Ny dag, nytt år

Ett trött gammalt år övergår till något nytt som när natt blir till dag.

Trivialpoesi

Allt som nån gjort men inte bort
känns tungt att tänka på
Vi människor lär glömma fort
ser vad nån bort och gjort

Och tänker soligt om vårt liv
fast skam och skuld finns där
Låt glömma allas bråk och kiv
- var snäll, tänk rätt, det bär!

Vi väntar längtar gryning snart
Ny tid på snar ingång
År växlar, skiftar underbart
nytt spår: gör gott, bli sång !

Att göra det som inte blir av

Nyårsafton. Tänker på allt jag borde gjort men som inte blev av. Personer jag borde hört av mig till. Möten som borde hållits. Samtal som kunde ha gjort nytta, men som aldrig kom till stånd. När det inte händer som kunde ha skett förändras händelseförloppet. En möjlig pusselbit fogas inte till bilden. Helheten blir lite annorlunda, ja ibland alltigenom förändrad. Tänker på något jag kunde ha gjort men avstod ifrån.

Tänker nu på det jag gjorde men så här i efterhand står det klart att det inte var bra. Jag borde ha avstått. Sådant jag sagt kunde ha blivit osagt. Hm. Där finns det också ett och annat att grubbla över. Varför det blev som det blev istället för på något annat (och bättre) sätt.

Men så dyker det upp sådant som gjordes och var nödvändigt. En hel del som blev bra, ordnade till sig. Skönt! Att göra det man kan och ska är tillfredsställande.

Så funderar jag på alla andra som inte gjorde vad de kunde. Var fanns civilkuraget? Hur förklarar man denna ovilja att träda fram och vara tydlig? Nog fanns där sådana som borde tigit istället för att ställa till det. Dess som inte kunde bevara ett förtroende, som spred osanningar och rykten. Hur förklarar man sådant? Sedan finns livets stora flöde av aktiviteter som jag inte alls behöver ha några synpunkter på. Skönt att inte behöva tycka om allt! Och gott att inte behöva tycka om allt!

Nu är det snart ett nytt år med nya möjligheter att ta vara på eller avstå ifrån. Inför händelser i den stora världen är det inte mer än rätt att Nyårsdagen får bli till en bönens dag för fred! Ingen ska längre bombardera instängda människor. Människor ska leva i sämja. Svärd ska slipas om till plogbillar. Man ska kunna sitta under vinet och meditera utan rädsla. Och de samtal som inte blir av behöver ske! När ont sker angår det oss alla!

Och i vår lilla och nära värld önskar jag detsamma: godhet, samförstånd och fina möten samt en gnutta vila emellanåt...

Ett GOTT NYTT ÅR!

Kyrkosnyltare eller inte, det är frågan

Ibland händer det att någon föreslår att Svenska kyrkan endast skulle stå öppen för medlemmar. Nu senast har Karin Olsson vridit och vänt på sådana perspektiv i Expressen. Hon skriver: Julhelgen är de skenheligas helg. Då strömmar folk som har gått ur Svenska kyrkan ändå in i Guds hus.
Andelen fripassagerare är nu så stor att församlingarna borde införa ett spärrsystem i vapenhuset. Likt dem som används till karuseller eller till tunnelbanan i Stockholm. Bara medlemmar skulle få passera. Alternativt kunde prästerna införa en särskild kollekthåv för snyltarna. En som det inte fick klirra i, bara prassla.

Kyrkoavgiften är naturligtvis inte en i förväg debiterad inträdesavgift utan en medlemskostnad som stöder och bär: kyrkobyggnader, församlingshem, diakoni, ungdomsverksamhet, musik- och konsertaktiviteter, en omfattande personalstyrka som verkar på många olika områden, Sjukhuskyrkan, andlig vård på fängelser och häkten, Svenska kyrkan i utlandet och så vidare...

Att avgiften är hög för dem som har stora inkomster har fått till följd att en och annan höginkomsttagare har lämnat kyrkan. Är man två i hushållet är det inte så ovanligt att den andra parten förblir kyrkomedlem. Frågan diskuteras i kyrkan och förr eller senare kommer nog förändringar. En sak man vill råda bot på är att man i små och fattiga församlingar får en orimligt hög avgift som bland annat ska räcka till att hålla historiska byggnader i stånd. Statens kyrkoantikvariska stöd räcker inte till allt.

Tänk om diakonin endast skulle riktas mot dem som betalt sin kyrk!ooavgift. Vore inte det en märklig hållning. Se där kommer den barmhärtige samriern ridande på en åsna. Nu upptäcker han den slagne och misshandlade vid vägen. Nu går han fram till den drabbade. Och...nu ger han sig av. Hörru du! Samarier, varför hjälper du honom inte? - Han hade inte betalat sin kyrkoavgift!

Man skulle vara trafikpolis

Trafikpolis skulle man vara! När föraren i den vita bilen svajar över skiljelinjen till omkörningsfilen för tredje gången och svajande håller sig kvar där som en väggspärr hade det varit läckert att få sätta på sirenerna och blåljusen. Det där med att vinka med en skylt ut genom bilrutan ter sig mindre elegant. I de elektroniska mackapärernas tid viftar man inte med skyltar av papp och trå, såvida man inte demonstrerar, och genom bilfönster i fart är inte det så troligt.
Föreställ Dig att få bötfälla medtrafikanter som kör extremt illa, det kunde verkligen vara attraktivt.

Tänk om skylten av misstag är en annan. En skylt man just konfiskerat från en vägren. För unga läsare bör man påpeka att en vägren inte är ett djur som luffar längs vägarna utan ett stycke mark precis bredvid vägbanan.

Men just nu far vi fram i 120. Sirenerna tjuter och blåljusen vispar kaskader av ljus runt nejden. Jag viftar med skylten, den felaktiga. Nu står det kanske: Beträd ej gräsmattan! Förbjudet att rasta hunden! Loppis! Det skulle imponera på bilisten man vill stoppa. Förvirrad kör han in till kanten och tror att det är en aggressiv bakluckeloppisförsäljare med ljud- och ljusreklam som inte kan bärga sig.

Du hindrar bakomvarande trafik, säger man myndigt nu när man är trafikpolis. Lyckan i att säga ord som bakomvarande är enorm. Du har framfört Ditt fordon på ett oaktsamt och vårdslöst sätt. De har verkligen fina ord trafikpoliserna. Med häftigt ålderdomliga uttryck och modernt stora och svarta uniformer kan de få tullarna att verka söndagsskola. Och skulle man käfta det minsta trycker de till en med ett: Vill Du följa med till stationen kanske? Det låter som om det kostar 1600 kronor extra.

Kanske? Det vill väl ingen bilist följa med till stationen. Men blotta tanken att få säga sådan saker lockar. Jag övar mig på stadens gator och råkar säga: vill du följa med till stationen kanske. Då svarar en vänlig herre i grå överrock som jag tidigare inte observerat: Jag skall inte åka någonstans, men behöver Du hjälp vet jag var centralstationen ligger. Du går 300 meter...och sedan... Sånt skulle aldrig hända om man var trafikpolis.

Hedenius som troshjälte

I Filosofiska rummet talade PC Jersild, Lena Andersson (bägge Hedeniuspristagare) och Jonna Bornemark under programledaren Peter Sandmarks ledning om ateism och religion med utgånsgpunkt från Ingemar Hedenius. Hans bok Tro och vetande lyftes fram. Och Hedenius religionskritik sades vara ett grundskott mot Svenska kyrkan. Hedenius hyllad som troshjälte...

Som troende och kyrklig hade jag svårt att känna igen mig. Polariseringen mellan förnuft, som agnostiker och ateister underförstått alltid står för, och fundamentalism, som är de religiösas akilleshäl, den motsättningen är konstlad. Jonna Bornemarks röst försökte få balans i samtalet och menade att atismen som kritiserar fundamentalismen själv blir fundamentalistisk i meningen att tro sig veta allt och ha rätten på sin sida. En antitetisk rörelse som Humanisterna faller naturligtvis lätt i gropen att utmåla svagheter och övertramp i religionens namn och kristiserar dessa brister som vore de representativa.

Så enkelt att ha den "rätta" hållningen och nästan per definition tillvita tron och religionen antiintellektuella och förnuftsfientliga hållningar.

Lyssna och tänk!

Hedeniuspriset skriver Humanisterna om på detta sätt: Förbundet Humanisterna instiftade Hedeniuspriset 2000. Priset är uppkallat efter Ingemar Hedenius, religionskritiker och professor i praktisk filosofi som redan 1949 startade en intensiv debatt om tro och vetande. Syftet med priset är att dels hedra minnet av Ingemar Hedenius och dels uppmärksamma personer som arbetar och verkar i Hedenius anda.
Till mottagare utses en person som i Sverige under året främjat humanism, rationa¬lism och vetenskaplig kunskap. Särskild vikt skall fästas vid insatser som befrämjat en kritisk granskning av religion i dess olika former, pseudovetenskap, irrationella och inhumana föreställningar och traditioner.
Tidigare pristagare är Per Kornhall (2008) PC Jersild (2007) Björn Ulvaeus (2006) Lena Andersson (2005), Barbro Westerholm (2004), Hans Alfredson (2003), Georg Klein (2002), Sholeh Irani (2001) och Dan Larhammar (2000).

Martyrernas dag

Annandag Jul. Snart högmässa. Föreberedelserna är avklarade. Annandagen är en dag för martyrerna. För dem som led döden, gav sitt liv, för sin tro. Den helige Stefanos är den förste. Stenad till döds. Den gulliga stämningsfulla julen störs redan på annandagen av en realism som kan skrämma. Det går knappast att upprätthålla tron på den av naturen goda människan. Ondska och hat är starka krafter som inte släpper sitt grepp.

Det kostar på att bli gripen av budskapet. De som vill leva efter kristendomens kärleksbudskap blir provocerande för en värld med andra mallar och normer.

I Strängnäs kyrka har man inrättat ett sidokapell för vår tids martyrer. Väl värt ett besök. (Tidningen Folket skrev inför invigningen år 1999.)

Romantiken och idyllen leder vilse. Idealism och naivitet likaså. Insiktsfull realism är ordet för dagen.

Idag ber man i kyrkorna:
Herre, vår Gud, du gav den förste martyren Stefanos nåd
att be för dem som stenade honom;
– lär oss att älska våra ovänner
och förlåta dem som står i skuld till oss,
så att vi i ord och handling kan vittna om din Son,
Jesus Kristus, vår Herre och Gud,
som med dig, Fader, och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.

Helgad mänsklighet

Ur ny predikan på ordrik
Midnattsmässan den 24/12 i Olaus Petri kyrka:

Nu står vi på ängarna utanför Betlehem
med arbetsfolket, herdarna vaktar hjorden
Hade de bott i Sverige av idag
hade de kanske jobbat på naturvårdsverket
eller haft en renhjord att passa
Så öppnar sig verkligheten
En ängel står framför dem
Herrens härlighet lyser
Herdarna grips av stor förfäran.

Den lysande härligheten
handlar om gudomlig glans och ära
I herdarnas värld kunde det
skina, lysa och stråla nära Gud
Vi kan med dom känna förundran och bävan
Den som kan förundras och hisna kan också tro
Förundran och bävan, är trons och religionens förutsättning

Och sedan förkunnas glädjebudskapet:
En frälsare är född, Messias Herren
Texten lär oss: Den som är betungad
och fängslad av vad det än kan vara
sjukdom, livsleda, övermäktigt arbete,
värk, sömnstörningar, brist på mening
kan i sin kropp, i sitt liv märka
vad hoppet och glädjen betyder.

Herdarna skyndar sig till Betlehem
och där finns barnet, Maria och Josef
Herdarna prisar och lovar Gud:
Allt var så som det hade sagts dem!

Julevangeliets text ger tecken och visar vägen
till en större verklighet: Allt är inte vad det ytligt
ser ut att vara!
Julevangeliet handlar på ett plan om ett barns födelse
På ett annat plan om hur Gud blir människa
och helgar hela mänskligheten.

Expressendebatt om dödshjälp

Kyrkans Tidning lyfter fram debatten i Expressen mellan justitiekanslern Göran Lambertz och biskop Antje Jackelén. Frågan som diskuteras är den om dödshjälp. Lambertz vill inte att religionen ska påverka frågan, bland annat med hänvisning till begrepp som synd vilket kan skuldbelägga. Biskop Jackélen hävdar att dödshjälpsdebatten skulle utarmas "på ett alldeles onödigt sätt" om religionen hölls utanför.

Läs inläggen som också blir till inlägg om den allmänna dragkampen om religion som privatsak eller som delaktig i det offentliga. Här är Göran Lambertz inlägg och här är Antje Jackélens.

Muslimsk vinkling provocerar

Halal-TV avslutades med en tillrätttalagd diskussion. Med förflyttningar i studion och byte av samtalsdeltagare fram och tillbaka blev det en egendomligt styrd avslutning. Men det fanns synpunkter av intresse. De sekulräa krafterna vill inte se religionens perspektiv speglad geneom trons människor. Journalister är höjda över misstanke och kan därför få härja mera fritt.

Varför det sekulära skulle ha mer att erbjuda eller stå över ett religiöst perspektiv återstår för public service-debattörerna att visa. Devrim Mavi, chefredaktör Arena och Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT tillhörde de som anlade ett kritisk perspektiv. Andreas Malm, författare, gav uttryck för en mer tolerant hållning och menade att det luktade sovjetstat och censur när man inte vill tillåta denna mångfald.

Ingen drog pralleller till forskning där man försöker redovisa förutsättningarna för sitt undersökande perspektiv och därmed ge alla som tar del bemyndigande att själva värdera partiskheten. I TV-serien redovisades ändå något av förutsättningarna för de tre beslöjade programledarnas verksamhet. Och vi som tittade visste någorlunda vad vi gav oss in på.

Mest avslöjande var ändå att programidén var köpt från Holland! Det visste inte jag och troligen inte så många andra heller. Det originella greppet kändes genast mer sökt. I Holland har De Meiden van Halal från 2005 och 2006 fått stor uppmärksamhet och sades det - uppskattning!

Symbolisk kamp skola-kyrka

Kulturkampen rasar. Frågan är egentligen mer symbolisk än reell - det handlar åter om skolavslutningar. Mer symbolisk eftersom frågan det egentligen handlar om är hur sekulriserat vårt samhälle ska och ska vara. Och om vad relgigionsfriheten faktiskt tillförsäkrar människor av rätt till religionsutövning. Eftersom den kristna kyrkan är kollektiv till sin natur kan den inte praktiseras i hemmets garderober annat än som enskild bön. Och trons konsekvenser syns i samhällslivet och har samhällspolitiska konsekvenser, så tro och kyrka inte reduecras till en fråga om privatmoral.

Jimmy Fredriksson skrev den 20/12 i GT följande slutkläm i en ledarartikel:
Kyrkan är måhända ett kulturarv, med det är inget som en demokratisk svensk skola bör bli en del av.
Barn och ungdomar ska inte smygindoktrineras av kristendom lika lite som av islam. Framför allt ska det inte ske på skoltid.
Kyrkan är ingen symbol för det som skolan bör stå för:Kritiskt tänkande, jämlikhet mellan könen, tolerans och respekt för alla olika människor.
Kyrkans historia vittnar i själva verket om motsatsen.
Skolan behöver inte kyrkan. Det borde vara en rättighet för eleverna att slippa skolavslutningen i kyrkan. Det borde vara en skyldighet för rektorn att se till att det blir så.

Skolan blir naturligtvis inte en del av kyrkan för att man någon gång per år håller en avslutning med ett mindre inslag där psalmsång, bön och präst förekommer.

Kyrkan är inte en symbol för kritiskt tänkande trumpetar Fredriksson. Schablonbilden är naturligtvis sådan där man alltid hänvisar till häxbränning och inkvisition. Historien har inte alltid varit ljus. Men, trots det är hela den västerländska akademiska världen uppvuxen i kyrkans hägn och fortfarande finns få rörelser med sådan utbildningstradition med egna universitet och med en hög standard t ex vad gäller historisk kritisk metod och skolning. Och vad gäller tolerans och respekt undrar man vad Fredriksson jämför med? Vilka historiska fyrbåkar för människovärde och rättvisa står sig kyrkan slätt i jämförelse med? Politiska ideologier? Partier? Stora företag?

Skolan kanske inte tror att den behöver kyrkan. Men elever har både enligt barnkonventionen rätt till andlig utveckling och en frihet till religion. Att bara stryka ett streck över det och låtsas som om dessa rättigheter inget vore värda, är inte någon vidare värst tolerant hållning. Sekularism är ingen värdeneutral hållning som Fredriksson tycks mena. De flesta av oss har accepterat att vi i Sverige håller oss med en "praktisk ateism" i samhälle och skola - men någonstans finns en gräns för marginalisering av kristen tro och tradition. Om inte annat för att de unga ska kunna ta del av och förstå något av svensk litteratur, musik och historia. Fredrikssons hållning gör eleverna arvslösa.

East is east

Långfilmskvoten för december är redan uppfylld. Och helgerna ligger fortfarande framför. Tänk om man varit förutseende nog att föra bok över alla filmer man sett. Minnet är ju inte pålitligt och en och annan film har man sett trots att titel och skådespelare för tillfället trillat ur minnet. Det som en gång var underhållande kan idag te sig omöjlig att dra på mun åt. Och annat har jag vuxit i och njuter storligen åt vid förnyad bekantskap. Som några av Fellinis filmer vars burleskerier och geniala betraktelser bara blivit bättre med åren (i takt med egen mognad).

Men sevärda filmer finns det många andra som gjort. De som inte sett Damien O´Donnells
East is east (1999) borde genast göra det. En uthyrare skriver: George är en stolt pakistanier som är gift med den engelska kvinnan Ella. Hon har skänkt honom sex pojkar och en flicka. Familjen driver en liten Fish & Chips-butik i Manchester. Lyckan borde vara total om det inte vore för det lilla faktum att pappa George vill att barnen skall fostras i den pakistanska kulturen, något som de värjer sig emot med all kraft.

En film med känsla om kulturella spänningar i en engelsk familj. Pappan försöker leva upp till rollen som patriark och god muslim. East i east är rolig, vemodigt och samtida med brådmogna ungdomar och uppror. Sevärd och tankeväckande om den desperation och vanmakt som uppstår när verkligheten inte längre stämmer med det man lärt sig, det man kan och vet. Kan utgöra underlag för samtal om värden och värderingar i ett mångkulturellt samhälle. Samme regissörs Heartlands är en rörande liten "roadmovie" om en man som försöker vinna tillbaka sin fru.

Love´s brother (2004) är en annan välkomponerad film som jag såg häromdagen om några italienska bröder i Australien. Angelo den äldste har svårt att hitta en fästmö och skriver till Italien för att få en flickvän. Det är bara det att han skickar fotot på sin yngre bror. Och flickan i Italien gifter sig med Angelo i ett Mariage by proxy, ett äktenskap där den ena parten inte är fysiskt närvarande. Ett historiskt fenomen sammanhängande bland annat med emigration. Jan Sardi har regisserat.

För övrigt anser jag att teater är en diskriminerad konstform i televisionen. Vem minns inte The Life and Adventures of Nicholas Nickelby som spelades av The Royal Shakespeare Company i en otrolig uppsättning 1982. En föreställning man aldrig glömmer... Så fick den flera utmärkelser (Tony, Emmy)

Hur många julbord är Du uppe i?

Julbord två dagar i rad! Bordsgrannens fråga kommer naturligt: Hur många julbord har Du ätit? Vi beställde en exotiskt julbuffé istället, sa han, och verkade nöjd med det Asien hade att erbjuda.

Några julbord har det blivit. Skinka, rödbetssallad, sill i olika inläggningar, köttbullar, lax, revbesspjäll och så håller det på. Ala har något eget. Hos oss är det oxtunga och grönkål enligt Halländsk modell. Ett bra diskussionämne vid kaffeborden med saffransbullar och pepparkakor. Vad har Ni på Ert julbord som är annorlunda? Lammskalle? Gotlandsdricka?

Andra år har det blivit fler julbord. Men jag vet att man är ett större sällskap kan det vara bra att boka i november. Jag bokade evenemanget för en förening i slutet av november och då fanns det bara några få möjligheter kvar.

I vår del av världen kan det ibland kännas som om vi äter oss in i julen. Ett alternativ är förstås att blogga hela tiden, att skicka text ut i etern (ålderdomligt ord) så länge och flitigt att man glömmer tid och rum...och alla julbord.

Ett tack till volontärer

Året går mot sitt slut. Dags för ett tack till Er som är frivilliga, eller som vi numera säger: volontärer! Nog finns det andra belöningar än det muntliga tack jag kan förmedla. I den kristna världen är begreppet tjänandets glädje ett välkänt och av många verkligen upplevt uttryck. Att vara andra till stöd och hjälp ger tillfredsställelse och glädje, många vittnar om saken.

Tack kan spridas för vinden. Vart vi än vänder oss hör vi någon tacka. Vi bockar och tackar. När vi får växel tillbaka, ja redan när vi tvingas betala tackar vi för nöjet att bli av med pengar. Så vi är nog ett fromt och pliktuppfyllande släkte. Hur står det till, undrar vi och får ett tacksamt svar: Tackar som frågar! Jo, jag tackar jag!

När vi umgåtts lite med mer varandra tackar vi för senast. Tack själv, kommer svaret. Tacktal hålls. Det tackas överallt: för nobelpriser, belöningar, utmärkelser, presenter, kalas, konserter, vinster, bra matcher osv. Tack till den som gjorde detta möjligt. Tack till familj och vänner...

Hackande och smattrande tack har vi hört. Tack, tack, taaaack, ack ack. Och en och annan förstärker sitt tack med små garnerande tillägg som söta du, lilla vän. Vi tackar högt med väldig volym och vi tackar lågt med ett mummel ur mungipan.

Är det då alltid så lätt att visa sin tacksamhet? Nej. Man skruvar på sig för att man inte vet hur man ska få till det. Osäker på hur uppskattningen ska landa. Tänk om personen inte själv är nöjd, och så kommer vi med tack. Hur blir det? Vi tackar i alla fall!

Kanske kunde man säga det med "rosor och inte i ord". Eller med gester. Ordlösa tack har vi fått ibland. Den tacksamme närmar sig och demonstrerar hur stor hans tacksamhet är. Slår ut med armarna så fam,nen ska rymma hela världen, ett ofantligt tack. Eller lägger händerna i kors över bröstet. Ett hjärtligt tack. Vi niger, knixar, nickar, bockar och bugar som tack. Vi klappar om någon, dunkar i ryggen. Ja inte bara tacksamheten utan även tacksamhetens uttryck tycks inte ha så många gränser.

Tacka har i vårt språk flera betydelser. Vem skulle inte vilja guldtacka någon, bara tillgångarna fanns. Och ett vårt språks elegantaste och vitsigaste tacktal är kanske en vandringssägen. Men det ska ha hållits av en grosshandlare Lamm hos Kamrer Bagge: Lamm får tacka Bagge! Ni kanske inte skulle gilla om jag lånar den, anspelar på den? Får herde tacka? Herde tackar får? Herde får tacka?!

Har man bara sig själv att tacka, då handlar det nog inte om uppskattning och erkänsla. Och den som tackar för sig, säger mest att nu blir det inte mer. Ibland kan man till och med tacka sin smala lycka för att man verkligen gick hem.

Skulle mitt tack kan upplevas som att...det är som vanligt bara hans eviga tackande det handlar om – då skulle mitt Tack inte landa där det borde. Och vi har tendenser att undervärdera våra insatser. Ibland kläcker vi av bara farten ur oss fraser som: det är ingenting att tacka för. Men det kan också betyda att vi blygs över att få ett tack för något vi fann så självklart och naturligt. Så här är vi, vi bara är sådana, och då finns det ju inte mycket att vara tacksam för, eller?

Även om Ni kan vara blygsamma när det gäller betydelsen av Era insatser – så är de av mycket stor vikt för församlingen, för sammanhållning och gemenskap! Det vet jag som får höra mycket om hur värdefullt det är att någon kokar kaffe, välkomnande tar emot, räknar en kollekt, stöttar, ställer upp som ledare, hälsar på någon, håller om och värnar, går på hembesök, ordnar på hemmet, dukar och serverar, pyntar och gör fint, skriver, delar ut… Insatserna är mångfaldiga och faktiskt storslagna! Ett evangelium i handling.

Stor TACK till Er som arbetat för församlingens bästa detta år. TACK för uthållighet och tålamod, för förståelse och välvilja! TACK för aldrig svikande vilja och entusiasm.

Ytterst går vårt tack och vår lovprisning till Herren som slösar sin kärlek över oss alla! Honom får vi också tacka för varandra och för glädjen att få tjäna och vara till nytta i arbetet för Guds rike! TACK!

Hur blev det 18 december?

18 decemeber! Hur kan dagarna mellan augusti och december bara farit iväg? Dags att börja tänka på det Advent handlar om, en förberedelse inför julen. Ska det verkligen bli jul i år?

Mycket har hänt och blivit gjort, men har det bestående värde? Nog verkar det ibland som om arbetsuppgifter mera genomförs för att hålla tiden och flödet av nya frågor och uppgifter stången.

I vissa lägen lyckas jag ta initiativet. Då driver jag på så gott det går bland alla upptagna och inbokade människor och våra kalendrar dansar digitalt och analogt. Uthålligt står jag kvar i vattenfallet med händerna lyfta. Inte för att dyka uppåt, utan mer för att hejda det som faller ner i en ändlös, aldrig sinande flod av nya frågor, enkäter, möten, PM, underlag, direktiv, rapporter, texter, tidskrifter, sammanträden...

Och mitt i allt detta - ögonblick av ren glädje.

Husdjuren i Malmö: kackerlackor!

Att Hyresgästföreningen i Malmö inte begärt tvångsförvltning av lägenheter för kackerlackor snarare än människor är obegripligt. Dags att flytta fram positionerna. Kräv männsikors rätt att bo anständigt! Tvinga inte stora familjer att ofrivilligt behöva dela bostad med horder av insekter som kackerlackor. Lortsverige får bara inte återkomma!

Uppdrag Granskning ska ha allt beröm de kan få för detta reportage. Vakna kommun! Vakna miljöförvaltning!

Bra rutet, Alf!

Alf Svensson, den förre partiledaren för kristdemokraterna, tycker i en debattartikel i Svenska dagbladet att det nu får vara nog med dumheter. Anledningen är att en rektor i Småland har hindrat en skolavslutning i kyrkan.

Skolverket är tvehågset. Möjligen kan man ha skolavslutningar i kyrkor. Så här skriver man från verkets sida: Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är det förbjudet att mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning. Gudstjänst eller religiös andakt är sådana sammankomster som faller under denna bestämmelse. Verksamheten i den offentliga skolan får inte utformas så att eleverna utsätts för påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning.

Om målet för skolavslutningarna vore att göra elever till aktiva kristna har man helt misslyckats. I så fall vore ju landet fullt av troende vid det här laget. Istället är Sverige ett av världens mest religionspassiva och sekulariserade länder. En gudstjänst har inslag av bön och förkunnelse - det tillhör den kristna religionen. Att vara med vid ett sådant tillfälle innebär inte att man som elev utsätts för "påverkan, ägnad att få dem att anamma en viss religiös trosuppfattning". När man tror att elever måste skyddas från att höra en präst be i församlingens kyrka tillmäter man själva den delen av skolavslutningen en oerhörd betydelse. Tänka sig!

Alf Svensson kan avfyra verbala haranger med must och kraft. Han skriver: Vad håller vi på med i vårt land? Har dumhetens fundamentalister, om de nu sitter i skolstyrelser eller i andra kulturvårdande sammanhang, för avsikt att göra barn och ungdomar urarva vår tradition och vår kultur?
I svettdunstande idrottshallar eller i urtrista och stämningsbefriade lokaliteter ska terminsavslutningar tydligen ske. Och föräldrar och allmänhet har fått sig itutat att ”tiga är bäst till lags”.

Bra rutet, Alf!

Att läsa och skriva - en fråga om andlighet

Vid Barnrättsakademins konferens om Barns rätt till andlighet den 9/12 hade jag en liten presentation med ett kyrkligt perspektiv på barnens rätt. Föredraget finns att ladda ner från hemsidan. Här min inledning:

LeClézio berättade i sin nyligen hållna Nobelföreläsning (återgiven i Svenska Dagbladet) om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på
floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en
bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok
och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid
omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta
sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det
våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i
skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på
golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar
som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som
jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år
skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han
påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna
problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern
och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga
rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad andliga
frågor. Det handlar om förutsättningar för ett gott liv även i inre
mening.

Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som
uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där finns ett nytt
medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig, samtidigt som
han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än
det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags
enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Det gäller andliga frågor eftersom kampen mot svälten och
alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar
för det kollektiva allmänmänskliga, för samhörighet och gemenskap.
Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin
egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och
Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho
anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av
törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en
människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant
för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen
Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan
flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli
påtagligt närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett
barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir
till människa, det vi kallar inkarnation. Konkret lägger sig Gud, den
upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början
fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och
barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas snart att dela villkor med
världens alla flyktingar...
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Här (från Dagen) några fler röster om barns rätt till andlighet!

Teologi hämmar integration?

De teologiska ämnena får kritik, berättar Kyrkans Tidning. Det tycks som om Högskoleverket vill förändra innehåll och ämnesindelningen i teologi och religionsvetenskap. Efter sin senaste granskning skriver man i sitt pressmeddelande: På många lärosäten är man medveten om att kunskaper om världsreligionerna och om religionens funktion i olika samhällen ger en värdefull kompetens.

I Rapporten finns följande passage som pressmeddelandet utgår ifrån:
Anpassning till arbetsmarknaden
På många lärosäten finns det medvetenhet om att kunskaper om världsreligio-
nerna och om religionens funktion i olika samhällen, såväl på kollektiv som
individuell nivå, ger en värdefull kompetens inte bara för lärare som undervisar
allt mer heterogena klasser utan även för envar som arbetar i samhällets tjänst.
Studiet av kristendomen sker i dag oftast inom kurser som endast behandlar
den religionen, medan studiet av andra världsreligioner sker inom ämnet reli-
gionshistoria och utan att kristendomen behandlas. Detta kan inte bidra till
integreringen av olika etniska grupper i det svenska samhället utan risken är,
att ett redan existerande avstånd grupperna emellan förstärks.

Att man vill styra effekterna av undervisningen genom att de ska gynna integration verkar märkligt. Gör man samma bedömning när det gäller historia eller litteratur? Nordiska språk blir ju liksom omöjliga, eller...? Och hur vet man vad som påverkar integration i positiv mening? Har teologi alls någon relevans i sammanhanget? Dtta är förmodligen bara ännu ett sätt att förhindra kristendomen att någonstans spela första violin. Ska teologerna med kristendom som specialitet stilla flytta på sig och sätta sig någonstans mitt i stråksektionen? Inte för att studier i andra religioner behöver undermineras eller negligeras. Någon borde fråga sig om jämförande religionsstudier alltid är att föredra.

I rapporten beskrivs och ifrågasätts behovet av kulturell förkunskap (känna till kristendomen i luthersk tappning, vara förtrogen med viss "svensk" litteratur).

Och man (?) skriver bl a att: I min egen kvalitativa förstudie om hur studenter med annan etnisk bakgrund än svensk och med annan religiös tillhörighet än luthersk-kristen upplevde mötet med teologiska institutionen i Uppsala, visar ett av resultaten att studenter är
kritiska till fördelningen av utrymmet för olika religioner. Bland annat ifråga-
satte informanterna att den kristna religionen ges så stort utrymme...

Snö och sinnesro

Tredje söndagen i advent. Snön förvandlar den grå vardagen till juliga vykort. En känsla av overklighet smyger sig in när träden är ypperliga konstverk där det gnistrar och lyser. Jag tackar konstnären!

Jag är ännu helt oförberedd på att julen snart är här. Hur ska man hinna? Kanske kan bredbandet hjälpa till nu när det börjat fungera. Men Bolaget som skulle fixa det som var fel hörde aldrig av sig för att kolla om jag fick igång internet. Än mindre har Glocalnet förklarat vad som gick fel. Pulsen går upp bara jag tänker på det som varit av strul och haveri. Mer än en halv månad utan uppkoppling borde ge en god återbäring som kan spenderas på julklappar?! Eller skänkas till internationell solidaritet.

Bäst jag ger mig ut och går så att sinnesron kan återvända. Snart börjar ju högmässan så att jag kan lyfta av det som skaver och tynger. Och ge plats för tacksägelse och lovsång.