Ärlighet varar längst
Besökte en stor affär där realisation pågår. Butikskedjans namn har något spanskt över sig och har med jättar och elektricitet att göra. El Giganten får mig nästan alltid att vilja ropa olé!

Åkte alltså ut till köpcentret vid lunch för att införskaffa några reavaror. Allt gick väl tills jag passerat kassan. Upptäckte direkt utanför butiken att expediten tagit betalt för 2 digitalboxar men glömt den superbilliga DVD:n. Hmmm. Hur göra? Vara ärlig och betala någon hundralapp till eller stå där utan garanti. Ärligheten vann, garanterat.

Vid kassan fanns ett besked om att varje påpekande om försäljning hanteras vid en disk ställd längst inne i butiken. Längre och längre in i butiken vandrade jag. En förklaring påbörjades. Och en vänlig man rättade till det hela och sände mig åter till kassan. Med ett nummer på en datablankett som skulle printas ut.

Där i kassan var det kö. Åtskilliga hårtorkar stod före. Även en cd-spelare och en rakapparat. Väntade nu för andra gången och fann ingen möjlighet att komma förbi för att få snabbare hantering. Samma vänliga kassörska mötte mig, sent omsider. Hon tackade för att jag återvänt och sedan fick jag betala lite mer. Inhöstade ett nytt kassakvitto som hon påpekade var garantisedel. Bra att ha...

Hela besparingen jag räknat med i kronor (genom att handla på realisation) försvann i tidsspillan eftersom det tog mig 30 minuter extra att vara ärlig. Men känslan mina vänner, känslan! Den ska man inte glömma. Den ger kontur, djup och lämnar inte den ärlige oberörd. Det som steg fram ur djupen kan näppeligen beskrivas som annat än irritation och självförebråelse. Sådant som ärlighet absolut inte bör förknippas med.

Den ärlige borde uppleva tillfredsställelse och fyllas av en inre värme genom att ha handlat rätt och gott. Då förstärks viljan att göra det som är rätt. En god cirekl uppstår. Men detta?

Nästa gång vinner säkert viljan att inte lura ens en stormarknad på deras kronor, igen – men den ärligheten, den ärligheten. Den kostar på i tid och störd sinnesfrid. Så det är så sant som det sägs i tid och otid: Ärligheten varar längst! Javisst, alldeles för länge!

Andra bloggar om: Ärlighet, Elektronik, Realisation, Digitalbox, DVD

Korsfäst på galleri
Uttersberg är en plats i skogen. Platsen ligger postnummermässigt i Skinnskatteberg. Där finns ett märkligt konstgalleri. En plats för bildning och kultur, ja eller bild och kultur. Alla som älskar skupturparker borde ta en resa till Uttersberg - där finns skulpturer som inte bara är halvfabrikat och slarv. Gediget och genomtänkt växer parken fram runt galleriet.

I dag visades (sista dagen) märklig konst på tre våningar av rysk-amrikanen Ernst Neizvestny på galleri Astley. Han var en av de första man ställde ut och nu visas en enorm bakåtblickande utställning av hans konst. Livets träd är en av hans berömda skulpturer man fick lära känna. VLT recenserade och många andra förstod vilken händelse denna utställning var. Lotta Gröning skrev i Aftonbladet om evenemanget.

Tydligt religiöst inspirerad konst med korsfästelsescener. I en av skulpturerna springer korset fram genom bröstet på den korsfäste och liksom spränger den korsfäste inifrån. Att vara korsfäst från och på insidan, det ger många associationer.

Så åk till Uttersberg och galleri Astley. Även med nya utställningar kan man vara säker: det är väl värt utflykten!

Andra bloggar om: Uttersberg, Galleri Astley, Ernst Neizvetsny, Aftonbladet, Skulpturpark, Lotta Gröning

Nu måste något hända

Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?

Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.

Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.

Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?

Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.

Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.

Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.

Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.

På väg
Midsommarafton har varit lagom mild. Men i takt med att det mörknar börjar det regna. Först försiktigt och sedan mera frikostigt. När gästerna ger sig av i samlad tropp har de beställt en taxi. Den är på väg, meddelade växeln. Bilen ska hämta precis utanför dörren. Men innan gästerna hinner ner kommer bilen. Genast plockar den upp två andra som stått och hängt vid en busskur. Taxin försvinner.

Jag går ner till gästerna som nu lär få vänta. De ringer och ringer. Hela tiden är det upptaget. Midsommarafton är inte årets bästa kväll att ordna fram en ny bil. Upptaget, det tutar upptaget. Efter 20 minuter kommer de fram, men samtalet placeras genast i kö. Musik och kömeddelanden. Inte det man längtar efter just då.

Till sist hörs en röst. Med ilskan under kontroll berättar nu en av våra gäster: taxin vi beställde - ånyo lämnas namn och adress - tog upp några andra, och nu har vi väntat hur länge som helst! Rösten i växeln är inte upplagd för samtal. Här måste det gå undan. Fler väntar i mörkret, ute i regnet på att få komma fram.

Växelrösten meddelar: Vi skickar en ny bil. Jag som gått ner på gatan för att hålla våra gäster sällskap i regnblöt väntan frågar: bad de om ursäkt? Han som ringt skrattar till, nästa rått. Nej de gjorde de inte, låter han mig få veta.

Artigheten som visas genom att man ber om ursäkt praktiseras inte längre, konstaterade jag. Vad sa man i växeln: Tala högre, håll telefonen intill din mun? Sånt är livet? Inte. Nej, de sa bara att den är på väg. Den är på väg. Fyllda av en egendomlig tillit anammar de beskedet. De väntar, den är ju på väg.

Andra bloggar om: Midsommarafton, Taxi, Växeln, Regn

Lär Er fäkta - fly inte

Dagens Nerikes Allehanda (22/6) innehåller en insändare från körmedlemmar i en mellansvensk församling. Deras kyrkomusiker har slutat och nu öser de sin besvikelse över dem som sitter i råd och styrelse. Deras upprördhet gäller särskilt att kantorn inte fått det stöd och den uppbackning de menar behövdes. Är ni rädda, är ni fega eller är ni helt enkelt inkompetenta, skriver medlemmarna i kören.

De är ledsna, arga och upprörda och skäms å kyrkorådets vägnar. Vi skäms att vara med i en församling med en ledning som visat en människa sådan brist på respekt och kurage. Kyrkorådet svarar och betygar att de också är ledsna. De säger att de försökt hjälpa men att det inte fungerat.

Körmedlemmarnas slutsats blir: Undra på att så många unga människor väljer att lämna kyrkan i dag. Vem i all världen ska gå i kyrkan fortsättningsvis? Nog lär ni i styrelse och kyrkoråd få gott om plats i bänkarna.

De unga är också församling även om de inte sitter i ledningen - just nu. De unga förutan förtvinar kyrkan. Ilska ska verkligen inte behöva leda till att man överger kärleken till Jesus Kristus och den församling han vill ska samlas i hans namn.

Just här blir jag fundersam, häpen och konsternerad. Följden av att kyrkorådet enligt körmedlemmarnas mening betett sig illa och inte månat om kantorn blir att körfolket inte tänker gå i kyrkan. Rådet ska straffas och nu övergivet sitta i sin kyrka utan ungdomar. Det blir kännbart och sorgligt för alla.

Men ska man sluta vara församling? Kan man upphöra vara delaktig i sin församling för att man inte gillar det de som sitter i ledningen gjort? Har man tidigare gått till gudstjänst för att belöna styrelse och ledning? Har man inte firat gudstjänst därför att också körens medlemmar är kallade att vara församling? Kan körens behov av att möta Gud och få del av sakramentet upphöra därför att ett kyrkoråd gör något dumt eller korkat??

Många gånger har jag mött argumenten. De är dumma – vi slutar. Som om inte Guds församling var något mycket mer och långt viktigare än de handlingar ett kyrkoråd gjort eller underlåtit att göra. Och är något fel och galet får man väl försöka ändra på det, inte bara med några ilskna tillmälen lyfta på hatten för att dra vidare. Det är inte bättre att fly än illa fäkta. Lär er fäkta!

Alltför ofta har människor brutit upp av liknande skäl. När det är strid och motsättningar är det ännu viktigare att vara där som medlem i församlingen, för att be om Guds ledning och kanske till och med söka efter försoning. Kan man finna vägar som åtminstone i några fall leder till försoning i det sargade Sydafrika så vore det väl märkligt om inte samma väg stod öppen i högan nord.

Andra bloggar om: Försoning, Bättre fly än illa fäkta, Kyrkokör, Unga, Sydafrika, Kyrkoråd, Mellansverige

Besöka eller delta - om vikande gudstjänstsiffror
Antalet gudstjänstbesökare fortsätter att minska, skriver Kyrkans tidning (i pappersupplagan) idag den 21 juni 2007. Antalet besökare i söndagens huvudgudstjänst har minskat från nio miljoner 1990 till fem och en halv miljon förra året. År 2000 gick 6 631 769 i söndagens huvudgustjänst mot 5 521 922 år 2006. En ansenlig mängd under alla omständigheter kan man tycka.

Visserligen är det statistiken som talar, men ordet besökare kan genom att det signalerar en distanserad hållning inte ringa in alla som funnits i kyrkan under söndagens gudstjänst. Besökare är någon som mer hälsar på eller tittar in. Någon som bevistat eller övervarat en gudstjänst. Bland de fem och en halv miljonerna finns det förvisso många som haft den relationen till gudstjänsten. Åskådarens, publikens, iakttagarens.

Hur många av dessa miljoner ”besökare” kom på de stora gudstjänsthelgerna Första advent och jul? Om man räknar bort dem, hur många blir det då kvar för resten av årets många söndagar?

Det är rimligt att anta att deltagandet i gudstjänsten blir svalare och mer fyllt av förbehåll. Om så är fallet kommer kyrkan att få en allt mindre kärna som med viss regelbundenhet firar gudstjänst. Gudstjänsten upplevs och tolkas mer utifrån personliga andliga behov och inte utifrån detta att vara en församling. Jag tycker mig märka att vi tillsammans tonas ner och istället lyfts allt mera av jag och min personliga gudstjänst fram. Församlingens möte med Gud förvandlas till ett söndagligt evenemang, ett event på nysvenska.

Anne-Louise Eriksson, enhetschef för forskning och kultur i Svenska kyrkan, säger till KT att: Det här är en följd av att vi lever i ett samhälle som blir mer och mer sekulariserat. Så är det säkerligen. Samtidigt kan jag inte undvika den mer självrannsakande frågan: hur mycket är det här en följd av att kyrkan själv blir mer och mer sekulariserad?

Andra bloggar om: Gudstjänstbesök, Söndag, Gudstjänst, Statistik

Kedjebrev på bloggen

Ständigt dessa kedjor. Skicka vidare och skaffa fler, städsla nya. Här kan man inte tjäna mer än möjligen lite uppmärksamhet. Men med tanke på att svenskan begränsar antalet deltagare. Om de sex som utmanats nu antar utmaningen och följer reglerna är det i nästa led 36 bloggare indragna. I nästa led är det 6x36 = 216. Därefter 6x216=1296. Och i nästa led 6x1296=7296 och sedan 6x7296=43296. Om jag räknat rätt så spårar det ur ganska snart med andra ord… Men varför inte. Under tiden kan man alltid tänka kring alla dessa försök att länka människor till varandra. Den kontaktsökande människan, relationsvarelsen, hon som öppnar sig för och sträcker sig mot andra.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Det egendomligaste med mig är att jag alls går med på att skriva dessa rader

2. Trots att jag är en samlare är jag på flera områden ofattbart osystematisk. Vykorten från Gotland och Visby och andra gamla kort sätts in i pärmar utan något bra system, frimärkena blir aldrig riktigt sorterade, mynten blir inte tillräckligt många för att jag ens ska försöka ge mig på att ordna dem kronologiskt eller efter valörer eller efter…

3. Jag älskar havet - men bor i inlandet

4. Livet har jag fått som gåva två gånger. Jag vet alltså vad ett nytt liv innebär. Den andra gången bestod gåvan i en njure från en levande donator

5. I det sekulariserade och postmoderna landet Sverige är jag kristen och har en stark och levande tro

6. Jag kan sätta punkt. En gång till.

Min utmanarlista:
Tomas von Martens,

Kerstin Berminge,

herregud & company,

a catholic renewal,

stora syster i vassen

Andra bloggar om: Kedjebrev, Utmaning, Regler, Spåra ur, Kontaktsökande, Relation

Här och där

Tiden stod stilla i det svarta. Han låg på alla fyra, obeslutsam, tankfull. Sätter jag mig här så vet jag ju på ett ungefär var jag är. Jag är här. Nyss var jag där någonstans. Och nu vet jag ju inte längre var det var. Men här, här bar jag med mig när jag kröp. Tyngd fanns i insikten att inte bara bära sitt jag, utan att dessutom förstå att här följde med honom. Inte här i största allmänhet. Hans här var ett bestämt här, ett centrum, en utgångspunkt för iakttagelser. Nu vet jag var här är, det är där jag är. Och när han flyttade sig lämnade han där bakefter sig. Han skrattade högt. Lättad och glad.

Där, just där satte han sig och sa med övertygelse i stämman: Här är jag. Här sitter jag. Och så prövade han den nya insikten - att veta exakt var han var. Mitt i, i medelpunkten. Just precis här var det väldigt bra att sitta i mörkret och vänta på nästan ingenting.

Bättre än så här har jag inte haft det sedan jag satt på det andra stället. Idéerna kom som repliker. Nästan som om någon annan talade i honom. Även om han var ensam hade han sällskap. Han kunde resonera med sig själv. Det var trevligt att vara tillsammans. Som ett jag och ett du. Tanken slog liksom en kullerbytta och då visste han knappast vad som var upp och ner, det ena eller det andra eller ens bak och fram.

Riktigt bra var att sitta där han satt, stillsamt resonerande med sig själv. Utan att egentligen ha bestämt sig vilade han i sitt här under en mycket lång tidsrymd så att allt fick tid lugna ner sig.

Vad finns därborta?
Golvet var nu hans trygghet. Där kände han att han satt säkert. Stadigt och fast bredde det ut sig åt alla håll. Han klappade golvet. Men nyfikenheten bökade runt, ville mer. Man kan verkligen undra vad som finns där borta i mörkret, tänkte han. Någon borde ta reda på det. Och eftersom ingen annan är här - får det väl bli jag. Upptäckarlustan besegrade hans inre motstånd. Riskerna tystades ner, trycktes undan. Det kan vara farligt. Golvet kanske tar slut? Här känner jag till, men där borta vet jag ingenting om. Nyfikenheten fick honom att besluta sig: nu tar jag reda på hur det är längre bort.

Han ställde sig på alla fyra. Som ett spädbarn som just börjat krypa kravlade han iväg åt olika håll. Mest kröp han i cirklar, runt runt. Hans krypningar drog åt vänster. Men eftersom han ännu inte visste vad vänster var så förstod han bara att han kröp mera åt det ena än det andra hållet. Märkligt att jag hamnar mera åt den där sidan än åt den andra. Eftersom han ju inte kunde se sig själv så fick han nöja sig med hur det kändes. Ordet löjligt dök upp i hans medvetande. Löjligt, så skulle det se ut om någon kunde se honom där i mörkret. Golvet fanns i alla fall där, och det var inte alls löjligt - utan hårt, bärkraftigt och stadigt.

Det var svårt att hitta en riktning när allt som fanns var ett golv och det svarta. Han kröp ganska länge och tvärstannade plötsligt mitt i en kryprörelse. Blickstilla låg han där med den ena handen lyft och det andra knäet på väg framåt. En insikt for genom honom som en stöt, en elektrisk ingivelse. Detta är förfärligt, muttrade han. Nu vet jag inte längre var jag är. Nyss visste jag var jag satt – men nu? Hur kunde jag vara så dum att jag bara kröp iväg? Bort ifrån platsen där jag blev medveten.

Bloggen blir så allvarlig. Tid nu för mera fantasi och rena drömmerier. Här ska spånas och hittas på! Idag börjar en saga som inte alls vet vart den skall ta vägen...

I början är det svart

Allt var blått. Det fanns inget annat än något djupblått lysnade. Den intensiva färgen hade som ett inre ljus. Färg? Det var mer som ett blått allting. Eller ett ingenting, ett tomrum, som en rymd. Och allt var fyllt av blå. Var är jag, undrade han som levde i denna intensiva färg. Det här är inte likt något annat. Det kunde vara en himmel utsträckt åt alla håll. Ett hav? Då öppnade han ögonen. Allt det blåa slocknade och försvann. Han blundade igen och där fanns det blå.

Med öppnade ögon såg han sig omkring. Nu fanns verkligen ingenting. Bara svart. Det svarta omslöt honom. Kanske hade han gömt sig under ett stort täcke, en tät filt. Utan ficklampa. Men han saknade lakanens mjuka strävhet och filtens tyngd. Här fanns inget annat än det svarta. Men svart är ju alltid något.

Han lät ögonen vandra från höger till vänster, han tittade upp och han såg ner. Ingenting, absolut ingenting mer och ingenting mindre än det svarta. Han vred huvudet åt alla håll så långt han kunde. Han skruvade på huvudet tills det gjorde ont och han inte mer kunde vrida det. Huvudet sprängde som det skulle lossna. Trilla av och rulla sin väg. Som tur är ramlar huvuden inte av hur som helst.

Hur han än försökte var hans ansträngningar att se något förgäves. Det enda som verkade finnas var det kolmörka svarta. Och det var då likt ingenting.

Då kom han att tänka på att han i alla fall satt på någonting. Händerna kände försiktigt på underlaget. Det bredde ut sig så långt hans armar förmådde sträcka sig. Platt och slätt. Som en havsyta. Var det ordet kom ifrån visste han inte men yta och hav bara dök upp. Ytan var liksom polerad och den var stenhård. Ett golv! Det måste vara ett hederligt pålitligt gammalt golv.

I början fanns det ett golv. Där, på golvet satt han i det svarta mörkret. Först då blev han rädd och förskräckt. Så här kan det väl inte få vara, sa han högt för sig själv, för att samla sig. Och för att höra sin egen invändning. Det man hör blir liksom mera verkligt. Nej, så här skulle det inte få vara, tänkte han mera bestämt och försökte göra sig mera modig än rädd. Och rädslan, som verkade höra hans protest, trots att den var så försiktig, gav efter för nyfikenheten.

Om det nu är så här, som det är här just nu, vill jag i alla fall ta reda på mera. Man kan inte annat än undra varför allt är som det är, svart och så. Åtminstone är allt just nu fruktansvärt svart och dessutom likt rakt ingenting. Finns det då ingen ljusning?

Husarrest för de gamla
Socialstyrelsen skriver på sin hemsida om de gamla som genom olika funktionshinder får allt svårare att lämna sina bostäder. Svenska kyrkans diakoner och andra som arbetar med och bland gamla har sett detta fenomen sedan länge. Nu kanske det kan bli lite fart på debatten om hur många som sitter i husarrest i Sverige.

Socialstyrelsen skriver: Ungefär 82 000 personer 65 år eller äldre uppger att de har svåra rörelsehinder och bor i bostäder med bristande handikapptillgänglighet i det ordinära bostadsbeståndet. Drygt hälften av dem är 80 år eller äldre, cirka 47 000 personer.
Äldre som är svårt rörelsehindrade och som bor i bostäder med bristande tillgänglighet är en grupp som på sikt troligtvis måste anpassa sin bostad, eller flytta till ett annat mer tillgängligt boende. Möjligheten att flytta beror dock på om det finns handikapptillgängliga bostäder på den ort de bor och om de har möjlighet att hyra eller köpa en lämplig bostad. Att inventera de äldres bostadsförhållanden och möjligheterna att förbättra situationen borde vara en självklar del i kommunernas kvarboendestrategi. Det skulle också ge en bild av hur många äldre personer som inte kan ta sig ut ur bostaden på egen hand och som riskerar att bli fångar i sitt eget hem.

Med denna kunskap i ryggen är det egendomligt att man envisas med sin endimensionella kvarboendestrategi. Kommunerna behöver ha flera olika och samtidigt löpande modeller att hantera den alltmer åldrande befolkningen. Ålderdomshemmen hade många svagheter. Men de var en möjlighet för ett tryggare boende. Även seniorbostäder, lägenheter anpassade för äldre och kooperativ behövs och i högre utsträckning. 40-talsbarnen går nu i pension. Ålderspucklen har åldrats.

När man i åratal rustat ner åldringsvården ska ingen behöva bli överraskad av de effekter socialstyrelsen nu berättar om. De har många varnat för. De problem man beställt har levererats, de är här. Finns det någon beredskap för att bistå en av de mera svaga grupperna i samhället?

Andra bloggar om: Husarrest, Seniorbostäder, Socialstyrelsen, Åldringsvård, Rörelsehinder

Gemener och versaler
De små bokstävernas gud, visst låter det sympatiskt. Som handlade det om en gud som låter sig mötas i det lilla och oansenliga. Så skulle nog många vilja ha det som är trötta på storvulenhet och makt. gud skyms av det storslagna. Kungabilder och härskarord som allmakt inbjuder inte till den delaktighet och närhet många har bäddat in i sin längtan. All missbrukad makt i världen har smutsat den makt och upphöjdhet som är i evighet. Förmodligen är det därför många föredrar en de små bokstävernas gud.

gud, med små bokstäver, använder vi normalt för att markera att gud inte är Gud. De små bokstävernas gud inrymmer allt möjligt som inte har med den egna trons och övertygelsens Gud att göra. Då kan man behandla gud i alla möjliga föreställningar. Men markeringen av att vi talar om en bestämd, monoteistisk Gud, är den stora begynnelsebokstaven. Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att förknippa den stora begynnelsbokstaven med den Gud som i begynnelsen skapade himmel och jord.

De gemena tecknen hänvisar till en gud som inte är Gud och inte alls är versalernas GUD.
K G Hammar behandlade ordet ”Gud” i sin bok Samtal om Gud (1977). Han använde ”Gud” (Gud inom citationstecken) som en beteckning för allt vi säger om Gud. Med GUD (skrivet med versaler, stora bokstäver) syftade han på den verklighet som ”Gud” refererar till.

Alla som använder ordet gud eller Gud anser inte att det finns en GUD. Orden är tomma eftersom de inte svarar mot någon verklighet eller hänvisar till något som finns. Ordet refererar enligt deras synsätt inte till något större, något bortom eller utöver vår vanliga inomvärldsliga verklighet.

När vi i kyrkan talar om Gud tänker de allra flesta av oss på GUD vars väsen och omfång vi inte fullt ut kan fatta eller förstå. Mysteriet GUD kan inte lösas med påståenden om att där ingenting finns, att det är fantasier. Att människan utifrån sina behov har gjort en egen konstruktion, en gud.

Det K G Hammar med sin bok uppmuntrade till var öppna samtal om Gud. Varför associerar människor i så många olika riktningar när ”Gud” kommer på tal? I tidningarna skrivs om ett förnyat andligt sökande. Finns där verkligen rum för Gud?

Andra bloggar om: Gud, Skapelsen, Versaler, Gemener

Bild och verklighet
Manchester katedral och beväpnade soldater som skjuter vilt har blivit ett ämne för eftertanke. Att skjuta i en 3-dimensionell spelkopia är inte detsamma som att skjuta i den av sten byggda katedralen. Föremålen går inte sönder, pelarna rasar inte, ingen dör av skottskador.

Det är på så sätt mindre allvarligt att vanhelga, skända eller desakralisera kopian än originalet. Men mentalt påverkas ett stort antal människor som spelar Sonys spel att se kyrkorummet som en plats för skjutorgier och död, för kallblodigt dödande. Det är verkligen allvarligt.

Spelet har valt kyrkan som vore krigshandlingarna i rummet ett sätt att motbevisa Guds existens. Se vad vi kan göra i kyrkans rum utan påföljd, blixten slår inte ner, Guds väldiga arm drabbar oss inte. Vi ge f-n i kyrka, tro och heligt rum.

Under tiden när man skjuter och dödar skenbart, virtuellt, skjuter man sönder sin egen värdeskala. Den egna andliga sfären får punktering, imploderar, genomborras av korselden.

Tung kropp på lerfötter
Förändringen inom Svenska kyrkan har de senaste 50 åren varit enorm. Från en ganska homogen stab av medarbetare har man gått till en enorm variationsrikedom av professioner. Att det påverkat vigningstjänsten och synen särskilt på prästernas roll borde var uppenbart för alla.

Det har funnits och finns tankar på att alla anställda borde avlägga löften och vigas. Är viljan att avlägga löften och leva efter dem verkligen så stor? Eller handlar det om att utjämna och i någon slags demokratisk nit försöka få alla att uppleva sig ha samma roll och uppgift? Bakom tankarna finns förstås en vilja att bryta med kyrkans tradition och att röja ny mark. En förnelse för förändringens och upbrottets skull. Det allmäna prästadömet som till slut lyckas sudda ut prästen. Ett avslut för den Augsburgska bekännelsen och dess övertygelse om präst och kallelse.

En inflation av vigningstjänsten blir följden. Vikten och värdet av vigningen urholkas, det specifika blir svårt att upprätthålla om man i en framtid skulle införa massvigningar av assistenter, pedagoger, kantorer och organister, vaktmästare, informatörer, kommunikatörer, fritidsledare, konsulenter, personalstrateger, familjerådgivare...

Men finns det en genuin vilja att bli löftesbunden till kyrkans tro och tradition ska den samtidigt tas på allvar. Om strävan är för kyrkans och uppgiftens bästa kan det säkert ske utan att man tänjer vigningstjänsten och utvidgar den så långt att den blir transparent som gladpack. Andra former av löftesgivning borde dock kunna utvecklas. Till sist: ju fler helgjutna och överlåtna anställda och förtroendevalda Svenska kyrkan har som vill leva ett kyrkans liv i handling, bön och gudstjänst desto mindre blir risken för att kyrkans enorma kropp ska krossa de egna lerfötterna. Å andra sidan...

Andra bloggar om: Kyrkan, Vigning, Förnyelse, Tradition, Lerfötter, Allmänna prästadömet, Löftesgivning, Augsburgska bekännelsen, Vigning, Präst

Det som avbildas
Om man gör en 3-dimensionell avbildning av Manchesters katedral och låter ett gäng soldater beväpnade till tänderna gå loss i en eldstrid inne i det rummet - vad har man då egentligen gjort? Hur förhåller sig avbilden och kopian till det den avbildar, till originalet?

Kastar man pil på en bild av en politiker har man då kränkt politikern? Om man slår sönder en skulptur som alla förstår ska föreställa Jesus - vad har man då gjort mot Jesus (och för den delen alla som älskar, vördar och tror på honom)?

Att det finns en relation mellan det man avbildar och det avbildade kan man inte förneka. Och inte bara på ett symboliskt plan ger man sig också på det som symboliseras. Skändar man en nations flagga, en av de tydligaste symbolerna för ett land, så förolämpas och ringaktas också landet i fråga. Annars skulle flaggbränning inte vara ett så frekvent inslag i politiska demonstrationer här och där i världen. I vårt land fanns under Vietnamkrigets dagar exempel på hur den amerikanska flaggan användes som dörrmatta att torka fötterna på.

Vill vi tänka ett led till är ett lämpligt ämne för reflektion följande: kränks och förnedras människan, skapad till Guds avbild, har man då gjort något som är förgripligt inte enbart mot människan utan även mot den Gud hon tros vara en avbild av?

Skjut som en galning i Manchester Cathedral
Sony har lyckats reta Engelska kyrkan och biskopen i Manchester. En exakt avbildning av kyrkans interiör förekommer i TV-spelet (Playstation PS3) Resistance: Fall of Man. I det kämpar man i en slags science fiction historia mot en invasion av aliens. Det skjuts för fullt i katedralen.

Petter Hegevall beskriver spelet på sin hemsida:

En ultravåldsam actionsaga om en alternativ dåtid innefattande såväl genetisk manipulerade zombie-monster som hypermoderna science fiction-vapen, smittsamma virus och utplånade allierade.

Spelaren intar rollen som Nathan Hale, fåordig amerikansk stridspitt som överlever hela sin pluton efter en våldsam attack av chimera-rasen. Europa står i lågor och endast en liten bit av England kvarstår för de överlägsna chimera-soldaterna att inta. Framtiden ligger i Hales händer som på egen hand förväntas stoppa chimeras raska framfart och därmed rädda världen.

På BBC:s hemsida kan man läsa följande uttalande av The Very Reverend Rogers Govender:

"We are shocked to see a place of learning, prayer and heritage being presented to the youth market as a location where guns can be fired.

"This is an important issue. For many young people these games offer a different sort of reality and seeing guns in Manchester Cathedral is not the sort of connection we want to make.

"Every year we invite hundreds of teenagers to come and see the cathedral and it is a shame to have Sony undermining our work."

I sammanfattning betyder det att han berättar hur chockade man blivit över att kyrkan, denna plats för lärande, bön och tradition, för unga människor presenteras som en plats där vapen kan avfyras. Kopplingen mellan vapen och katedralen är ingenting man vill göra. Varje år inbjuder man hundratlas tonåringar för att bese katedralen och det är skamligt att se hur Sony underminerar deras arbete!

I BBC uttalar biskopen sig mot det man uppfattar som en skändning av det sakrala rummet och av kyrkan. Och på stiftets hemsida finns följande uttalande av Manchesters biskop, the Rt Revd Nigel McCulloch: “It is well know that Manchester has a gun crime problem. For a global manufacturer to re-create one of our great Cathedrals with photo-realistic quality and then encourage people to have guns battles in the building is beyond belief and highly irresponsible. Here in Manchester we do all we can to support communities through our parish clergy, we know the reality of gun crime and the devastating effects it can have on the lives it is not a trivial matter.”

Han betonar alltså att man har problem med vapenbrott i Manchester. Att fotorealistiskt kopiera kyrkorummet och sedan uppmuntra folk till vapenstrider i katedralen är otroligt och visar en hög grad av ansvarslöshet. Som präster i församlinge är man välbekant med vapenbrott och deras fruktansvärda följder. Det är inget alldagligt eller trivialt problem!

Sony hade inte sökt tillstånd för att avbilda kyrkan. uppnebarligen har man varit på plats och dokumenterat kyrkorummet på film för att skapa avbildningen i TV-spelet.

Tid att tänka över vad unga (och äldre) fyller sina hjärnor med när de spelar dessa mördarspel. Våld, död och elände! Som andlig näring för det uppväxande släktet kunde man tänka sig mer nyttig och näringsriktig kost. Ett skjutspel i förstapersonsperspektiv - kan det verkligen vara något? Dags även för tankar kring kyrkorummets helgd. Kan det kränkas genom avbildningar och våldsamma TV-spel? Visst är det en kränkning av platsen för mötet mellan människa och Gud. Shame Sony!

Andra bloggar om: Resistance: Fall of man , Sony, TV-spel, Manchester, Manchester Cathedral, BBC, Engelska Kyrkan, Church of England, Aliens

Den som gör en resa har något att berätta
Taxichauffören hämtar oss på Hotellet. Han (dvs hans taxibil) är förbeställd. Han har fått vänta. Vi har blivit visade till parkeringen på baksidan – men chauffören använder naturligtvis huvudingången. Sin Mercedes har han ställt på snedden i gränd. Med svajande gång drar han iväg. Vi sladdar bakefter som osäkra vattenskidåkare.

Väl inne i bilen frågar vi om det ska bli regn. Han chansar på ett svar och säger: no på bruten engelska. Radion står på och ungersk popmusik pumpas ut i högtalarna.

Varje gång han växlar rister fordonet. Han rycker i växelspaken som om det gällde att få igång en gammal utombordare. Och hastigheten liksom kurvtagningen avslöjar att han närt drömmar om att köra Formel 1 i Monte Carlo. Nu kör han turister över Donau. Vi skriker inte, men har i vissa passager lust att göra det. Istället håller vi andan. Länge.

Vet du om det går spårvagnar ner ifrån slottet (dit vi är på väg)? Yes, säger han och så har vi inget mer att säga varandra. Visst förstår jag honom ändå. Han är så trött på korkade turister som inte talar ungerska och som oftast bara vill ta sig så snabbt som möjligt mellan sevärdheterna. Vi borde ju egentligen sitta på en trottoarservering i skuggan med utsikt över floden och berätta historier ur livet för varandra - istället för att flänga runt och titta på gamla byggnader, hur säreget sköna de än är. När han får betalt börjar det regna.

På väg genom Europa
Från bilfönstret ser man vid några gränsövergångar och på andra ställen sexhandeln pågå. Kunder ska lockas genom den märkliga reklamen. Unga flickor knappt över skolåldern som halvt avklädda med ryckiga danssteg försöker intressera dem som passerar förbi...

Och i skogen före staden står bussar i glänta efter glänta. I förarhytterna sitter väntande ensamma kvinnor. Det är sorgligt. Ett armod utan gräns. Och i bakgrunden män som håvar i förtjänster. Kampen mot trafficking som Ecpat och många andra bedriver är viktig!

Andra bloggar om: Sexhandeln, Trafficking, Ecpat

Beskriven som misantrop

Vilken vecka...

Blev kallad pensionär och trött av någon som inte hade behövt bli personlig och plump. Beskylldes för att vara intresserad av att pensionera mig på ett jobb jag sökt. Blev beskriven som misantrop och hopbuntad med reaktionärer som ställer till en massa j-vlskap. Vänligheterna haglar. Men även muntra tillrop finns och vänskap förstärks. Det väger över. Gott så.

Person och sak går faktiskt att hjälpligt hålla isär. Det svåra är när man inte vill utan direkt tar sikte på medmänniskan och brassar på. Lärdom: det är lätt att bli missförstådd. Ytterligare insikt: uppmuntran och stöd är det många som behöver.

Tar i den eftertänksammes sinnestämning semester 10-12 dagar för att återvända uppbyggd och positiv. Ska bli spännande att se om alla Ni bloggvänner håller ut och återkommen när bloggen stillsam åter tar till orda.

Ta några rader från Gustaf Larsson (Ur Tillflykt, 1963) som tankegods under tiden:

Fältsippan vänder sin kalk
bort från människornas ögon
och ser nedåt
- blottar sitt silversmide
för den hårda jorden.


Vi hörs runt den 11-12 juni.

Mer Europa i rutan!
Läser en insändare om hur televisionens många kanaler fylls av amerikansk film. Den amerikanska filmindustrin är fantastiskt effektiv. Och visst produceras där många krya rullar. Framgångsrikt dominerar den inte bara biograferna utan även televisionen. Räkna själv några kvällar. USA skåpar ut alla andra länder tillsammans...

Med insändaren frågar jag efter europeisk film. Tysk, fransk och italiensk film borde ges större utrymme liksom film från övriga länder nära oss. Varför inte fler holländska eller belgiska filmer? Högt vi ropa - mer Europa! I rutan!

Andra bloggar om: Europeisk film, Amerikansk film, Television, Biografer, USA

Snart lägger sig debatten?
Samtalen har den senaste veckan rört sig kring en tjänstetillsättning där jag och en kollega tagit till orda. Vi menade att våra och ett antal andra meriterade sökande inte värderats efter förtjänst. Vi har fått många muntra tillrop - men också fått känna av tjuvnypen. Karin Långström Vinge skriver riktigt onödigt elakt om folk som fastnat i 80-talet och som bara kan administrera gårdagen. Och glömmer att biskop Koskinen som tydligen tillhör dem som duger spöar oss alla i ålder om än inte jämt i vishet. Ändå - vi tillhör det förflutna.

Långström Vinges människosyn avslöjas. Bara det unga vackra folket duger tydligen idag. Att den som utnämndes snart är 50 år spelar ingen roll. Vi som närmar oss 60 bör finna oss i vårt öde. Ålderssegregation är ändå inte att rekommendera. Vid något tillfälle skulle det ju (mot förmodan?) kunna tänkas att erfarenhet (Gud förbjude) kunde komma väl till pass. Nej bäst att uppfinna hjulet på nytt. Återinför ättestupan!

Fångad av en stormvind
Svenska kyrkan stannar ofta på ytan istället för att gå på djupet. Den står hellre vid sidan om istället för att genomsyra, hellre visar den temperaturen än höjer den. Präktigheten har blivit starkare än lidelsen för sanning och rätt. Sant eller falskt?

Lyssnar vi noga finns det röster som vibrerar profetiskt. Som på Guds kallelse skärskådar brister i kyrka, samhälle och i våra sätt att leva livet. Som ser framtiden i ljuset av Guds ord och löfte. Samtiden prövas med historisk insikt och andlig erfarenhet.

Profeternas rop genom årtusenden har handlat om omvändelse. Ni är stadda på en olycksväg, ni lyssnar inte till Guds röst, ni går era egna vägar. Vänd om – annars går det på tok! Och Mose fick varna makthavarna för följderna om inte Israels folk fick sin frihet. Släpp mitt folk, låt det gå!

Rösterna varnar, förmanar och visar på en utväg. Tiden är inne för ett nytt uppbrott! En ny omvändelse – tillbaka till sökandet efter Guds vilja med oss och våra liv, tillbaka till bön och gudstjänst, tillbaka till Kristus, till honom som föder vår tro. Bort från politikens kompromisser och fram till ett helgjutet andligt liv!

Men varifrån skall vi få kraft? Varifrån skall driv och inspiration komma. Kan det vara så egendomligt att en till synes ytlig populärvisa, en schlager, bär på svaret?

Jag är fångad av en stormvind, fast för dig. Ingenting kan hindra mig när det blåser i mitt hjärta. Fångad av en stormvind natt och dag. Här finns bara du och jag, och det ljus som himlen lämnat kvar…

Även om inte jag trängs bland Carolas fans har den här låten fastnat. Örebroaren Stephan Berg skrev verkligen i sin vinnartext (som Carola sjöng): Fångad av en stormvind.

Tänk att schlagervärlden ibland bär på en dold mening, ett budskap för den som vill höra. Men man måste lyssna extra noga. Fångad av en stormvind blev alla på pingstdagen. När alla apostlarna var församlade då hördes från himlen ett dån som av en stormvind, står det i Apostlagärningarna. Det fyllde hela huset där de satt.

Den dagen var inte de finstämda susningarnas dag, då handlade det inte om ett stilla bladverk som fladdrar till för en vindil. Här var det megaforte eller som Max Reger lär ha skrivit i ett partitur först forte fortissimo, på nästa rad Så starkt som möjligt! och raden därefter Ännu starkare!

Pingstdagen dånar, det brakar och knakar i gavlar och virke. Anden är på väg. I Svenska kyrkan uppskattar vi den stillsamma susningen. Buller och dån ligger inte för oss – såvida det inte är i pukor och trumpeter i Händels Messias eller Dies Irae satsen i Verdis Requiem, den om Vredens stora dag. Att vi föredrar det städat kontrollerade betyder inte att vi är främmande för stormvind.

Vindens dån är en markering av väldigheten, det storslagna i att pingstens ande faller över dem. Det är och ska vara mäktigt. Och Guds makt är det starkaste vi vet, och ännu starkare!

Ni sitter alla idag som levande ljus. Stilla och uppmärksamma. Där i huset kom tungor som av eld och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Så det måste ha glött, fladdrat och strålat! Tala om att bli levande ljus. Den som grips av Anden lyser det om. Förr eller senare tränger glöden och elden fram.

Bildspråket lyser och låter, det talar högt och kraftfullt, och visst är det bilder: dån som av en stormvind, tungor som av eld. Det vanliga språket räckte inte för att ringa in vad som hände, något nytt hände. Så man fick likna det som hände med något man kände igen.

Upplevelsen låg utanför vardagens erfarenhet – och apostlarna hade ändå sett ett och annat under. Människor som blivit friska, som befriats från spetälska, stumhet och blindhet. De hade sett hur några brödkakor och fiskar mättat tusentals och utstötta som inbjudits i gemenskapen.

Märker ni hur lätt det är att stanna utanför, i den yttre beskrivningen, i det som syns och hörs? Anden kom över dem och nu sker undret: språkförbistringen från byggandet av Babels torn upphävs. Den helige Ande kom och murarna mellan människor föll. De hörde och förstod. Anden kom som kommunikationens och förståelsens ande. De började tala. De talade andra tungomål än sina egna, de yttrade ord som Anden ingav dem. Till synes planlöst, som lustiga infall, som berusade. Men i kaoset är ordning. Alla hörde sina egna språk. Människorna hörde på sina olika språk om Guds stora och väldiga gärningar.

Herrens ord kom redan till profeten Joel och de handlade om att profetera, drömma och se syner. Jo det kunde vi behöva. Profetera, drömma, se syner. Gåvorna är inte nya – sådant har man ägnat sig åt redan innan Joels gjorde sitt uttalande på Guds vägnar.

Den som profeterade var som ett slags pressekreterare eller talskrivare åt Gud, kände Herren så väl och var så nära att det blev uppenbarat vad Gud ville. De framställde Guds vilja så att folk lyssnade även om de inte alltid gjorde som profeterna sa. Ingen kunde säga förvånat: det hade jag ingen aaaning om!

Profeten var ett redskap för Guds flöde. Vi kunde behöva fler sådana redskap i Svenska kyrkan – då tänker jag inte på redskap för trädgårdsvård och fastighetsunderhåll – utan på redskap för omvändelse och tro.

Det är kyrkans tro att Anden verkar genom människor. Omvärlden vill få tecken och vi önskar dem ofta också. Tänk om vi kunde få höra dånet, se hur några fångas av Guds stormvind. Att få vara med när Anden på nytt faller över människor och få följa hur de blir brinnande vittnen och klarsynta profeter! Gud give!

Andra bloggar om: JProfeten Joel, Anden, Fångad av en stormvind, Stephan Berg, Profet, Svenska kyrkan, Uppbrott

När det som sagts blir oigenkännligt

Att säga det man inte känner igen
Dagen när min och en kollegas Brännpunktsartikel publiceras i Svenska Dagbladet ringer många. Många med uppmuntran. Nu vaknar medierna till. Åtskilliga journalister vill höra mera. När jag nu på morgonen läser vad som skrivits inser jag hur svårt det är att hålla sig till ämnet, till saken: att Svenska kyrkan behöver se över hur man värderar kompetens, erfarenhet och kunskap när man rekryterar. Citaten som nu ligger i min mun låter snorkiga, självtillräckliga och överlägsna. I det känner jag inte igen mig själv.

Men när det som i Nerikes Allehanda uppträder flera sakfel i den korta artikeln idag blir det begripligt att även de egna orden inte alltid blir vad de var. Journalister gör vad de ska, de komprimerar och fogar samman riktiga citat med egna sammanfattningar av ursprungsartikelns text. Och där någon stans blir intrycket ett annat.

Och fel blir det. I texten kallas en av oss som heter Lars för Mats, där ska jag ha sagt något om Gotlands stift (tro det den som kan). Orden tycks anfrätta av en djup bitterhet som jag inte känner och av en nedvärdering av den som blir domprost - en värdering som jag inte har.

I veckan hörde jag berättas om vad en journalist sa som en dag själv fick känna på trycket av många intervjuer: jag har sagt det de skriver men jag kan inte känna igen mig...

Andra bloggar om: Svenska dagbladet, Nerikes Allehanda, Domprost, Rekrytering.

Surt, sa räven om domprosttjänsten

Brännpunkt i Svenska Dagbladet kan idag berätta om tillsättningen av domprosttjänsten i Visby. Godtycket fick råda där.

I artikeln skriver Lars Ekblad och Lars B Stenström (som skriver dessa stillsamma rader) om sina erfarenheter av en biskop som talar illa om det jobb han ska tillsätta, om en kyrkorådsordförande som vanställer ett testresultat i sin presentation och om många andra underligheter. Till exempel detta att chefserfarenhet i slutändan inte alls räknades. Personen man ville ha, som inte varit kyrkoherde eller prost eller biskopsadjunkt, hade handplockats i efterhand eftersom han inte sökte jobbet när det var utlyst. Svenska kyrkan kan inte gärna ha tillsättningar där inte kompetens, erfarenhet och kunskap räknas.

Andra bloggar om: Domprost, Svenska kyrkan, Visby, Biskop, Surt sa räven, Kyrkorådsordförande

Församlingen bjuder till fest…

För många år sedan blev jag inbjuden till en middag. Inbjudan lämnades hastigt i samband med något annat evenemang och mitt i ett samtal. Inbjudan lämnades på ett visitkort som då stoppades ner i min bröstficka. Disträ och upptagen med annat som jag var då glömdes inbjudan bort.

När kvällen för middagen var inne låg inbjudan kvar i min ficka. Den hade inte registrerats vare sig i mitt medvetande eller i min kalender. Värdfamiljen hade gjort sig så mycket besvär och förberett en trevlig afton – och när de ringde och frågade varför ingen kom var det bara att erkänna: den inbjudan hade jag inte tagit till mig. Ridå!

Ledsen blev jag över att deras vänlighet bemötts så nonchalant av mig. Det kunde uppfattas som att dessa personer inte räknades, att jag inte brydde mig om dem. Det som hände gjorde dem illa – även om det inte alls var min avsikt. Och dessutom grämde det mig att ha missat en så fin möjlighet att umgås och ha trevligt med härliga människor.

I efterhand förstår jag precis hur det gick till. Men ändå kan jag känna hur sorgligt det var att det blev som det blev. Ibland blir det bara som det blir, men vid andra tillfällen blir det som vi bestämt, som vi innerst inne vill.

Idag inbjuder jag Dig till Din egen kyrka. Du bjuds skriftligt och eftertryckligt så att Du inte ska kunna stoppa inbjudan i en bröstficka och glömma den. Här blir ingen sårad om Du inte kommer, men saknad är Du naturligtvis. Och Du riskerar att missa något riktigt väsentligt genom att utebli. För att påminna dig om denna inbjudan ringer vi varje söndag morgon några gånger i kyrkklockorna. Vi ringer i god tid före gudstjänsten så att just Du ska hinna göra dig i ordning för att vara med.

Du välkomnas faktiskt hem till dig själv. Kyrkorummet, Din kyrka, kan bli ett hemma.. Genom att komma till kyrkan får Du möjlighet att möta Vår Herre, andra medlemmar – men även Dig själv! I en aktuell reklamkampanj på TV träffar ett antal personer sig själv i framtiden när de blivit äldre. I kyrkan kan Du möta Dig själv här och nu. Varje söndag firar vi. Gudstjänst! Välkommen!

Gudstjänst, Fest, Middag, Inbjudan, Kyrkklockor, Församling, Gäster

Avskaffa religionsfriheten?

För att komma på en så monumental egendomlighet måste man nog tillhöra de organiserade ateisterna. Och visst är det så. Humanisterna Ishtiaq Ahmed, professor i statsvetenskap, Lena Andersson, Författare, Lars Bern, författare, industriman, Olle Häggström, professor i matematisk statistik, Ia Modin, jurist, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, Björn Ulveaus, låtskrivare och Christer Sturmark ger sig i Expressen på religionsfrihetslagen där en av de grundläggande mänskliga rättigheterna regleras. De skriver:det juridiska begreppet ”religionsfrihet” har spelat ut sin roll. Att hålla fast vid detta speciella skydd för utövande av religion är allt annat än enkelt. Förutom att begreppet är motsägelsefullt, inkonsekvent och kraftlöst, riskerar dess tillämpning att bli ett hot mot det sekulära samhället.
Upphävs skyddet för religionsutövning har vi tagit ett stort kliv i riktning mot det sekulära godtycket. Den egna ateistiska hållningen ska bli norm och religionen förpassas till hemmets dolda vrå.

Som argument mot kyrkan användes i morgonens radiodebatt i P1-morgon mellan Sturmark och Mikael Mogren det aktuella fallet om biblar på hotellrum där kyrkan beskrivs som utpressare och beredd att använda ekonomiska sanktioner för själviska syften. Ungefär så där som humanister ibland har gjort när några av dem genom åren kampanjat. Så där som man i alla konsumentprogram uppmanar folk att göra. Om någon kyrklig företrädare skulle ge en sådan uppmaning - då och bara då brännmärker man handlandet. Konsumenter kan naturligtvis välja var de vill konsumera - det tillhör också friheterna värda att skydda i vårt samhälle.

Mikael Mogren och Mohamed Omar invände den 20/5 i Expressen mot Sturmarkkretsens artikel genom att hävda att det: blir det enfaldigt när humanisterna försöker jämställa politiska ideologier med religioner. Det finns kristna liberaler och socialister. Det finns muslimska liberaler och socialister. Det finns judiska liberaler och socialister.
Men det är inte de politiska ideologierna som bestämmer enligt vilken rit alla dessa ska begravas. Det är religionen.
Religionsfriheten är grundläggande i det multireligiösa samhället.
Den ger människor rätt att känna sig helt och fullt som svenska medborgare, samtidigt som de har del i religiösa gemenskaper.
Religiös identitet ger mening, moralisk resning, existentiell vägledning och gemenskap. Detta vill i alla fall inte vi ge upp. Vi vill fortsätta att vara kristna och muslimer och fostra våra barn i denna tro och denna gemenskap. Öppet och ärligt.
Men samtidigt som vi vill behålla vår religiösa identitet vill vi inte låsa oss i tolkningar som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Vi vill vara i dialog med tiden och med människor av annan tro. Vi vill kritiskt granska våra ståndpunkter och våra texter. Vi vill utvecklas inom våra traditioner och inom vår religiösa identitet.
Det berör oss illa när förföljelser på grund av religion omtalas på ett raljerande och respektlöst sätt.
Vi har bilderna från
Auschwitz och Srebrenica
i minnet.
Lagen om religionsfrihet gäller inte bara abstrakta principer utan människors liv.

Några har insett vikten av religionsfrihet. Tack och lov!

Andra bloggar om: Religionsfrihet, Christer Sturmark, Humanisterna, Ateister, Mikael Mogren, Mohamed Omar, P1-morgon

Blogg och kyrka
I Örebro pågår ett präst- och diakonmöte om trovärdighet. Att Svenska kyrkan brottas med sitt förtroende bland människor, med den tillit som de eventuellt kan hysa inför det kyrkan är och gör - det är bra.

Men ställs då alla de nödvändiga frågorna? Svenska kyrkans iver att utöka det man gör i form av aktiviteter och verksamheter falnar inte. Att det man gör ska vara rotat i och buret av ett levande centrum glömmer allt fler. Intrycket blir ibland att gudstjäntsfirandet blir pliktskyldigast. Själen och hjärtat verkar bo i det man därutöver gör. När rottrådarna blir färre blir näringstillförseln sämre. Harvey Cox beskrev en gång gudstjänsten som kyrkans andning, dess lungor. Där syresätts Guds folk för uppgiften att i världens kapillärer kunna tjäna.

Så blir det möjligen när vanan att fira gudstjänst försvagas. Apparatkyrkan med massor av anställda - var hämtar den då sin näring? I flykten? Ungefär där finner man förmodligen den viktigaste trovärdighetsfrågan av alla - om inte ens kyrkans i verksamheter aktiva och de förtroendevalda och anställda har smittande tro eller lust och längtan till att fira gudstjänst, hur kan man tro att andra ska få och ha det? Vad säger det om tilltron hos de egna?

Vill man se hur sådana frågor fångas, eller glöms bort, kan man följa ett antal av de bloggar som kyrkligt aktiva skriver. Hos Per Westberg, Kyrkoordnaren, finns en lång lista med kyrkbloggar som han följer, sammanställda inför dagar där Svenska kyrkan arbetar med kommunikation och information.

Svenska kyrkan, Gudstjänst, Per Westberg, Tro , Präster, Diakoner

Inga fantasifoster och vidskepelser

Så svarar Fader Jonatan på ett av mina inlägg i diskussionen om under. Här kommer hans funderingar och synpunkter:

Tråkigt? Inskränkt? Kära hjärtanes - jag tror på massor av saker som inte går att "se, väga och ta på" - saker som kärlek, frihet, rättvisa, skönhet, människans värdighet och det ena med de tredje. Däremot tror jag inte på tomtar, troll, vampyrer, häxor eller Loch-nessmonster eller demoner, faith-healers, magiska reliker eller hav som delar sig. Lustigt nog gör det inte min värld det minsta fattigare. Världen är så full med otroliga, fantastiska ting att vi faktiskt inte behöver fylla den med fantasifoster och vidskepelser!

"Det är kyrkans tro!"proklamerar Lars. Ja, visst - men att någon tror på något innebär inte att det är sant. Många muslimer tror att Muhammed klöv månen. Många vodoo-troende anser att det finns verkliga zombier (levande döda, inte bara drogade människor som det faktiskt är fråga om). Men Muhammed klöv aldrig månen och det finns inga zombier, utom på jobbet före morgonfikat. Man måste våga rikta ett kritiskt öga mot kyrkans tro: för den är inte alltid sann och inte alltid god. Jag behöver knappast anföra några exempel på det...

Lars avslutar med att fråga: "varför begränsa oss redan från början när vi istället kan öppna vår världsbild och öka vår perception för det gudomliga, för Guds mysteriösa närvaro i vår värld?"

God retorik - men vilka mirakel är det då egentligen man ska acceptera som tillhör den här "öppna världsbilden"? Blödande ikoner? Helbrägdagörarnas bondfångeri? Lekstugan i Heliga Graven när de fejkar påskljusets mirakulösa tändande? Tungotal? Padre Pios påstådda biloaktioner? Att suddiga foton av okända fotografer i Zeitoun verkligen föreställer Herrens Moder? - Du uttrycker dig bara i allmänna termer men konkretiserar inte. Men de mirakel som idag berättas om i alla möjliga kristna sammanhang är inte "mirakler i största allmänhet" utan enskilda händelser och skeenden- och dessa mirakel far inte väl när de utsätts för granskning, dvs när folk inte bara accepterar okritiskt och blint utan faktiskt använder det förnuft vi har!

Så skrev Fader Jonatan på sin blogg. Mitt svar kom därefter...

Käre Fader Jonatan,
Det är faktiskt helt förnöjsamt att diskutera med Dig! Tro inte något annat. Inte bara för att Du är uppriktig och ärlig. Utan också därför att Du återför 60-talets diskussion till nutiden. Du är väl för ung för att ha läst biskop John A.T. Robinsons böcker. Han var biskop av Woolwich och skrev boken Honest to God (SCM Press,1963) där han lyfte fram modern bibletolkning och vetenskapliga invändningar mot en alltför bokstavstroende och fundamentalistisk kristendom. Ärlig inför Gud kanske vore den bästa översättningen?

Biskop Robinson skrev flera böcker. Bland annat But That I Can´t Believe! (Fontana Books, 1967). I denna senare bok lyfter han fram allt som han svårt att tro eller förstå av det mest centrala i kristen tro. Dit hör himmelsfärden. Biskopen vill inte, kan inte, tro att det handlar om en förflyttning i rummet. Himlen uppåt eller ut i rymden fungerar liksom inte i rymdålderns tid. Himmelriket är inte längre placerat i rymden därute, strax ovan den synbara sfären. Gud däruppe är lika mycket Gud, mitt ibland oss, framför oss eller inom oss.Inte heller vill Robinson tro att det gäller en förflyttning i tiden - med argument att redan vid Emmaus hade Jesus "entered into his glory".

Himmelsfärden handlar om att slå fast att Jesus hörde samman med himlen, att Gud upphöjde honom högeligen, han gav honom namnet över alla namn, för att alla knän skall böjas... Kristus sitter på Guds högra sida!

Nåväl biskopens invändningar kan ha fog för sig, om man stannar i den enda inomvärldsliga dimensionen. Accepterar man en mångdimensionalitet och en sfär där tron även i det förklarliga men också i det ännu inte förstådda, uppfattar mer och fler betydelser - då behöver man inte med rationaliteten avvisa himmelsfärder eller under. Man förhåller sig förundrat öppen även för det som vetenskapen tycker sig begripa.

Men självklart måste varje tänkande kristen ta med i beräkningen att dåtidens världsbild var annorlunda. Att man använde schabloner och symboliska bilder för att ge händelser deras sanna, verkliga och andliga innebörd. Man såg vad som hände i det som syntes ske...

Fader Jonatan, Du gör sak av att det finns fejkade under och bedrägliga mirakler. Var sak ska absolut prövas och begrundas. Och falsifikat och lurendrejeri avslöjas! Men har man sett människor repa sig och tillfriskna från sådant som borde tagit livet av dem - då blir man försiktigare. Då kan man antingen lägga sitt krut på att demontera deras övertygelse och på att plocka sönder undret. Eller så kan man bejaka att Gud förmår underbara ting.

Det jag inte förstår är varför det blir så viktigt att hävda att mirakel och under INTE går att tro på. Om någon får olja att rinna i händerna och en annan blir stigmatiserad med samma sår som Jesus - vad gör det? Visst, är det fusk och får oss att vilja lämna allt vad vetenskap och tankeförmåga gäller - då håller jag med Dig! Men om man hyllar förnuftet som Guds största gåva, vad gör det ofattabara för skada?

Låt mig bekänna: jag är också skeptiker. En som njuter av biskop Robinsons och andras ansträngningar att hålla kristen tro intellektuellt redbar. Men det har också gjort att jag stridit mig fördärvad mot väderkvarnar. De vetenskapstroende har till varje pris velat pulvrisera allt vad tro heter. De har förklarat trons dimension för vidskeplig och förnuftsvidrig, ofta med stort förakt. Därför är min ansträngning att göra tron samstämmig med förnuft och rationalitet svagare idag. Det finns alldeles för många som vill hävda förnuft och rationalitet men som beter sig irrationellt, inhumant och gravt osolidariskt.

Min tro får nuförtiden större utrymme och klarar till och med rena motsägelser. Två saker som tycks strida mot varandra kan vara riktiga och sanna samtidigt! Det har erfarenheten lärt mig.

Genom åren har jag genom andras liv fått undervisning om hur gränser ändras och det omöjliga sker, som Du säger, i det konkreta. Därför kombinerar jag numera mina förnuftiga tvivel med en ganska barnslig tro. Och ber ännu om öppnade ögon..

Lars B Stenström

Andra bloggar om: Fader Jonatan, Padre Pio, Zeitoun, Biskop Robinson, Honest to God, Biskop, Kristi Himmelsfärd Under, Tro

Kyrkan måste uthålligt ropa!

Det var en gång en profet som kom till en stad för att omvända dess innevånare. Till att börja med samlades folk och lyssnade till hans predikningar, men allt eftersom försvann de bort tills inte en enda själ kom för att höra profeten tala.

En dag sa en resande till honom: Varför fortsätter du att predika? Profeten sa: I början hoppades jag kunna förändra dessa människor. Om jag fortsätter att ropa är det enbart för att hindra dem från att omvända och förändra mig.

Berättelsen finns i en av den välkände jesuitprästen Anthony de Mellos böcker. Många inspireras av honom utöver hela världen. Det finns ett särskilt de Mello institut som fortsätter i hans anda. Rubriken över den här lilla historien lyder: Shout to keep safe – and certain. Ropa för att hålla sig trygg, säker – och övertygad.

När rösterna ropar och kräver vår uppmärksamhet för konsumtion, för idrott, för nöjen, för stunden – visst lyssnar vi artigt, men vänder oss snart till annat. Kanske till nästa brinnande övertygare… Vår berättelse handlar om profeten som ropar för Guds skull, för människans skull.

Folket i staden låter inte övertyga sig, de blir inte omvända, de tappar intresset, de vänder sig bort. Och om profeten inte passar sig tar han snart intryck och anpassar sitt budskap för att några ändå ska gilla det, han frestas att slipa av det tills han själv blivit bortvänd… Därför håller vi ut, höll jag på att säga. Därför håller han ut. Envist ropar han ut sitt budskap om omvändelse.

Jesus säger: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen… I vår text står att: den dagen kommer…det kommer en tid…den dagen skall ni… Jesus ser framåt och säger: den stund kommer, den är redan inne då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam.

Vi har genom vårt evangelium landat mitt i Jesu avskedstal (Joh kap 14-17). Han förbereder lärjungarna för vad som skall ske och hur det kommer att påverka dem. Jesus jämför nuet med det som skall komma, nu är det på ett sätt, sedan blir det annorlunda. Till och med lärjungarna skall skingras.

Först skingras de ut över världen. Kyrkan växer till. Sedan splittras kyrkan och fortsätter att växa. Men den väckelse som omvandlade Sverige för 1000 år sedan har inte längre samma kraft. Nu minskar trons fäste i människors liv. Nominellt är Sverige ett kristet land. De kristna värderingarna syns som avlagringar i det mesta av vårt samhälle. De ateistiska humanisterna må bestrida det bäst de vill. Kristna värden styr fortfarande i sjukvård, i omsorg och lagstiftning.

Ändå: i vår tid är det allt fler som vänder sig bort från levande religion, från kyrka och tro! Tron är ett museiföremål för de flesta i dagens Sverige, i dagens Örebro. Den är gammal, ålderstigen, orkeslös och för de flesta utan förklaringskraft. Den berättar inte livet, den tolkar inte världen

Gärningar och verksamheter hoppas många trots det att kyrkan ska utföra. Det som går att skryta med i världen, det som är gott för medmänniskan, det kan man försvara. Och kyrkans folk blir påverkade. Man säger: mer verksamhet, mer aktiviteter, mer vardagsarbete. Det vore gott och bra om centrum var levande starkt, men hur förhåller det sig i själva verket?

Få vågar säga mer innerlighet, mer tro, mer helhjärtad överlåtelse. Mer gudstjänst, bön och meditation. Få säger prisa och lova Gud! Verksamhet som tappar sitt ursprung, som inte blir ett flöde ur gudstjänstens möte med levande Gud, som inte är rotad i Jesus Kristus, blir bländverk och irrbloss. Det vi gör och är ska vara ett utflöde av den kärlek Jesus visade oss – om inte blir vi ekande brons och skrällande cymbal (1 Kor 13). Tomma tunnor som kan skramla och bullra och skapa rubriker. Det spelar ingen roll om man har rätt logga, rätt emblem som kopplar verksamhet och aktivitet till Svenska kyrkan. Det är inte på kostymen och symbolen det kommer an – utan på det som finns i centrum, i hjärtat.

Christina Doctare skriver idag (20/5) i Svenska Dagbladet: Materialismen räcker inte. ”Vi måste våga medge att materialismen och konsumismen inte är svaret på de frågor som ohjälpligt dyker upp när man drabbas av sjukdom, död, förlust eller svårt uppbrott.

Sådant slår hårt mot de människor som inte har någon andlig förankring. När människor hamnar i existentiell kris, vem hjälper då? Försäkringskassan? Knappast.”

Jesus manar sina lärjungar, han manar därmed även oss. Vi kan bli splittrade och skingrade. Den krisen kan leda till lidande och svårigheter. Idag säger Jesus till sina lärjungar, till sin församling: I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen!

I honom finns den frid människan söker, den inspiration och glädje som behövs. Där finner vi det människan innerst inne är på ständig jakt efter. Där är man sedd, älskad och omsluten. Där förvandlas vi och våra liv.

Vi färdas i Kärlekens landskap
i det som är sant för oss:
att tron på Gud är vår räddning
- att Jesus blivit vår sol.
Vi färdas mot Paradiset
mot Gud i ett underbart ljus,
burna av tron som av vingar:
att ingen är ensam i Gud.

(Bo Setterlind, ur Stjärnklart, 1984)

Så Du och jag och vår församling, ja hela vår kyrka kan inte, får inte ge upp. Vi vill inte bli bortvända och anpassas till materialismen och konsumismen. Vi fortsätter därför envist att ropa omvändelsens ord.

Söndagen före Pingst, Andra årgången. Predikan i Olaus Petri över Joh 16:23-33

Andra bloggar om: Svenska Dagbladet, Christina Doctare, Materialismen, Omvändelse, Svenska kyrkan, Jesus, Olaus Petri, Bön, Sökande

Svenska kyrkan är i kris!

Inte för att hon tappar medlemmar. Nej, medlemsflykten är relativt begränsad. Det kan man stå ut med. Människor som fattar medvetna beslut att inte tillhöra en kyrka vars mål de inte kan dela gör självfallet rätt. Samtidigt måste vi erkänna och bejaka att det kan finnas många skäl vid sidan om egen tro att faktiskt tillhöra en folkkyrka som vår.

Kyrkan bedriver en stor och omfattande verksamhet som är tillnytta för många. Det gör många nöjda att kyrkan gör så mycket, har så många aktiviteter. Det tyder egentligen inte på kris.

Krisen består i att centrum urholkas. De som aktivt omfattar den kristna tron och vill leva ett trons liv med regelbundet gudstjänstfirande blir allt färre. Ungdomsarbetet krymper, konfirmandsiffrorna har rasat, dopen går ner och gudstjänsterna samlar allt färre.

Det är inte i de små församlingarna som svårigheterna blir mest påtagliga utan i de stora. När församlingar på 15-20-30 000 medlemmar samlar hundra eller färre till sin söndagliga gudstjänst – då är det kris.

När kyrkan satsar allt mer på att bygga ut verksamheterna och allt mindre på att väcka tro och hjälpa människor vidare in i trons liv – då är det kris.

När kyrkan bekymrar sig mer för sina logotyper och kommunikationsplattformar än människors tro och deras frälsning – då är det kris.

Men ur kris föds också nya möjligheter. Ur leda över det ytliga materiella livet föds längtan efter något som håller, något som bär. Ur brist på Gudskunskap föds längtan efter att veta mer om mysteriet och det heliga. Än har inte bönen tystnat och än ljuder lovsången till Guds ära.

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Gudstjänst, Kommunikationsplattform, Logotype, Folkkyrka, Kris, Dop, Tro, Gud, Konfirmander

I rådhuset ber man

Man ber i rådhuset i Örebro. Till mångas förtret. Radio Örebro roade sina lyssnare med att på stan fånga röster om bönen. I diskussionen hördes dessutom Per Danielsson, förbedjare, och Lars O Molin, ordförande i kommunfullmäktige.

Invändningarna mot bönen handlade om att religion och politik sammanblandas. Kommunen ska vara neutral slog man fast. När en grupp förbedjare använder ett av rådhusets rum för sin bön har man inte längre den tydliga gränsen kvar. Oppositionspolitikern Björn Sundin sa att invändningarna inte handlade om bönen utan om att när kommuninnevånarna på grund av bönenblir tveksamma till var gränsen går så måste man diskutera frågan. Rådhuset är en så viktig symbol att den inte får skadas genom att man låter bönen hållas där utan diskussion. I oppositionskansliet visste man minsann inte om det här!

Min tanke är att det kan väl inte skada med lite bön - det kan politikerna behöva. Någon som talar vänligt om dem inför vår Herre borde alla egentligen uppskatta. I varje högmäsa ber för dem som har att fatta svåra beslut och som tar ansvar i vårt land. Kommunala skolavslutningar i kyrkan eller bön i rådhuset - det kanske går på ett ut? Vad gäller rådhuset är det faktiskt en praktisk fråga: är det ledigt så är det väl upp till kommunen vem och vilka man tillåter vara där och på vilka villkor...

En av rösterna på stan föll in i en ofta hörd refräng: religionen är roten till allt ont. Man har vänt upp och ner på Afrika, och Irland vet ju alla hur religionen förstört. De kristna går bara i kyrkan och ber om förlåtelse och så går de ut och syndar igen. Nej, för sin del litade han bara på pengarna i sin egen plånbok.

Var kommer alla konstiga idéer ifrån?

Andra bloggar om: Bön, Rådhuset, Örebro, Religion, Radio Örebro, Synd

Gustaf Larsson revisited (dvs besökt på nytt)

Sången från havet består

Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :

Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.

Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:

Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.

Andra bloggar om: Gustaf Larsson, Havet, Arkeologer, Döden, Gravar, Gotland

Kristi Himmelsfärdsdag - om närvaro

Frånvarande fäder är en det moderna samhällets spegelbild av Gudstrons stora dilemma. Om Gud inte känns som närvarande här och nu - finns då Gud?

Gudsnärvaron ligger för så många människor på skapelsens plan på så sätt att allt det skapade hänvisar till och påminner om sitt upphov och ursprung. Kan antyda ett svar på frågan varför människor vallfärdar till naturen i sitt sökande efter Gud. I Wallins psalm 305 Var är den vän som överallt jag söker… målar orden just denna Guds närvaro genom sitt verk.

Jag ser hans spår
varhelst en kraft sig röjer
En blomma doftar
och ett ax sig böjer
Uti den suck jag drar
Den luft jag andas
Hans kärlek blandas

Jag hör hans röst
där sommarvinden susar
Där lunden sjunger
där floden brusar
Jag hör den ljuvast
i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala

När man vid ett sammanträde ropar upp namn för att kunna skriva protokollet påminnas jag om Gud. Nu för tiden svarar man mest sitt ja när namnet kommer. Lars B Stenström? Ja! Förr svarade man också: närvarande och de som inte svarade antecknades som frånvarande.

Vi har det inpräntat i oss att närvaro handlar om att ge signaler, att svara när någon frågar. Vår tid är mera lomhörd – så när vi säger: Vår fader som är i himmelen så hör vi bara ett avlägset Guds ja, hela skapelsens instämmande i att Gud är närvarande.

Kristi Himmelsfärd är ett Guds ja till allt det Jesus gjort. Ett ja som tar Jesus bort från lärjungarna. Här slås hans betydelse fast genom att Jesus lämnar oss. Vi tror egendomligt nog att vi betyder mest när vi är närvarande. Så är det inte alltid. Jesus lyfts bort och blir ständigt närvarande för sina lärjungar som nu med stor glädje återvänder till Jerusalem och prisar Gud var dag i templet.

Himmelsfärden signalerar också att Gud är frånvarande för allt fler i den rika världen, bländade som vi är av vår egen förträfflighet, vårt överflöd och vår upptagenhet med allt som vi i egen kraft måste bestyra. Som för att visa sin överlägsenhet och makt trotsar Jesus naturlagarna och stiger upp till himlen. Trots att vi vet att allt till sist faller till marken av sin egen tyngd. Tyngdlagen upphävs och rummet begränsningar suddas ut. Och tiden står öppen som en dörr på vid gavel mot evigheten.

Andra bloggar om: Frånvarande fäder, Kristi Himmelsfärdsdag, Naturen