Vigselrätten ifrågasatt

Vigselrätten har blivit en allt hetare fråga. Och det långt innan Sverige som land genom sitt parlament beslutat hur det ska vara. Oppositionen gör nu sitt drag för att försöka ta initiativet. Egendomligt nog har redan kyrkorna blivit bovar (eftersom flera vill undvika att stå för den legala delen av samkönad vigsel) trots att samhället ännu inte beslutat sig för hur det ska vara i framtiden!

Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.

Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.

Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.

Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.

Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.

År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom infö­rande av registrerat partnerskap.

Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.

Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.

Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.

Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.

Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?

Fler kristna bör ha offentliga uppdrag

En gång i tiden, osäkert när, ansågs att den troende människan hade tillgångar och dygder som gjorde henne attraktiv för offentliga uppdrag. Pålitlighet och sannfärdighet, ja till och med det misstänkta ordet rättfärdighet (inte detsamma som att vara uppblåst eller förmäten) kunde utmärka en sådan trons människa. Dessutom har man haft träning i att hantera ord genom att skriva och tala, att leda, att ta ansvar för organisationer, ekonomi och personal. Man har byggt hus, hanterat kriser och levt i parlamentarism och i demokratiska system.

I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.

Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.

Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.

Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!

Troende universitetsrektor misstänkt

Att pröva hjärtan och njurar har jag för mig att det kallades förr när man blev genomlyst och kritiskt granskad. Åtminstone Gud gjorde en sådan genomlysande utvärdering enligt Psaltaren 7:10: Ty han som prövar hjärtan och njurar, han är en rättfärdig Gud.

I Lund har Per Eriksson, som tillhör en frikyrkoförsamling inom EFK, utnämnts till ny rektor för Lunds universitet efter prästen och etikern Göran Bexell. Utnämningen har vållat debatt. Några naturvetenskapare har invänt mot utnämningen och bland annat ifrågasatt hans samfundstillhörighet. Den kristna tron blir ett hinder eftersom frikyrkor tror på Guds ord och där finns människor som Åke Green med konstiga åsikter, har man hävdat bl a i Dagen.

Styrelseordföranden Allan Larsson bemöter invändningar både vad gäller om rätt kandidat till sist föreslagits och synpunkter beträffande Per Erikssons tro och samfundstillhörighet.

Allan Larsson skriver: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör.

Själv besvarar Per Eriksson invändningarna genom ett öppet brev (från Kyoto) på universitets hemsida. Tidningen Dagen har påpassligt återgivit hans svar (utan att länka till det) . Och Brygubben har kommenterat. Så här skriver Per Eriksson:
Med anledning av den diskussion som föreligger om mina värderingar och även om min kristna tro vill jag göra följande förtydligande:

Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet, bl.a. likabehandlig av alla, tror på värdet av religionsfrihet och är själv kristen och medlem i Hyllie Park kyrkan, en frikyrka i Malmö ansluten till Evangeliska frikyrkan.

När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare...

Tänk så det kan bli. Man kan få ha nästan vilka uppfattningar som helst bara man inte är kristen. Toleransen är bekymmersamt låg i delar av vetenskapssamhället. Och som Allan Larsson skriver - det råder religionsfrihet. Livsåskådningshumanisterna var nyligen beredda att avskaffa religionsfriheten eftersom ingen egen rättighetslag behövdes på området. Här får vi ännu ett exempel på att en sådan lag både är viktig och helt nödvändig.

Blöta änglar

Citat ur en ny predikan på ordrik

Idag har regnet öst ner
och det är inte utan att jag undrar
om Ni som kommit hit är sura…
Njae, inte sura kanske,
men våta eller genomblöta?

Paraplyer och regnrockar skyddar något
Fast regn har en förmåga att leta sig in
under glasögon, ner under kragar i nacken
så där så man ryser lite extra

Vi blir absolut våta och blöta
Men regnar det även på Guds änglar?
Dessa varelser som går mellan
Gud och människor
som kan träda mellan världar
utsända av Gud
Frågan verkar trivial
men leder oss till frågan om
änglarnas väsen
finns de i vår värld
underkastade dess lagar eller
är de till på den himmelska världens
förutsättningar?

Biskopar mot girighet

De anglikanska ärkebiskoparna i Canterbury och York kritiserar kapitalismen och den fantastiska girighet som orsakat och fördjupat den nuvarande ekonomiska krisen. Dr Rowan Williams, ärkebiskopen i Canterbury, sa This crisis exposes the element of basic unreality in the situation: the truth that almost unimaginable wealth has been generated by equally unimaginable levels of fiction, paper transactions with no concrete outcome beyond profit for traders."

He went on to suggest that "the Emperor's new clothes" had been revealed, and now was the time to regulate and scrutinise the market as the risk to society from the market's instability was otherwise too great.

Detta kan man läsa i en kyrklig tidning, Church Times, som kan vara bra att känna till. Tidningen har en lång historia som oberoende anglikansk tidning.

Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.

Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.

I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.

Vårt land...men i Norge

I Norge vill 5 stortingsrepresentanter förhindra att Norska kyrkan själv får välja sina biskopar. Istället arbetar de för att politikerna även i fortsättningen skall utse biskoparna.

Om detta kan man läsa i Vårt Land (ett tidningsnamn som borde kunna uppskattas i Finland). En nyhet de fått från NRK.

Vårt Land är en tidning som presenterar sig så här: Siden 1945 har Vårt Land vært et viktig korrektiv og alternativ i den norske medieverden. Da forfatteren Ronald Fangen og de andre pionérene tok initiativet til å utgi en ny norsk dagsavis, Vårt Land, satte de seg store mål: De ville utvide og utvikle samfunnsdebatten og selve samfunnet. Og mer: De ønsket at avisen skulle prege de mange menneskene, hver enkelts liv med de mange og vanskelige valg. I dag er dette fremdeles Vårt Land idé: Forvalte kristen tro og tanke, og bidra til at dette får prege samfunnet og menneskers liv og valg. Vårt Land ønsker å være en avis som bruker både hodet og hjertet når nyheter skal formidles. Et alternativ som både utfordrer og berører.

Så stifta gärna lite närmare bekantskap med en norsk och aktuell kristen avis! Som anstränger sig för att använda både huvud och hjärta!

Bli till under

Ur en ny predikan på ordrik:

Och nu gör Jesus det han kan
han tar hjälp av änglar
och talar med Fadern
och så gör han den sjuke frisk
Han förlåter hans synder och
säger åt honom
att stå upp
och att ta sin säng och gå
Och undret är ju inte bara
det som händer i det ögonblicket
när den sjuke känner kraften återvända
förlamningen släpper
han blir fri

Undret börjar lång innan dess
och slutar långt senare
Han som blev frisk
går sedan som ett vittnesbörd
och är så själv en del av undret

Vi kan också bli delar av Guds många under
här på vår jord, i vår stad
genom att älska varandra
som Jesus älskar oss.

Gudlöst öl för ateismen

Kristeligt Dagblad i Danmark är en inspirerande tidning. Där tror man fortfarande på ordets betydelse och man kan därför ibland få läsa riktigt krävande texter.

Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.

Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:

– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.

Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.

De danskarna...

Den Ljusnande framtid är vår

En synodal och episkopal kyrkas högsta beslutande organ sammanträder just nu. Man har trätt samman i Uppsala för att dryfta viktiga frågor om Svenska kyrkan. Brygubben utröner att präster och pensionärer är överrepresenterade, visst är sådana bra men varför är de så många, undrar han. Och menar att man i kyrkomötet kunde vara betydligt färre. Ja, nog kunde det vara så.

Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.

Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.

Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.

Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…

Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.

Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.

Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.

Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!

Schyman i tröttsam repris

Gudrun Schyman ger sig inte. Nu besöker hon Kyrkans Tidnings spalter med en flammande artikel mot en kyrka som inte förmår göra upp med sitt förflutna. Men visst blir det något av en tröttsam repris. För Schyman som gammal vänsterpartist borde detta med det förflutna klinga på ett särskilt sätt. Partiets uppgörelse med det leninistiska och stalinistiska arvet blev inte lika genomgripande som önskvärt. Och hur blev det med ursäkter till dem som drabbades av Sovjetstatens godtrycke och förtryck? Dessutom - fortfarande kan en partiledare svaja vad gäller dragningen åt det kommunistiska. Men Schyman har ju övergått från en ideologisk fålla till en annan.

Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!

Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?

På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.

Klåfingersvamp och Skrytkremla

Sällan har så många fått korgen som denna höst. Man köar med flätade korgar i alla storlekar för att lära sig rätt handlag. Utrustade med kniv och borste lufsar så alla friluftsmykologerna i grupper ut i markerna. Snart stannar klungan och stirrar ivrigt på Klåfingersvampens taggiga tentakler. Den ska man akta sig för eftersom den ger en efterhängsen klåda.

Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.

Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.

Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.

Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.

Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.

Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.

Köp och sälj öppnar för himlen

Idag läste jag om, dvs jag läste den en gång till, söndagens predikotext ur Matteusevangeliet 13:44-46:
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.

Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?

Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.

Glädje över natur och smide

Först gudstjänst och sedan kalas för en 95-åring. Vilken högtid! En vanlig söndag någonstans i Sverige rullar historien förbi när man tänker 95 år tillbaka. Vilka omvälvningar i vetenskap, teknik, i kunnande och världsbild. Och fortfarande fanns där hos jubilaren nyfikenhet och aptit på livet. Och glädje över skapelsens och naturens under.

Vi gläds över jubilarens många intressen och förmågor: ornitologi, smide, naturvetenskap, musik och orgelspel, själavård, fotografi, ödmjukhet, vänlighet, mörkrumsarbete, floran. Tänk om man bara hade några av dessa...

Tidningar som inte länkar

Vanliga bloggare är radikala! De vågar mycket mer än alla dessa tidningar som håller sig med en nätupplaga. Jag har inte hört någon kommentera fenomenet att det nästa aldrig finns länkar i nättidningarnas artiklar. De vill nämligen inte riskera, såsom denna stillsamma blogg hela tiden gör, att läsaren ska surfa vidare och fastna på andra sidor.

Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.

Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.

Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...

Oljeutsläppen tar Östersjöns fåglar

Men...inte ens det läckraste morgonmål kan förta känslan av upprördhet över fartygens oljeutsläpp i det känsliga innanhavet Östersjön. YLE rapporterar om fortsatta oljeutsläpp. Många verkar vara mycket små, men är farliga och skadliga även de. Al-fågelstammens förtvining är ett vittnesbörd om det. YLE meddelar att Östersjöns alfåglar är speciellt drabbade - beståndet har minskat med hela 70 procent på 15 år, och det anses huvudsakligen bero på olagliga oljeutsläpp.

WWF kräver nolltolerans och strängare straff för oljeutsläpp på Östersjön.

Redarföreningar, Rederier, Sjöfarts-, Polis- och Åklagarmyndigheter: Sätt stopp för oljeutsläppen!
Och Östersjöpressen - vore inte lite undersökande journalistik på sin plats? Berätta vilka förövarna är och varför denna miljöbrottslighet aldrig tar slut?

Frukostens betydelse

En riktigt god frukost får den gråaste av dagar att te sig inbjudande.

Lärorna är döda, sa Greider

DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:

Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?

Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.

Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.

En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...

Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.

Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.

Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.

Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?

Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?

Socialdemokrater som gillar religion

Politik och religion är ett högoddsämne. Det händer också märkliga saker i gränslandet. Brygubben lyfte häromdagen fram följande nyhet: Håkan Julhlot återvänder till Svenska Kyrkan. För tidningen Östran berättar han om varför han bestämt sig för att efter 25 år bli medlem i Svenska Kyrkan igen.

I tidningen säger han bland annat så här: - Hjärtlösheten breder verkligen ut sig i samhället. Folkrörelsen är död. Politikerna sitter i utdragna diskussionsmöten och väldigt lite leder till en främjad solidaritet. Kyrkan har tagit över den rollen. Och jag talar inte bara om kristendomen nu, församlingar rent generellt för människor samman.

Som vanligt är tidningen Dagen uppmärksamt vaken och fångar upp ytterligare en öppning bland Socialdemokraterna för den religiösa världens rikedom. Man skriver om Jan Eliasson som tillsammans med EU-kommissionären Margot Wallström leder det internationella rådslagsarbete som i dagarna lämnar sin sista delrapport: "Vårda värderingar - politik och religion".

Gruppen har noterat fler intressanta saker. De konstaterar enligt Dagen att frågor om religion och politik fått ökat utrymme. Och som exempel lyfter man fram när kyrkorna agerar samlat för att påverka flykting- och biståndspolitiken. Det gamla "samhällskontraktet" mellan staten och kyrkorna, som utgick från att religionen var en privatsak, behöver utvecklas.

-Den andliga erfarenheten är naturligtvis en privatsak, säger Jan Eliasson och tillägger att det gemensamma är värderingsfrågorna:- Alla människors lika värde, att ett samhälle ska bedömas efter hur man hanterar de sämst ställda, och så vidare. Det är viktiga etiska frågor som spelar en stor roll för vilken politik som förs, både här hemma och i världen.

Den endimensionella synen på religion och kyrka behöver alltså förändras. "Samhällskontraktet" behöver utvecklas. Ja, får man erbjuda en liten tanke om hur en förändrinmg skulle kunna gå till kanske man kunde ordna till en "Saltsjöbadsuppgörelse" för hur de olika aktörerna ska förhålla sig tillvarandra. Ett modernt konkordat. Uppskattningen man visar gällande religionens betydelse för vitala värderingar i ett samhälle ger vid handen att man i det Socialdemokratiska partiet på sikt kan komma att omvärdera sin klassiskt religionskritiska hållning.

Men Eliasson och Wallström behöver naturligtvis också mer seriöst pröva om det är förenligt med partiets linje att, tillsammans med andra politiska partier, fortsätta att kontrollera trossamfundet Svenska Kyrkan. Den modellen är otidsenlig och klåfingrig. De politiska ideologierna har, mest i diktaturstater, haft ambitioner att styra och kontrollera de religiösa rörelserna och kyrkorna. Politikerstyret blir naturligtvis en hämsko på kyrkan och en belastning, i detta fall för det Socialdemokratiska partiet, som ologiskt nog inte på samma sätt har ambitioner att lägga sig i eller lust att styra Stockholms katolska stift, Sveriges Muslimska råd eller Evangeliska frikyrkan.

Omprövning är välkommen. Ett samtal med positiva förtecken om religioners roll är efterlängtat mot bakgrund av alla kampanjer för att undergräva och försvaga religion, kyrka och tro. Margot Wallström och Jan Eliasson kan betyda mycket för en nyorientering och grundlig omvärdering. Nu hoppas jag bara att man inte skyggar utan också vågar ta upp de verkligt brännande frågorna på hemmaplan.

Religionen får onormalt stort värde som något att ta avstånd ifrån

Religion kan leda till ett slags besatthet. Intresset går liksom utöver vad som kan anses riktigt brukligt och normalt. Visst är det intressant att det finns livåskådningshumanister som ägnar osedvanligt mycket tid och engagemang åt religionerna i vårt samhälle! Religionerna som något att ta avstånd från och kritisera blir långt viktigare än att positivt utveckla sitt eget alternativ. Märkligt, eller hur?!

Även om det sker med slipade argument och med åberopande av frihet från påverkan och rätt till likabehandling (religionerna emellan), så blir slutsatserna egendomliga. Ingen ska alltså behöva lida genom att få en inbjudan till en gudstjänst i samband med riksdagens öppnande. Och vad är det som är så stötande med det? Det är som om friheten att avstå från religion ALLTID väger tyngre än friheten att utöva religion.

I Sydsvenskan såväl som i bloggen finns inlägget (skrivet tillsammans med Göran Rydland) om gudstjänsten när riksdagen öppnas. Slusatsen där förtjänar att återges: Riksdagens lojalitetsförklaring i Storkyrkan är passé. I en tid när religiösa krafter gör sig gällande är det fel väg att försvara sig med traditioner. Sverigedemokraterna surfar på en främlingsfientlighet där religion spelar en betydande roll. Det bästa försvaret mot dessa krafter är ett sekulärt och religionsneutralt samhälle. Det är först när vi kan skicka våra barn till samma skolor och våra riksdagsledamöter till riksmötets öppnande – utan att någon av dem skall behöva göra våld på sin livsåskådning – som vi har nått det målet.

Göra våld på sin livsåskådning? Tål den inte mötet med en religion?

Camilla Grepes blogg är en sådan som ger syn för sägen. Jag tipsar Er gärna om den eftersom den är riktigt välskriven och driven - men också helt i avsaknad av förståelse för att religion, t ex kristen tro, har ett värdefullt bidrag att ge i samhällsbyggandet.

Camilla Grepe citerar raljant det (också i mitt tycke) märkliga fenomenet med clowner i kyrkor på detta sätt:Varenda kyrka med självaktning håller sig med en clown idag. Ett tidens tecken tydligen. Ett lik på väggen och en clown vid altarringen. Har nattvarden bytts mot Mariakex och jordgubbssaft? Frågorna hopar sig. Vad ska barna tro? Hur ska detta tolkas??

Men ett lik på väggen har man väl ändå inte? Det förbjuder om inte annat begravningslagen...

Och en artikel om Bibelsällskapets barnsatsning Bibeläventyret får en käck slutkläm efter ett citat ur Bibelsällskapets uppgift: … att stärka Bibelns roll i samhälle och kyrka, att tillgodose behov av bibelinformation inom skola, press, media och samhällsfunktioner, att producera bibelanvändningsmaterial samt att medverka till att positiv attitydbildning skapas kring Bibeln, både som Guds uppenbarelse och som samhällets värdegrund.

Guds uppenbarelse och samhällets värdegrund?? När kommer skolan att släppa in McDonalds att medverka i hemkunskapen?

Bibelns betydelse motsvaras av McDonalds? Ja, religion gör de märkligaste ting med människor och deras omdömesförmåga.

Antikyrklig kampanj -igen

Kampen mot kyrkan går vidare! Här en uppgift från Newsdesk som jag för säkerhets skull återger i sin helhet:
Samtliga riksdagsledamöter har tillställts en vädjan om att stödja en namninsamling om Svenska kyrkan och medlemskapet. Ett ämne som även Gudrun Schyman engagerat sig i genom den undersökning hon låtit göra, och som visar att varannan svensk är medlem i Svenska kyrkan utan att vilja vara det. Att de ändå är det, beror på att Svenska kyrkan tillämpar medlemsregistrering av barn genom dop eller anmälan av föräldrarna.
- Ett förfarande som måste anses föråldrat och definitivt inte är rättfärdigt gentemot övriga trossamfund när Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, säger Kjell Nordberg på bildning.se.
Namninsamlingen syftar till att få Svenska kyrkan att anordna en medlemsdag då man sätter två alternativa valsedlar i händerna på medlemmarna. Med den ena bekräftar man det medlemskap föräldrarna registerat, Med den andra avsäger man sig detsamma.
När insamlingen är avslutad kommer den att tillställas Kyrkostyrelsen, Biskopsmötet och Ärkebiskopen.

Ett medlemsskap för att man vill gynna det kyrkan gör faller liksom inte kampanjmakaren Kjell Nordberg in. Diakonin med stöd och hjälp för gamla och sjuka, hembesök och uppsökande verksamhet, insatser på fängelser och häkten, sjukhuskyrkan, ungdosmarbete, solidaritetsarbetet genom Hela världen (dvs Lutherhjälpen och Missionen), etc, etc. Vårdandet av kulturarvet, levande kyrkobyggnader, musik och andra kulturevenemang...och så kan uppräkningen fortsätta. Förutom gudstjänst, meditation, kursgårdar och mötesplatser.

Kjell Nordberg - lägg ner Din antikampanj och arbeta för något Du stöder! Vad är Du egentligen för, Du som är så emot Svenska kyrkan?

Och Gudrun Schyman förnekar sig inte berätta Kyrkans Tidning. Nu har hon låtit ett undersökningsföretag Synovate (tidigare Temo) fråga så här : Om du inte som barn hade blivit medlem i Svenska kyrkan tror du då att du senare i livet hade gått med i Svenska kyrkan eller tror du inte det? 50 procent av de 1 006 deltagarna svarar nej. 28 procent svarar ja. 14 procent svarar att de inte är medlemmar och nio procent vet inte.

Så kan man naturligts fråga. Men VARFÖR frågar man så? Gudrun Schyman vill naturligtvis inte bara veta. Hon vill använda svaren till något. Nu är nyansrikedomen i frågan inte av det imponerande slaget. Utan här har man verkligen fått till en riktig trosfråga. Kan inte vara så roligt för ett aktat undersökningsföretag att bara leta tro och attityd. Nåväl, en upplyst gissning handlar om att Gudrun Schyman önskat få en hävstång för att undergräva relationen mellan de kyrkotillhöriga och Svenska kyrkan. Även Schyman har fastnat i den utanförstående kritikerns fälla - och hon ger sitt bidrag till antikyrkliga stämningar. Lägg av Gudrun! Säg vad Du själv tror på och vill stärka istället för att få andra att ifrågasätta sina tillhörigheter.

Att tillhöra ett sammanhang av tradition och därför att man infogades där i unga år är ingen dålig grund för tillhörighet. Dopet och konfirmationen har säkert förstärkt bandet till kyrka och församling. Likaså anhörigas högtider som firats i kyrkans gudstjänst. Så relationen är inte så kylig som somliga nog hoppats på...

Tala tydligt

Schymans TV8-program fick villiga gäster. De stämde in i klagosången över det egna samfundets brister och tillkortakommanden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa... Men även gästerna hade svårt att precisera vem eller vilka i Svenska kyrkan som borde ta på sig ansvaret för de övergrepp de tycktes mena ha ägt rum. Övning i att tala tydligt behövs tydligen.

Gör tankeexperimentet att företrädare för näringslivet skulle sitta i TV och vara extremt kritiska mot sina företag. Kritiken behöver bli precis och riktas inåt mot dem som bär ansvar!

Lingonsafari med vilda djur

På lingonsafari räfsar man snart ihop en hink av det röda guldet. Mums! Vilda djur är förstås i farten. Och de är hemska! Visste Du att:

Det finns över 3500 arter av stickmygg beskrivna i världen! I Sverige förekommer 47av dessa arter

Myggbettet är en allergisk reaktion på stickmyggans saliv. Hur stor reaktionen blir är individuell.

En stickmygghona kan suga blod vid mer än ett tillfälle under sitt liv.

MEN - nu blir det rårörda lingon till gröt och fil! Den virtuella florans beskrivning ljuder av poetisk klang

Lingon är ett ris
med vintergröna
läderartade blad
och röda bär.
Bladen har nedböjda kanter,
översidan
är glänsande grön
och undersidan
blekgrön
med glandelprickar

Hungern efter läckerheter blir för stor och snart är vi i skogen och jagar det gyllengula guldet: Cantharellus cibarius. En överfylld hink blir vår belöning. Tack till dem som ordnade vår safari och visade oss vägen till stället där det växer...!

Schymans engagemang för Svenska kyrkan

Gudrun Schymans TV-program i TV8 följer hon upp med en debattartikel i Dagen. Hon är inte bara tydlig utan övertydlig i det hon skriver: Nu i september är det 50 år sedan Kyrkmötet beslutade att även kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan. Det vill vi fira! - säger kyrkan. Men vad är det egentligen man vill fira? Att det inom kyrkans institutioner pågått en systematisk, periodvis lagstiftad, diskriminering av kvinnor? Att det, i klartext, under decennier pågått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Istället för att fira borde Svenska kyrkan be om ursäkt och lova bot och bättring.

Svenska kyrkan diskriminerar heter det. Men kolossen Svenska kyrkan behöver nog brytas ner i mindre delar för att man alls ska förstå vad det handlar om. Anklagelsen om diskriminering hamnar ju ytterst hos de beslutande - dvs hos samma politiska partier som leder och i olika konstellationer styr Sverige. Och de politiska partierna är nog inte särskilt benägna att ta på sig ansvaret för Schymans anklagelse. Eller be om ursäkt...

Jämför man brösttonerna om systematisk diskriminering med det Gudrun Schyman själv citerar från Jämo blir kontrasten tydlig. Granskningen av Svenska kyrkan ger ingen "entydigt betryggande bild av kyrkan som värn för jämställdhet och mot könsdiskriminering", citerar hon.
Schyman behandlar sedan Kyrkans Tidnings undersökning där nära 60% av kvinnorna upplevde att de behandlats illa eller diskriminerats därför att de var kvinnor. Förfärande siffror naturligtvis - men vem som bär ansvar för det många kvinnor upplevt är inte enkelt att fastställa.

Min tro är att det oftast handlat om kollegor som betett sig illa - inte om att Svenska kyrkans kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsstyrelser eller stiftsfullmäktige, kyrkonämnder eller kyrkofullmäktige bejakat eller godkänt diskriminering. Men visst behöver Svenska kyrkan arbeta med den kultur som gör att det finns många exempel på mellanmänskliga kontakter och relationer som inte hållit måttet. Och där måste man själv säga ifrån. Man behöver anmäla övertrampen, inte tiga. Och är det inte av den naturen att det kan anmälas, så kan man i alla fall protestera. Vi är många som vill att ALLA, män och kvinnor, ska behandlas likvärdigt och med respekt.

Med en överrepresentation av små, mycket små, arbetsplatser blir också bristen på kunskap och kompetens mer påtaglig. I de små sammanhangen har man inte tillgång till anställda experter som hjälper till att hålla nivån och godtagbart handha jämställdhetsplaner och arbetsmiljöarbete.

Gudrun Schymans stora intresse för Svenska kyrkans fel och brister är rörande. Men är inte omsorgen lite sent påkommen? Nästa gång kanske någon annan organisation som hon känner och engagerar sig för får del av omtanken? Svenskt näringsliv kanske?

von Holstein avgår från Kulturrådet

I qube von Holstein får lämna sitt uppdrag
Kulturen får klara sig utan hans bidrag
Han skulle ju röra i grytan med besked
- men rörandet blev rörigt nog
blev rörande uttåg...

Nu hoppas vi alla på mer kulturelit
som sköter anslagen med reda, kraft och nit
Som giver de rätta vad rätt de hava skall
Gör fler kulturår, alla ber.
Gör rätt : ge mer till fler!

Betyg på närvaron...i riksdagen?

Ogiltig frånvaro är oacceptabel från första timmen, menar minister Björklund. Skolk ska in i betyget. Det kan vi läsa i dagens Svenska dagbladet. Glashuset riksdagen klirrar påtagligt vid sådana stenar...

Betyg ska skolan sätta
på mångahanda ting.
Uppförande befästa,
belöna god ordning.
Elev, Du vägs på guldvåg.
Prestera, mer och mer!
Att döma av det vi såg,
betyg bör gälla fler.

I plenisalen stora
står stol vid stol så tom
Har riksdagsmännen våra
gått bort, ja var är dom?
Förfallet är det giltigt?
Frånvaro spridd som gift.
Närvaron är den viktig?
När alla är på vift?

Vart fjärde år, för sällan,
bedöma prestation.
Politiker i fällan,
sitt still på plats, god ton.
Betygen ni vill sätta
på ung elev och svag -
nu drabbar er, med rätta.
Var där var dag, gör lag!

När klostret invigts åkte munkarna sin väg

Nydala kloster återinvigdes med pompa och ståt i juni, kan man läsa i tidningen Dagen. Det skedde i en gudstjänst som sändes i P1. Men klostret står tomt, eftersom munkarna bara ett par dagar senare åkte hem till Vietnam och inte har varit på plats i Nydala sedan dess!

Men man kan förstå bröderna från Vietnam. Historien berättar ju om hur det gick till förr i Värnamotrakten. För 500 år sedan slaktade man munkar, dränkte deras abbot, och drev de som klarade sig med livet i behåll på flykt, berättar Dagen. Professor Peter Beyerhaus från Würtenberg underströk vid den högtidliga invigningen cisterciensordens betydelse för den kulturella och andliga utvecklingen genom tiderna, och tillade:"En stor orätt som begåtts i kyrkans namn har sonats i dag. Vi hoppas att det här ska få betydelse för kyrkan i hela Norden." Det kan man läsa i Nyheter om kyrka, kultur, samhälle.

Anledningen till munkarnas frånvaro lär vara mycket enkel: ett val av abbot i hemklostret i Vietnam. Så hav hopp! De kommer säkert snart tillbaka.

Att Guds kvarnar ibland mal med knusende ro, dvs långsamt, får man försöka ta till sig. Och med evigheten för ögonen bör även kommunfullmäktiges ordförande i Värnamo, Christer Fjordevik, ge sig till tåls. Åtminstone har man invigt klostret.

Visst är det en uppmuntrande nyhet när en fullmäktigeordförande blir besviken för att det inte firas gudstjänst och bes i klostret! Ett föredöme är han, det ska sannerligen sägas med tillfredsställelse. Tänk att en politiker arbetat så aktivt för att få munkar till platsen! Ett tips att lämna till varje kommunfullmäktigeordförande. Ingen vill vara sämre än Värnamo!

Bibeln ger vägledning om hur man ska se på detta dröjsmål. Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar (Ps 90:4). Förvånande är att munkarna inte lånade ett ord från Jesu avskedstal: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen (Joh 16:16).

Risk att vi inte tar ansvar för de svagaste

Arbetslinjen drivs för långt. Kraven blir omöjliga för dem som inte förmår eller mäktar! Kraven på prestation har ökats och blir alltmer till villkor för stöd och bistånd. Regeringens politik går för långt. De svagaste hamnar i farozonen. Läs tidningen Dagen och se vad Helle Klein, Lennart Koskinen och Esbjörn Hagberg tycker.

Om människan får sitt värde enbart genom lönearbetet, då har man missat Bibelns budskap om människovärdet, tycker flera kristna profiler. Företagaren Per-Olof Eurell tycker att det är positivt att det blir fokus på den enskildes ansvar. Så inleds Dagens och Hasse Boströms läsvärda artikel.

Och ytterligare någon, en mera stillsam person, ger faktiskt sina synpunkter.

Upp till kamp mot Svenska Kyrkans statistik!

Upp till kamp emot väderkvarnarna! Så tänkte jag när ögonen föll på ett upprop mot, hör och häpna, Svenska Kyrkans medlemsstatistik! Om statistiken är vad man helst av allt vill ändra på, hur har man det då med sina prioriteringar? Har man möjligen för lite att göra?

Konsulten Kjell Nordberg har ändå samlat sig till ett sådant upprop. Vad är det då som upprört så med kyrkans egen statistik? Jo att den redovisar alla medlemmar som finns. Nordström tänker att någon tvångsanslutits och därför inte bör, ska eller får, redovisas. Så här inleds hans upprop:

Upprop mot Svenska kyrkans förlegade medlemsstatisk som bygger på forna tiders tvångsanslutning och är djupt orättfärdig gentemot andra likställda trossamfund!

Den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Medlemsregister och statistik som bygger på det förhållandet, bör förklaras vara av endast historiskt värde.

Tvångsanslutningen skulle alltså vara något som skett mot människors vilja. Tanken är anakronistisk. Man kan inte gärna ändra förställningen, den världsvida idén på den tiden befäst bland annat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att barn följde sina föräldrars religionstillhörighet. Barn till föräldrar som tillhörde Svenska kyrkan fick följa dem in i samfundet.

Ingen behöver försvara modellen - den finns inte kvar på samma sätt. Idag är det dopet som är medlemsgrundande. Bär föräldrar fram sina barn till dop blir barnen inlemmade i kyrkan.

Frikyrklig statistik är inte berömd för sin ackuratess. Matrikelförsamlingen har inte alltid haft så stor samstämmighet med den verkliga. Och minns jag rätt så har det funnits exempel på att man redovisat vänkretsen som tillhörig. Men det är en obetydlig randanmärkning. Statistik som angreppspunkt är förvisso originell i kyrkga sammanhang, men kan ändå vara värd en tanke.

Vad orättvisan skulle leda till får man inte riktigt kläm på. Min tanke är till sist att detta är en påhittad kampanj som ska leda till uppmärksamhet (sådan som den jag här har levererar). Och så blir Kjell Nordberg omtalad och intressant och får konsultuppdrag och erbjuds hålla fler föreläsningar.

Men, nej, det var en elak tanke. Den ångrar jag genast och tror på det rena uppsåtet. Och med ett sådant intresse för statistisk korrekthet blir hans uppgift storligen intressant. Den får en vidsträckt tillämpning. Nästa upprop kanhända tar upp fackföreningarnas statistiska frivilliga medlemsskap? De politiska ungdomsorganisationernas medlemmar? Studieförbundens cirkel- och evenemangsrapporter? Gå med i kfmls (Kampförbundet mot låtsade siffror)!

Upp till kamp!

Kulturdagar förgyller livet

Ljusstråket i trakten av Nora har de senaste dagarna (lördag-söndag) fått människor att vallfärda till konstutställningar och ateljéer. Ett av många liknande arrangemang i landet för att ge uppmärksamhet och draghjälp åt kämpande kulturarbetare. En hjälp som inte bara kommer utifrån utan som konstnärerna själva driver fram varandra till stöd.

Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.

Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!

Fel, fel, fel

Sedan kom tyvärr prästen och ingenting var längre som förut. Prästen kom och vållade besvär. Vidhöll att i kyrkan ska Guds ord höras, böner bes och lovsång sjungas. Och där som var så lugnt och meditativt skönt. En riktig fristad från alla röster som envetet och monotont vill få oss att förstå hur stor brist våra liv har. En frizon!

Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.

Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.

Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.

Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.

Men vi kan erinra oss att nåden är fri.

Sen kom tyvärr prästen

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.

Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.

Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.

Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...

Att bekänna fast man inte tror

Magdalena Ribbing lär DN-läsarna på nätet vett och etikett. Sent omsider har jag hittat hennes svar (den 14/8) på frågan: Måste man stå upp i kyrkan när prästen vid dop och bröllop ber alla att stå upp och bekänna sin tro?

Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.

Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.

Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.

Vad vinner man på att andra lämnar kyrkan?

Vad driver dem som till varje pris vill tubba människor att lämna Svenska kyrkan? Vad vinner man på att andra begär utträde ur kyrkan? Vad får dem att lägga kraft och energi på att få andra att begära utträde? Religionsfobi? En ateistisk övertygelse? Misstänksamhet mot stora organisationer? Ett dop som irriterar? En konfirmation som skaver? Någon korkad präst? Kristna som inte lever som de lär? En misslyckad religiös erfarenhet? Tveksamhet till kristen tro? Fyll gärna i den lista själv...

Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.

Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!

Församling som organisation eller gemenskap

Trenden i kyrkan är att bygga allt större enheter. De nya kolosserna kallas också för församlingar vilket kan få den konsekvensen att ordet församling alltmer töms på innehåll. Församling reduceras till sin yttre juridiska och organisatoriska form. Det som försvagas och riskeras är församlingen som en social gemenskap runt kyrka och gudstjänst, runt Ordet och sakramenten. Den för församlingen primära uppgiften: att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni riskerar att bli sekundär i förhållande till församlingen som apparat.

Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.

I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.

I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.

Kyrkan är inget individuellt projekt

Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.

Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.

När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.

Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.

Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.

Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!

Gamla nyheter

Idag kom söndagstidningen. Två dagar för sent får jag läsa det som hände då. Upplevelsen är egendomlig. Dåtid och nutid flyter samman. Hade jag inte varit uppmärksam kunde jag ha låtit den gamla tidningen ge mig tankar för dagen. Ska nog spara någon tidning oläst för att plocka fram vid något senare tillfälle. Tänk om det inte gör någon större skillnad?

Partiernas otidsenliga kyrkokontroll

Uppmarschen till nästa års kyrkoval har börjat. De kyrkopolitiska programmen börjar flyta upp till ytan. Se t ex Brygubben om kyrkovalet, populism och Socialdemokraterna. De "kyrkliga" programmen är inte resultatet av långa och ingående kongressdiskussioner utan produkter av mycket snävare, interna och oftast icke transparenta processer.

Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?

Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.

Man borde vara där man är

För många år sedan undervisade en gammal präst i Värmland mig om vikten av att vara där man är. I församlingen han tjänade bodde det då 225 (ungefär) personer. Samma frågor man kämpar med i Stockholm, Uppsala eller New York finns här, sa han. Livet här gäller också människovärde, makt och inflytande, mening och mål. Bara man vågar och kan se det...

Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.

Glöm alla borden

Att vara där man är och inte där man borde vara, det är frågan som upptar mig. Den känslan infinner sig säkert som amen i kyrkan hos ganska många. Den där insikten om att här är jag och håller på med det jag inte kan komma ifrån; ett sammanträde, pappersarbete, rutingöromål.

Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...

Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...

Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.

Likt en Moses...en vem då?

Stackars Hillary Clinton, nu måste hon hylla Barack Obama. Och nu ska hon gå inte bara en mil utan två...sa jag och förstod plötsligt inte alls varför jag sa just så. Under presidentvalskampanjen for hon fram som ett jehu, tänkte jag fortsätt och kunde inte begripa vad det skulle betyda.

Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?

Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.

Det är något i luften - religionen är borta!

Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...

Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.

Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?

Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!

Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?

Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?

Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.

Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.

Gudsfjäsk och religion har gjort sitt

Lisa Magnusson, skribent i Aftonbladet (!), har överträffat sig själv. I en flammande sågning av religionen vill hon få den att framstå som osammanhängande, idiotisk, otidsenlig och puckad. Där finns inte ett uns av förståelse för att religionen inte kan reduceras (kokas ner till) några korta nidbilder. Hennes beskrivande och värdeladdade påståenden utgör ingen godtagbar beskrivning av religion. De är inte ens tjänliga som parodisk ironi. De framstår mer som retningar i ett överkänsligt nervsystem.

För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.

Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.

Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.

Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.

Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.

Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!

Himmelriket är en parkeringsplats

Här ett tyskt tips om hur man ska locka kyrkobesökare och gudstjänstdeltagare. Man lockar människor till kyrkan genom ett medföljande privilegium: en parkering! Vill man parkera så får man se till att gå i kyrkan...

Himmelriket är som en parkeringsplats!

Hotbilden är att man kan bli bortbogserad. Man står inför att bli "kostenpflichtig abgeschleppt", så det så! Kanhända är det en mildare form av skildringar om fåren och getterna.

Fåren har en plats (kyrka och parkering) där de kan uppehålla sig. I dessa moderna tider är en parkeringsplats högoktanig valuta och alltså inte så illa.

De andra riskerar att bli bortsläpade dit de icke vill. Gråt och tandagnisslan kan nog uppstå om bilen, många människors dyrbaraste ägodel och ögonsten, symbolen för personlig frihet, försvinner i fjärran till någon anonym uppställningsplats. Man kan omvända sig för mindre...

Tillbaka till tisdag!

Nu längtar jag till vardagen, sa en bekant som firat födelsedag, deltagit i andras firande av högtidsdagar och nu skulle på bröllop. Tänk så bra när det blir tisdag igen, löd sammanfattningen.

Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.

I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?

Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.

Den Heliga Birgitta och Elsa Beskow

Statyupproret är en oförarglig men tankeväckande påminnelse om sned könsfördelning i det offentliga. Men även de upproriska har en sned fördelning sett ur livåskådningsperspektiv (utan att därför själv veta allt om de föreslagnas tro eller livshållning).

Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.

Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.

Upproret för kvinnostatyer

Tidningen Amelias statyuppror borde alla känna till! Man kan delta i omröstningen för att utöva påtryckning så att fler kvinnor blir avbildade som statyer och därmed bevarade som förebilder. Man skriver: Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Det tycker vi på amelia är skandal. Det finns ett långt pärlband av bortglömda kvinnor i historien som förtjänar att bli förevigade med en staty. Vi har därför valt ut 20 nya kandidater och startat en omröstning...

Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?

Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.

Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!

De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.

Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.

Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!

Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.

Kantarellerna var redan bortförda

Kantarellerna som vi tänkte skaffa i skogen var redan plockade. Och bortförda. Varje kantarellställe var vittjat. Förmodligen av andra som skaffat sig samma svampställen som vi. Troligen beroende på att en svampexpert roar sig med att hålla svampexkursioner just i "vår" svampskog. Matsvamp är mer än eftertraktat-

Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.

Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.

Att besviket ge sig av eller missnöjt stanna

Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.

I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.

Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.

Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.

Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?

Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.

I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.

Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!

Skärpning Länsrätten och Försäkringskassan!

När man tjänstgör som kyrkvärd är man aktiv i en farlig verksamhet. Den som är sjukskriven kan nämligen bli anklagad för att arbeta. Inte bara det, man kan faktiskt förlora sin sjukersättning, tro det eller ej.

Tidningen Dagen skrev 2007 följande:Får jag vara kyrkvärd fast jag är sjukskriven? Kan jag hjälpa till i Second Hand-butiken fast jag är långtidssjuk? Det kan bero på var i landet du bor. Försäkringskassan gör olika bedömningar.

- För den som är utanför arbetsmarknaden kan ideella insatser betyda mycket för att vara behövd, menar moderata riksdagsledamoten Elisabet Svantesson. Tillsammans med partikollegan Walburga Habsburg Douglas motionerar hon nu om enhetliga regler över hela landet, så att den enskilde ska veta vad som gäller.

Nu har det hänt att en kyrkvärd drabbats för sin frivilliginsats. Arbete, ropar Försäkringskassan. Arbete, instämmer Länsrätten. Dumheter, säger jag.

Kyrkans Tidning skriver: En 61-årig kvinna från Östersund fick sin halva sjukpenning sänkt till en fjärdedel på grund av hon vid sex tillfällen på ett år tjänstgjorde som kyrkvärd. Det är jämförbart med att jobba, anser Försäkringskassan.

Tidningen skriver också: Länsrättens bedömning är densamma som Försäkringskassans. De ifrågasätter inte att uppdraget som kyrkvärd "inneburit en positiv inverkan på hennes hälsotillstånd ...". Men länsrätten konstaterar att uppdraget som kyrkvärd är "enligt länsrättens mening att jämföra med ett normalt på arbetsmarknaden förekommande arbete".

Man måste man ifrågasätta både Försäkringskassans och Länsrättens förmåga att bedöma vad en kyrkvärd egentligen sysslar med. De borde naturligtvis på plats ha studerat uppgifterna för att kontrollera om vilka moment som ingår i "arbetet". Då skulle de ha gjort en annan värdering av det som sker i Svenska kyrkans och vid dess gudstjänster.

Att hälsa välkommen till kyrkans gudstjänst är knappast ett arbete. Att dela ut psalmböcker kan man knappast få timpenning för. Lyftmomenten är minimala och kan nog inte vara för betungande för de flesta, även om de vore sjukskrivna. Eller att biträda en präst när hon eller han utrustar sig med mässkjorta, halslin, singulum och mässhake - det kan knappast vara jämförbart med en teaterns påkläderska. Bön före gudstjänstens början? Arbete? Att samla in eller räkna kollekten? Att bära fram bröd och vin till altaret?

Vad får man då göra i en kyrka utan att mista sin sjukersättning. Bära kors eller ljus är det en arbetsinsats man ska akta sig för som sjukskriven? Får man hjälpa någon fram till nattvarden som sitter i rullstol, eller är det arbete? Får man hålla söndagsskola? Kan man biträda vid nattvardsutdelning? Får man förbereda ett kyrkkaffe och koka kaffe i församlingshemmet? Får man ställa in kaffekoppar och fat i skåp?

Nej allra snällaste Försäkringskassan och Länsrätten - den här gången gjorde Ni Er mer än nödvändigt dumma. Man börjar ju så smått tvivla på Er annars så högt värderade bedömningsförmåga. Ja, på Er kompetens. Den bedömningen Ni gjort är likvärdig med att utföra ett arbete eftersom det sker i sitt sammanhang, men särskilt väl utfört blev det inte. Och kyrkvärden är en frivillig person som i kyrkans sammanhang bidrar aktivt till religionsutövningen, egen och församlingens!

Det som skett nu verkar vara en inskränkning i religionsfriheten. Rätten att utöva sin tro ska man ha oinskränkt. Om man i uppgiften som kyrkvärd utövar sin tro måste man ha rätt att göra det utan att för den skulle behöva bli berövad medborgerliga rättigheter som bisånd eller sjukersättning!

Kom igen! Ni får bakläxa och uppmanas att besöka kyrkan något tätare så att Ni bättre kan avgöra var gränsen mellan lönearbete, sysselsättning och hedersuppdrag går. Så att Ni vet hur man utövar sin tro i kyrkvärdens åldriga ämbete! Ta om det ifrån början!

Tackvisa

Tackvisa (text: lars b stenström)
Så oförtjänt vi fyller år
och gör det gång på gång.
Då närhet, omsorg, allt vi får.
Stor glädje dagen lång!

Jag bugar, bockar, tackar Er
att Ni kom hit idag.
För gåvorna, för mycket mer,
som generöst ni gav.

Nu blygsam: inte ska väl jag
så prisas denna dag...?
Till Gud allena äran hör!
Hans lov bär fram i kör!

För alla år, för varje dag,
för liv, för stad och lund,
vårt TACK Du nådens Herre tag
för var minut och stund!

Tackvisan kan sjungas t ex till melodin till Amazing grace (Oändlig nåd), Din klara sol eller Nu tändas tusen juleljus.