Konst på Hög med utsikt över vidderna

Ny ufärd. Denna dag till Kvarntorpshögen där det ibland kan ryka ur marken. Heta områden avskärmas och varnas för! Vilken god idé med Konst på Hög! Bland andra har Richard Brixel, Lenny Clarhäll, Ulla Viotti, Pål Svensson och Olle Medin konstverk på plats. Utsikt över vidderna. Ungefär som från Rusakulan i Kilsbergen, men från andra hållet. Om Rusakulan får man på nätet veta att: Om du befunnit dig på RUSAKULAN år 7000 före Kristus, dvs för omkring 9000 år sedan, hade du inte sett mycket av det landskap du ser i dag. Strax nedanför Rusakulan låg då Yoldiahavets strand, och framför dig hade du haft en obruten havsutsikt som sträckte sig österut ända till Ryssland. Marken där Örebro ligger i dag låg ungefär 135 meter under havsytan.

Därtill ett besök i Bergööska huset i Hallsberg där Karin Bergöö Larsson bodde som barn och Carl Larsson bemålat några väggar. Sista dagen av en fin Karin Bergöö Larsson-utställning.

Väl hemma i Örebro, glädje över Svartåns vatten med en betydande kontur av ståtliga hus. Vackert!

Besöker Formens Hus i Hällefors. Vandrar genom en cykelkällare från 50-talet in i två tidstypiskt inredda hyreslägenheter. En arbetarfamilj och en arkitektdito, Anderssons och Sundströms. Tidskapslar. För min generation igenkänning och barndomsvibrationer. En sån där hade vi hemma, säger någon. Kommer du ihåg, säger en annan. Kök och badrum som kopplar då till nu.

I entréhallen formgivna föremål sorterade i decennier. Köksredskap, radioapparater och enstka möbler. Sparsmakat och upplevelsemättat. Och en trappa upp kan man gå in ett rum på det Paivo sanatorium Alvar Aalto formgivit,

Går några meter in i Mästarnas Park med kända skulptörers verk. Vandrar runt och tänker på vad man åstadkomma med goda idéer och stark vilja. Flera kommunala bostadsområden har blivit till kulturplatser och skulpturparker! Strålande!

Därefter någon timme på Måltidens Hus i närbelägna Grythyttan. Lunchar på Kantinen Hyttblecket, välsmakande. Hoppar denna dag över gästgiveriet. Men vilka inspirerande platser. Framåtanda och entreprenörsskap har därtill skapat en universitetsutbildning mitt i Bergslagen. Vem kunde ha trott att något sådant var möjligt?

I trons värld borde vi kunna hitta ett antal motsvarande exempel på hur man förverkligat drömmar och idéer... Men det är gaska tunnsått. Ser man inte skogen för alla trän. Eller tvärt om?

Längtan och hopp

Dagen lägger jag
i Dina händer
nu när natten kommer.
Med tacksamhet
för det som blev
och vemod över det
som kunde ha blivit.

I mina händer,
kupade som en skål,
tar jag emot nåden
av den dag jag fick.

Och morgondagen
om och när den kommer
möter jag med längtan
och hopp!

Ge kyrkorna till staten

Prästlönefonderna är skattebefriade till år 2010. Men sedan? Ärekebiskop Anders Wejryd har påtalat risken att Svenska kyrkan kan behöva frånsäga sig sitt fulla ansvar för underhållet av alla gamla kyrkor. Redan tidigare har den kyrkoantikvariska ersättningen vållat turbulens mellan kyrkan (Wejryd) och regeringen.

Tidningen Dagen skriver idag: I brevet till statsekreteraren vid finansdepartementet, Hans Lindblad, påpekar ärkebiskopen att skattebefrielsen av prästlönetillgångarna är en form för finansiering av allmännyttig verksamhet. "Skulle den försvinna ökar direkt kraven på ökad kyrkoantikvarisk ersättning eller förslag om att frånträda Svenska kyrkans förpliktelse om att hålla alla skyddade kyrkor tillgängliga och i skick", skriver han.

Detta är ett hot: beskattar ni oss, kommer vi att låsa vissa kyrkor och låta dem förfalla. Men regeringen får också ett erbjudande: låter ni bli att höja skatten, så slutar vi att bråka om den kyrkoantikvariska ersättningen - så länge den förblir så hög som i dag.

Det är klart att ju färre som använder kyrkorna desto mindre skäl finns att bevara dem alla! Och i framtiden kan det komma att bli så att islam, som växer så det knakar i Sverige och har svårt att finna ändamålsenliga lokaler, också behöver kasta sina blickar på dåligt utnyttjade kyrkor. Även om gamla stenkyrkor, dyra i drift och med kalla golv, knappast är lämpade för en religiositet som utövas nära marken.

Egentligen är det inget konstigt med kyrkor som avställs och bommas igen. Det har hänt genom historien. och nu befinner vi oss i ett avkristningens Sverige (hur mycket enstaka debattörer övertalande försöker se en pågående "påkristning"). Svenska kyrkan har helt enkelt på tok för många kyrkorum att underhålla och sköta. Varför inte avsakralisera och överlåta ett stort antal övertaliga kyrkorum direkt på staten?

Om bönen tystnar och gudstjänsterna tunnas ut och trvialiseras, behövs kyrkorna annat än som monument över en svunnen tids fromhet och tro? Och det är inte bara i glesbygden detta sker. I städerna ekar det på alltför många håll ödsligt även under högmässotid.

Det kommande kyrkovalet borde handla också om denna ödesmättade framtidsfråga! Vem vågar gå till val med parollen: Fyll kyrkorna eller ge dem till Riksantikvaireämbetet och staten?

Gissa förresten om myndigheterna blir glada...

Det medieelektroniska hemmet

I veckor har jag suttit bakom televisionsapparaten, dvd:n och sattelitboxen och grubblat över var felet suttit. Vilka kablar borde kopplas var? Jag kan nämligen inte spela in på dvd de program som visas på tv. Ingen signal, påstås det kaxigt på skärmen. Det fattas signaler i min centrala enhet också eftersom jag inte klarar att räkna ut var felet sitter.

Till min glädje finner jag idag en frände som i en kolumn noterat tv-rummets förändrade natur. Anders Mildner skriver i Svenska Dagbladet om Den knapplösa tv-drömmen. Han stannar till inför alla kontroller som behövs för att hantera det nya medierummet: På bordet framför mig finns ungefär lika många fjärrkontroller som jag har fingrar. Det slår mig att bordet de ligger på troligen är inhandlat bara för dem.
Jag radar upp kontrollerna framför mig. En svart. En grå. Två silvriga. En liten knubbig vit. En avlång mörkblå. Det är till en början omöjligt att säga vilken som går till vilken apparat. Dvd:n, videon, Playstation-konsollen, tv:n och tv-boxen svarar alla nyckfullt. Dessutom finns det fler fjärrkontroller än det finns apparater. Jag ser mystiska knappar med text som Clear, Sur, STB, NAVI och öppnar små luckor som döljer ännu fler knappar, fast mindre och i fler färger.

Hur kunde det bli så här? Som brukare klarar man snart inte ens att få igång tekniken. Och lyckas man har man ändå ingen aning om hur något av det fungerar. Det är bara att leva i förtröstan och tillit. Och det går bra till den dag då en kabel kopplas fel eller någon komponent inte längre vill ingå i helheten.

Enda utvägen är att kalla in någon 13-åring som begriper vad jag aldrig fattat. Eller att ringa efter en fullblodstekniker som betraktar sladdhärvor och kontroller med kännarmin och sedan suckar över de uråldriga ( sex-tolv månader gamla) apparaterna. De saknar rätt kontakter och en massa bokstavskombinationer de borde ha haft. Div-X, HD, HDMI, RGB, DVB-T, PiP...

Dessutom. I den lägenhet jag bebor finns det bara ett antennuttag. Och Datorn lever sitt liv i en annan del av lägenheten eftersom den andas genom telefonjacket. Inte vilket som helst duger. Man kan inte välja bland dem som finns, utan enbart det första, det förnämsta och högst i rang stående duger. Första bästa, får en ny innebörd. En värld av klasskillnad har öppnat sig.

De senaste dagarna har det dock åter blivit lugnt. Jag låter sladdarna vara. Tack och lov finns det radio. Utan antenner och kopplingar och styrenheter. På och av och lite volym räcker långt.

Semestern är snart till ända

I gruset har jag befunnit mig idag. Lass efter lass (två stycken) har jag fraktat fram till kolonilotten. Där har trallen, den impregnerade, behövt få kontakt med omgivande grusgång. Nu har den det! Och mangold har fraktats hem tillika med blommor som knoppats och börjat blomma.

Och sommaräpplen faller hinkvis till marken. Snart skall de väl ändå mogna?

Väl hemma tittar jag trollbunden på Emma i 1990-tals version för televisionen. Vacker och tänkvärd. Emma är välmenande, men elak och träffande i sina kommentarer. Med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som Mr Knightley från 1996. Som Emma tävlar hon med Doran Godwin från 1972 och Gwyneth Paltrow från 1996.

Om några dagar är semestern till ända. Hur fort får den gå?

En återvändsloppis - igen!

Loppis stod det på en handmålad skylt vid vägkanten inte långt ifrån Skultuna. Och jag gjorde en halvt betänklig inbromsning och gir för att hinna svänga av. Efter 500 meter på grusvägen fann jag en ny liten skylt med löftesordet på: loppis!

Men sedan... Tomt! Inga nya skyltar. Inga varor till försäljning. Ingenting. Än en gång en återvändsloppis. En falskskyltad propploppis. Nästa gång rycker jag upp den skylt som inte håller vad den lovar. Om vi alla hjälps åt kanske vi får skyltar som håller vad de lovar. Låt oss inte bli lurade längre: stoppa varje ljugloppis!

Och när jag har tänkt på detta några dagar inser jag att det är lätt att vara karsk på avstånd och nätet. Rycka upp skyltar i andanom. Jo, jag tackar. Men i självaste verkligheten får de nog stå kvar, även om lusten att rensa vägrenarna från falskskyltning bleve överhängande...

Fd minister i en socaldemokratisk kyrka

Tidningen Dagen vet att berätta följande: Georg Andersson, före detta invandrarminister och kommunikationsminister (S), satsar nu på kyrkopolitiken. I höstens kyrkoval ställer Andersson upp på S-listan till kyrkofullmäktige i Umeå.

Varför? Vad får en före detta minister att ställa upp till val i Svenska kyrkan. Ja, Georg Andersson har alltid varit aktiv i kyrkan som EFS-are. Men är det en tillräcklig förklaring till att han nu än en gång vill bli politiskt vald? Och nu i Svenska Kyrkan.

En politiskt medveten kristen om någon borde väl fundera över om det är en rättfärdig ordning att man väljs på politiska plattformar in i en kyrka för att bestämma och styra. Som om det kunde finnas en moderat kyrka, eller en socialdemokratisk kyrka! Om det inte kan finnas - hur kan man då gå till val just på sådana program och plattformar?

Georg Andersson, tänk om!

Livskamrat

I en intressant understreckare (Svenska Dagbladet 9/8) om teaterlivet på 18oo-talet, och om Ellen Terry och Henry Irving, finns en tänkvärd formulering. Det är docenten Carina Burman som läst en bok av Michael Holroyd. Hon skriver på ett ställe: Ungdomskärleken Elena Meo var under långa perioder hans livskamrat...

Ja, livet har verkligen sina begränsningar.

Välj en landshövding utanför kretsen

Så har Landshövdingen på Gotland inte längre möjlighet att sitta kvar, hon har fått avsked på grått papper eller givits silkessnöret. Som tur är fungerar det lite mer civiliserat idag och man kan avgå efter misstag utan att bli socialt utstött eller förlora alla möjligheter till inkomst. Ett nytt jobb i regeringskansliet lär bli nästa anhalt.

Framsynt och klokt vore att utse någon från andra sammanhang än dem som uppehållit sig i den lilla kretsen i och omkring riksdag, regering. och visst borde man kunna hitta andra än funktionärer i de politiska partierna eller dem närstående organisationer? Nu kunde väl någon från Svenska kyrkan ges möjlighet? Varför inte utse någon vältalig teolog; för en gångs skull? Det lär ju finnas en och annan sådan. De talar sällan om hur duktiga de är, eftersom det länge varit betraktat som ytterligt opassande i Svenska kyrkan att framhäva sig själv och sina meriter.

Fast risken är väl orimligt stor att man i alla fall valde någon kyrklig person med betydande partimeriter. Som om det vore den enda kvalifikation som behövdes?

Och vill man inte ha en teolog så kunde kanske en god jurist, förtrogen med lagen och det juridiska, bli en bra landshövding! Eller någon med akademiska meriter. Professor Lars Magnusson kanske?

Lennart Koskinen har några förslag. Han säger: Många ber mig att ta hand om detta, och jag har ibland också gjort det. Men jag vill egentligen inte ta jobbet från landshövdingen.
Stor social kompetens och goda språkkunskaper är avgörande, anser biskopen.
- Jag tycker nästa landshövding ska tala engelska, tyska och gärna ryska. Med all respekt för våra två senaste landshövdingar, men ingen av dem talade annat än skolengelska, och det låg dem i fatet.
Gotländska rötter
Han ser helst någon med gotländska rötter eller åtminstone goda kunskaper om Gotland. Och på frågan vem han helst ser som Marianne Samuelssons efterträdare kommer svaret snabbt.- Svenska Spels förre vd Meg Tivéus kan Gotland och har en internationell utblick. Detsamma gäller Inger Harlevi, som är extremt språkkunnig, kan företagandet och med stort internationellt kontaktnät, bland annat som vice ordförande i Hansan och polsk konsul.

Finansdepartementet och Mats Odell borde bli lite djärvare. Gå utanför den innersta kresten och ta en ordentlig titt utöver vårt avlånga land. Där finns många otroligt erfarna och duktiga människor som aldrig suttit i riksdagen eller haft uppdrag i stat eller partier, men som ändå har stora kontaktnät och nödvändiga kvalifikationer.

Alla loppmarknader har stängt

Loppisrundor tillhör sommarnöjet. Gång på gång kör vi av vägen, ja inte av vägen, men vi svänger av in på vägar och stigar dit där det är skyltat. Och väl framme efter flera kilometer i oländig terräng har någon vid sitt radhus eller torp satt upp en liten skylt. En minimalistisk svårupptäckt skylt som undanglidande ber om ursäkt för att den är så obetydlig: STÄNGT!

Då tänker man att det borde vara förbjudet ochj straffbart att sätta upp skyltar som inte redan vid vögen ger besked. Inga fler pilar, som lovar vad de inte håller, och visar väg till små tillfälliga loppisar. De är i alla fall mestadels stängda. Och md all säkerhet finns det grannar som stirrar ilsket på bilmarodörerna som parkerat. Och som kliver ur för att undersöka om det bara är ett skämt att loppisen är stängd. Men skämtlynne saknas ideligen.

Sällan är glädjen särkilt mycket större om loppisen råkar vara öppen. Den innehåller ändå bara svårt begagnade mattor med bortnött frans, maskinvävd och inte handknuten. Trötta Barbiedockor med utslitet hår, kantstötta leksaker och trasiga tillbringare. Ljusstakar i gips och cd-skivor som inte står ut med sig själva. Och en bokhylla med enfaldiga böcker som man behöver handskar för att röra vid. Inte bara second hand utan si så där eighteenth hand.

Mitt i denna röra står jag uppgivet och undrar var Skansenglasen gömts undan? Och råkar det finnas ett grönt spräckligt glas har någon textat en skylt som bedrägligt påstår att dessa massproducerade Åhlénsglas skulle vara handblåsta på Skansen av Ture Berglund. Och var finns de åldriga vykortsfynden eller tallrikarna med skånska slott på? Var finns Gotlandsgrafiken, Forsethtavlorna och brickorna med kungaparet på? Och skulle där finnas en raritet som man sökt efter länge - då kan man vara säker på att den i 9,8 fall av 10 har fått ett överpris som inte ens antikaffärerna skulle våga sig på. Varfölr håller man på. Jag letar fynd på, loppis, ergo finns jag!

Ändå. Det är som med lotterier och tipset. Nästa gång kanske...? En ny dag kommer med nya förhoppningar. Skam den som ger sig.

Strandnära sjötomt

Som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Men med förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannar minskat. Man kan inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.

Knaperstekta kantareller

Sommarskogen hägrar. Efter lunch några timmars stillsam promenad resulterar i flera liter kantareller. De står i kluster. Samlade. Vackert ljusgula likt björklöven som just börjat falla. Enda bekymmret är myggorna. De förmörkar solen. Viner runt öronen som spelade någon på såg.

Överallt små grodor som hoppar för att gömma sig i närmaste vattensamling. Marken är uppfräst över hövan. Sönderbökad och uppvält. Vildsvinens armé har gått fram och förvandlat en pastoral idyll till ett slagfält.

För ett ögonblick förloras koncentrationen. Var är vi? Flashback till barndomens skogar. Vem kan man söka trygghet hos? Vem håller man i handen när det blir farligt? Kolla signalerna: solen, ungefärliga väderstreck, raviner, vattendrag, kullfallna träd, fall, avlägset trafikljud. I fjärran hundskall från området där man tränar jakthundar på godset. Snart är vi åter på spåret i sjumilaskogen och kommer hem för att sova i egna sängar. Pris vare ära!

Vi köper lite mjölk i det stora varuhuset. Kommer ihåg att parkera vid nyckelpigan. Ja, man har markerat raderna med dagisbilder. Och det är bara att välja sin favorit så slipper man kilometerlånga promenader i sökandet efter bilen.

Hemma igen. Klappar katten som kråmar sig på hallmattan. Därefter: knaperstekta kantareller på ungsgrillade flundror! Kan det bli bättre? Knappast!

Barn eller vuxen?

Under en visning av Wrangels förnämliga slott Skokloster vid Mälaren, inte långt från Sigtuna, får man bese ett stort antal barnporträtt. Barnadödligheten var förr mycket stor. Men det fanns överlevare förstod vi som vandrade runt i slottets gemak. Guiden påpekade nämligen att: Flera av barnen överlevde vuxen ålder!

Kyrkan sponsrar politiska partier

De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.

Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.

Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.

Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.

Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.

Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.

Förstörd natt

En natt i Stockholm. Och vilken natt sedan. Ett Hotell med kungligt namn, vid Stureplan där nattlivet naturligtvis är livligt, borde ändå kunna erbjuda en smula ro och stillhet. Det finns ju bevars i moderna tider treglasfönster. Men se det hade hotellet inte. Fönstret var i princip onödigt. Det stängde inte ute det som sedan skulle hända.

Det borde ha väckt misstankar när det låg öronproppar på sängbordet, men icke. Det var väl bara omtanke för de lättstörda.

Men en klubb i bottenvåningen på Finansinspektionens hus fick fram på småtimmarna hela gatan att pulsera. Det var som underjordiska detonationer. Ett basljud som skallrade i glasrutorna. Som fick hjärtat att hoppa och gå i otakt.

De stackarna som befann sig inne i klubben kommer om några år med all sannolikhet att belasta vården med öronskador och tinnitus! I fönstret intill klubben fanns reklam för White Guide - årets miljö- o stämningsupplevelse. Jo den fick jag vara med om. Och den slutade inte förrän fram emot morgonen. Efter fyra!

Ljudföroreningarna blir bara värre. Fibrerna och plasten i havet har sin motsvarighet i luftrummet av decibel, av ständigt pågående oljud!

Jag ringde. Och frågade när ska detta sluta. Ja det upphör nog inte förrän vid femtiden, sa receptionisten som visste beksed utan att jag sagt vad det var jag ville skulle sluta. Receptionen erbjöd självfallet ett annat rum. Annars kan de ju bli tvungna att återbetala. Men deras erbjudande låg inte på samma våningsplan. Att mitt in natten packa samman och gå i trappor och åka hiss är naturligtvis inte heller det särskilt sömnbefrämjande.

Och vad erbjöds som plåster på såren. Med trevligt och vänligt bemötande avskrevs en Dajm som hade inhandlats och satts upp på rummet. 15 spänn på såren efter den värsta hotellnatt jag någonsin genomlevt. Inte ens parkeringen stod man för.

Strida för att få annan ersättning. Knappast. Men jag kan ju berätta för andra vad jag fick vara med om. Aldrig mer Best Westerns Kung Carl!

Mobilsamtal i skrift

Sitter under några timmar försjunken i en låda fylld med gamla vykort. Det är inte jag som sitter i lådan och är försjunken. Nej, jag är alldeles absorberad av vykorten. Bläddrar, läser, fantiserar, ler, nickar och hummar. Vad är det då som är roligt med gamla postdistribuerade bilder? Bortsett från motiv och stämplar och frankering?

De är små tidsdokument. Fyllda med alldagliga iakttagelser och hälsningar.

Vädret. En viktig notering är vilket väder man har.

Platsen. Här och där markerars med små kryss på bildsidan. Här bor jag. Här stod vi.

Sysselsättningen. Jag badar. Besöker restauranger. Handlar. Åkte buss eller fartyg.

Ursäkterna. Många är ledsna över att de inte hört av sig tidigare. Eller svarat på brev. Att de missat någon högtisdag.

Hälsan. Jag mår bra! Eller har snuva. Hostar. Nyser.

Önskningarna. Hoppas vi ses snart. Om jag har hälsan kommer jag till jul eller påsk eller så.

Relationen. Käraste syster. Hälsa far och mor. Släkten hälsar. Vännen. Din...

Ungefär som mobilsamtal, fast i skrift och ibland gott och väl 100 år gamla.
Var är du? Jag är på bussen, I affären, På torget. På semester. Vad gör du? Badar,åker på utflykt, handlar. När kan vi ses?

80 procent politiska partier i kyrkomötet

I vckan fick jag ett Pressmeddelande om det stundande kyrkovalet. Det innehöll ett antal matnyttiga länkar. Därför sänder jag det gärna vidare.

Synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

Lägg sedan till de riksdagspartier som är framträder som mer som sammanslutningar än parti genom att uppträda som t ex Folkpartister i Svenska kyrkan eller Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Där finns det nämligen och jag väljer att ange moderpartiet som hemmahörighet: 17 (kd), 15 (fp), 4 (mp) och 3 (v), dvs 39 politiska ledamöter. Så till sammanräkningen: 159 för de tre stora partierna läggs samman med 39 övriga politiska ledamöter = 196. Med en frov förenkling består 4/5-delar av Svenska kyrkans högsta beslutande organ av partifolk.

Och detta godtar de flesta stora opinionsbildare, de som annars är så noga med att a är a och b är b. Eller som Jesus sa: ja ska vara ja och nej ska vara nej (en Biblisk version av sanningskravet). Dags för några ledare i de stora drakarna. Förslag till rubrik: Let my people go?!


Här pressmeddelandet:
Allt populärare att kandidera till kyrkomötet
I höstens kyrkoval kandiderar fler personer till kyrkomötet än vid förra valet. 2377 vill bli valda till kyrkomötet, 303 fler än 2005.

2377 personer ställer upp i 14 nomineringsgrupper i valet till kyrkomötet den 20 september 2009, det visar en sammanräkning av kandidaterna. Det är 303 fler än 2005, då det också skedde en ökning med 225 jämfört med 2001 års kyrkoval. Fördelningen mellan könen är inför valet 2009 följande: 46 procent kvinnor, 54 procent män. I 2005 års val var motsvarande siffror 51 procent kvinnor, 49 procent män.

I årets kyrkoval ställer följande 14 nomineringsgrupper upp i valet till kyrkomötet 2010-2013: Arbetarepartiet – Socialdemokraterna, Centerpartiet, FRIMODIG KYRKA, Folkpartister i Svenska kyrkan, Gabriel, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Kyrklig samverkan i Visby stift, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Moderata Samlingspartiet, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Skanör Falsterbo Kyrkans Väl, SPI Seniorpartiet, Sverigedemokraterna, Vänstern i Svenska Kyrkan, ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla

Kandidatlistorna finns tillgängliga på http://www.svenskakyrkan.se/kandidater/
Motionerna till årets kyrkomöte finns för nedladdning på www.svenskakyrkan.se/pressrum

Kyrkomötet som är kyrkans högsta beslutande organ med 251 platser och en fyraårig mandatperiod.

Mandatfördelningen mellan nomineringsgrupperna efter 2005 års kyrkoval blev enligt följande: Mandatfördelning för perioden 1 mars 2006 till 28 februari 2010: S Arbetarepartiet – Socialdemokraterna 71 platser, M Moderata Samlingspartiet 45, C Centerpartiet 41, POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan34, Kd Kristdemokrater i Svenska kyrkan 17, FiSK Folkpartister i Svenska kyrkan 15, FK FRIMODIG KYRKA 7, ÖKA ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla 7, Mp Miljöpartister i Svenska kyrkan 4, Sd Sverigedemokraterna 4, ViSK Vänstern i Svenska kyrkan 3, GABRIELGabriel 1, KySv Kyrklig samverkan i Visby 1, SPI Seniorpartiet 1 plats.

Fakta om kyrkovalet finns på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval. Där det finns även länkar till nomineringsgruppernas egna webbplatser. www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Drotten - en ruin och en båt

En Gotlandsbåt har genom åren burit namnet Drotten. Därtill finns det en Drottens kyrkoruin i Visby. Den heter i handlingarna "ecclesia Sancti Trinitaris".

Den är troligen byggd under mitten av 1200-talet. Men det har också funnits teorier om att den påbörjades redan under 1100-talet.

Drott är ett ord för konung, höfding, härskare; förr äfv. allmännare: stor­man, herreman (SAOB). Guds drotten, som hos Heidenstam, skulle då var liktydigt med Herren Gud.

Nutida Visbyturister lägger naturligtvis märke till att det lilla huset i ruinens skugga inte längre finns kvar. Personen med ryggen mot fotografen, förmodligen placerad där för att ge perspektiv och en aning om storlek, har lämpligt nog ställt sig under skylten Conditori.

Hälsningen på detta vykort skickat till en fabrikör i Stockholm 1904 är: Har väldigt lifvadt och gladt Både dag och natt. Hälsningar...

Rossini skrev sakral musik

Operans och operetternas mästare Gioacchino Rossini har skrivit så mycket härlig musik. Alla vet dock inte att han även skrev sakral musik. Därför - Rossinis sakrala musik kan verkligen vara värd att lyssna till, till exempel Stabat Mater.

På Wikipedia kan man läsa att: Under hela senare hälften av sitt liv skrev Rossini - utom en del mindre saker - enbart två större sakrala verk: det berömda Stabat mater (1832; i utvidgad form 1841) vilket var mera operamässigt än kyrkligt, samt Petite messe solennelle (1863).Länken till Petite Messe Solonelle är avsedd för dem som har tillgång till Spotify.

Kyrkoruiner utanför murarna

Gotland förknippas i hög grad med Visby. Och då tänker många på tre R: Ruiner, Ringmur och Rosor. Nu är ruiner inte bara något man hittar i staden. Kyrkointresserade turister kunde gott besöka flera intressant platser. Ganns ödekyrka i Lärbro, Elinghem, Bara, Gunfjauns kapell i Ardre, och Roma kloster. Det blir en nätt liten utflykt att besöka dessa kyrkohistoriska lämningar.

Bara ödekyrka på vykortet till höger är en imponerande byggnad, numera i Hörsne socken.

Men även en gammal husruin kan vara värt ett besök. Besökaren bör därför bege sig till Bringes i Norrlanda. Och har man tagit sig dit - då är man riktigt nära Trullhalsar, ett imponerande gravfält.

I skuggan av ruinerna kan man fundera över hur framtiden för Svenska kyrkan ser ut. Vad gör man med övertaliga kyrkor? De byggnader som ingen vill använda till sitt riktiga ändamål: att fira gudstjänst i? Ska de vackraste och äldsta bevaras som museala rum, minnesmärken över den tro som en gång levde stark?

En diskussion om hur mycket staten skall skjuta till för att bevara detta gemensamma kulturarv har pågått. Ärkebiskopen har utnyttjat Albertus Pictor-jubileet i sin diskussion om framtiden. Han har varit frank och kritisk mot regeringen för sviktande stöd. Han skriver: I dag har demografiska förändringar inneburit att många äldre och underhållskrävande kyrkor åter­finns i gles- och avfolknings­bygder där skattekraften är låg. En viktig finansieringskälla för arbetet med att underhålla kyrkorna är de prästlönetillgångar som byggdes upp genom donationer från församlingsborna från och med den tid då Sverige kristnades. Präst­lönetillgångarna, som genom århundradena varit en viktig finansieringskälla för församlingarna, har alltid varit skattebefriade. Vid årsskiftet kan detta dock komma att ändras.
Millennie­reformen innebar bland annat att riksdagen stiftade en lag om att prästlöne­till­gångarna inte skulle beskattas under en tioårsperiod. Om regeringen nu låter prästlönetillgångarna beläggas med skatt förlorar församlingarna medel som i dag används för att underhålla kyrko­byggnaderna. Procentuellt är detta bidrag viktigast i små glesbygds­församlingar.

Gotlands kyrkoruiner vittnar om att man inte alltid haft möjlighet att ta hand om alla kyrkliga byggnader. (Den specialintresserade bör också läsa ett PM från Riksantikvarieämbetet från 2006.) Den enda verkliga vägen framåt borde betyda att vi fyller kyrkorna med folk från trakten. Det räcker inte att bara konservera och laga dem.

Befria Svenska kyrkan!

Idag är det en fröjd att slå upp Expressens ledarsida och läsa Johannes Forssbergs ledare. Han skriver om relationen mellan de sekulära partierna och kyrkan. Och om viljan för dem som inte tillhör kyrkan att ändå via sina partier påverka (och styra) Svenska kyrkan.

Ledaren: Om blott två månader är det kyrkoval igen och dags för partierna att försöka stärka sitt jordiska grepp om Guds domäner.
Under varje valrörelse uppstår emellertid samma problem. Hur förklarar man sig för väljarna? Inget riksdagsparti, inte ens KD, hyser uppfattningar i religiösa frågor. Varför vill de då bestämma över en religiös institution? Det beror förstås på att kyrkan är stor, rik och mäktig. Bland annat användbar som politisk megafon. Men det kan man ju inte säga.

Skönt att någon politisk kommentator tar ton i denna för kyrkan livsviktiga framtidsfråga! Och ledaren avslutas: För många politiker är det fortfarande självklart att kyrkans folk ska lyda dem. Så försäkras att kyrkan är till för alla, menar de. Men en kyrka för alla är en kyrka för ingen. Det är den av partipolitik urvattnade Svenska kyrkan ett utmärkt exempel på.
Avskaffa kyrkovalet!

Ett kyrkligt val behövs nog även i framtiden, men inte för de hisnande mångmiljonbelopp som nu spenderas på detta politiska skådespeleri. Nu väntar jag bara på att fler ledarsidor ska våga tala för det de redan vet är riktigt: Befria Svenska kyrkan genom att lämna partipolitiken utanför! Låt Svenska kyrkan vara kyrka!

Gotlänningarna vinkade när turisterna for

Drotten lämnar på detta vykort Visby hamn fylld med "glada semesterfirare". Och kvar på kajen står avskedskommittén, gotlänningar som kommit för att vinka av fartyg och resenärer. I dag är hamnen fylld av glassätare och restauranggäster som på avstånd ser färjorna komma och gå, men utan att höja på några ögonbryn.

Bilden är smått dramatiskt komponerad. Drotten lämnar Visby mellan två andra fartyg, och skapar nästan en illusion som vore de en konvoj på väg. Ock skarorna på kajen ökar intensiteten. Händer som vinkar. Människor längst ut på kajkanten. Och man upptäcker snart flera cyklar och en bil...

Kanhända fäste man förr sig snabbare och lättare för varandra? En främling var alltid välkommen och bjöds in att för en tid dela ens liv. Omvittnad är den forna gotländska gästfriheten mot sommargäster och turister. Särskilt cykelburna besökare kunde välkomnnas in på vilken gård som helst. Även om "fastlänningarna" inte förstod ett ord av vad husfolket sa begrep de att de betraktades som ärade gäster.

Det grundläggande förtroendet och öppenheten har sedan dess retirerat. Öborna har krupit längre in i sina hus och stugor. Larmet på stadens gator tycks aldrig tystna under en tre-fyra sommarmånader.

Turismen har blivit en massindustri som sätter sina tydliga spår både i Visby innerstad och i landskapet. Särskilt längs kusterna märks exploateringen sommartid. Men kontratserna är stora. Vintertid tystnar ön rejält. Som när innerstadens gator månad efter månad tycks vila. Där är det ganska öde. Då och där förstår man vidden av den förändring som ägt rum. Men snart nog kommer väl fyndiga entreprenörer på hur man ska nyttiggöra och utnyttja tystnaden. Besök Visby - en stillhetens stad, en ny vinteroas!

Fortfarande är sjöfarten en livlina. Hur det blir nu när Destination Gotland, som fått koncession på Gotlandstrafiken, ska konkurrensutsättas vet man knappast. Men med rätta oroar gotlänningarna sig för att deras "landsväg" ska bli ännu dyrare.

Broar till en större värld

Det tvåmotoriga planet Saab Scandia med 32 sittplatser. Än en gång på ett vykort. Detta är utgivet av SAS.

Elegant och stiligt. Med ett sådant plan kunde man snabbt förflytta sig från Visby till Bromma och därefter få möjligheten att besöka centrala Stockholm. I de imponerande höghusen, i Kungstornen, fanns hissar med hissskötare som trotsade all beskrivning. Och på NK, ett stenkast därifrån, fick man som barn preimäråka den märkliga uppfinningen: rulltrappa. Sedan blev det thé och kakor. Båda dessa, för en gotländsk sork, nya begivenheter blev som en logisk fortsättning på den redan övermänskliga upplevelsen av flyga! Undrar vad som ger nutidens barn motsvarande hisnade känsla...

Gotland kunde inte längre ligga isolerat och infruset i Östersjön. Det gavs andra möjligheter. Ön bands närmare samman med ett avlägset fastland, fick nya broar till en större värld.

För mig var sjöfarten långt värre än flygfarten. På sjön jagades man av sjösjukan som aldrig tycktes ta slut. Porslin ramlade ur sina skåp och matsalens stolar som stod fjättrade med kedjor försökte ständigt slita sina bojor. I jämförelse var den korta flygresan en befriande och exalterande erfarenhet. Fortfarande föredrar jag flyget!

Vykort och kommunikationer

Närmast stängslet sitter han med blicken fäst vid den stora metallfågeln. Vykortet från 50-talet visar Nial Viking LN-KLK, ett Saab 90 Scandia, ett plan som flög för SAS mellan den 5 mars 1951 och den 1 oktober 1957.

Detta blogginlägg får bli en särskild sommarhälsning till alla vänner av gotländska vykort. I sommar missar jag den årliga kortträffen för entusiasterna och samlarna vid Fridhem och Högklintsviken.

Det kunde varit jag eller någon av mina bröder som sitter där vid stängslet. För så har vi suttit många gånger, förväntansfulla och upprymda. Regelbundet åkte vi till flygplatsen för att välkomna plan och resenärer. Ofta utan att vi väntade besök. Ibland uppenbarade sig planen direkt ur solen. Eller sjönk ner genom molnen som en strimma av silver. Och mullret när planet rusade iväg för att kasta sig mot höjderna övergick allt vi hade hört. Otroligt. Vilka märkliga tekniska underverk! Hade man tur försåg vänliga föräldrar dessutom sina barn med en sockerdricka under skådespelet.

På Gotland, i Visby, var transporterna ett folknöje. Hela min barndom under femtiotalet samlades skaror vid färjan för att se den komma eller gå. Och vi vinkade åt alla, som vore vi svultna och isolerade öbor i väntan på tecken på att något fanns därute bortom hotisonten, ett bevis på att världen var större. Långt upp i tonåren stod vi på kajen, vinkade, sjöng och hurrade, vänligt välkomnande öbor och infödingar. Särskilt skolresorna från Stockholm under senvår och försommar lockade oss yngre ner till hamnen och båtarna.

Procedurerna vid angöring och avfärd följdes noga av kunniga åskådare. Ett misslyckat kast kommenterades som en sämre sportprestation. Ja, framför allt de mäktiga lastningsmomenten blev till folklig underhållning. Hamnarbetarna använde länge lyftkran och fäste tjocka rep runt däcken. Vi beundrade den skicklighet med vilken man hissade upp bilar, svängde dem över relingen och sänkte ner dem i båtens innanmäten.

Att båt och flyg har med kommunikation att göra förstår man eftersom de binder samman olika platser med varandra och erbjuder möten, utbyte och förflyttning. Så blir transportmedlet själv ett slags kommunicerande kärl.

SAOB redogör för att ordet kommunicera kan betyda: förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända medde­landen mellan olika orter, samfärdsel, förbin­delse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. kon­kret: samfärdsmedel, samfärdsled; i konkret anv. numera nästan bl. i pl;

Denna dag reser jag inte. Jag kommunicerar genom att i stället skicka mitt vykort vidare med hjälp av bloggen...

Samkönad kyrklig vigsel

Frågan om om samkönad kyrklig vigsel och om Svenska kyrkan ska söka behålla sin vigselrätt har fått den Engelska kyrkan att skriva brev. Om detta har tidningen Dagen rapporterat utförligt.

Där finns bra länkar för den som vill läsa mer. T ex den svenske ärkebiskopens brev till Borgågemenskapen av lutherska och anglikanska kyrkor. Och den Engelska kyrkans brev, allvarligt och uppfordrande. Även i Svenska dagbladet uppmärksammas brevväxlingen.

Brevväxlingen handlar egentligen om den förpliktelse att samråda med de kyrkor man i Borgåöverenskommelsen har en särskild gemenskap med. Ett ensidigt svenskt beslut utan samråd kan därför orsaka ekumeniska störningar, vilket är just vad de engelska biskoparna vill varna för. Det allvarliga menar de är att man omdefinierar kristen doktrin och bryter med den större kristna gemenskapens hitintills intagna hållning.

I Svenska dagbladet har grundfrågan diskuterats i omgångar. Där har nyligen tex Jan-Anders Ekelund och Berit Simonsson från Frimodig kyrka skrivit ett debattinlägg. Och Helen Törnqvist (c) har skrivit ett inlägg om tankarna på väjning för präster som ej kan tänka sig viga samkönade par.

Frågan ska enligt planerna avgöras i höstens kyrkomöten.

Moderat kyrkopolitik

Moderaten och kyrkopolitikern Olle Reichenberg får också utrymme i dagens nummer av Kyrkans Tidning. I en avslöjande och intressant artikel säger han sådant som är avslöjande och behöver diskuteras.

Här ett utdrag: Men att de politiska partierna är med och fattar beslut i kyrkan ser han inte som något problem. Tvärtom.– Man har ju värderingar även om man inte tillhör ett riksdagsparti. Också nomineringsgrupper som Posk och Frimodig kyrka är politiska, även om de inte är partipolitiska. Och att en del politiska partier dessutom väljer att kalla sig något annat i kyrkopolitiken är konstigt.

Skillnaden mellan att företräda ett sekulärt politiskt parti och att ha politiska uppfattningar inom en kyrka är milsvid. Partiet står inte för kyrka. De andra växer fram inom kyrkan som ett uttryck för att en kyrka inte kan styras av externa organisationer och partiprogram.

Inför tanken att partierna skiljs från kyrkan säger han: Att de politiska partierna skulle lämna kyrkopolitiken ser han som avlägset och talar om ”stor acceptans” i Moderaterna.– En reträtt skulle bli svår. Då måste vi, Socialdemokraterna och Centern göra den gemensamt.

Så blir den politiska makten i kyrkan tydlig. Ingen annan ska tillåtas ha den - om man inte själv finns med. Men något parti måste börja och flytta in sin verksamhet i den moderna tiden. Gustav Vasas tid bör vara över! Inga utomstående organisationer ska kontrollera Svenska kyrkan. Nu måste vi låta partierna odelat ägna sig åt stat och kommun, inte åt böner, gudstjänstordningar och tro, såvida partiet inte vill beteckna sig som religiöst och kristet! Men inför att förlora röster från dem som tillhör andra samfund och religioner är tanken utopisk.

Kyrkan och Mona Sahlin

Mona Sahlin exponeras inför kyrkovalet den 20 september i en artikelserie i Kyrkans Tidning. Hon säger några minnesvärda saker som jag gärna för vidare som en liten citatsamling:

- Det är viktigt att göra kyrkovalet till en angelägenhet för hela partiet. Inte bara för aktivt troende.

- Folkkyrkan har alltid varit viktig i och för arbetarrörelsen.

- Att inte rösta är oerhört provocerande. Det där att säga att jag tror inte på Gud så jag röstar inte - det är fel!

- Mojoriteten av de aktiva står nog inte bakom att församlingar läggs ned och vårt gäng i kyrkan arbetar för att hitta andra former.

I intervjun som Tom Hansson gjort radar Sahlin upp skäl för att rösta i kyrkovalet: Skälen att rösta är många, menar hon, och räknar upp en del av det som finns i valmanifestet. Det handlar om sådant som att vårda kulturarvete, erbjuda deremonier, stärka kyrkan som social kraft och bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle. Och så, förstås, att se till att samkönade par får gifta sig i kyrkan.

Och sedan lägger hon till att kyrkan inte ska gå i fel riktning genom att Sverigedemokraternas representation ska öka.

Varför hela partiet ska engagera sig runt kyrkan behöver man ju få reda på. Men det bekräftar invändningarna att partierna utövar ett inflytande som går utöver dem som är medelmmar. Också icke-medlemen Mona Sahlin påverkar i hög grad Svenska kyrkans inre angelägenheter.

Folkkyrkan har varit viktig i arbetarrörelsen att styra och hålla koll på så att samhällsbyggarna inte fått kämpa mot en kritiks kyrka. Och arberarrörelsen har varit källan till den mest utpräglade och svidande kyrkokritiken. Det har sannerligen inte varit lätt för alla att inom partiet vara kyrkligt aktiva och troende genom åren.

Håll koll på godispåsarna

Samtiden behöver man hålla ett öga på. Även om det så här i sommartider inte tycks hända lika mycket som annars. Papperstidningarna är mycket tunna. Men så behöver ju även journalister och reportrar semestrar.

Nog kunde man önska sig att denna årstid få kompensation! Inte som ekonomisk återbäring. Men det som saknas större delen av året kunde man nu ge sig till att fylla tidingarna med: bakgrundsmaterial! Och analayser som ger mer av sammanhang och förklaring utöver den enklaste nyhetsgrafiken.

Varendaste dag står det lakoniskt kortfattade artiklar. Det är inte som en sås som reducerats och förtätats, snarare är det så att det blir mer förenklat och uttunnat, ju kortare text man ger utrymme.

I Sverige tror man inte längre på det skrivna ordet. Artiklarna kortas till det dumdristigas gräns. Följdfrågor och konsekvenser blir inte belysta. Istället ökar bildmaterialet eftersom man har en övertro på bildernas förmåga att berätta - och det i en tid när varje datorinnehavare kan förvränga och göra bildkollage!

Svenska dagbladet hyllar ännu ordet - men eftersom tabloidformatet vunnit över fullformat ryms det inte så mycket som tidigare i den tidningen heller. Annonserna måste nämligen ha plats. Och bilderna. Och underhållningen och sporten får verkligen alltmera sitt...

Sålunda försöker jag vara alert och hålla koll på vad som skrivs. Inte för att det gör mig lyckligare eller så särskilt mycket mera allmänbildad. Nej. Men alltid lär man sig något nytt, ett ord som man aldrig tillförne hört eller läst behöver man nu memorera och infoga.

Märkte i en av Sveriges televisions kanaler, också värda att ha ett öga på, att många av oss ligger ljusår efter med det sexistiska språket. Man får väl hålla koll och lära sig. Män kan nu beskrivas som små godsaker och godispåsar, och det av andra män med klingande dialekt, och därtill mitt i en kunglig födelsedagsfest. H.C. Andersen hade ingen liten parvel som kunde peka finger den här dagen, där på Öland. Och det var ju inte kungen som dummade sig. Det som sägs trevligt tycks hur som helst bara passera. Särskilt som det bara slinker med ett par gånger under 90 minuter. Småaktigt att notera. Och man vill ju inte störa stämningen. Men inte heller bara låta det passera...

Teologi och kyrka i samverkan

Högskoleverkets kritik av teologin som avnämarkurser (så hette det förr) kommenteras i dag i UNT av Mikael Stenmark, Teologiska fakultetens dekanus. För att ge den överdrivna kritiken rimliga proportioner berättar han att: Kurser för att öka anställningsbarheten hos våra studenter är också ett nytt och ganska begränsat fenomen. Teologiska fakulteten i Uppsala ger ungefär 200 kurser, fem av dessa är yrkesrelaterade kurser. Tre av dessa fem genomförs i samarbete med Svenska kyrkan och två i samarbete med skolan. Vår förhoppning är dock att denna typ av samarbete ska kunna utökas till andra grupper i framtiden: imamer, rabbiner, katolska och ortodoxa präster, journalister, socialarbetare, poliser, politiker, osv. Vi vill absolut försöka tillgodose arbetsmarknadens behov på denna punkt.

Det var inte värre. Och det är alldeles rimligt och klokt tänkt och sagt av Stenmark!

Kring sådant blåser man upp till kritkerstorm om konfessionalism och orimlig samverkan med kyrkor och trossamfund. Märkligt land vi lever i. Här kan man ha samverkan med många aktörer och utbilda till de mesta. Vi har gymnasier för hockeyspelare, skidåkare, simmare. Och man kan ha högre utbildning som gynnar sådana förmågor och egenskaper. Men handlar det om kyrka och präster får det inte längre vara så. Ändå är det osannolikt många som funnit stor likhet mellan idrott och sport å ena sidan och tro och religion å den andra.

Nej, jag vidhåller - det är dags att kyrkan skaffar sig eget universitet! Så kan det samverka med universiteten och utbildningar i Harvard, Cambridge, Oxford, Göttingen, Frankfurt etc.

Teologi ifrågasatt som konfessionell

Temperaturen i diskussionen om religionsvetenskap och teologi höjdes rejält idag med ett inlägg i Uppsala Nya Tidning (UNT). Peter Schalk, professor i religionshistoria,vid den teologiska fakulteten är tydligen inte alls på samma linje som sina kollegor. Dem beskyller han: Inte minst bör man beakta den administrativa organisationen, som vid teologiska fakulteten i Uppsala kan beskrivas som en sluten enhet. I över tio år har en kärna av samma personer valt och väljer varandra att sitta på olika administrativa poster och skydda varandra.

Han går till strid mot det han betecknar som en konfessionalisering. Han summerar: Vi känner till teologins historia bakåt som ett bestående och oavbrutet uttryck för skiftande former av konfessionalism. Jag har tillbragt 45 år som student och forskare vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala och andra teologiska fakulteter utomlands och kommit fram till att de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala förblivit sin historia trogen fram till idag. Högskoleverkets konstateranden har långa retrospektiva dimensioner som sträcker sig över århundraden.

Teologin breder ut sig på religionshistoriens bekostnad, menar Peter Schalk. Och man söker kontakt med trossamfund och sekter!

Bakgrunden är de rapporter som Högskoleverket frambringat. Om dessa kan man bland annat läsa här!

Vad som föranleder detta utbrott kan undra över. Ty i den akademiska världen är det inte alltid så att orsakssambanden är uppenbara för oss på avstånd. Men ilskan över sakernas tillstånd kan man inte ta miste på. Och genmälet som bara måste komma blir därför av extra stort intresse!

Skvaller och förtal

Läser att Storasyster i Vassen drabbats av en av de sämre företeelser som dessvärre även grasserar i Svenska kyrkan: skvaller. I sina värsta former blir det illasinnat och gränsande till förtal. Så håll ut Storasyster. Gör motstånd! Säg ifrån!

Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.

På min blogg finns också återgivet ett äldre kåseri från Nerikes Allehanda som jag skrev en gång för att försvara en då mycket frispråkig ung präst som baktalades å det värsta. Numera dväljs han visst i skuggan av en domkyrka.

Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.

Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.

Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.

Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.

Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!

I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?

Trasigt liv

Idag på trosviss:

Nära trasigt liv
vacklar även psalmorden.
Någon är där, bär!

Sångarfest i Stockholm

Ungdomar från många länder drar sjungande genom Stockholms gator! En nyhet så god som någon! Några enstaka rader, några bilder och något höjt ögonbryn senare har de flesta glömt betydelsen av att ungdomar möts över gränser och sjunger sig samman.

Pueri Cantores är en internationell katolsk sammanslutning för att föra samman unga människor. På den svenska hemisdan står om denna fest att Stockholm kommer att: krylla av små körsångare! Det är svenskar, invandrare, barnkörer från grannländer och mer långväga gäster. Både från Europa och från andra kontinenter; ja, från Sri Lanka, Korea, Brasilien, Gabon och USA kommer det körer, det vet vi redan. Det är den svenska federationen för sjungande barn och ungdomar i katolska kyrkan, Pueri Cantores Sverige, som på den internationella federationens uppdrag arrangerar en internationell och ekumenisk kongress för unga körsångare. Körfesten har som tema "Redskap för fred" och står under H.M. Drottningens beskydd. (Vill man läsa mer om organisationen kan man besöka den internationella hemsidan för Pueri Cantores.)

Att det var katolska ungdomar gör det hela mer udda och exotiskt för dem som inte uppfattar att kyrkan är en kraft att räkna med. Eller som fastnat i och störs av att en katolsk livssyn får etiska konsekvenser på uppfattningar inom många områden. Och om några av dessa hållningar känns stötande avfärdas ALLT. Och man glömmer den mångfald som ryms i den världsvida katolska kyrkan. Med svepande gester och argument som liknar slagord avfärdas därför religion, kyrka och tro.

Avfärdandet sker naturligtvis lika slarvigt i delar av den Svenska kyrkan, som i världen utanför. Det mesta som påminner om vårt katolska arv avfärdas som reaktionärt, förlegat och oanvändbart. Det är som på Fältskärns tid...

Nej, i vår Svenska kyrka vet vi väl bättre på livets alla områden?! Uttrycket kritisk solidaritet har tidigt använts av kristna stuentrörelsen för att beskriva relationen till trossamfunden. Man understryker att trots tveksamheter och viossa invändningar man har svårt att förlika sig med, så finns en grundläggande samhörighet och solidaritet. Men i förhållande till den katolska, och för den delen den ortodoxa och den anglikanska kyrkan, finns en utbredd bristande samhörighet och knappast någon respekt.

Vi reformationens barn, protestanter och dessvärre alltför många modernister, vet märkligt nog alltid bäst. Och för att understryka det skall alla, oavsett tro, bara man har formellt medlemsskap, inte bara sätta sin prägel på kyrkan utan ha rätt att bestämma...

Och humanisterna som älskar att dra fram det värsta hos sina symbiotiska religiösa grannar kan inte heller glädja sig över de positiva effekterna av religion, kyrka och tro. De ser bara avarter och bestämmer sig för att undantagen är regel. Undrar hur man tänker kring de unga katolska sångarna som har fest i Stockholm. En sak vet man i alla fall - det lär dröja innan 4ooo sjungande unga livåskådnings-humanister samlas i Stockholm för att knyta vänskapsband och verka för freden.

Mer körsång! Mer ekumenik! Mer kyrka och tro!

Gud har svårt att skilja på höger och vänster

Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!

Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.

Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.

De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.

Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.

Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.

Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!

Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin

Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:

Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.

- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.

Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?

- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.

Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.

Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!

Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!

Fredrik Reinfeldt vill skilja politik och religion!

Fredrik Reinfeldt lät sig nyligen intervjuas för Kyrkans Tidnings bilaga Gud + Politik =?.
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.

Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.

I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?

– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.

Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.

Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.

Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.

Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!

Google underlättar för antikyrklig kampanj!

Google har ett system med sponsrade annonser (AdWords) som innebär att de dyker upp vid vissa sökord. Googlar man på Kyrkans Tidning, (pröva några gånger med ord där kyrkan förekommer) kan plötsligt en sådan annons dyka upp i spalten längst till höger med uppmaningen att gå ur Svenska kyrkan.

Och Googlar man på Svenska kyrkan kommer en sponsrad länk fram med uppmaningen att går ur Svenska kyrkanvia sms. Och man uppmanas att räkna på hur mycket man "sparar". Och den sponsrade länken ligger först i resultatlistan. Så innan man når den kyrka man söker - nås man av en pockande uppmaning att gå ur Svenska kyrkan! Och detta lånar Google sig till!

Religionsfriheten hyllas knappast av Google som sponsrar denna antireligiösa och antikyrkliga aktion! En sak är att göra en kampanj på en hemsida vilken som helst. Men att göra det i annonsform och därtill med hjälp och stöd av Google är smart men häpnadsväckande!

Nu väntar vi på motsvarande intiativ där fackföreningsmedlemmar får hjälp att gå ur facket, partimedlemmar i det socialdemokratiska partiet får hjälp att begära utträde, man kan sluta prenumerera på sin dagstidning etc etc.

Kyrkoavgiftningen är den webplats dit man kommer. På sin sida skriver dessa avprogrammerare följande:
Föreningens syfte är inte att få folk att lämna kyrkan utan endast att förenkla möjligheten att göra det.
Grundarna av kyrkoavgiftningen är två åttiotalister vid namn Emil och Anton. Idén kom fram när en av grundarna bestämde sig för att gå ur svenskakyrkan men insåg snabbt hur svårt och omständligt det skulle vara. Därför står nu denna tjänst till allmänhetens förfogande.

Kan någon verkligen tro att detta är sanningsenligt? Att man gör allt detta jobb och fixar sponsrade länkar om man inte hade intresse av att människor lämnar Svenska kyrkan? Men jag gissar att denna osanning måste till för att liksom kasta ett neutralitetens skimmer över denna ogenerade kampanj för att folk ska överge Svenska kyrkan.

Dessa krämare avslöjar sig naturligtvis när man några stycken dessförinnan skrivit: Vår grundtanke är att informera om hur mycket man betalar till kyrkan varje år för det är faktiskt mycket få som är medvetna om hur mycket de betalar, vi riktar oss ju då främst till de som inte använder sig av kyrkans tjänster - varför betala för något man inte använder?

Medlemsskapet i Svenska kyrkan ger mycket: hjälp åt människor på sjukhusen, i kriser, på fängelser, ungdomsarbete, musik- och kulturverksamhet, ett viktigt kulturarv som behöver underhållas som t ex kyrkor och kyrkliga miljöer. Så nog får man något för pengarna även om man inte själv ligger på sjukhus eller behöver hembesök eller sorgesamtal.

Och namnet kyrkoavgiftningen skriker ut viljan att få folk att överge Svenska kyrkan. Hur går det då till? Så här gör man: Om man SMS:ar eller mailar kyrkoavgiftningen så får man: en utträdelseblankett tillsammans med ett frankerat kuvert med din församlingsadress på, allt du sen behöver göra att skriva under med namn och personnummer och lägga kuvertet på brevlådan.
Kyrkoavgiftningen skickar även med ett papper där vanliga frågor kring utträdelse besvaras.
Tjänsten kostar 100kr

Man lurar alltså människor att betala pengar för att göra något som är kostnadsfritt! Det är rena trolleriet. Och av sin vinst (!) lämnar dessa företagare i religionsutträden 5% till Barncancerfonden. Vilket geschäft!

Men inte bara dessa företagare i religionsutträden ska skämmas. Även Google som lånar sig till detta borde skämmas! Och det med besked!

Sömn efter vattning

Sexton meter nyplanterad häck kräver mycket vatten. Särskilt i den värmebölja som lagt sig över Svedala. Som tur är tillhandahålls åvatten för kolonisterna somträget ansar, beskär och rensar.

Måbär blev det till slut istället för staket, stängsel eller pallisad. En måbärshäck är mjuk och god, och när den är som bäst hindrar den en viss insyn. Om en tre-fyra år. Tills dess får man diksret nicka åt förbipasserande eller helt enkelt hålla sig utom synhåll- Med fördel kan man dyka in i stugans dunkel. En meter till en och en halv, har det sagts mig, är den bästa höjden för denna tätväxande buske. Men så är det ju på höjden det beror. kanske kan vi lyckas dra upp den till en två-tre meter?

En fördel med en tät häck är också att grannarna slipper se hur ogräset framgångsrikt bekämpar allt vad odling heter. Man vill ju inte gärna se dem lida. En planta planerad och nedgrävd får genast tio vildvuxna medtävlare. Det är nöstan frestande att använda den tidgare kolonistens angreppssätt: att hänga upp hängmattan och vila sig. Ett glas svalkande dryck, eller två, är inte heller helt fel.

Och kvällstidningen får en ju snart att somna i förtvivlan över hur lite intressant, eller hur extremt mycket ointressant, där står. Och hur långt från nyhetstidningen man kommit. Skvaller och Tv eller Tv och skvaller är de två framgångsrecepten. Och slänger man med en och annan DVD bedrar snålheten folks redan bristfälliga omdöme.

Vattenslangen ville inte riktigt idag. Först vägrade den att låta sig fästas vid kranen. Och där försvann dyrbart tålamod och en och annan minut. Sedan la sig slangen i oräknelika veck som fick strålen att sina. Varje veck som rätats ut åstadkom nya. Där gick det sista av tålamodet och ett antal minutrar till. Sedan ville munstycket inte tillhandahålla rätt slags stråle. Jag spolade nästan bort flera plantor. Som om trädgårdsslangen närt en hemlig dröm om att bli befordrad till högtryckstvätt.

Fick alltså långsamt återvinna jorden och gräva nya små vallar så att vattnet inte genast skulle rinna ut i den gemensamma grusgången och där vattna ovälkomna ogräsliga plantor. Allt har konsekvenser lrä man sig snart. Både handlingar och underlåtenhet att göra någopt får fatala konsekvenser. Inte konstigt att så många ligger på knä i sina rabatter. de ber helt enkelt! Att ett under ska ske och ogräset torka bort på momangen.

Sedan träffade jag flera trevliga gramnnnar och människor som nyfiket vill diskutera häckplanteringsstaregier. Så med det för sttunden starka vattentrycket framstod det som om jag nu försökte dränka mina plantor. Vattnet stänkte på besökarnas fötter och fordon (enklare tvåhjulingar). De flyttade sig då utom räckhåll och bedyrade hur trevligt det vore om vi sågs någon gång. Med en extra betoning på någon så det nästan kunde uppfattas som ingen. Folk som skvätter och har sig står inte högt i kurs.

Nu är det nyvattnat i alla fall. Och tålamodet återvänder sakta, liksom minuterna plötsligt räcker till för annat viktigt: sömn framför TV, soduko med fel överallt, och mer sömn. I morgon börjar det om igen....

Glädjen lyfter taket

Idag har jag predikat i Viby kyrka. Evangelieboken pekar ut att det handlar om förlorad och återfunnen. Här ett kort citat från min predikoblogg ordrik:

Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!

Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!

Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.

Inkonsekvent religionskritik

Som mentala och politiska renhållningsarbetare verkar humanisterna. I soporna som obrukbar ska religionen. Se till exempel deras numera välkända artikel i DN. De skrev bl a: I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organ­donation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.

Humanistskribenterna i DN tror tydligen att barn och unga ska kunna klara sig helt utan livåskådningsmässiga erfarenheter och med ett språk som rudimentärt kan benämna det som går på djupet eller som berör det som sträcker sig utöver det vårt förnuft enkelt hanterar.

Och så programmatiskt beskrivs "kvardröjande religiösa krafter" som hämskon för forskning och utveckling. Det sämsta hos motståndaren beskrivs som allmängiltigt. Och vad gäller vård i livets slutskede vet alla vilken viktig roll kyrkorna t ex i England har spelat, alla förutom humanisterna tycks det. De blir orättvisa och svepande! Vilket är mycket tröttande för dem som tror och samtidigt är både humanister, bildade och insiktsfulla. Men sådana religiösa människor ser humanisterna som ett slags misstag, ett undantag från regeln. Men tro mig: Vi är många som vill leva och ha ett sekulärt samhälle. Men bundsförvanter blir vi knappast erkända som. Trots att kyrkorna i Sverige i långa tider har legat i främsta fronten i kamp mot orättvisor och förtryck. Ta t ex kampen mot apartheid i Sydafrika, men sådant glömmer man lägligt.

Det närmaste man kommer ett erkännande är dessa formuleringar: De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.

Är då religionen det verkliga hotet? Mot bakgrund av 1900-tales folkmord borde man ägna sin energi åt att förhindra politiska ideologier att fördärva jorden och dess resurser. Men enkelt konstaterar jag att det är nog en fullständig omöjlighet. För på det området tillämpar man inte samma resonemangsmodell. Där gäller andra argument och regler.

Även bland bloggare finns samma ateistiska vilja företrädd. Det mesta ska vara möjligt och tillåtet, allt går i princip an, förutom tro och religion.

Läs uppmärksamt vad Stefan Stenudd skriver på sin blogg. Hans slutkläm och poäng är:
Jag är övertygad om följande:Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.
När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.

Att en idéhistoriker tillåter sig sådan logiska kullerbyttor och saltomortaler är oroväckande. I toleransens namn, för åsikts- och yttrandefrihetens skull, ska just religioner (dvs de troende eftersom en religion ju är människor med övertygelser) hindras från att utöva sin yttrande och åsiktsfrihet. De ska förbjudas att påverka samhällets utformning.

En sådan regel för tankarna till ism-diktaturernas styre under förra seklet. Och där var det sannerligen inga religioner som fick styra. Politiska ideologier gjorde det. Vill man vara logisk och använda samma resonemang som gäller religioner borde man ju därmed hävda att politiska ideologier som åstadkommit världshistoriens största folkmord (i pluralis: Nazismen i Europa och Kommunismen i Sovjet och Kina) aldrig ska få påverka och utforma några samhällen. De politiska rörelserna har väl också de förverkat sin rätt, eller...?

Tack till renhållningsarbetarna

Sopbilen har parkerat utanför fönstret. Dess inre matsmältningsmaskineri är aktiverat och nog spinner den lite extra förnöjt när tunnorna töms. Vi ser dessa monsterbilar utan att riktigt betrakta dem. De finns där halvt osynliga. Och personalen i sina uniformer är anonymiserade och näst intill bortretuscherade av hjärnan, trots att de halvspringande släpar och bär. Men tjänsteandar, de som knappt märks trots att de gör tjänst åt andra, ska kanske verka mer än synas? Och ljudet av verksamheten har vi vant oss vid så pass att det knappt är uppfattbart. Endera stunden snart kommer glasbil och pappersbil och kanske någon till?

Men renhållningsverksamheten tuffar på. Deras insats förutan kan vilken stad som helst bli ett sopberg, en stinkbomb. När sopstrejker drabbat världsstäder går det inte många dagar förrän andra av stadens system fallerar. Så känsliga och integrerade är stadens olika servicesystem som kontinuerligt bevarar stadsorganismens inre balans.

Så tack alla Ni som ser till att staden fungerar och förhindrar att det ligger avfallsberg i gathörnen.

Att göra det bästa

Fortfarande är detta en dag att uppskatta! Så det så. Och av den gör jag det bästa jag kan. Vilket är bättre att göra idag än igår.

Notering om uppskattning

Denna dag noterar jag att det är onsdag och trivs med det. Jag ska kvalitetssäkra mig själv genom ständiga förbättringar. Sålunda uppskattar jag idag mer än igår, just för stunden.

Kortfattat och utförligt ska det vara

Kortblogga, Du? Aldrig? Twittra? Vad ska du då göra av alla ord som står i kö och väntar på att få komma fram? Får de inte komma ut i frihet på bloggen så lär de väl hamna i någon predikan. Och eftersom man i Svenska kyrkan inte längre predikar halvtimmavis så skulle det svårligen uppskattas.

Sålunda talade en kamrat. Min tanke ilade blixtsnabbt till andra områden där ord krävs. Sammanträtt har man gjort i sina dagar. Och varit lagom sparsam med orden! Kanske inte i förhållande till andra som deltagit, men i förhållande till sig själv. Man ska ju jämföra sig mest med sig själv, har jag hört sägas. Mycket har man varit. En slags vandrande filibuster. En enpersonersordbok som likt en kolsyrad läskedryck skakats en stund innan den nyttjas.

Och på ungdomens lokala prästmöten tävlade den unge enbart med de riktigt gamla rävarna som kunde hålla ett auditorium fånget. Inte för att de var så fängslande utan därför att de kunde konsten att genom att tala oerhört mycket faktiskt behålla ordet. Själv blev jag en värdig medtävlare och storsnackare. Så den gången då jag bestämt mig för att ligga lågt, då undrade prosten vad det var med mig. Har något hänt? Är du sjuk, frågade han.

Men med stigande ålder och mognad säger jag bara helt koncist det som ska sägas, och det i sparsamt utförlig omfattning, företrädesvis med verbal variationsrikedom. Så nu ska jag lära mig att bli begränsat kort, det hade jag tänkt mig.

Då hörs den där otrevliga inre rösten. Inte samvetet, utan samvetets bångstyrige kusin: överjaget. Tydligt hör jag rösten säga som di säger i Nerike: Det går allri!

Ny missionssekreterare i EFS

Det är bara att gratulera Erik Johansson, präst i Almby församling i Örebro. Känd bland annat för sin blogg: prästerik. Han har varit stationerad i samarbetskyrkan, Sörbykyrkan, men går senast vid årsskiftet vidare till en ny och viktig uppgift som missionssekreterare i EFS! Man har ju i EFS som bekant beslutat att ta tillbaka sina internationella insatser för att framgent organisera sitt eget internationella arbete. Det ska inte längre ske integrerat i Svenska kyrkans internationella arbete.

Dagen och Budbäraren skriver om utnämningen. Tidningen Dagen formulerar sig så här: Tjänsten innebär bland annat att genomföra den nyordning av utlandsarbetet som EFS beslutat om.
- Det är spännande att tillträda i ett skede då arbetet ska organiseras om, säger han.Erik Johansson berättar att han inte arbetat som missionär själv, men att han har åtta års erfarenhet att vara missionärsbarn.
- Dessutom har jag som vuxen besökt Etiopien ett antal gånger och har följt utvecklingen där. Så jag känner ganska väl till samarbetet med Mekane Yesuskyrkan.Som präst i en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan tycker Erik att det är en självklarhet att EFS vill vara en del av Svenska kyrkan.

Fråga kandidaterna i kyrkovalet

Den 20 september blir det kyrkoval. I en enormt överdimensionerad procedur väljs då de personer som på alla nivåer ska styra och bestämma i Svenska kyrkan. Det är viktigt att vi då också ställer frågor så att man kan rösta fram lämpliga personer.

I ett årsmöte i en Allsvensk fotbollsklubb väljer man sin styrelse. I det mötet kan man mycket väl ställa frågan: hur många matcher var då på under förra säsongen? Och vad vet du om fotboll?

Svenska kyrkans val kan inte gärna vara så unikt annorlunda. Så vi kunde ju också fråga dem som (huvudsakligen de politiska partierna) nominerat och ställt upp till val: hur många matcher var du på förra säsongen? Och vad vet du om fotboll?

Väljarna kan förstås tänkas komma på några besläktade frågor som mer hör samman med kyrkans verklighet!

För att få en annan infallsvinkel låter jag Christer Wälivaara (s) få ordet i ett citat från hans blogg: Arbetarrörelsen har varit och är mycket pådrivande för att den Svenska Kyrkans demokratisering och utveckling till en öppen folkkyrka, en folkkyrka som står upp för alla människors lika värde. Vår värdegrund tar vi med oss in i den demokratiska församlingen inom kyrkan och vi driver våra värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Det finns de som ifrågasätter att politiska partier ställer upp i kyrkovalet. De påstår att partierna borde hålla sig borta ifrån kyrkan och överlåta verksamheten till de aktiva. Det tycker inte jag. Vem eller vilka grupper är det annars som ska bestämma vilka värderingar som ska styra kyrkans verksamhet? Svenska Kyrkan ska inte bara vara till för de aktiva, den ska inte bara ledas av de som har mest besökstimmar, vår kyrka är till för alla och våra kyrkodörrar ska inte få slås igen. Jag vill att alla precis som jag ska kunna besöka kyrkan när de känner att det finns behov, man ska inte utestängas för att man inte besökt kyrkan tillräckligt många gånger. Detta är inte en självklarhet för alla intressegrupper som nu mobiliserar för att bli invalda i kyrkans beslutande organ.

Min reaktion: Kyrkdörrarna stängs inte i någon känd kyrka för att man inte är medlem. Frågan är hur man kan styra något man inte vill delta och vara en aktiv medlem i. Jag tänker att tillämpar man Wälivaaras resonemang på det största politiska partiet så borde det ju styras av ALLA väljare! Ingen borde stängas ute för att de inte besökt några partimöten. Eller för att de är likgiltiga inför politik. Ingen ska väl utestängas?

Glad midsommar!

Midsommarhälsningar flyger runt på bloggarna. Här en som fanns i ett vykortsalbum. En idyllisk midsommar! Visserligen med en frånvarande barnafar, eller manlig förebild som det mer neutralt heter numera.

Löftesrikt ligger ekan vid den spegelblanka sjöns strand. Med glada miner plockas allsköns blommor. Flitigast en liten gosse. Det tyder på att de inte hållit på så länge. Och den minsta som sitter på mammas axlar viftar triumaftoriskt med sin lilla bukett. Möjligen skall blommorna pryda den midsommarstång som lagts inom räckhåll uppe till höger i bakgrunden. Eller bindas till kransar att pryda små huvuden?

Ängen prunkar. Allt verkar grönska. Och vädret ter sig varmt och gott. Men som vid alla stora helger tornar möjligen molnen upp sig i fjärran. Betraktar man himlen ser man att det mörknar. Men inte än, inte nu.

Midsommar kan firas som en Glad Midsommar. Och Midsommarhelgen är inte över än. Dock blev årets midsommar på många håll en blöt historia. Regn och rusk. Knappast någon värme att gå barbent och ärmlös i.

Likafullt: En fortsatt Glad Midsommar!