Bilen är klar, hämta den!

Det ringde på mobilen för en dryg vecka sedan. - Hej du, din Caddy är klar! Min Caddy, tänkte jag. Och associationerna flög som tornseglare genom skallen. Jag har ju ingen! Har jag vunnit en? Jag är inte med i någon pristävling, har inga lotter…

- Du får hämta den, den är klar nu, sa den skrapiga rösten. Han ringde från en bilfirma på söder. Inte i Örebro, utan i huvudstaden. Mina protester var först lite lama. Det kunde ju vara en Bingolott som jag missat att kolla. Men Caddy? Vad är en Caddy? Du har ringt till Örebro, vet du om det, sa jag. Verkar inte så smart att ha bilen inlämnad hos er. Dessutom har jag ingen Caddy. Han tog emot invändningen och jag hörde hur han tänkte. Så bad han om ursäkt eftersom det måste ha blivit fel på telefonnumret. – Fel är det inte på mitt nummer, du kom fram, eller hur. Men jag stillade mig. Han kunde säkert inte rå för det. – Men ni måste ha fått fel nummer. Jag slog senare upp Caddy och fick det till en liten skåpkärra från Volkswagen.

Två dagar senare ringde det igen. – Hej! Du din Caddy står här och väntar. Du har inte hämtat den än! Jag hälsade artigt och drömde inte längre om att blivit begåvad med en ny bil. Du det är person i Örebro du ringer till. Jag förklarade det härom kvällen. Det blev tyst. Så sa han: jasså! Du, då vet vi det. Ledsen att ha stört.

Till min fru kommenterade jag att antingen lever jag ett dubbelliv i södra Stockholm, eller har de ingen fungerande intern kommunikation på den där firman. En dag senare ringde det igen. Det var från bilfirman. NU får du hämta den, Caddyn! Mer uppfordrande, liksom befallande. Den är inte min, men tjatar Ni så kan jag ju ta emot den som en gåva eller så. Jag bor i Örebro! Tyst i mobilen… Jaha. Och nu är det tredje gången ni ringer om bilen som inte är min. Stryk mitt mobilnummer! Visst, sa rösten.

Igår kom nästa samtal. Hej du, vi undrar om du var nöjd med Caddyn? Det har ju gått ett par dagar nu. Nu var det jag som blev tyst. Sedan sa jag avmätt: Låt mig berätta för dig att jag bor i Örebro, jag kör en Volvo V-70 och jag är nästan aldrig i Stockholm, än mindre på söder. Det nummer du ringt är mitt, bara mitt, mobilnummer som jag tre gånger bett Er att inte använda för att diskutera en Caddy.

Där gjorde jag ett litet uppehåll för att hämta andan och tänkte att det där lät vare sig trevligt eller vänligt, mer tarvligt egentligen. Så jag avslutade samtalet med att påpeka vilken flitig och intresserad bilfirma han jobbade på. För att inte vara kund hos er så har ni ju visat mig stort intresse. Så gör sällan min firma. Vi utgår från att kunderna stannar kvar bara vi sänder ett blad 4 gånger om året… Nej, vi gör mer än så. Men det kan vi väl tala om nästa gång ni ringer. För ni lär väl höra av er igen...

Integration kräver mer

Integration är ett märkligt ord. Man vet nästan intuitivt att det betyder att förena, sammanföra, samordna, fullständiga genom införlivning. Låter enkelt. Men i verkligheten är integration komplicerat. Det är inte som att hälla en vätska i en annan och röra om.

Därför blir alldeles för enkelt att i integrationsfrågor huvudsakligen tala om arbetslinjen. Vår flyktingpolitik är ju något annat än arbetskraftsinvandring. Inte ens arbetskraften som invandrat har via arbetslinjen seglat upp som integrerade grupper. De och deras barn är inte särskilt ofta synbart delaktiga i folkrörelsesammanhang eller representerade på samhällets viktiga förtroendeuppdrag.

Hur kan man då tro att det enkelt och smärtfritt ska kunna bli så för människor på flykt, för dem som just fått flyktingstatus och en fristad i Sverige? De kommer sällan från samhällen med hög standard och god hälsovård. Många saknar trygg uppväxt eller rejäl skolunderbyggnad och akademisk utbildning. Flyktingar bär ofta med sig traumatiska erfarenheter från förföljelse, övergrepp och krig. De har genomlevt sorg och familjesplittring.

Integration kan mätas mot många variabler. Individer kan mötas för att utveckla en ömsesidig vänskap. Men om ordförrådet är torftigare än våra barns, och med många andra hål, vilka har uthålligheten? Charmigt och lite exotiskt kan det vara i början - men sedan krävs mer för att det ska bli en fungerande relation. Naiv idealism räcker inte till.

Ska människor få en rimlig chans till integration måste vi ge bättre förutsättningar för inlemmandet i vårt samhälle. Det skulle underlätta mycket om alla fick minst grundskoleutbildning!

När vi diskuterar integration menar vi då verkligen allvar med strävan till integration? Integration låter så enkelt om man mäter i representativa procent för människor med utländsk bakgrund. Politiska religiösa och andra konflikter lämnar man inte bara kvar i sitt forna hemland. De följer med. Vi riskerar att bygga in nya konflikter om de som rekryterar inte tar hänsyn till människors bakgrund och historia.

Den naturliga viljan att vara nära och bo granne med dem man delar bakgrund, kultur och tro med kan verka stå i motsats till integration. I den gropen faller infödda svenska oftare eftersom de har resurser och möjligheter att lämna områden där det blir många med utländsk bakgrund. Så på ett sätt är stadsdelar med många olika grupper med utländsk bakgrund (t ex Varberga och Vivalla) mer integrerade än de områden där mest infödda svenskar bor (t ex Adolfsberg och Hovsta).

Till sist behöver vi vända på uppmärksamheten och rikta den mot oss med uppdrag, med ansvar och makt. Den utmanande frågan till oss är om vi själva är beredda att ta steget tillbaka och lämna utrymme för att någon annan skall få möjlighet att göra karriär inom politik, arbetsliv osv. Är vi beredda på att förändra våra livsmönster, utöka dem, förändra dem?


Här kan man läsa mer:
Regeringen om integration

Migrationsverket

Länsstyrelsernas uppdrag

Sveriges kommuner och Landsting

Tema asyl och integration

Hur installerar man kristen tro?

Konsten att vara en skicklig trons försvarare har förfallit. Eftersom många inte tar kristen tro på tillräckligt allvar för att gå till vederhäftiga angrepp så faller också försvaret samman. Finns det någon som bryr sig längre? Vem argumenterar man med? De ateistiska humanisterna sjunger sin höga visa och där är det mest refrängsång.

I skolan lär de unga sig inte tillräckligt med religion för att ens veta vad den används till. Asatron fattar de ju för det var så länge sen och inget växte på åkrarna om man inte höll igång lite med blot och lurar. Men idag. Om religion är som att koppla upp sig på nätet så behövs den ju inte eftersom nätet finns och ungdomarna redan är uppe, typ.

Det är istället som om man fått en programvara som inte går att installera. Så ytterst få har lyckats sätta igång programmet att nästan ingen begriper vad man gör med den, vad den är bra för. Finns den verkligen inte på CD-rom? Eller DVD? I en bok? Har hon Fredriksson skrivit en Bibel?

Kampen har flyttat från yttre fronter till inre förhållanden. Det är så listigt ordnat att när yttre fiender saknas kan man alltid hålla sig i form genom att bråka med varandra. Då kan man få nyttja sina gåvor som vore det en verklig strid och inte skenfäktning. Men få kapitulerar eller omvänder sig och byter sida. Men några får bittert fly fältet.

Och man kan omdefiniera både marschorder, instruktionsbok och världsbild. Man gillar läget så mycket att man inte gillar det man tänkte nyss. Ju nyare desto nyare. I den bästa av världar flyter allt. Då har man verkligen hittat uppgifter för inre stridigheter. Till attack mot dem som vill försvara något. Se, jag gör allting nytt, blir slagordet.

Svensk militär kan det där. De har i decennier ägnat sig antingen åt sitt materiel eller åt att strida med varandra eller makthavarna. Det är därför många av dem nu fått sluta slåss. Ibland uppstår en skärmytsling men det brukar resultera i att de stridskunniga förlorar och så blir de av med ännu en brigad eller ett förband.

Den kämpande kyrkans kamper gäller idag många praktiska frågor och handlar inte alltid om trons relevans, formulering och uttryck. Man använder sina förmågor för att diskutera utrustning eller lida av all orättvisa man utsätts för. Intresset för den andre förbyts och blir till kamp om sanningar, som om man förfogade över hela sitt arv. Och orden lockar oss att tro att nytt alltid är bättre än det som är eller varit, förnyelse låter bättre än förvaltning. Så glömmer man att det kan räcka med en vandringsstav, ett tält och ett nyfiket samtal.

Partierna som stöder dop och konfirmation

Kyrkans Tidning skriver om medlemsutvecklingen (avvecklingen?) i Svenska kyrkan:
Om tio år kommer svenska kyrkan att ha sex miljoner medlemmar i stället för dagens sju miljoner. Det är en av de nedåtgående trenderna i den nya prognos som kyrkokansliet i Uppsala tagit fram för att förbereda kyrkan på de närmaste tio åren. En prognos som omedelbart kommer att få genomslag i de framtidsbeslut kyrkan fattar.

Enligt prognosen kommer om­kring 60 procent av svenskarna att tillhöra kyrkan om tio år mot 72 procent i dag, dopen och konfirmationerna kommer fortsatt bli färre, medlemsantalet kommer att sjunka med ungefär 1,2 procent varje år.

Andra förmedlar nyheten. Som Svenska Dagbladet. Och fler artiklar lär det bli...

Erika Brundin, planeringschef på Svenska kyrkan, menar att man kan påverka siffrorna för dop och konfirmation, men knappast utträdena. Men detta öppnar ju helt nya perspektiv. Strålande utsikter och tillfällen för dem som faktiskt styr Svenska kyrkan att visa var de står.

Nu ges, som från ovan, en chans för partierna att visa färg (vilket de ofta så gärna vill). Här har de fått en osannolik möjlighet att visa hur de som partier värnar om Svenska kyrkans framtid. En bred uppmaning till partifolket och valmanskåren att låta döpa och konfirmera sina barn vore väl ett vittnesbörd så gott som något. Och ett antal tydliga pressmeddelanden från de stora partihögkvarteren om värdet av att tillhöra trossamfundet Svenska kyrkan skulle sitta bra. Och när vi ändå är i farten kunde de ju slå ett slag för den högmässa som enligt de oroade riskerar att kollapsa!

Vi väntar några dagar och ser. För visst borde dessa uttalanden komma just nu - inför det hotande miljontappet!

Att lämnas utanför

Vi trivs där vi känner oss hemma, där vi kan koderna och förstår signalerna. Men i ett sammanhang där vi mer blir betraktare kan det kännas svårt. Genom åren har det märkts på många konfirmander. Lämnas de åt sig själva förblir de utanför. Om ingen öppnar gudstjänstens dörrar till det som sker, till händelseförloppet och det stilla dramat, till den dialog som pågår, hur ska man då bli en del?

På ett sätt är det samma frågor som idrotten har att kämpa med. Innan man har ett hum om reglerna förblir en ishockeymatch ett ständigt jagande efter en liten svart trissa. offside är obegriplig. Varför får spelarna ibland tackla så stickor och flisor ryker för att i nästa sekund tvingas lämna plan för att spelaren råkade hålla en klubba för högt. Obegripligt och svårförståerligt.

När man väl börjar förstå kommer naturligtvis nya dilemman. Att förstå är ju inte detsamma som att bli delaktig och innesluten, en aktiv, en utövare. Kyrkan vill att alla ska bli aktivt troende, gudstjänstfirare, bedjare och ordets görare. Ishockeyn är nöjd med stor publik och brett intresse.

Idag på trosviss:

Yta
häftigt reste sig vreden
senare än önskat
gick efter att ha sett
vad ingen annan kunde se
hört det som inte blev sagt
på den platsen i bänken
föll lovsång och skönhet
på kallt stengolv

okänt territorium, främmande makt
förställning och tillgjordhet
fjantiga utstyrslar
märkvärdiga ord
ilskan större än rummet

en oansenlig
som hyllas så
får vara

Kyrkans val under debatt

Kyrkans valsystem får kritik i en enkät som tidningen Dagen gjort. Frågorna har gått till ett antal kyrkoherdar. Särskilt kritiska är herdarna till risken för sammanblandning av religion och politik. Och till det mycket låga valdeltagandet.

Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.

En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!

Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.

En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!

Kollaps för gudstjänstlivet

Kollaps. Vilket ord. Och än häftigare blir det när det kombineras med gudstjänst. Att ordet rymmer ett annat ord är mer än en tillfällighet. Inne i kollaps finns kaos.

Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.

Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.

Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.

Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!

Tänk om det är fullsatt

Ur en ny predikan på ordrik:
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus

Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna

Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag

Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!

Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något

Ängeln blåser in det nya året

Sista nyårshälsningen för denna gång. Ett kort med gammalstavning. Stavningsreformen 1906 förenklade stavningsreglerna så att till exmpel dt kunde skrivas tt. Godt blev Gott.

Idag låter det nästan som ett skämt, men det var ecklisiastikministern Fridtjuv Berg som tog det slutliga intiativet.

Nyårskortet är överlastat men genomarbetat. En ängel i frihetsgudinnepose lyfter sina förgätmigejblåa blommor mot rymden. Som ett nyårsfyrverkeri!

Färgerna är klara och med starka kontraster mellan vitt, rött och gult (guld får man förmoda). Och de blågröna vingarna är imponerande.

Ängeln framträder mot en fond bestående av den välbekanta stjärnehimlen, men denna gång med ett tillägg, en gigantisk Davidsstjärna, en Betlehemstjärna.

Tankarna leds naturligtvis till Jesusbarnet i krubban.

Snart, dvs under Trettondagshelgen, ska dessutom de vise männen i högmässan äntligen nå fram till den av stjärnan markerade plasen.

Sådana kort görs knappast idag, trots att änglar åtnjuter folklig popularitet.

Tekniken ska rädda oss

Här en hoppfull nyårshälsning. Skridskoseglet är denna gången fordonet som för in i det nya året, in i framtiden. Och ett barn i varma vinterkläder har glädjen att fara mot de nya tiderna. Det är kylslaget blått och himlen är kanske tänkt att vara molnfri, men nog anar man ett överhängande oväder...

Observera att här finns verkligen en stark tro. En övertygelse fylld av förtröstan: tekniken ska göra det, den ska rädda oss! Och den öppnar det nya. Märk det fina träslaget. En bamburam i den kalla nord.

Seglet erbjuder bra upphängning av antennen för den bärbara radiomottagaren. Kanske en kristallmottagare? En ung radiotelefonist. En tidig mobil!

Skridskoåkaren har inte oss i blickfånget utan ser bort och ut mot isens öppna vidder.

Kortet är poststämplat i Hidingsta den 31/12 1924 och sänt till Odensbacken. Budskapet är rimmat och klart: O, hej va´de går/Gott Nytt År

Kort nyårshälsning

Ett Gott nytt år tillönskar två små sotare. Deras huvudsakliga önskemål är att lyckan ska komma. Alla fyrklöver, lyckoklöver, som de och snögubben har uttrycker den förhoppningen. Så gör även den glada dansen och gesterna.

Men det är inte nog med lycka. Därtill ska rikedom komma - här synliggjort genom penningpåsen. Man kan nästan se hur frihetsgudinnan stått modell, även om Libertas sträcker sin högra hand i luften med den flammande facklan.

Kortet sändes till Åmots Bruk 1915.

Seden att sända nyårshälsningar har helt överflyglats av de ymnigt brukade julkorten. Nyårskorten har sin egen symbolvärld där fyrklövern är en av de flitigaste och mest förekommande. Även små barn, ibland bara ett spädbarn, dyker upp på korten och står för det nya året som ska växa upp. Annars finns oftast även tidsmarkeringar som t ex klockor med visaren nära tolvslaget. Timglas och kalenderblad med siffran 1 förekommer också ofta. Det händer också att en åldrig Fader tid (eller det gångna och gamla året) smyger sig undan, trött och förbrukad.

Här bredvid syns fyrklövern, barnet och timglaset i en välkomponerad bild av Helfrid Selldin. Sanden, tiden, har knappt börjat rinna ner. Svävande som ballonger vajar buketten med fyrklöver över barnet som i sin tur vilar på timglasets löfte om ny tid.

Med detta tillönskas du ett GOTT NYTT ÅR!

Procession med gran

Med julen i sina händer skrider änglaprocessionen fram över vita vidder. Bärs julen, i form av en stjärnbeprydd julgran, in eller bort? I bakgrunden en kyrka som vandringens mål eller är det den man lämnat? Har korset ersatts av julgranen?

Kylslaget och blekt. Avskalat allt glitter och extra pynt. Inga lysande färger, inga exalterade gloriarop.

Allvarsamma och sammanbitna vandrar änglarna. Den äldre med skyddande och välsignande händer. Några sömngångarhänder sträckta som skydd mot allt möjligt man stöter på kan det inte gärna vara.

Hej tomtegubbar-stämningen är långt bort. Inga danser till käcka melodier: Nu är det jul igen...

Förströdda änglar över krubban

Ännu ett julkort med den klassiska krubbscenen. Utanför stallet står man uppställd med Jesus som blickfång i kortets mitt. Här med halva änglar svävande bland molnen som dragna av kometen/stjärnan mot nya uppgifter. Eller kanande ner längs det påkostade taket med sina mäktiga plankor. Änglarna uppträder parvis och betraktar förstrött scenen nedan, snarare än deltar i den. Märk också att de obligatoriska stjärnorna knappt får plats.

Och Josef den stackaren har inte ens fått en gloria. De är reserverade för mor och barn. Jesus håller handen för munnen som skulle han viska sitt budskap till världen.

Fåren, skapelsens representanter är på denna bild bortvända. Däremot är herdarna, här även en liten barnarbetare, samlade i tillbedjan runt krubban.

Udda är att Josef står placerad som en patriark ovanför barnet med ett rödaktigt stort skägg och därtill ett bångstyrigt huvudhår.

Kortet är stämplat i Askersund 23/12 1916 och skickat till Bofors.

Änglar sjunger efter noter.

Ännu en krubbild. Josef har lämnat stallet och några djur syns inte till. Maria och Jesus har fåttt sällskap av två mindre och påtagligt glömska änglar. De komer nämligen inte ihåg lovsången utan är tvungna att titta i noterna!

Möjligen har de ännu inte övat in just denna lovsångens version. Uppgiften som var dem given var troligen: Sjung till Herrens ära en ny sång!

Bilden är märklig om man tänker på var gestalterna fäster sina ögon. Röd ängel i noterna, gul ängel mot himlen, Maria tillbedjande mot Jesus och så Jesus som blickar ut mot oss med öppen famn men mot ett obestämt ovanför oss. Aktörerna är placerade i två grupper, lösligt sammanfogade.

Lägg märke till att man befinner sig utomhus. Stjärnhimlen är på plats. Men själva stallet är bara en fond, en kuliss. Det man trodde vara yttersidan av stallet är tvärt om insidan. Genom fönstret ser man också himlens stjärnor.

Märkvärdigare är att hela scenen svävar på moln. Jesus är intensivt lysande, som en ljuslåga, ett tomtebloss. Ett sätt att visa hur ett barns födelse är något upphöjt, storslaget.

Ängeln som ler mot oss

En änlgabild skickad till Tanto i Stockholm julen 1904. Här hade tomten konkurrens. I korgen bär ängeln julklappar till de små. Där finns en docka och en liten tomte. Och, än märkligare, ängeln har med sig en färdigklädd gran. Ringanordningen tycks inneffektiv då klockan sitter på utsidan av huset, som sutte den där enbart för att ringa in julen.

Ängelns överdrivna barnslighet, gullig med rodnader på kinderna, kokett blickande, i en av vår tids främsta kameraposer, bakåt över sin axel, skymmer, rör till och döljer julens änglabilder. Här står ingen himmelens härskara beredd att sjunga Guds lov, som hör samman med fred på klyftornas och hatets jord. Här finns ingen väldighet som skulle tvinga ängeln att lugna folk med den sedvanliga änglahälsningen: Var inte rädd!

Småänglar kanske övar sig för större uppdrag genom att springa små bud? Med sina bara armar borde det ändå vara kallt för ängeln, men dessa himlens mera barnsliga budbärare står förmodligen över sådana realiteter?

Fönstret är upplyst och det antyder att husets folk är hemma, att de väntar sitt besök.

Ser man mot skyn tycks det snöa men de guldiga prickarna på himlen kan också tänkas vara stjärnor. Den främre husfasaden har spetsigt tak och verkar dölja en riktig kyrkspira i bakgrunden. Närvarande men dold? Förskjuten ut i periferin som ett tecken på hur det allt mer skulle komma att bli?

Men leende och självklar betraktar ängeln kortets tecknare och oss andra betraktare. Ett leende till jul är inte heller det så dumt!

Strid om gröten

Detta annorlunda julkort är poststämplat i Upsala den 23/12 1904 och sänt till en adress i Ramsjö. En nyttig påminnelse om tider då maten var knapp. Alla i vårt land fick den gången inte äta sig mätta.

Till och med om gröten skulle man kämpa. Rimmet lyder:
Här skall bli en strid
Om gröten, hvari ske´n man doppar;
Ty, vi lefva i en tid,
Då magen full man icke stoppar!

Hur denna strid och kamp om livsmedel och dagligt bröd kunde förenas med en tillönskan om en God jul är för oss sentida en gåta.

Överflödsjulen då var begränsad till färre människor. Välfärd var ingen verklighet för ett stort flertal. Svält och hunger fanns närvarande. Fattigdom och arbetslöshet en realitet. Insamlingar och privata gåvor var ett sätt att lindra nöden när samhället inte förmådde. Julfemman, som man förknippar med redaktör Gustaf Albin i Svenska Dagbladet, var ett sådant initiativ från 1920-talet som gav visst bistånd under just julperioden.

Jag har aldrig förstått varför välgörenhet måste spelas ut mot vad stat och kommun förmår. Systemfel blir ju inte bättre för att man avstår från bistånd från dem som har resurser och kan dela med sig. Visst vet jag att man kan bruka välgörenhet för att befästa klyftor och för att slippa genomföra nödvändiga reformer.

Ett generellt avfärdande av generositet från dem som vill och kan komma andra till hjälp är egendomligt. Tvärt om borde man uppmuntra att de utsatta får stöd från fler källor. Man kan ge bistånd utan att förödmjuka människor, utan att befästa dem i underläge eller utenförskap! Mellanhänder kan vara ett av flera sätt att klara det. Min övertygelse är att stat och kommun just nu inte fullt ut klarar sin uppgift. Alla goda krafter behövs för att lätta människors bördor.

De försvunna julkorten

Ett importerat och ålderdomligt julkort, "printed in Germany". Motivet tillhör de undanskuffade, ja de nästan helt försvunna. Även om den som letar länge möjligen kan hitta enstaka kort med motiv från julens evangelium. Tomtarna härskar. Men man får inte räkna bort idylliska scener med ljus och granar. En antydan om en återvändande naturreligion månne?

De vise männen från fjärran har här redan nått fram med sina gåvor. Farbror röd, grön och blåviolett verkar ha tänkt på hur de skulle göra sig på vykort eftersom de har försett sig med så granna och olikfärgade dräkter. Ett par mantlar har till och med med hermelinkragar om man ser efter riktigt noga, ett kungligt attribut.

Och Maria, Josef och Jesus har fått var sin rejäl gloria. Av stallet märks inte mycket. En mur utgör barriär mot palmer och grönska och markerar ett slags inne. Och ett antytt stengolv ger det hela mer kyrkliga associationer. Djurens frånvaro markerar också att det är som en tablå, ett kyrkospel, snarare än ett försök till realism. Maria har himmelsblå dräkt och stjärnbeströdd, kanske för att vi ska minnas orden:
Ave, Maris Stella, Dei mater alma, atque semper virgo, felix cæli porta.
Var hälsad, havets stjärna, Guds milda moder, alltid rena Jungfru, himmelens saliga port.

Eller som det heter i Anders Frostenssons bearbetning:
Stjärna över haven,
Du Guds milda moder,
nu och alltid jungfru,
barn av himmelsljuset.

Med Guds son i famnen
var för oss en moder.
Han är din och given
genom dig till alla.

(Ur Katolska kyrkans psalmbok, nr 464)

Julottehälsning

Ett julkort med en inbjudan. Motivet är självklart från julottan, den julgudstjänst som de flesta besökte förr. Psalmtavlan och ljushållaren på väggen avslöjar att platsen är en kyrka.



Gruppen av barn står samlade som om de sjöng i en barnkör, även om sådana inte var så vanliga om man blickar tillbaka i tiden. Snarare är det ett sätt att understryka att de unga sjunger med de gamla.



Hur man kan veta att det är från juldagens morgon? Psalmtavlan avslöjar. Där har man hängt psalm nummer 55. Förr var det utan tvekan julottemorgonens främsta psalm. Än idag är det mest i julottan den sjungs eftersom den börjar med den storstilade morgonstunden:

Var hälsad sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste
av dess söner.

Med detta önskar jag stillsams besökare: En riktigt god jul!

Hemkokat språk

En företagens röst kom ur radioapparaten sägandes att man ville göra skillnad. Hur man gör en skillnad har jag tvingats grubbla på. Åtskillnad kan man åstadkomma genom att göra en delning av något, knappar kan läggas i två högar , t ex röda och gröna, och då har man separerat, delat eller faktiskt gjort en skillnad. Och då i en rödgrön röra.

Make a difference kanske spökar eftersom man i USA kan göra så. Men här i gamla Svedala ligger vi mer åt hållet: it doesn´t make a difference. Det spelar liksom ingen egentlig roll. Staten är så stark och jag är så liten. Och då innebär väl detta att göra skillnad att man vill spela en roll.

Det spelar ingen betydelse, hör jag ibland. En språklig brygd som friskar upp genom sin udda kombination. Och när det gäller hur man formulerar sig står det oss ganska frtitt attskapa nya kombinationer. Konstiga sammansättningar går an, det har ingen roll så att säga.

Idag prövar jag också att använda nya kombinationer i gamla ordstäv. T ex Hur man bäddar får man se. Först till Ica hittar en skinka. Morgonstund har frukost på gång. Tala är ljudligt, tiga är tyst. Bättre sticka än illa virka...

Danska kyrkan mer ekumenisk!

Det blir storm i Danmark. Inte med anledning av klimatfrågornas behandling i Köpenhamn - utan med anledning av ett ekumeniskt beslut. Beslutet är inte processat på det sätt man hade förväntat. Det är Kristeligt Dagblad som berättar följande:
Kritikken regner ned over Folkekirkens mellemkirkelige Råd, der uden debat eller høringer forleden valgte at melde folkekirken ind i det såkaldte Porvoo-fællesskab, som tæller anglikanske og lutherske kirker i Europa. Ifølge kritikere modarbejder rådet den folkekirkelige skik at spørge kirkens medlemmer til råds, inden store beslutninger træffes. Det var tilfældet i 1995, da folkekirken efter en lang debat med høringssvar fra flere hundrede menighedsråd sagde nej til Porvoo-fællesskabet.

Mellomkirkeligt Råd har alltså anmält Danska Folkkyrkan som medlemmar i Borgågemenskapen. Borgåöverenskommelsen eller The Porvoo Common Agreement är en teologisk deklaration som bland annat ekumeniskt binder Nordens och Baltikums Lutherska kyrkor till Engelska kyrkan närmare varandra. Om dokumentets tillkomst och innehåll skirver Finska kyrkan:
Den gemensamma Borgåresolutionen och den däri ingående Borgådeklarationen utgör de nordiska och baltiska lutherska kyrkornas samt de brittiska och irländska anglikanska kyrkornas gemensamma teologiska dokument. Genom den skapades en nattvardsgemenskap och nära förbindelser mellan de kyrkor som skrivit under resolutionen. Den gemensamma Borgåresolutionen presenterar anglikanernas och lutheranernas gemensamma uppfattning om kyrkans enhet och missionsuppgift i dagens värld.

De kyrkor som godkänt Borgådeklarationen erkänner varandra och varandras förkunnelse av evangeliet. De här kyrkorna erkänner varandras apostoliska tro, deras ämbeten, uppgiften att vara varandras herdar och det biskopsämbete som bevarats i kyrkorna.

Kyrkorna förbinder sig också att iaktta tio punkter, vilka utgörs bl.a. av bönen för varandra och delande av resurser, erbjudande av sakramenten och pastorala tjänster, betraktande av de andra kyrkornas medlemmar som medlemmar i den egna kyrkan, välkomnande av biskopar, präster och diakoner att tjäna i den egna kyrkan, strävan efter en gemensam uppfattning om diakonens ämbete och gemensamma överläggningar om kyrkans lära, det praktiska livet och arbetet.

Efter godkännandet av Borgådeklarationen förpliktas kyrkorna i praktiken att tillämpa sin egen lagstiftning så, att de gemensamt antagna principerna kan förverkligas i praktiken. I Finland har biskopsmötet redan gett anvisningar om hur Borgådeklarationen skall beaktas i kyrkans dagliga liv.

Borgådeklarationen har undertecknats av Estlands, Finlands, Islands, Litauens, Norges och Sveriges lutherska kyrkor och Englands, Irlands, Skottlands och Wales anglikanska kyrkor. De här kyrkornas medlemsantal uppgår till ca 40 miljoner. Av de kyrkor som varit med om att utarbeta dokumentet har Danmarks och Lettlands lutherska kyrkor beslutat att tills vidare inte underteckna dokumentet.

Och det är smått sensationellt att Danska Kyrkan ansluts eftersom den stått utanför alltsedan gemenskapen grundades! Och detta trots att kyrkans representanter var med och utarbetade deklarationen.