Man måste vara protestant.

När man läser sina egna texter i efterhand kan de verka småskuret indignerade. Gnälliga liksom. Sådant får man bjuda på. Saken är för viktig. Det går bara inte att låtsas som om Svenska kyrkan inte effektivt kringgärdats av andra hänsyn och lojaliteter. Man kan inte längre blunda för att somligt blockeras och annat skjutsas igenom de olika beslutsnivåerna mer beroende på linjerna i de sekulära partierna än på tankar i kyrkans teologiska tradition. Och nu tänker jag inte främst på vigsel och äktenskap. Ta balansen mellan organisation och apparat å ena sidan och gudstjänst, diakoni, undervisning och mission å den andra. Eller värnandet av gudstjänsten. Inte ens de lutherska bekännelseskrifterna tillmäts något större värde annat än om man kan utnyttja dem som stöd för egen hållning.

Visst - utveckling och förändring måste till. En pågående reformation behövs för att bevara det ursprungliga! Men också just bara därför. Att öka sin hip-faktor eller bättra på sin image kan inte vara uppgiften. I en kyrka är orden om barnet och badvattnet särskilt utmanande. Ut med en Jesus, in med en ny?

Utan jämförelse är den levande gudstjänsten den plats där kyrkan lever. Där kan man möta Gud och få näring för sin tro. Svenska kyrkans gudstjänst måste få vara ett verkligt möte. Utan en gudstjänst som fungerar kan utanverket bullra bäst det vill. Och om inte de som ansvarar för kyrkan börjar verka för att människor ska möta Gud och vara aktiva gudstjänstdeltagare blir apparatens tomgång efterhand allt mera avslöjande. Kyrkan ska och kyrkan borde... Men om allt färre lever ett efterföljelsens kristna liv?

Diakoni är inte diakoni utan levande gudstjänst! Spelar ingen roll hur många frivilliga ideella medarbetare man stampar fram - diakonin är ett utflöde från det vi tagit emot vid altaret. Sker det inte blir diakoni lite samhällstjänst, gott i sig, men knappast kyrkans diakoni.

Reaktionärt tänkande har jag hört att detta vaktslående om traditionen ovan kallas. Jag föredrar att se det som mera radikalt, nära rötterna, med önskan att nära sig av källorna! Hellre vaktslående om viktiga värden än en slags blek förnuftskyrka a la franska revolutionen! I den och andra meningar är jag gärna protestant!

Här ett tillägg skrivet lördagen den 17 juli.
En diskussion pågår gällande en artikel av Biörn Fjärstedt i tidningen Dagen. Fjärstedt skev bland annat: Med ökande fart pågår, tycks det, en polarisering inom svensk kristenhet, svenskkyrklig såväl som frikyrklig. Mot varandra spänner en delvis aggressiv nyliberal strävan, ofta med fäste nära samfundsledningarna, och en allmänkyrkligt ekumenisk och i ordets grundmening "katolsk" hållning. Den märks i teologiska skrifter, artiklar och debattinlägg. Saken blir påtaglig i gudstjänstordningar, böner och nyare psalmer.

De som driver det nyliberala projektet vill tona ner de tidigare nyckelorden synd, omvändelse, försoning, nåd och helgelse. Syftet är att framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd.

De som värnar om det traditionellt allmänkyrkliga söker rottrådarna ned i den äldsta kyrkans tid, dess liturgier och tankemönster, inte minst symbolspråket och fromhetsformerna. Där är syftet att lansera ett alternativ till sekulariseringen och den kvardröjande statsreligiositeten, den politiska kristendomen.

Jag anser att det verkligt avgörande är vad öppenheten mot samtiden innebär, hur den gestaltas, eftersom kristendomen i alla tider sökt leva i brytningen mellan historia, nutid och framtid. Det som håller den kristna tron samman kan man inte bara dra godtyckliga streck över utan förändringen bör rimligen ske i samverkan med andra kyrkor och samfund. Därför ä det så ledsamt at Svenska kyrkan inte kunnat samla sig till ett bekännelseprojekt värt namnet, ett arbete med läran och vittnesbördet, om att bekänna i vår egen tid, t ex i form av en katekes.

Nils Andreasson, ledare för ett Kristet nätverk för Palestina, har svarat med en egen artikel. Han skriver bl a: Rolf Ericson har genom sin blogg Ökenkällan uppmärksammat oss på den kampanj mot Svenska kyrkan som bedrivits sedan länge i det fördolda av en ohelig allians av personer med starka lojaliteter med den romerska kyrkans företrädare och anhängare till Ulf Ekman. På vad sätt bedriver Ulf Ekmans anhängare och personer med sympati för den romerska kyrkan en kampanj mot Svenska kyrkan? Några exempel hittar man i alla fall inte i denna artikel. Jag undrar om Andreasson verkligen tror på en sådan konspirationsteori?

Han skriver vidare: De med Rom lojala på högerkanten i Svenska kyrkan har fått sitt språkrör i Biörn Fjärstedt. De finner det kanske i sin ordning med en påve som i sin tidigare ämbetsutövning aktivt har mörklagt de utbredda pedofilbrotten inom Katolska kyrkan medan den svenske ärkebiskopens vilja att stödja samkönade par att leva i trofasta livsvariga relationer ger dem anledning att med den militante pensionären Fjärstedt försöka spränga Svenska kyrkan inifrån. Och därmed bekräftar Andreasson ju att det finns en djup polarisering. Beskriver man sina "motståndare" på detta sätt blir det svårt att alls föra samtal.

Elisabeth Nordlander har skrivit ett inlägg som mera positivt bejakar biskop Fjärstedts poäng. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har dessutom på ledarplats kommenterat frågeställningarna. Läs och begrunda!

Den vingklippta kyrkan, Svenska kyrkan

Kyrkan har inga redskap som kan mäta sig med omvärldens. Ingen dagstidning som Dagen eller Svenska Dagbladet. När förslaget kom att kyrkan skulle köpa SvD backade alla in i sina partifållor, tittade besvärat åt andra håll. De som gjorde de politiska tidningarna tillhörde ju också Svenska kyrkan, sa man. Därför saknar man tillräcklig röst i samhällsdebatten.

Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!

Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!

Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....

Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!

Kasta sten på en avgången

Efterspelet till Littorins avgång lämnar en hel del övrigt att önska. Somliga är ivriga att göra politik av hans avgång och de brottsmisstankar som lär ha funnits, åtminstone i Aftonbladet och nu med allt större spridning. Politiska ledare kan bara inte låta saken vara. En människas tragik ska promt kommenteras och nagelfaras.

I alla läger verkar man ha glömt de mästerligt kloka orden om att den som är utan synd kan kasta första stenen.

Värmeregleringsteknik

Värmeregleringsteknik skulle man ha studerat. Då hade man kanske kunnat klara värmeböljan (kommer som en våg?) på något smart sätt. Nu dricks det vatten i mängd, pustas i skuggan, flämtas framför inomhusfläktar och lättas på kostymen. Mina snövita ben, de välskurna mörka strumporna och de nyputsade svarta skorna skrattade man åt alldeles nyss. På en söndag!

Just nu är det svalare i sovrummet än utomhus. Ute är det 31,1 grader och härinne 30 grader. Så här sitter jag i svalkan och knackar denna eftermiddags bloggblues på tangenterna...

Elak och underhållande bitsk var Hägglund

Avlyssnade på plats Göran Hägglunds anförande i Almedalen. Och såg sedan Aktuellts presentation av detsamma. I tidningen Resumé, som publicerat en daglig Almedalsversion, beskrivs Hägglund som sympatisk men tråkig. Man förstår hur det går till. I Aktuellt bekräftas den bilden genom det avsnitt man återgav. Vad man inte alls kommenterade var den påtagligt kaxige, raljante och självsäkre Hägglund.

Särskilt hans mycket långa fotbollsallergori var elak och underhållande bitsk. Där kunde man få höra att Ohly gärna bildar mur. Att man på sin bänk har mest gamla förmågor. Att från vänster kommer det skruvade inlägg. De har lämnat mittfältet fritt. Och som han själv sa, på gränsen, de rödgröna är inte så bra på huvudet. Det var verbal attack och påtagligt vass. Det borde reta gallfeber på de politiska motståndarna. Dock, de lär knappast kommentera Hägglunds tal i någon större utsträckning eftersom det skulle ge KD extra uppmärksamhet.

Men man kan undra varför KD:s partiledare inte försöker anknyta mer till de kreativa och folkliga krafterna i det civilsamhälle han så värnar om. Trossamfund, kyrkor och församlingar, andra religioners tillhöriga, borde vara en viktig bas att säkra. Men det finns åsikter om motsatsen - mindre religion så kan framgångarna komma. Man kan säkert vara ett modernt kristdemokratiskt parti av europeiskt snitt utan att vare sig ge upp sin bas eller flörta med alla andra opinioner. En tillgång borde finnas i andra folkrörelser och ideella sammanhang. Där samlas många människor vars värdefulla insatser kunde anknytas till: deras vilja att vara med, att göra gott för medmänniskan, att värna viktiga värden!

Religion påverkar politiska uppfattningar och ställningstaganden

Kunde inte avhålla mig från att i eftermiddagshettan sakta fotvandra till Mellangatan (i Visby) för att delta i ännu en programpunkt arrangerad av tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Denna gång föreläste docent Magnus Hagevi från Linnéuniversitetet om Kristna, muslimer, ateister och religionskritiker i politiken. Det material han presenterade byggde på Survey 2009, på SOM-institutets undersökningar och Valforskningsprogrammet. Ett och annat om hans religionsforskning syns även på bloggen Magnus Hagevi. Han har bl a skrivit boken Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland.

En av Hagevis slutsatser är att religiöst tänkande (kognition) påverkar politiska ställningstaganden mer än religiösa känslor (affektion). Man tänker i gemenskap och i sammanhang och kan därför ta intryck av präster och pastorers predikningar, av församlingens bild av omvärld och politik. Kristdemokraterna har under de senaste decennierna tagit över helt ifrån Folkpartiet som det parti som samlar flest röster från de religiöst aktiva. Under de senaste tre valen har de borgerliga partierna samlat fler röstande än de rödgröna partierna. Samtidigt ar moderaterna distanserat sig från det religiösa engagemanget, de går tämligen sällan i kyrkan nuförtiden.

Han kommenterade också att bland muslimerna sympatiserar man i hög grad med socialdemokraterna. Även tillståndet inom Sverigedemokraterna noterades. Där försöker man skaffa sig en plattform inom kyrkopolitiken samtidigt som man i särklass har minst kristet religiöst aktiva i sina led!

Den här typen av undersökningar borde alla kyrkopolitiker ha som obligatorium att studera! Synnerligen intressant.

Var fanns Svenska kyrkan?

Frälsningsarmén och tidningen Dagen ordnar intressanta seminarier under Almedalsveckan. Ett handlade om trosbaserade organisationer och utvecklingsarbete. Platsar Gud i biståndsarbetet? kallades semniariet, som inleddes med ett 50 minuter långt föredrag av Carole Rakodi, direktor för Religions and Development Research Programme på universitetet i Birmingham.

I det efterföljande samtalet deltog Lars Anderås, PMU, Bo Forsberg, Diakonia, Georg Andrén, avdelningschef Sida, Kerstin Lundgren (C), riksdagsledamot, och Hans Linde (V), riksdagsledamot.

Frågorna om religionens roll ute i världen är brännbara. Hur ska man i ett mera sekulariserat och privatreligiöst Sverige kunna hantera och förstå den verklighet som präglar de flesta andra samhällen? Måste inte religionen vägas in som en oerhört viktig faktor, ibland den helt avgörande dimensionen.

Politikerna intog en mera neutral, men nyfiket positiv, hållning. Jag saknade en representant för Svenska kyrkan. Men på äldre dar kan man bli skumögd! Jag såg plötsligt vad ingen annan kunde se! Där satt ju Kerstin Lundgren! Hon företrädde ett parti, som tillsammans med socialdemokrater och moderater, leder ett trossamfunds, en religiös organisations, internationella utvecklings- och katastrofarbete. Kan man då verkligen skilja på rollerna? Kan partiets politiker förhålla sig neutrala till det religiösa perspektivet? Kan de bortse från partiets roll i Svenska kyrkan?

Så fel man kan ha fast det blir rätt

I trängseln vid Almedalen skymtar jag en gammal bekant. Men blir osäker, och går fram och frågar. Hej, Du verkar så bekant. Är det du som är XX? Han ser smått förvånad på mig, smilar och säger att förnamnet var rätt, men dessvärre är han en helt annan person.

Man kan ta fel. Och det gjorde jag. Tänker så att det hade verkligen varit roligt att återse min gamla klass- och skolkamrat som jag nog inte sett på 40 år.

Några minuter senare tränger jag mig fram i vimlet i Hästbacken (berömd gata i Visby) och där kommer XX. På riktigt! Jag återger mitt försök att hälsa på honom fast det var fel person. Det blir en stunds komprimerad rekapitulation av de gångna åren. Adresser byts och vi vandrar vidare.

I stället eller istället

En sommarskylt att meditera över. Nästan som en gåta: Återställ redskapen i stället... Just det. Istället för vaddå? Istället för att ta med Er dem hem naturligtvis. Hur många redskap får inte fötter eller vingar och nya hem.

Udda vykort från Stockholm, Huddinge och Nässjö

Igår skrattade vi gott åt ett antal udda vykort. De är inte urgamla utan gavs ut under senare hälften av 1900-talet. På det ena har man ramat in en vacker Stockholmsvy med en anskrämlig tavelram i guld, liksom för att visa hur värdefull vyn är. Resultatet blir mest komiskt.

Ett annat kort visar en palett med färgklickar och mellan dem vyer från Huddinge. Palettkort finns sedan tidigare. De är gamla (från 1900-talets början) och betydligt mer stilenligt utformade. Huddinegs variant låter de bjärta färklickarna på den ritade paletten stå i kontrast till de betonggrå husen som de inklippta bilderna återger.

Vi log högljutt åt ett vykort från Nässjö. Där visade man vad staden är stolt över. Tre bilder finns med: Stationshuset (järnvägen) och kyrkan. Den tredje bilden uppvisar två apor sittande i aphuset!

Centerpartiet mot Svenska kyrkan

Maud Olofsson vill lyfta bort präster från ledningen av Svenska kyrkan. I tidningen Dagens intervju med henne blev det glasklart. Innebär det att hon och partiet kommer att ta konsekvenserna av sin ståndpunkt?

Ska det finnas minsta lilla trovärdighet i Maud Olofssons hållning bör den rimligen leda till att centerpartiet nu lyfter bort de präster som på centermandat är med och styr och ställer i kyrkomötet. Sten Elmberg och Anders Åkerlund, till exempel. Eller är det så att just dessa präster duger? Handlar det om andra präster? De som inte har partibok, är det sådana präster som inte ska få leda kyrkan?

På sin hemsida understryker centerpartiet att det är folkkyrkan man värnar om: Centerpartiet har valt att fortsätta engagera sig i Svenska Kyrkan trots att denna har skilts från staten. Orsaken till detta är att vi vill ställa upp och värna om en öppen och demokratisk folkkyrka.

Maud Olofsson motsätter sig nu att det i Svenska kyrkan, folkkyrkan, innebär ett delat ansvar med en tydlig ledarroll för ett stort antal präster: särskilt gäller det biskopar och kyrkoherdar. Den ordningen vill hon uppenbarligen ändra på!

När en partiledare uttalar sig så renodlat antiklerikalt borde faktiskt Kyrkans Akademikerförbund säga ifrån! Centerpartiets angrepp, genom Maud Olofsson, på vigningstjänsten och Svenska kyrkans ordning bör inte stå oemotsagt!

Maud Olofsson attackerar präster

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Hon hävdar i tidningen Dagen att präster inte ska leda Svenska kyrkan. Vi vill inte att kyrkan ska ledas av präster, säger hon rakt ut. Det tycks gälla alla präster, från pastorsadjunkter till biskopar. Med ledning kan man mena olika saker. Men av intervjun att döma ska präster hålla sig till predikan, men när det gäller vilka hållningar kyrkan ska inta i realiteten, hur den ska handla, då ska folket (dvs politikerna) i folkkyrkan ta över.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Det borde hennes partikamtrater, t ex biskopen i Västerås, ta ett allvarligt samtal med henne om. Idag i Svenska kyrkan finns ett delat ansvar för kyrkan mellan kyrkans vigda tjänare och de förtroendevalda. Att rensa bort prästerna från det ansvaret förändrar Svenska kyrkan i grunden till att bli något annat än det varit och är.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Tillhör hon verkligen den kyrka som riksdagen stiftat en lag om? I Lagen om Svenska kyrkan § 2 står det: Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. I lagen står det alltså att präster (kyrkans ämbete) i samverkan ska driva kyrkans verksamhet. Då måste de ju vara med att leda och bestämma!

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Den kyrka där: kyrkoherden leder all verksamheten i församlingen? Så ska det gå till i Svenska kyrkan enligt Kyrkordningen 2 Kap §5! Maud Olofsson vill uppenbarligen inte ha det så... Om både styrning och ledning ska skötas av folket (partierna) då blir ju prästerna överflödiga i kyrkans vardagliga liv.

Maud Olofsson kan också läsa följande ur Kyrkordningen: Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn. (KO Inledningen till Andra avdelningen)

Citaten ovan beskriver denna maktdelning, förr kallad den dubbla ansvarslinjen, i dag mera oprecis kallad det gemensamma ansvaret. En kyrka, där prästerna istället görs till marionetter, utan reellt inflytande och utan tillsynsansvar, till exempel gentemot kyrkoråd och kyrkonämnder, är inte Svenska kyrkan. Där råder en annan ordning. Det borde ledaren för centerpartiet veta och försvara - istället för att attackera prästerna och den rådande ordningen!

Maud Olofssons uttalande kommenteras av Dagens Hasse Boström men även av Frimodig kyrka.

Osynlig valrörelse

Man säger att det är valår i år. Av det märks inte mycket, såvida man inte är särskilt förtjust i att läsa utspel i tidningar i form av debattartiklar i de stora drakarna. Inte ens i nyhets- och debattprogram är genomslaget så omfattande att det blivit svårt att undvika. Men snart stundar Almedalsveckan!

På mycket löslig grund tycks sympatierna byggas. Det borde oroa i partihögkvarteren. För ju mindre vi sätter värde på ideologi och värderingar i partiförpackning, ju svagare band som binder oss till olika alternativ (?), desto mer ombytliga och lynniga blir väljarna och deras gunst allt mindre varaktig.

Och med krympande partier blir det i längden svårare att förstå varför folkmakten på nuvarande sätt vart fjärde år ska kanaliseras via just de gamla partierna som begär mandat att få bestämma allt. I framtiden kanske andra organisationer och bevekelsegrunder får större genomslag? Det ska jag tänka på när solgasset, den värmeböljans dag, blir som starkast och jag lutar mig mot en trädstam i lövverkets skugga...

Midsommar och gudstjänst

Så får detta bli sista midsommarbilden för detta år. Girlanger av björklöv och knutna rosetter bildar en äreport för barnen. Men kortet ska kunna brukas för uppvaktningar och inte bara midsommarhälsningar, det förstår man av att sjömansgossen bär en krukväxt (rosor) och flickorna med sina förkläden (?)har vanliga buketter.

Idag midsommardag. I många församlingar har man tagit chansen att få lite extra ledigt. Att dagen finns i kyrkans Evangelibok och därför är en dag då huvudgudstjänst bör firas har man "glömt bort". Men i morgon, Den Helige Johannes Döparens dag, är det dessutom söndag och då blir det svårare att

låtsas att saken fallit ur minnet. Däremot blir det nog många friluftsgudstjänster (om vädret tillåter) eller förkortade snabbgudstjänster.

Gudstjänster har många fått för sig ska vara evangeliserande och måste då vara trevliga och anpassade för alla som aldrig annars går dit. Därmed har församlingens gudstjänst blivit något annat än den en gång var - de kristnas möte med sin Herre. Nu ska den fylla andra funktioner - locka andra att komma med. Och alla är väl medvetna om att gudstjänsten inte är en sammankomst vilken som helst...

Ringdans från förr

En ringdans kring midsommarstången, eller majstången, med tillönskan, än en gång, om en Glad Midsommar. Kortet tryckt av Eliassons Konstförlag.

Undrar förstås om kortets blå himmel kommer att ha sin motsvarighet denna dag? Och denna natt lär väl bli ljus som alla midsommarnätter bör vara. Vi behöver inte tända eldar som man gjort längre söderut.

I ringens mitt finns en dragspelare. Och de dansande bär kläder från 1900-talets första år: gossar i sjömanskostym och flickor i klänning och breda hattar. Vill Du granska kortet mer? Klicka på det så framträder fler detaljer.

Till sist tänker jag att friluftslivet nog får begränsas just ikväll. Ty även Sydafrikas vuvuzelor bjuder denna afton upp till dans. Väderutsikterna antydde och förutspådde faktiskt regn och det i skurar...

Blomplockning pågår

Midsommarhelgen uppmärksammades förr med vykortshälsningar. Nu för tiden knackar man ner en liten tanke på Facebook eller via e-post. Och idag kan man ju bifoga alla möjliga klipp från platser som YouTube.

Vykortet är medvetet komponerat. Midsommarstångens kransar uppe till vänster har sin pendang i flickan med famnen full av blomster nere till höger. Kanske restes stången för tidigt, flickan hann inte tillbaka efter plockningen för att lämna sina blommor, som ju rätteligen borde fått pryda stång och krans. Hennes besvikelse verkar inte stor. Tvärtom finns där ett glatt leende när hon blickar tillbaka mot oss snett över sin högra axel. Ska Ni komma med för att fira Midsommar?

Den som får kortet blir därmed uppvaktad och hälsad. Här utdelas ett helt makalöst fång med blommor och blad från midsommarens fagra ängar. Glad Midsommar!

Glad Midsommar

Snart är sommarens stora helg här. Och först nu har ängsblommorna börjat komma. I år lär man alltså kunna binda en krans. Det blir vare sig utblommat eller överblommat, utan prunkande vackert.

Även en gammal handkolorerad bild försöker efterlikna sommarens blomsterprakt, även om resultatet är ganska klent. Men en utflykt i gröngräset verkar ändå inte så dumt. Men jag funderar på hur kag ska klä mig. I vit skjorta och kostym med väst och hatt? Och medförandes käpp! Gåbortkläder kunde ju vara ett alternativ till mina ständigt pessimistiska väderspådomar: det blir regn! Men tar man finkläder kanske det inte behöver bli så långa promenader genom skogar och på ängar? Undrar vad sällskapet skulle säga? Stadsmänniska? Du kommer att få gräsfläckar på kläderna? Söndagslirare? Men det bortser jag ifrån. Det är snart ännu en Glad Midsommar!

En fantastisk skön morgon!

Vilken fantastiskt skön morgon, utbrast någon denna förmiddag. Jag muttrade vresigt. Men lovsången till morgonen, så stillsam och varm, bara fortsatte.

Så jag upphov min stämma om den glasinsamlingsbil, eller vad dessa specialfordon kan heta, som backade in på gränden i bostadsområdet. En baklastare var det förstås, när jag tänker efter. Klockan var 06.10 och pipandet blev en väckarklocka för hela kvarteret. De som inte väckts av backningsvarningslätet fick ett häftigt uppvaknande av glaskrossningsskrällen som hördes när tomglasen kraschlandade inne i bilens uppsamlingsutrymme.

När fordonet farit sin väg blev det tyst i 15 minuter. Därefter, klockan 06.25, klipptes gräsmattan med en monsterklippare som inte fått del av den uppfinning vi kallar ljuddämpare. Det brölade, mullrade och rasslade! Vilken fantastisk skön morgon!

Borttappad tro och ingen som letar

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

När televisionstanterna och TV-gubbarna
behöver lite ved på brasan och
behöver få extra nerv i sin sändning
går de ut på gatan
och låtsas fråga vem som helst.
Bröllopsbevakningen var inget undantag
Hur länge har du väntat här?
Vad förväntar du dig?

Om vi gjorde detsamma med hjälp
av dagens predikotext
gick ut på gator och torg och undrade:
Hörrudu, vad är det du har förlorat?

Tänk om svaren blev:
Vi kom inte till fotbolls-VM.
Jag har blivit av med ett världsmästerskap!

Jag har tappat en cykel…

Ingenting, jag har inte förlorat något

Vad är det här? Är det dolda kameran?

En vän, jag har blivit av med en vän
och det är så sorgligt att jag inte
vill prata om det…

Ungefär så där kunde det säkert låta.
Och vårt eget svar blir...?
Vad är det vi blivit av med
som vi behöver söka efter
med frenesi och kraft
som vi absolut borde leta fram?

Jag tror jag vet vad många människor förlorat
De har tappat bort sin tro…
och de letar inte ens efter den

Kungligt bröllop - farligt för barn?

Dagen efter. Tänker på gårdagen. Gatorna var nästan tomma även i inlandets Örebro. Så redan på förmiddagen den dag då kronprinsessan Victoria skulle gifta sig. Och jordgubbarna var slut nästan överallt. Lyran (en blåsorkester) spelade taktfast för torghandlare och några flanörer. I övrigt stiltje... och förväntan.

Min tanke gick till de debattörer som annars ondgör sig över skolavslutningar i kyrkan. Här öste TV (både SvT och TV4) ut sändningar som kulminerade i en gudstjänst. Och som för att påverka barnen ännu mer var där guld och glitter, prinsar och prinsessor, kungar och drottningar. Och tal om att upfylla Kristi lag. Huane mej!

Hur de stackars barnen utsattes för risker, de kunde verkligen ha tagit skada till sin själ! För de hade väl inte fått ett förbud mot att, just denna dag, sitta framför televisionen?

It`s Raining Men

Vykortsvärlden innehåller alla möjliga udda iakttagelser. Nu i det kungliga bröllopets vecka så är väderutsikternas status uppgraderade. Alla funderar kring vädret på lördag. Här en väderförutsägelse som kanske kan väcka intresse?

Om det regnar gubbar

I dag jag till dig lubbar!

En oerhört tidig: It´s Raining Men...

Högmässa i London, Rom och Hong Kong

Högmässan, vad är det? En världsfrånvänd förlegad mötesform där vår tids frågor och problem inte ryms? En ointressant återvändsgränd som kommer att förlora mot mediabruk, fritidsintressen, hälsotrender och gym?

För den osedvanligt närsynte kan det vara så. För den som tror att högmässan bara är det som sker där den personen finns med. Men - högmässan består ju av den kristna kyrkans levande möte med sin Herre i bön och lovsång, i nattvardens firande. Och den högmässa som firas i Vallstena, Viby eller Kiruna hänger samman med gudstjänster i den anglikanska kyrkan till exempel i London, med katolska mässor i Rom och med lutherska högmässor i Minneapolis, Hong Kong eller Rio.

Och överallt utom just i den rika västvärldens modernistiska hörn firas gudstjänst i kyrkor som växer och där tron föds på nytt! Men här stannar allt fler i sängvärmen eller går på gym! Och så skyller man det egna valet på någon slags kyrkans tråkighet. Först ska man bara göra annat, men sedan, som prioritet 32 eller så, kanske ha med kyrkans gudstjänst att göra.

Våffeldag på försommaren

Våffelmåndag på församlingshemmets gård en försommardag ger möjlighet till några samtal. Vi småpratar och sätter tänderna i sprödgräddade rutor med hallonsylt och grädde. Kaffet doftar nybryggt och är skållande varmt. Nyttigt är det nog inte, men stunden kring bordet blir festlig.

Men då sommaren knappt står oss bi är det huttrande kyligt i skuggan. Där solen borde vara beständigt är det enbart några skygga solglimtar som letar sig fram. Men en liten paus i springet mellan det ena och det andra är så välgörande!

Tillställningar inför Guds ansikte

Stefan Swärd går i ok med Christer Sturmark på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Nu senast måndagen den 14/6 genom att ondgöra sig över ett Förlegat religionstvång för kronprinsessan. (Idag rättade SvD angivelsen om att den Augsburgska bekännelsen skulle vara från 1593 - den är från 1530. Vid Uppsala möte 1593 ställde man sig dock bakom bekännelsen. Vill man läsa texten till Confessio Augustana finns den här.)

Redan i mars roade de sig på Newsmill med en annan artikel om samma frågeställning. Så SvD lyckades denna gång publicera något som redan varit i svang i annat sammanhang. Och upprördheten över förhållandet att Kungen och det kungliga huset ska tillhöra den evangeliska lutherska läran är märkligt stor. I sak har de rätt, alla borde få ha religionsfrihet, även de kungliga. Men ingen tvivlar väl heller på att om Kungen skulle begära att få en ändring till stånd skulle riksdagen genast ombesörja det? Och skulle Victoria bli katolik (!) skulle hon säkerligen som drottning inte behöva abdikera och flytta till Rom. Historien skulle inte behöva upprepa sig, hon kunde lugnt stanna kvar och fira gudstjänst i någon församling inom Stockholms katolska stift.

Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan på Östermalm, som borde anse att en gudstjänst är något viktigt, står bakom slutklämmen i artikeln: Och varför låta det tvångsmässiga statskyrkomonopolet fortfarande ha sitt grepp om Sveriges offentliga liv med en tillställning i Storkyrkan under ledning av ärkebiskopen. Undrar vad Stefam Swärd är van vid från sin församling? Vilka tillställningar arrangeras egentligen där inför Guds ansikte?

Saken har nu även uppmärksammats i tidningen Dagen och på domprost Åke Bonniers blogg!

Skolavslutningar i kyrkan om prästen ges ledigt?

Mötet mellan skolan och kyrkan fortsätter att vålla konvulsioner. I Människor och tro behandlades frågan. Skolavslutniungar, jag säger bara skolavslutningar! Frågan diskuterades i Sveriges Radio denna morgon och som vanligt krattades manegen åt Christer Sturmark från livåskådningshumanisterna. Det känns fantasilöst att det alltid är han som framträder i den pågående kampanjen mot kristen tro.

Han använde det märkligaste argument som hitills förekommit i diskussionen. Argumentet utvecklades ungefär: kyrkan tillhör vårt gemensamma kulturarv och därför bör alla få använda kyrkorna! Det är rimligt att ge prästen ledigt, sa Sturmark. Är inte det lite orättvist mot vaktmästare, städare och kantorer, vars tjänster man på många håll vill nyttja?

Till argumentet hörde att man ju betalar till underhållet av kyrkorna via skattsedeln. Betänk då att man betalar även till landets försvar vilket inte innebär att man kan låta officerarna gå hem och använda regementets lokaler för egna syften.

Sturmark argumenterar som om det fanns en kulturell allemansrätt som gjorde att man kunde ta fornminnen eller historiska företeelser i besittning. Något som mycket opreciserat sägs ingå i vår gemensamma historia, i vårt kulturarv, skulle nu bli möjligt att ta över?!

Tillgänglighet är en viktig sak för Svenska kyrkan men nyttjanderätten regleras, tidigare i svensk lag, numera i kyrkordningen. Där framgår att om rummet ska upplåtas måste verksamheten stämma med det invigda kyrkorummets helgd.

Dessutom kan man undra vem som just då skulle överta ansvaret för det invigda kyrkorummet med sina liturgiska föremål och altaret som vittnar om Guds närvaro. Men det kanske man vill dölja bakkom ett skynke? Även under en skolavslutning ska kulturskatterna vara skyddade, brandskyddet fungera och helst tänker väl Sturmark att ljudbordet är påslaget och att högtalarna och mikrofonerna ska vara på plats och fungera.

Är det en god ordning enligt Humanisterna? Skicka hem värden och ta över kalaset?

Läs även Eva Brunnes och Lars Friedners debattinlägg om kyrkan och skolavslutningar. Eller KD:aren Gunilla Tjernbergs uttalande i Dagen.

Kyrkans nationaldag och Sveriges

Söndag och nationaldag. Nationaldag och söndag. Det sekulära nationalstaten kan möta de himmelska härskarornas firande. I kyrkoåret är nationaldagen en annan än den svenska. Guds rikes nationaldag firas faktiskt varje söndag och inte bara en blågul dag om året. Det blå kan möjligen stå för Mariadagar men det gula har knappast plats. Såvida man inte ser att det är himmelskt guld, representerande det eviga ljuset. Och korset på fanan är faktiskt ett kors, ett den kristna kyrkans vittnande kors. En påminnelse om att oavsett nationalitet är det som vi läser i Fil 3:20-21: Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.

Vårt hemland är himlen... Och särskilt synligt tycker många att det blir vid intåget den 1 advent.

Samma spännande möte mellan olika världar sker när den sekulära helgdagen 1 maj prövar att infalla en söndag. Det har inte som jag kan minnas hänt på en röd dag. Kyrkan står sällan upp för att den röda färgen var intecknad långt innan den sattes på fana i täten för ringlande demonstrationer. Pingsten röda andeeld har givit inspiraiton och kraft åt rödmärkta martyrer genom ett par årtusenden i kyrkans långa historia av lidande och kamp. Och den har understrukit andens utgjutelse i dop och konfirmation. Så är det! Kyrkan kan med stolthet hålla fram sin röda historia och färg!

Yra studenter i studentyra

Studentvagnarna rullar förbi. Musiken är öronbedövande. Stackars människor som ska gå ut i livet dagen efter och lomhörda! Och dagen efter med tanke på den mängd flaskor och burkar som svingas. Skälet kan väl knappast vara att studenterna behöver bedöva sig för att stå ut med att klafsa runt en hel dag med jättenappar och slokande liljekonvaljer hängande runt halsen i blågula band?

Berusningen är förvisso stor redan innan drogerna (vin, sprit, öl, cider mm) hälls i. Då blir de nybakade (?) studenterna dubbelt vimsiga i mössan. Glädjen över den egna förträffligheten är en beståndsdel av att ta studenten. Så tillvida är det ingen stor skillnad mellan 60-talet och det nya årtusendets första 10-tal. 3-4 år på gymnasiet var då som nu en oändlig tidsrymd och när man passerat genom alla klasserna och blivit färdig (!) blir man omåttligt glad. Numera mera lössläppt övernöjd än förr, tänker jag trots allt.

Men av vagnar och talkörer att döma har könsord och svordomar erövrat en större del av examensvokabulären. Men vad man vrålar i euforisk yra är inte samma sak som det man säger när man möter och hälsar sina äldre släktingar och föräldrarnas bekanta.

Fy f-n vad jag är bra, besvaras i Närke tålmodigt med ett enkelt: idag, ja! Är det den berömda jantelagen? Ja´nte vet jag. Men uppfattar jag dialogen rätt handlar den om en ganska bekymrad tolerans med oro för morgondagens risk för kraschlandning i den för unga människor ganska hårda tillvaron.

Enkäter om enkäter om...

Folk svarar inte längre på enkäter. Inte i tillräcklig omfattning, vilket leder till allt osäkrare slutsatser om framtid, hälsa, ekonomi och annat väsentligt. Det kommenteras bl a i Dagens Industri. Och P1-Morgon har två inslag om fenomenet att svenskar är trötta på enkäter!

Man kunde rent av tro att väderleken ibland prognosticerades efter en enkät, med tanke på att kollen genom fönstret och förutsägelserna vid jämförelse kunde skilja sig från åskväder till strålande sol.

Med anledning av enkätproblemet vill jag avslöja en enkät som handlar om enkättrötta personer.

Varför svarar du inte på enkäter?
Det gör jag ju!

Varför faller somliga bort och låter bli att svara på enkäter?
De har väl redan tagit ställning till hundra frågor före frukost. Hur är vädret? Är det kallt? När går bussen? Vem ska du rösta på? Fick du några nya enkäter igår? Från något nytt institut? DE har väl blivit trötta och undrar över meningen med alla frågor och fått enkätdepression när man undrar om det finns några svar? Finns det verkligen svar på alla frågor?

Vilken nytta gör enkäter?
Den som vill veta något slipper stå i kö för att träffa folk och sedan mest höra dem humma och vara osäkra om det mesta. Som när någon fick frågan vilken artikel läste du först i morgontidningen. Och som inte hade läst någon morgontidning utan lyssnat på radio. Ingen vill väl framstå som en icke-läsare och svaret blev därför utan närmare eftertanke: TV-programmet. Men de håller folk sysselsatta pch sysselsättning gillar vi i det här landet, om man får tro statistiken.

Får du många enkäter?
Jag kan icke räkna dem alla...

Är de besvärande många?
Jo, jag kan knappt komma in i mitt arbetsrum för alla staplar med enkäter med frågor om ditten och datten.
Och enkäterna är svåra att hålla borta. De sipprar in genom telefonen, de tar sig med ett pling in via e-posten, de kommer med brevbäraren och de lämnas med bud. Och på arbetsplatsen sitter alla var dag med pannorna i djupa veck över nya enkäter. Vi har blivit tvungna att införa enkätsvararförbud på torsdagar för att hinna med något annat. En del fuskar dessutom och tar med sig enkäterna hem för att hinna med.

Nämn några som du fått den senaste tiden, mellan 15 februari och 12 maj?
Liturgiförändringar sedan förra året. Läsvanor för morgontrötta. Väljarundersökning om det hade varit val idag. Väljarundersökning om det hade varit val om en vecka. Väljarundersökning om värdet av väljarundersökningar. Väljarundersökning om läsvanor. Tv-tittarfrekvens på tisdagkvällar mellan 19 och 21. Vilka annonser fångar ditt intresse? Väljarundersökning om vilket elbolag man valt. Transportmedelsundersökning om kollektivtrafik som man använder eller inte? För eller emot valfångst. Margarin- och smörkonsumtionens förbindelse med brödåtgång. Hälsoundersökning för människor i åldern mellan 60 och 60,3. Och så den här enkäten om enkäter.

Om du fick välja, vilken enkät skulle du helst vilja svara på?
En med konfidentiella frågor som av sekretesskäl inte kan uppges.

Menar Du alltid allvar med Dina enkätsvar?
Gissa!



Här som bonus ett citat från en sida om statistik.
Hoppas inte för mycket av statistiska metoder för inferens
Poängen med statistiska metoder är i regel att få kontroll på det som kan kallas "urvalsfel", dvs den osäkerhet som smyger sig in när man tar ett stickprov istället för mäter hela populationen. Ska metoderna fungera utan inskränkningar förutsätts att dessa stickprov är tagna med någon slumpmässig mekanism, vilket ställer särskilda krav. Det räcker inte att gå ut och fråga de man råkar träffa, för även om man inte har kontroll så uppfyller detta inte kraven på slumpurval. Funderar du på vad som menas med slumpurval är det lämpligt att läsa på.

Kopplat till detta är ett vanligt misstag: har du en totalundersökning så har du definitionsmässigt inget urvalsfel. Då är i regel inte heller statistiska metoder (konfidensintervall, hypotesprövning,…) meningsfulla eller ens korrekta.

Likaså kan statistiska metoder inte avhjälpa brister i form av bortfall. Det finns metoder för kompensation eller korrigeringar, men det bygger då på att man har bakgrundskunskap - ofta i form av tidigare undersökningar - om den aktuella populationen. Det läget är inte så vanligt.

Allmänt sett kan statistiken vara ett värdefullt stöd, men det kan aldrig ersätta kunskap om de fenomen som studeras. Även om det ser snyggt ut att uttala sig i termer av "signifikansnivåer, p-värden eller annat så betyder det inte att tillämpningarna ens är vettiga.

Kära Mor

En Mors dags-hälsning där mor och hennes famn erbjuder och står för trygghet, skydd och tröst. Barnet suger på tummen och är nog på väg att slumra in.

Det är om aftonen eller i mörka kvällen. Ljuset som brinner i staken lyser upp mamma och barn. På bordet ligger strumpstoppningen eller stickningen. Lång klänning och förkläde visar en annan tids vardagsklädsel...

Blyertsteckningen har Elsa Beskow gjort och den bifogade dikten Viktor Rydberg. Vill du se den mer i detalj, eller läsa dikten, så klicka på bilden...

Mors dag!

På Mors dag kan man till exempel sända en musikalisk hälsning med OD (Orphei Drängar). Om det berättar DN.se. Förr var det inte möjligt, men då var det inte helt ovanligt att man sände ett vykort med särskild hälsning.

Och några små verser brukade då kunna finnas med, som här omgärdade av en stilig kaprifol. Kortet här intill sändes en gång (25-5-1932) till en skoaffär på en mindre ort med hälsningen: Kära lilla Mor, jag tror att de här verserna säger precis det jag själv skulle ha sagt. Ringer hem samtidigt som det här kortet kommer. Här är nu riktig sommar, lindar och kastanjer blommar och hela naturen ler. Hoppas Mor är kryare nu, själv är jag prima liv. Hälsa alla så kärt. Mors XX.


Här är ett annat kort till Mors dag inhandlat 1923 men aldrig avsänt. Istället blev det sparat i ett litet kortalbum. Versen är inte särskilt poetisk, men förmedlade väl det en avsändare vill få sagt den dagen. En mors kärlek var inte beroende av dag eller natt, utan hon slösade med sina omsorger.

Konstnären Aina Stenberg har målat stora fång av blommor som bärs fram som hyllning! Under många år tecknade hon Svenska flickors Scourförbunds adventskalender. Och hon ritade och målade flera tusen motiv till helgdagskort (jul, nyår och påsk).


Och till sist ännu ett kort där Mors dag högtidlighålls med en barnens uppvaktning. Girlang över dörren, kaffebricka och blommande plantor. Och det blir nästan som en födelsedag. För här önskas glädje och lycka i hundra år!

Mors dag är en internationellt spridd dag. På Wikipedias engelskspråkiga upplaga finner man en fyllig genomgång och kan om man så vill jämföra hur dagen firas i olika länder. Men hur dagen kommersialiserats kan man bäst bedöma själv!

Att Mor i katolska länder också hört samman med Jungfru Maria är självklart. Det finns dessutom förebildliga historiska fester med mödrar i centrum som kan ha fungerat som inspiration när Mors dag infördes i modern tid. Det skedde i början av 1900-talet och dagen firades för första gången den 21/2 1909 i USA.

Men redan på 1870-talet formulerades en betydelseful plattforma, en den moderna tidens grund för att moderns och kvinnornas röst måste höras. Av det som yttrades då märks i dagens firande ingenting. Men då utfärdades av Julia Ward Howe en Mothers days proclamation, en gripande fredsproklamation:
Arise, then, women of this day!
Arise, all women who have hearts,
Whether our baptism be of water or of tears!
Say firmly:
"We will not have great questions decided by irrelevant agencies,
Our husbands will not come to us, reeking with carnage, for caresses and applause.
Our sons shall not be taken from us to unlearn
All that we have been able to teach them of charity, mercy and patience.
We, the women of one country, will be too tender of those of another country
To allow our sons to be trained to injure theirs."

From the bosom of the devastated Earth a voice goes up with our own.
It says: "Disarm! Disarm! The sword of murder is not the balance of justice."
Blood does not wipe out dishonor, nor violence indicate possession.
As men have often forsaken the plough and the anvil at the summons of war,
Let women now leave all that may be left of home for a great and earnest day of counsel.

Let them meet first, as women, to bewail and commemorate the dead.
Let them solemnly take counsel with each other as to the means
Whereby the great human family can live in peace,
Each bearing after his own time the sacred impress, not of Caesar,
But of God.

In the name of womanhood and humanity, I earnestly ask
That a general congress of women without limit of nationality
May be appointed and held at someplace deemed most convenient
And at the earliest period consistent with its objects,
To promote the alliance of the different nationalities,
The amicable settlement of international questions,
The great and general interests of peace.

Gudstjänstens mening

Detta med högmässan. En gudstjänst som berör och märkligt nog upprör. Om gudstjänstens verkliga innebörd och mening inte främst ligger i dess nog så viktiga yttre gestalt, vad handlar den då om? Har den inre mening som kan upptäckas både i det skönt storslagna och i det avskalat enkla? I det väl genomförda och i det taffliga? Hur tänker vi kring dess djupa innebörd?

Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.

Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...

...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.

Mänskliga rättigheter i november

Cyklade genom staden i strilregn. Små, men intensiva, droppar som sprinklade både fordon och person. Särskilt illa fungerar just sådana dagar de tygkassar jag envisas med att använda. De har ersatt läderportföljen. Men en regndag som den igår fick mig att tvivla på det kloka i utbytet. Vattnet tränger in och igenom tyget. Gissa vad som händer med alla viktiga dokument då...?

Deltog därefter i sammanträden som planerar ett spännande evenemang till hösten. Mänskliga Rättighetsdagarna går då av stapeln i Örebro den 15-16 november 2010 under en samlande rubrik: Från ord till handling. Smittar civilkurage? Barns rätt till andlig utveckling. Har alla rätt att leva? Grundkurs i mänskliga rättigheter och mycket mycket mera än det jag här listat tas upp då.

I programmet för MR-dagarna skriver man bland annat: Att garantera mänskliga rättigheter för alla är det yttersta syftet för en demokrati värd namnet. Men hur ser det ut i verkligheten? Stannar det vid fina ord i lagar och internationella konventioner? Vem säkerställer att rättigheterna tillgodoses i praktiken? Mänskliga Rättighetsdagarna 2010 i Örebro tar upp utmaningar och goda exempel på arbetet med mänskliga rättigheter genom ett engagerande och kunskapsrikt program med seminarier, workshops, teater, musik, utställningar med mera. Från grundläggande introduktion i mänskliga rättigheter till forskarseminarier. Här får du engagemanget och verktygen för att åstadkomma förändring.

MR-dagarna brukar vara mycket välbesökta eftersom kunniga och insatta personer då leder seminarier om mändger av frågor som hör samman med och aktualiserar mänskliga rättigheter. En chans att lära mera, att samtala och att flytta fram positionerna.

Hur en biskop väljs

Någon undrade hur Svenska kyrkan utser sina biskopar och funderade över vilka som har rösträtt. Som vanligt när det gäller Svenska kyrkan finns det en radda paragrafer i Kyrkoordningen som slår fast hur det ska gå till.

Man måste leta i det 8 kapitlet om Biskopen och börja med paragraf 7. Som tur är finns Kyrkoordningen tillgänglig på nätet så att alla intresserade själva kan läsa och bilda sig en uppfattning om det mesta i Svenska kyrkan.

En biskop utses genom val i stiftet, men däremot ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Valet ska föregås av ett provval för nominering av kandidater. Och stiftstyrelsen är valansvarig. De som nominerats och som får mer än 5% av rösterna i nomineringsvalet (helst minst fem kandidater) ska därefter behörighetsförklaras.

Rösträtt har: stiftsstyrelse och domkapitel, präster och diakoner anställda i stiftet (på minst 6 månader eller tills vidare) i församlingarna och särskilt utsedda elektorer. Elektorerna väljs inom varje pastorat och skall vara lika många som det finns anställda präster och diakoner och tjänstgörande pastoratsadjunkter. För elektorerna väljas ersättare. Detta är grundmodellen. Sedan finns det t ex en regel för enförsamlingspastorat som innebär att elektorerna utses av kyrkofullmäktige och en regel för flerförsamlingspastorat, och då utses elektorerna av samfällda kyrkofullmäktige. Den som redan har rösträtt i biskopsvalet ( t ex stiftsstyrelseledamot eller präst) får inte rösta när elektorerna utses.

Vilka blir då elektorer och ersättare? Jo, den som är behörig att utses till ledamot i
kyrkofullmäktige i en församling inom pastoratet.

När valet sedan äger rum väljs den som får över hälften av rösterna, och för att det skall bli så kan en andra valomgång behövas mellan de två kandidater som fått flest röster. Man röstar kontraktsvis, både präster och elektorer. Däremot samlas stiftsstyrelse och domkapitel för sig och röstar.

Biskopskandidater hoppar av

Biskopsval i Svenska kyrkan är en vansklig affär. Det synliggörs i det senaste nomineringsvalet i Linköpings stift. Två av de kandidater som fick över 5% av rösterna har nu avbörjt att stå till förfogande, skriver tidningen Dagen. Även Posks valblogg kommenterar. Bland annat har domprost Johan Dalman som fick näst flest röster meddelat att han inte står till förfogande. Och jag tror mig veta att han gjorde det redan innan valet. Men Kyrkans Tidning ger en delvis annan och tvetydig bild.

Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.

Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...

Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.

Kortspel om kyrkans framtid

Svenska kyrkan brottas med sin framtida organisation! Eller, nej någon brottning verkar det inte vara. Snarare är det som ett kortspel där varje deltagare spelat ut kort de tror ska ge effekt.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...

Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?

Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.

Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö

Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...

I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.

Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.

Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?

Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.

Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?

Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!

Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.

I själva verket

Sixten, the cat, har en egendomlig självbild. Så här tror han att han låter: O sole mjau (Spotify). Men i själva verket är det detta (Spotify) som hörs.

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…

Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?

Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner

När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg

Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?

Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?

Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp

Skrämmande bön

Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).

Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...

Balkongspaning

Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.

Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.

Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.

När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.

Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.

Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?

Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.

Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).

Dagens nyhet: kyrkan håller öppet hus

En dag utan nyheter. Ingen tidning till morgonkaffet. Inga diskussioner om spekulationerna på börsen. Inga partipolitiska utspel. No news is good news, sa man visst förr. Men menade nog att inga underrättelser är bra. Hälsan tiger liksom still. Men denna morgon är inga nyheter bad news. Det är som om världen stannat. Och det borde verkligen upplevas som allvarligt och bekymmersamt. Om inte annat blir det ju svårt att denna dag sko sig på marknadens oro och grekernas olycka.

Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.

Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.

Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.

Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!

Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!

Florence och Mary

Fler vilja-men-inte-kunna sångare har jag fått tips om av vänner och bekanta. En av de historiskt sett mest kända är väl Florence Foster Jenkins. Henns oförmåga att nå upp till de toner hon önskar har blivit särskilt uppskattad. Om henne finns ett och annat att läsa på nätet.

Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?

En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.

Mrs Miller och Wing

Häftiga musikupplevelser har vi alla. Obeskrivliga sånginsatser vill jag gärna sprida. Från förr sådant vi då gladdes åt: Mrs Miller! Spotify är möjligheten att på nytt få rysningar längs ryggraden! Oj, aj.

Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...

Så njut!

Överläggningar

Hemma igen efter en utflykt till Strängnäs. Där deltog jag i typ överläggningar. Liksom. Samtal alltså. Smalltalk. Bra va! Och kort.

Varför så långt?

Fick förmånen att lyssna till kyrkoherden i Örebro Nikoali som talade om Teologi som intellektuell utmaning. Det gjorde han lärt och vittert. Vid samma tillfälle sa en gammal god vän till mig att han alltid läser bloggen stillsam. Men, sa han, du skriver så långt, för långt. Man orkar inte läsa allt. Varför gör du så?

Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.

Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.

Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?

Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...

Vilket lyft - körmusik av yppersta klass

En fantastisk möjlighet att höra superb körmusik försatt alltför många i går kväll. De uteblev från en konsert, "Gud har farit upp under jubel", som skulle ha gjort dem lyckliga och upprymda. Vi som var där njöt över hövan! En högtidsstund blev det i Olaus Petri kyrka på kvällen den 9 maj. Nu väntar vi bara på Nerikes Allehandas recension, för de var väl där? Eller uteblev de som vanligt eftersom man inte denna afton ägnade sig åt schlager, pop eller rock??

De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.

Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.

Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.

Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.

Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.

Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.

Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.

Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!

Håva in - ge bort!

Humanisternas intresse för kollekthåvar borde kanske uppmuntras istället för att häcklas? Det finns mycket att begrunda gällande kollekter och dess ändamål. I Svenska Akademins Ordbok (SAOB) finner man att ordet kollekt använt med följande betydelse: insamling inom en menighet (förr äv. en korporation) av pänningmedel för ngt visst ändamål; äv. konkret, om de insamlade medlen; i regel om i samband med gudstjänst före­tagen dylik insamling (för mission, diakoni, kyrkobygge m. m.) resp. de därvid influtna med­len.

Bilden på "håven" av trä är lånad från Anderslövs församlings hemsida och det rikhaltiga Bildgalleriet från Önnarps kyrka. Många fler gamla kollekthåvar kan man hitta om letar på nätet. T ex här, här och här.

Att tanken på kollekt går tillbaka till den första kristna tiden som en solidaritetshandling är värt att notera. Alla kanske inte har Jerusaleminsamlingen i färskt minne? Mot slutet av Paules brev till församlingen i Rom (Romarbrevet 15:25-27) finns en insamling omnämnd. Paulus skriver: Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem... Det fanns kristna i Jerusalem som fick det mycket svårt. Deras försöjning hotades eftersom de på olika sätt mötte repressalier. Om insamlingen kan man också läsa i 2 Kor 8.

Givandet var befäst långt före kristendomen. I Gamla testamentet finns föreskrifter om att offra, om givandet av tiondet. Den intresserade kan själv slå upp och läsa t ex 1 Mos. 14:20 och 5 Mos. 14:22. Givandet blve till välsignelse för den som gav och för andra som så småningom fick del av gåvorna, t ex invandrarna, de faderlösa och änkorna. Viljan och bruket att dela med sig har sedan dess följt judendomen, kristendomen och in i Islam med givandet av Zakat, dvs allmosor.

Ett annat sätt för de kristna att dela med sig blev diakonin. Ett bistånd till de utsatta och fattiga, ett utflöde från mässan som en ström av det goda Gud hade att ge. Diakonin behöver pengar för sin verksamhet och genom århundraden har kollekter och diakoni kommit att ömsesidigt betinga varandra.

Kyrkolagen från den 2 september 1686 föreskrev om kollekter följande:
...Kyrkoherden bör påminna församlingens ledamöter, att de.....efter råd och ämne av en fri och god vilja giva årligen något till sin nödtorftiga jämnkristens underhåll, däremd att visa sin tacksamhet emot Gud för all den välsignelse och alla de nådevälgärningar, som de i det året och i all sin livstid undfått hava..... (Cit från Kyrkolagfarenhet, Å Hassler, Norstedts).

Istället för att förakta kollekthåvarna borde allt fler se till att vara med i gudstjänsten och uppdraget att fylla dem! Inom Svenska kyrkan är kollekterna ordentligt reglerade och kringgärdade av kontrollsystem för att inget av det som salmas in ska gå förlorat. Kollekterna blir sedan omvandlade till Guds under i världen där människor blir sedda, får stöd och hjälp!

Korkade formuleringar på Humanistbloggen

Humanistbloggen tröttnar aldrig. Nu har skribenten där orkat bli upprörd över att man bildat ett interreligiöst råd på nationell basis. Detta råd skall enligt planerna arbeta som en mötesplats.

Pressmeddelandet från Svenska kyrkan innehåller bl a följande:
Det nybildade rådet har till syfte att främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet.

– Vi har skapat en nationell mötesplats för religiösa ledare i Sverige, inte en ny organisation, betonar ärkebiskop Anders Wejryd. Vi vill stärka friheten till religiös tro och utövning, både individuellt och i gemenskap, men också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.

Sveriges interreligiösa råd ska samlas minst två gånger per år, och kan till sitt stöd tillsätta en arbetsgrupp om behovet uppstår. Beslut i rådet kan bara fattas om alla är överens, och inte på andras vägnar. Eftersom rådet inte kommer att ha någon egen ekonomi, ska alla deltagare bära sina egna kostnader.

Rådet kommer att bestå av totalt 15 personer: fem kristna, tre muslimer, två judar, två buddhister (utses av respektive paraplyorganisation) samt en representant vardera från bahai, sikher och hinduer.

Och hur tas denna nyhet emot av Humanistbloggen? Jo på följande upplysta och fördomsfria (obs ironi!) sätt:

Enda medlemskravet verkar vara att man tror på något övernaturligt? Eller vad annars har Hinduer och och Muslimer gemensamt? Eller Buddhister och Kristna? Spelar det ingen roll exakt vad man tror på längre? En Gud, många gudar, själavandring, himmel och helvete - ni har ju alla bekrigat och mördat varandra i årtusenden över de här frågorna ("religionens roll för att skapa fred och samförstånd" klingar oerhört falskt). Är de här frågorna nu plötsligen helt oviktiga? Kan ni inte bara lägga ner i så fall och bespara oss skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar?

...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?

En trött stillsam suck uppsändes efter denna korkade harang: skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar. Humanisterna vet säkert, men vill inte gärna tillstå det, har tjänat många goda syften! Kollekthåvarna har särskilt nyttjats för att göra oändligt mycket gott för människors frihet, överlevnad och självbestämmande. De insatser i mänsklighetens tjänst som vandrat från kollekthåv till Lutherhjälpen, nuvarande Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen, kan humanisterna bara drömma om att möta på likvärdigt sätt (matcha). Så det som återstår är att spy galla, kasta dynga och misstänkliggöra. Och man gör det med besked. Visst är det ett märkligt samtalsklimat Humanisterna föredrar!

Mångfald och uniformitet

Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.

Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?

Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?

Valrörelsen är något man ser, men sällan möter

Valrörelsen utspelar sig än så länge mest i medias värld. Där görs utspel och där debatteras det. Den som vill nå väljarna väljer kanaler som når många - och därför står direktkontakten tillbaka. Inga skrifter i brevlådan där man själv får bilda sig en uppfattning om vad partierna vill och hur de tänker. Inga hembesök eller SMS förrän i september. Och snart påbörjar partierna väl de där glesa gatumötena där valarbetarna och politikerna trummar ut åsikter som de förbipasserande knappt orkar stanna till inför.

Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.

Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.

Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...

Vår och vinter

Att se påskliljorna på marken bredvid Boo slott och kyrka blev målet för 1 majutflykten. Slottet renoveras men är rödaktigt rosa bakom ställningarna. Och att besöka påskliljecaféet i lärdomens tempel. Skolan som den Hamiltonska släkten drev fram i sin bildningstörst. Små frösådda och lökdelade, självspridda påskliljor. Överallt ängar av vitsippor. Vägreanr vitprickiga av blommor. Vem lärde oss att det är vackert? Visste vi det av oss själva efter vinterns allt solkigare drivor?

Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!

Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!

Väckarklockan drar igång klockan 4

Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!

Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.

Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.

De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.

Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!

När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.

Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.

Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?

Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.

Ide att annonsera

På börssidorna i Svenska Dagbladet annonserar idag Bromma församling.De måste ha fått en idé och gjorde något av den. I annonsen, mitt i kursinformation om upp och nedgång, finns en bild på Bromma kyrka och texten lyder:

En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.

Välkommen att investera i dig själv!

Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma

Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.

Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!

Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!

Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.

Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.

Katten och bladet

Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!

Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.