Den gode Luther var långt mer medveten än många nutida häcklare tycks tro. Inte var han någon tråkmåns som spelade ut plikt mot livets goda. Inte heller var han en vindflöjel inför tidsandan. Allt skulle prövas mot skriften. Kunde man övertyga honom med skrift var han beredd att lägga ner sin talan.

Luther visste att popularitet och människors uppskattning inte alltid har att göra med det som är gott och sant. Som ledarskribent i Kyrkans Tidning fick jag lära mig att ett gott tecken på att man låg rätt i sina kommentarer var att man fick många och ilskna opponenter. Ideologiska motståndare var beredda att ge igen och ösa på. De skulle helt enkelt känna det nödvändigt att tycka annorlunda och bli tydliga motståndare.

Alla kunde inte strykas medhårs. Alla kunde inte bli nöjda. Någon måste våga säga sin mening, även om det kostade på och man fick rejält på skallen. Tydligt blev att sanningen inte var särskilt omtyckt eller omhuldad!

Vad sa då Luther? Jo: En Kristi bekännare och en evangeliets förkunnare måste vara så beskaffad, att han inte blir förvånad om alla människor och hela folket föraktar och hyser avsky för honom. Ja, om det inte förhåller sig så är han inte en fullkomlig Kristi bekännare. Ett säkert tecken på att han är salig är nämligen att han har blivit människorna till spott och spe och föraktas av folket.

Den lättköpta lösningen vore då att göra sig osams med alla. Det kan inte gärna ha varit det Luther menade. Men att säga det man tänker med kraft och mod även när det retar majoriteter eller makthavare är vad Luther syftar på. Om någon vill sätta en ram omkring dig och stämpla en etikett i din panna för att lättare komma åt dig, så må det ske.

Precis så agerade Martin Luther inför de missbruk han fann i kyrkan. Reformationen och Luther har dessvärre fallit i glömska. Lutherdomen är mindre luthersk än vad som är nyttigt för den. Relativismen firar triumfer när vi söker ytans popularitet. Därför är det hög tid att återväna till källorna, gå in mot vårt apostoliska centrum för att stå fast i tro. Så länge man inte utropar sin övertygelse som normerande för alla andra måste man ha rätt att hävda sin mening.

Om kyrkan inte värderar sin egen särart och sin speciella andliga erfarenhet, vem gör det då? Kyrkans folk, de som lever i gudstjänst och bön är de enda som kan visa och vittna om kyrkans innersida, dess tro i liv och lära. Om detta går förlorat i sekulariseringens eller likgiltighetens repressiva tolerans - vad hjälper oss då en väloljad organisation, en apparat i gjuten cement? Eller av partierna omhuldade demokratimodeller?

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, fiendskap, tro

Biskop Claes-Bertil Ytterberg uttalar sig för Svenska kyrkans alla biskopar och för kyrkostyrelsen (kyrkoledningen) i frågan om könsneutrala äktenskap. Han gör det innan den statlige utredaren Hans Regnell lämnar sitt förslag om äktenskap mellan människor av samma kön den 30/3.

Att biskopar och kyrkoledning redan ska ha tagit ställning ter sig egendomligt. Normalt läser man förslagen och reflekterar över dem innan man tvärsäkert tar ställning? Men biskopsmötet och kyrkostyrelsen arbetar väl offensivt på flera fronter samtidigt. En sådan front handlar om relationen till samhället, man vill där inte att kyrkan ska mista vigselrätten. Den andra fronten går inne i kyrkan där meningarna absolut inte är samstämmiga om synen på könsneutrala äktenskap.

En brasklapp lämnar Ytterberg genom att hävda att benämningen äktenskap enligt kyrkans mening inte bör användas. Hur det ställningstagandet, som Ytterberg reducerar till en språklig invändning, kommer att tas emot är kyrkoledningen förmodligen orad över.

Det är inte länge sedan det fanns biskopar som såg ekumenisk sammanhållning som viktig. Då fanns alternativet att avstå från vigselrätten ännu med. Man kunde då tänka sig att ansluta till den ordning som råder på många andra håll i Europa, att ingåendet av äktenskap och partnerskap i juridisk mening handhas av stat och kommun, och kyrkan gör det hon är bäst på: firar gudstjänst och välsignar.

I det som sker borde vi uppmärksamma den utveckling som riskerar att bryta ner sammanhållningen inom trossamfundet. Vi skapar en allt starkare individualisering av kyrkan. Man tycker i kyrkomöte och kyrkoledning förmodligen att man har hittat en smidig metod att lösa meningsmotsättningar. Genom att alltmer lägga kyrkans handlingar i händerna på den enskilde kan man hantera och gå förbi ganska stora grupper som är tveksamma eller helt enkelt har en annan uppfattning. Man är ju klart medveten om att kyrkan inte står enig utan är oerhört kluven i synen på dessa teologiskt-etiska frågor.

Dilemmat exporteras helt enkelt till församlingsnivå där uppgiften är att genomföra besluten samtidigt som den enskilde prästen har rätt att bestämma hur han eller hon ska handla. Hur var det nu med det rike som råkar i strid med sig själv...?

Varje präst väljer själv idag om han eller hon vill välsigna partnerskap. Och nu talas det om att den enskilde prästen i framtiden själv får söka vigselrätt. Räkna med att denna tendens att låta den enskilde förfoga över allt fler beslut som gäller kyrkans inställning och lära också bidrar till att undergräva sammanhållningen i fråga om mycket annat, det kan redan märkas till exempel vad gäller synen på handböcker, gudstjänster och andra kyrkliga handlingar.

Svenska kyrkan genomför utan att riktigt genomföra, man flyttar positioner utan att riktigt vilja eller våga. Den metod som man vill använda visar att Svenska kyrkans beredskap inte alls är särskilt god.

Andra bloggar om: Könsneutrala äktenskap, Präster , Claes-Bertil Ytterberg, Biskop, Svenska kyrkan

To all of you!

Nu har jag bloggat ett antal månader och genom okunskap lyckades jag inte från början att ställa in kommentarlänken (comments) som finns under varje inlägg på bloggen. Nu ska den länken vara justerad så att man kan ge kommentarer och diskutera. Om Du inte själv är bloggare kan Du välja att kalla dig för other eller att helt enkelt vara anonym.

Nu inbjuds alla Ni som medvetet eller avsiktligt surfar in på denna blogg att skriva, kommentera, påstå eller önska. Vare sig Du bor i Kina, USA, England eller Sverige kan Du väl lämna en hälsning eller en synpunkt tycker en i allmänhet mycket stillsam Lars B Stenström.

Vid sammanträdets början läses en psaltarpsalm. Den valda psalmen hör till en annan tid av kyrkoåret och byts därför mot den som gäller för veckan efter Tredje söndagen i Fastan. Från en allmän psalm om Guds nåd och ljus hamnar vi i kärva ord om ensamhet och betryck: Lindra mitt hjärtas plåga, för mig ur mitt trångmål. Tänk på mitt lidande och mitt betryck och förlåt mig alla synder. Se på mina fiender – så många de är, så hätska i sitt hat. Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till dig…(ur Ps 25).

Texten träffar mitt i prick. Den talar in i en aktuell situation. Starkt och övertygande. Trots att jag är skeptisk och avståndstagande till spådomar och horoskop förstår jag att mekaniken är densamma för alla texter.

Ord kan tala in i situationen, orden fyllas med mening, de kan kasta ljus över det man brottas med och upptas av. Horoskopen utnyttjar att människor kan uppfatta ord som tillämpliga där man befinner sig i livet. Tekniken använder sig av att det finns generella ord, stora ord med bred träffyta, som man ända kan känna sig träffad och berörd av. I Horoskopen genomgående av relationstyp, det gäller mest kärlek, arbete, nya relationer, framgång, motgång, rikedom och lycka.

Samma effekt, relevanseffekten, uppstår vid denna Psaltarläsning. Associationerna är omedelbara och glasklara. Skillnaden är att bibeltexterna inte är konstruerade utifrån en övertro just på stjärnbilder eller för att lägga koncentratioen uteslutande på mig och mitt. De är mest historiska texter tillkomna för och i en annan situation - ofta med direkta adressater eller användningsområden och utifrån ett perspektiv av Gudstillit och tro.

Många söker vid läsning av Bibeln efter ett Guds tilltal. Finns det något i texten som handlar om vad det innebär att vara människa, vad säger den om att leva ansvarsfullt? Vi söker efter Gud. Hur ska vi kunna leva så att Guds godhet och nåd strömmar genom oss? Vi frågar Gud efter ny insikt, kraft och mod att göra det som är rätt och gott. Vi kan få mer inspiration och material att använda när vi som alla andra skärskådar våra uppgifter och vår gemenskap. Texterna öppnar oss för att se ännu en dimension i livet där Gud och hans rike också tillhör verkligheten.

Psaltaren 25 beskriver med vibrerande termer den aktuella situationen för drabbade och förföljda i alla tider. Och texten säger därmed också något viktigt om läget idag i Zimbabwe, Palestina, Irak…

Kan då den egna ankdammen beskrivas så starkt? Inte! Men varje ord träffar och öppnar för en tydlig tolkning av något just nu. Flera tusen år senare ger de gamla orden stark igenkänning. Signalorden är: plåga, trångmål, lidande, betryck, synder, fiender, hat… Men då kommer kontrapunkten! En hoppfull övertygelse inför Gud: ty jag hoppas på dig.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Bibeln, Horoskop, Zimbabwe, Psaltaren

Koltrastarna sjunger om våren. Nu har de satt igång. Så ljuvligt, sa arbetskamraterna. De bor där koltrasten inte hörs drilla. Före fem är lagom ljuvligt, kontrade våningen ovanför kontoret. Där hör man skönsjungande mästersångare med gul näbb. Snart kommer måsen och bygger bo på taket, suckade samma granne. Sjöfåglarna vaknar före tre och skränar. De vaknar tidigt eftersom de brukar hänga på fiskebåtarna. Så måste de väcka sin sjusovande unge så att ungfågeln vaknar i tid för att en dag kunna följa efter fiskebåtarna.

Veckorna innan måsföräldrarna knuffar ner den duniga bollen från taket är mardrömslika. Konstant sömnbrist. Och morgontidningarna dyker upp sent, så där halv sju. Tankarna bara mal. Suck!

Blir det bättre då med ungen ur boet? Nej knappast. De äldre tutar lika ivrigt och alltid okristligt tidigt. Då är det livsfarligt att röra sig på gården. Där struttar dunbollen omkring helt utan flygförmåga. Den är orädd och störtar fram mot varje person som kommer gående i förhoppningen att få någon halvsmält insekt. Måsföräldrar är överbeskyddande och attackerar alla som rör sig i området. Tur att det finns tjocka portföljer att skydda huvudet med. Och unga ben att springa med. Värre är det för tanterna vid kyrkkaffet. De får röra sig i flock för att hålla stånd mot lufträderna.

Fiskmåsar ska väl inte bo i staden? Nej det ska de inte, men de fyra kilometrarna bort till Hjälmaren gör taken häromkring till strandnära tomter. Lagom undanskymt. Och på taket finns inga fiender. Måste det verkligen vara på det sättet kan man undra? Förresten har måsarna inte kommit än. Nej men vi tänker mycket på dem i husen här just nu. Vad ska man annars fundera på från klockan tre på morgonen, nu när vintern har upphört och koltrastarna sjunger. Sådan är vår vår.

Andra bloggar om: vår, vårtecken, måsar, koltrast

Ska Du inte ha lite mer av maten? Ja tack, säger jag högt och ljudligt men tänker febrilt att jag inte borde. Istället vore det klokt och förnuftigt att säga nej. Så jag hör mig själv säga: Ja tack det skall jag nog inte! Sådant skall ert tal vara att ja är nej?

Den som blir bjuden får ofta svårt att tacka nej. Inte vill man såra, vara otacksam. Människor har ansträngt sig. Gästfriheten är frikostig - men det betyder inte att man måste äta av allt som bjuds.

Tvehågsen och obestämd landar jag till slut ändå i att avstå. Jag borde ha låtit bli redan förra portionen. Inte för att jag är födoämnesfakir utan för att det helt enkelt vore nyttigare för kroppen att avstå. Oftast avstår jag dessvärre från att låta bli att ta mer. Nederlag!

Får våra barn och ungdomar verkligen allt de pekar på? Får de önskningarna uppfyllda utan att behöva vänta? Omedelbar tillfredsställelse är förödande i längden. Många ungdomar får förstås inte alls det de pekar på – men fler får mer än de behöver, mer än vad som är nyttigt, och snabbare än vad som är bra för dem. Längtan avskaffas på det sättet. Och somliga får som framgångsrika vuxna så mycket att hur de än anstränger sig kan de inte förbruka det som väller in. De skulle kunna köpa Skåne eller Gotland utan att det märktes på kontot. Vi borde skicka Lutherhjälpens postgiro 90 02 56 - 9 till dessa inkomst- och egendomsgiganter.

Vi har idag svårt att skilja på vad vi verkligen behöver för livets skull och vad som mest är lust och nöje. Och glädjen i att avstå för andra går så lätt förlorad. Fastan i bokstavlig mening avstår de flesta i Svenska kyrkan från, men följer den som en del av kyrkoåret.

Det lär finnas de som lever sig in i fastan och aktivt och medvetet avstår för andras skull. Många anser att det är märkligt! De flesta moderna människor har lämnat den religiösa fastan bakom sig. Andra visste inte ens om att den fanns i västvärldens kristendom. Och de har förlorat och tappat bort fastan som ett sätt att leva, en handling att utföra, en väg att närma sig Gud. De har knappast hört talas om att det i det enkla finns fullhet, och i det avskalade stor rikedom, andra rikedomar än de man kan handla för.

Fastan i Svenska kyrkan innebär insamlingstid för Lutherhjälpen (http://lutherhjalpen.svenskakyrkan.se/2007/start/). Våra materiella tillgångar kan delas och vår andliga medvetenhet ökas under fastetiden. Årets fasta kan leda till genomgripande förändring. För oss själva och för andra genom att vi till exempel avstår böcker, cd-skivor, tidningar, godis, mat och extranöjen…Inte för att vinna berömmelse på någon exotisk Robinson-ö där fastan är tvångsmässig, bristen på mat bestämmer. Vi ska göra det för att vi mår bra av att avstå, att vänta och längta. Ännu viktigare är att vi, om än för en kort stund, kan ana de villkor världens fattiga lever under, de som inte har något val.

Fasta ska vi göra i samhörighet med medmänniskor som varje dag tvingas och måste leva just så – som saknar det mesta vi tar för givet - det ger också oss själva något värdefullt. Vår inre människa stärks. Och vår solidaritet ökar när vi skänker värdet av det vi avstår (och dubbelt eller flerdubbelt mer) till Lutherhjälpen.

Se fastan som ett gensvar på Guds kärlek till oss. När vi avstår kan vi fästa vår uppmärksamhet på Kristus som avstod från allt och gav sitt liv för att vi skulle leva. Att dela andras villkor om så bara för en kort tid ökar vår medvetenhet och fördjupar det medmänskliga hos oss. På så sätt landar fastans avstående i påskens ja och uppståndelsens glädje!

Andra bloggar om: Lutherhjälpen, fasta, Svenska kyrkan, mat, kyrkoåret

Världen är inte som man tror, förklarar storebror Olle. Han har börjat läsa kemi och fysik och vet strålande hemligheter om verklighetens innersta natur. Att allting bara består av små runda kulor med krokar på. Atomer och molekyler heter dessa osynliga små legobitar. De syns inte ens i Olles mikroskop. Det är svårt att tänka att det hårstrå som vi nyss har kikat på kan innehålla ännu mindre saker som inte ens syns.

I Olles mikroskop blir ett hårstrå tjockt som en timmerstock med bark och allt. När han är på gott humör kan man rent av få flytta mikroskopet till ett annat rum. Vi spottar på glas och tittar, vi skär sönder gurka och tomat, vi pulvriserar sockerbitar, vi kollar damm och skär oss i fingret – allt för upptäcktsresans skull, in i den lilla världen.

Världen är inte som man tror, säger Olle, så man tror att han vet allt. Han påstår att man med tankens kraft, och så gör han en paus och säger allvarligt tankens kraft en gång till. Med den kan man flytta skåp och få tallrikar att falla ner från hyllor och ut ur skåp. Det går inte, säger jag som tidigt invänder mot alla som vet något som inte jag vet. Så kan man inte göra, slår jag fast men har i hemlighet redan börjat planera vad denna tankens kraft skall användas till.

Jag skall ligga på min säng och behöver inte gå och hämta några serietidningar. Genom luften skall Greven av Montechristo komma svävande. Jag skall med andlig kraft flytta ett glas saft från köket till sovrummet. Glaset skall susa fram genom luftrummet och den röda saften skall skvalpa lagom läskande. Men öppna kylskåpet med tankens kraft och hämta is ur kylfacket – nej där går nog gränsen.

Men vårt sovrum kommer aldrig mer att kallas för barnkammare. Nu när jag har lärt känna hemligheten. Världen är inte längre som man tror. Jag övar mig på en pelargon som står lite trögt och sover i ett fönster. Ilsket stirrar jag på den som om kraften ökar med hur starkt jag tittar. Koncentration är för mig rynkad panna och ett envist mumlande inom: flytta på dig din skräpiga pelargon. Flytta på dig din lata skräpiga pelargon. Man väcker den genom att tänka något elakt om den. Flytta på dig din galna skrikiga blomkruka. Den lutar sig lojt tillbaka i sin vällustigt avkopplade ställning och rör inte ett blad.

Flytta på dig din…börjar jag igen. Då bestämmer sig blomman för att här kan man inte stå och bli okvädad och utskämd. Med en ljudlig smäll kastar den sig mot mig och jag hinner knappt ducka. Kall, skräckslagen, stel som torkat gips stirrar jag ut genom det nu öppna fönstret. Jag har inte bara flyttat pelargonen – jag har öppnat fönstret!

Avlägset hör jag en röst, envis och ihärdig. Den upprepar sig gång på gång. Vad håller ni egentligen på med? Hallå, vad håller ni på med, säger rösten och låter som en typisk föräldraröst. Pappa stormar in i rummet och jag se på honom som om det under som just inträffat verkligen har hänt. Vilken kraft, vilken fart. En skruttig pelargon i överljudsfart. Vilken förmåga att flytta föremål. Vilken fantastisk förmåga Gud har gett mig.

Min föräldrar talar mig tillrätta under flera dagar. Du måste förstå hur det gått till säger de och jag får användning för den skeptiska förmåga jag just slutat använda. Har jag sett något så vet jag nog vad jag varit med om. Ni var ju inte här, eller hur. De tror verkligen på att ett korsdrag av kraftig art har uppstått när pappa öppnade ytterdörren och fönstret som inte var ordentligt reglat har farit upp. Korsdraget är förklaringen. En så tråkig och alldaglig orsak kan man ju bara inte tro på. Att fönstret knuffat iväg pelargonen? Jag har ju satt fart på den som man skjuter bort fientliga klot i krocket!

Bortförklaringar! Blomman drogs till mig med den styrka min förmåga besitter. I flera dagar irrar jag runt på stan och puttar bort hattar för folk, får deras cyklar att fara omkull och bara för att roa mig vänder jag ut och in på flera paraplyn. Tankekraft, snacka om tankekraft. Världen är verkligen inte som jag trott.

Men det finns gränser. När Sören, en tuff och stark klasskamrat, tänker slå mig blundar jag karskt och hindrar honom att slå mig i ansiktet. Att han träffar mig på örat så blodet stänker är en missräkning – men näsan och hakan klarade sig.

Familjen Boberg håller med om jag måste ha fått en stark förmåga. Moster Boberg lever i domkyrkans skugga. Hon bjuder mig och min kamrat Barbro på kaffe. Vi sitter i hennes kök och hon lär oss att man skall spotta tre gånger på en sockerbit och sedan lägga den på fönsterbrädan. Då blir vi inte med barn. Hennes huskur hjälper. Barbro och jag blir inte med barn. Vi är nio år gamla och tycker det vore förskräckligt att få barn.

Mostern läser horoskop om Lejon, Zodiaker och Tvillingar. Hon spottar över axeln när en svart katt närmar sig och drömmer om lotterivinster och att den ende skall komma och överallt skall bara finnas lycklig kärlek. Nycklarna läggs aldrig på bordet och tappar hon bestick dukas genast några extra platser för säkerhets skull - objudna gäster är på väg.

Hennes kaffe smakar pyton. Tjärsvart kokaffe som lämnar rena gröten i botten av koppen. Hon spår i kaffesump och utlovar lycka och långt liv. Det har ju redan handens livslinje bekräftat. Barbro och jag skall kanske gifta oss innan sommaren är över. Som om det inte räckte plockar hon fram korten och spår oss. Du har kraften, säger hon häpet till mig. Berätta om den där blomkrukan en gång till, ber hon medan hon eftertänksamt betraktar korten.

Så här gick det till… Min historia har blivit allt bättre eftersom dagarna gått. Det kan man inte heller tro eftersom jag är sanningsenlig och trovärdig. Bland storebrors klasskamrater har ryktet spridit sig att jag med tankens kraft prickat hans huvud med en fullvuxen pelargon. Han har ju synts med stora plåster i huvudet. Att det berott på en omkullåkning med en blå cykel av märket Fram vet de ju inte. De vet inte heller att det var jag som tänkte: nu kör han omkull och så gjorde han det. Det måste betyda något att det var en pelargon, säger mostern. Det måste betyda något.

Innan vi går får vi lära oss att klistra frimärken så att man sänder hemliga meddelanden till adressaten. Då kan man skriva brev fyllda av förolämpningar men genom att ha knixat frimärket på ett visst sätt så betyder det alldeles motsatta. Mostern påverkar mig. Jag spottar efter stegar och säger fy, fy, fy till svarta katter. Kyrkogården undviker jag. Man vet aldrig vad förmågan kan ställa till med.

Det måste betyda något att det var en pelargon, säger jag allvarligt till mina klasskamrater. Min förmåga får sig en knäck när bror Olle en dag kommer hem och säger att världen alls inte är som man tror. Jag håller med, men då säger han att det här med att andens kraft kan flytta saker, det är bara båg. Ingen har någonsin bevisat att det går, att man kan. Kanske är det så att världen bara är en tanke eller ett slags dröm. Så länge som den tänks finns vi, men om den som tänker oss skulle sluta så vips och plupp finns vi inte mer.

Detta hemska hot om snabb utplåning omvänder mig. Det här är ju värre än att solen en dag skall slockna. Nu kan det gå fort. Förmågan att flytta saker får nog sparas. Om mista lilla tecken visar sig, om tanken som gör att jorden finns upphör – då måste jag med min förmåga flytta den till någon som kan fortsätta tänka oss alla. Så får det bli. Det är nog en krävande uppgift så jag gör bäst i att spara min förmåga. Nu flyttar jag bara Pelles tandborstar ner i papperskorgen, badkaret eller toaletten. Det kräver inte så mycket andlig kraft, sånt där. Det är bara att knipa ihop tummen och pekfingret runt tandborsten. Sedan går det liksom av sig självt.

Andra bloggar om: Klärvoajans, tankekraft, horoskop, spådom

Måndagen den 12 mars rapporterade Aktuellt om att de svåraste, våldsammaste psykpatienterna ofta skrivs ut - inte för att de är färdigbehandlade utan för att de utgör ett arbetsmiljöproblem. Detta uppseendeväckande påstående kom rättspsykiatern Per Lindqvist med. Socialminister Göran Hägglund som kommenterade detta i en studiointervju ville inte godta den beskrivningen och menade att så får det inte vara.

Dessvärre agerar Hägglund mer som partiledare än som minister. Det är som om valrörelsen ännu pågick. Allt som är fel skylls på försummelser av tidigare regeringar. Även om han har den åsikten, och det tvivlar ingen på, måste han inte alltid påpeka det. Det är så tröttsamt med refrängerna om andras misstag och felsteg. Tilltron minskar när det blir lika viktigt att peka ut andras skuld som att diskutera att svårt psykiskt sjuka inte får den vård de behöver! Som minister ska han företräda oss alla och vara beredd att vuxet agera politiskt för att rätta till sådant som inte fungerar.

Att arbetsmiljön ska vara god för de anställda är en självklarhet och om den inte är det måste man vidta åtgärder. Har rättspsykiatern Per Lindqvist rätt i att det är så här det går till är det chockerande och ovärdigt. Är detta vad det kontinuerliga arbetsmiljöarbetet går ut på? Det är som om brandmän inlarmade till stora bränder inte brydde sig om att bekämpa och släcka dem eftersom arbetsmiljön där är för dålig med all rök och hetta…

Visst är det en orimlig åtgärd att neka de svårt sjuka och stökiga patienterna meningsfull vård med motiveringen att de är för svårbehandlade och åstadkommer för stora störningar i verksamheten. Man kan inte med bibehållen professionalitet lösa ett arbetsmiljöproblem med att utesluta de mest vårdbehövande från vården!

Fler avdelningar och mer välutbildad personal kan vara ett sätt att angripa arbetsmiljöproblemet. Mer resurser till psykiatrin och bättre vård för de psykiskt sjuka är en annan nödvändighet. Inte bara för att lösa problem i arbetsmiljön utan för att behoven är så stora! De svårt psykiskt sjuka ska inte behöva driva vind för våg på gator och torg! Det måste finns rum för dem i härbärget...

Andra bloggar om: Aktuellt, Göran Hägglund, Psykiatri, Arbetsmiljö, Rättspykiatern Per Lindqvist

En gång var jag villig att göra något
Frivilligt kallas det visst
om man utan tvång och motvilja
åstadkommer något, gör en insats
och så visade det sig att
någon redan hade lagat maten

Kan jag göra något, tänker jag högt
och någon har för länge sedan
lånat sina fötter till soporna
De ligger redan på gården
Ja, inte på gården
utan i alla färgglada plasttunnor
vår förnämsta utomhusdekoration
Tunnbatteriet som pryder
alla infarter vid husen

Kan jag vara till någon nytta, undrar jag?
Ty inte törs jag säga att jag vill hjälpa till.
Då frågar någon: vem tänker Du hjälpa? Dig själv?
För Du antyder väl inte att uppgiften
är någon annans syssla egentligen?
Så att du kan komma släntrande när allt är klart
och yrvaket fråga om någon behöver hjälp…

Något kan jag väl göra?
Och så visar det sig att disken redan är inplockad
tvätten tvättad, dammet uppsuget,
all kringspridd förströelse undanröjd…

Någon har varit i farten.
Så där står jag med min
försenade obrukade villighet
och gör det jag brukar
kommer för sent!
Det är enklare att göra det själv
har jag hört sägas
och så firar frivilligheten triumfer

När någon gör det enklare
samlas glödande kol på
trögtänkta senstartade huvuden
Vi trögvilliga motvilliga
lever på de snabbvilliga frivilliga
De gjorde det vi tänkte
när vi tänkte på vad vi borde.

Tack snälla riktigt hushållsnära någon!

Andra bloggar om: Hushållsnära tjänster, Hemhjälp, Frivillighet

Välja med förtroende (SKU 2006:2) är en omfattande och i långa stycken valtekniskt avancerad utredning om valen i Svenska kyrkan. Nu ska man avgöra hur framtidens val ska se ut. Trots många detaljer så finns där principiellt intressanta punkter.

Viktigast är diskussionen om direkta och indirekta val. Utredningen påpekar att för varje kyrklig nivå (församling, samfällighet, stift och kyrkan på riksplanet) finns det skäl som talar för och emot. Argumenteringen för direktval till församlingar är självklar. Och modellen, där kyrkofullmäktige i kyrkliga samfälligheter representativt skall återspegla församlingarna, är både klok och rimlig. Därmed understryks också att samfälligheter ska företräda och vara serviceorgan för församlingarna. Ambitionerna är ganska stora i somliga samfälligheter att skaffa sig en självständig roll med mera inflytande över somliga av församlingsfrågorna.

För stiftsfullmäktige och kyrkomöte avvisar utredningen tankarna på indirekta val trots att man samtidigt erkänner att det finns motiv för en sådan ordning. Vad gäller stiftsfullmäktige säger man nej till indirekta val med hänvisning till att stiftet inte i ”första hand är en samverkansform för församlingarna”. Uppgiften är istället att främja och ha tillsyn över församlingslivet. Att det skulle utesluta indirekta val är obegripligt. Särskilt som de politiska grupperingarna skyndsamt vill lyfta fram att deras representanter har både förankring lokalt och ett omfattande församlingsengagemang.

I Confessio Augustana - Augsburska bekännelsen, http://www.logosmappen.net/bekskrifter/ca/, http://sv.wikipedia.org/wiki/Augsburgska_bek%C3%A4nnelsen -

och Artikel 7 slås fast att ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Förvaltandet av sakramenten och evangelieförkunnelsen är det som konstituerar kyrkan och dessa uppgifter förutan har vi ingen kyrka. Det är i församlingarna, kyrkans grundläggande enhet, som denna centrala funktion är lagd sedan apostlarnas tid. Det talar starkare än de argument utredningen för fram för att församlingarna är den nivå i kyrkan till vilken de övriga måste stå i ett nära förhållande. Självklart måste kopplingen till dessa uppgifter, kyrkans grunduppdrag, finnas hos de som på övriga nivåer skall besluta om och företräda kyrkan. Om de direktvalda på församlingsnivå genom indirekta val utser alla dem som skall besluta om tillsyn och främjande på stiftsnivå så blir kopplingen organisk och inte enbart individuell.

Motiven fungerar även i fråga om kyrkomötet och den nationella nivån. Indirekta val är i en kyrka något naturligt, och den bästa metoden för att hålla ihop kyrkans olika nivåer. Särskilt i valen till kyrkomötet är det befogat eftersom besluten i så hög grad påverkar församlingens vardag och liv. Ansvaret för kyrkans böcker som psalmbok och handbok talar också för att församlingskopplingen måste vara stark och organisk.

Synen att ”historiskt och principiellt är helheten primär i förhållande till delarna” innehåller en egendomlig kyrkosyn. Att det som konstituerar kyrkan inte hör hemma i det man ser som primär tillhörighet talar för att man har fel. Det är en organisatorisk apparatmässig uppfattning som fjärmar sig från det som är en kyrkas raison détre. Sakrament och evangelieförkunnelse står inte organisationen för. Centrum riskeras om man utgår från att Svenska kyrkan som nationell kyrka är primär i förhållande till församlingarna. Tvärt emot är det så att varje del av Svenska kyrkan inbegriper helheten! Svenska kyrkan kan därmed inte kopplas loss eller särskiljas från församlingen och bli något oberoende, något alldeles för sig själv.

Argumentet att man inte blir medlem i en församling utan i Svenska kyrkan talar inte som utredarna hävdar för att kyrkotillhörighet kommer före församlingstillhörighet. Vi finner istället att kyrkotillhörighet och församlingstillhörighet är ett och detsamma. Församlingstillhörigheten inrymmer och symboliserar helheten: det är genom församlingen man tillhör Svenska kyrkan och Kristi kyrka på jorden – inte tvärt om.

Den demokratiska legitimitet som man eftersträvar genom direkta val uppnår man egentligen inte på någon nivå beroende på alltför lågt valdeltagande. Denna brist har Svenska kyrkan och de olika kyrkopolitiska grupperna inte kunnat råda bot på. Bred delaktighet är önskvärd, men man får nog finna sig i att det stora flertalet kyrkotillhöriga inte tycker att det är mödan värt att lägga sina röster. Därtill är också valfrågorna för oklara och de olika alternativen intill sammanblandning lika.

Förslaget om spärrar mot små partier bör avvisas utifrån tanken att varje kristen ska ses som en resurs, de ska förväntas vilja göra sin insats och också erbjudas att ge ett bidrag. Med större generositet mellan de grupper och personer som väljs in i kyrkomötet skulle alla kunna få plats i något utskott och då få reella möjligheter att medverka i arbetet.

Personvalsinslag är ett annat ämne som utredningen tar upp. Det borde finnas utrymme för andra lösningar med stora personvalsinslag. Att på en valsedel kunna pricka för tre namn är ingen personvalsreform, inte heller sänkningen från 8 till 5 procent som anger den nivå där personligt röstetal skall få genomslag utifrån nomineringsgruppens röster i valkretsen.

De mycket dyrbara valen blir alltmer en trovärdighetsfråga i en tid som vår. En rik kyrka i en fattig värld borde tänka annorlunda! De kyrkliga valen bör inte längre ha riksdags-, landstings- och kommunalval som den modell på vilken man bygger kyrkans valsystem. Den nya tekniken borde få betyda att valen i Svenska kyrkan breddas, moderniseras, förenklas och förbilligas.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Församling

Människor får lätt tunghäfta när döden kommer på tal. Samtidigt är det många som hävdar att vi behöver tala mer med varandra om döden. Till vad nytta kan man undra? Har vi inte nog av död och elände? Måste vi nödvändigtvis prata om det också? Jo, men visst! Om inte annat skulle ett livaktigt samtal om döden kunna ta bort en hel del rädsla. Och ännu viktigare – det finns en rad frågor som berör vårt döende som vi måste klara ut för vår egen skull och för att ge människor en god död.

Att få hjälp att dö är en viktig bok och jag kallar den gärna en spänstig antologi. Den är uppbyggd av olika inlägg med skilda meningar i fråga om det bör eller inte bör vara tillåtet att förkorta en människas liv. Särskilt om den här människan lider svårt och är dödssjuk.

Stor enighet finns om att vi bör slippa lida. Idag ses detta att undgå svår smärta som en rätt, vi ska slippa lida. När den rätten kombineras med en rätt att bestämma över sitt eget liv så pekar det fram emot att dödshjälp borde tillåtas. Men i boken talas kraftfullt om att innan vi går för djupt in i sådana frågeställningar måste vi utveckla en god vård i livets slutskede.

Britt-Marie Ternstedt har i sitt kapitel en negativ hållning till dödshjälp bland annat beroende på vårt samhällsklimat där hälsa, skönhet, styrka och autonomi är hyllade värden. Det som strider mot sådana ideal blir lätt betraktat som icke önskvärt. Ta till exempel svaghet, åldrande eller döende. Hon menar att risken med att legalisera dödshjälp är att resurserna för att utveckla god vård i livets slutsked då inte kommer att finnas. Det blir enklare, och rent av billigare, att utveckla effektiv dödshjälp. Samtalet behöver istället gälla vad vi kan göra för att inom vård och omsorg erbjuda människor en bra sista tid. Den bästa hjälpen att dö är hjälp att leva livet ut, skriver hon. Det är lätt att hålla med!

Dödshjälp har blivit laglig i flera länder. Men när en utredning om vård i livets slutskede tillsattes för några år sedan begränsades uppdraget så att man uteslöt frågor om läkare kan tillåtas ingripa och hjälpa människor att själva förkorta sitt lidande – sk läkarassisterat suicid. Och då blev det svårt att belysa en annat modell i en tänkbar framtid – läkarassisterad dödshjälp. Jan Beskow efterlyser i sitt inlägg en ökad förståelse för vad dessa två alternativ skulle kunna innebära.

De straffrättsliga aspekterna olika former av assistans i döendet tas upp av Erland Aspelin. Han visar att det finns flera gränsfall där man idag undantas från ansvar. Ett exempel är när en hög dos smärtlindring i livets slutskede också medför döden. Då är det avsikten som bedöms. Om döden påskyndats men är en icke avsedd konsekvens av den medicinska åtgärden så betraktas det inte som dödshjälp.

Ytterst, menar Aspelin, bör en rättskapabel människa ha fullt bestämmande över sitt liv och sin kropp. Den som ställer upp och hjälper den döende personen, med hennes uttalade önskan att avkorta livet för att få ett värdigt slut och slippa plågor, bör därför inte heller göras ansvarig för dråp, hävdar han.

P C Jersild skriver sitt inlägg under rubriken Argument för hjälp att dö. Jersild synliggör den efterfrågan på dödshjälp som faktiskt finns. Han anser att de som uppfattar livet som en gåva från Gud naturligtvis inte ska behöva begära eller få dödshjälp – men han kan inte heller acceptera att den religiösa tron blir tvingande för icke religiösa. Hans frågor tangerar den nu aktuella diskussionen om de danska religionssatiriska teckningarna. Hur stor räckvidd bör och får en trosövertygelse ha?

Att religiösa föreställningar ges stort utrymme i boken visar att religionens värld fortfarande kan fungera som etisk motor. Många argument mot dödshjälp växer ur övertygelser om människors värde och om livet som en Guds gåva. Tanken att Gud ska råda över livets slut är fortfarande stark.

Men inte ens där är döden något enkelt. Döden har flera sidor. Den är något ont som i kristendomen har övervunnits och besegrats genom Jesu försoningsdöd. Samtidigt är döden passagen till den himmelska och eviga världen och kan få goda konsekvenser.

Även den så kallade hospicerörelsen växer ur kristna sammanhang – hospice var ett klosterhärbärge, ett hem för sjuka och fattiga – vilket har inneburit svårigheter för den verkligt breda framgången. Hospice har blivit liktydigt med ett arbete för livskvalité och goda miljöer för vård och omsorg om den döende människan. Man har arbetat för att möjliggöra en så god död som möjligt.

Kan ännu en bok om döendet, som den här, göra nytta? Självklart. Särskild betydelse kan den få för den nödvändiga diskussionen om en god och värdig död. En diskussion och ett allmänt samtal om de villkor döden är underkastad i vårt samhälle behövs för att vi skall finna skäl för rimliga och gemensamma förhållningssätt.

De som redan erbjuder läkarassisterad död är på en kort flygresas avstånd. En globaliserad tid erbjuder allt större möjligheter att snabbt, enkelt och billigt förflytta sig. Är det grannarnas lösningar som ska tänja och flytta också på våra gränser? Och det utan att vi själva på allvar granskat argument och motiv? Det vore mindre lyckat. Boken Att få hjälp att dö är livsviktig därför att den tvingar oss att tänka efter och ta ställning.

Att få hjälp att dö
- synsätt, erfarenheter, kritiska frågor
red Claes-Göran Westrin & Tore Nilstun
Studentlitteratur

Andra bloggar om: Döden, dödshjälp, eutanasi, Hospice

Barnindoktrinering! Kristna hjärntvättar sina barn. Tankarna efter TV:s temakväll om barn och tro slog som vågor i storm mot gotländsk strand. Brus och skum! Kyla och vinande blåst.

Själv buren till söndagsskola innan jag kunde gå är jag väl knappast något sanningsvittne. De färgade glasögonen trycktes ner på näsan, och sedan såg man väl vad de vuxna ville? Den som är färgblind lär inte alltid veta om det och indoktrinering är en andlig oförmåga att uppfatta kulörer. Men såg gjorde vi, mer än de flesta. Och vi fick lära oss mycket jag idag som vuxen inte vill vara utan.

Bland det första vi fick lära oss var att fira våra födelsedagar. En stor märkvärdig bleckburk, formad som en kaffekanna med sparbösseinkast, var det märkvärdiga redskapet med vilket vi fick lära.

Först sjön alla barnen trosvisst (men utan tårar och tungotal): Vi har en Gud som oss skydda förmår, måndag och tisdag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår femtitvå veckor per år.

Under tiden fick födelsedagsbarnet högtidligt stiga fram inför alla barnen och så påbörjades firandet. Hade man fyllt sju kostade det sjuttio öre. Varje 10-öring som skramlade ner i bössan räknades högljutt och unisont. Pengarna skulle gå till dem som behövde hjälp, fattiga barn i andra länder. Plink – ett, plunk – två, plink – tre, boink – fyra, bink – fem, plink – sex, blunk – sju! Att fylla år handlade helt enkelt inte om att själv få utan om att ge och dela med sig.

I en sandlåda på stativ utspelade sig de dramatiska bibelberättelserna. Där fick vi lära oss om sveket mot stackars Josef som slängdes ner i en brunn och såldes till Egypten. Han som hjälpte sina släktingar under hungersnöd, och vi som aldrig svultit fick lära oss om hunger och om vikten av att stå andra bi. Ett så underligt uttryck kan man bara inte glömma. Därför klingar fortfarande bistånd som något mycket dramatiskt och vackert. Som något skönt.

Där återvände den förlorade sonen som slösat bort hela sitt arv. Som blev grisvaktare. När han kom hem slaktades den gödda kalven. Och vi fick höra om den avundsjuke brodern och jag grubblade mycket på vem av oss tre bröder som var den avundsjuke brodern och vem som var den förlorade sonen. Min avundsjuka var stor på min äldre bror som hade ett Märklintåg. Men bara för att få en ring på fingret var jag beredd att bli förlorad.

Och där strävade Moses med Israels folk genom öknen i fyrtio år. Längre än man kunde räkna till. Det förlovade landet - vem landet var förlovat med förklarade man aldrig. Men mjölk och honung skulle det vankas. Och något godare får man drömma om. Vår barnatro var naiv men viss. Och den fylldes av medkänsla för andra. En slagen vid vägkanten, med dem som hade spetälska och med alla dem vars barn var sjuka. Och på den vägen är det!

Andra bloggar om: Barnatro, Jesus Camp,söndagsskola

Lördagens temakväll om Barnatro i Sveriges Television visade den omskakande dokumentärfilmen Jesus Camp från 2006 av Heidi Ewing och Rachel Grady. Filmen var nominerad till en Oscar men vinnaren i dokumentärkategorin blev Davis Guggenheim och Al Gores film En obekväm sanning.

Den del av den kristna högern som hör hemma i de mest extrema evangelikala kristna grupperna drillar sina barn på ett sommarläger i denna film. The kids on fire-retreat i North Dakota samlar varje sommar barnen som brinner. Lägerledare är grundaren av Kids in Ministry International (http://kidsinministry.com/) Becky Fischer. Hon och hennes rörelse tror på barnens betydelsefulla roll för den sista stora väckelsen och Jesu återkomst.

Vi möter flera märkliga barnprofiler. Till exempel Levi, den 12-årige predikanten, som får uppmuntran i sin vuxenimiterade predikostil. Han är redan skicklig och kan både fängsla åhörare och övertyga dem. Likt vuxna ständigt vandrande predikanter härmar och utstrålar Levi deras nervösa kraft. 12-åringen driver hem sina poänger med eftertryck.

Barnen impregneras med vuxnas föreställningar. Det är hjärtskärande att se de små våndas över tillståndet i det egna landet i frågor de knappast vet något om. Men inlärning via imitation är en stark kraft. Mantrat sitter där och tårarna stiger i barnens ögon, små nävar knyts i förtvivlan och bönekamp.

I filmen finns alltså barn som gråter hejdlöst över landets synder och där talas i tungor i ganska uppjagade och intensiva möten. De som leder lägret verkade själva nöjda med filmen efter premiären. Anledningen är förmodligen att den inte innehåller pekpinnar eller övertydliga avståndstaganden.

Filmarna berättar inte en historia utan de kliver in i lägrets liv. De genomför ett slags försiktig deltagande observation. I ett ganska planlöst myller händer olika saker på lägret. Barnen står på ett naturligt sätt i centrum och deras övertygelser, som varit i säck innan de kom i påse, återges på ett trovärdigt sätt i baracker, i möten och i undervisning.

Filmen väcker avsky. Det som sker skulle de flesta av oss beskriva som andliga övergrepp, andliga våldtäkter. Inte för att ett religiöst budskap överförs till barn. Det är metoderna som upprör, pedagogiken som trummar in utan att öppna för resonemang, eftertanke och samtal. Risken är att alla troende människor nu buntas ihop med fanatiker och extremister.

Sveriges Television har att i sitt Public Service uppdrag att behålla balansen. Det var helt rätt att visa Jesus Camp. Men inför det avskyvärda och udda är det extra viktigt med kunnig och tillbörlig introduktion, med informativa fakta och analys. För den som vill läsa mer om filmen http://www.imdb.com
kan hitta det hos IMDb. Sök efter Jesus Camp.

Den reguljära tåliga och balanserade kristna fostran, den barnatro som får växa mer på barnens villkor, fick som så ofta förr inte plats. Det avskyvärda, omskakande och udda gick före.

Andra bloggar om: Jesus Camp, Religion

På torsdagkvällen hann veckans slit i kapp. Då infann sig
tröttheten och orken började sina. Kvällen tillbringades i
halvdvala framför det beroendeframkallande flimmer vi
kallar TV. Detta ändrades den dag kyrkokörens rekrytering
lyckades.

Kvar fanns torsdagsutmattningen. Muttrande lämnade den
trötte sitt hem strax efter sju på kvällen för att bege sig
till församlingshemmet. Efter körövningen, en kvart i tio,
återvände en gnolande och visslande person till sitt hem
och då oftast, till familjens ohöljda förtjusning, på ett
strålande humör.

Två timmars koncentration på fjärdedelar och frasering
förde bort från alla möjliga bekymmer. Glädjen över att
låta tillsammans med andra födde ett djupt välbefinnande
fastän den egna stämman ibland var mer än lovligt klen.

Sången lyfte ur djupa förråd fram uppbyggliga känslor och
ny kraft. Och nog verkade det som om luften när den lämnade
lungorna tog med sig en och annan orostanke. Andas ut: Bort
allt vad oro är…

Det är ingen tillfällighet att gudstjänsten tiderna igenom
dominerats av sång. Kyrkorna är byggda som himmelska
klanglådor med paradisvalv, avpassade för att ge utrymme
för lovsången.

Gudstjänstens många talade ord visar på utvecklingen i
rationell riktning. Koncentrationen på predikan har nog
begränsat andra sätt att uttrycka evangeliet.

När förnyelse går ut över världen från klostret Taizé bärs
den framför allt av sång. I den enkla och upprepade
stämsången finner ungdomar vägen tillbaka in i det heliga,
till mötet med Gud.

Men i den alldeles vanliga gudstjänsten kan samma sak
hända. När kör och församling varje söndag brister
ut i sång är det som om en dörr öppnas på glänt.
Och somliga dagar slås den upp på vid gavel: I himmelen,
i himmelen...sjunger vi med med lika mycket igenkänning
som längtan i våra röster. /återbruk av kåseri/

Andra bloggar om: Körsång

Böckerna glädja oss, när framgången lyckosamt ler, de trösta oss utan att öfvergifva oss, när lyckan hotfullt går i moln; de gifva bekräftelse åt människornas aftal, och utan dem kunna inga svåra domar fällas. Konster och vetenskaper, hvilkas nytta ingen tanke förmår uppräkna, äga sitt bestånd i och genom böckerna.

Huru högt bör icke böckernas underbara makt skattas. då vi genom dem skönja världens och tidens gränser och liksom i en evighetens spegel betrakta såväl de ting, som äro, som de, som icke äro…
(Ur Philobiblon eller om kärleken till böcker av Richard de Bury, Sthlm 1922)

Bokrea - vilken prövning!

Galenskapen är här. Det milda vansinnet som håller en vaken till gryningen hotar varje år i slutet av februari och in i mars. Arbetet försummas, vännerna får vänta. Mörk som en lurad fordringsägare ruvar televisionen på sin hylla.

All vaken tid ockuperas. Det bläddras och prickas för. Så ändrar man sig och vill ha mer näring för sitt biografiska intresse. Psykologin får också vänta! De få sömntimmarna fylls av inspirerade drömmar. Allt för den återkommande bokreans skull.

Föraningarna sätter in när de första reakatalogerna dyker upp. Det är som att resa i tanken till fjärran länder med hjälp av resebroschyrens bilder och skolatlasens grova kartor. Fantasin fyller ut alla luckor. Ett helt nytt bibliotek tar form redan vid första genombläddringen.

Listan över tänkbara fynd växer i takt med oron för utrymmet både i månadens budget och i de redan bågnande bokhyllorna. När skall jag läsa alla dessa böcker?

Kampen i butiken ger sin särskilda spänning. Finns den bok jag så hett åtrår kvar? Människor brottar sig vildsint fram genom bokstavsordningen för att norpa det sista exemplaret för någon annan bokjägare. Sedan ringlande köer fram till rödrosiga expediter som säljer av hjärtans lust.

Väl hemkommen packas fynden upp. Varsamt pillas röda lappar bort. Så öppnas den första boken ömt och äventyret tar vid. Berättelsen uppslukar mig hel och hållen. Varje telefonsamtal blir ett störande moment. Måltiderna känns överflödiga.

Alla vanor ruckas. Och hungern efter att veta hur det skall gå växer för varje sida. Flykten in i den skrivna världen är tvingande ljuvlig. Och denna berusningseffekt uppnås vid nästan varje bok. Bokmissbruk är ett för starkt uttryck. Men ett vanebildande starkt litterärt beroende är vi många som har. Direkt efter bokrean blir det svårt att dölja. /Gammalt kåseri i återbruk/

Andra bloggar om: Bokrea, böcker

TT meddelar att Migrationsdomstolen i ett
praxisbeslut har slagit fast att ”det för närvarande
inte råder en väpnad konflikt i Irak från
folkrättslig synpunkt”.


Livet är kamp, se på striden
om stort och smått, om ont och gott
I Irak där härskar friden
Bombad marknad en hägring blott

Så fint att domstolen dömer
drar streck över väpnad konflikt
Att människor dör vi drömmer
rapporter om strider är dikt

En dom gör oss lugna och trygga
när flyktingar sänds i retur
Vi svenskar slipper bli stygga
och de som får åka har tur

Vägen från fridlyst till fredlös
är kort som det klubbslag som föll
Med sanningen lagd under stenrös
klart skyddet för flykting ej höll

Andra bloggar om: Migrationsdomstolen, Flyktingar, Irak, Asyl

Partiledarvalet i största partiet håller på. Nästan som vore det ett presidentval i US of A. Nalin Pekgul lär inte stå högt i kurs idag i organisationen. Hon har berättat hur det går till. Enligt en stort uppslagen nyhet i SvD idag 27/2 fanns det en pakt som skulle säkra en kvinnlig ledare. Det vet man ju från Robinson hur det går med pakter. Och pakter andas hemliga klubbar, dolda överenskommelser och patriarkaliska ränksmiderier.

Eftertanken kommer dock med aningar om att ordet pakt inte var Pekguls utan en omskrivning för en otrolig solidaritet mellan kvinnor i ledande positioner. Är det då bara är omvärldens fantasier att de viktiga frågorna avgörs av mycket få människor i slutna rum? Nej, men det var säkerligen inte bara kvinnor som försvor sig åt den ena eller andra kandidaten och paktade i de täta nätverkens inre rum.

Bara idealister tror att val är fria från de slutna rummens överväganden och beslut. Alla organisationer har kretsar där man ventlierar och nätverk där man lägger fast strategier och gör fältplaner. Tilltron till öppenhet och demokratins demokratiska processer har oavsett ordval och idealism fått sig ännu en törn. Skillnaden är att vi nu får reda på att det är så det går till. Alltid något.

Sacialdemokraterna, Nalin Pekgul, kvinnor

Snö! Överallt låg det snö. Inte i puderlätta slöjor utan i tröga och tunga lager. I morse var gatorna snöbemängda och många väntade ivrigt på att trottoarerna skulle röjas. Det är lättare att sig fram då, som en dam sa när hon kom till kyrkan. Hon hade spårat sig fram och hade därför snöavlagringar upp till knäna.

Björkskidorna hade hon dessvärre inte sparat. De som slängdes för 30 år sedan hade nu genom sin bredd kommit väl till pass i orörd terräng. I praktiken rådde utgångsförbud för alla rullstolsburna personer och de fotgängare som inte hade den moderna varianten av tåjärn: dobbar.

Kyrkan hjälpte kommunen med snöröjning, borde det stå i tidningarna i morgon. Rollatorerna har denna dag banat promenadvägar för allmänheten. Från alla möjliga trappuppgångar kan man följa gångvägarna i snön och alla ledde de denna förmiddag till kyrkan. Flera flanörer hamnade därför i förbifarten i kyrkan som de inte besökt sedan förra vintern. Då var förhållandena likartade och ovanligt många vilsegångna hamnade liksom i förbifarten rätt.

Det är verkligen nya tider, om söndagarna plogar gudstjänstdeltagarna stora delar av staden. Snöröjarna stiger inte upp förrän tidigt på måndag morgon. Klockan tre eller fyra dundrar det och gnistrar av stiliga maskiner som far fram i ett veritabelt streetrace. Den vinner som plogar upp högsta möjliga vall och lyckas väcka flest medborgare.

Kyrkoråden kunde nu lämpligen fundera på om röjningen ska betraktas som en allmännyttig samhällsinsats eller om det borde utgå kommunalt stöd för effektiv snöröjning. Kanske kan kyrkan utveckla tjänsten och erbjuda sina aktiva medlemmar att utrusta sina olika fordon med små plogblad. Vi kunde trycka uppmuntrande deviser på dem: Bered en väg för Herren eller Här gäller tränga sig fram. Spärras din väg utav hinder så väldiga kunde också duga. Alternativet är att kommunens ledning gör vad man gjorde i Vilda västern: röjer upp i sin stad.

Katolska bruk, säger någon och skakar på huvudet åt de liturgiska kläderna som kors- och ljusbärarna har på sig. Katolicism, säger en annan och tänker på långa talarer som präster har på sig. Allt har blivit så katolskt, mumlar någon och syftar på korstecken, knäfall och bugningarna inför altaret. Andra hakar upp sig på präster som kysser evangelieboken eller altaret.

Att dessa liturgiska kläder och bruk på olika sätt finns i alla de stora traditionerna – även i den lutherska kyrkan internationellt – verkar man inte medveten om. Utifrån en ganska begränsad kännedom om både den egna och andras kyrkor värderar och etiketterar man. Det är starka känslor men lite fakta.

Katolsk har egendomligt nog blivit ett ord fyllt av negativ klang, åtminstone för dessa människor. Det katolska ska man ta avstånd ifrån och inte omfamna. Vi upplever inte katolikskräck som den såg ut under religionskrigens 1600-tal, men rädslan för detta man ser som främmande är uppenbar. Det finns kvar stråk av att man uppfattar katolska kyrkan mindre som kyrka och mer som en främmande religion. Man tycks ha förträngt att den Romersk katolska kyrkan är den kyrka ur vilken vår egen kom, den där vi har alla våra viktiga rötter. Och mycket av det som reformationens kritik riktade sig mot har försvunnit eller ändrats.

Ett exempel är den gemensamma luthersk-katolska deklarationen om Rättfärdiggörelseläran. Deklarationen avslutas: Vår samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundsanningar måste komma till uttryck i och bekräftas i kyrkornas liv och lära. Här kvarstår alltjämt frågor av varierande vikt som behöver ytterligare klargöras: de gäller bl a relationen mellan Guds ord och kyrkans lära, liksom frågor om auktoriteten i kyrkan, om dess enhet, om ämbete och sakrament och slutligen om relationen mellan rättfärdiggörelse och socialetik. Vi hyser den övertygelsen att den uppnådda gemensamma förståelsen erbjuder en bärkraftig grund för sådana klargöranden. De lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan avser att fortsätta sina strävanden att fördjupa den gemensamma förståelsen och att göra den fruktbar i kyrkornas lära och liv.

Vi tackar Herren för detta avgörande steg på vägen att övervinna kyrkosplittringen. Vi ber den heliga Anden att leda oss vidare mot den synliga enhet som är Kristi vilja. Läs mera själv:http://www.svenskakyrkan.se/km_om_97/km/skriv/973/css97315.htm

Det märkliga är att man inte ens tycks känna sig befryndad med den spiritualitet och fromhet som katolska kyrkan så frekvent innehåller och erbjuder. Den det värmda hjärtats tro som väckelse och lågkyrklighet bär med sig är samma fromhet kan man finna i många katolska sammanhang.

Anti-katolska reaktioner avslöjar våra egna brister. Det hade inte varit svårt att understryka hur ofta Svenska kyrkan sedan Nathan Söderbloms dagar berömt sig av att vara en brokyrka mellan de stora kyrkotraditionerna. En kyrka som har lärt av och som har kontakter och ekumeniska relationer med de stora ortodoxa kyrkorna, med den Anglikanska och den Romersk katolska kyrkan. Ett trossamfund som hemtamt rör sig i Kyrkornas världsråds (WCC) och Europeiska kyrkokonferensens (CEC) sammanhang.

Invändningarna mot det man ser som katolska inslag i Svenska kyrkan kommer också av att man inte förstår det som sker. De som reagerar känner sig ställda utanför. Där behöver vi bli bättre på att förklara ursprunget och motiven för de liturgiska uttrycken och åtbörderna. Det som uppfattas som romersk katolicism är bruk vi delar med alla de stora traditionerna.

Om etiketten inte stämmer eller är så precis – tar det bort invändningarna? Nej för den som inte vill veta av en liturgiskt utformad och genomarbetad gudstjänst som innehåller momenten ovan spelar det nog inte så stor roll. För några av oss har den liturgiska gudstjänsten en sådan kraft och ett sådant djup att den blivit oss inte bara kär utan omistlig. Det hindrar inte att vi måste mötas i samtal om gudstjänsten och dess uttryck. Och med dem som vill sätta stämplar i pannan på andra där det ska stå katolik behöver vi tala extra mycket.

Inte minst kan vi var och en och tillsammans behöva fundera över våra förställningar, hur de ser ut och var de har sitt ursprung. Var hämtar våra uppfattningar sin näring? Vad bygger mina egna antipatier och avståndstaganden på? Och varför uppskattar jag det som andra inte alls kan stå ut med?

Det andliga intresset är stort nu! Fler är nyfikna och undrande. Rent av hungrande. Den nyandliga rörelsen med New Age användes länge som ett påtagligt bevis för denna samtidens andliga intresse. Alternativa mässor med alternativ medicin, hälsorörelser, olika metoder för meditation och andliga terapier som kristall- och luktterapier samlar mängder av intresserade. Och sökande får man väl säga. Att så mycket av det vi förr såg som vidskepelse nu drar till sig nyfikna är ett bristsymptom i tiden.

Typiskt är att många inte vill tro som kyrkan, eller för den delen som alla andra. Och ändå är de flesta inte särskilt djärva eller nytänkande på trons och andlighetens område. Vi är nog vare sig vi är religiöst organiserade eller ej, deltar i andliga rörelser eller ej, ganska trostraditionella. Men vi har blivit historielösa. Vi har skurit av banden till våra egna kulturella rötter. I ett slags andlig jantelag har vi rackat ner på det som sedan 1000 år format vårt andliga arv.

Ett sätt att möta denna andliga längtan är att finnas i centrum av sin övertygelse, att introducera människor i meditation, bön och gudstjänst. Att lära ut det kristna livets elementa. Tillbaka till källorna, åter mot centrum!

Minns förändringen i skolundervisningen från kristendom till religionskunskap. När vi fick religionskunskap hade det förgåtts av en massiv kampanj från de kristna kyrkornas sida att förhindra ändringen och försöka bevara och försvara skolundervisningen. Enstaka och djärva kristna tyckte inte att den dåvarande kristendomsundervisningen var så mycket att yvas över.

Många elever fick avsmak för kyrka och tro under dessa timmar. Man införde en förment objektiv skolundervisning, den skulle vara religons- och livåskådningsmässigt neutral. Men omvittnat är att kristendomen snart drunknade. Lärare kunde lättare underminera än bygga upp tro och religion i objektivitetens namn. Neutraliteten gjorde det möjligt att överbetona andra religioner, t ex all orientalisk och asiatisk religion. Eleverna fick snart lära sig mera om islam och buddhism än om kristen tro. Exotismen tog över - för den sågs inte som ett hot.

Sekulariseringen kan vi diskutera länge – detta bortväxande från kyrkans tro, språk och tänkande. I Hedeniusdebattens efterföljd skulle man i alla fall inte vara religiös och allra minst kristen. Som ung studenetpräst fick jag känna av stark fientlighet från delar av den akademiska världen. Men tillhöra kyrkan kunde man. Denna kulturella fortsatt starka tillhörighet uttrycker samtidigt en väldig lojalitet med den kristendom man tankemässigt avvisat. Motsägelsefullt, eller hur. Eller är det så att tillhörigheten handlar mer om rötter och historiska band, ger en egen kulturell identitet som står ganska oberoende av kyrkans innersta övertygelse och budskap?

Hur ska man förstå denna fortsatt starka samhörighet med den kyrka vars tro man inte själv utövar eller särskilt pregnant omfattar? Som en försäkring möjligen. Skulle någon behöva kyrkans tjänster är det bra att höra till. Som ett medborgarskap. Är man svensk tillhör man Svenska kyrkan. Tryggt och bra.

Svenska kyrkan måste räkna dessa många tillhöriga som en väldig resurs. Och erkänna att det är legitimt att tillhöra av andra skäl en personlig tro. Men kärnan som omfattar tron måste med nödvändighet växa. Alternativet är att hela kyrkan blir något annat. Kyrkan som något förgånget, en historisk återvändsgränd som man kan befinna sig i av nostalgiska skäl.

Kyrkan, en organisation för kulturhistoriska värden, en apparat vars demokratiska medvetenhet vida överstiger dess andliga liv och tro, en klingande cymbal: det vill säga ett slags samhällelig gärningslära utan inspiration från kyrkans Herre. Eller en moralisk uppfostringsanstalt som de tidiga frikyrkorna menade. Det vore en förfärande utveckling...

Alla vi som vill något annat: upp till kamp!

Förr fick man religion. Den överlämnades automatiskt, det var bara att ta emot. Att vara född i Sverige var för de flesta liktydigt med att tillhöra Svenska kyrkan. Det kyrkliga medborgarskapat gick knappast att avstå. Under århundraden kunde man inta vara något annat än luthersk kristen. Traditionen, kulturen, samhällsordningen – allt förutsatte och krävde kyrkotillhörighet. Man gick i kyrkan av tvång eller helt enkelt bara för att man skulle. Det stod ovanför det man kunde välja eller avstå ifrån. Allt var inte bättre förr.

Idag är det annorlunda. Många väljer sin religion. De ser på olika religioner som olika alternativ som man kan ta ställning mellan. Men även de som står fast i sin övertygelse att finnas kvar i Svenska kyrkan väljer: de tar ställning till om de ska gå i kyrkan just den kommande söndagen, de gör en utvärdering – kommer det att bli bra, får jag ut något av det? Det kan rent av vara så att den fråga som avgör om man ska gå till kyrkan är – har jag lust?

Det var inte bättre förr! Men det kunde vara bättre nu. Om enbart lusten får avgöra om vi ska tillbe Gud med församlingen är risken stor att vi ger efter för annat som för stunden känns skönare, enklare, roligare eller häftigare. Och idag finns det mycket som lockar.

Förr ägde kyrkan effekterna. Man kan tänka hur det var att en julmorgon komma från mörka hem där eldstaden lyste upp köket och inte mycket mer. Från skogar kom man vandrande för att stiga in i en kyrka fylld av vaxljus. Som att komma till himlen. Nu kan vilken rockkonsert som helst med hästlängder övrträffa gudstjänstens ljuseffekter. Och världens alla stjärnor upträder i våra egna hem. Men den fasta punkt en levande tro utgör kan ingen effekt i världen slå. Och film- och musikstjärnorna får ursäkta - men att få vara i tystnad och bön inför Gud kan de aldrig överträffa.

Fler frågor än den om vi har lust borde få chansen – betyder det något för andra om jag går? Javisst. Kan gudstjänsten ge mig något mer än underhållning och njutning? Jovisst. Är det alltid roligt? Nej och frågan är väl varför jag vill att det ska vara enkelt och fyllt av njutning eller underhållning? Kan det vara njutbart och underhållande? Ibland.

Min tro och därmed jag själv kan ha nytta av och rent av må väl av att regelbundet komma inför Guds ansikte. Och det har jag faktiskt god lust till: att må bra, även om det är på sikt och inte på stört. Men betänk att det som är utmärkt på sikt kan vara bra även i kort perspektiv även om det ibland råkar vara lite motigt.

Biskopsord står inte alltid högt kurs, men ändå är vi fortsatt nyfikna på vad en biskop har att säga. Artikelserien om trygghet går vidare i Svenska Dagbladet. Nu med biskop Thomas, koptisk biskop och välkänd efter många besök i Sverige. Han berättar idag den 21 februari (http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14673930.asp)om sin situation efter den bilolycka i vilken några av hans nära svenska vänner dog. Själv blev han skadad.

Han kommenterar frågan om den mardröm han gått igenom med flera döda. Misströstar han inte? Han säger: Men jag skulle aldrig inte tro. Eller inte lita på. Tron bär mitt stora varför. Och senare i artikeln: Det farliga, det är när du förlorar hoppet. Då är du inte alls trygg.

Han beskriver en tro som orkar med att inte alltid vara säker, som kan härbärgera frågor och tvekan. Som inte har alla svar. Som bär människors längtan efter att förstå, efter mening också inför döden, i det oönskade och meningslösa.

Den legendariske prästen i Nyskoga i norra Värmland, Sven Hector, kunde ha sagt det samma. Ombedd att säga något om den kristna tron sa han en gång att tron är frågetecknet satt i kanten på allt liv. Hans tro på Gud rymde insikten om att Gud var den ende som orkade med ifrågasättandet. Ibland sa han: jag behöver en Gud att tvivla på.

Tilliten är så fast att den står ut med osäkerhet och rymmer allt mörker och all den svärta vi också bär. Mitt stora varför, som biskop Thomas säger.

Andas in, andas ut. Djupa andetag. Och syret
strömmar genom kroppen. Den livsnödvändiga andningen
sker oftast alldeles omedvetet. Den bara fungerar.

Bilden av hur människan andas har gärna använts för att
beskriva bönen. Det kristna livets andning är bönen, har
det sagts. Utan den tynar det andliga livet. Utan den
tystnar Guds röst i människan.

Trots att många ber verkar det svårt att tala om bönen.
Det är som om ingen vill tillstå sitt behov att vända sig
till Gud med sina önskningar och sin längtan.

Mitt intryck är att det bads mycket mer förr i tiden. Då
fungerade bordsbönerna med tacksägelse för bordets gåvor.
Då somnade man inte utan att ha ventilerat dagen inför Gud
i aftonbönen. Då räcktes dagen med sina bekymmer och
glädjeämnen tillbaka till honom som givit den.

Trots att det har blivit svårare att föra traditionen vidare till
nya generationer verkar det ändå som om bönen inspirerar nya
bedjare. Ovana och trevande närmar sig människor Gud med
sina innersta behov och önskningar i förvissningen om att
åtminstone Gud skall höra dem.

Föräldrar och faddrar kan hjälpa barnen in på bönens väg.
Den som vågar be kan mitt i upplevelser av övergivenhet och
utsatthet möta närvaron. Även om människor sviker finns det
någon att vända sig till.

Bönegrupper är en hjälp att fortsätta be. Den täta
gemenskapen är både en styrka och en svårighet. Man kan också
i alltfler församlingar öva kristen djupmeditation – att sitta,
att vara inför Guds ansikte.

I meditationen får våra egna önskningar och begär sjunka
undan och annat ges plats. Ett lyssnande får
för en stund ersätta allt annat talande, alla ord.

Men om det inte finns sådana grupper att gå med i? Så kan
man öva sin bön i den alldeles vanliga gudstjänsten –
hos oss i Olaus Petri på söndagar kl 10.00.

Finns det något bättre än att vara sedd och hörd? Många
lever ensamma och med begränsade kontaktytor. Relationerna
till medmänniskor blir i storstäderna gärna många men
mycket ytliga. Mitt i detta virrvarr är det något mycket
dyrbart att veta sig önskad, sedd och hörd.

Ibland måste man först få avbörda sig allt och göra alla
önskningar kända, man måste få tala med Gud. Men
orden är inte alltid lika nödvändiga. När orden sinar skall
inte bönen genast avslutas under trycket av klockan och
brådskande möten. Efter alla de egna orden behövs tid och
ro för ett bönens lyssnande.

Det är en sak att läsa om bönen. En annan sak är att be.
I bästa fall kan det ena leda till det andra...

På gräset satt kyrkonämnden en senvår. Den hade nyss firat gudstjänst i Taizé med 3000 ungdomar. Kyrkonämnden var på visions- och inspirationsresa. Bussresan ner genom Europa hade svetsat samman personerna en del. Man umgicks över partigränser och lärde känna andra förtroendevalda. Man hade tid för annat än kyrkopolitik. Ovant men riktigt fint!

Vilken är Svenska kyrkan uppgift? Vad skall församlingar syssla med om man läser kyrkoordningen? Diskussionen böljade. Grupparbetena med dessa frågor som man brottats intensivt med under bussresan fortsatte i Taizé. Halvliggande i gräset skulle vi fundera över gudstjänsten därhemma. Till övningen hörde några olika röster. Det skulle fungera som verkliga personers tänkbara invändningar och vi skulle reflektera utifrån deras synpunkter på gudstjänsten.

Där fanns den besvikna unga människan som inte tyckte sig få plats. Någon ville få medverka och påverka men erbjöds inget utrymme. Där fanns den som saknade den omgivande världen. En röst var positiv. Personen hade hört att många tyckte att gudstjänsten var så gammalmodig och uteslutande – men det höll hon inte med om. Den som var positiv fick vara det genom att ta avstånd från någon annans kritik.

Sittande i gräset nästan hukade jag inför ifrågasättandet av gudstjänsten – tills jag bestämde mig för att testa frågorna mot gudstjänsten i Taizé. Den är internationell och världen får plats genom att olika språk talas eller genom att men ber för det som sker i världen. Visserligen har vi bara något litet inslag på grekiska eller latin i gudstjänsten men för övrigt är det ju likadant hemma. Genom bönen för världen finns den med.

Ungdomen har verkligen plats i Taizé, men inte nödvändigtvis genom att deras musik (hur nu ungdomars musik egentligen är) spelas eller att de gör något annat än det gudstjänsten vanligtvis innehåller. Några barn vandrar fram och några ungdomar läser texter och sjunger, man tänder ljus – men det är inte helt olikt gudstjänsten hemma. Det slog mig att det som lockar är förmodligen att ungdomar bjuds att dela brödernas gudstjänst.

I Taizé erbjuds människor inte att hitta på nya lockande gudstjänsinslag, man kommer inte för att bygga om gudstjänsten, för att hitta på något nytt, något lockande – utan för att se Jesus, för att be och sjunga lovsång. Om det är gammaldags eller uteslutande beror ganska mycket på den som kommer, hur förväntningarna ser ut. I Taizé medverkar många i olika givna uppgifterna. Till exempel genom att bära skyltar som det står silence på. Det kanske vi skulle pröva så att andakten verkligen fick utrymme även innan gudstjänsten börjar?

Nu rätade jag på ryggen. Det var ingen mening med att sitta där i Taizé och huka för att det fanns kritiska röster hemma i Sverige. Kritken mot gudstjänsten hemma kunde lika gärna handla om Taizé. Så mycket är gemensamt – så kritiken springer troligen mest ur frustrationen över andra saker.

Det är fortfarande flest äldre människor som firar våra gudstjänster och vi står vilsna inför hur de medelålder och de unga ska inbjudas och lyckas komma med. Trots alla anställda är vi så förhållandevis få i alltför många församlingar. Vi ska ge utrymme åt alla möjliga grupper och tillgodose många intressen, och vi ska handla diakonalt och hålla apparaten igång... Känslan av kräftgång kan bli förlamande. Då behöver vi förstås ett hoppets tecken, vi behöver Taizé.

Taizé (http://www.taize.fr/sv) erbjuder en helt annan upplevelse – under några dagar eller en vecka lever man nära varandra och mycket enkelt. Där möter man människor från hela världen. De sitter bredvid Dig vid maten eller tätt intill under bönen på golvet. Man delar varandras villkor och man är inte hemma. Man kommer dit och får verkligheten hemma på avstånd. Be, samtala, sova och äta. Där är ingen televison, knappast några datorer och inga sportevenemang tar all uppmärksamhet. Familjen, skolan och arbetet har man åtminstone fysiskt lämnat kvar hemma...

Gudstjänsterna bygger på en fromhet nära marken. Man sitter med varandra och de dagliga bönerna är så enkla att ordningen inte behöver förklaras. Det är lovsång, förbön, textläsning, tystnad och bön och ännu mera sång. Den egna rösten behövs trots att man sitter i ett hav av människor.

Bibelförklaringar och gruppsamtal fyller också dagarna vid sidan om gudstjänsterna. Ungdomarna vill ha det. Därför reste man dit. Där tas de på allvar och möts med respekt. Men det bygger också på att de unga går in under gemensamma regler för att det skall fungera.

När de unga återvänder hem slår de huvudet i situationen där. Var är de 3-4000 andra ungdomarna? Var är stämningen under lovsången? Var är gemenskapen, inspirationen. Är kärleken, är Gud verkligen här?

Broder Matthew (en av de bröder som är Sverige för att förbereda ett nationellt Taizémöte i Stockholm 3-6/5) predikade i söndags i Olaus Petri kyrka. För första gången hade han stigit upp i en predikstol. Han sa att kärlek är något annat än en känsla eller en upplevelse. Det betyder att sträva efter att finna hjärtat i Jesu liv, att längta efter att bli som han.

Bortom bristerna i våra hemmagudstjänster kan vi upptäcka Guds rike. Fastnar vi i kritiken blir kvar på ytan. Vi når inte in eller fram. I, genom och bortom det enklaste kommer Gud oss till mötes. I den vanligaste av gudstjänster andas Anden. För ett kort litet ögonblick anas himmelriket och det heliga. Vi vet ju att det finns. Vi har varit i Taizé… och vi har firat gudstjänst hemma i vår egen kyrka!

En fråga som inte har fått plats i ekumeniken är den om hur man ser på möjligheten att anställa varandras medlemmar de kristna kyrkorna emellan. Att samfunden har speciella regler för vigningstjänsterna (präster och diakoner) och för vissa andra nyckeltjänster är självklart. De vigda och ordinerade är ju kallade till uppgiften att på ett särskilt sätt tjäna och värna sin kyrkas tro och tradition. Det är lätt att förstå.

Men vad gäller de många övriga uppgifterna i våra samfund vore det önskvärt med en deklarerad öppenhet att även kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Att det ska fungera så dåligt är svårare att förstå och fördra. Svenska kyrkan har för sin del ett krav på medlemskap för anställning i Svenska kyrkan men med möjlighet till undantag om man har särskilda skäl. Undantagsregeln tillämpas på sina håll så restriktivt att ingen annan göre sig besvär. Vi värnar kyrkotillhörigheten som om den sa allt om lämplighet och engagemang.

Medlemmar i kyrkor och samfund som Svenska kyrkan har ekumeniska överenskommelser med behandlas i särskild ordning och där öppnas goda möjligheter för anställning.

Idag är det beroende på lokal välvilja om man kan anställas i Svenska kyrkan som tillhörig en annan kyrka eller samfund. Såvida inte den kyrkan tillåter dubbel kyrkotillhörighet - då är man ju också medlem i Svenska kyrkan. Vilken egendomlig kyrkosyn att man kan tillhöra flera kyrkor. De samfund som inte tillåter dubbel tillhörighet men som man samverkar med i de ekumeniska sammanhangen, till exempel i Sveriges kristna råd, har man också en förpliktelse till. Tillsammans har man deklarerat sin vilja att verka för en synlig kristen enhet. Det borde klargöras både i kyrkoordning och i praktiken.

Det avgörande är vad som stadgas i Svenska kyrkans kyrkoordning, 34 kap och 7 §. Regeln där är att det krävs medlemskap i Svenska kyrkan för anställning. Men det finns en undantagsbestämmelse: vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket, om att den som tillhör Svenska kyrkan är behörig att anställas, när det finns särskilda skäl.

Ett sådant skäl borde kunna vara att man tillhör ett samfund som Svenska kyrkan samverkar med i de ekumeniska organen. Ett annat skäl är naturligtvis att personen har en kompetens som Svenska kyrkan önskar få del av.

Reglerna i andra kyrkor och samfund känner jag inte i detalj. Jag föreställer mig att man i flera av dem visserligen värnar ett medlemskap i det egna samfundet, men också gärna välkomnar andra kyrkors medlemmar in i tjänst.

Inget bör få hindra att man ekumeniskt deklarerar en ömsesidig beredskap och öppenhet att kunna anställa andra kyrkors medlemmar. Detta måste ses som ett viktigt uttryck för den gemensamma strävan efter kristen enhet.

Mitt förslag är att Sveriges kristna råd tar på sig uppgiften att verka för att medlemskyrkorna ser över frågan om möjligheten att anställa varandras medlemmar. Och att kyrkomötet i Svenska kyrkan breddar porten till anställningar i kyrkan. Annars är ekumeniken ännu en gång mer en munnens bekännelse än en hjärtats övertygelse!

Svenska kyrkan har tillsatt en demokratiutredning. Två betänkanden är aktuella eftersom en remissomgång pågår. I den ena, Demokratin är en succesiv uppenbarelse, Svenska kyrkans utredningar 2005:2, behandlas mer principiellt olika demokratiska system och beslutsformer. I den andra som nu ska remissbehandlas,Välja med förtroende, Svenska kyrkans utredningar 2006:2, behandlas valsystemet med sina möjligheter och begränsningar.

Beroende på vilken kyrkosyn man har kommer man också till olika slutsatser. Den som ser kyrkan som en nationell organisation med stift och församlingar har inga större problem med direkta val till de olika nivåerna. De behöver inte hänga ihop särskilt tydligt. Legitimiteten tillhandahålls av de breda lagren av kyrkotillhöriga genom direkta val.

Den som ser församlingen som den grundläggande nivån i kyrkan, den förutom vilken ingen kyrka finns, ser annorlunda på frågorna. Den synen finns i Kyrkoordningen, tydlig i inledningen till Andra avdelningen: Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Att inflytandet och beslutsrätten i kyrkan skall utgå från församlingen och inte folket i vid mening är inte så svårt att motivera. Enligt luthersk syn är det sakramenten och ordet som bygger kyrkan, kyrkan är den plats och den gemenskap där sakramenten förvaltas och ordet rent förkunnas. I den Augsburgska bekännelsen står det i artikel 7: ...kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det kan inte den nationella kyrkonivån hantera, inte heller stiftet. Det är och förblir församlingen som ytterst förvaltar denna kyrkans skatt och kärna.

Därför bör beslutsrätten i kyrkan utgå från församlingen och sprida sig upp till stift och nationell kyrkonivå. Utredningen har föreslagit en sådan lösning i förhållandet mellan församling och de lokala ekonomiska servicesystemen som kallas samfällighet. Att stiftsfullmäktige och kyrkomöte på samma sätt bör utgå från församlingen har man däremot avvisat. Där bör de bli emotsagda. Olika former av representativitet kan uppnås beroende på hur man väljer att utforma denna nödvändiga relation mellan församlingen, stiftet och kyrkan på riksplanet. Sådana modeller finns i internationella kyrkor och bör duga också i Svenska kyrkan. Inte minst ett billigare och rimligare valsystem kan motivera att man väljer denna väg.

Trots uppdelningen kyrka – stat genomsyras tanken på nationalkyrkan av ett slags statsideal. Först och främst kyrkomedlem, därefter stifts- och församlingstillhörig. Denna överbetoning av kyrkan som nationell kommer ofta till uttryck. Församlingarna trycks på gemensamma kommunikationsmodeller, webblösningar och andra typer av uppifrån kommande tankar och idéer. Clearingsystemet kopplar loss de kyrkotillhöriga från sina församlingar och gör dem till fria medborgare som inte definieras av sin församlingstillhörighet utan av en rättighet att var som helst begära ”kyrkans tjänster”. De kan därför vraka och välja var de vill ha dop, vigsel och begravning.

Så kan det bli därför att de som företräder kyrkan på den nationella nivån inte har så stor anledning att se sig som församlingarnas representanter och företrädare utan de är främst valda som representanter för sina olika politiska partier och grupperingar. Partimöten före, under och efter kyrkomötet talar tydligt! Och partimöteskulturen lever stark på de flesta stift och i samfälligheterna. Tanken att man i sin förberedelse inför beslut och sammanträden skulle se det som lika viktigt eller än mer betydelsefullt att mötas till gudstjänst och/eller bibelstudium törs ingen ge röst åt. Vem vågar förändra, vem manar till omvändelse?

Uppbrottet från kristen tro och religion beskrivs ofta som en befrielse. Människan tar tillbaka sina rättigheter, återvinner herraväldet! Ett skäl är att förväntningarna på ett liv efter detta har uppfattats som ett hot och att slippa ifrån ännu en tillvaro erbjuder en känsla av befrielse. Det är svårt nog att leva ett liv och utslocknande, mörker, intighet ska bli så skönt, går resonemanget. Logiska saltomortaler som att man förmodligen inte kan erfara något efter utslocknandet eller intigheten behöver man inte ge sig in på. Sådana tankar bär i alla fall äkthetens prägel och ska tas på allvar. Man vill helt enkelt inte vara med längre eller tvingas uppleva mer.

Himlaförväntan är ändå inte drivkraften för så mångas livsåskådning idag. Istället drivs trostillhörigheten fram genom erfarenheter av hur religionen och tron ingjuter struktur och mening i en kaotisk värld. Tro och religion betyder för många av oss hjälp och stöd i detta livet, vad övrigt är vilar i Guds hand.

Ps 305 ger en antydan utifrån den längtan efter mening och helhet som de flesta människor ändå ger uttryck för. Ett sökande som ständigt pågår. Men så skärps perceptionen och man ser mer, naturen tillhandahåller ledtrådar och tecken: Var är den Vän som överallt jag söker? När dagen gryr min längtan blott sig öker; när dagen flyr, jag än ej honom finner, fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer; en blomma doftar och ett ax sig böjer. Uti den suck jag drar, den luft jag andas, hans kärlek blandas.

Idag den 12 februari inleds en ny artikelserie i Svenska Dagbladet om trygghet. I den första artikeln intervjuas professor Thomas Hylland Eriksen. Som en av tre betydelsefulla faktorer nämner han religionen. När religionen överges tvingas människan att återta kontrollen. Genom sin religion överlåter människan sitt liv i någon annans, i Guds händer. Därmed får hon hjälp att inse att livet kan bli långt eller kort och att allt inte kan kontrolleras. Utan religion får man ansvar för allt och strävan att behärska växer. När något sker är driften att utkräva ansvar och lägga skuld på någon stark. Öppenheten för att livet inte fullt ut kan styras har gått förlorad.

Uppbrottet från kristen tro och religion har, om man ska ta Thomas Hylland Eriksen på allvar, sällan insedda konsekvenser. Att leva i tro är inte att släppa sin delaktighet, sitt engagemang i livet eller att leva ansvarslöst. Men överlåtelsen genom ord som ske Din vilja öppnar för att även denna dag får tas emot och kan mötas som en gåva att glädjas över.

En alldeles vanlig helgdagsafton osade svavlet i
en av de större församlingskyrkorna. Där dånade Guds vrede
fram över församlingen så de metertjocka väggarna syntes skaka.

Gud var den stränge domaren. Inte ens de fromma kunde känna
sig säkra. Hela världen skulle fyllas av skräck när det var
dags att svara inför domaren löd budskapet.

På vredens förfärliga dag när jord och himlar ska bäva då
ber människans om frälsning. För med eld ska Gud döma
världen. Den dagen blir en sorgens och olyckans bittra dag.

Domsbasunen ska ljuda och kalla fram oss ur gravarna och
ställa oss inför tronen. Allt undangömt ska bli uppenbarat.
Boken där allt står nedskrivet om det onda människor gjort
ska tas fram. Skulden förskräcker och händer sträcks mot
Gud. De dömda faller ned till avgrundslågorna.

Jag såg mig om. Ingen reste sig för att lämna kyrkan. Alla
lyssnade intensivt, somliga med slutna ögon. Församlingen
var fängslad av minsta vokal.

Ställd inför domens verklighet ber människan till Jesus,
han som för hennes skull blivit slagen och uppfyllt lagen.
Hans nåd kan och skall hindra att de döda uppslukas av
dödsriket. Han kan enligt löftet föra människor från döden
till det eviga livet.

Kvällen avslutades med följande ord: "Fräls mig, o Gud
från eviga döden på vredens förfärliga dag, då jord och
himlar skola bäva och du med eld skall döma världen!"

Efter en mycket förtätad och laddad tystnad bröt jublet loss
i bänkarna. Entusiastiska applåder ekade under valven.
Och människor såg lyckliga och hänförda ut.

En sådan förkunnelse har inte hörts sedan väckelsen
brann för 150 år sedan. Idag fördöms sådana tankar
samfällt, ilsket och energiskt. Här mottogs den under
bifall och jubel. Hur var det möjligt?

Dirigenten bugade, solisterna bockade sig och orkestern
knackade stråkar i notställen. Verdis Requiem hade tonat ut.

Moderna människor satt trollbundna under den tid som åtgår
för två normalhögmässor. Och de uppskattade vad de hört.
Eller tyckte de bara att det lät bra?

Den som har kunskap om känsliga förhållanden ska hålla tand för tunga. Men om ingen berättar något om andra, vad ska vi då prata om? Hur roligt blir det då att träffa folk? Därför njuter vi när någon lättar på förlåten. Ordet borde kunna härledas till att den som avslöjar något lätt blir förlåten att hon dragit undan slöjorna. Krydda ett samtal med detaljer som enbart den insatte äger och vinn respekt bland de nyfikna. När man kasserat in leendena och skratten kan man säga: Och hon som gjorde det där otroliga, hon har faktiskt också fått…

Sekretess är ett laddat ord. Sekretess låter fint men svajigt som nobless eller faiblesse. Mestadels uttyder vi det som hemlighetsfull. Är man full av hemligheter blir det sagda mera lockande. Avsiktligt kan man utelämna namnen på dem man känner att man måste tala om. Eller finurligare än då - man kan kalla Leif för Ingrid. Den skicklige hittar fram till ledtrådar även när någon avidentifierar. Om en manlig person med stark dialekt och boende i Örebro har gjort något, då har det sagts mig att det omskrivs: han… han, nej visst ja hon, hon är väl skåning eller så och bor i Örebr…Örsundsbro bor hon i, eller var det i Öresund? Ingen tand stod i vägen för tungan där inte.

Sedan barnsben har vi i kyrkan fostrats i att tala väl om vår nästa. Sådant har vi vinnlagt oss om, vi har övat och tränat. Så nu är vi mästare i den grenen. Vi är extremt duktiga i att verserat och utsökt formulerat tala om medmänniskan. Att tala väl är väl att tala så här ungefär: Och vet Du vad den smått ömkansvärda och beklagligt illitterata och illojalt papistiska ritualisten, echaufferad som han var, förnuftsvidrigt lät undslippa sig i sakristian momentet efter det att han embrasserat och kysst det romerska missalet…

Klokt är att undvika dem man talar om - då slipper man tråkigheter. Undflyr vi dem vi är kritiska mot eller uppfattar som motståndare, så slipper vi få svar på tal. Vi undgår tröttande diskussioner, slipper utmattande debatter och flyr utsiktslösa meningsutbyten. Ses vi bara som hastigast kan vi dra nytta av det: jag träffade honom, han svartrocken från nordkalotten som jämt... och då sa han att.. vad han nu kan ha menat med det, han som alltid…

Så en dag möts vi där i dimman. Då drar man sig till minnes att hälsningen Så roligt att se dig, käre vän kan betyda Släng dig i väggen, eller vad har Du här att göra. Hur har Du det bär budskapet Du har det säkert som Du förtjänar, eller Kom inte här och klaga. Dock har det hänt att kommentarerna betytt vad man tror att de ska betyda - till allas förtret och med stor oklarhet som följd.

Om vi talade mer med varandra tvingades vi till sist bli lite ärligare och medge att vi skvallrar bakom ryggen på varandra. Som kyrkvärden vänligt informerade sin kyrkoherde om: vi talar inte längre om kungen och Silvia, vi talar om Dig och din fru. Hur kul är det? Särskilt för kungen och Silvia.

Tänk om fel rykte nådde rätt person. Vilken förfärlig oreda det skulle bli. Tänk om folk sa till varandra vad de annars bara spred ut till alla andra. Den där kyrkoherden, vilken reaktionär svartrock! - Ja kyrkoherden det är jag, men min kaftan har väl inte gjort något ont?
I den där församlingen måste man gå i kyrkan jämt och man ska tro, så odemokratiskt och elitistiskt. De har gammal musik och sjunger på latin, det är så hemskt och stelt. De är emot oliktänkande så de borde inte få hålla på utan skulle förbjudas! -Där är jag frivillig och stolt över det och tycker vad jag vill!

Åsikter skulle brytas. Övertygelser korsas. Ja skulle liksom behöva betyda ja och nej nej. Kan Vår Herre önska att vi skulle avstå från glädjen att sprida rykten och umgås? Verkligen bisarra tankar... Allt detta kommer från en säker källa, så säg det inte till någon!