Låt kyrkan vara kyrka

Huvudledaren i Dagens Nyheter reser idag kravet att Svenska kyrkan ska släppas fri! Fri från vad då kan många undra. Från de politiska partierna, är DN:s svar. Riksdagspartiernas grepp om kyrkan gagnar ingen, hävdar tidningen.

Dagens Nyheter har förstått vikten av engagemang. Man skriver:
Politiker med anknytning till riksdagspartierna kontrollerar 80 procent av kyrkomötet. För att bli vald krävs ofta partilojalitet men inte nödvändigtvis ett intresse för kyrkan. Det är olyckligt. Kyrkan borde, likt andra trossamfund eller föreningar, styras av engagerade medlemmar som tror på organisationen.

Inte bara partilojalitet kräver partierna av dem som väljs. Förutsättningen för att bli vald till kyrkans högsta beslutande organ är och har länge varit partimedlemsskap, såvida man inte kommit med i några av de opolitiska alternativ som nu vuxit fram: Frimodig kyrka och Partipoltiskt obundna i Svenska kyrkan. Men med den stora dominans partierna haft har partitillhörighet kommit att bli ett extra valbarthetskriterium - på alla kyrkans nivåer. Tänk att den främsta meriten för att bli vald till den lokala församlingens styrelse i en kristen kyrka, till kyrkorådet, är partimedlemsskap. En i sanning märklig ordning...

För de präster som har velat vara med och forma kyrkans tro och liv har den enklaste vägen vartit via partierna - inte att de haft teologisk insikt eller fungerat som uppskattade andliga ledare. Ofattbart i en kyrka. Och orimligt! Jag kan skriva det eftersom jag under några år själv satt på partimandat (s) i kyrkomötet!

DN skriver vidare om engagemanget:
Om riksdagspartierna lämnade kyrkovalet skulle deras tomrum fyllas av partier och personer med klara teologiska åsikter. Redan i dag finns flera icke-politiska partier i kyrkomötet. Engagerade medlemmar med bakgrund från riksdagspartierna ska naturligtvis inte stängas ute från kyrkodemokratin men traditionell partipolitik har inget i kyrkan att göra.

Hur kyrkan väljer att organisera sig är upp till medlemmarna själva. Men om de vill minska byråkratin skulle säkerligen antalet förtroendevalda kunna minskas.

Välkommet och utmärkt är det att landets ledande liberala tidning så klart tar ställning! Nu får man hoppas att lokaltidningarna i landet visar samma klarsyn. Och att de vågar opponera sig mot de politiska partiernas maktbegär. Ett kontrollbehov som har gått långt utöver vad som är rimligt. Låt kyrkan vara kyrka! Och lämna partipolitiken utanför.

Utebliven svampplockning

Gårdagen, tvättens dag, blev knappast en succé. När jag väl lockat bort katten och frigjort min vita skjorta masade jag mig några trappor ner till tvättstugan. Men, naturligtvis var maskinerna upptagna. Insiktsfullt placerades tvättkorgen strategiskt så att ingen annan skulle komma på tanken att smita före. Detta eftersom vi saknar bokningssystem och även om vi inte är så många som tävlar om maskinerna så är det bäst att markera turordning.

Men när jag väl kommit ner en andra gång så skummar det vilt i EN av maskinerna. En ny tvättare har dykt upp på arenan. Det kullkastade hela planeringen. Den byggde på parvisa tvättar. Vad ska man med en maskin till? Flexibel och öppen för förändringar gjorde jag muntert om mitt minutiösa dagsprogram.

I det ingick en eftermiddagsfärd till skogen för att samla in trattkantareller och annat ätbart. Men - fem meter utanför infarten till vår gård tvärstannar bilen. När vi frågande stiger ur rinner en vätska misstänkt lik etanol fram under fordonet. Bärgningsbil tillkallas. Den skall komma på en halvtimme-timme, men tar 2 timmar på sig. Och väntandet känns ännu längre. Enda avbrottet är medlidsamma vänner, bekanta och förbipasserande som förundras över den märkvärdiga parkeringen mitt i gatan. De stannar och språkar förstående. Vi anstränger oss för att njuta av en strimma sol som silar genom kastanjeträdens grenverk. Det kunde ha varit värre. Vi kunde utöver detta missöde ha fått punkteringar och elfel.

Framåt aftonen när jag ser tillbaka över dagen tänker jag att det är tur att man har så gott humör! Och att man lätt och glatt ställer om sig utifrån omständigheterna. Samtidigt är det svårt att dölja en längtan tillbaka till jobbets mer förutsägbara dagsprogram.

Tvättdag

Ledig dag. Och jag tillhör för tillfället den manliga minoritet på 15 procent som ofta tvättar. Ity nu ska det tvättas, bara katten ville flytta på sig. Sixten, med sina smidiga sju kilo, har en egen vilja. Just nu äger han min finskjorta, hur han nu lyckades dra fram den ur tvättkorgen. Mysteriöst skicklig är han. Om några timmar har jag vunnit tillbaka den och kört den i vittvätten.

Två minuter avsätter jag för att skriva denna bloggpost. Eftersom jag är ledig blir det minsann inga långa tirader. En dag som denna kräver ett särskilt utmejslat, finjusterat och tidsmässigt pressat schema...

Vi står inför ett val, ett annat val.

Det man inte vill, det måste man. Det man vill det får man inte. Så klagade en liten pojke för många år sedan efter ett kalas hans familj hade deltagit i. Det hade mest varit att sitta still och hålla ordning på armar och ben. Hur kul är det när det spritter av spring i benen och man måste få hoppa och skutta? Minns jag rätt lydde en av förmaningarna som utdelades så här: Du har inget val! Här gör man på det här sättet.

Ibland har man inte så stora valmöjligheter. Man får försöka ta seden dit man kommer. Men motsatsen kan också gälla. Det finns så mycket att välja emellan att man blir alldeles val- eller handlingsförlamad. Vilken tvål ska jag köpa? Vilket bröd är bäst? Hur vet jag vilken tandkräm jag behöver? Vilket bredband håller vad det lovar? Tänk om jag väljer ett sämre alternativ? Elleverantörerna står på kö och jag vet inte ens hur man jämför dem med varandra…

Ändå beslutar vi oss. Vi väljer. Det kan bli Expressen eller Aftonbladet. Ibland avstår vi helt. Aldrig mer ska vi köpa några kvällstidningar, och vi ska inte...

Det finns val av ett helt annat slag. Personliga vägval som avgör vad jag tänker och tror, som ger mig normer och värderingar, sådant som ger livet mening och sammanhang, det jag bygger mitt liv på. Valet av livsåskådning är ett sådant.

Jag klev inte in i en butik för det valet. Jag gick inte runt bland hyllor med åskådningar och ideologier för att se hur och om de passade mig. Annat avgjorde. Ju mer jag hörde av berättelserna om Jesus ju mer intryck tog jag. Jesus såg människor, rörde vid dem och förändrade deras liv. Det fick mig att till säga ja. Ja till Svenska kyrkan, ja till kristen tro, ja till Jesus!

Tidigare publicerad i Örebro - Mitt i livet, en lokal bilaga till AMOS.

Gå vilse

I en tidning läser jag att människor lätt villar bort sig i svampskogen. I trakterna av Rinkaby irrade några runt häromdagen. Tack vare mobiler kunde de få hjälp. Även vana skogsmänniskor har vid något tillfälle tappat orienteringen. Man blir liksom uppslukad av något och tappar koncentrationen på landmärken, väderstreck, riktningar... Man går vilse.

Tänk, för mig verkar det inte så mycket handla om svampskogen. Utan mer om själva livet.

Upphovsrätt

Google har visst låtit sig inspirerats (av Pirate Bay?) och har scannat in litteratur som fortfarande är eftertraktad på marknaden. Dessa böcker stjäl man utan att ta hänsyn till upphovsrätten. Nu rasar handlare, författare, författarförbund, förlag och regeringar på denna sida Atlanten.

Var finns nu den amerikanska filmindustrins jägare? Eller är det som vanligt - om sleven inte är alltför nära den egna grytan må man ösa upp?

Partipolitisk teologi

Partiledare har haft detaljerade synpunkter på Svenska kyrkans lära om äktenskap och vigsel. Några utan att själva tillhöra Svenska kyrkan. Det finns alltså något mycket intressant och sällan uppmärksammat; något man borde kunna kalla partipolitisk teologi.

Därför bör vi vara mycket frimodiga (!) och ställa fler frågor om kyrkans lära till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson! Inför kyrkovalet borde de svara på följande frågor:

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?

Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Mysteriet som förvann

Labyrinter, som Trojaborg vid Visby får enkelt den att tröttna som inte håller sig i spåret och fullföljer alla vindlingar.

Men den som är uthållig och tar sig runt alla kringelikrokar når målet! Men en flanör noterade härförleden att den försvunnit under halvmeterhögt gräs. Så verkar också kyrkans innehåll ha försvunnit från kyrkovalet och den kyrkopolitiska debatten

Många har villats bort av partiernas påstående att de garanterar demokratin i en folklig kyrka som fanns långt före några moderater eller socialdemokrater var uppfunna.

Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan

Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.

Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.

Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.


Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.

Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?

De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?

Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….

Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.

Partipolitiken på väg ur kyrkan spår Hägglund

Kyrkans Tidning har i sin partiledarserie inför kyrkovalet i dag nått fram till Göran Hägglund. Hans röst bryter av mot de stora partiernas försvar för partierna i kyrkan. Hägglund säger: Vi vill komma bort från partipolitiseringen. Men det går inte att åstadkomma en förändring utan att använda partierna.

Hur man ”använder” politiska partier i en sådan förändring är svårt att föreställa sig. Ska det bli en ändring kommer den nog inte med mindre än att partierna tvingas inse det otidsenliga i att behålla kontrollen över en konfession vars innehåll partierna inte delar eller står bakom.

Göran Hägglund föreställer sig att metoden att bilda grupper likt Folkpartister i Svenska kyrkan (Fisk) eller det egna Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Med den metoden kan det ta ett par perioder att fasa ut partierna ur kyrkan.

Svagheten där är att sådana grupper under en mycket lång tid kan hålla partierna kvar i kyrkan. Förändringen kan stanna på ytan och partikoppling kan skötas informellt. Man äter kakan och har den kvar. Det ser ut som om partiet släppt kontrollen över Svenska kyrkan men den behålls av en ny partipolitisk fraktion. Och det bygger fortfarande på partiernas program och ideologier. Partimedlemskap lär på det sättet inte försvinna som valbarhetskriterium.

Men Kristdemokraternas ledare har ännu en kanin i sin hatt. En möjlig väg framåt är personval med en lista där man prickar för de kandidater man har förtroende för. Göran Hägglund tror att man på så vis kan välja dem som tycker om kyrkan. Han säger: Idag är det ju så att långt ifrån alla som blivit invalda i kyrkliga sammanhang är sådana som brinner för kyrkans verksamhet. Och jag skulle vilja att det var personer som verkligen tyckte om kyrkan och brydde sig om hur det går.

Han kunde naturligtvis bli ännu tydligare om hur avgörande det är att de som väljs själva delar det som är Svenska kyrkans skäl att finnas till: tron och bekännelsen.

I den bilaga som Kristdemokraterna själva producerat (som medföljer Kyrkans Tidning) har man formulerat sig så här om personval:

Rena personval är standard i övriga Lutherska kyrkor i vår omvärld

Alla kandidater i en valkrets sätts upp på samma lista. Det innebär en valsedel för varje valkrets.

Väljaren skall kunna sätta sina kryss, just nu tre stycken, fritt bland alla kandidater på listan.

Valnämnden i församlingen får ansvara för att alla röstberättigade får information om vilka som kandiderar inom den aktuella valkretsen.

Valet kan därmed genomföras även om partier och registrerade nomineringsgrupper avstår från att engagera sig…

En modell för personval som förmodligen skulle kunna fungera ganska bra. Men den verkar bygga på föreställningen om att valen i framtiden bör se ut ungefär som idag. Jag undrar om det verkligen är försvarligt att dra runt en valapparat för 100-150 miljoner i en värld som vår enbart för att vaska fram förtroendevalda i församlingarna, varav många är ganska små och den lokala enheten stor. I framtiden behöver vi av solidaritet med människor och en värld som lider
finna andra modeller för val. Demokrati kan ta sig många uttryck och organiseras på mångahanda sätt.

Inte heller får man glömma bort frågan om hur de olika kyrkliga nivåerna ska relatera till varandra. Det rimligaste är att man har indirekta val till stift och kyrkomöte för att just få fram de lokalt i församlingen engagerade.

Göran Hägglund och kristdemokraterna, liksom deras representanter i Svenska kyrkan, är inne på en linje som vill bryta partiernas grepp över Svenska kyrkan. Och det kan man enbart välkomna!

Att vara ambulans

Ur dagens predikan på ordrik.

Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.

Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.

Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.

Man borde ha licens för att få bära ryggsäck

Min egenhändigt hopsnickrade gästskribent Folke Heim har varit ute och rest. Tågat som han skriver. Och irriterat sig på ryggsäckarna. Här ett litet klipp ur kåseriet:

Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.

Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Just denna fanns i en av de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde...

Reservanter i Svenska kyrkan läronämnd

Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.

De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.

Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.

Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.

Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...

1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...

2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...

3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.

4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...

Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!

Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.

Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!

Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?

16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.

17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.

18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)

Påkristning viktigare än partipolitik!

Cheredaktör Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, skriver i sin ledare om partipolitiken i Svenska kyrkan. Anledningen är att den blivande Stockholmsbiskopen Eva Brunne försvarar politiseringen och varnar för att kyrkan annars blir en förening eller en sekt.

Sandlund skriver: Eva Brunne har fel.
Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts. Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt.

Partier är också föreningar, om än av folkrörelsekaraktär. Hur politiska sammanslutningar/föreningar i det ena sammanhanget är spärren mot föreningstendenser i det andra är svårt att se. Tekniskt sett är Svenska kyrkan redan organiserad som förening genom lagen om trossamfund hur mycket man upprätthåller en formell organisation som liknar stat och kommun. Därtill förstärks detta genom den kongregationalistiska (självstyrande församlingar) utveckling som synts alltmer i och med förändringarna i kyrka- statrelationerna år 2000.

Varför partier som inte konsekvent och lojalt står bakom Svenska kyrkan ska bestämma i den är obegripligt! Sandlund avslutar i Dagen: Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden. Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarkasamfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.

Maud Olofsson - det håller inte!

Centern fortsätter att satsa på kyrkovalet, låter Maud Olofsson meddela i Kyrkans Tidning (20/8). Nu är det ingen nyhet eftersom sådana beslut sedan länge har fattats både på Centerstämman och i inre kretsar.

Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.

Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.

Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.

Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.

En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.

Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.

Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.

Röka pipa och be

Svenska kyrkan startar en ny bönewebb. Lanseringen kom som en överraskning även för mig som är kyrkligt aktiv. Därmed är chansen stor att många andra blev lika förvånade. Bön kan visst ske offentligt, men ett råd från Bergspredikan är att gå in på sin kammare för att tala enskilt med Gud. Inte via ett bönens klotterplank. Det hindrar inte att somliga kan få inspiration att be mera och ofta.

Min gamle filosofilärare, lektor Hans Nystedt, själv inbiten piprökare, gav oss elever en knäckfråga: Kan man be när man röker pipa...eller kan man röka pipa när man ber? Sug på den frågeställningen en stund och den öppnar sig åt flera olika håll. När man ber brukar man inte röka pipa? Och den som röker pipa skulle kanske kunna börja be?

Har bönewebben ett annat ändamål än att blott och enbart hjälpa människor in i bönens värld? Vill man egentligen öka valdeltagandet i kyrkovalet, som antyds i tidningen Dagen och i UNT, då finns själ att stå undrande inför motiv och syfte. Och att påminna om bönen som hjärtats samtal med Gud, inte som en skriven konstart på internet. Den som beder får se!

Luddiga pastorer i försvaret?

Är allting statt i förändring, undrar man efter det att en person som inte har en kristen livåskådning fått gå försvarets pastorsutbildning. Pastorer (herdar) är ju en av kristendomens ledartitlar. Men det är naturligtvis inte en pastorsutbildning som avses. Man blir inte gärna pastor i militär närstrid eller underrättelsepastor. Pastorsutbildningar leveraras ju inte av försvaret utan av trossamfunden själva.

Försvaret har följande uppfattning om själavård:
All militär själavård inom Försvarsmaktens staber/skolor och förband utgår från den religösa mångfald som finns i Sverige.

All militär själavård planeras utifrån att trossamfunden samverkar.

Den militära själavården syftar till att ge möjlighet till var och en inom Försvarsmakten att utöva sin religion.

Den enskildes religiösa integritet och särskilda behov skall beaktas då militär verksamhet planeras och genomförs.

Den militära själavården anpassas till de behov som finns bland Försvarsmaktens anställda och värnpliktiga.

Såväl inom Sverige som internationellt vunna erfarenheter av den militära själavården, delges Försvarsmakten och berörda trossamfund.

En själavårdsutbildning är möjligen något mindre laddat. Men även i det fallet bör man ju i sin åskådning ha en övertygelse och föreställning om människans själ. Annars blir det ju svårt att veta hur själavård förhåller sig till vilka kurativa uppgifter som helst.

Den begreppsliga klarheten riskeras om man blir för allmängiltigt luddig och oprecis. Ett distinkt språk låter pastor vara pastor och själ vara själ!

Konst på Hög med utsikt över vidderna

Ny ufärd. Denna dag till Kvarntorpshögen där det ibland kan ryka ur marken. Heta områden avskärmas och varnas för! Vilken god idé med Konst på Hög! Bland andra har Richard Brixel, Lenny Clarhäll, Ulla Viotti, Pål Svensson och Olle Medin konstverk på plats. Utsikt över vidderna. Ungefär som från Rusakulan i Kilsbergen, men från andra hållet. Om Rusakulan får man på nätet veta att: Om du befunnit dig på RUSAKULAN år 7000 före Kristus, dvs för omkring 9000 år sedan, hade du inte sett mycket av det landskap du ser i dag. Strax nedanför Rusakulan låg då Yoldiahavets strand, och framför dig hade du haft en obruten havsutsikt som sträckte sig österut ända till Ryssland. Marken där Örebro ligger i dag låg ungefär 135 meter under havsytan.

Därtill ett besök i Bergööska huset i Hallsberg där Karin Bergöö Larsson bodde som barn och Carl Larsson bemålat några väggar. Sista dagen av en fin Karin Bergöö Larsson-utställning.

Väl hemma i Örebro, glädje över Svartåns vatten med en betydande kontur av ståtliga hus. Vackert!

Besöker Formens Hus i Hällefors. Vandrar genom en cykelkällare från 50-talet in i två tidstypiskt inredda hyreslägenheter. En arbetarfamilj och en arkitektdito, Anderssons och Sundströms. Tidskapslar. För min generation igenkänning och barndomsvibrationer. En sån där hade vi hemma, säger någon. Kommer du ihåg, säger en annan. Kök och badrum som kopplar då till nu.

I entréhallen formgivna föremål sorterade i decennier. Köksredskap, radioapparater och enstka möbler. Sparsmakat och upplevelsemättat. Och en trappa upp kan man gå in ett rum på det Paivo sanatorium Alvar Aalto formgivit,

Går några meter in i Mästarnas Park med kända skulptörers verk. Vandrar runt och tänker på vad man åstadkomma med goda idéer och stark vilja. Flera kommunala bostadsområden har blivit till kulturplatser och skulpturparker! Strålande!

Därefter någon timme på Måltidens Hus i närbelägna Grythyttan. Lunchar på Kantinen Hyttblecket, välsmakande. Hoppar denna dag över gästgiveriet. Men vilka inspirerande platser. Framåtanda och entreprenörsskap har därtill skapat en universitetsutbildning mitt i Bergslagen. Vem kunde ha trott att något sådant var möjligt?

I trons värld borde vi kunna hitta ett antal motsvarande exempel på hur man förverkligat drömmar och idéer... Men det är gaska tunnsått. Ser man inte skogen för alla trän. Eller tvärt om?

Längtan och hopp

Dagen lägger jag
i Dina händer
nu när natten kommer.
Med tacksamhet
för det som blev
och vemod över det
som kunde ha blivit.

I mina händer,
kupade som en skål,
tar jag emot nåden
av den dag jag fick.

Och morgondagen
om och när den kommer
möter jag med längtan
och hopp!