öppnas då
för Herrens saliga skara.
O Gud, låt oss alla det landet nå
där själv du är solen klara.
Gud, skänk oss den glädjen
för Kristi skull
att evigt för Dig få vara. (SvPs 631:6)

Predikan i Olaus Petri i Örebro
Söndag efter Alla helgons dag
Johannesevangeliet 6:37-40

Någon har satt eld på kyrkogården

Det brinner! Någon har satt eld på kyrkogården. Överallt lågar och skimrar det. Ljus trotsar nätternas mörker och lyser över våra döda. Inte bara Guds eviga ljus ska lysa för dem. Också våra lyktor får på avstånd kyrkogården att glimma som en de dödas storstad. De sovandes stad.

Vi tänder ljus för våra döda. Ett ögonblick förvandlas deras frånvaro till lysande närvaro. När sorgen var ny blev den brinnande lågan ett sätt att hålla den döde sällskap. Varje gång jag vände ryggen åt graven och gick hem så fanns åtminstone ljuset där.

Det lyste för mig. Så ofta fick saknaden hjärtats mörka sorgeschakt att slå upp som avgrund. Då lyste ljuset för mig. En hoppets flämtande låga formade en spång över djupet.

Ljusbäraren
innanför kyrkans dörr
erbjuder sin ordlösa bön
som en kyrkogård
i Allhelgonatid

Dröjande stannar jag
nästan villrådig
sorgevilsen
men tar sedan ett ljus
försiktigt
som vore det levande
tänder det med varlig hand
andäktigt väntande
på tecken

låter det lysa
som en erinran om
att döden inte får sista ordet
att mörkret inte utsläcker ljuset
att livet sträcker sig bortom och förbi
alla gränser vårt förnuft och
känslan för det passande
så ängsligt bevakar

jag minns alla dem
jag älskar
och Dig som som jag
alltid bär

mitt breddfyllda hjärta
svämmar över

Utanför Eden

Birger Normans diktsamling Utanför Eden från 1974 innehåller några ord om världen som jag gärna delar med mig av.

Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.

Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.

Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.

De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.

Spermien är inte orsak till cellen eller tvärtom.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.

Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.

Andra bloggar om: Birger Norman, Dikt

Allas diktare?

I dag har jag fått förslag på diktare som vi borde komma ihåg. Några hade alltså läst förra inlägget om att ingenting ha gemensamt.

Nu tänkte man på diktare, sådana som vi kunde ha delat med varandra. Emil Zilliackus sa en närstående. Namnet klingar finlandssvenskt och bär spår av vårt grekisk kulturarv. Men hur många känner till namnet? Och hur många har någonsin läst Zilliackus? Därför vet de flesta av oss inte ens vad vi eventuellt gått miste om...

Någon föreslog också Edith Södergran. Hon som kunde skriva: Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära... Någon sa sig inte kunna glömma Aniara av Harry Martinsson.

Du då? Har Du någon diktare som Du tycker borde vara allas tillhörighet och arv?

Andra bloggar om: Dikt, Harry Martinssonm Emil Zilliackus, Edith Södergran, Aniara

Har vi ingenting gemensamt?

Vi har ju ingenting gemensamt! Vi läser inte samma tidningar, tittar inte på samma TV-program, gillar inte samma böcker, tillhör olika partier och vi har olika musiksmak! Ingenting! Och Du har fel! Han dunkade näven i bordet för varje konstaterande.

Vi diskuterade politik och försökte hitta varandras tankegångar och förstå varandras argument. Det vi upptäckte var att våra referensramar inte sammanföll. Det var som vi levde i parallella världar.

Artiklar han citerade hade jag inte läst och mina kristna referenser var hebreiska för honom. Men just här fann vi varandra. Vi blev så nyfikna på hur det kunde komma sig att, i ett så pass homogent land som vårt, de kulturella beröringspunkterna var så få. Delade vi bara affärer och snabbmatsställen med varandra?

Någon påminde mig nyligen om delegationen som reste till Kina och överallt hälsades av kinesiska barn som sjöng visor om sammanhållning och kamp. När man skulle återgälda sångarhyllningarna var den enda sång alla kunde: Vem kan segla förutan vind. Och visst var det några i samma situation som fick tralla fram Anslagstavlans signaturmelodi…eller var det Boktipsets?

Nu går jag runt och undersöker vilka dikter och sånger vi faktiskt har gemensamt. Nationalsången? Ja om man nöjer sig med första versen. Evert Taube är för de allra flesta ett historiskt fenomen. Man kan några rader här och där. Men hålen gapar allt större.

Psalmer kan en hel del äldre personer. Men ju länge ner i åldrarna man kommer så tystnar psalmsången. En skatt blir liggande, obrukad.

Dikter. Har vi några dikter alla kan? Som utgör vårt kulturella arv och minne? Som vi går tillbaka till och hämtar kraft och inspiration ifrån? Jag frågar eftersom jag inte längre är säker på att en sådan gemensam bas finns. Viktor Rydberg och Tomten: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma? Eller Karin Boye: Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Tegnér, Ferlin, Ekelöf, Sonnevi, Tranströmer eller Lugn? Hamnar vi hos Ulf Lundell eller i Idas sommarvisa? Men så säg då vilka dikter vi borde bevara och försvara som omistliga för att vi ska kunna dela värden och värderingar och så hålla samman vårat samhälle!

Vad har vi egentligen gemensamt? Inte ens vårt kulturarv?

Andra bloggar om: Ekelöf, Karin Boye, Viktor Rydberg, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn, Ulf Lundell, Göran Sonnevi, Kulturarv

Nysningar och vrål

När löven fallit är det väl höst? Eller finns det fler säkra tecken på årstidsförändringar. Sommartiden är slut och vi höljs i dunkel. Visst. Men det finns ett annat osvikligt tecken. Hosta och nästäbba är det säkraste hösttecknet. Nu är det förkylt. Näsdroppar och halstabletter har fått ersätta en annars så riklig frukost. Hushållspapper och pappersnäsdukar fyller alla papperskorgar inom räckhåll.

Flera i omgivningen har fått basröst. Annars klara och ljusa röster bär något dovt och hotfullt. Och det är något mer respektfullt i vårt sätt att mötas. Vi upprätthåller distansen. Ingen är beredd att träda innanför trygghetsavståndet.

Det tjoas och skriks rent explosivt på rummen. Det är inga återhållsamma viskningar och rop utan hämningslösa nysningar och vrål. Det är höst igen.

Bön om bön

Telefonen ringde. En välkänd röst hälsade. Vi uppdaterade varandra. Detta har hänt sedan vi sågs sist. Hur har Ni haft det? Och sedan vad hände då? Ni verkar ha haft en bra höst, så länge? Då kom det. Rösten bröts och bemängdes av tårar. Nöden för ett av barnen som för någon dag sedan hastigt blivit svårt sjuk och hamnat i koma. Nu på sjukhus med stor osäkerhet om hur framtiden blir. Hur stor är skadan? Är den livshotande? Under tiden krävande undersökningar.

Vi behöver Era förböner. Be! Vi vet att Ni förstår hur det känns, så be. Och jag lovar att be för det som ligger framför. Och särskilt för den sjuke. Och för måndag, för läkare och sjuksystrar, för allt det myckna som ska ske.

Just då tänker jag på de som föraktar bön och kallar det vidskepelse. Ser det som oförnuftigt och ett uttryck för falska förhoppningar. I dem och deras invändningar struntar jag - och ber. Jag ber i förtröstan och tillit och vet att det betyder något både för dem jag ber för och för mig själv. Det räcker - så jag ber.

Din klara sol går opp för atisterna

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det ibland. Jag skall försöka undvika den när jag återger en notis ur tidningen Dagen på webben.

Ateist-humanisterna har fått tillträde till andakternas finrum genom att få ha och hålla "morgonandakter". Premiären begicks tydligen häromdagen i Vid dagens början. Sturmarks betraktelse handlade tydligen om att Gud eller gudar inte finns och ingen kosmisk avsikt, ingen uppgjord plan. Hela betraktelsen avslutades med att den utomordentligt skicklige jazzpianisten Anders Widmark spelade Din klara sol går åter opp.

I musikalisk tappning visserligen - men psalmens ord tål gott att citeras:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

William Booth, Frälsningsarméns grundare, har kanske fått en sentida efterföljare? Men med andra förtecken. Denna gång kanske tanken var: Varför ska Gud ha alla de bästa sångerna?

Andra bloggar om: Vid dagens början, Humanisterna, Ateister, Frälsningsarmén, William Booth, Dagen, Anders Widmark

Goda råd från Kristet Råd

Kyrkomötet pågår - och diskussionen om könsneutral äktenskapsbalk, kyrkans vigselrätt och om enkönade relationer som partnerskap eller äktenskap är på tapeten. Brygubben, Martin Garlöv, skriver om att kyrkan knappast kan spricka men att tonläget och debattekniken lämnar mycket övrigt att önska.

Hans artikel fick mig att minnas att Sveriges Kristna Råd år 2005 gav ut några tumregler för god ekumenik. I inledningen till det korta dokumentet skriver man bl a: Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra - också kristna syskon emellan. Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster - göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.

Några av de enkla reglerna kanske kunde tillämpas inom Svenska kyrkan? Därför återger jag de 10 tumreglerna här:

1 Bygg på gemensam tro

Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare. Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.

2 Visa ömsesidig respekt

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

3 Visa tillit och öppenhet

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

4 Var villig att förstå

I vår strävan efter en djupgående enhet i tro och lära vill vi ständigt försöka förstå varandra bättre. Våra samtal och dialoger präglas av ömsesidighet - genom dem lär vi oss också mer om vår egen tradition. Där möts vi som likvärdiga parter. I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord.

5 Ta kyrkornas egna strukturer på allvar

Ledarna för de kristna kyrkorna och samfunden har ett särskilt ansvar för att skapa och upprätthålla goda relationer mellan kyrkorna. Vi respekterar det ledarskap som respektive kyrka och samfund har valt och förbinder oss att samarbeta med detta.

6 Bekänn kyrkans lokala och universella kallelse

Kyrkor och samfund i Sverige är en del av den världsvida kristna gemenskapen. Alla lemmar i Kristi kropp hör samman. Därför vill vi verka för rättvisa, fred, försoning och omsorg om skapelsen, och vara öppna för samtal med alla människor av god vilja, för att fullgöra gemensamma angelägenheter tillsammans med dem och vittna för dem om den kristna tron.

7 Samarbeta lokalt

För de flesta är lokalförsamlingarnas samarbete det tydligaste uttrycket för strävan mot en fördjupad och synlig kristen enhet. I den lokala ekumeniken vill vi främja enhet och gemenskap mellan kristna på samma ort.När vi lär känna varandra, erkänner varandra och bekänner vår tro tillsammans kan vi finna vägen till ett gemensamt och trovärdigt kristet vittnesbörd för att världen skall tro. Ekumeniskt samarbete är mer än gästfrihet och hjälpsamhet. Vår gemenskap måste innebära ömsesidigt stöd i med- och motgång.

8 Säg ja till evangelisation - nej till proselytism

Mission och evangelisation hör till kyrkans väsen och uppgift. Varje församling och enskild kristen är utsänd att dela med sig av sin tro. Evangelisationens syfte är att förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Den får inte orsaka att banden till individens egen kyrka eller samfund försvagas eller bryts. På detta sätt vill vi göra åtskillnad mellan evangelisation och proselytism, dvs. sådan aktiv strävan som innebär att förmå medlemmar, grupper eller församlingar inom ett kristet samfund att övergå till vårt eget samfund.

9 Sprid rätt information

Vi respekterar varje kyrkas och samfunds rätt till egen självförståelse och identitet. Därför förbinder vi oss att ge sanningsenlig information om varandra. Vi tar avstånd från varje form av förkunnelse och information som framhäver och idealiserar den egna kyrkan eller samfundet genom att ge en negativ bild av den andra.

10 Respektera individ och familj

Varje kristens andliga väg måste respekteras. När familjemedlemmar tillhör olika kristna kyrkor eller samfund är det särskilt betydelsefullt att betona enhet och inte splittring. Det är också viktigt att ta lärdom av dessa familjers erfarenheter. I pastoral omsorg om dessa familjer förbinder vi oss att samverka ekumeniskt.

Några av råden är riktigt träffande även för de inomkyrkliga förhållandena. Vikten av att bygga på den gemensamma tron bör leda till att idéer och förslag relateras till kyrkans centrum. Även organisatoriska och etiska frågor har ju någon koppling till trons mitt.

Ömsesidig respekt, tillit och öppenhet kan alla fundera över. På vilket sätt kan dessa värden fungera i kyrkorådets, kyrkofullmäktiges, domkapitlets, stiftsstyrelsens och kyrkomötets sökande efter en gemensam linje? För idag är det väl konsensus man eftersträvar och inte enbart att demonstrera styrkeförhållanden?

Viljan att förstå är inte den största av dygder i Svenska kyrkan. Inte om man kallsinnigt klassificerar andras hållning som fördomar upphöjda till teologiska resonemang och principer eller talar föraktfullt om kyrkmuppar. Ekumeniskt ska vi mötas som likvärdiga parter. I frågor där vi är oeniga försöker vi i bön och samtal förstå varandras ståndpunkter och tolkningar av Guds Ord. Idén kanske kunde prövas inom en kyrka också? Det kunde helt revolutionera kyrkans sätt att fatta beslut. Skulle någon på fullt allvar kunna säga nej till den tanken?

Sprid rätt information är en god debattregel. Meningsmotståndaren ska kunna känna igen sin egen ståndpunkt i den andres beskrivning. Oftast karikerar vi varandra och ger oss på den överdrivna bilden, som om den vore sann. Fiendebilder kallas dessa överdrivna och falsifierade beskrivningarna av varandra. De är kända för att bidra till att trappa upp och försvåra motsättningar.

Till sist en suck. Det är lätt att ge råd. Och inte helt enkelt att själv leva efter dem. Men ska det än en gång leda till att man/vi bara resignerar?

Brygubben: Svenska Kyrkan tuffare �n m�nga tror

Brygubben: Svenska Kyrkan tuffare �n m�nga tror

Privatiseras religionen så avskaffas den

Universitetet i Glasgow är bara att gratulera. Sverige ska beklagas eftersom professorn i systematisk teologi vid Lunds universitet, Werner G. Jeanrond, flyttar. Han har en god insikt i samtidens trender och tendenser som han förenar med en djup kunskap om kyrka, tro och teologi.

I Svenska Dagbladet 22/10 invänder han mot populärföreställningen om att religion hör hemma i den privata sfären. Äntligen invänder någon på ett insiktsfullt sätt mot denna politiska och religiösa vingklippning. Jeanrond menar att bara för att tron är personlig blir den inte privat. Den berör alla mänskliga relationer och då kan man inte utesluta de politiska relationerna.

Utan att tveka säger han det många tänker: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen. Meningen bör läsas en gång till och präntas in: Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen.

Hur kan han dra den slutsatsen? Förståelsen av religion är försnävad och den missar därmed religionens sociala och samhälleliga betydelse. Vi människor kan beskrivas utifrån relationer till mig själv, till naturen, andra människor och möjligen även till Gud. Om religion är egentligen är människans samlade r e l a t i o n a l i t e t, då bär varje människa på något av det religiösa.

Bland annat påpekar han att religionernas visionära kraft och sociala kompetens inte tas tillvara. Betoningen ligger religionens dåliga sidor. Han menar att folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Staten kan inte axla den rollen, klarar inte uppgiften. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna, skriver Jenarond, och religionerna får inte.

De som kräver och vill tränga undan religionen till den privata sfären bidrar också, enligt Jeanrond, till att religionerna kan mutera till något destruktivt och ont. Han förnekar nämligen inte alls att religion också kan vara både farlig och destruktiv. Men att utifrån ett sådant faktum dra slutsatsen att all religion borde avvecklas är lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda. Och skulle religionen begränsas till det privata kommer mot krafter att uppstå, de goda relationsgestaltande sidorna hos religionen förkvävs och risken för fundamentalistisk aggression förstärks.

Jeanrond misstar sig enligt min mening på den politiska reträtten från religionspolitik. I Svenska kyrkans sammanhang har nämligen de politiska partierna lyckats äta kakan (skilja kyrka stat åt och själva uppträda som religiöst neutrala och obundna partier) och ha den kvar (man har organiserat kyrkan med stat och kommun som modell och man leder och företräder som partier en kristen kyrka).

På ett plan motarbetas religionen och man vill tvinga bort den från en plats på samhällsarenan. Frågan är då om det inte är precis detsamma man arbetar för i Svenska kyrkan – tvingar bort den från den offentliga arenan och reducerar dess möjlighet att verka som kyrka i en bredare mening? Under alla omständigheter har man betsel och nosgrimma på kyrkan. Är det så det ska vara?


Werner G. Jeanrond har varit aktiv i den offentliga debatten. Han har även publicerat flera teologiska böcker med brett anslag under sin tid i Sverige. Nämnas bör Guds närvaro och Gudstro bägge utgivna på Arcus.

Andra bloggar om: Werner G. Jeanrond, Arcus, Religion, Privatreligion,

Anonym jakt på Svenska kyrkan

Klä hunden i en chick liten dress med budskapet: Ut ut kyrkan! Köp en mugg eller en tröja med budskapet. Skaffa en hemsida för att tubba människor att lämna Svenska kyrkan. Fyll den med det Du kan komma på för att få folk att gå ur kyrkan. Erbjud utträdesblanketter. Det är väl ett skämt säg? Nej, det är allvar. Men påpassligt nog undviker de ansvariga för webbsidan ut ut kyrkan. se att berätta vilka de är. Inga namn här – men anonymt propagandakrig och krypskytte.

Jag uppmuntrar de hemlighetsfulla antikyrkliga "informatörerna" att utveckla sin missionsverksamhet. Varför inte ett antal hemsidor för att lämna sitt politiska parti? En serie sidor för att få folk att överge sin fackförening? Locka fler att säga upp sin prenumeration eller gå ur någon förening man har råkat gå med i? Humanisterna tänker jag inte föreslå, för då tror någon att jag eller andra kyrkligt aktiva har något emot denna förening. Visst kan man som kristen humanist bli förvånad över tilltagsenheten när någon inmutar och försöker lägga beslag på en hel idétradition. Vad säger Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, KHS? Men friskt vågat...

Hur presenterar man då sitt mål på hemsidan, hur marknadsför man sin idé? Som följer:
Uturkyrkan.se startades eftersom det inte fanns någon enkel och lättfattlig site på internet för att lämna svenska kyrkan, något som många svenskar vill göra men färre vet hur man gör.

Aha, det är medmänsklig folkupplysning som driver de anonyma? Men sådan information finns att få på alla möjliga håll – bäst kanske hos Svenska kyrkan själv. Vill man säga upp sin prenumeration frågar man lämpligen Tidningen om proceduren.

Före år 1996 blev alla svenskar automatiskt medlemmar i Svenska kyrkan vid födseln om deras föräldrar var medlemmar.

Ja så kan man beskriva förhållandet. Men det var också Sveriges riksdag som hade bestämt hur det skulle förhålla sig. Då reglerades nämligen Svenska kyrkan via lag som våra allrakäraste politiska partier stiftat i riksdagen.

Den 1 januari år 2000 separerades stat och kyrka och svenska kyrkan är inte längre en statskyrka. Trots denna separation så står ändå alla de medlemmar som fötts in i kyrkan kvar som medlemmar, utan att någonsin ha tillfrågats om de har en tro, och i så fall vilken.

Här förutsätter de anonyma att enda medlemsgrund är personlig tro. Kyrkan arbetar naturligtvis för att tron på Jesus Kristus skall omfattas av flera. Men det är legitimt att tillhöra kyrkan för att man t ex tycker att kyrkan är bland de bästa på internationellt solidaritetsarbete. Andra vill värna kyrkobyggnaden så den inte blir till gymnastiksalar eller hotell (som i gamla sovjetunionen). Det begränsade stöd som staten betalar för att vara med och värna vårt gemensamma kulturarv är blygsamt i förhållande till de verkliga kostnaderna Kyrkan själv lägger ner för att slå vakt om vårt kulturarv. Somliga är kvar för att ge stöd åt kyrkomusiken, kyrkan är en av de största arrangörerna av musik- och kulturevenemang i landet. Andra tycker att kyrkan gör bra sakar för gamla eller unga etc etc. Därför frågar man inte alla medlemmar om de har en tro.

Enligt en internationell undersökning som utfördes år 2000 tror endast 16% av svenskarna på en personlig gud, samtidigt som hela 77% av svenskarna var medlemmar i svenska kyrkan år 2005.

Se där, stödet för Svenska kyrkan är något större än stödet för anonyma grupper som övar krypskytte.

Detta har lett till den märkliga situationen att Sverige är ett av de länder i världen med flest medlemmar i ett enskilt trossamfund, samtidigt som det är ett av de länder i världen med minst antal medlemmar i sagda samfund som faktiskt har en tro som stämmer med den samfundet säger sig ha.

Detta tycker vi är fel, och för att göra det så enkelt som möjligt att lämna ett trossamfund som man inte känner sig hemma i, och som man dessutom betalar tusentals kronor till i medlemsavgift varje år, har vi skapat denna site, vars syfte är att göra det enkelt att lämna in sin utträdesansökan till Svenska kyrkan. Tackar för förekommande vänlighet! Men många av oss tycker uppenbarligen inte att det alls är något konstigt eller något fel. Vi vill helt enkelt vara med i Svenska kyrkan.

Uturkyrkan.se är partipolitiskt, förenings och religiöst obunden.

Ska man tro på sådant? Att det bara är altruistiska, osjälviska och obundna syften? De anonyma kunde ha stöttat Lutherhjälpen, Rädda Barnen eller Röda korset – och så lägger de sin energi på detta? Om sanningen ska fram finns det några korta rader om att man använda det man betalat till kyrkan genom stöd till Unicef, Röda korset etc. Men det finns mycket annat man kan spara på bortsett från kyrkoavgiften.

Mig syns det att bakom hemsidan står någon slags jägargille vars enda intressanta villebråd är Svenska kyrkan och kristen tro.

Andra bloggar om: Humanism, Lutherhjälpen, Röda korset, Rädda Barnen, Kyrkotillhörighet,

Vykort - dåtidens blogg

Man kunde kommunicera långt innan nätet och bloggen var uppfunnen! Längtan efter att göra sig förstådd har alltid varit framträdande. Driften var stark att upprätta kontakt och få meddela sig med omvärlden. Urstark sedan urminnes tider.

För vykortssamlare är varje nytt kort i samlingen en tydlig påminnelse om denna starka trängtan efter förbindelse. Som på kortet från Wisby här ovan, skrivet först lodrätt och sedan vågrätt. Lusten att komprimera sitt budskap för att få så mycket som möjligt sagt fanns redan då den 23/9 1913. Den dagen är kortet poststämplat och avsänt från Visborgsslätt i Wisby till Nora.

För hundra år sedan kunde man få vänta veckovis efter tecken. Hur har släkt och vänner det? Hur mår dom, vad gör dom? Sedan sänds ett vykort. Och man får den efterlängtade informationen.

I centrum för uppmärksamheten fanns enkla frågor, inte helt olika dem mobilpratarna ständigt kungör i väntsalar, tågkupéer, på torg eller i affärer: Här är jag! Var är Du? Jag är på väg! Vad gör Du? Sedan skall jag! När kommer Du?

Vykorten innehåller information om liknande ting. Hur har Du det? Här är eller bor jag för tillfället. Vädret är soligt och regnigt. Det blåser och havet ligger stilla. Båtresan har varit förfärlig eller ljuvligt lugn. I kväll eller i morgon händer allt möjligt. Då skall vi eller jag...

Då vykort. Idag mobiler och bloggar, facebooks och...

Mitt budskap? Jag ville väl egentligen bara hälsa till Dig! Hoppas att Du har det bra! Själv ska jag ha en ledig dag. Solen skiner. Höstlöven faller. I morgon arbetar jag. Vore roligt att ses! Hör av Dig!
Vänliga hälsningar,
Lars B

Andra bloggar om: Vykort, Kommunikation, Mobiltelefon, Samlare, Hälsning

Norsk prästvigning och homosexualitet

Det som i dagarna delat det norska biskopsmötet och splittrar biskoparna är inte första hand synen på enkönat äktenskap. Stötestenen för dem är huruvida kyrkan kan viga homosexuella som lever i partnerskap till präster. Ett dokument i frågan finns på biskopsmötets hemsida.

Biskopsmötets hemsida har material i den frågan. Och norska tidningar har varit fyllda av artiklar om den frågan. Aftenposten är en av dem, Dagsavisen och Vårt Land några andra. Det man inte riktigt ser på avstånd är hur djupt in i kyrkan motsättningen går. På lokalplanet kan det till och med handla om att man får allvarliga problem i det ekumeniska samarbetet.

Motsvarande fråga i Sverige har inte förorsakat öppna meningsmotsättningar. Istället har frågan lösts mer internt och genom en gradvis anpassning har den förändringen gått relativt konfliktfritt - även om åsiktsskillnader funnits och enskilda öppet homosexuella personer fått utstå många påhopp. Och det trots att kyrkan behörighetsförklarat och vigt dem till ämbete och tjänst.

Norska biskopar om homofilispørsmålet

1 klass från Kongsvinger till Oslo innebar att åka buss. Linjearbete står det på en illgrøn elektronisk skylt. Fin buss men knappast kupe efter pris. Resans mål var Tønsberg i Tunsbergs stift. Norges ældsta stad men med det kanske yngsta stiftet. Vi ær ett gæng prostar från Strængnæs stift på resa till vårt norska vænstift. Vi møts av stor gæstfrihet och hamnar snart i djupa samtal om kyrka och tro i vår tid i våra folkkyrkor.

En genomgång av norskt kyrkoliv gav vid handen att man i Norska kyrkan brottas med samma frågor som Svenska kyrkan. Mer information om klimatfrågan och æven om den høgaktuella homofilisaken kan man hitta på bispemøtets hemsida. Dær finner man dokument och protokoll från deras sammantræde i slutet på september och børjan på oktober. Besøk alltså Norska kyrkans bispemøte før att ta reda på vad biskoparna tænker i Norge...

De skriver bland annat i sitt utlåtande øver førslaget om enkønat ækteskap: Kristen tro forstår derfor ekteskapet mellom mann og kvinne som en ordning innstiftet av Gud Skaperen. I kristent perspektiv er livet alltid truet og sårbart. Kristentroen ser ekteskapet som et uttrykk for Guds livgivende og opprettholdende handling gjennom samfunnsmessige og kulturelle strukturer. Gjennom ekteskapet viderefører Gud menneskeslekten og sørger for beskyttelse av fellesskapets og den enkeltes liv.

Ekteskapet er ikke begrenset til en bestemt religion, kultur, etnisk gruppe etc., men er av universell karakter. Ekteskapet finnes også utenfor kristenheten, og det stiftes og forvaltes ikke av kirken. Når kirken i vårt land likevel kan forestå ekteskapsinngåelse, er dette å forstå slik at presten i egenskap av vigsler opptrer på vegne av staten.

Bispemøtets flertall vil understreke at å definere likekjønnet samliv som ekteskap innebærer et radikalt brudd med den nedarvede ekteskapsinstitusjonen som er redegjort for ovenfor. Vi anser departementets forslag ikke bare som et brudd med kristendommens og de fleste andre religioners ekteskapsforståelse, men som et sosialt, kulturelt og økologisk eksperiment med konsekvenser vi neppe overskuer.

De skriver också: Et samlet Bispemøte deler departementets målsetting om å sikre homofiles og lesbiskes rettigheter, støtte homofile og lesbiske i å leve åpent og aktivt motarbeide diskriminering.

Bispemøtets flertall kan imidlertid ikke se at disse hensynene krever etablering av en radikalt ny rettstilstand på samlivsområdet med felles ekteskapslov for ulike- og likekjønnede par. Partnerskapsloven gir personer i likekjønnede samliv juridiske rettigheter som er sammenfallende med de rettigheter ekteskapet gir, med unntak av retten til å bli prøvet for adopsjon og assistert befruktning.

Men man bør læsa dokumenten sjælv. Dær finns flera argument av minoriteten som utvecklar andra hænsyn æn de som syns i mina citat hæer. Vilken tanke man æn sjælv omhuldar finns hær intressanta reflektioner som pekar i olika riktningar.

Åter i Tønsberg. Den lilla staden Tønsberg vid kusten ær særedeles vacker. Mænniskor flanerar på bryggorna i solgasset, andra sitter på restaurangernas verandor och njuter sin lunch. Hærligt!

Jag platsar i himlen - men hon?

Den gamla kvinnans religion (fritt efter Anthony de Mello i The Song of the Bird, s 122)

En mycket religiöst lagd gammal kvinna
var missnöjd med all de kända religionerna,
så hon grundade en egen.

En dag kom en reporter, som verkligen på
fullaste allvar ville förstå hur hon tänkte. Reportern sa:
Tror du verkligen, som folk säger att du gör,
att ingen kommer till himlen utom du själv och din
hemhjälp?

Den gamla kvinnan grunnade på frågan och gav
därefter sitt svar: Ja, jag är ju inte alldeles säker
på hur det blir med Mary.

En tanke i samband med televisionens programserie
Jonas och Musses religion.

Andra bloggar om: Jonas och Musses religion, Anthony de Mello, Himlen, Religion, Ny religion

Havet skyms av allt vatten

Idag är Nikolai församling (i Örebro) fylld av människor, men också av tacksamhet för den fantastiskt fina nyinvigda orgeln. Klang och jubel! Och här är man inte tacksam i största allmänhet

Visst kan vi stämma in om någon säger Gracias a la vida, jag vill tacka livet- men för oss är livet Jesus Kristus.

Omvärlden tänker oftast på ett annat sätt. Ibland finns en självklar tacksamhet till livet i största allmänhet, utan direkt mål och riktning. Men sedan kommer invändningarna och vi angrips också av dessa tankar: Nej Du, inte tänker vi tacka! Och jag, vad har jag att vara tacksam för! Ingen har någonsin gett mig något som jag inte har förtjänat själv… Och redan har livet själv glömts bort och kärlek som någon slösat.

Tacksamheten är satt på undantag. Alla, också vi, får allt svårare för tacksamhet. Tacka och ta emot? Och inte längre få vara stolt över att klara sig själv? Man vill bevara sitt oberoende, särskilt i förhållande till Gud. Allt fler kan inte tänka sig att ta emot nåd och förlåtelse, frälsning från vår Herre. De kunde ju löpa risken att bli religiösa

Men tro mig – den som tar emot förlåtelse, evangelium, förkunnelse, frälsning och befrielse, Gud i bröd och vin, Jesus i medmänniskan, i vardagen, blir inte först och främst religiös. Det man får är inte religion, man får livet fyllt av förundran, av ny värme, av tacksamhet och då kan man till och med uppskatta organiserad religion. Då kan även, hör och häpna, religion och teologi bli till glädje och lust

Många skriver under på Göran Perssons maxim: den som är satt i skuld är icke fri. Det gäller nu inte bara ekonomi - utan har blivit ett sätt att betrakta livet. Följden är att mellanmänskliga relationer blir till ekonomi Man vill inte stå i tacksamhetsskuld. Så lär vi oss att förvandla relationer mellan människor till addition och subtraktion, till plus och minus.

Har man erhållit något, mött vanlig vänlighet och generositet finns det människor som värjer sig. Den som tar emot tycks hamna i underläge, och vem vill stå där med utsträckta händer? Kommer ni ihåg hur Jesus botade tio spetälska? Och de tag sitt nya liv i besittning med sådan fart att bara en återvände för att tacka. Attityden, att bara ta för givet det som händer, har alltså funnits länge…

Människor demonstrerar sitt oberoende och vägrar tacksamhet. Vill jag ha något ordnar jag det. Till och med förlåtelse. Här behövs ingen Gud, jag skaffar själv vad jag behöver. Att Gud också verkar i det vi skaffar oss ser man inte. Att Gud är här.

Nu en av dessa mönsterberättelser förkunnare gärna lutar sig emot (Ur The Song of the Bird, Anthony de Mello, s 12): Ursäkta mig, sa en fisk till en äldre fisk utanför kusten. Du som är gammal och klok, kan Du berätta för mig var man finner havet? Havet, sa den gamle, är det du simmar omkring i nu. Det här? Men det är vatten, jag söker efter havet, sa fisken och simmade vidare för att söka vidare på andra platser.

Att inte se havet för allt vatten, att inte se skogen för alla träd, att inte mönstret för alla detaljer, att inte varsebli det goda Gud gör eftersom vår uppmärksamhet är annorstädes. Trots att många simmar i nådens hav ser de inte vad de redan fått.

Människorna kom i dagens text i stora stim till Jesus. De behövde inte söka långt borta. De såg havet, skogen, mönstret ty Jesus var där. De såg och prisade Gud. Jesus gick upp på berget. Mycket folk, stora skaror, anslöt sig. De hade hört om Jesus så de förde med sig sina sjuka lama, blinda, lytta, stumma och många andra för att de skulle bli botade.

Texten slutar med en verbal fanfar, ett härligt jubelrop: Han botade dem, och folket häpnade, stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg.

Det är inte första gången ni hör en biblisk trumpetstöt av triumf. Ni minns Jesus (1 advent) i synagogan: Herrens ande är över mig, ty han har sänt mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Lukas 4).

I bakgrunden finns profetiorna. Dagens text bygger på Jesaja (35:5 ff): Han kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen bäckar i ödemarken.

I närheten av Gud sker förunderliga ting. Gud strör sommarens ymnighet över våra stränder, han svarar oss med sitt ord och mättar oss med nåd (ur SvPs 168). Ta emot allt det goda som vore det en skön orgelmelodi.

Nu en övning i tacksamhet: Blunda gärna och låt handflatorna sjunka ner i knäet. Kupa händerna och gör en skål. Låt den ena handen vila i den andra. Föreställ dig att dina händer är en tacksamhetens öppna skål. Detta är ditt liv där Gud lägger sin skatt. Tacka gärna när jag till sist läser ord ur en psalm:

Likt sand som hopat sig
och ej kan räknas,
likt havens djup,
som ej kan ses och mätas,
är Herrens nåd
för den som tror och vågar.
Den mening ger och mål.
Var morgon den min skål
till brädden rågar. (SvPs 493:2)

Predikan på Tacksägelsedagen 2007 i S:t Nicolai kyrka, Örebro. Text Mt 15:29-31

Andra bloggar om: Tacksamhet, Tacksägelsedagen, Orgel, Jag vill tacka livet, Göran Persson

Att begrava en vän

Genom höstlandskapet for vi för att begrava en vän. Bladens palett glänste i dungar av gult och rött. Och tankarna kretsade kring det som varit och nu tagit slut.

Vi reste för att begrava en vän. Och att förlusten var stor förstod jag av det tomrum och den tystnad som inträtt. Även om besöken inte varit så många de senaste åren fanns tillgivenhet och återseendets glädje i våra möten.

När man begraver en gammal vän vandrar man med honom genom livet. Några enkla hågkomster, vi stannar än här, än där. Från födelse till död följer vi personen. Av jord är Du kommen… Sedan blir vi varse hoppets linje bortom tid och in i det evigas dimension. Liv över död. Ljus över mörker. Jesusvägen genom den yttersta gränsen till en öppen himmels port. Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig…

När en vän begravs kan sorgen lätt tränga undan allt det goda ett liv innehållit. Därför stannar vi i sorgen en stund så att vi kan gå bortom egen förlust. Där upptäcker vi vår tacksamhet för det goda, härliga och fina som också varit. Vårt tack går till Gud. Vi är tillsammans och vi minns, erinrar oss, kommer ihåg. Där är de närmaste och där släkt och vänner. Vi tar farväl.

När man begraver en vän lämnas han inte till mörker och glömska. Vi överlåter honom till Gud. Med psalmsång, bibelläsning och vacker musik hedras vår vän.

I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en strand vid nådens hav.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.
(SvPs 522: 1, 4)

Ord som uttrycker vad vi känner. Och med stilla steg runt kistan sluter vi in vår vän. Till slut, med lyft hand, lyser jag frid och ber att Guds eviga ljus skall lysa för honom. Musiken tolkar det vi bär inom oss. Så en kort tystnad innan kyrkklockorna ljuder som en uppståndelsens signal.

Jonas och Musse befriar sig från näshår

Jonas och Musses religion finner tydligen vänner. Särskilt sådana som tycker programmet är roligt, humorfyllt och insiktsfullt. I kvällens program var gossarna på besök i Jainismens trakter. När en religionsutövare beskrev hur han rycker sin kroppsbehåring med viss regelbundenhet kommenterades det av en av programmakarna med att han minsann befriar sig från näshår. Roligt?

Och frånvaron av toalettpapper på rummet fick en mer anal kommentar. Kul?

I Kyrkans Tidning hoppas Brita Häll ännu på att programmen skall arta sig. Hoppas hon får sin önskan uppfylld. Jag har som läsarna förstått givit upp. Det har fått någon att utnämna mig till fullständigt humorbefriad och till att vara utan insikt vad gäller barns religionskunskap. Därtill ger personen upp för alltid läsning av den här bloggen, som personen ändå bara råkade ramla in på. Men det gör inte så mycket kan jag tänka. Kvar finns ju Jonas och Musses religion som kan lysa upp kvällsmörkret med sin sprakande vitterhet och illuminerande replikföring.

Politiska partier med vacklande tro

Statsminister Reinfeldt har i en TT-intervju berört politikens engagemang i Svenska kyrkan. Han avser att ta kontakt med andra partier för att diskutera frågan. Ett sätt att hantera det kyrkliga engagemanget är att inte utesluta moderater ur partiet för att de i kyrkans val ställer upp för andra, och får man förmoda opolitiska, listor. Därmed öppnar han för att politiken och politikerna kan finnas kvar - men inte under partiets fanor.

Reinfelt har delvis rätt. Politiska partier ska inte styra en kyrka. Åtminstone inte så länge de inte står bakom det kyrkan står för. Enklaste lackmustestet är trosbekännelsen. I kyrkan företräder de politiska partierna genom platser i kyrkomötet och kyrkostyrelsen kyrkans bekännelse och tro. Men partierna kan väl inte i längden leva med maktgivande men dubbelmoraliskt kappvänderi. Hur trovärdigt är det att partierna innanför kyrkporten står för tron men utanför den förnekar den och försöker uppträda som livåskådningsmässigt och religiöst neutrala. De politiska partierna har helt enkelt vacklande tro.

Det Reinfeldt inte tagit upp är den ordning där enskilda politiker bildar ny politiska subgrupper. Så har Folkpartister i Svenska kyrkan gjort genom sitt nätverk FISK. Då vill man i alla fall fortsätta styra kyrkan med draghjälp av politisk ideologi och parti. Modellen understryker och förstärker naturligtvis det kyrkliga i relationen parti och kyrka.

Partierna tillkom inte för att leda kyrkan, deras agenda är inte avpassad för kyrkans frågor. Där kanske moderaterna (och varför inte socialdemokraterna) kunde gå före och öppna samtalet om hur partiväsendet i en sekulär stat bör/ska förhålla sig till ledningsansvar i kyrkor och samfund? Här öppnar sig (möjligen) ett tillfälle att söka efter andra för kyrkan styrande alternativ och skiljelinjer än de partipolitiska.

Samtidigt kan den förändringen innebära att kyrkan ännu mer blir marginaliserad. Partiernas ansvar för och i kyrkan har ju fungerat som ett extra band till folket. Klipps det kan det lätt hända att kyrkan upplevs som ännu mer en privatsak. Och då jublar väl alla som inget hellre vill än att låsa in kyrkan och tron i de privata hemmens garderober. Trots det är skilsmässan partipolitik och kyrka nödvändig för att åtskiljandet av kyrka och stat ska vinna trovärdighet. Och för att partierna i mångfaldens samhälle utan kluven tunga ska kunna företräda människor av annan övertygelse och tro (än Svenska kyrkans).

Andra bloggar om: Partierna och kyrkan, Reinfeldt, Politiska partier, Moderater, Kluven tunga, Kyrkomötet, Trosbekännelse

Kanonerna har gjort sitt på Asunden

Asunden heter en liten ö utanför Slite. Där kan man nu, sedan ön öppnats för allmänheten, beskåda vilken dominerande roll Slite cementfabrik har i sitt lokalsamhälle. Enligt företagets uppgifter går en stor del av cementen på export till Florida. Lilla Gotland bidrar med sin kalkgrund till att cementera Florida! Så våtmarkerna inte slukar hela halvön. Alltid något.






Man kan på Asunden också se ett litet delikat raukfält. Några av raukarna kommer säkerligen att i framtiden pryda ett och annat vykort. Därtill lär de fotograferas i det mest förföriska solljus som tänkas kan för att locka turister till Gotland och dess ostkust.

















Även fågelskådaren kan tänkas göra fynd. Jag hittade denna punkfågel med grön tuppkam. Där står den och spanar ut över vattnet. Inte långt därifrån spatserar hägrar. Och samma popularitet som Hornborgasjön åtnjuter inte Asunden ännu bland tranorna - men några tycks ha hittat dit.

Kustartilleriet och deras kanoner har gjort sitt. Nu stundar nya tider. Asunden har sådana naturvärden att det gjorts till naturreservat. Ett stycke natur värd att reservera och en liten pärla värd att respektera. Men sprid inte budskapet om att Asunden demilitariserats till för många. Då blir det olidligt många besökare där till sommaren...

Fanfar med gul trumpetsvamp

Ljuvliga fanfarer ljuder i skogen så här års. Gul trumpetsvamp, jag säger bara det. Gul trumpetsvamp. Gå ut i naturen och hämta hem din ranson av denna läckra matsvamp. På sina ställen kan man knappt sätta ner fötterna utan att trampa på maten. Svamparna står i drivor, i klasar. I ett överflöd som man knappt kan förställa sig. Det är ljuvligt.

Vad jag inte kan förstå är att så få är ute och plockar åt sig. Det är ju fritt och för intet i vårt land. Allemansrätten är en välsignelse!

Mot utanförskap - ordet alltså

Utanförskap är inte ett riktigt svärord. Men närapå. För mig är det absolut ett svårord. Svårt för att det bara säger en del och undanhåller desto mer. Svårt eftersom det pekar ut och låser fast. Den andre är inte bara utanför, han har ett utanförskap som går utöver yttre omständigheter. Utanförskap kan naturligtvis bero på struktur och organisation.

När jag hör ordet utanförskap signalerar det ett utanförskap som egenskap. Bara för att man råkar bo någon annan stans eller ha andra social förhållanden än den som har ordet riskerar man att bli stämplad som utanför och fasthållen i ett utanförskap. Som om de som bor utanför Visby ringmur skulle ha ett utanförskap. Att de innanför ringmuren skulle ha ett utanförskap kan väl ingen ens drömma om?

Men jag måste bekänna: någon gång händer det att jag också använder svårordet utanförskap. Det halkar ur mig i samma andetag som jag säger de utsatta, svaga, drabbade, nedersta... Allt oftare biter jag mig då i tungan och rodnar något.

Ordet utanförskap binder människor. Låser fast dem utanför. Att vara utanför blir till en statisk norm. Vi naglar fast människor i deras utanförskap. Särskilt klistrar vi in människor i ett utanförskap därför att de har utländsk bakgrund eller lever i områden vi övertalande beskriver som problemområden. Där sitter människorna fast trots att de tillhör familjer och har stora släkter, har tradition och ofta internationella kontakter, trots att de utövar religion och har trosgemenskap. De måste hamna och vara utanför för att vi ska kunna betrakta oss själva som innanför. Endimensionellt och ofta helt felaktigt.

De där ute – vi här inne. Vi skaffar oss delvis egen identitet i förhållande till andra. Men det måste inte ske genom motsatsparet innanför och utanför. Genom andras utanförskap hamnar vi innanför. Då kan vi också förfasa oss över det utanförskap som vi vill och tänker ändra på.

Så upp till kamp mot att människor stängs ute. Att de förhindras bli delaktiga. Men sluta att använda värsta svårordet UTANFÖRSKAP. Ett hiskeligt ord.

Andra bloggar om: Utanförskap, Problemområden, Utsatta, Svårord

On-linegalleri visar Svenska hem

Nätet är fullt av bilder. Varför inte njuta av ett riktigt on-linegalleri? Besök tuffa outoffocusmag nätutställning. Där kan man få sitt lystmäte av fräscha fotografier!

Outoffocusmag är ett galleri på nätet och ska vara en mötesplats för alla med ett intresse för den berättande bilden.

Följande utställningar finns att bese: Det varma, kalla landet av Katja Alderete, Meenuma/Att minnas av Elvine Lund, Svenska hem av Michael Steinberg, En Blues från Landskrona av Thomas H Johnsson, Nurmen Lintu - Ängens Fågel av Anders Alm, Delad kärlek - dubbel kärlek? av Moa Karlberg, The Farm av Johan Emanuelsson, Trailer Park Lohmuehle av David Schreiner samt Kosovo/Kosova av Adam Haglund.

Hur jag kan veta det? Michael Steinbergs ljuvliga lilla utställning om svenska hem råkar ha en bild även från den lägenhet där jag bor. Även en frukosterande landshövding finns porträtterad. Se och gläds över mångfalden och skärpan.

Andra bloggar om: outoffocusmag, on-linegalleri, Svenska hem, Michael Steinberg, Foto

Innanför eller utanför?

I min frikyrkliga ungdomstid hände det ibland att jag dröjde utanför Murgrönan, folkparken i Visby. Bakom staketen pulserade trummorna. Popsångerna och dansmusiken svängde förföriskt och lockande. Jag var helt utanför, inte delaktig. Känslan av att stå utanför en gemenskap som andra delade var i vissa ögonblick på gränsen till bedövande. Jag längtade att vara där i det som jag inte visste något om - mer än att de som hörde till den för mig slutna och halvhemliga dansvärlden verkade ha en frihet jag saknade.

Men i andra stunder fanns det inte många som var så innanför som just jag. I Metodistkyrkan. Där hörde jag till med hull och hår. Världen var långt borta och vi delade en samhörighet som nog ingen dansbana någonstans kunde erbjuda. Få hade så roligt som vi på våra ungdsomhelger och läger. Våra gudstjänster var oftast varma och innerliga. I kyrkan fanns ett solidaritetens medvetande om livet i fattiga länder. Där fanns ett intresse för medmänniskor, ett engagemang för dem som led av svåra omständigheter och levnadsvillkor. Och vi hade bundsförvanter, ett slags andliga syskon, i alla de andra kyrkorna och samfunden. Till och med i Svenska kyrkan! För att inte nämna den världsvida kristenhetens stora familj där man i princip var välkommen över allt...

Hur skulle man som neutral iakttagare ha bedömt min situation? Var jag ute eller inne? Hörde jag till eller var jag utestängd? Många klarar inte att ge ett svar på den frågan eftersom det är så krångligt och svårt med nyanser. Vi älskar att låsa fast människor i ett utanförskap som majoritetssamhället, eller minoriteten själv, definierar. I vår tid gäller antingen - eller, nästan aldrig både och.

Gatubarn söker sig till kyrkan

Gatubarn söker sig till kyrkan, skriver Bert Stålhammar i Nerikes Allehanda. Stålhammar är professor i pedagogik och trots pensionering mer verksam än någonsin. Han har de senaste åren publicerat flera mycket intressanta böcker om ledarskap i kyrka och skola.

Stålhammar återger vad diakonen Hans Bratt Hernberg berättar i ettans morgonsoffa om en kväll när Klara kyrka i Stockholm skulle stängas. Då satt där ett par häftigt gråtande barn på en bänk längst ner. De var åtta och fem år gamla och hade ingenstans att ta vägen för natten!

Stålhammar ger ett av de mest vägande argumenten i diskussionen med de högljudda och teoretiskt lagda humanist-ateisterna. Han skriver: Trots alla vackra politikertal om de svaga och små i samhället sitter det således även i dag gråtande småbarn utan hem i en kyrkbänk och vädjar om hjälp. Nog är det en välsignelse att Sverige fortfarande har öppna kyrkor som erbjuder gemenskap och trygghet. Inget av barnen hade förmodligen tänkt sig att söka hjälp hos humanisterna, RFSL, Afa, ett politiskt parti eller någon annan populär postmodern rörelse. Det var kyrkan som gällde.

Ateisterna kan tala och gör det gärna. Men vad gäller solidaritet i praktiken har de inget att erbjuda i jämförelse med kyrkor och samfund. Därför blir den vassaste invändningen mot aggressiva ateisthumanister kristen tro i praktiken.

Den erfarne skolledaren Stålhammar ger i sin artikel även socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog en åthutning. Han fortsätter: Det är tragiskt och intellektuellt ohederligt att majoriteten av dem som har tillträde till den offentliga arenan ständigt demonstrerar både okunnighet och fientlighet mot kristendomen. Nu har som bekant Marita Ulvskog som knappast är nyansernas mästare gått ut i medierna och kallat religiös friskolor för barnfängelser. Men eftersom den svenska skolan i kommunal regi inte lyckats leva upp till läroplanens målsättningar om stabil värdegrund förvaltad av kristendom och humanism, så söker engagerade föräldrar ofta ett bättre alternativ för sina barn.

Kampanjen mot kristen tro och religiösa friskolor går dock bet. Många av barnen i de religiösa friskolorna kommer faktiskt från hem utan någon kyrklig tillhörighet. De får något i dessa skolor som är en bristvara i det ordinarie skolsystemet. Stålhammar: På frågan varför de väljer en religiös friskola, svarar de ofta att de vill att deras barn både skall få bra kunskaper och också få lära sig en livshållning som innebär ansvar inte bara för den egna personen, utan också för ”nästan”. Om nu någon i dagens samhälle kommer ihåg detta begrepp.

Stålhammar säger sin mening. Det borde fler människor i kyrkor och samfund göra. Tiga har visserligen sin tid - men nu borde tala gälla. Kyrkfolket ligger för lågt i debatten. Tyck någonting! Säg emot! Hävda Din mening!

Håll med Stålhammar om att både religiösa friskolor och öppna kyrkorum fyller ett behov i samtiden. Här är min mening: Alla (som inte tänker som ateisthumanisterna och Marita Ulvskog) borde entydigt och kraftfullt kräva ett ökat öppethållande!

Andra bloggar om: Bert Stålhammar, Marita Ulvskog, Klara kyrka, Gatubarn, ateisthumanisterna, Nerikes Allehanda, Religiösa friskolor

Gudstjänst med meningsmotståndare?

S-ledamoten av riksdagen förklarar i ett inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet varför hon inte gick på gudstjänsten i samband med riksdagens öppnande. Hon menar att vi måste kritiskt granska vad till exempel den katolske biskopen Anders Arborelius och imam Abd al Haqq Kielan står för. Alltså två av de religiösa företrädare som har varit inbjudna till riksmötets öppnande i Storkyrkan. Biskop Arborelius förnekar rätten till preventivmedel och han vill ta bort kvinnors rätt att skydda sig mot hiv/aids genom att använda kondom. Imam Abd al Haqq Kielan har försvarat talibanernas syn på kvinnor.
Kungen talade vid riksmötets öppnande i riksdagen om FN:s millenniemål. Det var bra att han gjorde det. I de målen ingår stärkandet av kvinnors rättigheter – rätt till arbete, till hälsa, till sin egen kropp. Biskop Arborelius och imam Abd al Haqq Kielan företräder starka krafter som vill förhindra att dessa mål förverkligas. För mig klingar det falskt att i ekumenikens namn tyst böja mitt huvud inför detta faktum. Därför valde jag att inte närvara vid gudstjänsten i Storkyrkan.

Utmärkt är att Carina Hägg vill diskutera under vilka premisser man inte kan tänka sig delta i en gudstjänst. Det ska inte finnas något tvång i detta att delta i gudstjänster. Absolut inte. Carina Häggs motivering kan ändå diskuteras. Det låter progressivt och medvetet att inte vilja delta därför att personer som har en uppfattning hon inte kan förlika sig med är där och deltar i gudstjänstens genomförande. Hon tycks uppfatta det så att om man deltar böjer man sig inför deras (eller deras kyrkors eller muslimska rörelsers) åsikter.

Nu är det inte mötet med dem som har uppgifter i en gudstjänst som är gudstjänstens syfte. Inte heller skriver någon under på alla de åsikter en biskop, präst eller imam företräder bara för att den personen leder en gudstjänst. Gudstjänst handlar om ett möte med och att öppna sig för Gud och det heliga.

Ska man följa Carina Häggs exempel borde människor på motsvarande vis vägra att vara i sammanhang där människor med förhatliga åsikter finns. Denna bojkott av andras åsikter blir allt vanligare. Den som har fel åsikter ska man inte befinna sig i närheten av, än mindre lyssna till. Blev inte det väldigt ensamt? Så många runt omkring oss som har de mest förkastliga åsikter. Kanske fick man rent av låta bli att möta sig själv...

Pull over en slipover

Detta var den lediga dagen då den nya kostymen skulle köpas. Manchesterkostymer finns inte längre. Säsongen tog slut för att par år sedan. Nu kan man möjligen få tag på en udda kavaj gjord av Manchestertyg. Enligt ordlistan: (i fackspr.) benämning på ett slags räfflad varpsammetsvävnad av bomull som urspr. tillvärkats i Manchester. ... Även Svenska Akademien har ibland svårt med stavningen eller också har tyget när det tillverkats verkligen värkt fram just i Manchester.

Replikskiften i butiker erbjuder ibland små absurdistiska poänger. I dag snappade jag upp följande: En kund som desperat försökt hitta en anställd för att få hjälp upptäcker en äldre kvinna som ordnar till jackor på ett ställ.
- Hej, jobbar du här, kan du hjälpa mig?
- Nej, jag provar jackor, men jag tappar byxorna hela tiden!

Jag hade bättre lycka och fann ganska snart en anställd som var mycket tjänstvillig. Jag angav vilken storlek jag brukar kunna ha och hon replikerade vänligt: Nej, vi har inte dina storlekar men du kan prova några andra. Jag föll till föga och gjorde som hon föreslog. Hon hade rätt. Jag kunde prova några andra. Men de passade naturligtvis inte. I ren frustration köpte jag en slipover som jag absolut inte behövde.

I alla år har jag levt ignorant och i okunskap. Jag har inte förstått att det finns en avgörande olikhet mellan en slipover och en pullover. Idag fick jag reda på att det som skiljer dem åt är att slipovern saknar ärmar och är därför lätt att dra på. Plagget liksom slippar över huvudet. Som det står i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL): stickad l. virkad ärmlös (sport)tröja utan krage o. knäppning o. med ur­ringad halsöppning (som tas på gm att dras över huvudet), ärmlös pullover.

Däremot har pullovern har ärmar och då får man gissningsvis ta i lite mer när man drar på den. Men bägge ska över huvudet, dragna eller slippade. Ordlistan igen om pullover: stickad l. virkad ärmförsedd (sport)tröja som är urringad kring halsen o. påtages gm att dragas över huvudet. Så mycket vetande som man inte känner till eller har en aning om...

Andra bloggar om: Manchesterkostym, Slipover, Pullover, SAOL