Uttryck och ordspråk...

Fick anledning att ta fram en gammal bok ur hyllan, nämligen Fredrik Ström, Svenska ordstäv. Boken innehåller mängder av ordspråk och talesätt från olika landskap uppdelade i diverse kategorier som Flickan, Pojken, Prästen, Skräddaren etc. Läs gärna igenom Wikipedias lista med svenska ordspråk. Intressant är också Finlandssvenska ordspråk och talesätt!  Skälet till att jag tänkte på ordstäv och ordspråk var att en av "mina" sköterskor på dialysen berättade om när hon arbetat på en demensavdelning hade man ibland en samling när man läste upp första delen av ett ordstäv och bad patienterna fylla i resten, Tänk, det gick riktigt bra. De gamla talesätten satt kvar.

Fast den som läser Fredrik Ströms bok lär bli överväldigad av den mångfald ordspråk som funnits. Alla kommer ihåg att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten, eller att man inte ska gå över ån efter vatten. Och de flesta vet att det är bättre med en fågel i handen i tio i skogen. De många allmänna talesätten känner vi ganska väl till, men de gamla sätter ordentlig sprätt på tanke och fantasi.

Vad sägs om följande talesätt? Ärlighet varar längst, ty den slites minst. Ett cyniskt konstaterande, förmodligen har talesättet uppstått hos någon som erfarit människors opålitlighet. Kanske också som en kommentar till det uppfostrande påståendet om varaktigheten hos ärligheten.

Vore lögn latin vore de lärda många. Att de lärda talar latin är ett vedertaget faktum, ett axiom, eftersom det kräver långa och uthålliga studier att bemästra språket. Här hävdas på ett finurligt sätt att lögner är utbredda och spridda.

Nu går det för långt, sa plåtslagaren, ramla utför taket. Detta ordspråk är naturligtvis en efterkonstruktion. Den stackars plåtslagaren lär knappast ha hunnit komma på denna lustighet i situationen. Finurligheten uppstår också eftersom detta att det går för långt nästan alltid handlar om annat, t.ex. när man går över olika gränser...

I boken Bevingat finns inte så många ordspråk, men desto fler uttryck. Där hittar jag följande: Om terrängen inte överensstämmer med kartan så gäller kartan. Man förmodar att det ursprungligen kommer från en drift med officerare som ledde krig från kartan på skrivbordet långt ifrån fronter och skyttegravar. Kanske kunde detsamma sägas om rigida fundamentalister som blivit hävdar det skrivna ordet över alla erfarenheter.

 Och vad sägs om detta: Kvinnans list övergår mannens förstånd?! Talesättet lär ha sitt ursprung i Bibeln där åtskilligt i Syraks bok och Ordspråksboken handlar om livet, om manligt och kvinnligt.

Uttrycket Att inte kunna säga flaska härleds till tidningen Strix och handlar om att någon är så berusad att det inte går att säga ett ord. Anekdoten handlar om en alkoholist som ligger på sitt yttersta när frun säger: "Kan du inte säga soffa... kan du inte säga dragkista... kan du inte säga flaska?" Mannen samlar kraft och frågar: "Ä de nå i a?"

Gamla kort från Wisby

Gotlands museum söker hjälp att identifiera personerna på 39 gamla fotografier. Vilket borde kunna leda till att man får veta lite mer om ett antal på ön boende. Ett lovvärt initiativ för att minnas fler än bara kändisar och kungar från fornstora dar.

I min ägo har jag ett antal gamla fotografier tagna något decennium in på 1900-talet, bilden till höger fotograferad på Atelier Dawidson i Wisby. Längst till höger står min mormor Agnes Selinda Ottilia från Vänge på Gotland, född Samuelsson och senare som gift Karlsson. Hon föddes 13 juli 1887. Vid hennes sida står storasyster Sigrid Maria Kristina som föddes i Vänge den 14/4 1885. Sitter gör morbror Fredrik, skriver min mamma. Han hette Olof August Fredrik Stengård, född 22/10 1884 i Halla. De gifte sig den 21 mars 1908 i Halla.

En moster Vendla, född 1879, var sömmerska i Klintehamn hade så många barn att hon bl a fick lämna bort sonen Bertil till sin syster Sigrid i Visby.  Om det som hände skriver mamma Inga-Greta: " Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst, född den 11/2 1879. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita. och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ.. Morbror Arvid, efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett foterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla. För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. Ett par av barnen lämnades bort -.jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.”

På bilden syns Sigrid, Bertil och Fredrik. Kortet taget hos K.J.A. på Adelsgatan 32 i Wisby.

När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…

Trons försvarare behövs absolut

Växjös biskop Fredrik Modéus skrev den 20/12 en intressant och välformulerad artikel i DN som ett inlägg i en pågående debatt. Det mesta är klokt och välfunnet. En punkt lyftes fram i rubriken: Ingen behöver agera trons försvarare. I artikeln svarar rubriksättningen mot följande passage: Att ta emot befrielsen i att också längtan efter tro är tro. Att förstå att det vi kallar Gud alltid är större och att ingen behöver agera som trons försvarsadvokat.

I själva verket behövs trons försvarare, på den punkten är jag oense med Modéus. Inte så att vi behöver ta på oss själva att alltid försöka förklara att tron kan vara intellektuellt rimlig och hederlig. Men genom århundraden har trons försvarare, de så kallade apologeterna, gjort betydande och bestående insatser.

Även i vår tid har kyrkan och tron dragit nytta av trons försvarare. Tänk t ex på Alister McGrath som gick i svaromål när Richard Dawkins gick till storms mot kristen tro. McGraths böcker har utöver syftet att försvara tron blivit sällsynt fina introduktioner till kristen tro, både för trons nybörjare som mycket erfarna vandrare på trons väg. Även Martin Luthers kyrkokritik var ett försvar för en kristen tro som inte färgats av makt och egenintressen.

Trons försvar kan låta som ett hinder för öppet samtal och dialog, men behöver inte alls bli det. De kan samexistera med den öppna inbjudan att möta människor med nyfikenhet för deras upplevelser och trosföreställningar. 

Även i den tid då okunskap om kristen tro öppnar nya dörrar för möten och gemenskap behövs den kämpande kyrkan både mot trons belackare och den i världen grasserande och förfärliga ondskan. Ecclesia militans kan inte tillåtas att nedrusta för att kulturklimatet nu rymmer nyfikenhet på tro och tro. Och även den mötes- och samtalsinriktade har uppdraget att bära vittnesbörd. Det får vi inte glömma...

Rätt att ha öppna hjärtan och se invandring som en tillgång

Ulf Kristersson har gjort en osedvanligt stark markering mot invandringen till Sverige. Han menar att en mycket hög andel av kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet uppenbart kan hänföras till invandringen till Sverige. Orden som kom i en intervju i Sveriges Radio ligger oerhört långt bort från statsminister Fredrik Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna sina hjärtan!

Inför ett sådant påstått kapitalt misslyckande vad gäller invandring kan man direkt fråga vilket ansvar politikerna har! De har planerat, stiftat lagar om och genomfört det sätt på vilket invandringen sker. Det är lika tokigt att på detta sätt ge invandringen totalt underbetyg som att se åt ett annat håll när ett övergrepp sker. Nu är det så dags att komma med underbetyg och avståndstagande!

Åtskilliga debattörer har lovordat och berömt invandringen som något som stärker Sverige och blir "lönsamt" i längden. Min uppfattning är att de har ganska rätt, invandring kan i längden gynna Sverige på många områden. Och det kan ju rimligen inte vara invandringens fel att vårt lands politiker inte kunnat förstå och inse vad en stor invandring av de mest förföljda och fattiga skulle kunna betyda för bostadsområden, skolor och deras resultat eller för utanförskap ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om lokalsamhällena, företagen och arbetsmarknaden inte varit förberedda så att de kunde ta emot och medvetet arbeta för en god integrering kan inte invandrare lastas för. När ett misslyckande sker och avståndstagande mot människorna som kommit ökar doftar det ofta unket, främlingsfientligt och isolationistiskt.

Tar man emot människor från krigszoner, flyktingläger och kriszoner, människor med andra normer och värderingar, t ex vad gäller kvinnors och barns rätt och ställning, är det självklart att sådan problem måste adresseras! I sådana frågor kan inte jästen kastas in i ugnen efteråt.

Som ett världens rikaste, lyckligaste och med rik välfärd försedda länder har vi både råd och skyldighet att ge behövande människor rätten att söka asyl och att bli respekterade och humant bemötta. Invandrarfientlighet och rasism är en sjuka som grasserar alldeles för vilt och omfattande. Men det måste påpekas och det eftertryckligt att man kan önska en restriktiv invandringspolitik utan att vara rasist. Dock, det är inte heller ovanligt att dessa två, invandringsskepsis och främlingsfientlighet håller varandra i handen. Var finns vaccinerna som kan hjälpa oss slippa drabbas av invandrarfientlighet och nationell hybris?

Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...

Efterlängtad upplysning

Nu skriver jag på lediga stunder ett föredrag. Om Martin Luther. Undrar egentligen varför. Det finns för den vetgirige hur mycket material som helst. Redan på nätet kan man finna en uppsjö av artiklar om reformatorn. Det är ju bara att läsa på.

Men förmodligen tvingas man då sålla bland en mängd information om sådant man inte vet något om. Fredrik den vise till exempel. Vem var han? Varför brydde han sig så mycket om Luther? Snart nog fastnar man i stora ord om skolastik, occamism, nominalism och thomism. Kanske är det sådant man vill undvika?

Eller vill man ha en enkel förklaring till varför denne anfäktade forskarmyra kom att förändra så mycket sätta igång en rörelse som snart nog for åt alla möjliga håll. Bidrog han verkligen till att skapa ett ordnat och förnyat tyskt språk? Gav han makten över bibeltolkningen till varje läskunnig person? På sådant funderar jag denna trettondedagsafton. Med längtan efter en aning ljus. Lite epifania om jag får be...

Svenska kyrkans ekumeniska svaghet

1993 var det stor Jubelfest. Svenska kyrkan firade i Uppsala. Då mindes man Uppsala möte 1593 som befästandet av den svenska reformationen. Men festen 400 år efter besluten i Uppsala innehöll tankar och förhoppningar som gick i ekumenikens tecken. I tidskriften Signum 1993, nr 6, skrev f Frans Holin efter jubelfesten att det var
"ett hoppfullt tecken att Svenska kyrkan vid jubelfesten velat markera vägen till enhet genom att inbjuda representanter från den stora kyrkliga gemenskapen: från Konstantinopel kom den ekumeniske patriarken Bartholomeos som representerade de ortodoxa kyrkorna, från Rom kom kardinal Cassidy från det Påvliga rådet för de kristnas enhet."

I mötet framkom förväntningar på att en dialog skulle inledas mellan Svenska kyrkan, den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och Romersk katolska kyrkan skulle påbörjas bland annat om kyrkosyn och ämbete. Men för att få dialogen till stånd borde några viktiga grundfrågor lösas. Frans Holin formulerade frågeställningarna stringent. Man måste göra klart "vem som talar å respektive kyrkas vägnar, med andra ord, var auktoriteten i kyrkan ligger. Den andra frågan gäller dialogens kompatibilitet, dvs. om en kyrka för ekumeniska samtal med flera kyrkor måste det som sägs åt ett håll vara förenligt med det som sägs åt ett annat håll. Om det framförs divergerande uppfattningar inom en kyrka medför det komplikationer för dialogen."

Att dessa två frågor ställde Svenska kyrkan inför allvarliga problem blev inte särskilt diskuterat. Men uppenbarligen fanns det tvivel på vem eller vilka som med auktoritet och självklar representativitet kunde tala för Svenska kyrkan. Dessutom fanns tvivel på att Svenska kyrkan talade med en och samma röst oberoende av vem eller vilka kyrkan samtalade med. Med andra ord: kunde man lita på att kyrkan menade det som framfördes? Eller hävdade kyrkan flera motsägelsefulla ståndpunkter samtidigt? Kanske ändrade man sig allt eftersom?

Svenska kyrkan och ekumeniken är på nytt ett ämne som diskuteras i Signum. Nu med anledning av ärkebiskop Antje Jackelens besök i Rom och samtalen där, bl a med påven Franciskus. I artikeln skriver Kjell Blückert, Philip Geister och Fredrik Heiding med påtagliga tvivel om Svenska kyrkan längre står fast vid att ekumenikens mål är en organisatorisk och sakramental gemenskap. De skriver: "Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).

Att det ekumeniska engagemanget falnat betydligt inom Svenska kyrkan har bland annat märkts av vid flera av de mera omvälvande besluten som både kunde och borde ha föregåtts av seriösa ekumeniska konsultationer, samtal och överläggningar. Följden har blivit ett ökat avstånd till flera andra kyrkor i världen.

Bristen på ekumeniska målsättningar har länge varit ett bekymmer. Det är som om ekumeniken kan skötas ad hoc. När frågorna uppstår tar man ställning vilket leder till att kyrkan får en situationsekumenisk hållning istället för en övervägda och planlagda ekumeniska strategier. Att det inte duger eller räcker säger sig självt. Resultatet blir också alltmera av alliansekumenik där man formar tillfälliga allianser för att uppnå realpolitiska mål. Men den kyrkans enhet som hela den ekumeniska rörelsen drivit blir då alltmera avlägsen.

Reformationsjubileet borde kunna bli en ny start för teologisk reflektion och ekumenisk dialog, särskilt med den kyrka som reformationen avsöndrades ifrån.  

Reinfeldts "öppna era hjärtan" avgjorde valet?

Linjetal är väl ett tal som drar upp riktlinjer, slår fast en policy, klargör riktning. Linjetal drar gränser och klargör förhållanden. Om jag förstått saken rätt. En Karl XII som pekar med hela handen i någon park kan vara en sinnebild. Eller en marscherande suffragett som med paraplyet i handen anger riktning. Jag föreställer mig att de ropar: Hallå allihop! Ditåt!

Vad sa Fredrik Reinfeld egentligen? I det berömda linjetalet om invandring? Sa han att vi skulle öppna våra hjärtan! Eller sa han att vi skulle öppna våra plånböcker? Han manade oss till medkänsla och solidaritet med dem som flyr för sina liv och behöver en fristad, en möjlighet att bygga en ny tillvaro. Och han redovisade att generositet kostar på. I det korta perspektivet måste alla vara beredda att bidra genom att avstå reformutrymme i våra gemensamma finanser.

Detta tal blev omedelbart omdiskuterat. Var det bara taktik för att spela på det svenska folkets känslor av medlidande. Själv blev, trots att jag inte är moderat, berörd och tänkte att äntligen kommer det en ny ton in i valrörelsen som lyfte den över de snöda gruppintressena och käbblet. Talet återkommer här och där som en förklaring till varför moderaterna förlorade valet och SD fick sådana framgångar. Idag tas frågan upp i en artikel i Dagens Samhälle. Artikeln har som rubrik ett citat från Håkan Arnesson (m) i Falköping: "Reinfeldts sommartal satte spiken i kistan". 

Kanhända har han och andra rätt att det talet bidrog till valförlusten. Vilket låter antyda att öppenheten för flyktingar och invandrare, ja, att generositeten är mera begränsad än man har haft skäl att tro. Det gör inte Reinfeldts tal mindre bra eller olämpligt. Ett ord i rättan tid om att vi behöver vara beredda på att avstå något för att andra ska få del av vår välfärd.

Samtidigt är det synnerligen irriterande och stötande att invandrare och flyktingar diskuteras mest i ekonomiska termer. Antingen är de en kostnad, en ekonomisk belastning eller också är de en investering som ska gynna vår gemensamma framtid. Vi tjänar på att vi har en generös flyktingpolitik. Den som öppnar sina hjärtan behöver inte betrakta dem som kommer som en förlust eller vinstaffär. Det är människor som kommer, inte balansräkningar! Milde tid, tänk om vi började diskutera våra egna barn som vinster eller förluster! Det är självklart att det får kosta när de ska växa upp och få vård, omsorg och utbildning, bostäder och förhoppningsvis arbete.

Det är våra systrar och bröder i en och samma mänsklighet som vi i vårt samhälle välkomnar hit. När SD vill sätta upp hinder vid våra gränser för det relativt begränsade antal människor som ändå letar sig hit så är det generande, nationalegoistsikt och främlingsfientligt! Då är det skönt att de sina framgångar till trots är i fullständig minoritet. De hörde bara den öppna plånbokens ord och slöt sina öron fullständigt inför uppmaningen att öppna sina hjärtan. Så blir det när världsbilden är förenklad och svartvit och gör skillnad på folk och folk!

Som jag förstår Evangeliets ord handlar det gång på gång om generositet och delaktighet. Om ett delande av tillgångar och resurser, skjortor, vatten, bröd eller människornas egna krafter. Där talas om fötterna som går en mil extra, om människorna som klär den nakne och som besöker dem som på olika sätt är avsidestagna. Det är inget fjärrengagemang som motar bort folk - det är det öppna hjärtats metod.

Öppna era hjärtan är en uppmaning som borde eka under kyrkvalven, från predikstolar och i artiklar. Den linjen är större än Reinfeldts tal - det handlar om den kristna kyrkans linje!

Yttrandefriheten ger mig rätt att tysta dig!

Yttrandefriheten fick sig en rejäl törn när en skrikande demonstration överröstade och tystade SD:s Jimmie Åkesson i Göteborg. Förmodligen känner de demonstrerande sig som hjältar. Men beteendet skapar samtidigt ett slags martyrskap som motverkar syftet att ta avstånd från den invandrings- och flyktingpolitik, och därmed den människosyn, som SD driver hårt.

Det finns självfallet många och förnuftiga skäl till att bekämpa SD:s politiska program. Där råder ingen som helst tvekan. Partiets politik är undermålig och gör skillnad på folk och folk. Men vilka metoder som ska brukas för att rida spärr mot SD måste diskuteras. Klokast vore att göra det med demokratins skarpaste vapen: med förnuftiga och kloka argumet och med fakta, i skrift, tal och diskussion!

Det var inte första gången människor stört och hindrat SD att hålla offentliga möten. Ett radband av incidenter har mött Åkessons offentliga möten. Paradoxalt nog kan mötessabotage och utbredandet av ljudmattor leda till helt andra konsekvenser. Genom att tvinga Åkesson till tystnad blir hans röst hörd ännu mer! Han blir en underdog som behandlas illa av de mera etablerade partiernas sympatisörer. Det var säkerligen därför som V:s partiledare Jonas Sjöstedt genast sa ifrån att detta (att förhindra mötet) var att gå alldeles för långt.

Rimligare är då de tystare demonstrationerna när man i avsky vid SD-möten vänder ryggarna till. Något som folk ur kyrkan ägnat sig åt, t ex i samband med Almedalsveckan, men även på andra platser. Men även sådana tysta demonstrationer av totalt avståndtagande kan komma att knuffa fler människor till SD:s fålla. Gesten med bortvända ansikten talar tydligt om att man inte vill ha med SD att göra. Men avslöjar också att man inte ens vill möta SD:are eller gitter argumentera för sina egna ståndpunkter.

När man nu har introducerat dessa metoder vid politiska möten, med skrik och rop, talkörer och visselpipor, betyder det att man kan acceptera fler tystade politiker men då från andra partier? Skulle Stefan Lövfen och socialdemokraterna acceptera att bli behandlade så? Fredrik Reinfeldt? Och vad skulle hände om metoderna började användas mot imamer, präster och biskopar? Hur ska det bli i det sommarfagra Visby? Kravaller? Tumult? Vid allas möten?

Metoderna kan ju rimligen inte vara godtagbara enbart i ett sammanhang? Eller anser man att vi som är "goda" äger monopol på att tysta de röster vi finner misshagliga? Då borde någon också kunna redogöra för vems eller vilkas möten man faktiskt har rätt att sabotera eller tysta. Enstaka opinionsyttringar är en sak, men organiserade aktioner med avsikt att förhindra mötes- och yttrandefriheten är allvarliga tecken på hur rättigheterna kan undergrävas. Min rätt är inte längre din!

Polisens argument att även den som ropar slagord har yttrandefrihet är den godtrognes undanflykt.  Det betyder ju att polisen anser att ytttrandefriheten legitimerar, godkänner att det är helt i sin ordning, att hindra någon annan, som begärt och fått mötestillstånd, att yttra sig. I yttrandefrihetens namn ska somliga tvingas tiga? Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det?

Vad är en bra gudstjänst? Egentligen?

Rubriken på Fredrik Modéus ledare om gudstjänst i dagens nummer av Kyrkans tidning är Inte kyrkligare – utan mänskligare. I den ställer han den fantastiska gudstjänsten i motsats till den sorgliga upplevelsen av en taffligt gestaltat liturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare. Orden tafflig, ytlig och föråldrad låter bestickande. Men med dessa och liknande oprecisa ord kan man nog döma ut det mesta som sker en söndag i landets kyrkorum. Jag har varit med om att de mera erfarna prästerna förklarade för relativt nyblivna präster att Gud förmår möta människor även i det som är litet, osäkert, taffligt, enkelt eller gammelmodigt.

Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.

Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.

Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.

Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.

Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?

Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!

Idag har jag fått ett inlägg i valdebatten publicerat i tidningen Dagen. Med några ords förtydligande återges artikeln nedan.

En fråga som säkert väcks av inlägget är hur jag kan påstå att fromma moderater eller socialdemokrater representerar utifrån kommande krafter. Svaret är att det är deras partier som har ett starkt inflytande över politiken och det är tydligt hur dessa nyttjar kyrkan som en spelplan för egna frågor. Den som styr kyrkan styr också en gigantisk folk- och opinionsbildande apparat. Vem vill avhända sig kontrollen över den?

Lägg till att partierna ser som sin främsta uppgift att företräda de icke aktiva. Om de som är valda ser sig som representanter för dem som inte omfattar kyrkans tro och bekännelse så leder det obönhörligt (!) till en inre sekularisering. Kyrkan blir mindre kyrka och mer offentlig institution för samhällsinsatser. Därav påståenden om partierna som utifrån kommande krafter.

Och i ett tidgare inlägg har jag frågat efter partiernas teologiska hållning - för en sådan måste till om man ska fatta beslut om gudstjänstordningar, böner och annat viktigt i kyrkans liv. Jag upprepar gärna dessa frågor om kyrkans lära. Varje intresserad väljare borde ställa dem till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson eller deras partikamrater i Svenska kyrkan.!

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Och här artikeln:

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!
Vid kyrkovalet den 20 september finns en möjlighet att bryta partiernas makt i Svenska kyrkan. En förändring nödvändig för kyrkans överlevnad som kristen kyrka.

Det är osunt att de politiska krafter som styr samhället också kontrollerar kyrkan. Så förhindras profetisk samhällskritik och uppgiften som salt i världen försvåras. Visst kan politiska partiers företrädare vara fromma, men de företräder ett sekulärt inflytande. Partierna är livsåskådningsmässigt neutrala. Utifrån kommande krafter styr Svenska kyrkan.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det otänkbart att sekulära organisationer, än mindre partipolitiska grupper, skulle leda och styra en kristen kyrka. I grunden strider en sådan ordning mot kyrkans väsen - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Politiska ideologier och partiprogram har primärt andra mål än att styra en kyrka. Teologi, tro och kyrka har andra källor än politiska ideologier. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Partiernas dominans har skapat ett nytt valbarhetskriterium. För att bli vald, även som präst, krävs partimedlemskap. Det blir viktigare än att prästerna är det Heliga Gudsordets tjänare. Under senare år har partiernas total dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till (t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och Frimodig kyrka).

Partierna ser sig som demokratins garanter. Som om kyrkan inte kunde röra sig utan partipolitiska stödhjul. Denna myt behöver demonteras. Kyrkan fungerade långt innan partierna fanns till. Och demokrati finns i många former. Folkligt inflytande kan organiseras utanför partier och politik. Om demokrati förutsatte partistyre så skulle väl alla folkrörelser och trossamfund behöva ha partipolitiska överrockar?!

Partierna vill företräda dem som sällan aktivt är med. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, på ”eliten”. Just i kyrkan är det de minst aktiva som ska påverka och styra. Varför?

Inte ens om partierna försökte styra den Romersk katolska kyrkan, Pingströrelsen, Muslimska församlingar eller Idrottsrörelsen så vore den politiska maktutövning godtagbar. En sådan religiös makt står i strid med det partierna annars arbetar för: ett modernt sekulärt samhälle.

Motsägelsefullt nog menar de politiska partierna och deras ledare att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Det är ju bara inte möjligt om man ser på följande maktfördelning i kyrkomötet: 71 (s), 45 (m) och 41 (c). Tre riksdagspartier har tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet. Tala om politisk styrning.

Partierna respekterar inte heller sina egna beslut. I kyrkomötet kan partierna stå bakom en kristen bekännelse. Där företräder de kristen tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna religiöst neutrala. De politiska partier som styr ett trossamfund med en hög kristen bekännelse bör rimligen företräda tron utanför kyrkmurarna. Men partierna vränger av sig den fromma kappan varje gång man uppträder utanför kyrkmurarna! Hur trovärdigt är det?

Partierna (s, m och c) har i Svenska kyrkan bestämt att: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Tror någon att partierna står bakom sitt eget beslut?

Den 20 september kan partipolitiseringen av Svenska kyrkan hejdas. Låt kyrkan vara kyrka!

Partipolitisk teologi

Partiledare har haft detaljerade synpunkter på Svenska kyrkans lära om äktenskap och vigsel. Några utan att själva tillhöra Svenska kyrkan. Det finns alltså något mycket intressant och sällan uppmärksammat; något man borde kunna kalla partipolitisk teologi.

Därför bör vi vara mycket frimodiga (!) och ställa fler frågor om kyrkans lära till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson! Inför kyrkovalet borde de svara på följande frågor:

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?

Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan

Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.

Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.

Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.


Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.

Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?

De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?

Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….

Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.

Maud Olofsson - det håller inte!

Centern fortsätter att satsa på kyrkovalet, låter Maud Olofsson meddela i Kyrkans Tidning (20/8). Nu är det ingen nyhet eftersom sådana beslut sedan länge har fattats både på Centerstämman och i inre kretsar.

Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.

Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.

Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.

Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.

En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.

Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.

Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.

Kyrkan sponsrar politiska partier

De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.

Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.

Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.

Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.

Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.

Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.

Fredrik Reinfeldt vill skilja politik och religion!

Fredrik Reinfeldt lät sig nyligen intervjuas för Kyrkans Tidnings bilaga Gud + Politik =?.
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.

Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.

I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?

– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.

Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.

Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.

Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.

Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!

Religion och politik ska hållas isär, påstår Reinfeldt

Historien upprepar sig ibland på det mest beklämmande sätt. När Fredrik Reinfeldt inte vill träffa företrädare för folkrörelser eller trossamfund och religioner gör han samma misstag som Carl Bildt begick under sin tidigare regeringstid. Ointresset leder till klyftor och misstänksamhet. Enbart de socialdemokratiska ministärerna har varit intresserade av de intryck och erfarenheter som sådan möten med religiösa ledare kunde resultera i.

Svenska ekumeniska nämnden kunde på sin tid ha kortrare seminarier t ex om etik när man mötte Olof Palme både på Harpsund och på stiftsgården Stjärnholm. Även med respekt för att en statsminister är otroligt inbokad och upptagen blir signalen tveklöst att det inte finns intresse för en betydande del, den religiösa, av det svenska samhället.

Tidningen Dagen redovisar idag hur Sveriges Kristna Råd (SKR) försöker finna draghjälp i Europa för en dialog på högsta nivå. Dagen skriver: Men inför EU-ordförandeskapet försöker SKR hitta en annan väg för audiens hos statsministern. Lennart Molin menar att Europa generellt är bättre på att ta tillvara på samhällsengagemanget från religiösa företrädare.
- Ja, det står uttryckligen i Lissabonfördraget att det ska finnas en sådan dialog. Och det har ju redan börjat praktiserats på EU-nivå. Så där finns ju regelbundna möten med kommissionen och dess ordförande José Manuel Barroso.

Dagen intervjuar Sverige statsminister Fredrik Reinfeld som ger svar som öppnar för en medveten bodelning mellan politik och religion: Vad säger du om att religionen har en mer betydelsefull roll i Europa än i exempelvis Sverige?
- Vår grundläggande utgångspunkt är ju att religion och politik ska hållas isär. Vi har ju dessutom inte samma religion inom hela EU. Här finns alla världsreligionerna på plats.- Därför är det viktigt att inskärpa att det vore klokt för hela EU att hålla politiken isär eller att åtminstone signalera en respekt inför olikheter i syn på religionsutövning.

Med en sådan hållning får ju den partipolitiska makten över Svenska kyrkan ny belysning. Religion och politik ska hållas isär! Jasså?

Om statsministern och tillika Moderaternas partiledare anser att religion och politik ska hållas isär borde nästa fråga bli: Styr och kontrollerar Moderaterna tillsammans med socialdemokraterna Svenska kyrkan? Den frågan ställs aldrig av Dagen (typiskt nog). Men hade den ställts blir Reifeldts nästa reflekterande svar i samma intervju av särskilt intresse:- Så kan det säkert vara. Men vi ser inte det som att utgångspunkten ska vara att politiken görs upp tillsammans med religiösa uttolkare eller religiösa ledare av det enkla skälet att vi inte vill ha en sammanblandning av religion och politik. Vi tycker att i de fall vi har sett detta i världen så förskräcker exemplen snarare än tvärt om.

Vad gäller förhållandena i Svenska kyrkan kunde det inte uttryckas bättre!

En politisk Allsvenska

Folke Heim, denna bloggs sk gästkrönikör skriver om Allsvenskan.

Premiären är avklarad och kampen igång. Även om mitt lag inte begick sin premiär igår märks det att temperaturen stigit. Solen hälsade med varma strålar denna lyckliga dag. Jag har redan studerat tabellen och kommer att följa den med stigande förvåning. Ja, så har det varit i flera år. Man kan inte annat än bli förvånad över somliga lags berg- och dalbanor. Huvudstadens lag Hammarby, AIK och Djurgården kan också överraska. Åt alla möjliga håll.

Eftersom jag lika intresserat följer politiken har jag en idé. Borde man inte rangordna partierna efter ungefär samma regler som allsvenskans? Domare måste förstås utses som granskar och dömer i förväg bestämda debatter. Ja, de avger inte sitt omdöme i förväg utan vid bestämda tillfällen som bestämts i förväg. Särskilt budgetdebatten och den utrikespolitiska debatten borde utformas som kamp mellan två. De utgör ju en slags allsvenska matcher.

Publiktillströmningen är inte så imponerande idag. Och inträde är bara inte att tänka på. Men piffar man upp debatterna med lite fotbollsregler kan det ordna till sig. Straffspark utdöms vid ojuste sätt att tackla politiker eller ämne. Den som lägger straffen får både skjuta hårda argument förbi en oftast svartklädd motståndare samt välja en straffrunda, t ex måste en sådan ledamot som orsakat straffen springa ett extra varv runt riksdagshuset innan man utmattad och andfådd släpps in på planen igen.

Nog kunde opinionsinstituten utse varsin företrädare, några får stå på sidlinjen och andra röra sig fritt i kammaren, i Folkets hus eller var debatten nu äger rum. Idag har de ändå vänt på rangordningen. Ett nytt lag har tagit ledningen. De avgör ändå hur det går och borde därför ta över, vilket blir mycket billigare än att varenda medborgare ska få döma i val. Miljoner domare verkar vara en orationell metod. För de flesta av oss som valt ett favoritlag räcker det att skrika åt spelarna från åskådarläktaren. Som när Wanja Lundby-Wedin gjorde självmål.

Och käcka hejaramsor kommer snart att förekomma.
Fredrik målar varje gång,
skjuter ifrån höften,
tacklar kort och tacklar lång,
fullgör sina löften!

Mona! Pussar, kramar dem,
Vinner jämt, kan måla,
springer snabbt - de undrar vem,
kan dem så tilltvåla!

Och sedan har det i gärsgårdsseriesammanhang dykt upp några aktörer med buttra spelare som spelar efter egna och hemlighållna regler och framkallar de svåraste kval hos oss alla. Tills vidare låtsas inte många om dem. Men om de tar sig till Allsvenskan, vad gör man då? Finns det matchstraff som kan utdelas i förväg för osportsligt uppträdande? Eller så får man gör som Grenoli - spela så mycket bättre...

Nej - snart börjar den verkliga matchen. Tid att gå.

Mitt namn är Folke! Folke Heim.

Så hyllas övermänniskornas högre människovärde

AMF:s förre vd fick 104 miljoner på tio år. Den rubriken toppar Svenska Dagbladet sin första sida med idag. Och som ansvariga för denna oansvarighet utpekas bland andra LO:s Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Närongslivs Urban Bäckström.

Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.

Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?

Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!

Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.

Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.

Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.

Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.

Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.

Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...

Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.

Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)