Medeltidsvurm och rollspel som religionssubstitut

Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.

Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.

Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.

Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.

Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.

Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?

Vad sa han egentligen?

Predikokonsten är en svår konst. Vissa dagar i alla fall. Och man kan alldeles för lätt tappa tråden, komma av sig. Men en smått komisk effekt kan uppstå. Som när predikanten trosvisst verkligen tog sats och påbörjade ett nytt stycke i sin predikan på följande sätt: Och Jesus han sa:.... eeh....eeh...

Medeltiden störs av helikoptern

Medeltidsveckan har åter landat i Visby. Myllret och trängseln är ett av kännetecknen. Ett annat är den spretiga och omväxlande klädseln. Linnekläder där ovan och foppatofflor (eller nikes) där nedan. Överallt halmhattar och snibbar, huvor och lustiga små toppluvor. Munkar med stora familjer syns på gatorna. Denna den enklaste av förklädnader verkar ändå ha gjort sitt. Numera finns många välbeställda handelsmän och borgare (stadsinnevånare) och de blandas charmigt nog med någon vilsekommen pirat från obestämd tidsålder. Men även en gycklare syns här och där.

Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.

Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.

Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.

Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.

Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!

Svettigt värre

Denna sommar kan man faktiskt sitta i skuggan i sitt anletes svett- och när arbetet tornar upp sig prövar jag med stor framgång den utvägen.

Får jag lämna några blommor till

Har man väl börjat ge blommande exempel ur psalmboken så är det några psalmer man inte bör utelämna (även om omvärlden skakar på huvuet). Men blommorna som grupp eller enskilda i olika arter får syfta på många olika saker. På Gud själv eller på de fromma som samlas till gudstjänst och andakt i Herrens tempelgård (kyrka, kapell, bönerum eller rent av var som helst i världen).

Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1

Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.

Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.

Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.

Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.

Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/

Det blommar i språk och bild.

Lova Herren, träd och stenar,
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2

Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3

När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3

Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1

Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5

Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3

Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6

Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3

Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.

Blommar gör det...i språk och backar

Blomsterspråk är jag förmodligen expert på. Så kallas det språk som bl a predikanter är ute och åker med. Utbroderat, överlastat och övergött. I den verb- och adjektivstinna jorden står substantiven i rader. I den myllan spirar och prunkar ordblommor.

Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.

För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.

Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)

Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.

Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.

Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.

Tänker på helgad helgdag

Hetluften dallrar över torra gärden. Tornseglare svirrar som borrar genom atmossfären. Solgasset har ännu inte jagat fram några moln. Här nere på backen ligger jag på rygg och ser mot himlen. Mitt sällskap är myror och humlor. Min stund på jorden är den här. Så tänker jag på den här dagen, vilodagen. Och jag njuter av den på särskilda glädje det är att vila utan krav. Nu tänker jag på livet och det är helgad helgdag.

Sopor som knappt blir hämtade

Pedagogiska knep tröttar. Ta sopsorteringen som på sin håll är helt förgäves eftersom de flesta soporna ändå därefter blandas ihop för att brännas. Vi sorterar för att kunna sortera den dagen när det faktiskt är meningsfullt. Hm...

Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.

Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!

Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.

Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.

Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.

Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?

Massor av 30-sekunders långfilm med kaniner i rollerna

Alla filmälskares måste fnissa av förtjusning över tilltaget att göra kortversioner av långfilmer med kaniner i huvudrollerna. Själv skrattar jag högt och hänger mig åt dessa träffsäkra kortkopior. Filmerna är mycket korta. King Kong på 30 sekunder är i sig en övning att koncentrera sig på de centrala scenerna. Casablanca (i vsart-vitt självfallet) är en annan film som de flesta har sett och kan återuppleva i komprimerad Bun-O-Vison. Till och med Rocky finns här i boxande kaninversion.

Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.

Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.

Ta dagen som den kommer i teorin

Ta dagen som den kommer, rådde han oss men organiserade med pedantiskt nit sin egen dag som om den varit ett fälttåg mot avkoppling och slapp ledighet.

Flytta gärna in i synvillan

Hur hjärnan kan luras eller bli lurad var ett ämne i morgonens Vetenskapsradio. Någonstans ska man tydligen studera hur trollkonstnärer fånga uppmärksamheten och får oss att fokusera på något speciellt och därmed inte varsebli hur tricket genomförs.

På nätet finns platser som roar genom att visa upp liknande fenomen. Allt om vetenskap har några exempel. Synvillor kan man också hitta många exempel på. Hjärnan uppfattar flera saker efter varandra. Det är bara att flytta in i synvillan.

Vattnet blir kallare

Ju äldre man blir desto kallare blir vattnet, slog han fast under samtalet om varför antalet bad i det fria tycktes avta med stigande ålder.

Det vidriga blir underhållning

Medias närgångna referat från förhör och rättegång med en mord- och våldtäktsåtalad förgiftar hela dagen, exploaterar det vidriga och förvandlar det till en skräckblandad undehållning. En gräns har överträtts. Varför?

Prästgårdar tll salu

Att prästgårdar säljs i rasande takt är en av dagens nyheter i Sveriges Radio. Man förstår att vi befinner oss mitt i sommaren. Folk har tid att passera prästgårdar och fundera över varför ingen präst syns till. Men utförsäljningen har varit känd länge. Se Aftonbladet från 2003. Eller varför inte läsa stillsam?

Utvecklingen borde hejdas innan hela det kulturella prästgårdsarvet sålts ut. Om inte för annat så därför att dessa historiska viktiga miljöer aldrig kan återskapas. Var skulle till exempel Linné ha bott om inga prästgårdar funnits?

Av gammal vana stirrar jag in i tapeten

Albert Engströms berömda affisch: Kräftor kräva dessa drycker blev i ett slag aktuell. YLE i Finland meddelade nämligen idag att kräftsäsongen börjar: Årets kräftsäsong inleds i dag klockan 12. Fångsten väntas bli rekordstor i år. Enligt vilt- och fiskerivårdsinstitutet kan fångsten till och med bli den största på hundra år.

I Sverige har kräftsäsongen, när den fanns, infallit i augusti. Den vanan sitter kvar hos många som helt enkelt vägrar att äta kräftor någon annan tid på året. Tidigare fick man endast fiska och sälja kräftor under en viss tidsperiod under hösten, den s.k. kräftsäsongen, som varade från den andra onsdagen i augusti till den 1:a november. Nuförtiden är det fritt fram året om, men begreppet kräftsäsong lever kvar som en tid där vi i Sverige traditionellt förlägger våra kräftskivor (kräftkalas). (Citat från bloggen Svenska kräftor)

Nyheten och affischen ledde till att jag erinrade mig vilka vanedjur vi människor är. Vanligt vatten går också bra till kräftor bara dryckesvanorna kunde ändras något. Och Systembolaget i Sverige säger ibland att även öl fungerar utmärkt till dessa salt och dilldränkta godbitar, ja till och med ett halvtorrt vin går bra. Men visst gör sig lyktor i bersåer bäst i augustimörkret. Man vill VANligtvis inte gärna ha det på något annat sätt.

De av oss som frenetiskt vägrar att erkänna ritualers värde sitter i alla fall fast i bestämda mönster. Kaffet i koppen, smörgåsen på fatet till vänster med samma gamla pålägg och morgontidningen till höger. I tur och ordning och med ständig upprepning blir måltiden lyckad. Utan morgontidning rubbas frukostens rytm och en hel dag förändrad.

Än en gång lyssnar jag till Tankar inför dagen och hör nu Magnus Sjögren berätta om hur han övar sig att sitta på golvet för att äta. Han inmutar också platser åt sig i det offentliga rummet dit han regelbundet återvänder. Samma plats för intagande av lunch, samma bord på caféet... En utpräglad vanemänniska men med egna och originella idéer.

Hemma har en spegel flyttats från ett rum till ett annat. Jag vet det i huvudet, men resten av kroppen har inte vant sig än. Gång på gång går jag och stället mig på samma gamla ställe för att nu stirra in i väggen. Tapeten avslöjar inte om solkrämen fortfarande ligger i drivor som snö över pannan. Mustaschen går inte att trimma framför mönstrad grön tapetvåd. Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vanor i landet har eller påminn mig åtminstone om var du hänger nu för tiden.

Den radikalt krävande Jesus

Citat ur ny predikan på ordrik:

Jesus är inte den kravlösa snällhetens budbärare. Hans radikala tydlighet ger alternativ att välja mellan. Hans krav bär släktskap med sådant vi normalt upplever som fundamentalism och bokstavstro. Ibland till och med skärper Jesus lagen. Läs bara Bergspredikan och kom sedan och säg att Jesus tycker att man skall göra som man vill med bokstaven.

Det Dubbla kärleksbudet i Matteus 22 är ingen enkel regel. Du skall älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd...och du skall älska din nästa som dig själv. Skulle detta vara kravlöst? Något vi kan göra som vi vill med?

Tingstäde fästning under jord

Bland landets minnesvärda byggnadsverk finns flera mestadels under jord. Och just som Tingstäde fästning på Gotland, en gördelfästing, kan byggnadskonstruktionen spänna över stora områden och vara osynlig för den oinitierade förbipasserande besökaren. Men för flera år sedan fick jag ett tips av en släkting. Åk dit!

Tingstäde fästning visas ibland under sommaren. Och när man inte har visningar kan den som önskar ändå boka för egna grupper och sällskap. Tingstäde Skans 1, som man får besöka, innehåller logement och kanoner, förrådsutrymmen och kök. Dessutom finns numera modellen av Bulverket i Tingstäde träsk i detta lokala försvarsmuseum. Också det ett byggnadshistoriskt storverk. Ett besök på fästningen rekommenderas.

Help! The Beatles bön får flera adressater

Litteraturens poesihörna är fylld av lyriska texter som lika väl som att förstås som sekulära kärlekssånger skulle kunna vara djupt religiösa och riktade till Gud. En sång av the Beatles har en sådan flertydighet. Den är hämtad från albumet Help! och blev titelmelodi. Sångarna ropar på hjälp på ett sätt som verkligen för tankarna till Psaltarens innerliga rop till den Högste om stöd och bistånd. Hjälp mig, ropar den bedjande och utsatta människan. Den nödställde som förlorat fotfästet ber om hjälp på samma sätt i sången:

Help! I need somebody
Help! Not just anybody
Help! You know I need someone, help!

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody's help in any way
But now these days are gone, I'm not so self-assured
Now I find I've changed my mind, I've opened up the door

Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Won't you please, please, help me?

Även om lyriken från början inte var tänkt som en bön i trons mening bär den omisskännliga drag av innerlig bön, eller hur? Hänvisningen till ungdomns självtillräcklighet och självtillit kontrasteras mot en ny situation där en dörr mot omvärld, medmänniska eller Gud har öppnats. Självsäkerheten har nu förbytts i ett behov av stöd och hjälp från denne andre. Ett jag-du förhållande där jaget förutsätter eller kräver den andre för att bli sig själv.


And now my life has changed in oh so many ways
My independence seems to vanish in the haze
But every now and then I feel so insecure
I know that I just need you like I've never done before

Här är lyriken till Beatles Help hämtad.

Var och en får göra sin egen värdering av om detta skulle kunna vara en bön. Så kunde jag ha bett många gånger, och har nog också gjort så, om än inte med samma schvung* i orden. Den vädjan från djupet som texten ger uttryck åt förstärks av tempot i sång och musik. Ett häftigt anslag där desperationen går på djupet...

*om ordet schvung citerat från saol: allmän­nare: fart l. kraft l. liv (se d. o. I 9 a, b) l. liv­fullhet l. livlighet l. kläm l. fläkt (se FLÄKT, sbst.¹ 2 a) l. flykt o. d.; särsk. dels om (elegant) livfull­het l. flykt o. d. i muntlig l. skriftlig framställ­ning l. i bildande konst, dels om spänstig rytm l. kläm i (dans)musik; stundom äv. övergående i bet.: patos l. hänförelse l. entusiasm.

Denna enkla reflektion tog sin början som en kommentar till en kommentar hos Kyrkpressen i Finland...

Tillägnan som lovsång och bön

Vilken musik kan man spela i en kyrka? Så gott som all musik. Inget är främmande för vår Herre. Men gränserna där är inte vår Herres utan människornas, församlingens. Och vår tolerans kan se annorlunda ut. Vårt behov av något som är avskilt och heligt är stort. Det behövs rum som erbjuder något mer, något annat. Därför bör kyrkorummets sakrala karaktär värnas.

Men en text som Tillägnan, den Lars Forssell skrev, kan den fungera i kyrkan? Och med musik? Monica Dominique som gjort musiken har fångat något speciellt. Där finns verkligen längtan och tillbedjan. Verket är nog tänkt som kärleksdikt men fungerar också som Gudshyllning.

Vi får här ett exempel på text och musik som kan förstås på olika sätt och fungera i skilda meningssammanhang, ja även som en trons bekännelse. Den mångtydighet ger dikten en lyftning. Vi som läser kan göra texten till vår på fler än ett sätt.

Till dig, du som är fjärd och spegel
bidande segel, stiltje och vind
Du som är ebb och flod
eldströmmen i mitt blod, jag är din!

Så skulle varje kristen kunna be till den Gud som uppfyller och uppehåller universum. Och vars närvaro kommer till synes i precis allt. Eldströmmen i mitt blod är ett uttryck man kan koppla till brinnande hjärtan i berättelsen om vandringen till Emmaus. När lärjungarna hörde Jesus tala, visst brann deras hjärtan.

Till dig,du som är spår i sanden
eldsken på stranden, molndrakar sju
Du som är lust och lek
hägrande kust och svek, det är du!

Spår i sanden, vilken bild. Nog andas den av Jesus som tecknar på marken eller som kommer vandrande en morgon på stranden. En annan poet som fångat samma stämning med naturbilder från Fårö är Elisabet Hermodsson. Hennes bildvärd bär samma naturnärhet som Forssell. Och är likaså mångbottnad.

Men sveket, hur får man in det i en lovsång till Gud? Att förstöring och rovdrift finns? Att människans själv måste ta ansvar och förhindra exploateringen? Att Gud inte lever upp till våra förväntningar eftsrsom Gud inte är vår egen skapelse, inte våra drömmars och förhoppningars spegelbild. Ja, det kunde nog uttryckas och upplevas som ett svek. Gud som ställer krav och vars logik per definition övergår vår fattning. Svek? Så skulle det kunna sägas. Och Jesus som lämnade lärjungarna, som inte kastade ut ockupanterna, som inte...

Till dig, måsarnas vita flykt, ja till dig
sommarljus varmt och tryggt
Ja, till dig, till dig, till dig

Till dig, Du är långt bort och nära
vågor ska bära dig till min strand
Du som är böljesång, dyningens mjuka gång
intill land

Tilll dig

Så skaldade Lars Forssell. En text värd att bära med sig under sommarens strandvandringar och utfärder. En text vars lovsång spränger ramarna och blir till bön, som öppnar för ny förståelse av andakt och tro.

Här några länkar till texter om Lars Forssell: Svd,
Peter Englunds blogg
Carl Otto Werkelid i SvD

Förslag till nya sommarpratare

Hela världen är full av sommarpratare. Inte tiger vi under denna ljuvliga årstid? Den är som gjord för samtal. Många finns som hamnar i Sveriges Radio, tar över P 1 som påannonsen ibland lyder. Ändå kan man sakna vissa röster. Sådana som har något att säga utan att ha lyckats bli just ett sådant namn som hamnar på listan för tala och spela musik i radio, i Sommar.

Utan att nämna namn kunde jag önska mig någon ur följande yrkesgrupp eller sammanhang som jag vill höra. En av serietecknarna (som alla läser i SvD), en kyrkomusiker, en ungdomsgårdsarbetare (från Örebro), en rockskolegrundare (från Polen), en pensionerad tv-producent från livsåksådningsredaktionen, en fd chefredaktör för Kyrkans Tidning, en eritrean bosatt i Sverige, en kustbevakare, en gösfiskare i Hjälmaren, en konstnär som gör stora skulpturer i brons, ett tidningsbud, en tidningstryckare, en trubadur som kommit fram från frikyrkan, en SKUT-präst, en imam, en imamutbildningsutredare, en kulturchef på en storstadstidning, någon skådespelare i en lokal ensemble, en kyrkogårdschef, en operadirigent, en radarkunnig, en kyrkomusiker till, en sotare och varför inte den som är ansvarig för den mycket kritiserade sophämtningen på Gotland, en jingelmakare, en pensionerad biskop, en domkapitelsledamot, just det, en riktig domkapitelsledamot och en ortodox munk från Vallamo.

En stadsmissionsansvarig, en bloggare, gärna en ganska stillsam sådan, en storstadsdiakon, en omslagstecknare, en kyrkoarkitekt, en arkeolog, en litteraturvetare som är expert på existensialismen, naturligtvis en förpackningsuppfinnare, en sedeltryckare och en skatteexpert från finansdepartementet. Sedan får det räcka. För dagen, alltså.

Vi tänker på slutet genom att inte tänka

Likheterna mellan semestern och livet är uppenbara. Vi vet att det ska ta slut. Knappt har semesterdagarna börjat ticka så räknar vi dysterkvistar ner mot dagen Då vi måste återvända till arbete, skola eller vad det kan vara.

Vi har svårt att bara vara glada. Men vi övar oss genom förträngning och flykt. Gläd dig idag, imorgon ska du dö, sjöng vi med de gamla orden inför studentskrivningar och tentamina i en avlägsen tid. Vi rörde vid hotet och lämnade otäckheterna sedan, åtminstone för en liten stund. Glädje och sorg. Idag mot imorgon. Nu mot ett hotande: men sedan. Så är då drömmen att fånga dagen också ett stycke förnekelse av det som måste komma. Evigheten nu!

Olika strategier kommer till användning. Många av oss tänker på semesterns slut genom att undvika tänka på den. Så fort tanken gör sig påmind att detta snart är slut så gör vi processen kort. Risken för tungsint grubbleri vänder vi ryggen genom att byta ut den uppstickande insikten mot någon annan tanke. Idag skall jag i alla fall... bada, läsa, snickra, måla, fotvandra eller bara vila mig lite.

Febrilt famlar någon efter boken där flykt från allt som pockar på erbjuds. In i fiktionen. Simma ryggsim i fakta. När den volymen är utläst och slut ligger en annan redan och väntar. Som ett slags extra semester. Som ett nytt liv. Men det hoppar vi över och funderar inte på just då.

Förresten, nu ska jag faktiskt...

Religionsfobi hos bloggare

Den som tror att han eller hon sett allt har inte gjort det förrän Blogge bloggelitos blogg tillhör läsupplevelserna. Senaste bragden inleds som följer:

Kristna präster, pastorer och andra religiösa figurer har under årtusenden mördat, torterat, förföljt och övervakat avfällingar, otrogna och andra som inte behagat rätta sig efter en kristen världsbild. Bland annat är nazisternas judeutrotning bara en fullföljning av tvåtusen år av kristet förtryck mot judar (Von den Juden und ihren Lügen är ett bekant exempel från den protestantiska faderns skrifter). Men det stannar naturligtvis inte där – de kristna har förutom att bränna häxor och andra otrogna på bål även missionerat den fattiga världen sönder och samman; dit svärdet har gått har korset alltid följt, hand i hand.

Vad Luther skrivit kan man ju inte trolla bort. Inte heller att det förekommit fruktansvärda övergrepp genom århundraden i religionens namn och av religiösa företrädare. Men... att ge religionen ansvaret för nazismens övergrepp är över måttan generöst.

Här ett litet citat till:Men vi behöver inte begränsa oss till kristendomen. Samma slags terrorism som kristna idkat under de senaste två tusen åren praktiseras idag med framgång av dess monoteistiska syskon islam. Faktum är att det religionskrig som de två religionerna utkämpat sedan över tusen år tillbaka i dag har en naturlig fortsättning i det så kallade kriget mot terrorismen – av George W. Bush lämpligt nog kallat ett korståg. Det är ”one nation under God” mot de andras gud (samma eller inte), och vi är indragna i eländet, mot vår vilja.

Penseldragen är så grova att tavelduken inte räckt till. Här målas utanför alla rimlighetens ramar. USA:s vilja till kontroll och skydd handlar knappast om religion utan om det egna ekonomiska övertagets och systemets fortlevnad. Dollar, olja och makt. Religion finns mer som en hotbild än en verklig bas för ingripanden.

Så kommer en obalanserad släng mot Ekman där han först karaktäriseras som en "galning" och att självklart skall sådana som han ständigt befinna: sig under övervakning – i utlandet av FRA, inrikes av Säpo. Sådana tomtar kan inte släppas fria att verka hur som helst, utan måste hållas under sträng uppsikt.

Läs Blogge bloggelito och frustreras. Med sådana bloggkommentarer som den här citerade kan alla märka hur stark religionsfobin i samtiden är på sina håll. Men med en sådan universalförklaring (det är religionens fel) får man väl snart höra att FRA:s avlyssning också är en religiösa konspiration och skattetrycket en luthersk uppfinning. Att SJ:s tåg inte alltid går i tid och att biljetter säljs på en svart marknad beror förmodligen på kristendomens kulturförstörande inflytande på 800-talet. Så var det sagt!

FRA-fiasko när Ulf Ekman avlyssnas

Stämmer det att FRA spanat på och avlyssnat Ulf Ekman är det en sensation. Men välkommen därför att man slår spik i den lag man ville ha fint slipad och oproblematiskt genomförd. Nu blir det undersökningar och mediauppmärksamhet. Snart börjar också alla de populära lekarna som "ett skepp med skuld kommer lastad", "ryska björnen sover inte" och "Fredrik ska gå i ringen".

Ekumeniskt intressant är att just Evangeliska Frikyrkans ledare Stefan Swärd är den som får kännedom om hemlig spaning. Och att han skriver en initierad artikel om frågan. Men hans frågor är viktiga och vi är många fler som med honom och hans frågor i SvD undrar:

1. Varför tillämpades hemlig avlyssning (signalspaning) i fallet Ekman? Vilken myndighet beställde avlyssningen?

2. Finns det fler exempel på att kristna eller andra religiösa ledare har blivit hemligt avlyssnade utan att det har funnits brottsmisstankar eller säkerhetspolitiska intressen med i bilden? Varför har de i så fall blivit avlyssnade och på vems uppdrag?

3. När nu lagstiftningen ska vidgas – och inte bara ”yttre militära hot” utan det ­vagare ”yttre hot” ska ligga till grund för lagstiftningen – hur avser statsmakten garantera att integritetskränkande avlyssning mot religiösa ledare inte genomförs nu och i framtiden?

FRA-lagen blir allt svårare att försvara, det måste de som så trosvisst ställt sig bakom inse nu. Detta är oerhört genant och pinsamt!

Värna pastorers och prästers tystnadsplikt! Slå vakt om den personliga integriteten och om själavården!

Partistyrelsens (s) teologi - hur ser den ut!?

Mona Sahlin leder det största av riksdagspartierna. Hennes parti (s) står i ledningen för Svenska kyrkan. Hur kommer det sig då att Mona Sahlin slipper att redovisa vilken teologi hon och partistyrelsen har? Utan teologi skall ingen kyrka ledas. Inte heller utan tro och credo. Står hennes parti bakom den kristna tron? Stämmer de in i den Apostoliska, den Nicaenska och den Athanasianska trosbekännelen?

Her ser det ut för Maud Olofsson och Centerpartiets ledning? Vad står Moderaternas styrelse och Fredrik Reinfeldt för? Och vi skall inte glömma Kristdemokraterna och Göran Hägglund...

Om de inte omfattar och står upp för kyrkans tro och bekännelse är det dags för en förändring!

En Östersjöunion för små flundror

En Medelhavsunion ska bli ett medel för att ordna upp förhållandena i regionen och relationerna mellan nationerna. Ett område att gå vidare med vore Östersjön. En Östersjöunion med höga ambitioner behövs för att en gång för alla ordna upp detta känsliga innanhavs ekobalans. Så mycket behöver göras: reglera oljetransporter och tilltänkta gasledningar, hindra utsläpp från färjor och kryssningsfartyg och sätta stopp för jordbrukets bidrag till ett övergött och döende vattenlandskap.

Hur ska vi annars framöver kunna längta till kusten och havsutsikten? Vem vill bada om havsbotten utanför kusten är död, om alger och utsläpp är det sällskap man får istället för torskyngel och små flundror...

Dörren med ett antingen eller

Affischkonsten lever ännu trots alla nya kommunikativa medier. På affischer avbildar man tåg, båtar, fasader ja allt mellan himmel och jord. Och jag tror att Ni också någon gång har sett affischer med dörrar. Fotografier av verkliga dörrar, enkla och utsirade, målade och snidade, med järnbeslag och ornament. Dörr vid dörr vid dörr...

Förmodligen finns det människor som samlar på dörrar. Ja kanske inte så många på verkliga dörrar, men på dörrars utseenden. Det är ju en intressant och nog så viktig arkitektonisk detalj. Dörrarna ger tillgång till ett hus, en gård. Och dörrarna tillåter oss att lämna platsen vi besökt.

Kyrkodörrar är ofta imponerande, stora och tunga. På Gotland kan en och annan dörr illustrera dagens text. Trots övermäktigt majestätiska dörrar finns där, nästan dold, i den stora portalen, en liten ganska smal och öppningsbar dörr.

Vid och bred, trång och smal. Fördärv eller liv. Så ser alternativen ut. Och bilderna Jesus använder är port och väg. På dörren står idag antingen eller. De religiösa metaforerna är tydliga så till vida att det smala och trånga visar att här står man inför livets verkliga val. Det vida och breda ger vid handen en lätthet, något bekvämt och framkomligt. Det smala mer av kamp och ansträngning.

Ny predikan på ordrik.

Ställ kravet: skilj Svenska kyrkan från partipolitiken

Är det partilojalitet som förhindrar ledarredaktionerna på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nerikes Allehanda (och många fler) att på allvar ta upp frågan om kyrkans partistyrning? Frågan de borde kunna ställa lyder: är det i 2000-talets Sverige rimligt att livåskådningsmässigt och religiöst neutrala partier styr ett trossamfund, att de bestämmer över och leder Svenska kyrkan? Om ledarsidorna och andra opinionsbildare moltiger då kommer denna orimliga otidsenlighet förmodligen att bestå längre än nödvändigt. Min övertygelse är att de som tänker ideologiskt inser att det är galet att religiöst neutrala politiska partier leder och företräder kyrkan.

Alla undrar nog med mig: den tro och bekännelse partierna där står bakom, var finns den i andra sammanhang? Jag tror att det finns många i partierna som i själva verket anser att det är galet med partistyrning av ett trossamfund, oaktat att det här handlar om landets största. Nu behöver rösterna höras. Säg ifrån om partipolitiken i Svenska kyrkan

Parti- och systemförsvararna invänder oftast genom att säga att det inte finns något annat sätt, ingen annan modell. Och ändå är det så att i kyrkoordningen för Svenska kyrkan är inte det politiska inflytandet nämnt. Valen ska skötas genom nomineringsgrupper som ställer upp till val. Och så har de sekulära politiska partierna tagit chansen och klivit in på arenan. Det var ju enkelt eftersom de hade uppbyggda och välfungerande apparater för, och mest erfarenheter av, riksomfattande nomineringar, val och politisk styrning.

Om de världsliga partierna drog sig tillbaka skapades ju utrymme för andra att bilda nomineringsgrupper. Ville man kunde några utredningar utan större problem till och med hitta en ny modell för den representativa demokratin i kyrkan. Andra folkrörelser klarar det ju och bland dem mängder av trossamfund!

Så alla opinionsbildare och ledarskribenter, alla bloggare och nätverksmänniskor - ta tag i frågan. Ställ kravet: skilj Svenska kyrkan från de politiska partierna. Kyrka och tro är för viktig i enskilda människors liv för att partierna ska styra. Vem vill att partier ska reglera gudstjänsterna, göra evangeliebokens utdrag ur Bibeln, bestämma vilka psalmer kyrkfolket ska sjunga? Nästa år är det kyrkoval!

Skilj kyrkan och partipolitiken

Artikel publicerad i tidningen Dagen 10/7 2008

Tidigare kommentarer finns på denna blogg kring samma ämne.


Skilsmässan mellan kyrka och stat kommer inte att förverkligas på allvar förrän kyrka och statsbärande partier också separeras. Kyrkan kan inte bli salt i samhället om kyrkan styrs av samma krafter som styr samhället. Ser ingen det?

Religion och politik hör inte samman. Kristen tro och politik bör inte beblandas. Så kan man tänka med stöd av Martin Luther. Med sin uppdelning i ett andligt och världsligt regemente gav reformatorn gudomlig legitimitet åt de världsliga härskarna. Och man kan förstå nyttan. Om makten låg hos den lokale fursten motverkade det anspråken från ett fjärran Rom. Och ansvaret för samhällets skötsel, som delades av många, blev en kristlig och värdefull uppgift i sig själv.

Biskopar hävdar ibland i polemik med inflytelserika politiker att tro och kyrka hör samman med politik. Men, fortsätter de, absolut inte med partipolitik. Denna sista invändning gör Svenska kyrkans företrädare dock bara till hälften. De menar att kristen tro angår hela livet och att en tillämpad och utövad tro måste få konsekvenser även på områden som politiker gärna ser som sina. Där är de tydliga. Men det vore oerhört kontroversiellt att lyfta fram något partis politik som varande mer kristet eller kyrkligt än andra. Därför understryker de att tron måste få politiska, idépolitiska inte partipolitiska, konsekvenser.

Det märkliga är symbiosen mellan partipolitiken och kyrkan. Riksdagspartierna dominerar och styr kyrkan. Och nu hukar biskoparna i stället för att fortsätta invända mot partipolitiken. Inga andra i kyrkans ledning protesterar heller. Svenska kyrkans kyrkostyrelse består av kyrkopolitiker utsedda och framröstade utifrån en partipolitisk plattform. Och de snarare hyllar bandet mellan religion, kyrka och partipolitik.

Partierna har rent av kommit att stå för det demokratiska i kyrkan. De som antytt att kyrkans beslutande organ borde rekryteras inifrån kyrkan själv har fått höra att de som är aktiva och lever ett kyrkans liv är en elit. Och eliten ska naturligtvis inte få bestämma. Det ska partierna (folket) göra, oavsett kyrkligt engagemang.

Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Var man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system.

En randanmärkning är svår att undvika. De politiska partierna tappar folkligt stöd, se de vikande medlemssiffrorna. Deras ungdomsförbund är skuggor i jämförelse med storhetstiderna. Eftersom medlemmarna inte längre kan finansiera partierna skaffar man sig andra intäkter, bland annat från Svenska kyrkan. Kyrkomötets partistöd handlar kommande kyrkovalsår om miljoner.

För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.Många kyrkopolitiker skulle knappast invända mot en sådan kyrkosyn. Men de sitter inte i kyrkans beslutande organ och ledning som enskilda, som privatpersoner. De företräder sina politiska partier och deras program. Samma partier som gör sak av att vara livåskådningsmässigt och religiöst neutrala.

Partierna har egendomligt nog lyckats äta kakan och ha makten i kyrkan kvar. Hur klarar de politiska partierna sig undan beskyllningar för kappvänderi och ännu värre saker som ohederlighet och hyckleri? Är det för att det handlar om religion, kyrka och tro som valmanskåren inte krävt konsekvens av sina partier? Eller är det av historiska skäl för att kyrka och folk har varit så sammanvuxna?

Skilsmässan mellan kyrka och stat kommer inte att förverkligas på allvar förrän kyrka och statsbärande partier också separeras. Kyrkan kan inte bli salt i samhället om kyrkan styrs av samma krafter som styr samhället. Ser ingen det?

Partierna som formats för att bygga ett sekulärt samhälle är inte gjorda för att leda ett trossamfund. Beslut i Svenska kyrkan ska naturligtvis grundas i teologi och formas utifrån kyrkans och församlingarnas andliga liv och erfarenheter. Där ska trosmässiga överväganden, inte partipolitiska agendor, vara tongivande. Vilken annan rörelse skulle tillåta en sådan styrning? Tänk om Riksidrottsförbundet och delföreningarna tvingades vaska fram sina representanter på partipolitiska listor.

Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna. Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Hör inte någon en tupp gala? Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej?

Kyrka-statreformen skrapade bara på ytan. De som ville ha en fri kyrka måste nu gå vidare. Skilj kyrkan från partipolitiken!

Kränka, hota och hata

JK Göran Lambertz säger att man får kränka, men inte hota och hata, när han sammanfattar rättsläget. Det sker i tidningen Dagens program i Visby som man kan återuppleva på Dagens webb-tv!

Diskussionen rörde sig över vida fält men hade som fokus kränkning i Guds namn - eller censurerad. Deltog gjorde Martin Tunström, Smålandsposten, Helle Klein, Aftonbladet och Elisabeth Sandlund från tidningen Dagen.

Samtalet är viktigare och bättre än att lagstifta och hitta nya regler, menade tidningsrepresentanterna i panelen. JK Lambertz hade hänvisat till att han har prövat tankarna på nya internationella regler i en artikel i UNT. Men samtal är vitkigt menade även han. Göran Lambertz har dessutom i fler sammanhang konstaterat att Tryckfrihetsförorningen är hopplöst föråldrad, bland annat beroende på teknikutvecklingen och internet, så något måste göras åt lagar och förordningar.

Samtalet som panelen hyllade har dock tydliga begränsningar eftersom få i själva verket är beredda att tala med dem som de bedömer har åsikter man absolut inte kan acceptera. Då är vi där vi alltid har varit, vi pratar med likasinnade men de som tänker annorlunda hamnar utanför i någon slags isolering. Bättre vore att de hamnade utanför på grund av att man debatterat med dem och sagt emot dumheterna.

Sverigedemokraterna kan man nog inte bara vända ryggen till utan man behöver ibland ta debatten med dem. Priset de andra politiska partierna då måste betala är att man de facto erkänt SD som en faktor värd att diskutera med. Men det är väl vad varje samal går ut på. Du och ditt sammanhang finns men dina åsikter står jag inte alltid ut med.

Man kan sällan bara i princip avslöja varför somliga åsikter inte kan tolereras. Det räcker inte att bara prata om andras åsikter utan de måste konfroteras, det blir nödvändigt. Samtalet och debatten blir enligt min mening avslöjande om vilka värderingar man hyllar och vilka avgrunder som kunskapsmässigt annars lätt döljs. Risken är att antidemokratiska krafter eller andra liknande grupper förr eller senare rider ända in i riksdagen på en ny missnöjesvåg från de många som inte förstår invandringens poänger eller blivit övertygade om integrationens fördelar.

Något panelen inte berörde var hur medierna och det offentliga förhåller sig till det privata. Sker det en vindkantring i debattklimatet hänger det förmodligen samman med att människor i privatlivet, på arbetsplatser etc sett och accepterat att gränserna flyttats och toleransen ändrats.

Göran Lambertz sa att det är viktigt att visa respekt. Han konstaterade: Vi bör mera prata om vad skillnaden mellan vad som är rätt att göra och vad vi har rätt att göra!

Etik hör alltså lika mycket hemma i det privat mellanmänskliga som i det offentliga och institutionella. Och kränkningar, hot och hat har sin verkliga hemvist i vardagslivet och det som dyker upp i trycksvärta på tidningssidor, eller digitalt på nätet, är bara isbergets topp.

Trvlg smmr = trevlig sommar

Frtsttr ndrsk hr br dt gr tt skrva p blggn tn vklr. Mn frtsttr jg fr lng trttnr vrnd lsr ch s fr jg ndrhll nbrt mg sjlv. Hr mrkt att mng v d rktgt lng ch flrstvg rdn tcks bl bst. Trvlg smmr!

(Fortsätter undersöka hur bra det går att skriva på bloggen utan vokaler. Men fortsätter jag för länge tröttnar varenda läsare och så får jag underhålla enbart mig själv. Har märkt att många av de riktig långa och flerstaviga orden tycks bli bäst. Trevlig sommar!)

Man kan stava nästan hur som hlst

Mn kn stv nstn hr sm hlst ch dt kn hjlplgt bgrps, fllstndgt knsnntlst fngrr hfst, llr hr?! Sm arbsk ch smtsk sprk...

Pedalerna gör Bach!

Den cyklande Bach-organisten Ulf Samuelsson trampar på duktigt. Pedaler är hans liv, förstår man. Vad annat förenar orgelspel med cykling? 24 konserter ingår som han första gången spelade parallellt på 3 ställen: i hemförsamlingen Örebro Olaus Petri, i Sörmland och i Värmland. Konsertserien i Olaus Petri (24 timmeslånga konserter) samlade full kyrka. Ingen gång var det under 250 lyssnare. Ofta 5-600. Rena orgelväckelsen alltså. Tala om engagemag!

Nu får hela landet chansen att lyssna under denna unika turne per cykeldäck. Bara att frakta kilovis med orgelnoter är ett logistiskt problem av rang när Ulf trampar sig neråt Svealand och Götaland från Norrland.

Följ honom på väg söderut- Och framför allt: gå på konserterna! Bachs orgelmusik är fantastisk!!

Lysande kläder av förklarat ljus

Idag var det Kristi Förklaringsdag. En dag i de kristna kyrkorna, särskilt rik i ortodox tradition. De flesta hade ingen aning. Petrus, Jakob och Johannes fick följa med upp på berget. De somnade! Och när de vaknar till vill de börja bygga hyddor. Handlar det om en avledningsmanöver är den unik i i påhittighet. Men de är med för att hålla Jesus sällskap och för att vara vittnen till det märkliga som sker. Här vandrar vi in i det övernaturliga, det himmelska, rakt in i trons dimension!

Det lyste om Jesu kläder. Ljuset som skulle komma i världen blir för en stund synligt, här i kläder som lyser. I något evangelium som ljuset självt. Tur att inte H&M eller Dressman har kommit på hur man gör än...

Texterna länkar till många andra bibliska berättelser. Den där Mose ansikte som lyser när han talat med Gud och fått budorden. Och det finns en referens till molnstoden som lyser av eld om natten och leder Israels folk. Här finns en koppling till Jesu dop när rösten hörs från himlen. Och hela Gamla testamentet finns där genom att Mose och Elisa dyker upp. Spännande över hövan.

Far illa mitt i välfärden

Sommarsolen lyser extra starkt idag. Men de som inte får ihop till sitt dagliga bröd kvittar det förmodligen lika. Jakten på något som gör att man kan överleva en dag till fortgår även mitt i ett av världens rikaste länder. Trots att välfärdens nät har relativt täta maskor faller några igenom. Det vet till exempel stadsmissionerna i Stockholm och Göteborg. Även stadsmissionerna i Linköping, Malmö, Kalmar, Uppsala, Västerås... Och många platser med Diakonicentra och naturligtvis vet man det i församlingar där diakonin ständigt uppvaktas av behövande. Om detta kunde kanske någon tidning skriva när nyhetstorkan blir för besvärande? Det är inte för mycket begärt.

När man möter dem som far illa mitt i överflödet växer frågan: måste det vara så? Vad säger det vackra folket i Almedalen?

Igår hamnar ibland framför

Just när jag lagt det som varit bakom mig kom gårdagen och ställde sig framför mig.

Bestämma sig för att tro

Tro handlar egentligen om att bestämma sig ungefär som när man håller på Chelsea eller Arsenal, sa morgonprataren Anders Björkman i Radions P1 (Tankar för dagen), men jag har märkt att många ju bara tror att de har bestämt sig.

En volontär åker hem

En volontär är fri, villig
att resa långt långt bort
till fjärran nord där viking vig
är folk av udda sort

Vart svinska sprak inleres skal
og tales hoegt u sterkt
aer hjeltars sprak o tungotal
aer allantid utmerkt

Man tjäna skall i katedral
i särk båd´ vit och röd
och tåga fram så fromt sakral
i medgång och i nöd

Här prövas ivrigt kyrkligt liv
bland ung och gammal, böjd
Med tecknat kors och knäfall bliv
mer kyrklig, glad, förnöjd

I Sverige dricker man var rast
tar paus och sväljer mer
Ett kaffe svart i ro och hast
på möten koppar fler

Ett år för varje volontär
blir slitstarkt, är snart slut
Man vuxit till, blir vis just när
man åker hem, salut!

Avskedsvisa för en volontär från kontinenten

Den sol som sken i fjol

Tidigare solskensdagar kan lysa trots att regnet piskar och vinden viner för alla andra.

Partiväsende och mångfald

Politiska partiers legitimitet handlar om medlemmar och om vilket folkligt stöd de har. Det stödet har vacklat och avtagit markant de senaste åren. Ändå agerar partierna med tillförsikt som om de vore uppburna av ett permanent stort stöd. Till sist står och faller partierna med antalet röster de kan vaska fram i allmänna val. Och i brist på alternativ röstar medborgarna än så länge på partier vars bas snabbt blir allt mindre. Denna allt smalare grund leder också till att den grupp politikerna rekryteras från blir allt trängre och mindre.

På sikt leder det smala urvalet till att politikernas representativitet minskar och tvivlet på deras förmåga att representera grupper utanför partiet växer. En dag kommer det vikande medlemsalet och bristande tilltro till partiväsendet att leda till ett verkligt ifrågasätande och en parlamentarisk kris. Och då behövs nya modeller.

Partierna behöver bredda sin bas genom att rekrytera även utanför sina organiserade kadrar. Och en större frihetlighet blir nödvändig för att tilltron ska bevaras. Det har FRA-frågan visat. Just där har flörten med tillfälliga och folkliga opinioner upphört med en omedelbar kris som följd.

Möjligen måste andra typer av partier bildas som inte har sin grund i 1800-talets idéströmningar. Större inslag av personval och med större idividuell frihet för politiker att stå för sina egna idéer kan också uppfylla högt ställda demokratiska förväntningar. Det visar både Englands och USA:s politiska system. Partipiskan borde parkeras i den svenska garderoben. När den viner blir det en mening som råder. Mångfald var ordet sa Bull. I många fall, sa Bill.

Ledigt arbete

Under semestern ska det bli härligt, avkopplande och skönt, eftersom det äntligen blir tid att måla, gräva, snickra och skriva, ja att jobba helt enkelt!

En ny och from sport för OS

Förslag till en ny idrottsgren (from) som kunde passa att introducera vid OS i Peking där kyrkornas gudstjänster drar otroligt mycket folk: kyrkogång!

Är man korkad eller är man?

Tidningen Dagen ger uppmärksamhet åt en undersökning som menar att de som är religiösa är mindre intelligenta än andra. Rubriken fångar verkligen: Ny undersökning visar: Religiösa inte lika smarta. När man läser sådant tar man sig för pannan. Huvudvärken startar ju direkt. Hur fåniga undersökningar kan man slänga ut sina pengar på? Är struntforskning ett tecken på intelligens, eller?

Dagen skriver: Är det de dummaste som tror på Gud? Den frågan ställs i den första världsomspännande undersökningen av sambandet mellan ett lands intelligenskvot och antalet människor som säger att de tror på Gud, skriver den danska tidningen Kristeligt Dagblad. Och svaret är entydigt: Ja, de mest religiösa länderna är också de dummaste - och omvänt. Det är bland andra den brittiske professorn Richard Lynn från University of Ulster och den danske intelligensprofessorn Helmuth Nyborg, som står bakom undersökningen.

Men det finns andra som tycker detta är dumheter och nonsens Dagen igen: 137 länder ingår i forskningen, där man mätt länders intelligens med hjälp av IQ-test. Forskningsresultatet visar en stor skillnad mellan i- och u-länders intelligenskvot, där i-ländernas är betydligt högre. David Martin anser att man inte kan tillämpa samma test på olika kulturer eftersom i-länderna är vana vid en viss typ av tester. - Kom igen! Det här är ett stycke skrattretande nonsens. De här forskarna skulle behöva IQ-testa sig själva, säger han.- Jag tror helt enkelt att Helmut Nyborg ville ha publicitet. Och han har fått det, på ett billigt sätt. Jag antar att han måste vara religiös, eftersom han är så korkad.

Men vid närmare eftertanke. Ingen av oss religiösa behöver ju vara så intelligent som de som saknar religion. Religionen ger mig så mycket medmänskligt stöd. Det jag inte klarar själv kan jag ju få hjälp med. Och det är väl på ett sätt förslöande men slösande rikt och bra samtidigt. Dessutom räknar jag med bistånd från Vår Herre och det kanske är dumt.

Forskarna har ju faktiskt Bibelstöd när jag tänker efter: Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Matteusevangeliet 11:25

Så då får de väl hålla på och forska bäst de vill.

Kan man vara traditionalist utan tradition?

Kristendomen är en guldgruva för queerteoretiker, hävdar Jayne Svenungsson i en understreckare i SvD den 25/6. Hon har upptäckt att kyrkans tradition är mer komplex, dynamisk och mångfacetterad än vad många av dess väktare ofta vill medge. Synen på kön, sexualitet, begär och familj är illustrativa exempel…

Utan att gå in på hennes huvudsakliga resonemang vill jag koncentrera mig på hur ett ord som tradition används om kyrkans tradition och lära. Svenungsson har naturligtvis rätt i att orden kan användas som immunförklaringar. Man skaffar sig inmutningar i idé och tankevärlden. Men om de som gör det representerar kyrkliga rörelser eller krafter i kyrkan och tänker kring hur de själva uppfattar tradition har det ändå ett berättigande. Sedan kan man tycka att deras anspråk svajar eller har grund och fog för sig. Ord som rätt och fel förlorar ju sin relevans i sammanhanget.

Att stå i en tradition betyder väl att finnas i den fåra som löper som social rörelse genom historien. Det räcker nog inte att kliva in på linjen där det liksom stämmer med de egna uppfattningarna. Universitetsteologin, oftast helt losskopplad från kyrkan som levande organism, hur mycket utgör den en del av kyrkans teologiska tradition? Idag lever den ett alldeles eget liv oberoende av församlingen och trons gemenskap. Universitetsteologin kan ibland sammanfalla med kyrkan som rörelse och social praktik och tvivelsutan påverkar den kyrkans reflektion och tänkande.

Tradition är levande och den inympas man i, den lever man i. Tradition sänds inte som oberoende tankemönster genom historien. Så enligt min uppfattning är det som blir till teologisk tradition en kyrkans kontinuerliga, eller borde så vara, reflektion över liv och praxis. Den teologi som bjuds vid universiteten är oftast något annat och den går i sina banor.

Tankegångar som (t ex från sidan) finner stöd någonstans längs detta kontinuum kan väl knappast betraktas som tradition och de som hävdar dem blir knappast traditionalister. Först bör man väl tillhöra och stå i traditionen för att kunna göra mer eller mindre berättigade anspråk på den? Så min avslutande fråga bör bli: i vilken kyrklig och teologisk tradition står egentligen queerteologerna? Det återstår väl också att närmare definiera och tydligare bestämma innan man kan antyda att de kanske är de sanna traditionalisterna?

Från det ena till det andra

Jaha, det var det, nu är det bara allt det andra...
(Sagt av någon i Närke efter morgonens första avklarade uppgift)

Inget fiske - inget medlemsskap

Vill man hitta en anledning att lämna Svenska kyrkan får man hjälp av Kyrkans tidning. Tidningen skriver om det som hänt: …ordförande för både fiskeklubben Hugget i Bergsjö och fackförbundet Kommunal i Nordanstig, har lämnat sitt medlemskap i Svenska kyrkan sedan hon hindrats från att fiska vid Prästudden i Bergsjö.
Kontroversen handlar om hur allemansrätten ska förstås i det aktuella fallet. Bergsjö prästgård ligger på Prästudden med vatten åt tre håll, avståndet till sjön varierar från omkring 20 till 150 meter.

Fiskerätt är komplicerade saker har jag fått för mig. Vem som får göra vad kan vara bundet till markägande. Förhoppningen om att få allemansfiska nära prästgården tyder ju på en längtan att komma kyrkan (eller åtminstone prästen) nära. Eller också är det så att man vet att i de lungnaste vattnen…

Om kyrkan sagt ja till fiske från prästgårdens stränder kunde det ju ha blivit rena församlingsmötet där på stranden. Tänk när släkt och vänner, alla samlas där. på den gyllne stranden... Och det hade ju öppnat för biblisk förkunnelse. Om man ror ut en båt en bit från stranden bär orden. Och fisken flyr säkert...

Förresten, inte minns jag väl fel, det väl egentligen tänkt att man som lärjunge (borde kunna vara ungefär detsamma som att vara medlem i Svenska kyrkan) egentligen ska lämna fisket? Men det gäller kanske bara fiske med nät vilket förmodligen blir extremt krångligt från stranden. Människofiskare var det nya idealet. Fast nog valde man väl hellre att sluta fiska eller att sluta fred än att lämna Svenska kyrkan.

Frihet kommer som soluppgång

Utdrag ur en ny predikan på ordrik

Texten i Lukasevangeliet kap 1:68-79
är Sakarias lovsång
Använd över hela världen i tidegärden
Välsignad är Herren, Israels Gud
som besöker sitt folk och ger det frihet
Av nåd och barmhärtighet
ger Gud sitt folk frihet
Friheten tillhör hans folk
vare sig det är fängslat bakom galler
inspärrat som slavar och tvångsarbetare
eller fångat av världens lockande möjligheter
uppslukat av tidsandan, vilsegånget
räddhågat, osäkert
In i detta påpekas som ett himmelskt faktum:
Gud ger sitt folk frihet!

Varje kristen människa är en fri människa
även om hon inte lever fri
utan bunden och som slav
under beroenden, missbruk
I verkligheten är hon fri
och kan upptäcka sin frihet
kan börja andas frihetens höga luft

Frihet för den som alltid är ensam
kan betyda gemenskap, samhörighet med många
och för den som alltid är omgiven av människor
kan innebörden vara rätten att vara själv, ensam
För den fattige – rikedom
den sjuke – hälsa
Beroende på hur vår tillvaro ser ut
uppfattar vi frihet utifrån oss själva
Men vi glömmer inte att frihet har politisk,
ekonomisk och social betydelse.
Freedom is coming, kunde man påminna varandra
i ofrihetens och apartheidpolitikens Sydafrika.

I En kristen människas frihet, skriver Luther att
En kristen är en fri herre över allting
och ingen underdånig
En kristen är allas tjänare
och var man underdånig
Fri att vara självständig och obunden, fri
Men även fri att välja att stå i tjänst

Dragspel och midsommar

En ensam dragspelande man spelar (passande) evergreens på midsommardagen med sin mössa strategiskt placerad på marken (av ödmjukhet och möjligen för att få del av andras överflöd). Men midsommardagen i ett folktomt Örebro verkar inte vara någon god affärsidé. Han vet nog inte mycket om Sverige och svenskarna. De är inte kända för att flanera i centrum när alla affärer är stängda. När regnskuren börjar suckar han och packar ihop.

Är det smart att sända midsommar-tv från Gotland utan översättning? Jag förstod inte mycket, sa damen i kyrkan. Men trevligt var det, fortsatte hon. Vadhandlade det om, undrade hon sedan. Inte för att jag kunde översätta. Jag kan ju bara språkmlodin men inte glosorna. Därför hade jag klokt nog satt på text-tv. Döm om min förvåning när man hoppade mellan att översätta och att återge de gotländska stroferna rakt av. Expressens recension var inte översvallande vänlig.

Visst undrar man hur trevligt det kan vara att lyssna utan att förstå nästan någonting. Som att se på rysk tv utan undertexter. Eller som att spela dragspel för ett folktomt Örebro.

Ainbusk nästan kved fram sin musik och deras lidande berodde nog på att de tvingades spela utomhus i aftonblåsor. Synd eftersom de kan så mycket bättre, särskilt i rätt miljö. Susanne Alfvengren blev ett verkligt fint återseende. Varför ser (och hör) man henne så sällan? Och Göran Ringbom är alltid Göran Ringbom.

Fler program från Gotland vore ändå fint att få. Mer om Lars Jonsson, om ringmurens historia, om de medeltida landsbygdskyrkorna, om dialekten, om Fornsalen och fornminnena, om skatterna, om alla fattiga, om utsattheten utan ett rejält försvar, om konstnärer och varför inte om sommargotlänningar och vinterfastlänningar.

Nu smälter isen på Mars också

Det är inte bara vid polerna det frusna tinar och försvinner...knappt har människans apparater landat på Mars så smäter isen!

Tankarna försvann när hårddisken kraschade

Datorstrul i marssondernas tid. Visst verkar det otidsenligt. Apparater ska hålla för rymdfärder och fungera. Samtidigt kan man ju ha fått tag på ett trött måndagsexemplar. Men datorer ska brumma och gå, enligt min mening.

Nu har hårddisken kraschat. Krasch antyder en landning i full fart, en kollision under färd. Och så var det. Ena sekunden på nätet, nästa en stillsastående skärm med konstiga typsnitt.
Därför långa intervall mellan inläggen på denna sida. När datorns hårddisk kraschar eller kajkar ihop påverkar det tankens flykt. Tankarna har flytt och de som ändå finns där verkar inte lyfta. Det är som om det blivit svårare för hjärnan att arbeta. Tankarna kommer bäst numera när fingrarna dansar menuett via tangentbordet. Så vad gör man då? Knappar på tangenterna utan datorkraft eller försöker tänka utan elektronisk förlängning...

Min sammanfattning: eftersom datorn gått sönder blev han extremt fåordig. Japp.

Själavård på nya vägar

Svenska kyrkans generalsekretetare Lars Friedner tycker att det är långsökt att man själavårdar via e-post och nätet. Och Sveriges kristna råd noterar att ingen av medlemskyrkorna visat intresse för frågan! Tänk, jag tror tvärt om att kyrkorna har anledning att bekymra sig. Jag är övertygad om att det blir allt vanligare att man själavårdar a-la-minute och då med hjälp av nya kommunikativa och snabba (!) medier. När nya kanaler uppstår använder människor dem för att utgjuta sig och bli lyssnade till.

Det är bara att se hur frågemöjligheterna på Svenska kyrkans hemsida blir använda. Där är det inte alltid möjligt att urskilja vad som är själavård och vad som är mer neutrala och faktabaserade svar på kunskapstörstande frågor. Somliga frågor är verkligen personliga och verkar synnerligen angelägna för den som skrivit.

Därför är FRA:s avlyssningsdrömmar ett hot inte bara mot personlig integritet i största allmänhet utan en risk för den som anförtror sig åt någon annan som har plikt att tiga. Förtroligheten förskingras och tilliten far all världens väg!

För själavårdens och det nära samtalets skull bör nätet fredas och bara den eller dem är misstänkta bör granskas och undersökas. När vi alla blir misstänkta silar regering och FRA mygg och sväljer kameler, som skriftens ord förr så lödigt översatts.

Du har väl inget emot om jag går före?

Blev bjuden på stor lunch efter söndagens högmässa med prästvigning. Vid kaffet köar jag och från ingenstans dyker en av de andra gästerna fram och säger oskuldsfullt: Du har väl inget emot om jag går före? Perplex svarar jag: Nej det går bra. Redan där borde jag ha biti av mig tungan.

Så lätt var det att överge sina goda föresatser att försvara samhällets grundmönster av gemensamma koder. Nu letar jag febrilt efter argument och försvar. Här bad en person om tillåtelse. Här fanns det ett belevat och förstående sinnelag och inte en automatisk omkörning. Jag vara inte riktigt vaken, blev överrumplad. Efter lunchen var jag i ett förnöjt tillstånd, mätt och trögtänkt.

Men nästa gång, då minsann. Då ska jag säga ifrån. På skarpen. Omedelbums! Här släpps ingen humhum över bron.

FRA misstänker alla utan skäl

FRA blir den nya dammsugaren som ska rota genom människors privatliv för att hitta de dold motiven och de onda gärningarna. Varje dag behandlas frågan i spalterna. Därmed kommer också sådant som bör vara fördolt och hemligt i dagen. Som många påpekat kan nu själavård på nätet bli omöjlig! Det som ska vara ett utbyte under absolut tystnadsplikt ges andra tillträde till. Illa!

Metoden är tydligen tänkt att vara en automatisk avscanning av all post där man ska kunna fånga misstänkta och avancerade ord och fakta. Undrar om de kan uppfånga ord som privat, förtroligt, for your eyes only? Eller uttryck som konfidentiellt, hemligt eller i största förtroende? Lösningen kan inte gärna bli att alla som vill kunna kommunicera utan storebrors öra måse återgå till fjäderpenna och bläckhorn. FRA kunde kanske spana på dem som det finns skäl att misstänka istället för att misstänka alla utan skäl.

Söndag kan man tänka

Den som ägnar söndagens högmässa en tanke har åtminstone tänkt på vilodagen.

Störst i nederlaget

Den som möter motgångar och nederlag växer säger man ju, så hur stort är då inte Sverige ikväll efter att Spanien på övertid vunnit med 2-1 i fotboll?!

Helst hade många av oss avstått den storheten bara fotbollslandslaget hade vunnit (eller åtminstone spelat oavgjort).

Det är som om dagen efter redan vore här.

Överkörd och omkörd i butiken

Kön sträcker sig runt kyldisken så några av oss måste gå runt den för att kunna köa. Just när vi kommit fram rör raden av väntande på sig och en kraftig dam kliver in i kön före oss. Snopet! Såg hon oss inte? Jo, hennes demonstrativt obekymrade sätt avslöjar. Hon har medvetet brutit sig in.

Väntan blir lång. Priser ska kollas och jag har varukorgen på golvet framför mig och tar i distraktion ner en chipsburk från en hylla och läser. När jag ställer tillbaka den har ännu en kvinna glidit in just framför mig ungefär som när tvåfilstrafik blir till en med hjälp av en blixtlåsteknik. Varannan släpps in. Men här finns inga två filer som ska gå samman. En fil och någon som tränger sig in utan hänsyn till oss som väntat länge.

Nästa gång blir det total och högljudd protest. Samhället rämnar ju när de grundläggande oskrivna överenskommelserna om hur man uppför sig negligeras. Ska vi behöva kämpa om platserna i en kassakö? Blir det så kommer jag att hävda att bristande köuppförande är ett hot inte bara mot det vardagliga livet utan mot samhället. Det hotfulla liger i att umgängesreglerna sätts ur spel. Ingen sammanhållning, inga gemensamma normer, var och en för sig, nu tvingas man att vara sig själv närmast.

Så blir det den starkes och den fräckes rätt som gäller också där i snabbköpet. Butiken, dennaa ministad blir en metafor för vårt gemensamma samhälle. Såsom i affären så ock på jorden.

Jaha, du är ett barn, gå och ställ dig sist. Jasså, du har rollator. Då får du vänta eftersom jag är mycket viktigare (och mera värdefull fattar du väl).Någonstans går väl en gräns... Och de affärer där man struntar i hur kunderna beter sig kommer jag inte att stödja som kund. Jag har tröttnat på fasonerna. Kanske kunde vi ta ut en trängselavgift. Ja vi som måste köa för länge kan ta ut en avgift av butken. Och den tränger sig före får betala våra varor, vi som står bakom och liksom blir överkörda.

Så trängs inte, utan ställ er i sist i kön. Inga gräddfiler för den som gör som han eller hon vill. Det är först i det himmelska sammanhanget som den siste ska bli den förste. Inte kan den principen väl redan nu gälla i matvarubutiken, eller hur!

Ska vi byta platser med varandra

Den förlorade sonen. Tänk så mycket man kan leta fram med bara några knapptryckningar på nätet. Om Bibelliknelsen i Lukasevangeliets 15 kapitel.

Man kan till och med hitta avhandlingar om liknelsen. Om
Vesa Ollilainens avhandling från Åbo Akademi kan man läsa: I avhandlingen studeras liknelsen om den förlorade sonen genom att dra nytta av denna senaste utveckling som skett inom Jesusforskningen. Detta innebär att försök att återskapa den ursprungliga formen granskas, liknelsens autenticitet utvärderas (med ett positivt utfall) och en tolkningsram utarbetats utifrån Jesus' förkunnelse om Guds rike. Jesus förkunnade att Guds rike, när den kommer, ger anledning till glädje. Guds rikes ankomst leder även till ett positionsbyte: de som ansåg sig ha en plats i riket hamnar utanför samtidigt som de som inte ansågs ha en plats i riket blir inbjudna. Detta byte och denna glädje är två teman som dyker upp i liknelsen om den förlorade sonen.

Vilsen och utsatt tror jag

Vilsen kanske jag har varit ibland, men jag har aldrig gått vilse, sa han uppkäftigt och styvnackat. Riktigt borta hade han alltså inte varit. Vi diskuterade strax efter högmässan om riskerna att gå bort sig i geografin, i det egna livet, i värld och mångfald. Han fick skylla sig själv, tyckte kamraten som aldrig själv villat bort sig.

Ändå tilhör det människans villkor att villa bort sig, att tappa bort målet, att sökande irra omkring. Den som inte har varit med om det har nog gått vilse i sina minnen!

Förlorad och återfunnen, löd överskriften i kyrkans textsamling i söndags, den ur vilken man läser i högmässorna. Evangelieboken kallad. Liknelsen om den förlorade sonen tillhör nu inte bara kyrkan som försöker hålla den levande eller de kristna kyrkornas professionella textutläggare. Den liknelsen tillhör världslitteraturen, tillhör läsare i världens alla folk. Här borde jag utlysa en tävling om vilka läsare, som utan att börja bläddra i sina dammiga (!) Biblar eller slå på nätet, vet i vilket av evangelierna liknelsen står att läsa. Vet Du? Om inte så är det dags att plocka fram den där boken...

Den handlar om en slarver eller upptäcksresande som tar ut ett förtida arv och ger sig iväg för att leva livet. Han går vilse i sitt eget liv, förlorar det han har av trygghet, välstånd, personligt nätverk. Sus och dus och hungersnöd.

Trots sitt stora misslyckande välkomnas han hem igen med överväldigande kärlek. Då visar det sig att den äldre brodern som stannat hemma för att arbeta också gått vilse i sin avundsjuka. Men faderns glädje över den förlorade sonen som kommit hem står stark. Vill man kan man läsa in den hemmavarnde äldre judendomen och den nya trons plats med omvända syndare som får förlåtelse. Vill man kan man läsa den psykologiskt utifrån enskilda öden eller som ett (norénskt?) familjedrama.

Åtskilliga bottnar i en kort berättelse. Min poäng är att vi mår väl av att fundera över vart vi är på väg. Vad händer när vi tappa fokus och villar bort oss? Finns förlåtelse för misstag och svek? Finns en andra chans för mig, för oss?

Om unga människor inte får läsa Bibeln ( de konfirmerar sig allt mindre och i skolan finns väl knappt några klassuppsättningar av Bibeln) var ska de finna denna tematik att brottas med? I dataspelen? På bloggen? Att de själva kommer att gå vilse och möta sorger och bedrövelser tillhör livet, frågan är hur de då kommer att vara rustade att hantera sådant. Med grundtillit? Enbart av egen kraft? Med tro?

Yngst och piggast

Dagens 60-åringar är unga och alerta och får många i femtioårsåldern att framstå som äldre.

Ny moské i Örebro

Tal 6/6 vid invigningen av Örebro Moské

Frid vare med Er! Salam aleikum! I vår heliga skrift, i Bibeln, skriver aposteln Paulus: överträffa varandra i ömsesidig aktning! Muslimer kan med sin gästfrihet oftast överträffa våra kyrkor. Idag är vi här för att visa aktning. Om vi överträffar varandra i aktning har vi lagt en grund för samtal och dialog.

Svenska kyrkan i Örebro lyckönskar Er till den nya Moskén! Som närmaste släktingar i tron och som ett av bokens folk känner vi samhörighet med Er. Idag på ett särskilt sätt då Er fromhet och Er bön fått ett nytt hem. Vi vet vad en kyrka betyder för oss och förstår därför Er glädje idag. Denna bönens plats bidrar till att bönen till Gud inte tystnar. Och i vår värld så fylld av motsättningar, hat och skiljemurar kan tron och bönen öka förståelsen och föra oss närmare varandra.

Vi hör samman i vårt gemensamma ansvar för världen och medmänniskan. Det Gud har skapat skall vi vårda och skydda var och en för sig. Varje människa har en sådan uppgift. Men framöver när vi lär känna varandra alltmer, och den ömsesidiga respekten ökar, kommer allt fler av oss att tillsammans verka för människors värde och rättigheter. För att Guds skapelse inte skall förstöras och skövlas.

Gulddrömmar och uttydning

Gulddrömmar landade i Schweiz, löd en rubrik i torsdagens SvD. Ett plan fullt v realistiska förhoppningar, skrev man, trots att det svenska fotbollslandslaget knappast imponerat i sina senaste matcher. Drömmar kan stå för så mycket orealistiskt. De är vävda (tydligen finns det någon slags drömtråd om man ska tro bildspråket) av bräckliga och orealistiska förväntningar. Drömmarna pekar alltid framåt mot stora prestationer, kärlek, karriär och framgång. Ingen drömmer om att bli sist i gruppspelet eller om att man ska bryta benet.

Av någon anledning fanns det mer om drömmar i SvD. Ett uppsamlingsavsnitt under Idag handlade om drömmar. Rubriken var ett citat: ”Drömmarna en källa till ett rikare inre liv”. I ingressen visar man på hur olika uppfattningar som finns om drömmar. De kan vara en vägvisare till det undermedvetna. De kan också förstås som en biologisk process där hjärnan rensar närminnet. Drömmar under sömn är inte lika vakendrömmarna. De är ganska ofta kryptiska och verkar innehålla symboliskt material. Drömtydning har därför alltid lockat. Redan tidigt i Gamla testamentet tyds Faraos symboliska drömmar av Josef. Läsvärd berättelse!

Men drömmarna i SvD fortsatte in i en annons för det i Sverige ganska nya företaget Media Markt.

I annonsen kunde man läsa: Förverkliga dina EM-drömmar bland 48 000 olika produkter. Jo, jag tackar! Bland alla prylar finns en EM-dröm fördold. Redan där bör man ge upp. Ha-begäret paras med förhoppningar om fotbollsframgångar. Längtan plus teknikprylar öppnar alltså möjligheter för att drömmar ska gå uppfyllelse? Jag tror jag drömmer...

Mogenhet och fylla

Efter mogenhetsexamen (studentexamen) på förmiddagen blev det fylla och bråk till natten.

Bloggen en byrå att glutta i

Bloggen är som en stor byrå - där lägger man sådant man skrivit som man tror ska förändra världen. Faktum är att det bästa ofta hade varit om det stannat i en alldeles vanlig gammal byrålåda.

Bloggen som byrå har samtidigt sina egenheter. Här kan man se hur många som gluttat och hur länge. Nu kan vara och en av oss ägna sig åt samma frågor som den stora tidingsredaktionen. Hur ska man få upplagesiffrorna att öka, vad vill folk läsa, hur erbjuder man bäst sina artiklar och kommentarer?

Mer än så skriver jag nog inte nu. På den dryga minut medelläsaren tillbringar på den här eminenta bloggen blir det väl lagom, tänker jag, och skjuter eftertänksamt igen min offentliga byrålåda.

Efter uppgången försvann läsarna igen

Bara för några dagar sedan fick jag 185 besök på denna sida. Nu berättar besöksmätarna som mitt Google-konto håller mig med att färre än på länge vill läsa vad som skrivs här. Den 30/5 185 besök, den 31/5 59 besök, den 1/6 34 besök, den 2/6 28 och den 3/6 gick det upp markant till 30 besökare. Genomsnittstiden på besöket är 1 minut och 16 sekunder. Så mina läsare är ena hejare på att läsa snabbt (tröstar jag mig med).

Men realistiskt och handen på hjärtat ärligt? Ett kort inlägg hinns med och möjligen någon rubrik därtill. Men ett långt inlägg på 3-4 000 tecken? Aldrig.

Kanske borde jag skriva om trädgårdsskötsel och inte om värderingar och tro. Åtminstone tror jag själv att det är vad jag skriver mest om. När jag var publicist för många år sedan blev redaktionen ganska nedslagen när en Orvesto-undersökning (de heter så när man tar reda på allt som läsarna vill). Den kyrkliga tidningen hade bort handla om hushållstips, trädgårdsskötsel och hälsa! Gissa om redaktionen blev fundersam och något oroad. Här arbetade man skickligt och berömvärt med ambition att skapa en aktiv och medveten kyrklig nyhetstidning som lyfte fram livsåskådning och som i varje nummer erbjöd delade mänskliga erfarenheter... Och så ville prenumeranterna läsa om pelargoner, thésorter och åderbråck! Det var frestande att till ett kommande nummer byta inriktning. Men så lyfte vi blicken mot våra höga ideal och kämpade vidare i snålblåst och motvind.

Flash back kallas visst den erfarenhet besöksstatistiken gav mig. Som genom ett blixtnedslag återupprepas en tidigare situation eller händelse. Man förs tillbaka till då, genom det som händer nu. Till Dig som ändå orkar läsa: än har jag inte givit upp tron att även dessa små läsestycken inte är förgäves utan någonstans landar hos någon som blir berörd. Om inte annat får jag väl gömma dem i någon av mina många överfulla byrålådor.

Svart bälte för kramar

Den som kramar vänner varmt och innerligt kan få svart bälte i kamraté.

(Men egentligen heter väl grenen Krama té!)

Beredskapen att rusta ner är god

Heja professor Kallenberg och överste Lyth! Har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot, undrar de i dagens Svenska dagbladet på Brännpunkt. Och visst har de rätt när de talar om att hushålla med begränsade resurser. De fortsätter: Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva. Alltså: dags för omprövning.

Viserligen menar de att vi måste ompröva från det globala till det nordiska - och däri ligger förstås både en god insikt men även en mer isolationistisk hållning. Nämligen att om våra styrkor formeras utifrån lämplighet i Tchad, Afghanistan eller Västbanken är risken stor att de inte alls förmår försvara Sverige. Samtidigt är det av betydelse att svenska militärer får internationella erfarenheter och inte bara framträder inskränkt provinsiellt och kurbitsdekorerade.

De militära hoten är kanske inte för stunden påtagligt stora. Men det behövs inte mycket instabilitet i omvärlden för att situationen ska te sig annorlunda. Flyktingströmmarna kan bli mångdubbelt stora, murarna mellan väst och öst, syd och nord (fattiga och rika) är inte beständiga. Där kan mycket ske för att problem uppstår.

Terrorism och extrem nationalism parat med olika etniska och nationella särintressen är faktorer som vi måste kunna möta om de kommer oss nära. Och det kan hända förr än vi tror. Dagens försvarspolitik är godtroget pre Per-Albinsk. Övertron på människans godhet leder fel i försvarspolitiken som på så många andra områden. Realism talar för att man måste räkna med hat, ondska och hänsynslös vinningslystnad och våldsamt maktbegär. Men här rustar vi ner och låtsas inför en häpen omvärld att: vår beredskap är god.

Det är som andfåglarna som till synes obekymrat fortsätter att simma runt när rovfågelsehotet inta längre är en illusion. Till och med när allt är förlorat dyker och simmar de som om allt vore gott och väl...

Svensk beredskap uttyds att rusta ner och lämna stora delar av Sverige utan egentligt försvar. God kan man väl inte kalla den beredskapen. Nu måste fler och mångas röster höras. Hela Sverige ska med, kunde man kanska försiktigtvis säga?

Att lämna synden

Jag drog mig till minnes att jag någonstans läst berättelsen om munken och kvinnan som Martin Garlöv häromdagen nämnde i sitt inlägg om Anna-Karin Hammar och zenmunkarna. Så kom jag ihåg. Det var i The Song of The Bird, av Anthony de Mello.
Där är den kortfattad och stingent och de sista två tredjedelarna lyder (i min egenhändiga översättning från engelskan)
Två Bhuddistmunkar, på väg till sitt kloster mötte en ofantligt skön kvinna vid flodstranden. Liksom munkarna önskade hon att komma över floden, men vattnet var för högt. Så en av munkarna lyfte henne och bar henne på sin rygg över vattnet.

Munkens kamrat var alldeles förfärad. I två timmar läxade han upp den andre munken för han struntat i regeln: hade han glömt att han var munk? Hur vågade han röra en kvinna? Och ännu värre, bära henne över floden? Vad skulle människor säga? Skulle inte detta dra skam över deras religion? Och så vidare.

Den felande munken lystnad tålmodigt till den ständigt pågående predikan. Till sist tag han till orda: "Broder, Jag lämnade kvinnan vid floden. Bär Du ännu på henne?

de Mello fortsätter med en liten kommentar: Den arabiske mystikern Abu Hassan Bushanja säger: "Den syndiga handlingen är mycket mindre skadlig än begäret och att man tänker på det. Det är en sak för kroppen att dras in i en vällustig handling i ögonblicket, och en helt annan sak för hjärta och hjärna att oavbrutet tugga på det.

Varje gång jag tuggar på andras synder, misstänker jag att själva tuggande ger mig mer än syndandet ger syndaren!

Något ligger det i det...

Påvert hemma

När jag växte upp hade vi det påvert, råkade han säga vid en presentation och det var då ryktena började om att han var katolik.

Vi trivs bäst i andras sällskap

Citat ur predikan på ordrik

Frågan som är en uppmaning: Följ med!
Vi vill vara tillsammans
vi vill göra och uppleva saker gemensamt
Men vi har nästan alltid motfrågor
- Vart då? Vart ska vi?
Fotvandra i fjällen, hoppa fallskärm,
flyga ballong, klättra i berg eller
äsch, vi dricker en kopp thé.

Den senaste veckan har man frågat:
Du kan väl följa med…
Vart då?
Till Riseberga,
till gudstjänsten så klart!!

Denna ljuva sommardag förstår vi
varför många med Ulf Lundell
trivs bäst i öppna landskap
Vi ser oss omkring och njuter
av det öppna, av vind och vidd
Guds godhets rikedom slösas

Människan är ett sällskapsdjur
en social varelse som
har svårt att leva enbart av skönhet
Vi behöver samhörighet och gemenskap
Och hur trevliga öppna landskap än är
så sjunger vi oftare samhörighetens lov:
jag trivs bäst i andras sällskap!

Allmän snällhet räcker inte för de äldre

Hur ska det bli för oss när vi blir gamla? (Will you still need me, will you still feed me, when I´m 64?) Thorbjörn Larsson som utreder äldreomsorgen lägger I en artikel I dagens DN stor vikt vid arbetet med värdegrund. Om man har goda värderingar i botten borde det leda till att man i arbetet t ex med de äldre förhåller sig på ett gott sätt och behandlar dem man arbetar med på ett respektfullt sätt.

En värdegrund kan inte sväva i tomma intet. Den förutsätter något som värdena vilar på och springer ur. En livsåskådning, ideologier och trosövertygelser fungerar ofta som värdemotorer. Särskilt religion, tro och trossamfund har en verklighetsuppfattning som understöder och genererar goda värden. Men om sådant trängs undan riskerar värdena också att försvagas – det finns ingen riktigt stark drivkraft bakom som kan hålla värdena vid liv.

Människosynen är viktig i arbetet med medmänniskor. Det räcker inte att vara allmänt hygglig eller snäll – även när ett arbete blir tungt med besvärliga relationer ska människosynen kunna bära. Där betyder det mycket hur man befäster föreställningen om varje människas värde och värdighet. När tron förlägger värdet i Gud, dvs utanför det vi har kontroll över, och dessutom ser något av Gud även i den människa som är krävande och besvärlig, blir det till en föreställning som inte bara beror på något personligt tyckande att vi ska behandla varandra väl. Det blir en integrerad del i en livshållning. Det talar för att kyrkor och trossamfund borde kunna bli mer aktiva i att bygga och driva institutioner för äldre.

Bristerna i äldreomsorgen är stora, betonar Thorbjörn Larsson och dömer ut de kollektiva lösningarna som inte tar hänsyn till person och individ. Det vet varje vuxen som haft en nära anhörig äldrevården. Men det finns också som Larsson visar åtskilliga mycket goda exempel. Det vet somliga av oss också.

Men när samhällets stöd till äldre i hemmen leder till att horder av anonyma personer avlöser varandra dag som natt brister det i respekt och omsorg. Hur skall en person som börjar få svårt att minnas veta vem som var där sist när man inte har tillgång till namn eller ens fått en lista med foton på vilka de ständiga besökarna i det egna hemmet är? Det borde vara förbjudet att sätta in anonyma team med 10-12 personer som folkvandrar över en gammal människas tröskel. Har vi krav på att få träffa samma läkare för att få viss trygghet vid återupprepade besök – så vore samma hållning i hemtjänst vara en självklarhet. Just för att närhet och god relation ska finnas, för att respekt och hänsyn till människans värde och värdighet ska tas.

Ingen ska behöva bli behandlad som en kropp utan integritet, själsliv eller intressen! Vi är många som instämmer med Thorbjörn Larssons slutsats. Den kvalitet han efterlyser borde vara självklar. Utgår vi från oss själva, vad vi skulle vilja ha, finns inga tvivel på att mycket måste förändras. 40-talisterna kommer inte att tigande ta emot förnedring eller acceptera att leva utan värdighet. Rollings Stones- och Beatlesgenerationerna drar snart in på hemmen! Så upp med förslagslådor, fram för dialog med de anhöriga och de äldre själva, öppna möten om äldreomsorgen och en ny lyhördhet för människors önskemål och behov.

För att en gammal människa ska få vad hon behöver måste det få finnas tillräckligt med personal som har tid. Tid att vara tillsammans och tid att göra saker, utflykter och aktiviteter. Många äldre har svårt att göra sina röster hörda – alla anhöriga som kämpar för att få till det för sina äldre borde höja rösterna. Borde tala för sina gamla och deras behov. Thorbjörn Larsson gör det av artikeln i DN att döma.

Äldreomsorg, Thorbjörn Larsson, Äldre, Hemtjänsten, Svenska kyrkan