Bloggen blir så allvarlig. Tid nu för mera fantasi och rena drömmerier. Här ska spånas och hittas på! Idag börjar en saga som inte alls vet vart den skall ta vägen...

I början är det svart

Allt var blått. Det fanns inget annat än något djupblått lysnade. Den intensiva färgen hade som ett inre ljus. Färg? Det var mer som ett blått allting. Eller ett ingenting, ett tomrum, som en rymd. Och allt var fyllt av blå. Var är jag, undrade han som levde i denna intensiva färg. Det här är inte likt något annat. Det kunde vara en himmel utsträckt åt alla håll. Ett hav? Då öppnade han ögonen. Allt det blåa slocknade och försvann. Han blundade igen och där fanns det blå.

Med öppnade ögon såg han sig omkring. Nu fanns verkligen ingenting. Bara svart. Det svarta omslöt honom. Kanske hade han gömt sig under ett stort täcke, en tät filt. Utan ficklampa. Men han saknade lakanens mjuka strävhet och filtens tyngd. Här fanns inget annat än det svarta. Men svart är ju alltid något.

Han lät ögonen vandra från höger till vänster, han tittade upp och han såg ner. Ingenting, absolut ingenting mer och ingenting mindre än det svarta. Han vred huvudet åt alla håll så långt han kunde. Han skruvade på huvudet tills det gjorde ont och han inte mer kunde vrida det. Huvudet sprängde som det skulle lossna. Trilla av och rulla sin väg. Som tur är ramlar huvuden inte av hur som helst.

Hur han än försökte var hans ansträngningar att se något förgäves. Det enda som verkade finnas var det kolmörka svarta. Och det var då likt ingenting.

Då kom han att tänka på att han i alla fall satt på någonting. Händerna kände försiktigt på underlaget. Det bredde ut sig så långt hans armar förmådde sträcka sig. Platt och slätt. Som en havsyta. Var det ordet kom ifrån visste han inte men yta och hav bara dök upp. Ytan var liksom polerad och den var stenhård. Ett golv! Det måste vara ett hederligt pålitligt gammalt golv.

I början fanns det ett golv. Där, på golvet satt han i det svarta mörkret. Först då blev han rädd och förskräckt. Så här kan det väl inte få vara, sa han högt för sig själv, för att samla sig. Och för att höra sin egen invändning. Det man hör blir liksom mera verkligt. Nej, så här skulle det inte få vara, tänkte han mera bestämt och försökte göra sig mera modig än rädd. Och rädslan, som verkade höra hans protest, trots att den var så försiktig, gav efter för nyfikenheten.

Om det nu är så här, som det är här just nu, vill jag i alla fall ta reda på mera. Man kan inte annat än undra varför allt är som det är, svart och så. Åtminstone är allt just nu fruktansvärt svart och dessutom likt rakt ingenting. Finns det då ingen ljusning?

Husarrest för de gamla
Socialstyrelsen skriver på sin hemsida om de gamla som genom olika funktionshinder får allt svårare att lämna sina bostäder. Svenska kyrkans diakoner och andra som arbetar med och bland gamla har sett detta fenomen sedan länge. Nu kanske det kan bli lite fart på debatten om hur många som sitter i husarrest i Sverige.

Socialstyrelsen skriver: Ungefär 82 000 personer 65 år eller äldre uppger att de har svåra rörelsehinder och bor i bostäder med bristande handikapptillgänglighet i det ordinära bostadsbeståndet. Drygt hälften av dem är 80 år eller äldre, cirka 47 000 personer.
Äldre som är svårt rörelsehindrade och som bor i bostäder med bristande tillgänglighet är en grupp som på sikt troligtvis måste anpassa sin bostad, eller flytta till ett annat mer tillgängligt boende. Möjligheten att flytta beror dock på om det finns handikapptillgängliga bostäder på den ort de bor och om de har möjlighet att hyra eller köpa en lämplig bostad. Att inventera de äldres bostadsförhållanden och möjligheterna att förbättra situationen borde vara en självklar del i kommunernas kvarboendestrategi. Det skulle också ge en bild av hur många äldre personer som inte kan ta sig ut ur bostaden på egen hand och som riskerar att bli fångar i sitt eget hem.

Med denna kunskap i ryggen är det egendomligt att man envisas med sin endimensionella kvarboendestrategi. Kommunerna behöver ha flera olika och samtidigt löpande modeller att hantera den alltmer åldrande befolkningen. Ålderdomshemmen hade många svagheter. Men de var en möjlighet för ett tryggare boende. Även seniorbostäder, lägenheter anpassade för äldre och kooperativ behövs och i högre utsträckning. 40-talsbarnen går nu i pension. Ålderspucklen har åldrats.

När man i åratal rustat ner åldringsvården ska ingen behöva bli överraskad av de effekter socialstyrelsen nu berättar om. De har många varnat för. De problem man beställt har levererats, de är här. Finns det någon beredskap för att bistå en av de mera svaga grupperna i samhället?

Andra bloggar om: Husarrest, Seniorbostäder, Socialstyrelsen, Åldringsvård, Rörelsehinder

Gemener och versaler
De små bokstävernas gud, visst låter det sympatiskt. Som handlade det om en gud som låter sig mötas i det lilla och oansenliga. Så skulle nog många vilja ha det som är trötta på storvulenhet och makt. gud skyms av det storslagna. Kungabilder och härskarord som allmakt inbjuder inte till den delaktighet och närhet många har bäddat in i sin längtan. All missbrukad makt i världen har smutsat den makt och upphöjdhet som är i evighet. Förmodligen är det därför många föredrar en de små bokstävernas gud.

gud, med små bokstäver, använder vi normalt för att markera att gud inte är Gud. De små bokstävernas gud inrymmer allt möjligt som inte har med den egna trons och övertygelsens Gud att göra. Då kan man behandla gud i alla möjliga föreställningar. Men markeringen av att vi talar om en bestämd, monoteistisk Gud, är den stora begynnelsebokstaven. Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att förknippa den stora begynnelsbokstaven med den Gud som i begynnelsen skapade himmel och jord.

De gemena tecknen hänvisar till en gud som inte är Gud och inte alls är versalernas GUD.
K G Hammar behandlade ordet ”Gud” i sin bok Samtal om Gud (1977). Han använde ”Gud” (Gud inom citationstecken) som en beteckning för allt vi säger om Gud. Med GUD (skrivet med versaler, stora bokstäver) syftade han på den verklighet som ”Gud” refererar till.

Alla som använder ordet gud eller Gud anser inte att det finns en GUD. Orden är tomma eftersom de inte svarar mot någon verklighet eller hänvisar till något som finns. Ordet refererar enligt deras synsätt inte till något större, något bortom eller utöver vår vanliga inomvärldsliga verklighet.

När vi i kyrkan talar om Gud tänker de allra flesta av oss på GUD vars väsen och omfång vi inte fullt ut kan fatta eller förstå. Mysteriet GUD kan inte lösas med påståenden om att där ingenting finns, att det är fantasier. Att människan utifrån sina behov har gjort en egen konstruktion, en gud.

Det K G Hammar med sin bok uppmuntrade till var öppna samtal om Gud. Varför associerar människor i så många olika riktningar när ”Gud” kommer på tal? I tidningarna skrivs om ett förnyat andligt sökande. Finns där verkligen rum för Gud?

Andra bloggar om: Gud, Skapelsen, Versaler, Gemener

Bild och verklighet
Manchester katedral och beväpnade soldater som skjuter vilt har blivit ett ämne för eftertanke. Att skjuta i en 3-dimensionell spelkopia är inte detsamma som att skjuta i den av sten byggda katedralen. Föremålen går inte sönder, pelarna rasar inte, ingen dör av skottskador.

Det är på så sätt mindre allvarligt att vanhelga, skända eller desakralisera kopian än originalet. Men mentalt påverkas ett stort antal människor som spelar Sonys spel att se kyrkorummet som en plats för skjutorgier och död, för kallblodigt dödande. Det är verkligen allvarligt.

Spelet har valt kyrkan som vore krigshandlingarna i rummet ett sätt att motbevisa Guds existens. Se vad vi kan göra i kyrkans rum utan påföljd, blixten slår inte ner, Guds väldiga arm drabbar oss inte. Vi ge f-n i kyrka, tro och heligt rum.

Under tiden när man skjuter och dödar skenbart, virtuellt, skjuter man sönder sin egen värdeskala. Den egna andliga sfären får punktering, imploderar, genomborras av korselden.

Tung kropp på lerfötter
Förändringen inom Svenska kyrkan har de senaste 50 åren varit enorm. Från en ganska homogen stab av medarbetare har man gått till en enorm variationsrikedom av professioner. Att det påverkat vigningstjänsten och synen särskilt på prästernas roll borde var uppenbart för alla.

Det har funnits och finns tankar på att alla anställda borde avlägga löften och vigas. Är viljan att avlägga löften och leva efter dem verkligen så stor? Eller handlar det om att utjämna och i någon slags demokratisk nit försöka få alla att uppleva sig ha samma roll och uppgift? Bakom tankarna finns förstås en vilja att bryta med kyrkans tradition och att röja ny mark. En förnelse för förändringens och upbrottets skull. Det allmäna prästadömet som till slut lyckas sudda ut prästen. Ett avslut för den Augsburgska bekännelsen och dess övertygelse om präst och kallelse.

En inflation av vigningstjänsten blir följden. Vikten och värdet av vigningen urholkas, det specifika blir svårt att upprätthålla om man i en framtid skulle införa massvigningar av assistenter, pedagoger, kantorer och organister, vaktmästare, informatörer, kommunikatörer, fritidsledare, konsulenter, personalstrateger, familjerådgivare...

Men finns det en genuin vilja att bli löftesbunden till kyrkans tro och tradition ska den samtidigt tas på allvar. Om strävan är för kyrkans och uppgiftens bästa kan det säkert ske utan att man tänjer vigningstjänsten och utvidgar den så långt att den blir transparent som gladpack. Andra former av löftesgivning borde dock kunna utvecklas. Till sist: ju fler helgjutna och överlåtna anställda och förtroendevalda Svenska kyrkan har som vill leva ett kyrkans liv i handling, bön och gudstjänst desto mindre blir risken för att kyrkans enorma kropp ska krossa de egna lerfötterna. Å andra sidan...

Andra bloggar om: Kyrkan, Vigning, Förnyelse, Tradition, Lerfötter, Allmänna prästadömet, Löftesgivning, Augsburgska bekännelsen, Vigning, Präst

Det som avbildas
Om man gör en 3-dimensionell avbildning av Manchesters katedral och låter ett gäng soldater beväpnade till tänderna gå loss i en eldstrid inne i det rummet - vad har man då egentligen gjort? Hur förhåller sig avbilden och kopian till det den avbildar, till originalet?

Kastar man pil på en bild av en politiker har man då kränkt politikern? Om man slår sönder en skulptur som alla förstår ska föreställa Jesus - vad har man då gjort mot Jesus (och för den delen alla som älskar, vördar och tror på honom)?

Att det finns en relation mellan det man avbildar och det avbildade kan man inte förneka. Och inte bara på ett symboliskt plan ger man sig också på det som symboliseras. Skändar man en nations flagga, en av de tydligaste symbolerna för ett land, så förolämpas och ringaktas också landet i fråga. Annars skulle flaggbränning inte vara ett så frekvent inslag i politiska demonstrationer här och där i världen. I vårt land fanns under Vietnamkrigets dagar exempel på hur den amerikanska flaggan användes som dörrmatta att torka fötterna på.

Vill vi tänka ett led till är ett lämpligt ämne för reflektion följande: kränks och förnedras människan, skapad till Guds avbild, har man då gjort något som är förgripligt inte enbart mot människan utan även mot den Gud hon tros vara en avbild av?

Skjut som en galning i Manchester Cathedral
Sony har lyckats reta Engelska kyrkan och biskopen i Manchester. En exakt avbildning av kyrkans interiör förekommer i TV-spelet (Playstation PS3) Resistance: Fall of Man. I det kämpar man i en slags science fiction historia mot en invasion av aliens. Det skjuts för fullt i katedralen.

Petter Hegevall beskriver spelet på sin hemsida:

En ultravåldsam actionsaga om en alternativ dåtid innefattande såväl genetisk manipulerade zombie-monster som hypermoderna science fiction-vapen, smittsamma virus och utplånade allierade.

Spelaren intar rollen som Nathan Hale, fåordig amerikansk stridspitt som överlever hela sin pluton efter en våldsam attack av chimera-rasen. Europa står i lågor och endast en liten bit av England kvarstår för de överlägsna chimera-soldaterna att inta. Framtiden ligger i Hales händer som på egen hand förväntas stoppa chimeras raska framfart och därmed rädda världen.

På BBC:s hemsida kan man läsa följande uttalande av The Very Reverend Rogers Govender:

"We are shocked to see a place of learning, prayer and heritage being presented to the youth market as a location where guns can be fired.

"This is an important issue. For many young people these games offer a different sort of reality and seeing guns in Manchester Cathedral is not the sort of connection we want to make.

"Every year we invite hundreds of teenagers to come and see the cathedral and it is a shame to have Sony undermining our work."

I sammanfattning betyder det att han berättar hur chockade man blivit över att kyrkan, denna plats för lärande, bön och tradition, för unga människor presenteras som en plats där vapen kan avfyras. Kopplingen mellan vapen och katedralen är ingenting man vill göra. Varje år inbjuder man hundratlas tonåringar för att bese katedralen och det är skamligt att se hur Sony underminerar deras arbete!

I BBC uttalar biskopen sig mot det man uppfattar som en skändning av det sakrala rummet och av kyrkan. Och på stiftets hemsida finns följande uttalande av Manchesters biskop, the Rt Revd Nigel McCulloch: “It is well know that Manchester has a gun crime problem. For a global manufacturer to re-create one of our great Cathedrals with photo-realistic quality and then encourage people to have guns battles in the building is beyond belief and highly irresponsible. Here in Manchester we do all we can to support communities through our parish clergy, we know the reality of gun crime and the devastating effects it can have on the lives it is not a trivial matter.”

Han betonar alltså att man har problem med vapenbrott i Manchester. Att fotorealistiskt kopiera kyrkorummet och sedan uppmuntra folk till vapenstrider i katedralen är otroligt och visar en hög grad av ansvarslöshet. Som präster i församlinge är man välbekant med vapenbrott och deras fruktansvärda följder. Det är inget alldagligt eller trivialt problem!

Sony hade inte sökt tillstånd för att avbilda kyrkan. uppnebarligen har man varit på plats och dokumenterat kyrkorummet på film för att skapa avbildningen i TV-spelet.

Tid att tänka över vad unga (och äldre) fyller sina hjärnor med när de spelar dessa mördarspel. Våld, död och elände! Som andlig näring för det uppväxande släktet kunde man tänka sig mer nyttig och näringsriktig kost. Ett skjutspel i förstapersonsperspektiv - kan det verkligen vara något? Dags även för tankar kring kyrkorummets helgd. Kan det kränkas genom avbildningar och våldsamma TV-spel? Visst är det en kränkning av platsen för mötet mellan människa och Gud. Shame Sony!

Andra bloggar om: Resistance: Fall of man , Sony, TV-spel, Manchester, Manchester Cathedral, BBC, Engelska Kyrkan, Church of England, Aliens

Den som gör en resa har något att berätta
Taxichauffören hämtar oss på Hotellet. Han (dvs hans taxibil) är förbeställd. Han har fått vänta. Vi har blivit visade till parkeringen på baksidan – men chauffören använder naturligtvis huvudingången. Sin Mercedes har han ställt på snedden i gränd. Med svajande gång drar han iväg. Vi sladdar bakefter som osäkra vattenskidåkare.

Väl inne i bilen frågar vi om det ska bli regn. Han chansar på ett svar och säger: no på bruten engelska. Radion står på och ungersk popmusik pumpas ut i högtalarna.

Varje gång han växlar rister fordonet. Han rycker i växelspaken som om det gällde att få igång en gammal utombordare. Och hastigheten liksom kurvtagningen avslöjar att han närt drömmar om att köra Formel 1 i Monte Carlo. Nu kör han turister över Donau. Vi skriker inte, men har i vissa passager lust att göra det. Istället håller vi andan. Länge.

Vet du om det går spårvagnar ner ifrån slottet (dit vi är på väg)? Yes, säger han och så har vi inget mer att säga varandra. Visst förstår jag honom ändå. Han är så trött på korkade turister som inte talar ungerska och som oftast bara vill ta sig så snabbt som möjligt mellan sevärdheterna. Vi borde ju egentligen sitta på en trottoarservering i skuggan med utsikt över floden och berätta historier ur livet för varandra - istället för att flänga runt och titta på gamla byggnader, hur säreget sköna de än är. När han får betalt börjar det regna.

På väg genom Europa
Från bilfönstret ser man vid några gränsövergångar och på andra ställen sexhandeln pågå. Kunder ska lockas genom den märkliga reklamen. Unga flickor knappt över skolåldern som halvt avklädda med ryckiga danssteg försöker intressera dem som passerar förbi...

Och i skogen före staden står bussar i glänta efter glänta. I förarhytterna sitter väntande ensamma kvinnor. Det är sorgligt. Ett armod utan gräns. Och i bakgrunden män som håvar i förtjänster. Kampen mot trafficking som Ecpat och många andra bedriver är viktig!

Andra bloggar om: Sexhandeln, Trafficking, Ecpat

Beskriven som misantrop

Vilken vecka...

Blev kallad pensionär och trött av någon som inte hade behövt bli personlig och plump. Beskylldes för att vara intresserad av att pensionera mig på ett jobb jag sökt. Blev beskriven som misantrop och hopbuntad med reaktionärer som ställer till en massa j-vlskap. Vänligheterna haglar. Men även muntra tillrop finns och vänskap förstärks. Det väger över. Gott så.

Person och sak går faktiskt att hjälpligt hålla isär. Det svåra är när man inte vill utan direkt tar sikte på medmänniskan och brassar på. Lärdom: det är lätt att bli missförstådd. Ytterligare insikt: uppmuntran och stöd är det många som behöver.

Tar i den eftertänksammes sinnestämning semester 10-12 dagar för att återvända uppbyggd och positiv. Ska bli spännande att se om alla Ni bloggvänner håller ut och återkommen när bloggen stillsam åter tar till orda.

Ta några rader från Gustaf Larsson (Ur Tillflykt, 1963) som tankegods under tiden:

Fältsippan vänder sin kalk
bort från människornas ögon
och ser nedåt
- blottar sitt silversmide
för den hårda jorden.


Vi hörs runt den 11-12 juni.

Mer Europa i rutan!
Läser en insändare om hur televisionens många kanaler fylls av amerikansk film. Den amerikanska filmindustrin är fantastiskt effektiv. Och visst produceras där många krya rullar. Framgångsrikt dominerar den inte bara biograferna utan även televisionen. Räkna själv några kvällar. USA skåpar ut alla andra länder tillsammans...

Med insändaren frågar jag efter europeisk film. Tysk, fransk och italiensk film borde ges större utrymme liksom film från övriga länder nära oss. Varför inte fler holländska eller belgiska filmer? Högt vi ropa - mer Europa! I rutan!

Andra bloggar om: Europeisk film, Amerikansk film, Television, Biografer, USA

Snart lägger sig debatten?
Samtalen har den senaste veckan rört sig kring en tjänstetillsättning där jag och en kollega tagit till orda. Vi menade att våra och ett antal andra meriterade sökande inte värderats efter förtjänst. Vi har fått många muntra tillrop - men också fått känna av tjuvnypen. Karin Långström Vinge skriver riktigt onödigt elakt om folk som fastnat i 80-talet och som bara kan administrera gårdagen. Och glömmer att biskop Koskinen som tydligen tillhör dem som duger spöar oss alla i ålder om än inte jämt i vishet. Ändå - vi tillhör det förflutna.

Långström Vinges människosyn avslöjas. Bara det unga vackra folket duger tydligen idag. Att den som utnämndes snart är 50 år spelar ingen roll. Vi som närmar oss 60 bör finna oss i vårt öde. Ålderssegregation är ändå inte att rekommendera. Vid något tillfälle skulle det ju (mot förmodan?) kunna tänkas att erfarenhet (Gud förbjude) kunde komma väl till pass. Nej bäst att uppfinna hjulet på nytt. Återinför ättestupan!

Fångad av en stormvind
Svenska kyrkan stannar ofta på ytan istället för att gå på djupet. Den står hellre vid sidan om istället för att genomsyra, hellre visar den temperaturen än höjer den. Präktigheten har blivit starkare än lidelsen för sanning och rätt. Sant eller falskt?

Lyssnar vi noga finns det röster som vibrerar profetiskt. Som på Guds kallelse skärskådar brister i kyrka, samhälle och i våra sätt att leva livet. Som ser framtiden i ljuset av Guds ord och löfte. Samtiden prövas med historisk insikt och andlig erfarenhet.

Profeternas rop genom årtusenden har handlat om omvändelse. Ni är stadda på en olycksväg, ni lyssnar inte till Guds röst, ni går era egna vägar. Vänd om – annars går det på tok! Och Mose fick varna makthavarna för följderna om inte Israels folk fick sin frihet. Släpp mitt folk, låt det gå!

Rösterna varnar, förmanar och visar på en utväg. Tiden är inne för ett nytt uppbrott! En ny omvändelse – tillbaka till sökandet efter Guds vilja med oss och våra liv, tillbaka till bön och gudstjänst, tillbaka till Kristus, till honom som föder vår tro. Bort från politikens kompromisser och fram till ett helgjutet andligt liv!

Men varifrån skall vi få kraft? Varifrån skall driv och inspiration komma. Kan det vara så egendomligt att en till synes ytlig populärvisa, en schlager, bär på svaret?

Jag är fångad av en stormvind, fast för dig. Ingenting kan hindra mig när det blåser i mitt hjärta. Fångad av en stormvind natt och dag. Här finns bara du och jag, och det ljus som himlen lämnat kvar…

Även om inte jag trängs bland Carolas fans har den här låten fastnat. Örebroaren Stephan Berg skrev verkligen i sin vinnartext (som Carola sjöng): Fångad av en stormvind.

Tänk att schlagervärlden ibland bär på en dold mening, ett budskap för den som vill höra. Men man måste lyssna extra noga. Fångad av en stormvind blev alla på pingstdagen. När alla apostlarna var församlade då hördes från himlen ett dån som av en stormvind, står det i Apostlagärningarna. Det fyllde hela huset där de satt.

Den dagen var inte de finstämda susningarnas dag, då handlade det inte om ett stilla bladverk som fladdrar till för en vindil. Här var det megaforte eller som Max Reger lär ha skrivit i ett partitur först forte fortissimo, på nästa rad Så starkt som möjligt! och raden därefter Ännu starkare!

Pingstdagen dånar, det brakar och knakar i gavlar och virke. Anden är på väg. I Svenska kyrkan uppskattar vi den stillsamma susningen. Buller och dån ligger inte för oss – såvida det inte är i pukor och trumpeter i Händels Messias eller Dies Irae satsen i Verdis Requiem, den om Vredens stora dag. Att vi föredrar det städat kontrollerade betyder inte att vi är främmande för stormvind.

Vindens dån är en markering av väldigheten, det storslagna i att pingstens ande faller över dem. Det är och ska vara mäktigt. Och Guds makt är det starkaste vi vet, och ännu starkare!

Ni sitter alla idag som levande ljus. Stilla och uppmärksamma. Där i huset kom tungor som av eld och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Så det måste ha glött, fladdrat och strålat! Tala om att bli levande ljus. Den som grips av Anden lyser det om. Förr eller senare tränger glöden och elden fram.

Bildspråket lyser och låter, det talar högt och kraftfullt, och visst är det bilder: dån som av en stormvind, tungor som av eld. Det vanliga språket räckte inte för att ringa in vad som hände, något nytt hände. Så man fick likna det som hände med något man kände igen.

Upplevelsen låg utanför vardagens erfarenhet – och apostlarna hade ändå sett ett och annat under. Människor som blivit friska, som befriats från spetälska, stumhet och blindhet. De hade sett hur några brödkakor och fiskar mättat tusentals och utstötta som inbjudits i gemenskapen.

Märker ni hur lätt det är att stanna utanför, i den yttre beskrivningen, i det som syns och hörs? Anden kom över dem och nu sker undret: språkförbistringen från byggandet av Babels torn upphävs. Den helige Ande kom och murarna mellan människor föll. De hörde och förstod. Anden kom som kommunikationens och förståelsens ande. De började tala. De talade andra tungomål än sina egna, de yttrade ord som Anden ingav dem. Till synes planlöst, som lustiga infall, som berusade. Men i kaoset är ordning. Alla hörde sina egna språk. Människorna hörde på sina olika språk om Guds stora och väldiga gärningar.

Herrens ord kom redan till profeten Joel och de handlade om att profetera, drömma och se syner. Jo det kunde vi behöva. Profetera, drömma, se syner. Gåvorna är inte nya – sådant har man ägnat sig åt redan innan Joels gjorde sitt uttalande på Guds vägnar.

Den som profeterade var som ett slags pressekreterare eller talskrivare åt Gud, kände Herren så väl och var så nära att det blev uppenbarat vad Gud ville. De framställde Guds vilja så att folk lyssnade även om de inte alltid gjorde som profeterna sa. Ingen kunde säga förvånat: det hade jag ingen aaaning om!

Profeten var ett redskap för Guds flöde. Vi kunde behöva fler sådana redskap i Svenska kyrkan – då tänker jag inte på redskap för trädgårdsvård och fastighetsunderhåll – utan på redskap för omvändelse och tro.

Det är kyrkans tro att Anden verkar genom människor. Omvärlden vill få tecken och vi önskar dem ofta också. Tänk om vi kunde få höra dånet, se hur några fångas av Guds stormvind. Att få vara med när Anden på nytt faller över människor och få följa hur de blir brinnande vittnen och klarsynta profeter! Gud give!

Andra bloggar om: JProfeten Joel, Anden, Fångad av en stormvind, Stephan Berg, Profet, Svenska kyrkan, Uppbrott

När det som sagts blir oigenkännligt

Att säga det man inte känner igen
Dagen när min och en kollegas Brännpunktsartikel publiceras i Svenska Dagbladet ringer många. Många med uppmuntran. Nu vaknar medierna till. Åtskilliga journalister vill höra mera. När jag nu på morgonen läser vad som skrivits inser jag hur svårt det är att hålla sig till ämnet, till saken: att Svenska kyrkan behöver se över hur man värderar kompetens, erfarenhet och kunskap när man rekryterar. Citaten som nu ligger i min mun låter snorkiga, självtillräckliga och överlägsna. I det känner jag inte igen mig själv.

Men när det som i Nerikes Allehanda uppträder flera sakfel i den korta artikeln idag blir det begripligt att även de egna orden inte alltid blir vad de var. Journalister gör vad de ska, de komprimerar och fogar samman riktiga citat med egna sammanfattningar av ursprungsartikelns text. Och där någon stans blir intrycket ett annat.

Och fel blir det. I texten kallas en av oss som heter Lars för Mats, där ska jag ha sagt något om Gotlands stift (tro det den som kan). Orden tycks anfrätta av en djup bitterhet som jag inte känner och av en nedvärdering av den som blir domprost - en värdering som jag inte har.

I veckan hörde jag berättas om vad en journalist sa som en dag själv fick känna på trycket av många intervjuer: jag har sagt det de skriver men jag kan inte känna igen mig...

Andra bloggar om: Svenska dagbladet, Nerikes Allehanda, Domprost, Rekrytering.

Surt, sa räven om domprosttjänsten

Brännpunkt i Svenska Dagbladet kan idag berätta om tillsättningen av domprosttjänsten i Visby. Godtycket fick råda där.

I artikeln skriver Lars Ekblad och Lars B Stenström (som skriver dessa stillsamma rader) om sina erfarenheter av en biskop som talar illa om det jobb han ska tillsätta, om en kyrkorådsordförande som vanställer ett testresultat i sin presentation och om många andra underligheter. Till exempel detta att chefserfarenhet i slutändan inte alls räknades. Personen man ville ha, som inte varit kyrkoherde eller prost eller biskopsadjunkt, hade handplockats i efterhand eftersom han inte sökte jobbet när det var utlyst. Svenska kyrkan kan inte gärna ha tillsättningar där inte kompetens, erfarenhet och kunskap räknas.

Andra bloggar om: Domprost, Svenska kyrkan, Visby, Biskop, Surt sa räven, Kyrkorådsordförande

Församlingen bjuder till fest…

För många år sedan blev jag inbjuden till en middag. Inbjudan lämnades hastigt i samband med något annat evenemang och mitt i ett samtal. Inbjudan lämnades på ett visitkort som då stoppades ner i min bröstficka. Disträ och upptagen med annat som jag var då glömdes inbjudan bort.

När kvällen för middagen var inne låg inbjudan kvar i min ficka. Den hade inte registrerats vare sig i mitt medvetande eller i min kalender. Värdfamiljen hade gjort sig så mycket besvär och förberett en trevlig afton – och när de ringde och frågade varför ingen kom var det bara att erkänna: den inbjudan hade jag inte tagit till mig. Ridå!

Ledsen blev jag över att deras vänlighet bemötts så nonchalant av mig. Det kunde uppfattas som att dessa personer inte räknades, att jag inte brydde mig om dem. Det som hände gjorde dem illa – även om det inte alls var min avsikt. Och dessutom grämde det mig att ha missat en så fin möjlighet att umgås och ha trevligt med härliga människor.

I efterhand förstår jag precis hur det gick till. Men ändå kan jag känna hur sorgligt det var att det blev som det blev. Ibland blir det bara som det blir, men vid andra tillfällen blir det som vi bestämt, som vi innerst inne vill.

Idag inbjuder jag Dig till Din egen kyrka. Du bjuds skriftligt och eftertryckligt så att Du inte ska kunna stoppa inbjudan i en bröstficka och glömma den. Här blir ingen sårad om Du inte kommer, men saknad är Du naturligtvis. Och Du riskerar att missa något riktigt väsentligt genom att utebli. För att påminna dig om denna inbjudan ringer vi varje söndag morgon några gånger i kyrkklockorna. Vi ringer i god tid före gudstjänsten så att just Du ska hinna göra dig i ordning för att vara med.

Du välkomnas faktiskt hem till dig själv. Kyrkorummet, Din kyrka, kan bli ett hemma.. Genom att komma till kyrkan får Du möjlighet att möta Vår Herre, andra medlemmar – men även Dig själv! I en aktuell reklamkampanj på TV träffar ett antal personer sig själv i framtiden när de blivit äldre. I kyrkan kan Du möta Dig själv här och nu. Varje söndag firar vi. Gudstjänst! Välkommen!

Gudstjänst, Fest, Middag, Inbjudan, Kyrkklockor, Församling, Gäster

Avskaffa religionsfriheten?

För att komma på en så monumental egendomlighet måste man nog tillhöra de organiserade ateisterna. Och visst är det så. Humanisterna Ishtiaq Ahmed, professor i statsvetenskap, Lena Andersson, Författare, Lars Bern, författare, industriman, Olle Häggström, professor i matematisk statistik, Ia Modin, jurist, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, Björn Ulveaus, låtskrivare och Christer Sturmark ger sig i Expressen på religionsfrihetslagen där en av de grundläggande mänskliga rättigheterna regleras. De skriver:det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.
Upphävs skyddet för religionsutövning har vi tagit ett stort kliv i riktning mot det sekulära godtycket. Den egna ateistiska hållningen ska bli norm och religionen förpassas till hemmets dolda vrå.

Som argument mot kyrkan användes i morgonens radiodebatt i P1-morgon mellan Sturmark och Mikael Mogren det aktuella fallet om biblar på hotellrum där kyrkan beskrivs som utpressare och beredd att använda ekonomiska sanktioner för själviska syften. Ungefär så där som humanister ibland har gjort när några av dem genom åren kampanjat. Så där som man i alla konsumentprogram uppmanar folk att göra. Om någon kyrklig företrädare skulle ge en sådan uppmaning - då och bara då brännmärker man handlandet. Konsumenter kan naturligtvis välja var de vill konsumera - det tillhör också friheterna värda att skydda i vårt samhälle.

Mikael Mogren och Mohamed Omar invände den 20/5 i Expressen mot Sturmarkkretsens artikel genom att hävda att det: blir det enfaldigt när humanisterna försöker jämställa politiska ideologier med religioner. Det finns kristna liberaler och socialister. Det finns muslimska liberaler och socialister. Det finns judiska liberaler och socialister.
Men det är inte de politiska ideologierna som bestämmer enligt vilken rit alla dessa ska begravas. Det är religionen.
Religionsfriheten är grundläggande i det multireligiösa samhället.
Den ger människor rätt att känna sig helt och fullt som svenska medborgare, samtidigt som de har del i religiösa gemenskaper.
Religiös identitet ger mening, moralisk resning, existentiell vägledning och gemenskap. Detta vill i alla fall inte vi ge upp. Vi vill fortsätta att vara kristna och muslimer och fostra våra barn i denna tro och denna gemenskap. Öppet och ärligt.
Men samtidigt som vi vill behålla vår religiösa identitet vill vi inte låsa oss i tolkningar som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Vi vill vara i dialog med tiden och med människor av annan tro. Vi vill kritiskt granska våra ståndpunkter och våra texter. Vi vill utvecklas inom våra traditioner och inom vår religiösa identitet.
Det berör oss illa när förföljelser på grund av religion omtalas på ett raljerande och respektlöst sätt.
Vi har bilderna från
Auschwitz och Srebrenica
i minnet.
Lagen om religionsfrihet gäller inte bara abstrakta principer utan människors liv.

Några har insett vikten av religionsfrihet. Tack och lov!

Andra bloggar om: Religionsfrihet, Christer Sturmark, Humanisterna, Ateister, Mikael Mogren, Mohamed Omar, P1-morgon

Blogg och kyrka
I Örebro pågår ett präst- och diakonmöte om trovärdighet. Att Svenska kyrkan brottas med sitt förtroende bland människor, med den tillit som de eventuellt kan hysa inför det kyrkan är och gör - det är bra.

Men ställs då alla de nödvändiga frågorna? Svenska kyrkans iver att utöka det man gör i form av aktiviteter och verksamheter falnar inte. Att det man gör ska vara rotat i och buret av ett levande centrum glömmer allt fler. Intrycket blir ibland att gudstjäntsfirandet blir pliktskyldigast. Själen och hjärtat verkar bo i det man därutöver gör. När rottrådarna blir färre blir näringstillförseln sämre. Harvey Cox beskrev en gång gudstjänsten som kyrkans andning, dess lungor. Där syresätts Guds folk för uppgiften att i världens kapillärer kunna tjäna.

Så blir det möjligen när vanan att fira gudstjänst försvagas. Apparatkyrkan med massor av anställda - var hämtar den då sin näring? I flykten? Ungefär där finner man förmodligen den viktigaste trovärdighetsfrågan av alla - om inte ens kyrkans i verksamheter aktiva och de förtroendevalda och anställda har smittande tro eller lust och längtan till att fira gudstjänst, hur kan man tro att andra ska få och ha det? Vad säger det om tilltron hos de egna?

Vill man se hur sådana frågor fångas, eller glöms bort, kan man följa ett antal av de bloggar som kyrkligt aktiva skriver. Hos Per Westberg, Kyrkoordnaren, finns en lång lista med kyrkbloggar som han följer, sammanställda inför dagar där Svenska kyrkan arbetar med kommunikation och information.

Svenska kyrkan, Gudstjänst, Per Westberg, Tro , Präster, Diakoner

Inga fantasifoster och vidskepelser

Så svarar Fader Jonatan på ett av mina inlägg i diskussionen om under. Här kommer hans funderingar och synpunkter:

Tråkigt? Inskränkt? Kära hjärtanes - jag tror på massor av saker som inte går att "se, väga och ta på" - saker som kärlek, frihet, rättvisa, skönhet, människans värdighet och det ena med de tredje. Däremot tror jag inte på tomtar, troll, vampyrer, häxor eller Loch-nessmonster eller demoner, faith-healers, magiska reliker eller hav som delar sig. Lustigt nog gör det inte min värld det minsta fattigare. Världen är så full med otroliga, fantastiska ting att vi faktiskt inte behöver fylla den med fantasifoster och vidskepelser!

"Det är kyrkans tro!"proklamerar Lars. Ja, visst - men att någon tror på något innebär inte att det är sant. Många muslimer tror att Muhammed klöv månen. Många vodoo-troende anser att det finns verkliga zombier (levande döda, inte bara drogade människor som det faktiskt är fråga om). Men Muhammed klöv aldrig månen och det finns inga zombier, utom på jobbet före morgonfikat. Man måste våga rikta ett kritiskt öga mot kyrkans tro: för den är inte alltid sann och inte alltid god. Jag behöver knappast anföra några exempel på det...

Lars avslutar med att fråga: "varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld?"

God retorik - men vilka mirakel är det då egentligen man ska acceptera som tillhör den här "öppna världsbilden"? Blödande ikoner? Helbrägdagörarnas bondfångeri? Lekstugan i Heliga Graven när de fejkar påskljusets mirakulösa tändande? Tungotal? Padre Pios påstådda biloaktioner? Att suddiga foton av okända fotografer i Zeitoun verkligen föreställer Herrens Moder? - Du uttrycker dig bara i allmänna termer men konkretiserar inte. Men de mirakel som idag berättas om i alla möjliga kristna sammanhang är inte "mirakler i största allmänhet" utan enskilda händelser och skeenden- och dessa mirakel far inte väl när de utsätts för granskning, dvs när folk inte bara accepterar okritiskt och blint utan faktiskt använder det förnuft vi har!

Så skrev Fader Jonatan på sin blogg. Mitt svar kom därefter...

Käre Fader Jonatan,
Det är faktiskt helt förnöjsamt att diskutera med Dig! Tro inte något annat. Inte bara för att Du är uppriktig och ärlig. Utan också därför att Du återför 60-talets diskussion till nutiden. Du är väl för ung för att ha läst biskop John A.T. Robinsons böcker. Han var biskop av Woolwich och skrev boken Honest to God (SCM Press,1963) där han lyfte fram modern bibletolkning och vetenskapliga invändningar mot en alltför bokstavstroende och fundamentalistisk kristendom. Ärlig inför Gud kanske vore den bästa översättningen?

Biskop Robinson skrev flera böcker. Bland annat But That I Can´t Believe! (Fontana Books, 1967). I denna senare bok lyfter han fram allt som han svårt att tro eller förstå av det mest centrala i kristen tro. Dit hör himmelsfärden. Biskopen vill inte, kan inte, tro att det handlar om en förflyttning i rummet. Himlen uppåt eller ut i rymden fungerar liksom inte i rymdålderns tid. Himmelriket är inte längre placerat i rymden därute, strax ovan den synbara sfären. Gud däruppe är lika mycket Gud, mitt ibland oss, framför oss eller inom oss.Inte heller vill Robinson tro att det gäller en förflyttning i tiden - med argument att redan vid Emmaus hade Jesus "entered into his glory".

Himmelsfärden handlar om att slå fast att Jesus hörde samman med himlen, att Gud upphöjde honom högeligen, han gav honom namnet över alla namn, för att alla knän skall böjas... Kristus sitter på Guds högra sida!

Nåväl biskopens invändningar kan ha fog för sig, om man stannar i den enda inomvärldsliga dimensionen. Accepterar man en mångdimensionalitet och en sfär där tron även i det förklarliga men också i det ännu inte förstådda, uppfattar mer och fler betydelser - då behöver man inte med rationaliteten avvisa himmelsfärder eller under. Man förhåller sig förundrat öppen även för det som vetenskapen tycker sig begripa.

Men självklart måste varje tänkande kristen ta med i beräkningen att dåtidens världsbild var annorlunda. Att man använde schabloner och symboliska bilder för att ge händelser deras sanna, verkliga och andliga innebörd. Man såg vad som hände i det som syntes ske...

Fader Jonatan, Du gör sak av att det finns fejkade under och bedrägliga mirakler. Var sak ska absolut prövas och begrundas. Och falsifikat och lurendrejeri avslöjas! Men har man sett människor repa sig och tillfriskna från sådant som borde tagit livet av dem - då blir man försiktigare. Då kan man antingen lägga sitt krut på att demontera deras övertygelse och på att plocka sönder undret. Eller så kan man bejaka att Gud förmår underbara ting.

Det jag inte förstår är varför det blir så viktigt att hävda att mirakel och under INTE går att tro på. Om någon får olja att rinna i händerna och en annan blir stigmatiserad med samma sår som Jesus - vad gör det? Visst, är det fusk och får oss att vilja lämna allt vad vetenskap och tankeförmåga gäller - då håller jag med Dig! Men om man hyllar förnuftet som Guds största gåva, vad gör det ofattabara för skada?

Låt mig bekänna: jag är också skeptiker. En som njuter av biskop Robinsons och andras ansträngningar att hålla kristen tro intellektuellt redbar. Men det har också gjort att jag stridit mig fördärvad mot väderkvarnar. De vetenskapstroende har till varje pris velat pulvrisera allt vad tro heter. De har förklarat trons dimension för vidskeplig och förnuftsvidrig, ofta med stort förakt. Därför är min ansträngning att göra tron samstämmig med förnuft och rationalitet svagare idag. Det finns alldeles för många som vill hävda förnuft och rationalitet men som beter sig irrationellt, inhumant och gravt osolidariskt.

Min tro får nuförtiden större utrymme och klarar till och med rena motsägelser. Två saker som tycks strida mot varandra kan vara riktiga och sanna samtidigt! Det har erfarenheten lärt mig.

Genom åren har jag genom andras liv fått undervisning om hur gränser ändras och det omöjliga sker, som Du säger, i det konkreta. Därför kombinerar jag numera mina förnuftiga tvivel med en ganska barnslig tro. Och ber ännu om öppnade ögon..

Lars B Stenström

Andra bloggar om: Fader Jonatan, Padre Pio, Zeitoun, Biskop Robinson, Honest to God, Biskop, Kristi Himmelsfärd Under, Tro

Kyrkan måste uthålligt ropa!

Det var en gång en profet som kom till en stad för att omvända dess innevånare. Till att börja med samlades folk och lyssnade till hans predikningar, men allt eftersom försvann de bort tills inte en enda själ kom för att höra profeten tala.

En dag sa en resande till honom: Varför fortsätter du att predika? Profeten sa: I början hoppades jag kunna förändra dessa människor. Om jag fortsätter att ropa är det enbart för att hindra dem från att omvända och förändra mig.

Berättelsen finns i en av den välkände jesuitprästen Anthony de Mellos böcker. Många inspireras av honom utöver hela världen. Det finns ett särskilt de Mello institut som fortsätter i hans anda. Rubriken över den här lilla historien lyder: Shout to keep safe – and certain. Ropa för att hålla sig trygg, säker – och övertygad.

När rösterna ropar och kräver vår uppmärksamhet för konsumtion, för idrott, för nöjen, för stunden – visst lyssnar vi artigt, men vänder oss snart till annat. Kanske till nästa brinnande övertygare… Vår berättelse handlar om profeten som ropar för Guds skull, för människans skull.

Folket i staden låter inte övertyga sig, de blir inte omvända, de tappar intresset, de vänder sig bort. Och om profeten inte passar sig tar han snart intryck och anpassar sitt budskap för att några ändå ska gilla det, han frestas att slipa av det tills han själv blivit bortvänd… Därför håller vi ut, höll jag på att säga. Därför håller han ut. Envist ropar han ut sitt budskap om omvändelse.

Jesus säger: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen… I vår text står att: den dagen kommer…det kommer en tid…den dagen skall ni… Jesus ser framåt och säger: den stund kommer, den är redan inne då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam.

Vi har genom vårt evangelium landat mitt i Jesu avskedstal (Joh kap 14-17). Han förbereder lärjungarna för vad som skall ske och hur det kommer att påverka dem. Jesus jämför nuet med det som skall komma, nu är det på ett sätt, sedan blir det annorlunda. Till och med lärjungarna skall skingras.

Först skingras de ut över världen. Kyrkan växer till. Sedan splittras kyrkan och fortsätter att växa. Men den väckelse som omvandlade Sverige för 1000 år sedan har inte längre samma kraft. Nu minskar trons fäste i människors liv. Nominellt är Sverige ett kristet land. De kristna värderingarna syns som avlagringar i det mesta av vårt samhälle. De ateistiska humanisterna må bestrida det bäst de vill. Kristna värden styr fortfarande i sjukvård, i omsorg och lagstiftning.

Ändå: i vår tid är det allt fler som vänder sig bort från levande religion, från kyrka och tro! Tron är ett museiföremål för de flesta i dagens Sverige, i dagens Örebro. Den är gammal, ålderstigen, orkeslös och för de flesta utan förklaringskraft. Den berättar inte livet, den tolkar inte världen

Gärningar och verksamheter hoppas många trots det att kyrkan ska utföra. Det som går att skryta med i världen, det som är gott för medmänniskan, det kan man försvara. Och kyrkans folk blir påverkade. Man säger: mer verksamhet, mer aktiviteter, mer vardagsarbete. Det vore gott och bra om centrum var levande starkt, men hur förhåller det sig i själva verket?

Få vågar säga mer innerlighet, mer tro, mer helhjärtad överlåtelse. Mer gudstjänst, bön och meditation. Få säger prisa och lova Gud! Verksamhet som tappar sitt ursprung, som inte blir ett flöde ur gudstjänstens möte med levande Gud, som inte är rotad i Jesus Kristus, blir bländverk och irrbloss. Det vi gör och är ska vara ett utflöde av den kärlek Jesus visade oss – om inte blir vi ekande brons och skrällande cymbal (1 Kor 13). Tomma tunnor som kan skramla och bullra och skapa rubriker. Det spelar ingen roll om man har rätt logga, rätt emblem som kopplar verksamhet och aktivitet till Svenska kyrkan. Det är inte på kostymen och symbolen det kommer an – utan på det som finns i centrum, i hjärtat.

Christina Doctare skriver idag (20/5) i Svenska Dagbladet: Materialismen räcker inte. ”Vi måste våga medge att materialismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott.

Sådant slår hårt mot de människor som inte har någon andlig förankring. När människor hamnar i existentiell kris, vem hjälper då? Försäkringskassan? Knappast.”

Jesus manar sina lärjungar, han manar därmed även oss. Vi kan bli splittrade och skingrade. Den krisen kan leda till lidande och svårigheter. Idag säger Jesus till sina lärjungar, till sin församling: I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen!

I honom finns den frid människan söker, den inspiration och glädje som behövs. Där finner vi det människan innerst inne är på ständig jakt efter. Där är man sedd, älskad och omsluten. Där förvandlas vi och våra liv.

Vi färdas i Kärlekens landskap
i det som är sant för oss:
att tron på Gud är vår räddning
- att Jesus blivit vår sol.
Vi färdas mot Paradiset
mot Gud i ett underbart ljus,
burna av tron som av vingar:
att ingen är ensam i Gud.

(Bo Setterlind, ur Stjärnklart, 1984)

Så Du och jag och vår församling, ja hela vår kyrka kan inte, får inte ge upp. Vi vill inte bli bortvända och anpassas till materialismen och konsumismen. Vi fortsätter därför envist att ropa omvändelsens ord.

Söndagen före Pingst, Andra årgången. Predikan i Olaus Petri över Joh 16:23-33

Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Christina Doctare, Materialismen, Omvändelse, Svenska kyrkan, Jesus, Olaus Petri, Bön, Sökande

Svenska kyrkan är i kris!

Inte för att hon tappar medlemmar. Nej, medlemsflykten är relativt begränsad. Det kan man stå ut med. Människor som fattar medvetna beslut att inte tillhöra en kyrka vars mål de inte kan dela gör självfallet rätt. Samtidigt måste vi erkänna och bejaka att det kan finnas många skäl vid sidan om egen tro att faktiskt tillhöra en folkkyrka som vår.

Kyrkan bedriver en stor och omfattande verksamhet som är tillnytta för många. Det gör många nöjda att kyrkan gör så mycket, har så många aktiviteter. Det tyder egentligen inte på kris.

Krisen består i att centrum urholkas. De som aktivt omfattar den kristna tron och vill leva ett trons liv med regelbundet gudstjänstfirande blir allt färre. Ungdomsarbetet krymper, konfirmandsiffrorna har rasat, dopen går ner och gudstjänsterna samlar allt färre.

Det är inte i de små församlingarna som svårigheterna blir mest påtagliga utan i de stora. När församlingar på 15-20-30 000 medlemmar samlar hundra eller färre till sin söndagliga gudstjänst – då är det kris.

När kyrkan satsar allt mer på att bygga ut verksamheterna och allt mindre på att väcka tro och hjälpa människor vidare in i trons liv – då är det kris.

När kyrkan bekymrar sig mer för sina logotyper och kommunikationsplattformar än människors tro och deras frälsning – då är det kris.

Men ur kris föds också nya möjligheter. Ur leda över det ytliga materiella livet föds längtan efter något som håller, något som bär. Ur brist på Gudskunskap föds längtan efter att veta mer om mysteriet och det heliga. Än har inte bönen tystnat och än ljuder lovsången till Guds ära.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Gudstjänst, Kommunikationsplattform, Logotype, Folkkyrka, Kris, Dop, Tro, Gud, Konfirmander

I rådhuset ber man

Man ber i rådhuset i Örebro. Till mångas förtret. Radio Örebro roade sina lyssnare med att på stan fånga röster om bönen. I diskussionen hördes dessutom Per Danielsson, förbedjare, och Lars O Molin, ordförande i kommunfullmäktige.

Invändningarna mot bönen handlade om att religion och politik sammanblandas. Kommunen ska vara neutral slog man fast. När en grupp förbedjare använder ett av rådhusets rum för sin bön har man inte längre den tydliga gränsen kvar. Oppositionspolitikern Björn Sundin sa att invändningarna inte handlade om bönen utan om att när kommuninnevånarna på grund av bönenblir tveksamma till var gränsen går så måste man diskutera frågan. Rådhuset är en så viktig symbol att den inte får skadas genom att man låter bönen hållas där utan diskussion. I oppositionskansliet visste man minsann inte om det här!

Min tanke är att det kan väl inte skada med lite bön - det kan politikerna behöva. Någon som talar vänligt om dem inför vår Herre borde alla egentligen uppskatta. I varje högmäsa ber för dem som har att fatta svåra beslut och som tar ansvar i vårt land. Kommunala skolavslutningar i kyrkan eller bön i rådhuset - det kanske går på ett ut? Vad gäller rådhuset är det faktiskt en praktisk fråga: är det ledigt så är det väl upp till kommunen vem och vilka man tillåter vara där och på vilka villkor...

En av rösterna på stan föll in i en ofta hörd refräng: religionen är roten till allt ont. Man har vänt upp och ner på Afrika, och Irland vet ju alla hur religionen förstört. De kristna går bara i kyrkan och ber om förlåtelse och så går de ut och syndar igen. Nej, för sin del litade han bara på pengarna i sin egen plånbok.

Var kommer alla konstiga idéer ifrån?

Andra bloggar om: Bön, Rådhuset, Örebro, Religion, Radio Örebro, Synd

Gustaf Larsson revisited (dvs besökt på nytt)

Sången från havet består

Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :

Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.

Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:

Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.

Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland

Kristi Himmelsfärdsdag - om närvaro

Frånvarande fäder är en det moderna samhällets spegelbild av Gudstrons stora dilemma. Om Gud inte känns som närvarande här och nu - finns då Gud?

Gudsnärvaron ligger för så många människor på skapelsens plan på så sätt att allt det skapade hänvisar till och påminner om sitt upphov och ursprung. Kan antyda ett svar på frågan varför människor vallfärdar till naturen i sitt sökande efter Gud. I Wallins psalm 305 Var är den vän som överallt jag söker… målar orden just denna Guds närvaro genom sitt verk.

Jag ser hans spår
varhelst en kraft sig röjer
En blomma doftar
och ett ax sig böjer
Uti den suck jag drar
Den luft jag andas
Hans kärlek blandas

Jag hör hans röst
där sommarvinden susar
Där lunden sjunger
där floden brusar
Jag hör den ljuvast
i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala

När man vid ett sammanträde ropar upp namn för att kunna skriva protokollet påminnas jag om Gud. Nu för tiden svarar man mest sitt ja när namnet kommer. Lars B Stenström? Ja! Förr svarade man också: närvarande och de som inte svarade antecknades som frånvarande.

Vi har det inpräntat i oss att närvaro handlar om att ge signaler, att svara när någon frågar. Vår tid är mera lomhörd – så när vi säger: Vår fader som är i himmelen så hör vi bara ett avlägset Guds ja, hela skapelsens instämmande i att Gud är närvarande.

Kristi Himmelsfärd är ett Guds ja till allt det Jesus gjort. Ett ja som tar Jesus bort från lärjungarna. Här slås hans betydelse fast genom att Jesus lämnar oss. Vi tror egendomligt nog att vi betyder mest när vi är närvarande. Så är det inte alltid. Jesus lyfts bort och blir ständigt närvarande för sina lärjungar som nu med stor glädje återvänder till Jerusalem och prisar Gud var dag i templet.

Himmelsfärden signalerar också att Gud är frånvarande för allt fler i den rika världen, bländade som vi är av vår egen förträfflighet, vårt överflöd och vår upptagenhet med allt som vi i egen kraft måste bestyra. Som för att visa sin överlägsenhet och makt trotsar Jesus naturlagarna och stiger upp till himlen. Trots att vi vet att allt till sist faller till marken av sin egen tyngd. Tyngdlagen upphävs och rummet begränsningar suddas ut. Och tiden står öppen som en dörr på vid gavel mot evigheten.

Andra bloggar om: Frånvarande fäder, Kristi Himmelsfärdsdag, Naturen

Gustaf Larsson vår käraste hembygdspoet

Gustaf Larsson (1893-1985)
- har du hört talas om honom?

Vår käraste hembygdspoet. Gotlands besjungare. Strandburgens lärjunge. Blommornas uttolkare...

Idag kan Du stifta bekantskap med en kort liten dikt ur Havet sjunger (1940).

Epilog

Domnar jag
i bruset
av svallande vågor,
somnar jag
i ljuset
av blåeldens lågor,
är havet och heden
det sista jag ser,
jag önskar ej mer.


Vill Du veta mer? Besök närmaste bibliotek eller läs till exempel
Studier kring Gustaf Larsson och hans verk.

Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Epilog, Gotland, Hembygdspoesi, Blåeld

Vikens vatten
På väg ner mot östersjöviken prunkar gullviva,
vitsippa och viol. Sol över vatten. Glitter.
Hur kan ett folk som bor vid havet tappa tron?

Andra bloggar om: Tron, Östersjön, Havet
Blommor

Språkförbistring byts mot förståelse
Berättelsen om Babels torn är en av de mera häftiga texterna i Gamla testamentet. 1 Mos 11 beskriver hur språken och språkförbistringen uppstod. Kommunikationen mellan människor avbröts. Bygget stannade av eftersom de inte längre kunde förstå varandra.

Människorna vill bli kända och uppmärksammade. Berättelsen har alltså anknytning in i vår egen tid. Den som inte är känd finns inte, är dagens tanke. En verklig kändis blir berömd och behandlad (åtminstone för stunden) som en gud.

Mänskligheten får för sig att göra ett så oöveträffat stordåd att de bygger sig själva ett gigantiskt torn, en väg till himlen. De ska bokstavligt knacka på himlens port. Övermod, hybris! Människan mäter sig med Gud och vill genom sitt projekt sätta sin egen storhet i högsätet. Ett uppror som utmanar Gud, bjuder till kamp om herraväldet. Det heliga trängs undan, profanering pågår...

Följden blir ett Guds ingripande av nedbrytande och åtskiljande slag. Förståelsen människor emellan hindras, folken skingras. Beskrivningen av händelseförloppet gör tydligt att människor genom samverkan kan göra storstilade och smått gudomliga prestationer. Men eftersom olika språk står hindrande i vägen måste man finna en förklaring. Bristen på förståelse ropar också på sin uttydning. Varför finns det språk, varför förstår vi inte varandra? Ett övergivet Babels torn bjuder på arenan och dramatiken. Gud stiger ner och omöjliggör bygget. Språken skiljer oss istället för att förena.

Märklig histria, eller hur! Den blir inte mindre märklig av att den upprepas, fast tvärt om, i Apostlagärningarna 2. De som är samlade på Pingstdagen får Helig Ande som gåva. Som tungor av eld kommer Anden. Alla kan plöstligt höra sitt eget språk talas. Trots att de kommit från den kända världens alla hörn kan de förstå vad som sägs. Språkförbistringen upphävs och en ny mänsklighet byggd på ömsesidighet och förståelse tar form. Tolkar göre sig icke besvär. Här förstår man ändå.

Den första kristna församlingens syfte är gemenskap och solidaritet. Man delar med varandra så att det man har ska räcka. Man kallar inte sitt eget för sitt utan vårt. Så tänkte filosoferna om den ideala vänskapen - en sådan sann vänskap bjöd på en ny gränsbefriad gemenskap. Nu blir den första församlingen den plats där idealen syns förvekligade. Man håller samman i hemmen, man ger inbördes hjälp, man bryter brödet och ber uthålligt! Språkförbistringens Babels torn har blivit Pingstdagens gränsöverskridande förståelse.

Andra bloggar om: Språk,
Babels torn, Pingstdagen, Hybris, Församling, Gud, Människan Gemenskap

Sverige utvisar njursjuka till säker död
PRESSMEDDELANDE från Njurförbundet
Bland de flyktingar som utvisas från Sverige ingår även människor med livshotande sjukdomstillstånd. Flera njursjuka i dialysbehandling har utvisats utan att varken Migrationsverket eller polisen som verkställande myndighet har förvissat sig om att den njursjuke får behandling vid ankomsten. Att den utvisade bedöms överleva flygtransporten är det enda som krävs enligt regelverket.

För tre veckor sedan greps Ahmed Amoura utanför dialysmottagningen i Bollnäs och transporterades till Damaskus i Syrien efter nära tre år i Sverige. Han saknade passhandlingar och arresterades därför direkt vid ankomsten. Efter fem dagar fick Ahmed Amoura sin första dialys och efter ytterligare fem dagar kunde han få den andra behandlingen. Han nekas dialys vid de offentliga klinikerna och tvingas därför betala cirka 500 kronor för varje dialys två gånger i veckan. Ahmed Amoura kommer sannolikt att avlida eftersom han saknar pengar att betala fortsatt dialysbehandling.

Njurförbundet uttalade i samband med ett seminarium i Solna den 13 maj att Svenska staten är ansvarig för den situation som Ahmed Amoura har försatts i och bör förklaras skyldig om han dör. Fallet Ahmed Amoura är en skamfläck för Sverige. För att liknande situationer inte ska inträffa i framtiden kräver Njurförbundet att Migrationsminister Tobias Billström ändrar regelverket så att dialyspatienter som utvisas ur landet har en anvisad dialysplats vid ankomsten med samma regim som rådde under vistelsen i Sverige. Solna 2007-05-13

NJURFÖRBUNDET Håkan Hedman
Förbundsordförande
Tel. 070-718 16 70,
hakan.hedman@gothnet.nu

www.rnj.se

Utvisning till en säker död
Du borde titta in på Nyhetsportalen.se. Där kan du följa palestiniern Ahmed Amouras öde. Det är förskräckligt att Sverige ger sig på att utvisa en människa i behov av regelbunden dialys. Att han hotades av utvisning var känt sedan länge. Det skrev bland annat Yelah.net om redan i februari. När man sedan utvisade honom gjordes det i omedelbar anslutning till en dialysbehandling. Han sändes till Damaskus i Syrien där han fängslades och fick vänta 5 (!!!) dagar på nästa dialys.

Sverige hade alltså inte ens bemödat sig om att få en försäkran om att han skulle få dialysbehandling i Syrien - utan sände iväg en mycket svårt sjuk människa. Därefter dröjde det ytterligare fem dagar innan han fick sin nästa dialys. Det betydde ett direkt dödshot. Som svårt njursjuk behöver man tre dialyser i veckan. Jag återger Arbetarbladets i Gävle version den 18/4 av de första dagarnas dramatiska förlopp:

Dödssjuke Ahmed Amoura avvisades i går morse till Syrien. Enligt uppgifter från 45-åringens anhöriga sattes han efter framkomsten omedelbart i häkte, utan tillgång till den dialys som han är beroende av för att överleva.
– Det Sverige gjort är som att köra en människa rakt in i döden. Rena mordet, säger Gävlesköterskan Eva Lindgren.

Statslöse palestiniern Ahmed Amoura flydde till Sverige för drygt två år sedan. Den svårt njursjuke 45-åringen, tidigare aktiv medlem i PLO, har under tiden som han vistats i Gästrikland och Hälsingland sökt asyl av både medicinska och politiska skäl. Men Migrationsverket har sagt nej.

Polisen väntade
När Ahmed i måndags kväll besökte Bollnäs sjukhus för dialysbehandling stod gränspolisen utanför och väntade.

– Fem civilklädda poliser i tre bilar lurpassade på honom. Det var som om de skulle gripa en farlig yrkeskriminell och inte en dödssjuk person som knappt orkade ta sig från sjukhuset ut till den väntande taxin, säger Eva Lindgren, som lärde känna palestiniern när han behandlades på Gävle sjukhus.

Ahmed Amoura hann precis få iväg ett mobilsamtal till Eva Lindgren innan han greps.

– Jag hörde honom säga ”Eva, polisen tar mig”. Sedan blev det tyst.

Flögs till Damaskus
Ahmed fick inte ens hämta sina tillhörigheter i lägenheten i Söderhamn innan han fördes till förvaringen i Märsta för övernattning. Strax efter sju i går morse sattes han på ett flygplan för att via Wien föras till Syriens huvudstad Damaskus.


Njurförbundet (tidigare Riksförbundet för njursjuka) protesterar genom sitt årsmöte ,som hölls i helgen, och sin förbundsordförande Håkan Hedman mot den synnerligen inhumana och direkt livsfarliga utvisningen. Idag är Ahmed Amoura beroende av privat dialys som kostar minst 1000 kronor i veckan, pengar som han inte har. Förmodligen kommer han inom en snar framtid helt enkelt att dö. Vill Du stödja den insamling som pågår?

Så kan du delta i insamlingen. Pengarna ska sättas in på postgiro 262246-2. Inbetalningen måste märkas med "Ahmed" för att pengarna ska komma rätt. Betalningsmottagare är Njursjukas förening i CUWX-län.

Till en tillvaro utan garanterad tillgång till dialys har välfärdslandet Sverige utvisat en person som vistats tre år i vårt land. Förfärligt! Protestera genom att gå in på regeringskansliets hemsida och sänd ett mail till migrationsminister Tobias Billström! Skriv: Utvisningen av Ahmed Amoura är en skam. Så här får det inte gå till!

Andra bloggar om: Ahmed Amoura, Dialys, Njursjuk, Njursjukas riksförbund, Njurförbundet, Håkan Hedman, Regeringen, Tobias Billström, Arbetarbladet, Utvisning, Palestinier,Damaskus, Syrien Migrationsministern

Lätt att säga - värt att minnas!

Tid kan mätas i majblommor. Varje ny överraskande färgkombination är lika med ett nytt år. Ny vinstmelodi i Eurovisionsschlagern signalerar nytt år. I Rotary för rotaryaner finns det ett oslagbart tidsmått: presidentens motto. Nytt motto - nytt år. Med en klockas precision tickar mottona för organisationens nya inriktning årligen fram. Just nu: Visa vägen!

Så var det också i Hyresgästföreningen. Nytt år – nya satsningar och nya deviser. För att inte tala om reklamens slagordsmässiga säljbudskap, till exempel KappAhls berömda Sister Sledge-låt: We are family! Idag hävdar samma firma (mindre säljande förstås): You look great!

Tidigt får vi lära oss värdet av goda motton: Var redo! Alltid redo! Så ska ett riktigt motto vara. Kort och kärnfullt. Lätt att säga - värt att minnas. Alla i min generation citerade scouterna. Juniorgruppen jag tillhörde fick stå på rad och unisont säga: Se Uppåt! Lyft upp! Vi barn förstod aldrig det där. Vi prövade och det fungerade inte. Det går bara inte att lyfta upp när man inte ser vad man gör. Så i praktiken var mottot felriktat. Men formuleringen var en poetisk juvel i jämförelse med det motto miniorgruppen hade: Gott gry!

Ett motto är inget slagord. Slagord hamrar in sitt budskap, det hörs ju redan när man säger ordet. Ett slagord ska klara att skanderas på gator och torg eller stå på valaffischer. Ett motto behöver inte vara lika slutgiltigt enkelspårigt. Men visst ska det vara fängslande och anslående. Ett motto skall kunna memoreras utan ansträngning. Det skall helst vara allmängiltigt och användbart i andra samanhang. På bröllop och födelsedagsfester ska man kunna citera och säga: Oväntat intensivt (Gevalia), Det händer nu (SvD) eller Move your mind (Saab).

Andra bloggar om: Reklam, Motto, Slagord, Rotary, Hyresgäströrelsen, Saab, Volvo, Gevalia, Scouter, Majblomman

Då förlät Du mig...
Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.

Andra bloggar om: Under, Syndernas förlåtelse, Förlåtelse, Befrielse, Synd, Skuld

Under , mirakel och förnuft
Hur kan man se på att några tvivlar och förnekar mirakler och att andra helhjärtat tror på under? Olika uppfattningar kan existera sida vid sida och ändå hålla sig innanför den kristna trons råmärken.

Kyrkan och de kristna möter uppenbarelsens centrum - Jesus Kristus – på ett särskilt sätt i Bibeln. Bibeln är läromedel, en källa till kunskap och den urkund vår tro växer fram ur. Men vi som läser ger texter, och därur framvuxna trossatser, olika valör. Somligt är centralt och annat mindre betydelsefullt även i Bibeln. Det hävdade redan Irenaeus, en gammal sk kyrkofader. Som predikanten i Olaus Petri i Örebro en gång påpekade – ingen sliter väl ut sitt öga för att det har sett något förgripligt. Allt tillämpas inte, omsätts inte i handling, vilket är tur. Vi använder tolkningsnycklar för att låsa upp och förstå Bibeln och tron. Kristus är tolkningsnyckel (hos Luther) och kärleken till Gud och medmänniska (hos Augustinus).

Tron är och måste vara erfarenhetsbaserad. Saulus upplevelse på vägen till Damaskus ändrade helt hans övertygelse. Han blev Paulus. Lärjungarnas förvandling efter mötet med den uppståndne brukar också användas som exempel på att vi arbetar in vår erfarenhet i tron. Det öppnar också för att vår tids erfarenheter behöver utrymme i trostolkningen.

Även inarbetandet av det vi för övrigt vet hör hemma i tros- och bibeltolkning. I fornkyrkan var Origenes i färd med att harmonisera vetande och tro därför att Bibeln inte ansågs lära ut något som var falskt eller stred mot kunskap och vetande. Redan då sökte man, likt ärkebiskop Hammar, efter djupare liggande syftningar och kunde till exempel använda sig av allegoriska utläggningar. Viljan att få tro och vetande att samsas är urgammal i kyrkan. Per Beskow diskuterade nyligen katolska kyrkans syn den 7/5 i Svenska Dagbladet. Han skriver:Enligt katolsk syn är vi människor utrustade med förnuft och fri vilja. Därför kan kyrkan föra dialog inte bara med andra kristna utan också med människor av helt andra övertygelser. Katolska kyrkan ser ingen motsats mellan tro och förnuft, mellan teologi och vetenskap. Det finns ingen rädsla inför vetenskapens upptäckter.

Hur var det då med undren? Bejakar man andeutdrivningen enbart som den står i en enstaka text utsätter man sig för fara. Man riskerar att begränsa Jesu bot till det Bibeln nämner, det handlar till exempel om demonbesättelse, fallandesjuka eller spetälska. Ju fler sjukdomar vi upptäcker desto mer skulle vi krympa trons relevans. Hiv och Aids, malaria, depression, psykos eller cancersjukdomar står det ju inget om.

Om tron ska betyda något för människor som drabbas, det mesta finns inte i Nya testamentets världsbild, så krävs öppenhet i tolkning och tillämpning. Hoppet att få Guds bistånd och stöd i sin utsatthet kan vi inte lättvindigt beröva människor, särskilt inte vi som ska vara präster och det heliga Gudsordets tjänare. Dessutom: Hopp och tro behövs även i läkeprocesser.

Är det då ett under att en sjuk blir frisk? För mig beror det bland annat på om man vill se händelsen med sina medicinska och vetenskapliga ögon eller med trons. Även det som kan förklaras och förstås kan samtidigt vara ett under! Hör bara med de föräldrar som nyligen fått barn. Tro och förnuft måste ständigt samspela och stå i dialog. Att göra dem till varandras motsats är inte förenligt med min och min kyrkas tro, om jag så får säga...

Andra bloggar om: Mirakel, Under, Irenaeus, Origenes, Luther, Per Beskow, Olaus Petri, Örebro, Förnuft, Hiv, AIDS, Vetenskap, Svenska Dagbladet