Kyrkan måste uthålligt ropa!

Det var en gång en profet som kom till en stad för att omvända dess innevånare. Till att börja med samlades folk och lyssnade till hans predikningar, men allt eftersom försvann de bort tills inte en enda själ kom för att höra profeten tala.

En dag sa en resande till honom: Varför fortsätter du att predika? Profeten sa: I början hoppades jag kunna förändra dessa människor. Om jag fortsätter att ropa är det enbart för att hindra dem från att omvända och förändra mig.

Berättelsen finns i en av den välkände jesuitprästen Anthony de Mellos böcker. Många inspireras av honom utöver hela världen. Det finns ett särskilt de Mello institut som fortsätter i hans anda. Rubriken över den här lilla historien lyder: Shout to keep safe – and certain. Ropa för att hålla sig trygg, säker – och övertygad.

När rösterna ropar och kräver vår uppmärksamhet för konsumtion, för idrott, för nöjen, för stunden – visst lyssnar vi artigt, men vänder oss snart till annat. Kanske till nästa brinnande övertygare… Vår berättelse handlar om profeten som ropar för Guds skull, för människans skull.

Folket i staden låter inte övertyga sig, de blir inte omvända, de tappar intresset, de vänder sig bort. Och om profeten inte passar sig tar han snart intryck och anpassar sitt budskap för att några ändå ska gilla det, han frestas att slipa av det tills han själv blivit bortvänd… Därför håller vi ut, höll jag på att säga. Därför håller han ut. Envist ropar han ut sitt budskap om omvändelse.

Jesus säger: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen… I vår text står att: den dagen kommer…det kommer en tid…den dagen skall ni… Jesus ser framåt och säger: den stund kommer, den är redan inne då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam.

Vi har genom vårt evangelium landat mitt i Jesu avskedstal (Joh kap 14-17). Han förbereder lärjungarna för vad som skall ske och hur det kommer att påverka dem. Jesus jämför nuet med det som skall komma, nu är det på ett sätt, sedan blir det annorlunda. Till och med lärjungarna skall skingras.

Först skingras de ut över världen. Kyrkan växer till. Sedan splittras kyrkan och fortsätter att växa. Men den väckelse som omvandlade Sverige för 1000 år sedan har inte längre samma kraft. Nu minskar trons fäste i människors liv. Nominellt är Sverige ett kristet land. De kristna värderingarna syns som avlagringar i det mesta av vårt samhälle. De ateistiska humanisterna må bestrida det bäst de vill. Kristna värden styr fortfarande i sjukvård, i omsorg och lagstiftning.

Ändå: i vår tid är det allt fler som vänder sig bort från levande religion, från kyrka och tro! Tron är ett museiföremål för de flesta i dagens Sverige, i dagens Örebro. Den är gammal, ålderstigen, orkeslös och för de flesta utan förklaringskraft. Den berättar inte livet, den tolkar inte världen

Gärningar och verksamheter hoppas många trots det att kyrkan ska utföra. Det som går att skryta med i världen, det som är gott för medmänniskan, det kan man försvara. Och kyrkans folk blir påverkade. Man säger: mer verksamhet, mer aktiviteter, mer vardagsarbete. Det vore gott och bra om centrum var levande starkt, men hur förhåller det sig i själva verket?

Få vågar säga mer innerlighet, mer tro, mer helhjärtad överlåtelse. Mer gudstjänst, bön och meditation. Få säger prisa och lova Gud! Verksamhet som tappar sitt ursprung, som inte blir ett flöde ur gudstjänstens möte med levande Gud, som inte är rotad i Jesus Kristus, blir bländverk och irrbloss. Det vi gör och är ska vara ett utflöde av den kärlek Jesus visade oss – om inte blir vi ekande brons och skrällande cymbal (1 Kor 13). Tomma tunnor som kan skramla och bullra och skapa rubriker. Det spelar ingen roll om man har rätt logga, rätt emblem som kopplar verksamhet och aktivitet till Svenska kyrkan. Det är inte på kostymen och symbolen det kommer an – utan på det som finns i centrum, i hjärtat.

Christina Doctare skriver idag (20/5) i Svenska Dagbladet: Materialismen räcker inte. ”Vi måste våga medge att materialismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott.

Sådant slår hårt mot de människor som inte har någon andlig förankring. När människor hamnar i existentiell kris, vem hjälper då? Försäkringskassan? Knappast.”

Jesus manar sina lärjungar, han manar därmed även oss. Vi kan bli splittrade och skingrade. Den krisen kan leda till lidande och svårigheter. Idag säger Jesus till sina lärjungar, till sin församling: I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen!

I honom finns den frid människan söker, den inspiration och glädje som behövs. Där finner vi det människan innerst inne är på ständig jakt efter. Där är man sedd, älskad och omsluten. Där förvandlas vi och våra liv.

Vi färdas i Kärlekens landskap
i det som är sant för oss:
att tron på Gud är vår räddning
- att Jesus blivit vår sol.
Vi färdas mot Paradiset
mot Gud i ett underbart ljus,
burna av tron som av vingar:
att ingen är ensam i Gud.

(Bo Setterlind, ur Stjärnklart, 1984)

Så Du och jag och vår församling, ja hela vår kyrka kan inte, får inte ge upp. Vi vill inte bli bortvända och anpassas till materialismen och konsumismen. Vi fortsätter därför envist att ropa omvändelsens ord.

Söndagen före Pingst, Andra årgången. Predikan i Olaus Petri över Joh 16:23-33

Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Christina Doctare, Materialismen, Omvändelse, Svenska kyrkan, Jesus, Olaus Petri, Bön, Sökande

Svenska kyrkan är i kris!

Inte för att hon tappar medlemmar. Nej, medlemsflykten är relativt begränsad. Det kan man stå ut med. Människor som fattar medvetna beslut att inte tillhöra en kyrka vars mål de inte kan dela gör självfallet rätt. Samtidigt måste vi erkänna och bejaka att det kan finnas många skäl vid sidan om egen tro att faktiskt tillhöra en folkkyrka som vår.

Kyrkan bedriver en stor och omfattande verksamhet som är tillnytta för många. Det gör många nöjda att kyrkan gör så mycket, har så många aktiviteter. Det tyder egentligen inte på kris.

Krisen består i att centrum urholkas. De som aktivt omfattar den kristna tron och vill leva ett trons liv med regelbundet gudstjänstfirande blir allt färre. Ungdomsarbetet krymper, konfirmandsiffrorna har rasat, dopen går ner och gudstjänsterna samlar allt färre.

Det är inte i de små församlingarna som svårigheterna blir mest påtagliga utan i de stora. När församlingar på 15-20-30 000 medlemmar samlar hundra eller färre till sin söndagliga gudstjänst – då är det kris.

När kyrkan satsar allt mer på att bygga ut verksamheterna och allt mindre på att väcka tro och hjälpa människor vidare in i trons liv – då är det kris.

När kyrkan bekymrar sig mer för sina logotyper och kommunikationsplattformar än människors tro och deras frälsning – då är det kris.

Men ur kris föds också nya möjligheter. Ur leda över det ytliga materiella livet föds längtan efter något som håller, något som bär. Ur brist på Gudskunskap föds längtan efter att veta mer om mysteriet och det heliga. Än har inte bönen tystnat och än ljuder lovsången till Guds ära.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Gudstjänst, Kommunikationsplattform, Logotype, Folkkyrka, Kris, Dop, Tro, Gud, Konfirmander

I rådhuset ber man

Man ber i rådhuset i Örebro. Till mångas förtret. Radio Örebro roade sina lyssnare med att på stan fånga röster om bönen. I diskussionen hördes dessutom Per Danielsson, förbedjare, och Lars O Molin, ordförande i kommunfullmäktige.

Invändningarna mot bönen handlade om att religion och politik sammanblandas. Kommunen ska vara neutral slog man fast. När en grupp förbedjare använder ett av rådhusets rum för sin bön har man inte längre den tydliga gränsen kvar. Oppositionspolitikern Björn Sundin sa att invändningarna inte handlade om bönen utan om att när kommuninnevånarna på grund av bönenblir tveksamma till var gränsen går så måste man diskutera frågan. Rådhuset är en så viktig symbol att den inte får skadas genom att man låter bönen hållas där utan diskussion. I oppositionskansliet visste man minsann inte om det här!

Min tanke är att det kan väl inte skada med lite bön - det kan politikerna behöva. Någon som talar vänligt om dem inför vår Herre borde alla egentligen uppskatta. I varje högmäsa ber för dem som har att fatta svåra beslut och som tar ansvar i vårt land. Kommunala skolavslutningar i kyrkan eller bön i rådhuset - det kanske går på ett ut? Vad gäller rådhuset är det faktiskt en praktisk fråga: är det ledigt så är det väl upp till kommunen vem och vilka man tillåter vara där och på vilka villkor...

En av rösterna på stan föll in i en ofta hörd refräng: religionen är roten till allt ont. Man har vänt upp och ner på Afrika, och Irland vet ju alla hur religionen förstört. De kristna går bara i kyrkan och ber om förlåtelse och så går de ut och syndar igen. Nej, för sin del litade han bara på pengarna i sin egen plånbok.

Var kommer alla konstiga idéer ifrån?

Andra bloggar om: Bön, Rådhuset, Örebro, Religion, Radio Örebro, Synd

Gustaf Larsson revisited (dvs besökt på nytt)

Sången från havet består

Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :

Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.

Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:

Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.

Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland

Kristi Himmelsfärdsdag - om närvaro

Frånvarande fäder är en det moderna samhällets spegelbild av Gudstrons stora dilemma. Om Gud inte känns som närvarande här och nu - finns då Gud?

Gudsnärvaron ligger för så många människor på skapelsens plan på så sätt att allt det skapade hänvisar till och påminner om sitt upphov och ursprung. Kan antyda ett svar på frågan varför människor vallfärdar till naturen i sitt sökande efter Gud. I Wallins psalm 305 Var är den vän som överallt jag söker… målar orden just denna Guds närvaro genom sitt verk.

Jag ser hans spår
varhelst en kraft sig röjer
En blomma doftar
och ett ax sig böjer
Uti den suck jag drar
Den luft jag andas
Hans kärlek blandas

Jag hör hans röst
där sommarvinden susar
Där lunden sjunger
där floden brusar
Jag hör den ljuvast
i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala

När man vid ett sammanträde ropar upp namn för att kunna skriva protokollet påminnas jag om Gud. Nu för tiden svarar man mest sitt ja när namnet kommer. Lars B Stenström? Ja! Förr svarade man också: närvarande och de som inte svarade antecknades som frånvarande.

Vi har det inpräntat i oss att närvaro handlar om att ge signaler, att svara när någon frågar. Vår tid är mera lomhörd – så när vi säger: Vår fader som är i himmelen så hör vi bara ett avlägset Guds ja, hela skapelsens instämmande i att Gud är närvarande.

Kristi Himmelsfärd är ett Guds ja till allt det Jesus gjort. Ett ja som tar Jesus bort från lärjungarna. Här slås hans betydelse fast genom att Jesus lämnar oss. Vi tror egendomligt nog att vi betyder mest när vi är närvarande. Så är det inte alltid. Jesus lyfts bort och blir ständigt närvarande för sina lärjungar som nu med stor glädje återvänder till Jerusalem och prisar Gud var dag i templet.

Himmelsfärden signalerar också att Gud är frånvarande för allt fler i den rika världen, bländade som vi är av vår egen förträfflighet, vårt överflöd och vår upptagenhet med allt som vi i egen kraft måste bestyra. Som för att visa sin överlägsenhet och makt trotsar Jesus naturlagarna och stiger upp till himlen. Trots att vi vet att allt till sist faller till marken av sin egen tyngd. Tyngdlagen upphävs och rummet begränsningar suddas ut. Och tiden står öppen som en dörr på vid gavel mot evigheten.

Andra bloggar om: Frånvarande fäder, Kristi Himmelsfärdsdag, Naturen

Gustaf Larsson vår käraste hembygdspoet

Gustaf Larsson (1893-1985)
- har du hört talas om honom?

Vår käraste hembygdspoet. Gotlands besjungare. Strandburgens lärjunge. Blommornas uttolkare...

Idag kan Du stifta bekantskap med en kort liten dikt ur Havet sjunger (1940).

Epilog

Domnar jag
i bruset
av svallande vågor,
somnar jag
i ljuset
av blåeldens lågor,
är havet och heden
det sista jag ser,
jag önskar ej mer.


Vill Du veta mer? Besök närmaste bibliotek eller läs till exempel
Studier kring Gustaf Larsson och hans verk.

Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Epilog, Gotland, Hembygdspoesi, Blåeld

Vikens vatten
På väg ner mot östersjöviken prunkar gullviva,
vitsippa och viol. Sol över vatten. Glitter.
Hur kan ett folk som bor vid havet tappa tron?

Andra bloggar om: Tron, Östersjön, Havet
Blommor

Språkförbistring byts mot förståelse
Berättelsen om Babels torn är en av de mera häftiga texterna i Gamla testamentet. 1 Mos 11 beskriver hur språken och språkförbistringen uppstod. Kommunikationen mellan människor avbröts. Bygget stannade av eftersom de inte längre kunde förstå varandra.

Människorna vill bli kända och uppmärksammade. Berättelsen har alltså anknytning in i vår egen tid. Den som inte är känd finns inte, är dagens tanke. En verklig kändis blir berömd och behandlad (åtminstone för stunden) som en gud.

Mänskligheten får för sig att göra ett så oöveträffat stordåd att de bygger sig själva ett gigantiskt torn, en väg till himlen. De ska bokstavligt knacka på himlens port. Övermod, hybris! Människan mäter sig med Gud och vill genom sitt projekt sätta sin egen storhet i högsätet. Ett uppror som utmanar Gud, bjuder till kamp om herraväldet. Det heliga trängs undan, profanering pågår...

Följden blir ett Guds ingripande av nedbrytande och åtskiljande slag. Förståelsen människor emellan hindras, folken skingras. Beskrivningen av händelseförloppet gör tydligt att människor genom samverkan kan göra storstilade och smått gudomliga prestationer. Men eftersom olika språk står hindrande i vägen måste man finna en förklaring. Bristen på förståelse ropar också på sin uttydning. Varför finns det språk, varför förstår vi inte varandra? Ett övergivet Babels torn bjuder på arenan och dramatiken. Gud stiger ner och omöjliggör bygget. Språken skiljer oss istället för att förena.

Märklig histria, eller hur! Den blir inte mindre märklig av att den upprepas, fast tvärt om, i Apostlagärningarna 2. De som är samlade på Pingstdagen får Helig Ande som gåva. Som tungor av eld kommer Anden. Alla kan plöstligt höra sitt eget språk talas. Trots att de kommit från den kända världens alla hörn kan de förstå vad som sägs. Språkförbistringen upphävs och en ny mänsklighet byggd på ömsesidighet och förståelse tar form. Tolkar göre sig icke besvär. Här förstår man ändå.

Den första kristna församlingens syfte är gemenskap och solidaritet. Man delar med varandra så att det man har ska räcka. Man kallar inte sitt eget för sitt utan vårt. Så tänkte filosoferna om den ideala vänskapen - en sådan sann vänskap bjöd på en ny gränsbefriad gemenskap. Nu blir den första församlingen den plats där idealen syns förvekligade. Man håller samman i hemmen, man ger inbördes hjälp, man bryter brödet och ber uthålligt! Språkförbistringens Babels torn har blivit Pingstdagens gränsöverskridande förståelse.

Andra bloggar om: Språk,
Babels torn, Pingstdagen, Hybris, Församling, Gud, Människan Gemenskap

Sverige utvisar njursjuka till säker död
PRESSMEDDELANDE från Njurförbundet
Bland de flyktingar som utvisas från Sverige ingår även människor med livshotande sjukdomstillstånd. Flera njursjuka i dialysbehandling har utvisats utan att varken Migrationsverket eller polisen som verkställande myndighet har förvissat sig om att den njursjuke får behandling vid ankomsten. Att den utvisade bedöms överleva flygtransporten är det enda som krävs enligt regelverket.

För tre veckor sedan greps Ahmed Amoura utanför dialysmottagningen i Bollnäs och transporterades till Damaskus i Syrien efter nära tre år i Sverige. Han saknade passhandlingar och arresterades därför direkt vid ankomsten. Efter fem dagar fick Ahmed Amoura sin första dialys och efter ytterligare fem dagar kunde han få den andra behandlingen. Han nekas dialys vid de offentliga klinikerna och tvingas därför betala cirka 500 kronor för varje dialys två gånger i veckan. Ahmed Amoura kommer sannolikt att avlida eftersom han saknar pengar att betala fortsatt dialysbehandling.

Njurförbundet uttalade i samband med ett seminarium i Solna den 13 maj att Svenska staten är ansvarig för den situation som Ahmed Amoura har försatts i och bör förklaras skyldig om han dör. Fallet Ahmed Amoura är en skamfläck för Sverige. För att liknande situationer inte ska inträffa i framtiden kräver Njurförbundet att Migrationsminister Tobias Billström ändrar regelverket så att dialyspatienter som utvisas ur landet har en anvisad dialysplats vid ankomsten med samma regim som rådde under vistelsen i Sverige. Solna 2007-05-13

NJURFÖRBUNDET Håkan Hedman
Förbundsordförande
Tel. 070-718 16 70,
hakan.hedman@gothnet.nu

www.rnj.se

Utvisning till en säker död
Du borde titta in på Nyhetsportalen.se. Där kan du följa palestiniern Ahmed Amouras öde. Det är förskräckligt att Sverige ger sig på att utvisa en människa i behov av regelbunden dialys. Att han hotades av utvisning var känt sedan länge. Det skrev bland annat Yelah.net om redan i februari. När man sedan utvisade honom gjordes det i omedelbar anslutning till en dialysbehandling. Han sändes till Damaskus i Syrien där han fängslades och fick vänta 5 (!!!) dagar på nästa dialys.

Sverige hade alltså inte ens bemödat sig om att få en försäkran om att han skulle få dialysbehandling i Syrien - utan sände iväg en mycket svårt sjuk människa. Därefter dröjde det ytterligare fem dagar innan han fick sin nästa dialys. Det betydde ett direkt dödshot. Som svårt njursjuk behöver man tre dialyser i veckan. Jag återger Arbetarbladets i Gävle version den 18/4 av de första dagarnas dramatiska förlopp:

Dödssjuke Ahmed Amoura avvisades i går morse till Syrien. Enligt uppgifter från 45-åringens anhöriga sattes han efter framkomsten omedelbart i häkte, utan tillgång till den dialys som han är beroende av för att överleva.
– Det Sverige gjort är som att köra en människa rakt in i döden. Rena mordet, säger Gävlesköterskan Eva Lindgren.

Statslöse palestiniern Ahmed Amoura flydde till Sverige för drygt två år sedan. Den svårt njursjuke 45-åringen, tidigare aktiv medlem i PLO, har under tiden som han vistats i Gästrikland och Hälsingland sökt asyl av både medicinska och politiska skäl. Men Migrationsverket har sagt nej.

Polisen väntade
När Ahmed i måndags kväll besökte Bollnäs sjukhus för dialysbehandling stod gränspolisen utanför och väntade.

– Fem civilklädda poliser i tre bilar lurpassade på honom. Det var som om de skulle gripa en farlig yrkeskriminell och inte en dödssjuk person som knappt orkade ta sig från sjukhuset ut till den väntande taxin, säger Eva Lindgren, som lärde känna palestiniern när han behandlades på Gävle sjukhus.

Ahmed Amoura hann precis få iväg ett mobilsamtal till Eva Lindgren innan han greps.

– Jag hörde honom säga ”Eva, polisen tar mig”. Sedan blev det tyst.

Flögs till Damaskus
Ahmed fick inte ens hämta sina tillhörigheter i lägenheten i Söderhamn innan han fördes till förvaringen i Märsta för övernattning. Strax efter sju i går morse sattes han på ett flygplan för att via Wien föras till Syriens huvudstad Damaskus.


Njurförbundet (tidigare Riksförbundet för njursjuka) protesterar genom sitt årsmöte ,som hölls i helgen, och sin förbundsordförande Håkan Hedman mot den synnerligen inhumana och direkt livsfarliga utvisningen. Idag är Ahmed Amoura beroende av privat dialys som kostar minst 1000 kronor i veckan, pengar som han inte har. Förmodligen kommer han inom en snar framtid helt enkelt att dö. Vill Du stödja den insamling som pågår?

Så kan du delta i insamlingen. Pengarna ska sättas in på postgiro 262246-2. Inbetalningen måste märkas med "Ahmed" för att pengarna ska komma rätt. Betalningsmottagare är Njursjukas förening i CUWX-län.

Till en tillvaro utan garanterad tillgång till dialys har välfärdslandet Sverige utvisat en person som vistats tre år i vårt land. Förfärligt! Protestera genom att gå in på regeringskansliets hemsida och sänd ett mail till migrationsminister Tobias Billström! Skriv: Utvisningen av Ahmed Amoura är en skam. Så här får det inte gå till!

Andra bloggar om: Ahmed Amoura, Dialys, Njursjuk, Njursjukas riksförbund, Njurförbundet, Håkan Hedman, Regeringen, Tobias Billström, Arbetarbladet, Utvisning, Palestinier,Damaskus, Syrien Migrationsministern

Lätt att säga - värt att minnas!

Tid kan mätas i majblommor. Varje ny överraskande färgkombination är lika med ett nytt år. Ny vinstmelodi i Eurovisionsschlagern signalerar nytt år. I Rotary för rotaryaner finns det ett oslagbart tidsmått: presidentens motto. Nytt motto - nytt år. Med en klockas precision tickar mottona för organisationens nya inriktning årligen fram. Just nu: Visa vägen!

Så var det också i Hyresgästföreningen. Nytt år – nya satsningar och nya deviser. För att inte tala om reklamens slagordsmässiga säljbudskap, till exempel KappAhls berömda Sister Sledge-låt: We are family! Idag hävdar samma firma (mindre säljande förstås): You look great!

Tidigt får vi lära oss värdet av goda motton: Var redo! Alltid redo! Så ska ett riktigt motto vara. Kort och kärnfullt. Lätt att säga - värt att minnas. Alla i min generation citerade scouterna. Juniorgruppen jag tillhörde fick stå på rad och unisont säga: Se Uppåt! Lyft upp! Vi barn förstod aldrig det där. Vi prövade och det fungerade inte. Det går bara inte att lyfta upp när man inte ser vad man gör. Så i praktiken var mottot felriktat. Men formuleringen var en poetisk juvel i jämförelse med det motto miniorgruppen hade: Gott gry!

Ett motto är inget slagord. Slagord hamrar in sitt budskap, det hörs ju redan när man säger ordet. Ett slagord ska klara att skanderas på gator och torg eller stå på valaffischer. Ett motto behöver inte vara lika slutgiltigt enkelspårigt. Men visst ska det vara fängslande och anslående. Ett motto skall kunna memoreras utan ansträngning. Det skall helst vara allmängiltigt och användbart i andra samanhang. På bröllop och födelsedagsfester ska man kunna citera och säga: Oväntat intensivt (Gevalia), Det händer nu (SvD) eller Move your mind (Saab).

Andra bloggar om: Reklam, Motto, Slagord, Rotary, Hyresgäströrelsen, Saab, Volvo, Gevalia, Scouter, Majblomman

Då förlät Du mig...
Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.

Andra bloggar om: Under, Syndernas förlåtelse, Förlåtelse, Befrielse, Synd, Skuld

Under , mirakel och förnuft
Hur kan man se på att några tvivlar och förnekar mirakler och att andra helhjärtat tror på under? Olika uppfattningar kan existera sida vid sida och ändå hålla sig innanför den kristna trons råmärken.

Kyrkan och de kristna möter uppenbarelsens centrum - Jesus Kristus – på ett särskilt sätt i Bibeln. Bibeln är läromedel, en källa till kunskap och den urkund vår tro växer fram ur. Men vi som läser ger texter, och därur framvuxna trossatser, olika valör. Somligt är centralt och annat mindre betydelsefullt även i Bibeln. Det hävdade redan Irenaeus, en gammal sk kyrkofader. Som predikanten i Olaus Petri i Örebro en gång påpekade – ingen sliter väl ut sitt öga för att det har sett något förgripligt. Allt tillämpas inte, omsätts inte i handling, vilket är tur. Vi använder tolkningsnycklar för att låsa upp och förstå Bibeln och tron. Kristus är tolkningsnyckel (hos Luther) och kärleken till Gud och medmänniska (hos Augustinus).

Tron är och måste vara erfarenhetsbaserad. Saulus upplevelse på vägen till Damaskus ändrade helt hans övertygelse. Han blev Paulus. Lärjungarnas förvandling efter mötet med den uppståndne brukar också användas som exempel på att vi arbetar in vår erfarenhet i tron. Det öppnar också för att vår tids erfarenheter behöver utrymme i trostolkningen.

Även inarbetandet av det vi för övrigt vet hör hemma i tros- och bibeltolkning. I fornkyrkan var Origenes i färd med att harmonisera vetande och tro därför att Bibeln inte ansågs lära ut något som var falskt eller stred mot kunskap och vetande. Redan då sökte man, likt ärkebiskop Hammar, efter djupare liggande syftningar och kunde till exempel använda sig av allegoriska utläggningar. Viljan att få tro och vetande att samsas är urgammal i kyrkan. Per Beskow diskuterade nyligen katolska kyrkans syn den 7/5 i Svenska Dagbladet. Han skriver:Enligt katolsk syn är vi människor utrustade med förnuft och fri vilja. Därför kan kyrkan föra dialog inte bara med andra kristna utan också med människor av helt andra övertygelser. Katolska kyrkan ser ingen motsats mellan tro och förnuft, mellan teologi och vetenskap. Det finns ingen rädsla inför vetenskapens upptäckter.

Hur var det då med undren? Bejakar man andeutdrivningen enbart som den står i en enstaka text utsätter man sig för fara. Man riskerar att begränsa Jesu bot till det Bibeln nämner, det handlar till exempel om demonbesättelse, fallandesjuka eller spetälska. Ju fler sjukdomar vi upptäcker desto mer skulle vi krympa trons relevans. Hiv och Aids, malaria, depression, psykos eller cancersjukdomar står det ju inget om.

Om tron ska betyda något för människor som drabbas, det mesta finns inte i Nya testamentets världsbild, så krävs öppenhet i tolkning och tillämpning. Hoppet att få Guds bistånd och stöd i sin utsatthet kan vi inte lättvindigt beröva människor, särskilt inte vi som ska vara präster och det heliga Gudsordets tjänare. Dessutom: Hopp och tro behövs även i läkeprocesser.

Är det då ett under att en sjuk blir frisk? För mig beror det bland annat på om man vill se händelsen med sina medicinska och vetenskapliga ögon eller med trons. Även det som kan förklaras och förstås kan samtidigt vara ett under! Hör bara med de föräldrar som nyligen fått barn. Tro och förnuft måste ständigt samspela och stå i dialog. Att göra dem till varandras motsats är inte förenligt med min och min kyrkas tro, om jag så får säga...

Andra bloggar om: Mirakel, Under, Irenaeus, Origenes, Luther, Per Beskow, Olaus Petri, Örebro, Förnuft, Hiv, AIDS, Vetenskap, Svenska Dagbladet

Tvivlande präst och tro

Fader Jonatan heter en av de mer populära bloggarna - en ung präst i Trångsund. Han skriver om sin brist på tro på mirakel. Ja brist, han tror helt enkelt inte på dem. Det fick mig att kommentera hans blogg på följande sätt: Även med en historisk-kritisk bibelsyn kan man tro på under. Mirakler låter mer magiskt. Men naturligtvis ska kristna inte säga nej till, utan ta emot, det livets överflöd som ibland kan komma någon till del som obegripligt tillfrisknande, kraft i outhärdliga motgångar, livslust i svår kris - sådant som Jesus gjorde med människor. Tron på under behöver, tvärt emot vad Du Jonatan tycks mena, utökas betydligt - inte begränsas.

För med fundamentalistens konsekvenssyn borde undret egentligen bli begränsat till spetälska, andebesatta, blodsjuka, blinda och möjligen några till. Och så tänker inte många i kyrkan. Guds under med oss är betydligt större och mer omfattande! Utan att värdera en kollegas tro kan man säga att tron inte bara är hans. Tala om privatisering om det enda intressanta blir vad den enskilde prästen eller personen tycker. Kyrkans tro är det som skall bära Guds folk och församling, eller hur...!

Han svarade prompt:

Hej Lars!

Tack för dina synpunkter.

Jodå, man kan säkert förena en historisk-kritisk bibelsyn med något slags undertro – det beror väl också på hur man definierar ”under” och ”mirakler”.
Och faktum är, att det du säger som ett argument MOT mig är precis det jag är ute efter: tron på under måste expandera. Blödande ikoner, svävande munkar, folk som i extas slänger sina kryckor, foton på luddiga ljus som påstås vara jungfru Maria, mystiska brev som plötsligt levererar en massa pengar – det är inte ”underverk” eller ”tecken” från Gud: det är inte riktiga ”under” utan utslag av magi, vidskepelse, övertro, hysteri och bedrägeri. Jag tycker personligen att det är genant hur kristna över hela världen – kanske inte så många i vårt land – framhäver den här magin och vidskepelsen som något slags Gudsbevis och jag blir beklämd när jag hör eller läser om dessa kvackare som i Guds namn lurar av folk deras pengar i utbyte mot påstådd helbrägdagörelse.

När en människa blir hel inombords kan hennes kropp också läka; jag är mer än väl bekant med psykosomatik. Perspektivet måste vidgas: det finns ett samband mellan helhet och helande – men inte så som det traditionellt förståtts som ”övernaturlig kraft” som nedkallas från en extern kraftkälla med bön genom ett religiöst medium (en präst/pastor, mirakelgörare, helig relik eller dylikt). Bönen kan ha sin roll i ett sådant helande, men det är faktiskt inte ”mirakulöst” eller ”övernaturligt” och det bevisar inga dogmer eller uppenbarade sanningar – även en Vodoo-doktor kan ju uppenbarligen prestera helande.

Jag har ju själv upplevt ett fullständigt oväntat ”överfall av glädje” (jfr C.S Lewis) i en svår livskris: jag gick och blev kristen på kuppen! När människor på botten av sig själva hittar Gud och där finner helhet och kanske rentav helande, när någon i mörkret plötsligt hittar ljuset från Kristus och livet vänder – visst kan jag kalla det under, eller rent av mirakel. Men det är något annat än de futtigheter som presenteras som mirakel av frifräsande karismatiker. Det är inget ”övernaturligt” med svepeduken i Turin, de blödande Madonnabilderna, Januarius blod, Pingstkyrkornas tungotal och profetior eller visionerna i Medjugorje. I bästa fall är de människor som tror på dessa mirakel välmenande – men det är synnerligen mänskliga fenomen (i vissa fall rent bedrägeri, i andra fall mytomani, i en del fall missförstånd eller synnerligen fantasifulla övertolkningar osv, osv) som ligger bakom dem. Att påstå att de är något slags bevis för Guds makt och den kristna trons sanning är i vilket fall dumheter.

Nu har jag inte skrivit något om de bibliska miraklen ännu – jag slipar fortfarande på tankegångarna där… Men Bibeln är proppfull av ”mirakler” av det slag som är vanligt förekommande idag. Jag ser inga skäl att tro att dessa mirakler skulle ha varit ”verkliga” medan bluffmakeriet och vidskepligheterna idag är ”falska”. Sedan finns det en del ”häftigare” mirakler i Bibeln som inte har särskilt många paralleller till händelser i vår tid... Jag ska som sagt återvända till det. Hur som haver ser jag sådana tuffa saker som att ett lik blev levande när det slängdes ner i profeten Elias grav eller att Guds ängel steg ner och dräpte hundratusentals assyrier eller att Jesus fick ett par firrar och bröd att räcka till flera tusen människor att äta som icke-historiska händelser. Dessa ting har inte skett. Berättelserna är fyllda av symboliska djup – ”tecken”, om man så vill: men det är symbolerna och budskapet som har format berättelserna.

Bra! F. Jonatan tar saken på allvar - även om han inte förmår tro på det som går utöver sådant vi kan mäta, väga och ta på. Tråkigt och inskränkt. Världen är långt större än våra rationella idéer. Och mycket mer otroligt sker än vi kan förklara. Det är kyrkans tro! Även om enskilda präster tvivlar mer än nödvändigt.

Däremot vill inte jag hänga upp min tro på utfästelser om under och mirakler. Skulle de utebli när vi önskar dem har vi egentligen avbeställt tron. Så kan man inte utelämna tron till rationalitetens godtycke. Vi förfogar nämligen inte över Gud och Guds verk med och bland oss människor.

Vill vi inte veta av det Gud gör slipper vi. Men varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld? Så mycket gott, så stor nåd finns beredd!

Diskussionen går vidare...

Andra bloggar om: Fader Jonatan, Tvivel, Tro, Bibeln, Under, Mirakler

Kandelabrarna har tänts

Det snörvlas och nyses i alla hörn. Röda ögon och tårar. Hosta och nästäppa. Det är som mitt i vintern med förkylningar och allt. Allmänna möten kan hållas, men vatten går det åt för att lindra. Och inhalatorerna pustar och susar milt.

Trots att regnet föll höll allergierna i sig. Men utanför fönstret har idag Kastanjerna slagit ut i blom. Imorgon bjuder grannen dagen till ära på "kastanjekaffe". Stolta blommor. Trädens ljusbärare, vårens kandelabrar har tänts. Vad ska man göra? Lida och njuta…?

Andra bloggar om: Allergi, Kastanj, Inhalator, Vår

Vård av kyrkor kostar på

Svenska kyrkan har åren 2002 - 2006 betalat ut 558 miljoner kronor i kyrkoantikvarisk ersättning. Av dessa har 77 miljoner kronor gått till skadeförebyggande åtgärder. Det framgår av den årliga rapport som lämnats till regeringen... Ersättningen har täckt 48 procent av kostnaderna för de arbeten som utförts - resten finansierar församlingarna själva. Så skrev kyrkan i ett pressmeddelande i början av april.

Och man berättade också att 52 miljoner kronor har gått till stöld- och brandförebyggande åtgärder, 7 miljoner kronor till förbättrad förvaring av kyrkliga inventarier, 5 miljoner kronor till säkrare elinstallationer, 9 miljoner kronor till förbättrade värmesystem och till övriga åtgärder 4 miljoner kronor.

Karlstads och Skara stift hade satsat mest – 13,2 respektive 14,7 miljoner kronor. Det kostar på att vara kyrka. Tur att det finns stöd för att bevara kyrkan ,åtminstone som kulturarv! Att kyrkan sedan inte är museal och något mycket mer än ett arv från det förflutna, vet alla som vågar sig innaför portarna.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Kulturarv, Kyrkoantikvarisk ersättning, Statsstöd, Kyrkor

Stöd för ateistiska humanister

Humanisterna får 400 000 kronor till stöd för sitt ungdomsarbete. Tidningen Dagen uppmärksammar att det är första gången de får ett sådant stöd. Att de behöver bidragen tvivlar jag inte på. Kämpande ateister har naturligtvis rätt till samma stöd som alla andra. Vår rätt är deras! Men det aktualiserar en fråga som nästan ingen vågar andas om. Tänk om Svenska kyrkan, numera en fri kyrka, började ta i anspråk de stödformer som finns i vårt samhälle.

Bara i den församling där jag arbetar i Örebro satsar vi själva mer på kyrkomusiken än det stöd humanisterna nu får. Därtill har vi tre musiker anställda. En betydande kulturinsats måste man i all blygsamhet tillstå.

Fri är kyrkan. Visst, det finns en lag som reglerar dess uppbyggnad och struktur – men som organisation bekostar den sig själv. Det finns ett omfattande stöd till kulturhistoriska byggnader dvs kyrkor. Den kyrkoantikvariska ersättningen uppgår i år till 300 miljoner kronor. Det är statens sätt att visa att kyrkan förvaltar ett gemensamt kulturarv som är så kostsamt att extra medel behövs. Och stöd får kyrkan alltså på vissa områden.

Det vi sällan andas om är att kyrkan knappast får något stöd alls för sin kultur- och musikverksamhet. Utredningen om kyrkomusikens ställning som en del av det offentliga musiklivet i Sverige kom 2003. Den visar på den enorma bredd kyrkans musikliv har. Kyrkan är en av de största kulturinstitutionerna i landet – men finansierar det mesta själv! Statens kulturråd gav i sitt remissvar synpunkter på att kyrkans musikverksamhet naturligtvis ska räknas bland dem som borde få stöd. Skulle kyrkan börja begära en rättmätig del av kommunala stöd skulle delar av det lokala organisations- och kulturstödet hamna i svår kris. Annat musikliv skulle hotas och det kan ju inte kyrkan gärna medverka till... På detta tänkte jag när jag läste om stödet till humanisternas ungdomsarbete.

Andra bloggar om: Humanister, Ateister, Kyrkoantikvarisk ersättning, Svenska kyrkan, Statens kulturråd, Örebro, Kyrkomusik, Kulturstöd

Talet om mångfald döljer ensidighet

Äntligen tog Fredrik Lindström bladet från munnen. I aftonens kulturnyheter i SVT betygsatte han regeringens beslut att inte fastställa svenskan som officiellt språk. - Mesig politisk korrekthet. Huvudlöst, sa han till Kulturnyheternas reporter. Hela intervjun finns på SVT:s hemsida. Den skulle många behöva se och diskutera. Enligt min mening drabbar den förra och den nuvarande regeringen.

Det är klart att svenskan som offentligt språk ska lagskyddas. Likaså menar jag att tankarna på en kulturkanon är nödvändiga och goda. Folkpartisten Cecilia Wikström önskade en sådan för Sverige. Bara man inte tror att all sanning därmed är fastställd. Men behovet att lyfta fram några av de bästa exemplen i vår litteratur är stort, oändligt stort. Hit hör även stödet till spridning av svensk litteratur i utlandet. Det är ett fattigdomsbevis att inte vilja ge den svenska litteraturen möjligheter att nå lite större spridning. I vårt lilla hörn av världen skrivs fortfarande böcker av bestående värde. Att hjälpa till med spridningen är att hålla emot den amerikanska flodvåg av böcker som hotar att dränka världen med sitt,

Seriernas värld, hur trevlig den än är, kan inte ersätta god litteratur. Det ytliga och kolorerade i veckopress och det vi förr kallade kiosklitteratur måste få motbilder. De rörliga bilderna behöver leva i vår fantasi loch inte bara på filmdukar och i hemmens multimediaboxar.

Lindström uppmanade också landets invandrare att ifrågasätta snacket om mångkultur och mångfald. Han menar att talet om mångfald gör hela integreringsprocessen och invandrarna överhuvudtaget skada och är till ingen nytta alls.

Äntligen kan vi diskutera mångfaldsbegreppet med draghjälp av en person som charmat alla med sina språkprogram i televisionen. Huvudet på spiken!

Ni som läser detta – har ni tänkt på att de som flitigast talar om mångfald och vill hävda det mångkulturella inte så sällan är de som minst vill ta hänsyn till olika meningar och åsikter. De driver gärna den rätta åsikten och meningen i många av samtidens omdiskuterade etiska och politiska frågor. Borta är mångfalden, försvunnen toleransen och hänsynstagandet. Mångfald används för att flörta med de många religiösa och kulturella grupper som man aldrig tänkt ta någon särskild hänsyn till – eftersom man avskyr, ja till och med tar avstånd från, de värderingar och idéer de förfäktar.

Stora invandrargrupper för fram och försvarar religionens plats och betydelse i motsats till mångfaldsivrarna som helst ser religionen enbart som något privat. Den ska marginaliseras och förvisas från den offentliga arenan. Traditionell syn på familj och släkt ska helst inte finnas på den allmänna arenan – där innebör mångfalden enbart ett accepterande av allt som är nytt och bryter med gamla och nedärvda föreställningar.

Mångfalden blir ensidig. Sedan kan man tycka vad man vill om traditioner och religioner. Men den som hävdar mångfald får stå ut med att religioner och olika kulturer bär med sig egna uppfattningar, mönster och riter. Var gränserna skall gå, för sådana ska vi självfallet ha, måste vi diskutera tillsammans. Samtalet och gränsdragningarna ska ske så att de många rösterna ges utrymme och får höras!!!
Andra bloggar om: Mångfald, Kulturkanon, Invandrare, Kulturnyheterna, Fredrik Lindström, Cecilia Wikström, Integration, Mångkultur, Litteraturstöd Religion

Havererad filmkarriär

Karriären som filmstjärna var kort men framgångsrik. Regissören och filmmakaren Per Söderberg bad mig tidigt kreera en framträdande roll i en film. Det lyckades. Främlingar säger fortfarande: Dig har jag sett på film. Då njuter jag.

Du får spela präst, sa Per till mig som tyckte prästrollen utanför vita duken var krånglig nog. Men med skaparlust, iförd prästkrage och nystickad fårtröja mötte jag konfirmandklassen. Jag instruerades att först kommentera en ouppslagen bibel och därefter svara på konfirmandens fråga om Gud och det onda.

Efter första tagningen tog regissören mig i upptuktelse. Så där kan du väl inte svara som präst, sa han irriterat. Jag hade låtit frågan vara också min. Fastän sant blev det underkänt. Tagning två tvingade mig att gräva djupare i min egen övertygelse. Det ondas verklighet är svår att förstå. Ändå tror jag att Gud väljer sida med oss när vi kämpar och strider med det onda. Så det sa jag och fick med tvekan godkänt.

Filmad idag hade andra fått spela prästen. Kanske kollegan som under konfirmationsläsningen ville påminna konfirmanderna om skapelsen? Hon läste pedagogiskt med förväntan att konfirmanderna skulle fylla i svaret.

Och Gud skapade människan till... Inget svar.
Och Gud skapade människan till sin... Inget svar.
För tredje gången vädjade hon: Och Gud skapade människan till sin...
Då svarar äntligen en konfirmand: Till sin förvåning?

Regissörens skapande i klippbordet tog tid. Drömmar om Hollywood hann uppges. När Konfirmationspresenten som filmen hette väl var färdig gladde den både föräldrar och konfirmander. Den handlar om besvikelse och förtroende och om vuxnas trevande tro.

Filmare kan skapa sin egen värld. Processionen tågar faktiskt ena året in genom Almby kyrkport i Örebro för att flera år tidigare närma sig altaret i stiftsgården Stjärnholms kyrka utanför Oxelösund för sin konfirmation. Det hisnar!

Andra bloggar om: Konfirmation, Undervisning, Präst, Film, Almby, Stjärnholm, Filmare, Gud, Det Onda

Idag fyller någon år...


















HYLLNINGSSÅNG
mel: Beethovens 9:a
Festen börjar här på jorden
vi skall öppna mötas nu
Tala ödmjukt vänskapsorden
minnas åren, jag och du
Tänka tankar, göra planer
för den framtid som är vår
Sjunga, dansa, hurra, spela
Upp till himlen glädjen når!
text:lars b stenström



Andra bloggar om: Födelsedag, Hyllning, Beethoven

Blåsorkester i bröstfickan

Först sjöng en tjej i någons ficka, en lång utdragen och lite sorgsen melodi. Vi som satt runt omkring drabbades av stort vemod. Inte för att hon sjöng, det var mest irriterande. Vemod över att han i vars ficka hon sjöng var helt oförmögen att höra hennes underbara och störande röst. Åldersrelaterade problem med hörseln var förklaringen.

Det dröjde inte länge förrän en blåsorkester drog igång i en bröstficka. Vi som satt runtomkring fick skrämselhicka. Sen sa någon: snacka om blåsljud. Bara några minuter senare bånglade några kyrkklockor dovt och uppfordrande i en svart handväska. Vi som satt i närheten log försmädligt. Det var budgetsammanträde. I en församling. I Svenska kyrkan. Och sammanringningen var avklarad.

Andra bloggar om: Mobiltelefoner, Ringsignaler, Blåsorkester, Kyrkklockor, Svenska kyrkan, Sammanträde

Psalm 175:1 har något på hjärtat

Den signade dag som vi nu här ser från himmelen ned till oss komma

Tänk att av nåd få ta emot just den här nya dagen, där timmar och minuter
bär stråk av helighet, där tiden själv hyser välsignelse i fållen

den lyser så blid med allt klarare sken, oss alla till glädje och fromma

Dagen är inte bara en kuliss mot vilken vi spelar våra roller, en temporal bakgrund,
utan den nya dagen bär själv genom sitt ljus mening och syfte

Må Herren den högste oss alla i dag för synder och sorger bevara.

Denna dag har riktning mot det goda, den som vågar tro så hoppas på Guds beskydd och omsorger.

Andra bloggar om: Psalm, Ny dag, Timmar, Herren, Ljus, Himmelen

Urkunder fastnar i receptionen

Hotellkedjan Scandic som skryter med sitt sunda förnuft har hamnat i rävsaxen. På ena kanten jublar ateister och humanister och på andra sidan mullrar kyrkor. Kritiken mot porren i Hotellkedjornas televisionsapparater har varit på tapeten förr. Nu kom bibelkonfiskation som ett snyggt upplägg. Bara för pigga biskopar och kyrkor att smasha in. Bloggaren Brygubben har beskrivit reaktionen i Härnösand. Den som bråkar med Bibeln riskerar att kristna urkunder (som Härnösands stift) stannar i receptionen. Och bokar av!

Bojkottvapnet är förstås tveeggat. Slutar man boka hotellrum för att de flyttat på Biblarna kanske gudstjänsterna bojkottas för att man någon gång nämner orden synd och skuld. Glömde att det nog är det som redan sker. Tänkte inte på det...

Scandic värjer sig. Fler religiösa urkunder ska finnas i receptionen. En läsare ska inte behöva avslöja sig som religiöst intresserad. Nåväl, den som på sitt hotellrum vill läsa Bibeln ska inte behöva anmäla sig. Om porrintresserade måste göra det är deras angelägenhet och jag tvivlar på att det är något man offentligt vill protestera mot.

Koranen, som Scandic numera hastigt erbjudit, bör visst finnas. Men så även religiösa urkunder som Mormons bok och Bhagavadgita. Varför inte Rigveda och Torah? Och tänk om religionshistoriska föreningen tar in på hotellet och så kan man inte plocka fram den poetiska Eddan och Snorres Edda! Kulturskymning! Mångfaldsavvikelse!

Nej, sunt förnuft och bondförstånd talar för att låta Gideoniterna fortsätta donera sina Biblar. Och bara för att Bibeln finns på rummet behöver man inte läsa den. Men man kan, om man vill.

Andra bloggar om: Scandic, Hotell, Religiös text, Urkunder, Bhagavadgita, Bibeln, Eddan, Koranen, Gideoniterna, Porr...

Ska tanden dras ut med en gång?

Den som har tandvärk vill nog inte få detta kort. Särskilt inte med den vers som avsändaren så vänligt präntat:

Må sällhet och behag
ditt lif uppfylla
och lyckans sol förgylla
båd namns och lefnadsdag!

Gossen i sjömanskostym, blå naturligtvis, är i färd att hjälpa flickan, i sött rosa, med tandutdragning. Hon har trots sin värk varit försjunken i en bok. Han ska vara praktisk och verksam i en tekniskt avancerad övning. Här i färd att sätta fart med den grövsta av tänger. Hämtad i stallet kan man förmoda.

Så ung och redan utrustad med flaska i fickan... Vinbärssaft gissar jag och tror inte att den innehåller fransk saft, det vi kallar rödvin. När han sträcker fram sin tång tvekar flickan. Vi ser det på gesten. Hon har lagt handen över det värmande bandaget, just på det ställe där tanden sitter. Vågar jag, undrar hon. Och gör hon det är hon tokig.

Han lätt framåtlutad, på gång att genomföra utdragning utan bedövning. Men tången är så grotesk att den aldrig får plats i en barnamun - den drar man ut hästskosöm med. Man finner ett sadistiskt drag i pojkens framstöt. Varför denna obalans, det oproportionerliga verktyget. Ska det signalera hur förfärlig värken är, att tandvärk förvandlar människan, liten eller stor gör detsamma, till någon helt desperat och vanmäktig...

Men det är förstås en lek. Doktorsleken handlar här om tandläkare och patient. De leker att tanden dras ut och sedan hittar de väl på något annat. Dricker saft och ägnar sig åt stillsam högläsning, såsom barn pläga?

Föreställer vykortet månne barn som härmar vuxenvärlden och övar sina roller. Mannen som ska arbeta och försörja sin hustru. Som mönstret var förr, är bäst att påpeka. En slags patriarkatnormalitet om man så vill. Men riktigt förnöjsam är flickan inte. Hon kanske tänker: vad vill han, den där idioten? Det här tar jag hand om själv. Har han fel glas i glasögonen?

Situationen kan vara hämtad från en mardröm. Vem vill ha en ivrig gosse i sjömanskostym som tandläkare? En do-gooder utan omdöme. Man förstår att tandläkarskräck kan börja på detta sätt.

Med hjärtlig lyckönskan på namnsdagen. Idag gratuleras Valborg.

Andra bloggar om: Valborg, Namnsdag, Tandläkare, Vykort

Pojkar behövas och flickor behövas - men hur då?

Oj så dessa sånger här nedan sjöngs på läger. Flitigt och hurtigt, raskt och ivrigt stämdes dessa sånger upp vid åtskilliga ungdomssamlingar inom frikyrkan. När då, kan man undra? Jo, det hände under decennierna före och under mitten av 1900-talet. Kanske kastar det nytt ljus över hur könsrollerna befästes? Möjligen kan det förklara ett och annat?

Sångerna har Nr 245 och 247 i sångboken Ungdomssånger utgiven av Missionsförbundets förlag,
Nya Bokförlags Aktiebolaget, Ernst Westerbergs Förlags AB och Örebro Missionsförenings Förlag

Pojkar behövas med muskler av stål,

Pojkar vars duglighet mödorna tål,

Pojkar som blicka mot eviga mål,

Spänstiga pojkar.

Pojkar behövas att vara till hands,

Pojkar som sköta sin syssla med glans,

Pojkar med ödmjukhet, lydnad och sans,

Villiga pojkar.

Pojkar med ungdomens liv i sin barm,

Kärlek i hjärta och styrka i arm,

Pojkar som kunna en värld hålla varm,

Trofasta pojkar.

Gösta Thörne, 1925

Flickor behövas i ungdomens led,

Flickor som alltid med lust äro med,

Främst uti striden för sanning och fred,

Hurtiga flickor.

Flickor behövas att vara till hands,

Flickor som sköta sin syssla med glans,

Flickor med ödmjukhet, lydnad och sans,

Villiga flickor.

Flickor med ungdomens tro i sin barm,

Reda att möta allt orent med harm,

Flickor som kunna en värld hålla varm,

Trofasta flickor.

B.G. Wilander (efter tidigare motiv), 1935

Oj så dessa sånger sjöngs på läger. Flitigt och hurtigt, raskt och ivrigt stämdes dessa sånger upp vid åtskilliga ungdomssamlingar i frikyrkan. Det hände under decennierna före och under mitten av 1900-talet. Kanske det kan kasta nytt ljus över hur könsrollerna befästes. Möjligen kan det förklara ett och annat?

Sångerna Nr 245 och 247 ur sångboken Ungdomssånger utgiven av Missionsförbundets förlag,
Nya Bokförlags Aktiebolaget, Ernst Westerbergs Förlags AB och Örebro Missionsförenings Förlag

Andra bloggar om: Flickor, Pojkar, Könsroller,Tro, Frikyrkan, Ungdom

Lev livet på den heliga vägen
Predikan i Örebro Nikolai 4:e sönd i Påsktiden
Text: Johannes 14: 1-14

Glöm inte bort att vattna blommorna!
Och på fredag bör du plocka undan och dammsuga.
Det ser för bedrövligt ut annars. Försök att få tid
att hälsa på moster på lördag. Du vet hur glad hon blir…

Alla har någon gång fått en muntlig lista.
Det här måste Du ordna och fixa med.
Uppdragsgivare var en förälder eller någon
man delar liv, hus och hem med.
Listan kom när man skulle vara ifrån varandra
och uppdragsgivaren inte själv kunde ta hand om allt.

Precis så gör Jesus. Han ger lärjungarna instruktioner.
Vad de ska tänka på, hur de skall göra och vara.
Jesu muntliga lista, hans förhållningsorder,
förbereder dem inför avskedet från honom.
Samtalet i Johannes 14 kapitel blir en bekräftelse
på ett förestående uppbrott, något avgörande skulle ske
och Jesus kunde inte längre vara tillsammans med dem

Var nu inte oroliga! Känn ingen oro! Han talar lugn.
Tro på Gud och tro på mig, säger han. Och det betyder
egentligen: tvivla nu inte när jag är borta, utan tro.
Håll fast vid tron!

Jesus försäkrar att han inte blir borta för alltid.
Nästan som den avskedshälsning vi ger varandra:
Jag är snart tillbaka! Jesus säger jag: skall komma tillbaka
och hämta Er till mig för att också ni ska vara där jag är.
Han går bort för att bereda plats och rum.
Himmelska rum. I min faders hus finns många rum.
Där finns plats för oss, plats att mötas och umgås.
Där kan vi känna oss hemma, vi får vara tillsammans.

Han bekräftar: Gemenskapen vi har bryts inte
även om vi är ifrån varandra
Den håller ända fram, tills jag kommer och hämtar Er.
Vänta, håll ut. Det blir inte så förfärligt.
Och här är vi i Nikolaikyrkan idag, som lärjungar,
vi väntar fortfarande. Och vi håller fast vid tron!

Så börjar Jesus tala om vägen. De tröga lärjungarna
Tomas och Fillippos förstår inte, vill kanske inte
ta in vad Jesus säger. De drar ut på ögonblicket
Ganska likt våra protester när någon reser
Vi stretar emot och försöker hålla personen kvar:
Varför måste Du åka, kan du inte stanna ett tag till?
Jag förstår inte vad den där konferensen ska vara bra för…

Och Jesus förklarar tålmodigt. Han borde ha varit
trött på allt oförstånd, oförmågan att inse
det han hela sin verksamma tid försökt visa
Jag är vägen, säger han och tillägger, sanningen och livet.

För det judiska folket, vandringsfolket,
var vägen något Gud ledde sitt folk på.
Vägen gick från förtryck och fångenskap,
Alla, alla kom ihåg Guds mönster
hur han ledde folket bort från olycka och svårigheter
Och de tänker genast på uttåget ur Egypten
på vägen till det förlovade landet.
De tidiga kristna var vägens folk
de kallad sitt levnadssätt för Vägen
Jesus förnyar de åter de gamla bilderna.
Hur kan han göra anspråk på att
vara den väg där Gud leder sitt folk
från synd, förtryck till det förlovade landet?

Avslöjandet, som för samtiden var hädiskt,
blasfemiskt, var att Jesus och Gud
står varandra så nära att de blir en och densamma
Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger han
Vilket anspråk på att vara förmedlaren, Vägen

Just i dessa ord vilar kristendomens övertygelse
om att den är unik, har en uppenbarelse utöver andras
en förståelse, ett anspråk på exklusivitet
Som kristna ser vi olika på detta anspråk
Somliga menar att det förhindrar religionsdialog
Andra av oss tror att Gud kan ha
visat fler flikar av sin mantel

Idag visar Jesus, gudamänniskan
sina stora anspråk
han ger oss människan helt och fullt
Han ger oss också Gudskunskapen
avslöjar Guds egenskaper för oss
Gud, upphöjd och helig, blir fattbar i Jesus
Jesus, sann människa och sann Gud

Jesus är förebrående: har Ni inte förstått det här?
Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader
Ni har ju redan sett honom, är hans suck till lärjungarna
Och Fillippos som ber: Visa oss Fadern…
han vet naturligtvis att man inte kan se Gud
seendet är en inre kunskap, ett seende med trons ögon

Den som har mött Margareta Winberg mötte på ett sätt Sverige
en ambassadör representerar och symboliserar landet, helheten
På samma sätt möter människor kyrkan när de möter oss
och om vi får nåden, kan de rent av möta Kristus i oss
eller vi Kristus i medmänniskan, i hennes utsatthet och nöd

Många vägar finns det, vägen står för en sträcka
man måste vandra eller saker man måste genomföra
för att nå sitt mål
Vägen en konkret vägsträcka man måste tillryggalägga
lägga bakom sig
Vägen ut, ett behandlingshem för drogmissbrukare
Till och med genom kyrkan här går en väg
– en helig väg, Via Sacra
Från synden och världen i Väster
går vägen in i kyrkan genom dopet
på väg till mötesplatsen där det himmelska
vid triumfbågen och altaret alltmer tar över
Där i öster stiger solen upp och Kristus domaren (se kyrkans fönster)
kommer tillbaka för att hämta oss till sig

Processionen vandrar den heliga väg
representerande Guds folk på vandring
som pilgrimer följer de/vi Kristus
och när Gudstjänsten är slut
följer församlingen Kristus ut i världen
Det är alltså ingen tillfällighet
att man här i Nikolaikyrkan
eller i Olaus Petri sitter
på led som en marschkolonn
redo för uppbrott

Vi följer Kristus ut i världen
för att utrustade genom evangeliet och undervisning
stärkta och styrkta av nattvardens resekost
fortsätta vandringen i världen
För sin inre syn ser den kristne sitt eget liv
den via sacra som gudstjänsten illustrerade
en helig väg från synd och död
till det himmelska målet,
Vi ordnar med blommor och städning inför en resa
Jesus manar sina lärjungar att inte bli oroliga
Håll ut, stå fasta i tron. Jag kommer tillbaka
Jag är vägen, sanningen och livet
Du går inte ensam, den heliga vägen

Jag liknade nålen i en kompass
som orienteringslöparen
bär genom skogen med bultande hjärta
Ur Hemåt av T Tranströmer

Andra bloggar om: Johannesevangeliet, Jesus, Tomas, Tro, Synd, Procession,Margareta Winberg , Tranströmer, Via Sacra

Domen över inloggning

Folkpartiets dataintrång har nu fått sitt rättsliga efterspel. Henrik Brors skriver i DN att ”för det krisdrabbade folkpartiet innebär domen nu en stor lättnad. Tingsrätten ger partiledningen ett slags frisedel från anklagelserna om att ha varit inblandad i dataintrånget.”

Folkpartiet kan nu försöka lägga hela händelsen bakom sig. Att det känns angeläget begriper alla. Affären och de moraliska felstegen kostade Folkpartiet långt mer än de smakade. Och man fick också betala ett högt pris genom rejäla ommöbleringar på partiexpeditionen och nu även i partiledningen. Och genom domen bekräftas att något verkligen var fel.

Ett politiskt parti behöver säkert hålla bra uppsikt över vad en stor och stark motståndare gör. Vilka metoder man kan använda har säkert folkpartiet diskuterat länge nu. Ingen tror samtidigt att ett parti kan hålla uppsikt över varenda medarbetares göranden och låtanden. Därför blir det extra betydelsefullt vilken anda som råder, vilka normer man tillämpar i sitt dagliga arbete.

Det enklaste är att förfasa sig över det som skedde. Svårare och mera väsentligt är att tänka över sin egen hållning. Vilka regler är jag beredd att göra undantag från för att vinna fördelar för mig eller det sammanhang där jag verkar? Och när det är oklart vad som är rätt och riktigt – hur gör jag då? Gropen folkpartisterna och reportern föll i ligger inte långt borta från någon enda av oss.

Andra bloggar om: Dataintrång, Folkpartiet, Tingsrättens dom, Dagens Nyheter, Henrik Brors

Strunt i Aftonbladet

Aftonbladet örfilar inte sällan upp människor. När tidningens reporter Staffan Lindberg behandlar Lars Danielsson dyker denna sjuka upp. Danielsson har sedan Tsunamin fått bära hundhuvudet för brister i den svenska beredskapen inför katastrofer som drabbar svenska medborgare utomlands.

Aftonbladets artikel beskriver Danielssons svårigheter att få nytt jobb inom diplomatin. Nio jobb har han sökt men inte fått. Hans vilja att få utöva sitt yrke, nu senast genom att söka posten som ambassadör i Thailand, blir I Aftonbladet till att ”nu håller även drömmarna om ett lyxliv i utlandet på att gå upp i rök”. Strunt! Uselt, Aftonbladet!

Andra bloggar om: Aftonbladet, Lars Danielsson, Tsunamin

Med stövlar som handtag på en skottkärra

När hösten blötte ner vårt vackra Högklint djupnade dofterna och mättnaden ökade. En underton av multnande löv och oplockad svamp hängde i luften. Markens allt dovare färger fick lyster där de upplystes av övermogna blad. Brunt och svart, rött och guld.

Höstbesöken på landet var äventyrliga på ett annat sätt än sommarvistelsen. Alla hemtama gömställen hade något främmande över sig, som om någon osynlig besökare använt dem. Gjort dem ovänliga och svagt hotfulla.

Bortom det rödmålade dasset låg vedboden. Snett bredvid låg den vilda och obrända högen av stockar, grenar, kvistar och löv. Ännu längre in i skogen, mitt på stigen, en djup grop. För de vuxna var denna grop inget viktigt. Sommartid en fördjupning att hoppa över. Nu hade höstgropen förvandlats till insjö. En liten insjö, en meter tvärs över och en halvmeter djup. Men ändå: ett minimalt innanhav. En skogstjärn med brunt klarvatten. Med en botten lövklädd och mjuk.

Vattenfylld lockade gropen på oss. Barkbåtar och pinnar skickade vi på farliga uppdrag, vådliga seglatser på väg mot främmande hamn. Krusningar och vågor, stormar och orkaner, allt kunde ordnas, inget var omöjligt.

Min storebror och jag hade fått följa med pappa till landet. Han skulle laga något som krånglat länge. När han jobbade gick vi på upptäcktsfärd för att se vad hösten hade ställt till med. Nu fanns i alla fall ingen grannens tax som kunde dyka upp bakom närmaste träd ilsket attackerande byxben och anklar. Inget skällande svart streck att fly undan. Det var tyst i skogen.

Gropen låg vattenfylld i väntan på vattenlek. Storebror Olle bar sin fina gröna jacka, tjock och varmfodrad, med stora slag och band om midjan. Han viftade undan mig som en senkommen mygga och ställde sig bredbent på gropkanten med stövlarna djupt nedkörda i backen. Här ska du få se vad jag kan, utropade den djärve brodern och kastade sig framstupa med armarna utsträckta.

Jag insåg direkt vad han skulle göra. han skulle spänna ut sig som ett tält, en grön himmel över insjön. Av himmelens fyra hörn hade två stövlar. Beundran sköt som en stöt genom mig. Det där skulle jag vilja kunna. Tänk att ha en så påhittig och modig storebror!

Livet brukade ordna sig för Olle. Han var en usel fotbollsspelare, men för det mesta kunde han fixa saker bättre än alla andra. Men något gick helt fel, beräkningarna stämde inte. Händerna gled undan. Som en meteor från rymden slog han ner i vattnet. Jag frös fast en bråkdel av en sekund, sedan instinkt och handling. Jag vräkte mig fram och greppade hans stövlar, en under varje arm. Heroiskt lyfte jag den iplumsade och fallne broderns ben och vrålade för allt jag var värd: Hjälp!!

Benen sprattlade hemskt. All min energi var inriktad på att hjälpa honom, upp ur gropen. Att det bubblade förskräckligt och att han inte fick upp huvudet över vattenytan nådde inte riktigt fram. Jag var helt fokuserad på att hjälpa min storebror undan katastrofen, så jag var upptagen.

Jag skrek igen och hade inte far kommit störtande hade jag nog dränkt min äldre bror i den där gropen. Pappa vräkte bort oss bägge i ett enda svep. Spottande och pipande, hostande och fräsande återvände storebror till fasta landet och livet. Han var alldeles för medtagen för att bråka med mig.

När han låg där som en slak och uppblött ormbunke klarnade min tanke, världen vacklade. Min resoluta insats hade gått förfärligt fel. Skräcken ilade genom kropp och sinne, alla kraft rann bort. Det var som om någon stängt av mig.

På hemresan i Ford Anglian, med en fuktig broder insvept pappas en gammal rutig arbetarskjorta vågade jag fråga Olle hur han mådde. Bra, sa han uttömmande och kliade sig i den spretiga rödblöta kalufsen.

Ska vi köra med mitt Märklin, frågade han. Då visste jag att ingen hämnd skulle komma. Jag var förlåten och skräckupplevelsen avklarad. Det kan vi väl, sa jag lagom avmätt för att inte avslöja hur roligt jag tyckte det skulle bli.

I åratal kunde vi skratta åt eländet. När jag tänker efter ser jag händelsen någonstans uppifrån. Jag står lika kavat som Olle med benen brett isär och med två stövlar som sticker ut under mina armar. Som handtagen på en skottkärra. Under vattnet skymtar en storebror som på inga villkors vis kommer loss eller över ytan. Vilken illustration till det goda människohjärtats vilja att göra gott men inte förmå. Nackens gångjärn knakar när jag böjer huvudet bakåt och vrålar: Hjälp! Så står jag staty i minnets förråd.

Oftast skrattar vi så vi kiknar. Så jagar vi bort skräcken över vad som kunde ha hänt. När storebror någon gång beter sig som översittare säger jag bara: ska vi leka skottkärra? Är hans kamrater med tiger han. Annars flinar han lite snett och inser att även små bröder vid enstaka tillfällen har makt. Till och med över liv och död. Mycket mer än vad de önskar och vill ha.

Andra bloggar om: Höst, Märklin, Storebror, Barndom, Minnen