Studentvagnarna rullar förbi. Musiken är öronbedövande. Stackars människor som ska gå ut i livet dagen efter och lomhörda! Och dagen efter med tanke på den mängd flaskor och burkar som svingas. Skälet kan väl knappast vara att studenterna behöver bedöva sig för att stå ut med att klafsa runt en hel dag med jättenappar och slokande liljekonvaljer hängande runt halsen i blågula band?
Berusningen är förvisso stor redan innan drogerna (vin, sprit, öl, cider mm) hälls i. Då blir de nybakade (?) studenterna dubbelt vimsiga i mössan. Glädjen över den egna förträffligheten är en beståndsdel av att ta studenten. Så tillvida är det ingen stor skillnad mellan 60-talet och det nya årtusendets första 10-tal. 3-4 år på gymnasiet var då som nu en oändlig tidsrymd och när man passerat genom alla klasserna och blivit färdig (!) blir man omåttligt glad. Numera mera lössläppt övernöjd än förr, tänker jag trots allt.
Men av vagnar och talkörer att döma har könsord och svordomar erövrat en större del av examensvokabulären. Men vad man vrålar i euforisk yra är inte samma sak som det man säger när man möter och hälsar sina äldre släktingar och föräldrarnas bekanta.
Fy f-n vad jag är bra, besvaras i Närke tålmodigt med ett enkelt: idag, ja! Är det den berömda jantelagen? Ja´nte vet jag. Men uppfattar jag dialogen rätt handlar den om en ganska bekymrad tolerans med oro för morgondagens risk för kraschlandning i den för unga människor ganska hårda tillvaron.
05 juni 2010
01 juni 2010
Enkäter om enkäter om...
Folk svarar inte längre på enkäter. Inte i tillräcklig omfattning, vilket leder till allt osäkrare slutsatser om framtid, hälsa, ekonomi och annat väsentligt. Det kommenteras bl a i Dagens Industri. Och P1-Morgon har två inslag om fenomenet att svenskar är trötta på enkäter!
Man kunde rent av tro att väderleken ibland prognosticerades efter en enkät, med tanke på att kollen genom fönstret och förutsägelserna vid jämförelse kunde skilja sig från åskväder till strålande sol.
Med anledning av enkätproblemet vill jag avslöja en enkät som handlar om enkättrötta personer.
Varför svarar du inte på enkäter?
Det gör jag ju!
Varför faller somliga bort och låter bli att svara på enkäter?
De har väl redan tagit ställning till hundra frågor före frukost. Hur är vädret? Är det kallt? När går bussen? Vem ska du rösta på? Fick du några nya enkäter igår? Från något nytt institut? DE har väl blivit trötta och undrar över meningen med alla frågor och fått enkätdepression när man undrar om det finns några svar? Finns det verkligen svar på alla frågor?
Vilken nytta gör enkäter?
Den som vill veta något slipper stå i kö för att träffa folk och sedan mest höra dem humma och vara osäkra om det mesta. Som när någon fick frågan vilken artikel läste du först i morgontidningen. Och som inte hade läst någon morgontidning utan lyssnat på radio. Ingen vill väl framstå som en icke-läsare och svaret blev därför utan närmare eftertanke: TV-programmet. Men de håller folk sysselsatta pch sysselsättning gillar vi i det här landet, om man får tro statistiken.
Får du många enkäter?
Jag kan icke räkna dem alla...
Är de besvärande många?
Jo, jag kan knappt komma in i mitt arbetsrum för alla staplar med enkäter med frågor om ditten och datten.
Och enkäterna är svåra att hålla borta. De sipprar in genom telefonen, de tar sig med ett pling in via e-posten, de kommer med brevbäraren och de lämnas med bud. Och på arbetsplatsen sitter alla var dag med pannorna i djupa veck över nya enkäter. Vi har blivit tvungna att införa enkätsvararförbud på torsdagar för att hinna med något annat. En del fuskar dessutom och tar med sig enkäterna hem för att hinna med.
Nämn några som du fått den senaste tiden, mellan 15 februari och 12 maj?
Liturgiförändringar sedan förra året. Läsvanor för morgontrötta. Väljarundersökning om det hade varit val idag. Väljarundersökning om det hade varit val om en vecka. Väljarundersökning om värdet av väljarundersökningar. Väljarundersökning om läsvanor. Tv-tittarfrekvens på tisdagkvällar mellan 19 och 21. Vilka annonser fångar ditt intresse? Väljarundersökning om vilket elbolag man valt. Transportmedelsundersökning om kollektivtrafik som man använder eller inte? För eller emot valfångst. Margarin- och smörkonsumtionens förbindelse med brödåtgång. Hälsoundersökning för människor i åldern mellan 60 och 60,3. Och så den här enkäten om enkäter.
Om du fick välja, vilken enkät skulle du helst vilja svara på?
En med konfidentiella frågor som av sekretesskäl inte kan uppges.
Menar Du alltid allvar med Dina enkätsvar?
Gissa!
Här som bonus ett citat från en sida om statistik.
Hoppas inte för mycket av statistiska metoder för inferens
Poängen med statistiska metoder är i regel att få kontroll på det som kan kallas "urvalsfel", dvs den osäkerhet som smyger sig in när man tar ett stickprov istället för mäter hela populationen. Ska metoderna fungera utan inskränkningar förutsätts att dessa stickprov är tagna med någon slumpmässig mekanism, vilket ställer särskilda krav. Det räcker inte att gå ut och fråga de man råkar träffa, för även om man inte har kontroll så uppfyller detta inte kraven på slumpurval. Funderar du på vad som menas med slumpurval är det lämpligt att läsa på.
Kopplat till detta är ett vanligt misstag: har du en totalundersökning så har du definitionsmässigt inget urvalsfel. Då är i regel inte heller statistiska metoder (konfidensintervall, hypotesprövning,…) meningsfulla eller ens korrekta.
Likaså kan statistiska metoder inte avhjälpa brister i form av bortfall. Det finns metoder för kompensation eller korrigeringar, men det bygger då på att man har bakgrundskunskap - ofta i form av tidigare undersökningar - om den aktuella populationen. Det läget är inte så vanligt.
Allmänt sett kan statistiken vara ett värdefullt stöd, men det kan aldrig ersätta kunskap om de fenomen som studeras. Även om det ser snyggt ut att uttala sig i termer av "signifikansnivåer, p-värden eller annat så betyder det inte att tillämpningarna ens är vettiga.
Man kunde rent av tro att väderleken ibland prognosticerades efter en enkät, med tanke på att kollen genom fönstret och förutsägelserna vid jämförelse kunde skilja sig från åskväder till strålande sol.
Med anledning av enkätproblemet vill jag avslöja en enkät som handlar om enkättrötta personer.
Varför svarar du inte på enkäter?
Det gör jag ju!
Varför faller somliga bort och låter bli att svara på enkäter?
De har väl redan tagit ställning till hundra frågor före frukost. Hur är vädret? Är det kallt? När går bussen? Vem ska du rösta på? Fick du några nya enkäter igår? Från något nytt institut? DE har väl blivit trötta och undrar över meningen med alla frågor och fått enkätdepression när man undrar om det finns några svar? Finns det verkligen svar på alla frågor?
Vilken nytta gör enkäter?
Den som vill veta något slipper stå i kö för att träffa folk och sedan mest höra dem humma och vara osäkra om det mesta. Som när någon fick frågan vilken artikel läste du först i morgontidningen. Och som inte hade läst någon morgontidning utan lyssnat på radio. Ingen vill väl framstå som en icke-läsare och svaret blev därför utan närmare eftertanke: TV-programmet. Men de håller folk sysselsatta pch sysselsättning gillar vi i det här landet, om man får tro statistiken.
Får du många enkäter?
Jag kan icke räkna dem alla...
Är de besvärande många?
Jo, jag kan knappt komma in i mitt arbetsrum för alla staplar med enkäter med frågor om ditten och datten.
Och enkäterna är svåra att hålla borta. De sipprar in genom telefonen, de tar sig med ett pling in via e-posten, de kommer med brevbäraren och de lämnas med bud. Och på arbetsplatsen sitter alla var dag med pannorna i djupa veck över nya enkäter. Vi har blivit tvungna att införa enkätsvararförbud på torsdagar för att hinna med något annat. En del fuskar dessutom och tar med sig enkäterna hem för att hinna med.
Nämn några som du fått den senaste tiden, mellan 15 februari och 12 maj?
Liturgiförändringar sedan förra året. Läsvanor för morgontrötta. Väljarundersökning om det hade varit val idag. Väljarundersökning om det hade varit val om en vecka. Väljarundersökning om värdet av väljarundersökningar. Väljarundersökning om läsvanor. Tv-tittarfrekvens på tisdagkvällar mellan 19 och 21. Vilka annonser fångar ditt intresse? Väljarundersökning om vilket elbolag man valt. Transportmedelsundersökning om kollektivtrafik som man använder eller inte? För eller emot valfångst. Margarin- och smörkonsumtionens förbindelse med brödåtgång. Hälsoundersökning för människor i åldern mellan 60 och 60,3. Och så den här enkäten om enkäter.
Om du fick välja, vilken enkät skulle du helst vilja svara på?
En med konfidentiella frågor som av sekretesskäl inte kan uppges.
Menar Du alltid allvar med Dina enkätsvar?
Gissa!
Här som bonus ett citat från en sida om statistik.
Hoppas inte för mycket av statistiska metoder för inferens
Poängen med statistiska metoder är i regel att få kontroll på det som kan kallas "urvalsfel", dvs den osäkerhet som smyger sig in när man tar ett stickprov istället för mäter hela populationen. Ska metoderna fungera utan inskränkningar förutsätts att dessa stickprov är tagna med någon slumpmässig mekanism, vilket ställer särskilda krav. Det räcker inte att gå ut och fråga de man råkar träffa, för även om man inte har kontroll så uppfyller detta inte kraven på slumpurval. Funderar du på vad som menas med slumpurval är det lämpligt att läsa på.
Kopplat till detta är ett vanligt misstag: har du en totalundersökning så har du definitionsmässigt inget urvalsfel. Då är i regel inte heller statistiska metoder (konfidensintervall, hypotesprövning,…) meningsfulla eller ens korrekta.
Likaså kan statistiska metoder inte avhjälpa brister i form av bortfall. Det finns metoder för kompensation eller korrigeringar, men det bygger då på att man har bakgrundskunskap - ofta i form av tidigare undersökningar - om den aktuella populationen. Det läget är inte så vanligt.
Allmänt sett kan statistiken vara ett värdefullt stöd, men det kan aldrig ersätta kunskap om de fenomen som studeras. Även om det ser snyggt ut att uttala sig i termer av "signifikansnivåer, p-värden eller annat så betyder det inte att tillämpningarna ens är vettiga.
30 maj 2010
Kära Mor
En Mors dags-hälsning där mor och hennes famn erbjuder och står för trygghet, skydd och tröst. Barnet suger på tummen och är nog på väg att slumra in.
Det är om aftonen eller i mörka kvällen. Ljuset som brinner i staken lyser upp mamma och barn. På bordet ligger strumpstoppningen eller stickningen. Lång klänning och förkläde visar en annan tids vardagsklädsel...
Blyertsteckningen har Elsa Beskow gjort och den bifogade dikten Viktor Rydberg. Vill du se den mer i detalj, eller läsa dikten, så klicka på bilden...
27 maj 2010
Mors dag!
På Mors dag kan man till exempel sända en musikalisk hälsning med OD (Orphei Drängar). Om det berättar DN.se. Förr var det inte möjligt, men då var det inte helt ovanligt att man sände ett vykort med särskild hälsning.
Och några små verser brukade då kunna finnas med, som här omgärdade av en stilig kaprifol. Kortet här intill sändes en gång (25-5-1932) till en skoaffär på en mindre ort med hälsningen: Kära lilla Mor, jag tror att de här verserna säger precis det jag själv skulle ha sagt. Ringer hem samtidigt som det här kortet kommer. Här är nu riktig sommar, lindar och kastanjer blommar och hela naturen ler. Hoppas Mor är kryare nu, själv är jag prima liv. Hälsa alla så kärt. Mors XX.
Här är ett annat kort till Mors dag inhandlat 1923 men aldrig avsänt. Istället blev det sparat i ett litet kortalbum. Versen är inte särskilt poetisk, men förmedlade väl det en avsändare vill få sagt den dagen. En mors kärlek var inte beroende av dag eller natt, utan hon slösade med sina omsorger.
Konstnären Aina Stenberg har målat stora fång av blommor som bärs fram som hyllning! Under många år tecknade hon Svenska flickors Scourförbunds adventskalender. Och hon ritade och målade flera tusen motiv till helgdagskort (jul, nyår och påsk).
Och till sist ännu ett kort där Mors dag högtidlighålls med en barnens uppvaktning. Girlang över dörren, kaffebricka och blommande plantor. Och det blir nästan som en födelsedag. För här önskas glädje och lycka i hundra år!
Mors dag är en internationellt spridd dag. På Wikipedias engelskspråkiga upplaga finner man en fyllig genomgång och kan om man så vill jämföra hur dagen firas i olika länder. Men hur dagen kommersialiserats kan man bäst bedöma själv!
Att Mor i katolska länder också hört samman med Jungfru Maria är självklart. Det finns dessutom förebildliga historiska fester med mödrar i centrum som kan ha fungerat som inspiration när Mors dag infördes i modern tid. Det skedde i början av 1900-talet och dagen firades för första gången den 21/2 1909 i USA.
Men redan på 1870-talet formulerades en betydelseful plattforma, en den moderna tidens grund för att moderns och kvinnornas röst måste höras. Av det som yttrades då märks i dagens firande ingenting. Men då utfärdades av Julia Ward Howe en Mothers days proclamation, en gripande fredsproklamation:
Arise, then, women of this day!
Arise, all women who have hearts,
Whether our baptism be of water or of tears!
Say firmly:
"We will not have great questions decided by irrelevant agencies,
Our husbands will not come to us, reeking with carnage, for caresses and applause.
Our sons shall not be taken from us to unlearn
All that we have been able to teach them of charity, mercy and patience.
We, the women of one country, will be too tender of those of another country
To allow our sons to be trained to injure theirs."
From the bosom of the devastated Earth a voice goes up with our own.
It says: "Disarm! Disarm! The sword of murder is not the balance of justice."
Blood does not wipe out dishonor, nor violence indicate possession.
As men have often forsaken the plough and the anvil at the summons of war,
Let women now leave all that may be left of home for a great and earnest day of counsel.
Let them meet first, as women, to bewail and commemorate the dead.
Let them solemnly take counsel with each other as to the means
Whereby the great human family can live in peace,
Each bearing after his own time the sacred impress, not of Caesar,
But of God.
In the name of womanhood and humanity, I earnestly ask
That a general congress of women without limit of nationality
May be appointed and held at someplace deemed most convenient
And at the earliest period consistent with its objects,
To promote the alliance of the different nationalities,
The amicable settlement of international questions,
The great and general interests of peace.
Gudstjänstens mening
Detta med högmässan. En gudstjänst som berör och märkligt nog upprör. Om gudstjänstens verkliga innebörd och mening inte främst ligger i dess nog så viktiga yttre gestalt, vad handlar den då om? Har den inre mening som kan upptäckas både i det skönt storslagna och i det avskalat enkla? I det väl genomförda och i det taffliga? Hur tänker vi kring dess djupa innebörd?
Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.
Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...
...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.
Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.
Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...
...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.
26 maj 2010
Mänskliga rättigheter i november
Cyklade genom staden i strilregn. Små, men intensiva, droppar som sprinklade både fordon och person. Särskilt illa fungerar just sådana dagar de tygkassar jag envisas med att använda. De har ersatt läderportföljen. Men en regndag som den igår fick mig att tvivla på det kloka i utbytet. Vattnet tränger in och igenom tyget. Gissa vad som händer med alla viktiga dokument då...?
Deltog därefter i sammanträden som planerar ett spännande evenemang till hösten. Mänskliga Rättighetsdagarna går då av stapeln i Örebro den 15-16 november 2010 under en samlande rubrik: Från ord till handling. Smittar civilkurage? Barns rätt till andlig utveckling. Har alla rätt att leva? Grundkurs i mänskliga rättigheter och mycket mycket mera än det jag här listat tas upp då.
I programmet för MR-dagarna skriver man bland annat: Att garantera mänskliga rättigheter för alla är det yttersta syftet för en demokrati värd namnet. Men hur ser det ut i verkligheten? Stannar det vid fina ord i lagar och internationella konventioner? Vem säkerställer att rättigheterna tillgodoses i praktiken? Mänskliga Rättighetsdagarna 2010 i Örebro tar upp utmaningar och goda exempel på arbetet med mänskliga rättigheter genom ett engagerande och kunskapsrikt program med seminarier, workshops, teater, musik, utställningar med mera. Från grundläggande introduktion i mänskliga rättigheter till forskarseminarier. Här får du engagemanget och verktygen för att åstadkomma förändring.
MR-dagarna brukar vara mycket välbesökta eftersom kunniga och insatta personer då leder seminarier om mändger av frågor som hör samman med och aktualiserar mänskliga rättigheter. En chans att lära mera, att samtala och att flytta fram positionerna.
23 maj 2010
Hur en biskop väljs
Någon undrade hur Svenska kyrkan utser sina biskopar och funderade över vilka som har rösträtt. Som vanligt när det gäller Svenska kyrkan finns det en radda paragrafer i Kyrkoordningen som slår fast hur det ska gå till.
Man måste leta i det 8 kapitlet om Biskopen och börja med paragraf 7. Som tur är finns Kyrkoordningen tillgänglig på nätet så att alla intresserade själva kan läsa och bilda sig en uppfattning om det mesta i Svenska kyrkan.
En biskop utses genom val i stiftet, men däremot ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Valet ska föregås av ett provval för nominering av kandidater. Och stiftstyrelsen är valansvarig. De som nominerats och som får mer än 5% av rösterna i nomineringsvalet (helst minst fem kandidater) ska därefter behörighetsförklaras.
Rösträtt har: stiftsstyrelse och domkapitel, präster och diakoner anställda i stiftet (på minst 6 månader eller tills vidare) i församlingarna och särskilt utsedda elektorer. Elektorerna väljs inom varje pastorat och skall vara lika många som det finns anställda präster och diakoner och tjänstgörande pastoratsadjunkter. För elektorerna väljas ersättare. Detta är grundmodellen. Sedan finns det t ex en regel för enförsamlingspastorat som innebär att elektorerna utses av kyrkofullmäktige och en regel för flerförsamlingspastorat, och då utses elektorerna av samfällda kyrkofullmäktige. Den som redan har rösträtt i biskopsvalet ( t ex stiftsstyrelseledamot eller präst) får inte rösta när elektorerna utses.
Vilka blir då elektorer och ersättare? Jo, den som är behörig att utses till ledamot i
kyrkofullmäktige i en församling inom pastoratet.
När valet sedan äger rum väljs den som får över hälften av rösterna, och för att det skall bli så kan en andra valomgång behövas mellan de två kandidater som fått flest röster. Man röstar kontraktsvis, både präster och elektorer. Däremot samlas stiftsstyrelse och domkapitel för sig och röstar.
Man måste leta i det 8 kapitlet om Biskopen och börja med paragraf 7. Som tur är finns Kyrkoordningen tillgänglig på nätet så att alla intresserade själva kan läsa och bilda sig en uppfattning om det mesta i Svenska kyrkan.
En biskop utses genom val i stiftet, men däremot ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Valet ska föregås av ett provval för nominering av kandidater. Och stiftstyrelsen är valansvarig. De som nominerats och som får mer än 5% av rösterna i nomineringsvalet (helst minst fem kandidater) ska därefter behörighetsförklaras.
Rösträtt har: stiftsstyrelse och domkapitel, präster och diakoner anställda i stiftet (på minst 6 månader eller tills vidare) i församlingarna och särskilt utsedda elektorer. Elektorerna väljs inom varje pastorat och skall vara lika många som det finns anställda präster och diakoner och tjänstgörande pastoratsadjunkter. För elektorerna väljas ersättare. Detta är grundmodellen. Sedan finns det t ex en regel för enförsamlingspastorat som innebär att elektorerna utses av kyrkofullmäktige och en regel för flerförsamlingspastorat, och då utses elektorerna av samfällda kyrkofullmäktige. Den som redan har rösträtt i biskopsvalet ( t ex stiftsstyrelseledamot eller präst) får inte rösta när elektorerna utses.
Vilka blir då elektorer och ersättare? Jo, den som är behörig att utses till ledamot i
kyrkofullmäktige i en församling inom pastoratet.
När valet sedan äger rum väljs den som får över hälften av rösterna, och för att det skall bli så kan en andra valomgång behövas mellan de två kandidater som fått flest röster. Man röstar kontraktsvis, både präster och elektorer. Däremot samlas stiftsstyrelse och domkapitel för sig och röstar.
21 maj 2010
Biskopskandidater hoppar av
Biskopsval i Svenska kyrkan är en vansklig affär. Det synliggörs i det senaste nomineringsvalet i Linköpings stift. Två av de kandidater som fick över 5% av rösterna har nu avbörjt att stå till förfogande, skriver tidningen Dagen. Även Posks valblogg kommenterar. Bland annat har domprost Johan Dalman som fick näst flest röster meddelat att han inte står till förfogande. Och jag tror mig veta att han gjorde det redan innan valet. Men Kyrkans Tidning ger en delvis annan och tvetydig bild.
Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.
Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...
Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.
Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.
Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...
Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.
20 maj 2010
Kortspel om kyrkans framtid
Svenska kyrkan brottas med sin framtida organisation! Eller, nej någon brottning verkar det inte vara. Snarare är det som ett kortspel där varje deltagare spelat ut kort de tror ska ge effekt.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...
Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?
Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.
Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö
Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...
I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.
Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.
Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?
Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.
Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?
Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!
Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...
Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?
Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.
Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö
Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...
I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.
Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.
Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?
Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.
Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?
Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!
Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.
17 maj 2010
I själva verket
Sixten, the cat, har en egendomlig självbild. Så här tror han att han låter: O sole mjau (Spotify). Men i själva verket är det detta (Spotify) som hörs.
Utdrag ur en ny predikan på ordrik:
Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…
Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?
Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner
När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg
Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?
Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?
Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp
Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…
Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?
Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner
När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg
Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?
Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?
Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp
16 maj 2010
Skrämmande bön
Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).
Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...
Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...
15 maj 2010
Balkongspaning
Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.
Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.
Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.
När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.
Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.
Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?
Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.
Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).
Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.
Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.
När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.
Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.
Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?
Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.
Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).
13 maj 2010
Dagens nyhet: kyrkan håller öppet hus
En dag utan nyheter. Ingen tidning till morgonkaffet. Inga diskussioner om spekulationerna på börsen. Inga partipolitiska utspel. No news is good news, sa man visst förr. Men menade nog att inga underrättelser är bra. Hälsan tiger liksom still. Men denna morgon är inga nyheter bad news. Det är som om världen stannat. Och det borde verkligen upplevas som allvarligt och bekymmersamt. Om inte annat blir det ju svårt att denna dag sko sig på marknadens oro och grekernas olycka.
Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.
Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.
Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.
Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!
Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!
Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.
Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.
Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.
Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!
Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!
12 maj 2010
Florence och Mary
Fler vilja-men-inte-kunna sångare har jag fått tips om av vänner och bekanta. En av de historiskt sett mest kända är väl Florence Foster Jenkins. Henns oförmåga att nå upp till de toner hon önskar har blivit särskilt uppskattad. Om henne finns ett och annat att läsa på nätet.
Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?
En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.
Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?
En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.
Mrs Miller och Wing
Häftiga musikupplevelser har vi alla. Obeskrivliga sånginsatser vill jag gärna sprida. Från förr sådant vi då gladdes åt: Mrs Miller! Spotify är möjligheten att på nytt få rysningar längs ryggraden! Oj, aj.
Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...
Så njut!
Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...
Så njut!
11 maj 2010
Överläggningar
Hemma igen efter en utflykt till Strängnäs. Där deltog jag i typ överläggningar. Liksom. Samtal alltså. Smalltalk. Bra va! Och kort.
Varför så långt?
Fick förmånen att lyssna till kyrkoherden i Örebro Nikoali som talade om Teologi som intellektuell utmaning. Det gjorde han lärt och vittert. Vid samma tillfälle sa en gammal god vän till mig att han alltid läser bloggen stillsam. Men, sa han, du skriver så långt, för långt. Man orkar inte läsa allt. Varför gör du så?
Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.
Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.
Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?
Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...
Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.
Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.
Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?
Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...
10 maj 2010
Vilket lyft - körmusik av yppersta klass
En fantastisk möjlighet att höra superb körmusik försatt alltför många i går kväll. De uteblev från en konsert, "Gud har farit upp under jubel", som skulle ha gjort dem lyckliga och upprymda. Vi som var där njöt över hövan! En högtidsstund blev det i Olaus Petri kyrka på kvällen den 9 maj. Nu väntar vi bara på Nerikes Allehandas recension, för de var väl där? Eller uteblev de som vanligt eftersom man inte denna afton ägnade sig åt schlager, pop eller rock??
De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.
Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.
Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.
Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.
Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.
Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.
Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.
Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!
De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.
Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.
Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.
Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.
Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.
Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.
Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.
Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!
08 maj 2010
Håva in - ge bort!
Humanisternas intresse för kollekthåvar borde kanske uppmuntras istället för att häcklas? Det finns mycket att begrunda gällande kollekter och dess ändamål. I Svenska Akademins Ordbok (SAOB) finner man att ordet kollekt använt med följande betydelse: insamling inom en menighet (förr äv. en korporation) av pänningmedel för ngt visst ändamål; äv. konkret, om de insamlade medlen; i regel om i samband med gudstjänst företagen dylik insamling (för mission, diakoni, kyrkobygge m. m.) resp. de därvid influtna medlen.Bilden på "håven" av trä är lånad från Anderslövs församlings hemsida och det rikhaltiga Bildgalleriet från Önnarps kyrka. Många fler gamla kollekthåvar kan man hitta om letar på nätet. T ex här, här och här.
Att tanken på kollekt går tillbaka till den första kristna tiden som en solidaritetshandling är värt att notera. Alla kanske inte har Jerusaleminsamlingen i färskt minne? Mot slutet av Paules brev till församlingen i Rom (Romarbrevet 15:25-27) finns en insamling omnämnd. Paulus skriver: Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem... Det fanns kristna i Jerusalem som fick det mycket svårt. Deras försöjning hotades eftersom de på olika sätt mötte repressalier. Om insamlingen kan man också läsa i 2 Kor 8.
Givandet var befäst långt före kristendomen. I Gamla testamentet finns föreskrifter om att offra, om givandet av tiondet. Den intresserade kan själv slå upp och läsa t ex 1 Mos. 14:20 och 5 Mos. 14:22. Givandet blve till välsignelse för den som gav och för andra som så småningom fick del av gåvorna, t ex invandrarna, de faderlösa och änkorna. Viljan och bruket att dela med sig har sedan dess följt judendomen, kristendomen och in i Islam med givandet av Zakat, dvs allmosor.
Ett annat sätt för de kristna att dela med sig blev diakonin. Ett bistånd till de utsatta och fattiga, ett utflöde från mässan som en ström av det goda Gud hade att ge. Diakonin behöver pengar för sin verksamhet och genom århundraden har kollekter och diakoni kommit att ömsesidigt betinga varandra.
Kyrkolagen från den 2 september 1686 föreskrev om kollekter följande:
...Kyrkoherden bör påminna församlingens ledamöter, att de.....efter råd och ämne av en fri och god vilja giva årligen något till sin nödtorftiga jämnkristens underhåll, däremd att visa sin tacksamhet emot Gud för all den välsignelse och alla de nådevälgärningar, som de i det året och i all sin livstid undfått hava..... (Cit från Kyrkolagfarenhet, Å Hassler, Norstedts).
Istället för att förakta kollekthåvarna borde allt fler se till att vara med i gudstjänsten och uppdraget att fylla dem! Inom Svenska kyrkan är kollekterna ordentligt reglerade och kringgärdade av kontrollsystem för att inget av det som salmas in ska gå förlorat. Kollekterna blir sedan omvandlade till Guds under i världen där människor blir sedda, får stöd och hjälp!
06 maj 2010
Korkade formuleringar på Humanistbloggen
Humanistbloggen tröttnar aldrig. Nu har skribenten där orkat bli upprörd över att man bildat ett interreligiöst råd på nationell basis. Detta råd skall enligt planerna arbeta som en mötesplats.
Pressmeddelandet från Svenska kyrkan innehåller bl a följande:
Det nybildade rådet har till syfte att främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet.
– Vi har skapat en nationell mötesplats för religiösa ledare i Sverige, inte en ny organisation, betonar ärkebiskop Anders Wejryd. Vi vill stärka friheten till religiös tro och utövning, både individuellt och i gemenskap, men också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.
Sveriges interreligiösa råd ska samlas minst två gånger per år, och kan till sitt stöd tillsätta en arbetsgrupp om behovet uppstår. Beslut i rådet kan bara fattas om alla är överens, och inte på andras vägnar. Eftersom rådet inte kommer att ha någon egen ekonomi, ska alla deltagare bära sina egna kostnader.
Rådet kommer att bestå av totalt 15 personer: fem kristna, tre muslimer, två judar, två buddhister (utses av respektive paraplyorganisation) samt en representant vardera från bahai, sikher och hinduer.
Och hur tas denna nyhet emot av Humanistbloggen? Jo på följande upplysta och fördomsfria (obs ironi!) sätt:
Enda medlemskravet verkar vara att man tror på något övernaturligt? Eller vad annars har Hinduer och och Muslimer gemensamt? Eller Buddhister och Kristna? Spelar det ingen roll exakt vad man tror på längre? En Gud, många gudar, själavandring, himmel och helvete - ni har ju alla bekrigat och mördat varandra i årtusenden över de här frågorna ("religionens roll för att skapa fred och samförstånd" klingar oerhört falskt). Är de här frågorna nu plötsligen helt oviktiga? Kan ni inte bara lägga ner i så fall och bespara oss skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar?
...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?
...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?
En trött stillsam suck uppsändes efter denna korkade harang: skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar. Humanisterna vet säkert, men vill inte gärna tillstå det, har tjänat många goda syften! Kollekthåvarna har särskilt nyttjats för att göra oändligt mycket gott för människors frihet, överlevnad och självbestämmande. De insatser i mänsklighetens tjänst som vandrat från kollekthåv till Lutherhjälpen, nuvarande Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen, kan humanisterna bara drömma om att möta på likvärdigt sätt (matcha). Så det som återstår är att spy galla, kasta dynga och misstänkliggöra. Och man gör det med besked. Visst är det ett märkligt samtalsklimat Humanisterna föredrar!
Mångfald och uniformitet
Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.
Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?
Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?
Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?
Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?
04 maj 2010
Valrörelsen är något man ser, men sällan möter
Valrörelsen utspelar sig än så länge mest i medias värld. Där görs utspel och där debatteras det. Den som vill nå väljarna väljer kanaler som når många - och därför står direktkontakten tillbaka. Inga skrifter i brevlådan där man själv får bilda sig en uppfattning om vad partierna vill och hur de tänker. Inga hembesök eller SMS förrän i september. Och snart påbörjar partierna väl de där glesa gatumötena där valarbetarna och politikerna trummar ut åsikter som de förbipasserande knappt orkar stanna till inför.
Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.
Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.
Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...
Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.
Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.
Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...
02 maj 2010
Vår och vinter
Att se påskliljorna på marken bredvid Boo slott och kyrka blev målet för 1 majutflykten. Slottet renoveras men är rödaktigt rosa bakom ställningarna. Och att besöka påskliljecaféet i lärdomens tempel. Skolan som den Hamiltonska släkten drev fram i sin bildningstörst. Små frösådda och lökdelade, självspridda påskliljor. Överallt ängar av vitsippor. Vägreanr vitprickiga av blommor. Vem lärde oss att det är vackert? Visste vi det av oss själva efter vinterns allt solkigare drivor?
Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!
Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!
Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!
Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!
01 maj 2010
Väckarklockan drar igång klockan 4
Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!
Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.
Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.
De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.
Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!
När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.
Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.
Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.
Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.
De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.
Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!
När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.
Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.
Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?
Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.
28 april 2010
Ide att annonsera
På börssidorna i Svenska Dagbladet annonserar idag Bromma församling.De måste ha fått en idé och gjorde något av den. I annonsen, mitt i kursinformation om upp och nedgång, finns en bild på Bromma kyrka och texten lyder:
En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.
Välkommen att investera i dig själv!
Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma
Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.
Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!
Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!
Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.
Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.
En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.
Välkommen att investera i dig själv!
Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma
Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.
Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!
Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!
Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.
Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.
24 april 2010
Katten och bladet
Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!
Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.
Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.
20 april 2010
Partipolitikens lerfötter
Utdrag ur en artikel, På partipolitikens lerfötter, publicerad i senaste numret av tidskriften NOD:
I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.
En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.
När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.
Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.
De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.
Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.
I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.
I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.
Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna
Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.
I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.
En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.
När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.
Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.
De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.
Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.
I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.
I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.
Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna
Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.
Synden - inte celibatet
Lyckades till sist få ro att läsa tidningen Fokus (9-15/4). I det numret har Ulrika Knutson skrivit en Vinjettartikel om de omdiskuterade händelserna i den katolska kyrkan under rubriken: Celibatet knappast problemet.
Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.
Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.
18 april 2010
Tillförsikt inför döden
Har hållit i ett enkelt seminarium om tillförsikt inför döden under församlingens Uppbyggelsehelg. Finner att många texter i Bibelns Nya testamente (NT) lyfter fram frågor om döden och livet därefter. I början av i Johannesevangeliet finns några tankar i samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Där dras en parallell till folkets tillvaro i öknen efter fångenskapen i Egypten.
Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)
Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.
Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...
Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.
Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)
Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.
Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...
Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.
15 april 2010
Känn ingen oro - Anden Tröstaren
Till helgen blir det Uppbyggelsehelg i Örebro Olaus Petri församling!
Information kan hämtas från hemsidan för Svenska kyrkan i Örebro.
Att få tillfälle att fördjupa sig i tron är viktigt
och i Olaus Petri församling finns många vägar
till fördjupning i tron. Återkommande varje år
är Uppbyggelsehelgen. Under en helg varvas
gudstjänst och bön med föredrag och samtal.
Det kan vara bra att åka bort och låta bruset
stilla men alla har inte möjligheten att åka bort
och med vår uppbyggelsehelg vill vi betona att
ett kristet liv framför allt levs i församlingen
och mitt i vår vardag.
Årets tema kommer att vara den heliga Anden
som vår tröstare, både i det egna livet men
också i det gemensamma livet i kyrkan. Den
heliga Anden skapar och bygger upp mitt liv
och kyrkans. Vi kommer att få höra föredrag
över helgens tema. Det kommer också att ges
tillfälle för reflektion i mindre seminariegrupper.
Allt detta vävs samman med bönen och gudstjänsten
och avslutas med söndagens högmässa
Lördag 17/4
12.30 Mässa i Olaus Petri kyrka
13.30 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Henrik Glamsjö, Komminister i Olaus Petri
14.30 Samtalsgrupper
15.00 Seminarier
Helena Sachs - Praktisk workshop
Lars B Stenström - Känn ingen oro,
om tillförsikt inför döden
Lena-Marie Keber - Tro verksam i tillit
16.00 Grupperna upprepas
Förfriskningar/kaffe
17.15 Vesper i Olaus Petri kyrka
18.15 Enkel kvällsmat
i församlingshemmet
(kräver anmälan)
19.00 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Noomi Tönnäng, Pastor i Betania
20.30 Lovsångs- och förbönsgudstjänst.
Lovsångsklang som omger
möjligheten att gå till olika böneplatser
i rummet. Några stationer
erbjuder personlig förbön, med
handpåläggning och smörjelse.
Söndag 18/4
10.00 Högmässa i Olaus Petri kyrka
predikant och celebrant
Jonas Jonson, Biskop emeritus
Kyrkkaffe
12.00 Avslutande samtal:
Trons tillit i orons tid
Om hur vi arbetar vidare med frågor
om uppbyggelse och andlig mognad.
Information kan hämtas från hemsidan för Svenska kyrkan i Örebro.
Att få tillfälle att fördjupa sig i tron är viktigt
och i Olaus Petri församling finns många vägar
till fördjupning i tron. Återkommande varje år
är Uppbyggelsehelgen. Under en helg varvas
gudstjänst och bön med föredrag och samtal.
Det kan vara bra att åka bort och låta bruset
stilla men alla har inte möjligheten att åka bort
och med vår uppbyggelsehelg vill vi betona att
ett kristet liv framför allt levs i församlingen
och mitt i vår vardag.
Årets tema kommer att vara den heliga Anden
som vår tröstare, både i det egna livet men
också i det gemensamma livet i kyrkan. Den
heliga Anden skapar och bygger upp mitt liv
och kyrkans. Vi kommer att få höra föredrag
över helgens tema. Det kommer också att ges
tillfälle för reflektion i mindre seminariegrupper.
Allt detta vävs samman med bönen och gudstjänsten
och avslutas med söndagens högmässa
Lördag 17/4
12.30 Mässa i Olaus Petri kyrka
13.30 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Henrik Glamsjö, Komminister i Olaus Petri
14.30 Samtalsgrupper
15.00 Seminarier
Helena Sachs - Praktisk workshop
Lars B Stenström - Känn ingen oro,
om tillförsikt inför döden
Lena-Marie Keber - Tro verksam i tillit
16.00 Grupperna upprepas
Förfriskningar/kaffe
17.15 Vesper i Olaus Petri kyrka
18.15 Enkel kvällsmat
i församlingshemmet
(kräver anmälan)
19.00 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Noomi Tönnäng, Pastor i Betania
20.30 Lovsångs- och förbönsgudstjänst.
Lovsångsklang som omger
möjligheten att gå till olika böneplatser
i rummet. Några stationer
erbjuder personlig förbön, med
handpåläggning och smörjelse.
Söndag 18/4
10.00 Högmässa i Olaus Petri kyrka
predikant och celebrant
Jonas Jonson, Biskop emeritus
Kyrkkaffe
12.00 Avslutande samtal:
Trons tillit i orons tid
Om hur vi arbetar vidare med frågor
om uppbyggelse och andlig mognad.
Den svåra fördragsamheten
Fördragsamhet är svårt. Särskilt med det som vi inte förstår eller som vi inte vill godta. Olika meningar tillhör det vi ofta säger oss gilla, men har ack så svårt att leva med. De som tänker på något annat sätt ska övertygas om att de har fel, att de borde tänka annorlunda. Helst ska de tänka som VI gör. Då blir det bäst och lugnast.
Men om detta att vi ser och tänker olika faktiskt är den tillgång som driver utveckling och gör oss levande och vakna? Att olika mening är en tillgång och inte ett hot? Så tänker jag. Bara nu alla andra fattar att även på denna punkt visar det sig att min mening är den mest förnuftiga och bästa.
Men om detta att vi ser och tänker olika faktiskt är den tillgång som driver utveckling och gör oss levande och vakna? Att olika mening är en tillgång och inte ett hot? Så tänker jag. Bara nu alla andra fattar att även på denna punkt visar det sig att min mening är den mest förnuftiga och bästa.
11 april 2010
Kajor i skorstenen
Solsken och vår. Ett typiskt vårtecken är att kajorna börjar välja skorstenar för sina bon. De diskuterar hela tiden med varandra. Var är det lagom varmt? Var ligger kvistarna rätt? Får vi vara i fred? Sotarmästarna myser (eller svär - beroende på hur roligt de tycker skrymmande fågelbon är) och de får snart bråda dagar att röja pipor och kanaler.
Ute i backarna står blåsippor...
Ute i backarna står blåsippor...
Övergrepp mot barn
Kyrkoordnaren Per Westberg diskuterar tystnadsplikten i förhållande till pedofilhärvorna i den Katolska kyrkan. Han skriver: Mot bakgrund av de omfattande pedofilanklagelserna inom Romerskt-katolska kyrkan ifrågasätter nu det danska Socialistisk folkeparti, tystnadsplikten. Man kräver att det görs ett undantag i den absoluta tystnadsplikten och att prästerna ska omfattas av anmälningsplikten. Till exempel när det gäller sexövergrepp mot barn.
Här skjuter Socialistisk folkeparti över målet. Tystnadsplikten medverkar inte till att pedofiler skyddas. Snarare ger möjligheten till bikt eller själavård offren möjlighet att anmäla övergreppen.
Vad som försvårat och förvärrat problemen är snarare kyrkans syn på jurisdiktion och världslig makt. Den egna organisationens tillsyn och sanktionssystem har inte bara gått före, utan på många håll helt satt staters lagstiftning och rättskipning ur spel. Lägg därtill omsorgen om kyrkan och dess rykte snarare än brottsoffren och man har en plausibel förklaring. Icke försvarbart men något fattbart mitt i det obegripliga. Här måste Katolska kyrkan tänka om. Man kan inte skydda sina egna och låta dem slippa de straff alla andra brottslingar måste underkasta sig. Först då kan man lyckas att återupprätta sin skamfilade heder.
Sveriges katolske biskop Anders Arborelius har skrivit brev till de katolska församlingarna: Det är med stor smärta som vi tar del av informationer från olika håll om de präster, som på det grövsta har försyndat sig mot oskyldiga barn och unga och därigenom också mot Gud själv. Denna vecka fick vi också höra att en biskop i ett grannland gjort sig skyldig till detta.
Här skjuter Socialistisk folkeparti över målet. Tystnadsplikten medverkar inte till att pedofiler skyddas. Snarare ger möjligheten till bikt eller själavård offren möjlighet att anmäla övergreppen.
Vad som försvårat och förvärrat problemen är snarare kyrkans syn på jurisdiktion och världslig makt. Den egna organisationens tillsyn och sanktionssystem har inte bara gått före, utan på många håll helt satt staters lagstiftning och rättskipning ur spel. Lägg därtill omsorgen om kyrkan och dess rykte snarare än brottsoffren och man har en plausibel förklaring. Icke försvarbart men något fattbart mitt i det obegripliga. Här måste Katolska kyrkan tänka om. Man kan inte skydda sina egna och låta dem slippa de straff alla andra brottslingar måste underkasta sig. Först då kan man lyckas att återupprätta sin skamfilade heder.
Sveriges katolske biskop Anders Arborelius har skrivit brev till de katolska församlingarna: Det är med stor smärta som vi tar del av informationer från olika håll om de präster, som på det grövsta har försyndat sig mot oskyldiga barn och unga och därigenom också mot Gud själv. Denna vecka fick vi också höra att en biskop i ett grannland gjort sig skyldig till detta.
Vi känner förtvivlan och avsky inför detta och framför allt ett oändligt medlidande med de barn och unga som utsatts för sådana brott. Den helige fadern lider av allt detta, som jag själv kunde konstatera när jag fick träffa honom den 25 mars. Han betonar att Kyrkan måste konfronteras med ”intensiv genomlysning och rättmätig kritik för dessa tragiska illgärningar”. Vi är alla kallade till mer bön och botgöring. Vi har alla ett ansvar för att helighet och renhet, barmhärtighet och empati sprider sig bland alla Kyrkans medlemmar.
Svensk skola och barnomsorg har gång efter annan också upptäckt övergrepp inom sin verksamhet. Och det har skett i de flesta sammanhang där barn och ungdomar samlas. Även i familjerna inträffar övergreppen. Det kan ha handlat om barnpornografi, sexuella handlingar eller våld. Därför leder det fel om man tror att övergrepp mot barn uteslutande har med kyrka och religion att göra. Problemen är för allvarliga och omfattande för sådana tolkningar.10 april 2010
Tvärbromsa, där står en skylt
Ett av fritidsnöjena är att besöka loppmarknader. Jakten gäller gamla vykort, Skansenglas (Ture Berglund), grafik med gotländska motiv och annat nyttigt man kan hitta. Oftast är besöken till föga glädje. Kvarlämnat på hyllor står det sämsta importerade pressglaset tillverkat för en kvart sedan. Där finns spruckna koppar, naggade vaser, gistna träfigurer industriellt tillverkade. Begagnade kläder och snedgångna skor tillåts ofta också ta stor plats. Pjäxor som sedan länge är utgångna, går också bra!
Uppköparna har redan gjort sina razzior och burit bort allt av värde. Kvar finns sådant som ratats av många. Enstaka människor har andrahandsbutiken som sitt förstahandsval. Brist på pengar och andra tillgångar tvingar till dammsugning av dessa butiker. Det är ledsamt att veta.
Trots bristen på fynd för samlare, fortsätter jakten. Som ett spelberoende hoppas jag på vinst nästa gång. Eller nästa.
Igår fann jag ju 13 vykort för 20 kronor som jag råkade behöva i min samling av gamla goda gotländska vykort. Inget superfynd precis, men ett lagom prisvärt köp av vykort som annars inte finns att tillgå. Att jag inte är fri från mitt beroende syns på mitt beteende. Första bästa skylt får mig att tvärbromsa. Se där! En Jätteloppis, Second hand, Prylbod, Gamla ting, Antikbod...
Uppköparna har redan gjort sina razzior och burit bort allt av värde. Kvar finns sådant som ratats av många. Enstaka människor har andrahandsbutiken som sitt förstahandsval. Brist på pengar och andra tillgångar tvingar till dammsugning av dessa butiker. Det är ledsamt att veta.
Trots bristen på fynd för samlare, fortsätter jakten. Som ett spelberoende hoppas jag på vinst nästa gång. Eller nästa.
Igår fann jag ju 13 vykort för 20 kronor som jag råkade behöva i min samling av gamla goda gotländska vykort. Inget superfynd precis, men ett lagom prisvärt köp av vykort som annars inte finns att tillgå. Att jag inte är fri från mitt beroende syns på mitt beteende. Första bästa skylt får mig att tvärbromsa. Se där! En Jätteloppis, Second hand, Prylbod, Gamla ting, Antikbod...
09 april 2010
Katolsk teologisk högskola
Newmaninstititet har blivit godkänt som högskola. Det är bara att gratulera Stockholms katolska stift till denna nya tillgång som säkerligen kommer att vitalisera teologisk utbildning i landet och därtill på sikt inspirera till ett mer spänstigt teologiskt samtal. Det är inte så länge sedan myndigheterna mullrade om stora brister...
På Signumbloggen kan man läsa följande: Idag kom det efterlängtade beskedet. Regeringen har idag, torsdagen den 8 april, beslutat att ge Newmaninstitutet i Uppsala rätt att utfärda kandidatexamen i teologi. Regeringen följer därmed Högskoleverkets rekommendation från den 25 augusti. Beslutet gäller med omedelbar verkan. Sverige har därmed idag fått sin första högskola med katolsk huvudman sedan 1500-talet.
På Signumbloggen kan man läsa följande: Idag kom det efterlängtade beskedet. Regeringen har idag, torsdagen den 8 april, beslutat att ge Newmaninstitutet i Uppsala rätt att utfärda kandidatexamen i teologi. Regeringen följer därmed Högskoleverkets rekommendation från den 25 augusti. Beslutet gäller med omedelbar verkan. Sverige har därmed idag fått sin första högskola med katolsk huvudman sedan 1500-talet.
Den av regeringen nu godkända utbildningsgången omfattar 180 högskolepoäng, vilket motsvarar tre års heltidsstudier. Studierna ger en grundutbildning i teologi, kompletterad med betydande inslag av filosofi och kulturstudier. En viktig konsekvens av beslutet, vid sidan om att själva utbildningen berättigar till högskolepoäng, är att Newmaninstitutets studenter nu kan få studielån från CSN, precis som andra studenter här i landet.
08 april 2010
Vår för medmänniskor
Solsken och värme bådar gott. Årstiderna vänder än en gång blad och våren, en ny, är inne. Små glas lyser på bord i kök av krokus och snödroppar. Nu stundar jakt på blåsippa, tussilago och annat rart.
Svanarna har rastat vid Tysslingen och tranorna vid sina favoritställen. Undrar var medmänniskorna vilar ut, tar rast?
Svanarna har rastat vid Tysslingen och tranorna vid sina favoritställen. Undrar var medmänniskorna vilar ut, tar rast?
07 april 2010
En tro partierna inte delar
I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.
Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?
Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...
Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.
Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?
Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.
Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.
När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.
Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.
Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!
Påskpredikan
Utdrag ur en påskdagspredikan på ordrik.
Ur sorg och förtvivlan, med tårefyllda ögon kommer kvinnorna till graven. Någon de älskade är död. Men stenen är bortrullad, den som förseglade graven. Jesus finns inte längre där. Men de bjuds på änglabesök: två män i skinande kläder. Änglarna frågar: Varför söker ni den levande här bland de döda? En provocerande fråga idag när Jesus verkligen är död för många.
De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd. (Ps 156:1)
Den vetgirige Petrus är tvivlarnas vän, han nöjer sig inte med vad andra säger. Han ska se själv och springer till graven. Den nyfikenheten önskar jag alla människor. Att vilja och våga bege sig till graven – vem har inte hört kyrkan beskrivas som tom och innehållslös? Men här ska man möta uppståndelsens faktum och levande tro!
Petrus får inga enkla svar. Men han blir full av undran, ja rent av förundran! En kroppens frånvaro vittnar om en ny slags Jesu närvaro. Osynlig för oss, levande i människors hjärtan, kommer han till oss. I medmänniskors behov, i välgärningar, i under. Och i gemenskapens mitt är han. I brödet och vinet!
Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.
Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd. (Ps 156:2-3)
Ur sorg och förtvivlan, med tårefyllda ögon kommer kvinnorna till graven. Någon de älskade är död. Men stenen är bortrullad, den som förseglade graven. Jesus finns inte längre där. Men de bjuds på änglabesök: två män i skinande kläder. Änglarna frågar: Varför söker ni den levande här bland de döda? En provocerande fråga idag när Jesus verkligen är död för många.
De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd. (Ps 156:1)
Den vetgirige Petrus är tvivlarnas vän, han nöjer sig inte med vad andra säger. Han ska se själv och springer till graven. Den nyfikenheten önskar jag alla människor. Att vilja och våga bege sig till graven – vem har inte hört kyrkan beskrivas som tom och innehållslös? Men här ska man möta uppståndelsens faktum och levande tro!
Petrus får inga enkla svar. Men han blir full av undran, ja rent av förundran! En kroppens frånvaro vittnar om en ny slags Jesu närvaro. Osynlig för oss, levande i människors hjärtan, kommer han till oss. I medmänniskors behov, i välgärningar, i under. Och i gemenskapens mitt är han. I brödet och vinet!
Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.
Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd. (Ps 156:2-3)
05 april 2010
Lärjungarnas påsk, var den glad?
Någon bergspredikobild är detta inte. Påskhälsningen måste betyda att den uppståndne Jesus visar sig för sina lärjungar och för kvinnorna som varit vid graven. Motivet syftar antingen på Joh 21:15-23 där Petrus får herdeuppdraget eller Matt 28:16-20 där Missionsbefallningen ges.
Här finns många fler samlade än den lilla lärjungakresten runt Jesus. Minerna är allvarliga och en välsignande gest över de bekymrade understryker att här händer något avgörande. Glädjen över uppståndelsen verkar ännu inte ha rått bot på oro och rädsla för vad som nu skall ske och hända. Det rosa molnet är nog en antydan om att morgonen gryr. Framtiden är på väg.
Kläder och stavar har fått glänsade silverfärg. Jesus är placerad i mitten och han höjer sig över alla trots att han sitter. hans väldighet markeras av kullar och berg i bakgrunden. Folk ibkagrunden, stående på bägge sidor om honom, bildar var sitt nedåtgående streck som pekar in emot Jesus.
Betraktar man minspel och uppsyner noga så syns inte att det handlar om en Glad Påsk! Lärjungarna fick väl en chock när Jesus faktiskt uppstod. Trots hans antydningar och påståenden om motsatsen.
03 april 2010
Johannespassionen i Olaus Petri
Johannespassionen av Johann Sebastian Bach uppfördes på långfredagens kväll (2/4 2010) i Olaus Petri kyrka. Medverkade gjorde Drottningholms Barockensemble och ett antal strålande solister. Olof Lilja sjöng evangelisten och det med en inlevelse och precision som imponerade. Bo Rosenkulls Kristus och Patrik Sandins Pilatus gav dramat djup och nerv. Anna Wikblom var klockren sopransolist och Mia Fogel uttrycksfull altsolist. Församlingens urskickliga kyrkokör Olaus Petris Cantores sjöng med en klang och variation som storligen imponerade. Sådan körer är det ont om.
Utomordentlig dirigent var församlingens organist Mats Bertilsson som mjukt och med stor nyansrikedom ledde kör, orkester och solister till storverk! Nu väntar vi på att kvällens framförande ska recenseras i Nerikes Allehanda.
Är det vanligt att dessa stora uppsättningar fortfarande förekommer? Ja, det är i alla fall inte helt unikt. Året när passionestexterna hämtades från Johannesevangeliet sattes den upp på 10 platser i Stoxkholm. I Stockholm tror jag att man under Stilla veckan i år kunde finna minst 3 Mattesupassioner och därtill lika många eller fler uppsättningar av Johannespassionen. Att kyrkan håller fast vid att dessa verk ska uppföras i kyrkans rum är utmärkt. De profana miljöerna konserthusen erbjuder har visserligen konstruerats för att gynna musik, men ett kyrkans rum med sin efterklang gör också något med musik och lyssnare.
Särskilt viktigt är att passionsberättelsen, dvs Jesus lidandesvandring till döden på korset, förstärks och öppnas av sitt samspel med det sakrala rummet. Valvens höjd, det delvis övertäckta altarskåpet och ett gyllene triumfkrucifix ger relief åt verket. Den som har Spotify kan här lyssna till Johannespassionen.
Här ett exempel från en annan uppsättning från You Tube. Altarian Es ist vollbracht (Det är fullbordet) sjungs här av en gosse.
Efter framförandet i Olaus Petri blev det en mycket lång tystnad! Därefter ljungande applåder...
Utomordentlig dirigent var församlingens organist Mats Bertilsson som mjukt och med stor nyansrikedom ledde kör, orkester och solister till storverk! Nu väntar vi på att kvällens framförande ska recenseras i Nerikes Allehanda.
Är det vanligt att dessa stora uppsättningar fortfarande förekommer? Ja, det är i alla fall inte helt unikt. Året när passionestexterna hämtades från Johannesevangeliet sattes den upp på 10 platser i Stoxkholm. I Stockholm tror jag att man under Stilla veckan i år kunde finna minst 3 Mattesupassioner och därtill lika många eller fler uppsättningar av Johannespassionen. Att kyrkan håller fast vid att dessa verk ska uppföras i kyrkans rum är utmärkt. De profana miljöerna konserthusen erbjuder har visserligen konstruerats för att gynna musik, men ett kyrkans rum med sin efterklang gör också något med musik och lyssnare.
Särskilt viktigt är att passionsberättelsen, dvs Jesus lidandesvandring till döden på korset, förstärks och öppnas av sitt samspel med det sakrala rummet. Valvens höjd, det delvis övertäckta altarskåpet och ett gyllene triumfkrucifix ger relief åt verket. Den som har Spotify kan här lyssna till Johannespassionen.
Här ett exempel från en annan uppsättning från You Tube. Altarian Es ist vollbracht (Det är fullbordet) sjungs här av en gosse.
Efter framförandet i Olaus Petri blev det en mycket lång tystnad! Därefter ljungande applåder...
02 april 2010
Nattvardens instiftelse
Långfredag. Ett norskt vykort som hämtar sitt motiv från instiftelsen av nattvarden. I Svenska kyrkan firas denna dag inga nattvardsgudstjänster. Vid skärtorsdagsmässan dukades altaret av och står nu avklätt och naket. Långfredagen kännetecknas av Jesus korsfästelse och hans död. Därför saknas mycket av det som finns i andra gudstjänster, lovsång och orgelbrus. Det blir en sorgegudstjänst med tillbedjan inför korset.Vykortet har inramat Jesus med en portal. Och bladen, är det palmblad (?), böjer sig nästan skyddande över Jesus när han välsignar och bryter brödet. Brödsbrytelsen har kommit att bli en term för hela nattvardens måltid.
Bildkompositionen är egendomlig. Det ser ut som om Jesus står bakom en mur med marmorplattor. Och där finns en kalk, en torkduk och ett brödfat (paten). Klädedräkt och gloria, liksom det stereotypiskt långa utslagna håret och skägget, signalerar att bilden skall föreställa Jesus. Men det slår mig, profant nog, att det sätt på vilket Jesus framställs här kanske skulle få sentida betraktare mer att tänka på provsmakning i något varuhus. Några gudstjänstvana människor förknippar naturligtvis motivet med altaret och tillredelsen av gåvorna.
Textrutan hämtar sina ord från Johannesevangeliets 13 kapitel där Judas pekas ut som förrädare. När Judas gått sin väg ger Jesus lärjungarna ett nytt bud. Fortsättningen på texten lyder: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.
Vykort kan komma till användning vid andra tider på året än dem de ursprungligen var tänkta för. Här saknas ju ett hurtigt Glad Påsk! Kortet är poststämplat i Larvik i dec 1918 och sänt till Asker utanför Odensbacken. Hälsningen lyder: Julen 1918. en god og trevlig og et godt nytt aar onsker jag dig med stor velsignelse av gud. Skriv snart igjen saa skal du faa brev av mig, Hilsen Gully.
01 april 2010
Sorgen och glädjen
Skärtorsdag får bjuda på ett vykort med nattvarden. I bakgrunden det bord vid vilket Da Vinci placerade sällskapet. Man ser hur bordsbenen sticker fram under bordsduken, vilket är ett lån direkt från Da Vincis målning. Däremot är det brinnande fyrfatet i höjd med Jesu gloria ingen sådan referens. Det stör motivet och drar blicken bort från det centrala. Andra inslag är ornamentet på duken och amforan som troligen ska ge scenen orientaliska associationer.
I mitten Jesus som i sina utsträckta händer håller bröd och en kalk med vin. Vi minns instiftelseorden: I den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna...
Lärjungarnas placering är ovanlig, i en ring runt sin mästare och de flesta desssutom knäfallande. Flera av hans unga efterföljare har här fått vördnadsvärd ålder med långa skägg och gammelmansutseende. Lägg märke till kläderna av glansigt tyg och med gulddetaljer, som säkerligen ska locka till köp. Vykort med glitter och glans var populära då som nu.
Påskkort med religionsmotiv var något vanligare förr, men även då dominerade starkt alla kycklingar, ägg och blommor. Kort var ett naturligt sätt att kommunicera när inte alla hade tillgång till telefoni. Det förstår man av baksidans budskap där sorgen och glädjen vandrar tillsammans...
Detta kort är inte poststämplat, men är frankerat med ett 5-öres grönt frimärke, Gustaf V i medaljong. Smått gripande är hälsningen: Käraste XX ett tack för brefvet E W Glad Påsk tillönskas eder af vänner i Nässjö du skall få ett bref efter heljen, ett vill jag dock omtala att Mor har slutat sina dagar hon dog den 6 Februari hon vilar nu från all sin strid i denna verlden. Kära helsningar följer från oss alla...
31 mars 2010
Påskriset i högsta hugg
Signerade vykort är en egen gren av samlandet. Detta färgranna påskkort har en gång skapats av Sigrid Sundius-Dahlström. Vill man se ett urval av hennes kort kan man titta in hos Leopolds antikvariat.
Med påskriset i högsta hugg balanserar flickan på det enorma påskägget. Påskriset sägs ha sitt ursprung i att Kristus gisslas på långfredagen. För århundraden sedan gisslade man om morgonen för att bli delaktig i Kristi lidande. Sedan har sedan vadnrat och tagit sig olika uttryck, t ex som fastlagsris prytt med fjädrar eller färgade pappersblommor. (Albert Eskeröd: Årets fester)
Påskliljorna blommar och vårbyxorna med tröja antyder att värmen återvänder. Men ännu kan det bita av kyla som pälsmössan signalerar. Men påskhälsningen utdelas med en öppen famn som uttryckligen välkomnnar en Glad Påsk!
30 mars 2010
Kaniner är utmärkta skådespelare
30-sekunders långfilmer med kaniner i alla roller! Det kan knappast bli bättre för alla filmälskare. Besök Angry Alien och njut t ex av den komprimerade James Bond eller Spiderman. Titta på Die Hard, Hajen, Jurassic Park eller...
Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!
Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!
Påsken lyfter
I flygande fläng tar tuppen sina kycklingar på en resa mot påsken. Utrustad med videkvistar och tömmar tycker sig barnkusken ha kontroll. Obeservera att klädedräkten kompletteras med granna och blankputsade kängor.
Flygplanets kropp är äggformat, ja möjligen gjord av ett ägg? Flygplanets stjärt sladdar betänkligt med sin sköra last av nyckläckta kycklingar i korg. De två yngsta har ännu inte fått riktiga kläder, så de är verkligen minstingar.
Ett syskon står så tufft lutad mot ägget, iförd jacka och blå byxor (arbetarkläder, om ännu inte riktiga jeans).
Planet lyfter över en äng och en by. Där står den obligatoriska kyrkan som en tyst påminnelse om var påsken helst ska firas (eller hur).
Vykortet är poststämplat 13/4 1914. Snabbt marscherat för hönssläktet med tanke på att bröderna Wrights första motoriserade flygning ägde rum 17/12 1903. Här har man föregripit både luftfrakt och passagerarplan. Flygplanet har bara ett vingepar (monoplane), vilket är en modell man bara några år tidigare börjat använda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)