Mendelssohn i kyrkan

Igår kväll avhördes en stor högtidkonsert i Olaus petri kyrka i Örebro med musik av Felix Mendelssohn Bartholdy (1809-1847). Att en medelstor församling i en medelstor stad kan erbjuda ett sådant förstklassigt framträdande är härligt!

Medverkade gjorde Olaus petri Cantores, Stråkmusiker ur Svenska kammarorkestern, Örebro Blåsarsymfoniker och soparansolisten Anna-Sofia Gahnfelt. Dirigent var Mats Bertilson.

Matsedelseffekten är inte så stark. Jag menar, om jag berättar hur jag upplevde det jag fick vara med om så är det inte ens i närheten av en blek avglans. Ändå är det svårt att låta bli. Den sakrala konsertens verk denna afton var Wir glauben all an einen Gott (från 1831), Kyrie in d (1825), Tu es Petr4us (1827), Ave maris stella (1828) och Det 114. Psalm (1839). Årtalen fanns med i programmet eftersom vi som var där fick välavvägda och korta kommentarer om kompositörens liv.

Vill man få ett prov på vilken typ av musik som framförts kan man via Spotify få en aning.

Ett aber, alldeles för få hade kommit för att avnjuta konserten. Men vi som var där njöt av den brådmogne och den fullödige konstnärens verk. Härligt!

I Örebro duggar musikevenemangen tätt. Så tätt att Nerikes Allehanda vid uppräkning av julkonserter nöjer sig med sådana där populärmusiker, dansband och musikalartister sjunger julens sånger. De kyrkor som förvaltar arvet och håller det levande - till skillnad från de mera museala och kommersiella intressena - fanns inte ens med. De kyrkor som göder Nerikes Allehanda med sina ständiga och otaliga annonser bedöms inte ens behöva nämnas när man gör en sammanställning av julkonserterna!!

De fruktansvärt snabba tågen

Satt och väntade på den fridfulla järnvägsstationen i Enköping när ett tåg svepte förbi. Inte som en stormvind. Långt värre. Fönster skallrade och marken skakade. Höghastighetståget som dånade förbi i vad som tycktes vara överljudshastighet skrämde. Och på perrongen. Hur hade de det där? Inga skyddsräcken, inga blinkande varningslampor, inga varningssirener. Inte ens ett litet pipande som när en lastbil backar.

Skulle inte gärna vilja vara småbarnsförälder på resa med barn när sådana tåg skjuter förbi stationerna utan att sakta in en hastighetskilometer. Är det nödvändigt? Sparar man så många minuter att man vill ta riskerna?

Kunde inte vägverket hjälpa banverket och sätta upp 60-skyltar före stationerna. Eller kröka rälsen en smula så att det blir omöjligt att försöka sätta hastighetsrekord inom landets stationsområden.

Inte längre röd präst!

Nu har jag bytt parti. Trött, fruktansvärt trött, på det retoriskt högstämda talet om demokrati när man egentligen menat fåvälde. Folkrörelsen var den rörelse de få åstadkom i folket. Småpåvar och röda patroner tog över. Patriarker höll inte sällan folket framför sina egna övertygelser och gjorde folket till argument. Som en gisslan.

En del av oss som varit kristna socialdemokrater har haft ett synnerligen utsatt läge, bland andra kristna för vår övertygelse och i rörelsen dess mer för vi varit kristna. Och när det gällt fanns inget stöd. En tids tvingande bortavaro från några uppdrag permanentades genast. Och jag känner igen det från andras erfarenhet. Det är lätt att bli en före detta, förbrukad. Och må så vara. Valet är fritt...

Religionskritiken och raljansen är befäst in i hierarkierna. Några lysande undantag som LO:s ledare och Göran Perssons prästdrömmar vederlägger inte det förhållandet. Tron blev en black om foten inom partiet. Även bland kyrkligt engagerade fanns och finns alltfort en utbredd misstro mot kyrkans inre liv! Den som ville leva ett liv med bön och gudstjänst skälldes inte bara i utkanterna för elitister. Kalla det vad ni vill, till och med elitist, en sådan vill jag i alla fall vara...

När ingen partiföreträdare förstått det allvarliga i att sekulära krafter bestämmer i kyrkan får det faktiskt vara. Jesus - hur tänker de? 40 års engagemang slutar i ett snöpligt ingenting! Nu är det slut.

Utslagningen i kyrka och föreningsliv

Genom åren har kritiken mot idrottsrörelsens utslagning varit sällsynt hård. Kanske mest för att den drabbar tidigt i barn- och ungdomsåren. Kritikerna har inte så sällan hört hemma i politiska rörelser eller i annat föreningsliv. Att det även i de sammanhangen finns en betydande utslagning brukar ingen kännas vid.

Alla får ju inte plats vid beslutsfattarnas bord. Då finns det modeller för att låta många finnas med. Man kan ha en storsamling beslutsfattare som man till exempel har där det finns fullmäktigeförsamlingar, arbetarkommuner, stormöten eller konferenser eller liknande. Men inte ens där får alla rum. Och för att några ska utväljas för att hamna på elitnivå sållas och sorteras det hela tiden längs vägen. Några får större förtroende och andra får mindre. Och vill det sig illa får ett antal ganska intresserade allt mindre och mindre förtroende (och utrymme).

I kulisserna sitter valberedningar som lyssnar på gnisslet från intriger och maktkamp. Men många personfrågor når inte ens dit. Ibland finns det nomineringsförfarande - men det är inte ovanligt att positioner bestäms i annan ordning.

Talanger och förmågor tas helt enkelt inte tillvara. Utslagningen har gjort sitt. Kyrka, partiväsende, demokratisk apparat - inom dem alla finns en utslagning av gigantiska mått. Det är bara det att ingen talar om det. Det är enklare att kasta sig över idrotten.

Den borttappade människan

Min byrålåda är bloggen. Där hamnar en hel del texter som kanske inte borde nått dagens ljus. Men lusten och driften att uttrycka sig är svår att kuva. Till och med en och anna dikt pressar på för att bli till. Betraktar mig som trivialpoet - skriver med vanliga ord om det som är vardagligt och ibland riktigt allvarligt. Som detta stycke från min diktblogg trosviss:

Bländad
Händerna släppte varandra
och ditt här och mitt här
gränsade inte längre
till varandra

Ett barn, var det du
försvann i främlingars dagljus
Den höga skyddsfaktorn
var inte nog

Bländad och förlorad
är inte bara du

Måste man med till himlen?

Ur en ny predikan på ordrik:

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt)
- kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
Om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken
till Gud och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Bokmässa i Örebro

Bokmässan i Örebro ger goda möjligheter att vandra runt i Örebro slott. I stora rum, i prång och torn finns utställare som gärna vill visa sina produkter och sälja. Lokalerna är inte optimala för den här typen av verksamhet. Men den historiska platsen ger många tillfällen till närmare bekantskaper. Man stöter liksom samman i de smala prången och trapporna. Både med gamla bekanta och med fullständiga främlingar...

En person som verkade bekant nickade jag åt, under flera timmar vid olika tillfällen, tills han slutligen frågade om vi kände varandra. Det visade sig vara en gammal SvD-medarbetare med vilken jag debatterat i det förflutna. Men vi har aldrig tidigare träffast i realtid. Under ömsesidiga hedersbetygelser skildes vi åt - utan att ha dragit oss till minnes vad vi fordomdags använde våra extra vässade pennor till...

Seminarierna är också här ganska många och ett pärlband av små samtal i en soffa bereder oftast god underhållning. Men nog kunde man tänka sig att bokmässan fick växa till på fler sätt. Större lokal, fler föreningar och deras bokproduktion kunde finnas med bland utställarna.

Undrar varför ingen från min värld tänkt på att flera kyrkliga förlag kunde samsas i någon monter. Strängnäs stift har ju en egen bokproduktion som kunde visas, Cordia som funnits i Örebro och det kyrkliga förlaget Verbum, som inte är någon flitig mässdeltagare, kunde väl halka med in? Och visst kunde bokförlaget Artos förnämliga produktion väcka intresse även i den nerkingska metropolen? Även kyrkans värld har gamlöa och nya böcker värda mer uppmärksamhet. Läsare är vi ju fortfarande!

Mer om Bokmässan: här om Johannes Källström, och här från Svensk Bokhandel, och från Tvärsnytt.

Mindre egen frispråkighet

Orden som lämnar läpparna bär en liten behållare med engagemang och drivkraft så att de ska nå ut, nå fram. Ju fler ord som flyger desto mera energi måste talaren besitta. När många, som jag uppfattar det, viktiga ord är sagda - så behöver man fylla på med ny inspiration och själv få hämta kraft. Så är det när jag deltar i ett samtal eller predikar eller håller föredrag utan manus. Mer går åt av den inre styrka som finns.

För mig är det så att ett förberett manus kan föredras, även livligt och animerat, och ändå bär ord och språk inte alls på samma sätt iväg med den energi och kraft jag besitter. Så länge jag håller mig till det skrivna är det riktigt enkelt och lättsamt. Men så fort talet övergår till frispråk arbetar kreativiteten och formuleringsmaskineriet på högvarv. Det kostar, åtminstone för mig.

Hur andra tänker kring detta vet jag egentligen inte. Funderar någon över att orden i olika sammanhang kostar mer eller mindre? Att i det svåra samtalet har orden olika vikt. Ibland är de så lättviktiga att de flyger sin kos och ändå kräver de sådan ansträngning? Och ibland när de springer direkt ur de egna djupaste erfarenheterna så kostar de märkligt nog mindre, kan det bero på att ansträngningen minskar i relation till hur många gånger de kommit i svang?

Att lyssna och vänta blir därför en konst att öva. Och att säga det som ska sägas kort och koncist. Att därtill ha tänkt i förväg kan underlätta. Så denna dags många möten får nog känna på att en ny ordransonering införts. Ett visst antal ord tilldelar jag mig i förväg, och när de är sagda återstår dialogen. Och den kan man till och med utvinna ny kraft ur. Så färre egna påståenden och mera möte...

Fars dag och kanelbullar

Fars dag infaller på söndag. Och det... det är ju idag. Fars dag liksom Mors dag och varför inte Kanelbullens dag tjänar faktiskt andra syften än att bara tacksamt hylla någon eller något. Det finurliga är att vi skall handla mer och sedan lite till. Till exempel presenter till föräldrar som många känner en tacksamhet till. Deras föräldragärning kan sällan återgäldas. Pilla lite på skuldkänslorna så rusar många hundra tusen människor iväg till närmaste affär och skaffar tårtor, slipsar, tofflor, DVD-skivor, blommor, grytlappar, Trisslotter, förkläden, ostbrickor eller vantar...



I Helsingborgs dagblad kan man läsa att: Nästan sex av tio män, eller 2,3 miljoner pappor, kan bli firade på söndag då det är fars dag.
Men superpappan och barnläkaren Lars H Gustafsson förväntar sig inte några slipsar och kalsonger.
Han tillhör dem som tycker att fars dag har blivit lite väl kommersiell.

Tidningen Dagen berättar om en slipsinstallation: i Sankt Johanneskyrkan i Kalmar. På golvet framför altaret har konstnären Raine Navin placerat ut hundratals slipsar och kyrkoherden är spänd på hur gudstjänstbesökarna kommer att reagera. .Annat kan man läsa i Göteborgsposten och i Göteborgsposten.

Ett enkelt och uppskattande samtal eller möte är lika mycket värt och en fullgod tacksägelse för omsorg och närhet. Det som sägs och menas behöver inte förstärkas med tusen ting inhandlade i hungriga butiker. Så: Tack till Far!!

Vi som är kyrkligt lagda och därtill vill vara trons människor kan naturligtvis försöka dra nytta av denna dag som en Guds dag. Men då har vi förträngt att VARJE Söndag är Guds dag. Och tänker vi efter får vi nog tillfoga måndag, tisdag, onsdag och veckan som går. Så någon gratisritt på Fars dag är bäst att låta bli. Man utlämnar Gudsbilden till jordiska jämförelser som riskerar att leda vilse.

Och hur mycket konsumtionen av kanelbullar stiger på Kanelbullens dag vore ett vetande av rang. Då kunde man få en ny siffra varje år, kompletterad med den okontrollerade gråzon av hemmabakning som i sig är ett bekymmer (okontrollerat bruk av socker och fett?) och så småningom kan man upprätta ett kanelbulleindex. Denna statistik utvecklar man sedan och kostnadsberäknar och, vill det sig väl, kan man ersätta Big Mac som mätsticka på svåra eller goda tider. Vilka framtidsutsikter!

Öppna dörren

Hösten hänger utanför fönstret i dimmiga slöjor. Fukten väntar på att någon ska röra sig så att den kan lämna sitt avtryck på kläder och hud. Denna lördag ligger ännu stilla. Få har stigit upp och ännu färre har vågat steget ut i den nya okända dagen.

Vad den ska innebära är ännu inte givet. Men den bär både löfte och osäkerhet, har oro och förväntan i släptåg. Under tiden skvalar den musik som någon kom på den senaste veckan. Nu stänger jag av datorn, öppnar dörren och...

Närvaron

Gårdagens myckna talande har sjunkit undan. Den nya dagens tystnad lägger sitt försonande täcke över det som redan varit. Förflugna ord får fara. Nu vänds blickar och tankar mot det som kommer. Den stora Närvaron andas i mig.

Mina vanligaste favoritord

Lyssnar man till sitt eget språk och tänker på frekvens lägger man märke till speciella egenheter man lagt sig till med. Inte frekvens som i höjdläge utan som i förekomst. Då träder ett antal ord fram. Vissa veckor fungerande nästan som språkliga ticks, men annars mest som en språklig egenhet.

Ord som jag ofta använder, så ofta att jag åtminstone tror att andra lägger märke till att de förekommer så ofta, är följande:

vemod
harm
skimmer
engagemang
fascinerad
tåga (i betydelse gå på led som t ex i en procession)
innebär
helig
betyder
läskig
skymning

Undrar vad det egentligen avslöjar om mig som person? Har du för din del tänkt på vilka ord du använder oftare än andra (ord)?

På liknande vis kan det bli med mer sammansatta uttryck och fraser. Härt några av mina: jag har hört sägas (om man inte kommer på vilken filosof som framfödde tanken), fullständigt utflippat (om andras beteende och aldrig om mitt eget), han är sjövild (om medtrafikanter), ska du parkera här mitt i vägen (också om medtrafikanter). Otålig och upptagen av andra?

Nu är det sagt som äntligen kunde sägas eftersom jag för en gångs skull verkligen lyssnade till mig själv och tänkte på de stackarna som annars tvingas höra mig orera i tid och otid...

Nästa dag

Ena dagen avlöser utmaningarna varandra. Det är nära på lustfyllt att greppa tag i ett mötes nerv, just när och där meningen kommuniceras. Men sedan, den andra dagen, svallar inga vågor. Inget land, ingen horisont. Enahanda och rutin.

Och vemod över dem man aldrig ser till.

Tomhet man nästan kan röra vid

Det finns helger på året som hasar sig fram. Då tiden inte har någon riktig fart utan segar på. Sådana dagar då man snubblar över den stora saknaden. Dagar då tomrummet efter någon som är död är så konkret och verklig att man nästan kan ta på den. Då ropar den tomma platsen vid köksbordet extra mycket: han är inte här!

Vilsenheten övermannar en så att man, fjättrad vid det smärtsamma, på nytt tycks förlora mycket av sin kraft. Men sorg som någon burit i åratal är inte alltid nattsvart eller dunkel. Silverminnen och gyllene ögonblick lyser plötsligt upp mörkret. Och ett leende smyger sig fram och välkomnas. Sjukdomsminnena, de sista dagarna, har inte längre greppet om allt det vi minns. Mer stiger fram och vi kommer ihåg personens egenskaper, personligheten, händelser och tillfällen träds som ädelstenar på en kärlekens tråd som tvinnats så stark, så stark, av all saknad, av längtan och hopp.

Då är det gott att tända ljus. Lågan den fladdrar och far, men ljuset lyser ändå klart. Som en hälsning från en annan värld.

Inledning och föredrag

Harkel, harkel. Hrrrmm. Donk, donk. Hörs det? Några nickar visst. Kanske kan vi dra upp volymen lite. Hrrmm. Jaha. Så ja. Nu hörs det.

Idag ska ni vara välkomna! Detta möte är ordnat av...prassel, blädder.. av... studieförbundet och av vår församling. Det är en stor..harkel, hrrmm... ära...att välkomna Sverker Svenström...hit. Visk, visk... Förlåt Sven Sverkström.. Sven Strömsten...hit! I pausen serveras bullar och man kan få kaffe för den som vill finns det thé och ett glas vatten kan man nog få hit fram till talaren. Det kostar 25 kronor. Då lämnar vi ordet och platsen tom för vårgäst Sverker Sven Ström...mummel.

Skrap, prassel. Donk, donk. Det hörs ju bra! Tack för inbjudan som riktades till mig för så länge sedan. Jag heter Sven S Strömsten och är ofta ute och föreläser, det gör jag, för grupper som ofta använder mikrofon. Först nu har jag kunnat komma ifrån för att besöka Er. Hrrmm. Sniff. Det biter i kinderna och höstförkylningarna är här och jag ska tala om hur man använder mikrofon vid offentliga framträdanden. Slurrp, harkel. Det var värst vad ostadigt talarstolen står. Kanske kan man lägga något under så det inte vickar så förskräckligt. Var var jag nu... Jovisst... Mikrofonen ska vi ikväll göra till vår bäste vän. Vi ska lära oss att komma den nära och det utan att flåsa och pusta den i örat så att säga. Nu...prassel...finns det ingen overhead här?

Stora bloggpriset väljer jury

Bloggandet kan bedömas ur många synvinklar. En sådan är att tematiskt söka bloggar t ex inom området religion. En annan är att finna dem som bloggar "bäst"! Alla kanske inte vet det i den del av bloggossfären där somliga av oss dväljes. Därför detta tips: Det Stora Bloggpriset som delas ut i början på nästa år. Jag fann tävlingen via Deepedition som åter fått förtroendet, genom sitt eget framgångsrika bloggande, att sitta i panelen.

Det finns en stor och insiktsfull panel bestående av de "viktigaste" och "bästa" bloggarna. Det är de som nominerar. Panelen består av människor som med sina bloggar kunnat återfinnas i topp tio på någon av följande listor/kategorier hos Aftonbladets Bloggportalen:
•Mest länkade bloggarna
•Mest vald som favorit
•Mest besökta privata bloggar
•Mest besökta proffsbloggar

Vi som enligt detta synsätt harvar i division sju kanske också kunde finna en tävlingsform? En jury där alla hamnar under 45 läsare per dag kanske kunde presentera sina favortibloggare? Förmodligen uppskattar vi samma saker som topp tio gruppen?! Vi rör oss ju i stilla vatten, i avlägnsa vikar och sund. Men vi har kanske egna och annorlunda favoriter som visserligen aldrig skulle finna vägen fram till stor offentlig uppmärksamhet och strålkastarljus men ändå kan ha de mest innerliga kvalitéer.

Bloggarhavet är stort och djupt. Att ta en skopa friska bloggar att smaka på är faktiskt ingen dålig idé. Bara det personliga, udda, det trevande och tvekande också finns med. Det är då det blir som mest upplivande och törstsläckande. Det vi kallar mänskligt!

Religoner på nätet

I Edinburgh hamnade jag på ett "postgraduate" seminarium på Edinburgh School of Divinity. Engelska Bibelsällskapet var där och presenterade Enter the Pitch, en tävling om ett manus till en kortfilm om något ur Bibeln. Man frågar:
Do you have what it takes to delve into the Bible?
Can you come up with a fresh and stunning short
film concept, and then pitch your idea in three
minutes to a panel of film industry judges?

Eftersom seminariet också berörde religion på nätet hamnade vi snart hos den nyuppfunna Jedi-religionen som vuxit fram ur filmserien om Starwars. Om någon blir nyfiken och vill veta lite mer kan man t ex hälsa på the Jedi Church på nätet. Eller besöka the Temple of the Jedi Order.

Många har naturligtvis hört talas om Church of the Flying Spaghetti Monster? Ett försök att med humor kritisera viljan och förmågan människor har att tro på nästan vad som helst.

Allt på nätet är inte bara skoj och påhitt. Även seriös forskning har börjat om relationen mellan internet och religion. Och om tro på nätet i dubbel bemärkelse. Några länkar hittar man t ex här.

Letar man en liten stund med hjälp av sökmotorer öppnar sig en spännande religionernas värld. The surf is up!

Kommenterad gudstjänst

Firade en mässa med kommentarer härom kvällen. Och upptäcker än en gång att det finns en stor hunger efter att få mera inblick i hur mässan är uppbyggd och få kännedom om tradition och bibliska referenser!

Bland teologer och präster kan man kanske svänga sig med ord som epikles och anamnes. Men utan beledsagande förklaring går detta de flesta förbi. Se på denna blogg Introduktion till högmässan! Även den som lyssnar uppmärksammat till orden i högmässans eller veckomässans böner kan ha svårt att foga samman dem i ett tankemönster. Det pedagogiska arbetet att ge nycklar till förståelse av gudstjänsten behövs allt mer...

Att be Anden komma över oss och över våra gåvor i nattvardsbönen fäster uppmärksamheten vid den förändrande kraften. Vi behöver förändras till större gudslikhet. Bröd och vin förvandlas till Kristi närvaro i vår mitt. Och våra kollekter välsignas att bli till under ute i världen efter mässan.

Och åminnelsemotivet visar att det Kristus gjort en gång på nytt och på nytt har aktualitet i församlingen. Men man undrar också över varför vi blandar vatten i vinet, varför kalken bär "kläder". Och när man lyfter bröd och vin i elevation - vad står det egentligen för? Bland unga männniskor tycker jag mig se vilja att ställa dessa frågor, där finns en nyfikenhet och öppenhet för gudstjänstens innersida.

Ledsamt nog kapitulerar somliga och nöjer sig med att uppfatta det som sker som icke relevant, ointressant. Andra i kyrkan säger sig ibland istället föredra klipp- och klistra gudstjänster där man genom att gräva i sin plocklåda till sist konstruerar något annat. Därmed lämnar man hela gudstjänsttraditionens nedärvda, betydelsefulla och vackra mönster. Och utvecklingen pekar hän mot att högmässans teologi får stå tillbaka för ett spontanismens plockepinn.

Festival för andlighet och fred

I Skottlands Episkopala kyrka blev vårt sällskap fantastiskt väl mottagna. Vi besökte ett antal församlingar som hade mycket att dela med sig av. Visserligen blev det näst intill genant när man så påtagligt fick se hur oerhört mycket resurser och personal vi har i förhållande till dessa där ofta bara en präst och någon till finns anställd.

St John´s Church i centrala Edinburgh visade sig vara en nyskapande församling genom sitt arbete för andlig fördjupning och fred. Speciellt intressant var den enorma anslagstavla man använder för att var 14:e dag bjuda på ett nytt budskap. Laddat och hett har det blivit i sambands med budskap om situationen i Israel och Palestina, eller om Folkrepubliken Kinas ockuppation av Tibet.

Under kyrkan fanns en restaurang, en bokhandel och en affär med rättvisemärkta produkter. Mest berömd är församlingen för sin återkommande stora Festival of Sprituality and Peace som produceras med ett minimum av tillgångar och med ett överflödande utbud! Man erbjuder och står för ett tydligt religionsdialogiskt innehåll med en trygghet i den egna kristna tron. Något att ta efter?!

Labyrint i Edinburgh

Landade igår på Skavsta efter en studieresa med församlingsmedarbetare till Edinburghs stift inom den Skotska Episkopalkyrkan. Efteråt kan jag bara tacksamt konstatera att det finns så mycket att lära. Och det finns en sådan gästfrihet och vänskap att möta och få ta emot.

Studentprästernas verksamhet vid Universitet i Edinburgh var imponerande (Chaplaincy at the University of Edinburgh)och man bedrev där ett öppet och mycket aktivt dialogarbete. Man uppmuntrar till exempel andlig fördjupning och använder Labyrinter som en metod. Just det, vi har mycket att lära och fundera över.