Hittade i mina gömmor en liten sliten bok tryckt 1849 i Örebro. Den heter Hjelpreda för Menige Mans Barn wid inhemtande av Christendomskunskapen. Ett försök för hemmet och skolan af J.C. Flodman. Där kan man i företalet läsa följande tänkvärda ord om de ungas andliga fostran:
Catchesen är i allmänhet det första och sista målet för den underwisning, som meddelas Menighetens barn, icke blott den på ett eller annat sätt legde arbetarens, utan äfwen den wälbergade bondens. Men barnet måste i de yngre åren wänjas att bruka Catechesen så, att det sjelf kan utleta dess innehåll; den unga menniskan måste wäckas till eftertanka, till inre lif och rörelse, icke blott för att wid en wiss tid, t. ex. wid beredelsen till den första Nattvardsgången, i det allmännaste förstå Catechesen, utan så att tankeförmågan öfwas och skärpes, det inre ögat öppnas, och hon under hela den fortgående lefnaden mer och mer må kunna fatta salighetens kunskap.
Märk att det inte bara är att lära in det som är fixt och färdigt. Tankeförmågan ska övas och skärpas! Det inre ögat öppnas och salighetens kunskap ska i allt högre grad kunna fattas!
09 december 2008
08 december 2008
Glocalnet, vi kan inte fortsätta på det här sättet
- Gäller det detta nummer? Tryck ett. Gäller det...? Tryck två. Och så håller det på en stund när man ringer Glocalnet. Trevliga Olle, Ingvar, Robin och allt vad de heter ler med rösten så man ska vara lite mindre ilsken. Lungna, vänliga, trankilt och plågsamt förstående.
- Bredbandet ligger nere, säger jag med svart kontur runt rösten. Ni måste göra något. Jag vädjar och övertalar, förklarar och suckar. - Ja, vänta ett ögonblick, säger den vänlige unge mannen, jag ska se vad de har skrivit. Sedan blir man bortkopplad i 7 minuter under den tid då rösten nog dricker kaffe, tuggar tuggummi och sakta stavar sig igenom den växande datajournal jag numera har hos Glocalnet. - Kan man få läsa journalen, undrar jag för mig själv, och får därför inget svar. På sjukhusen får man minsann läsa vad de skriver i sina datorer om en, tänker jag. Och de är nog vänligare än det Ni klottrar ner. Någonstans måste ju dessa lågmälda personer avreagera sig.
Jag kan tänka vad det står. Redan dag tre hotade jag med att byta leverantör. Hjälpte inte. Jag sa att jag hade datorn som arbetsredskap och MÅSTE kunna komma ut på nätet. Det båtade föga, som man plägade uttrycka sig före nätets tid. Det står nog att jag är en besvärlig, otrevlig och förtvivlad typ som desperat längtar efter att komma ut på nätet. Nätmissbrukare, bloggberoende som inte kan göra något meningsfullt utan sin bredbandskrycka.
Efter en vecka får jag rådet at skaffa ett nytt modem för att pröva om det gamla ändå inte gått sönder. Efter en rundresa till stadens datorhandlare där alla ler medlidsamt mot idioten som tror att de i affären lånar eller hyr ut modem. Kräv att de skickar ett nytt.
Jag går hem henom snön och slår en signal till Glocalnet. - Om det gäller... Tryck ett. Jag slår näven i fönsterbrädan så det värker. Något måste jag bara göra för att avreagera mig. Jag har nämligen för länge sedan passerat böenestadiet. Till slut svarar en Nisse eller Pelle eller vad han nu heter. - Det var inget krav att Du skulle skaffa ett annat modem, försöker han inbilla mig nu. -Jasså och varför sa Du inte det förra gången, undrar jag med gråten i rösten. Det har tagit mig mer än en timme ute i ovädret för att försöka få fatt på det där...jämrans...modemet. Och just då får jag lust att med våld köra in telefonsladden i eluttaget. Lite fyrverkeri kanske kan få fart på andarna.
Dagen efter, en fredag, får jag ett SMS att man sänt modemet till mig. På måndag har det inte kommit än så jag ringer mina telefonsupportrande pojkvänner. - Nej, jag ser här att det inte är sänt än. - ÄR DET INTE SÄNT ÄN. DET ÄR JU MÅNDAG, skriker jag förtvivlat. Ni SMS:ade ju i fredags att det var skickat. - HM, jaha, hmpf, nej det var nog bara så att..att en beställning lämnats du vet till dem som sänder ut modem. Det gör vi ju inte själva. Ridån går ner för det samtalet.
Nu har jag väntat på att teknikerna ska göra vad de skulle ha gjort i förr veckan. De skulle ha ringt tillbaka idag, men gjorde det inte. Jag fick ringa själv, men då hade teknikerna slutat att svara i interntelefonen, sa den unge mannen.
Vilket bolag är det som jag nu inte haft bredband ifrån i mera än 14 dagar? Trots att jag betalar för varje megabyte. Glocalnet. GLOCALNET! Snart ropar jag ut det på taken och ber på mina bara knän att telia ska ge mig ett hyfsat erbjudande.
Nu fattas det bara att någon varit i vårt hus för att koppla in någon annans bredband och helt utan att veta det kopplat bort oss. Bredvid datorn blinkar modemet grönt i sina försöka att förgäves hitta internet... Jag dunkar mitt huvud i väggen. Det gör ont. Men värken får det hela att te sig lite mindre surrealistiskt. För stunden. Snart är det dags att ringa igen...
Vi måste nog göra slut med varandra, eller vad säger Du Glocalnet?!
- Bredbandet ligger nere, säger jag med svart kontur runt rösten. Ni måste göra något. Jag vädjar och övertalar, förklarar och suckar. - Ja, vänta ett ögonblick, säger den vänlige unge mannen, jag ska se vad de har skrivit. Sedan blir man bortkopplad i 7 minuter under den tid då rösten nog dricker kaffe, tuggar tuggummi och sakta stavar sig igenom den växande datajournal jag numera har hos Glocalnet. - Kan man få läsa journalen, undrar jag för mig själv, och får därför inget svar. På sjukhusen får man minsann läsa vad de skriver i sina datorer om en, tänker jag. Och de är nog vänligare än det Ni klottrar ner. Någonstans måste ju dessa lågmälda personer avreagera sig.
Jag kan tänka vad det står. Redan dag tre hotade jag med att byta leverantör. Hjälpte inte. Jag sa att jag hade datorn som arbetsredskap och MÅSTE kunna komma ut på nätet. Det båtade föga, som man plägade uttrycka sig före nätets tid. Det står nog att jag är en besvärlig, otrevlig och förtvivlad typ som desperat längtar efter att komma ut på nätet. Nätmissbrukare, bloggberoende som inte kan göra något meningsfullt utan sin bredbandskrycka.
Efter en vecka får jag rådet at skaffa ett nytt modem för att pröva om det gamla ändå inte gått sönder. Efter en rundresa till stadens datorhandlare där alla ler medlidsamt mot idioten som tror att de i affären lånar eller hyr ut modem. Kräv att de skickar ett nytt.
Jag går hem henom snön och slår en signal till Glocalnet. - Om det gäller... Tryck ett. Jag slår näven i fönsterbrädan så det värker. Något måste jag bara göra för att avreagera mig. Jag har nämligen för länge sedan passerat böenestadiet. Till slut svarar en Nisse eller Pelle eller vad han nu heter. - Det var inget krav att Du skulle skaffa ett annat modem, försöker han inbilla mig nu. -Jasså och varför sa Du inte det förra gången, undrar jag med gråten i rösten. Det har tagit mig mer än en timme ute i ovädret för att försöka få fatt på det där...jämrans...modemet. Och just då får jag lust att med våld köra in telefonsladden i eluttaget. Lite fyrverkeri kanske kan få fart på andarna.
Dagen efter, en fredag, får jag ett SMS att man sänt modemet till mig. På måndag har det inte kommit än så jag ringer mina telefonsupportrande pojkvänner. - Nej, jag ser här att det inte är sänt än. - ÄR DET INTE SÄNT ÄN. DET ÄR JU MÅNDAG, skriker jag förtvivlat. Ni SMS:ade ju i fredags att det var skickat. - HM, jaha, hmpf, nej det var nog bara så att..att en beställning lämnats du vet till dem som sänder ut modem. Det gör vi ju inte själva. Ridån går ner för det samtalet.
Nu har jag väntat på att teknikerna ska göra vad de skulle ha gjort i förr veckan. De skulle ha ringt tillbaka idag, men gjorde det inte. Jag fick ringa själv, men då hade teknikerna slutat att svara i interntelefonen, sa den unge mannen.
Vilket bolag är det som jag nu inte haft bredband ifrån i mera än 14 dagar? Trots att jag betalar för varje megabyte. Glocalnet. GLOCALNET! Snart ropar jag ut det på taken och ber på mina bara knän att telia ska ge mig ett hyfsat erbjudande.
Nu fattas det bara att någon varit i vårt hus för att koppla in någon annans bredband och helt utan att veta det kopplat bort oss. Bredvid datorn blinkar modemet grönt i sina försöka att förgäves hitta internet... Jag dunkar mitt huvud i väggen. Det gör ont. Men värken får det hela att te sig lite mindre surrealistiskt. För stunden. Snart är det dags att ringa igen...
Vi måste nog göra slut med varandra, eller vad säger Du Glocalnet?!
Barns andlighet
Jesus, barnavännen, ställde barnen i gemenskapens mitt. I dem såg han mer, han såg öppenhet för det andliga och för det gudomliga. Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)
Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.
Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.
I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."
Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.
Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.
Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.
I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."
Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.
05 december 2008
Nattlig skrivmaskin
Härom natten skrev jag på en skrivmaskin av trä med nedslitna bokstäver. Den var som en hyvelbänk på ostadigt underlag. Orden var svåra att stava då det inte gick att se vilken kloss som motsvarade vilken bokstav. Rätt var det var for skrivmaskinsbänken iväg och jag fick mödosamt hålla fast den bäst jag kunde. Skriva skulle jag.
När orden blev till syntes de på en bildskärm uppe till vänster i mitt synfält. Först kröp de fram som en svart orm av kantiga, knaggliga och oslipade meningar. Snart nog förvandlades alla ord till rörliga bilder där meningarna blev till tåg som for fram i grönskande djungler. Med översinnligt intensiva färger levde och frammanades den berättelse jag hamrade fram. I drömmen.
När orden blev till syntes de på en bildskärm uppe till vänster i mitt synfält. Först kröp de fram som en svart orm av kantiga, knaggliga och oslipade meningar. Snart nog förvandlades alla ord till rörliga bilder där meningarna blev till tåg som for fram i grönskande djungler. Med översinnligt intensiva färger levde och frammanades den berättelse jag hamrade fram. I drömmen.
Skolkyrkan och klantigt beteende
Kyrkornas närvaro på skolor ifrågasätts regelbundet av Humanisterna. De vänder sig mot den påverkan som den närvaron utgör och tycker att det ger kyrkor och samfund fördelar i förhållande till andra.
Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.
Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.
Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.
Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.
I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!
Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!
Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.
Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.
Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.
Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.
I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!
Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!
03 december 2008
Dålig religion...och bra
Finns det god religion och dålig religion? Säkert. Avarter och sekter kan spinna loss och fara vilse. Det religionen gör är att den erbjuder ett sätt att leva, en praktik. I den ingår ett utövat andligt liv. Vi tar emot mönsterberättelser ur Bibeln där kärlek och mednmänsklighet, vilja till att leva sig in i andras situation och barmhärtighet närs. Vi får bilder för förlåtelse, samhörighet och gemenskap, för nåd och försoning. Och vi får insikter om att vi är älskade!
Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!
Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!
02 december 2008
Andlighet eller religion
I den akademiska världen har barns andlighet blivit ett alltmer laddat forskningsområde. Man kan säga att det pågår en debatt inte olik den om hönan och ägget - men nu om andlighet och religion. Är andlighet en disposition hos människan eller är människan religiös till sin natur och utvecklar därefter olika former av andlighet?
Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.
Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!
Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.
Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!
29 november 2008
Ckokladjesus i guld
Svenska Dagbladet är en tidning som också levererar goda (?) nyheter. Idag skriver man följande: Jesus är god – men han ska inte ätas upp. Det tycker i alla fall inte tyska kyrkan, som riktar hård kritik mot godisavbildningen av Guds son i choklad, vilken nyligen kommit ut i affärerna.Dagen har samma nyhet. Och Reuters uppmärksammade historien för några dagar sedan. Tillverkaren och chokladfabrikören Frank Oynhausen berättade där att: thousands of people have put in orders for the figures wrapped in gold foil. But church associations expressed dismay.
"It is terrible that Jesus is being wrapped up in gold foil and sold along with chocolate bunnies, edible penguins and lollipops," said Aegidius Engel, a spokesman for the archbishopric of nearby Paderborn.
"This is ruining the symbol of Jesus himself," he added.
Vill man läsa mer om hur företaget resonerar när de vill slå ett slag för Jesus gentemot Jultomten hittar man det på hemsidan http://www.goldjesus.com/.
Det här är inte enda sättet man kan framställa Jesus på som något ätbart hävdar företaget. Stollen eller Christstollen är en tysk juldelikatess och man hänvisar också till King Cake ifrån Louisiana som båda har symbolisk bakgrund.
Jesus kan naturligtvisa framställas i choklad likaväl som i kitschig plast. Cavallaros har tidigare ställt ut Jesus i choklad. Om det skrevs: Cavallaro's latest contribution to culture is a six-foot tall, anatomically-correct milk-chocolate sculpture of Jesus Christ. His confectionary Christ is made with more than 200 pounds of chocolate, containing approximately 480,000 calories. (The artistic endeavor titled, "My Sweet Lord," can also give you 3,240 percent of the Vitamin A you need each day.)
Men det finns andra konstiga uttrycksformer. Korsfästelsen platsar den på en slips? Eller ska Jesus användas som stol? Man kan naturligtvis tolka detta som en fråga om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även om uppsåstet vore gott är inte det alltid avgörande för hur en produkt eller ett konstverk tas emot. Viljan att utmana finns där, att tänja på och flytta gränser likaså. Balanserandet på gränser och övertramp är inget nytt fenomen. Det följer inte bara religion utan alla slags värde- och normsystem.
Att mässans måltid skulle ersättas av en guldinpackad chokladjesus känns ändå helt avlägset. Och för mig är det ingen frestelse eftersom nästan all choklad ger mig migrän. Hur smakfullt smaskig chokladen än kan göras blir mitt slutomdöme: smaklöst!
28 november 2008
Fortsatt bön om uppkoppling
Sakta viker ohälsan. Men irritationen framför skärmen tar tid att bli av med. Så jag ber fortfarande för allt möjligt. Just nu mycket för mig själv: ge mig tålamod att utstå det jag möter så att det jag möter inte gör det omöjligt för mig att möta det som sker med förväntan, nyfikenhet och...tacksamhet. Och nog ber jag om uppkoppling så att jag kan stå i förbindelse med dem jag vill och när jag vill. Utan att känna tvång att alltid vara tillgänglig eller uppkopplad.
Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!
Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!
26 november 2008
Bön vid datorn
Först blev det hårdiskkrasch för några månader sedan. Och nu har bredbandet lagt av. Att ligga sjuk i hemmet utan att kunna surfa har blivit en värre pina än vad jag tänkt mig. Förr räckte det med thé och honungsvatten samt några böcker. Nu är det som om det inte längre duger.
Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.
Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...
Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.
Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.
Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.
Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...
Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.
Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.
24 november 2008
Jag lovar och svär eftersom jag är invandrare
Skriva avtal om svenska värderingar - det vore något det! Per Schlingmann har redogjort för ett förslag som moderaternas framtidskonvent ska få ta ställning till.
Idén är oemotståndlig.
Kontrakt
1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.
2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.
3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.
4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.
5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!
6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.
7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.
8. Jag ska lära mig att stå i kö.
9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.
10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.
11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.
12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.
13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.
Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.
.........................................
förnamn efternamn
Idén är oemotståndlig.
Kontrakt
1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.
2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.
3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.
4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.
5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!
6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.
7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.
8. Jag ska lära mig att stå i kö.
9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.
10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.
11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.
12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.
13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.
Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.
.........................................
förnamn efternamn
21 november 2008
Befriar konsten från kyrkotillhörighet?
Konsten i kyrkan är fortsatt ett hett ämne. Alla dessa som nu får eller vill ställa ut i kyrkan - vilken är deras relation, vilka band har de? Eller är det så att etiketten konstnär förvandlar vem som helst till religiös kännare och orakel? Konstnären som vet bäst även om kunskapen om bekännelse och tro knappt är rudimentär... Uppenbarelsekunskap eventuellt?
Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.
Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!
Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.
Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!
20 november 2008
Strunt är strunt om än i vackra kyrkorum
Utställningen i S:t Jacobs kyrka i Stockholm lyftes fram i kvällens avsnitt av Kulturnyheterna. Domprost Åke Bonnier påpekade att det faktiskt finns "ett tak" i kyrkan. Så man ska inte vara så förvånad att det kommer reaktioner, negativa sådana, angående konsten i kyrkorummet.
Svenskan skrev ju härom dagen: Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet.
– Men den andlighet som finns i alla konstnärliga uttryck upplevs på ett helt annat sätt när den finns i kyrkorummet, säger Eva Asp, som är den som valt samtliga konstnärer under året.
– Explosionsrisken är hög när konstnärerna lämnar galleriet och kommer in i kyrkan, ett allkonstverk i sig och så laddat av betydelser och berättelser. Jag kan inte tänka mig en större utmaning egentligen, säger Per Hasselberg.
Ibland undrar man varför det är så attraktivt att ställa ut konst i en kyrka. Varför inte i riksdagens eller olika kommunfullmäkiges plenisalar? Poliststationer kunde skapa samma konstnärliga spänningsfält som man efterlyser. Tingsrätten vore väl mumma? Eller Humanisternas möteslokaler kanske kunde passa? Direktionsrummen hos de stora bankerna och företagen. Teatersalonger? Sjukhusentréer och vårdcentraler?
Nej det är inte lika aktuellt, kyrkan är godtrogen och ofattbar öppen. Och erbjuder ett offentligt rum. Men strunt är strunt om än utställt i vackra kyrkor! Reflektion låter vackert. Övertalande vackert. Men vad är det som ger ny konst vetorätt över kyrkorummets uttryck? Varför ska tidigare konstnärers yttrandefrihet inskränkas?
Gratis utställningsplats! Översnälla herdar ställer upp med kyrkorummet. Och tillhandahåller garanterat stort uppmärksamhetsvärde när konstnärer (in spe?) tassar kring och rent av trampar över den goda smakens, dekorums, gränser. Sprid glitter präster om ni lyster, det glänser för stunden. Men det är något helt annat som består!
Avstå vigselrätten, skriver biskopen
Kyrkans Tidning innehåller idag ett debattinlägg som borde kunna kasta lite nytt ljus över diskussionen om Svenska kyrkan ska viga till könsneutrala äktenskap. Det är biskop Carl Axel Aurelius, domprost Karin Burstrand och professor Ola Sigurdsson som samlat sig till en gemensam opinionsyttring.
Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.
De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.
Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.
Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.
Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.
Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!
Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.
De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.
Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.
Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.
Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.
Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!
Kultur är mycket mer
Artikeln nedan är publicerad i dagens Nerikes Allehanda som svar på ett mot lokalkulturen kritiskt inlägg. Artikeln blir möjligen för flitiga stillsam-läsare en sorgligt tröttsam upprepning av tankar som redan funnits på min blogg. Men ibland behöver jag vrida och vända på tankarna innan de går in i papperstidningens värld. Så håll till godo eftersom Nerikes Allehanda inte har det goda omdömet att på nätet lägga ut viktiga texter från värdefulla avdelningar som kultur, debatt och ledarsidor. Men de bättrar sig nog om vi tjatar...?
Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.
Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?
Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.
Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!
Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!
Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!
Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.
Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.
Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.
Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?
Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.
Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!
Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!
Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!
Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.
Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.
19 november 2008
Konst i kyrkan på egna villkor
Kyrkan möter konsten i Svenska Dagbladet. Mötet mellan konst och en kyrkas inre, dvs både interiört och dess tro och bekännelse, kan ge upphov till starka reaktioner. Som boende i landsorten kan jag oftast enbart ta del av somliga utställningar via trycksvärta. Vilket inte ger den bästa av utsiktspunkter.
Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver
Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver
Pang. Ordet har lyst från S:t Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?
Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.
Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.
Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?
Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.
En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?
Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?
Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.
Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?
Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.
18 november 2008
Debattens höga tonläge
Motsatser finns som ett tillvarons grundmönster. Liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Och vi ser motsatserna som oförenliga. Månne det är skälet till att de som har en annan mening blir till, förvandlas till, meningsmotståndare. Den andre vars uppfattning man inte delar kan demoniseras. I ett antal frågor kan man bli behängd med, eller utrusta andra med, etiketter av nedsättande slag. Fiendebilder produceras på löpande band i vilka den utpekade fienden MYCKET sällan känner igen sig.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
17 november 2008
Kulturell storstad mot landsbygd
Storstaden versus landsorten är en uråldrig motsättning. Avundsjuka och mindrevärdesupplevelser kan höra hemma där. I den stora metropolen finns utbudet och mångfalden, valfrihet och rikedom tycks man tro. I provinsen är det just provinsiellt. Det partikulära är väl inte något negativt utan fastmer en tillgång? Kultur är inte heller reserverat för yrkesmänniskor och professionella utövare. Den breda odlingen engagerar de många, just i de lokala sammanhangen.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
16 november 2008
Ska man vara bäst eller räcker det att ha flest kompisar
Dansbandskampen i Strängnäs är en fascinerande tillställning. Fem dansband tävlar och en panel ger direkta omdömen (ungefär samma upplägg som i Idol). Sedan avgör telefonomröstning vilka fyra band som går vidare till en andra omgång innan slutligen två band väljs för att återkomma i nästa omgång. Favoroiterna just nu är Scotts och Larz Kristerz.
En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.
CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?
En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.
CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?
12 november 2008
Nyheter man blir glad av, finns de?
Tidningar och TV bara rapporterar om kriser och elände! Man blir så evinnerligt trött, sa hon och stirrade på mig som om det egentligen berodde på mig. Kunde dom inte ta upp något roligt och bra, sån´t där man blir på gott humör av, fortsatte hon och tittade längtansfullt bort i fjärran.
Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?
Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.
Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?
Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.
Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?
Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...
Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?
Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.
Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?
Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.
Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?
Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)