Tidningar och TV bara rapporterar om kriser och elände! Man blir så evinnerligt trött, sa hon och stirrade på mig som om det egentligen berodde på mig. Kunde dom inte ta upp något roligt och bra, sån´t där man blir på gott humör av, fortsatte hon och tittade längtansfullt bort i fjärran.
Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?
Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.
Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?
Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.
Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?
Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...
12 november 2008
10 november 2008
Vi behöver fasta och fira Påsk
Vårplaneringen är något försenad. Funderar nu över bemanning i Stilla veckan och Påsk. Att leve i nuet som så många propagerar för innebär att man både måste blicka bakåt - hur gjorde vi tidigare - och framåt - hur bör det vara nästa gång.
Nuet vidhäftar oss alla oavsett om vi förmår vara i det eller om vi föredrar det som varit eller det som är på gång och skall komma. Resebroschyrerna är min passion. Har simmat i de mest vidunderliga basssänger vid Atlantkusten och blickat ut från Asiens högsta berg. Har vandrat bland tempel i Kambodja och beskådat savannens många vilda djur: gnuer och zebror och schakaler...
Via resekatalogernas färgbilder och beskrivningar har jag varit där. Forna tiders reseskildringar har blivit erbjudanden om storslagna upplevelser i säljmaterialets tillrättalagda propaganda. Sten Hedinare behövs inte längre. Köp Dig dit under betryggande former. Och jag behåller både hängslen och livrem och reser i hemmets mjuka fåtölj till musik ur Matteuspassionen (!).
Sverige finns med köttbullar, Bamseklubbar och midsommarfirande klotet runt. Men från drömmarnas värld måste man återvände (gotländsk böjningsform). Vi behöver fasta och fira påsk!
Nuet vidhäftar oss alla oavsett om vi förmår vara i det eller om vi föredrar det som varit eller det som är på gång och skall komma. Resebroschyrerna är min passion. Har simmat i de mest vidunderliga basssänger vid Atlantkusten och blickat ut från Asiens högsta berg. Har vandrat bland tempel i Kambodja och beskådat savannens många vilda djur: gnuer och zebror och schakaler...
Via resekatalogernas färgbilder och beskrivningar har jag varit där. Forna tiders reseskildringar har blivit erbjudanden om storslagna upplevelser i säljmaterialets tillrättalagda propaganda. Sten Hedinare behövs inte längre. Köp Dig dit under betryggande former. Och jag behåller både hängslen och livrem och reser i hemmets mjuka fåtölj till musik ur Matteuspassionen (!).
Sverige finns med köttbullar, Bamseklubbar och midsommarfirande klotet runt. Men från drömmarnas värld måste man återvände (gotländsk böjningsform). Vi behöver fasta och fira påsk!
07 november 2008
Religionsfriheten då?
Från provinsen kommer enstaka kommentarer som naturligtvis inte når storstadens brus, glitter och glam. Och når synpunkterna dit påverkar de inte denna den redan avgjorda fråga. Märkligt hur något kan vara så avgjort, bestämt och klart som ännu inte är beslutat...
Ute i landet funderar många över vad som händer i riksdagshusets korridorer och i dess plenisal.
Vilka strider har utkämpats mellan det lilla kristdemokratiska partiet och de övriga i Alliansen. Och vad har man egentligen sagt om Svenska kyrkan? Visst är det egendomligt att den enda kyrka som just nu tycks finnas är Svenska kyrkan. Och muslimerna som alla annars diskuterar är fullständigt osynliggjorda. Mångfalden har naturligtvis tagit semester.
Så här kommenterade i alla fall gårdagens ledare i NWT Allianspartiernas behandling av frågan om en könsneutral äktenskapslagstfitning, och i synnerhet hur den relaterar till Svenska kyrkan: De har också i praktiken kört över religionsfriheten eftersom samma partier i riksdagen istället kommer att fatta beslutet att homosexuella skall få ingå äktenskap, och att sådana också skall kunna ingås i kyrkan. Man kommer visserligen att tillåta att enskilda präster att vägra, men på det stora hela så tvingar man på samfunden en så kallat könsneutral äktenskapslagstiftning. Och i framförallt den urvattnade Svenska Kyrkan kommer den politiskt korrekta pressen att vara stor på enskilda präster. Vägrare kommer att utmålas som homofober.
Det märkliga är att man går ut så hårt. Kd sade sig kunna acceptera att man tog ifrån samfunden den juridiska vigselrätten och istället gjorde frågan om registrerad samlevnad till en rent statlig angelägenhet. Så sent som i måndags så ställde sig också så olika grupper som företrädare för den ateistiska organisationen Humanisterna, katolska kyrkan, pingströrelsen, baptistsamfundet och missionskyrkan bakom en sådan tanke – allt av respekt för religionsfriheten.
Istället har vi en statsminister, som inte ens är medlem i Svenska Kyrkan, som rent ut säger att han med det här ändå uppnår sin målsättning att samkönade par skall kunna vigas i kyrkan. Så mycket för skilsmässan mellan kyrkan och staten.
Jag håller med om att det finns stora risker att den som har svårt för den förändring som nu körs igenom blir utsatt. Därför bör kyrkan tänka några varv till innan man reflexmässigt överlåter besluten till den enskilde eller den lokala församlingen.
Dessutom - statsminister Reinfeldt ordnar verkligen äktenskapsteologin i Svenska kyrkan! Det är ju samma religiöst neutrala partier, dvs även moderaterna, som beslutar i riksdagen som sedan, nu i egenskap av konfessionella partier, avgör vad Svenska kyrkan ska tänka och tycka i denna och alla andra frågor. Oavsett vilken hållning man intar i frågan om vigselrätten så är det bekymmersamt. Just det borde NWT skriva om nästa gång.
Ute i landet funderar många över vad som händer i riksdagshusets korridorer och i dess plenisal.
Vilka strider har utkämpats mellan det lilla kristdemokratiska partiet och de övriga i Alliansen. Och vad har man egentligen sagt om Svenska kyrkan? Visst är det egendomligt att den enda kyrka som just nu tycks finnas är Svenska kyrkan. Och muslimerna som alla annars diskuterar är fullständigt osynliggjorda. Mångfalden har naturligtvis tagit semester.
Så här kommenterade i alla fall gårdagens ledare i NWT Allianspartiernas behandling av frågan om en könsneutral äktenskapslagstfitning, och i synnerhet hur den relaterar till Svenska kyrkan: De har också i praktiken kört över religionsfriheten eftersom samma partier i riksdagen istället kommer att fatta beslutet att homosexuella skall få ingå äktenskap, och att sådana också skall kunna ingås i kyrkan. Man kommer visserligen att tillåta att enskilda präster att vägra, men på det stora hela så tvingar man på samfunden en så kallat könsneutral äktenskapslagstiftning. Och i framförallt den urvattnade Svenska Kyrkan kommer den politiskt korrekta pressen att vara stor på enskilda präster. Vägrare kommer att utmålas som homofober.
Det märkliga är att man går ut så hårt. Kd sade sig kunna acceptera att man tog ifrån samfunden den juridiska vigselrätten och istället gjorde frågan om registrerad samlevnad till en rent statlig angelägenhet. Så sent som i måndags så ställde sig också så olika grupper som företrädare för den ateistiska organisationen Humanisterna, katolska kyrkan, pingströrelsen, baptistsamfundet och missionskyrkan bakom en sådan tanke – allt av respekt för religionsfriheten.
Istället har vi en statsminister, som inte ens är medlem i Svenska Kyrkan, som rent ut säger att han med det här ändå uppnår sin målsättning att samkönade par skall kunna vigas i kyrkan. Så mycket för skilsmässan mellan kyrkan och staten.
Jag håller med om att det finns stora risker att den som har svårt för den förändring som nu körs igenom blir utsatt. Därför bör kyrkan tänka några varv till innan man reflexmässigt överlåter besluten till den enskilde eller den lokala församlingen.
Dessutom - statsminister Reinfeldt ordnar verkligen äktenskapsteologin i Svenska kyrkan! Det är ju samma religiöst neutrala partier, dvs även moderaterna, som beslutar i riksdagen som sedan, nu i egenskap av konfessionella partier, avgör vad Svenska kyrkan ska tänka och tycka i denna och alla andra frågor. Oavsett vilken hållning man intar i frågan om vigselrätten så är det bekymmersamt. Just det borde NWT skriva om nästa gång.
06 november 2008
Kristofobin revisited
Cordelia Edvardson behandlar idag Kristofobin i sin kolumn i Svenskan! En Bibelläsare kan väcka kristofoberna har hennes kolumn som rubrik. Värt att läsa för dem som tyckt att kristendomen borde förpassas in i giftskåpet. Värt att tänka över för dem som menat att talet om religions- och Kristofobi är för starkt.
Edvardson: Den debatt som i veckor har rasat på Sydsvenskans utmärkta kultursidor gäller nu inte lämpligheten av en troende muslim som nyutnämnd rektor för Lunds universitet. Bort det! De som vildsint protesterar mot rektorsutnämningen av Per Eriksson är förvisso inte främlingsfientliga rasister – däremot kan de med rätta kallas för ”kristofober” – som någon uttryckte det. Hör och häpna: det har avslöjats att Eriksson så att säga levde ett dubbelliv. Bakom hans framgångsrika karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden dolde sig en bekännande kristen. Enligt egen bekännelse var han tidigare pingstvän, men tillhör numera en annan frikyrklig församling. Till råga på allt brukar han läsa Bibeln på kvällarna. Kan det bli värre?
Att kristen tro fått antagonismen att vakna beror nog inte mest på tron utan mer på den ateistiska bokflod som förra året svepte in även i vårt land. Det gav råg i ryggen för dem som tyckte att det som hotar mänsklighetens överlevnad mest är religion och tro. Och vi idiotiska dumskallar som när en sådan tro borde avstå från att ha politiska uppdrag eller arbeten som kräver intelligens och vetenskaplig ackuratess och mental espri.
Cordelia Edvardson kan bli smått vass också: För kristofoberna gäller nämligen den omvända bevisbördan: ingen bekännande kristen, och absolut ingen som tillhör frikyrkan, är oskyldig så länge han inte har bevisat motsatsen. Kristofoberna tycks leva i lycklig okunskap om alla de djupt troende (katolska) lekmän, präster och munkar som har varit med om att lägga hörnstenarna för vår moderna vetenskapliga världsbild.
Varför citerar jag nu denna kolumn så utförligt? För att den säger det jag önskade att jag själv hade sagt? Jomenvisst. Men även därför att den ser det jag och andra också tycker oss ha sett. Den omotiverade rädslan och skräcken (fobin) för religion bör bli lite tillbucklad och ifrågasatt. Dess argument är nämligen skeva och illa underbygda.
Edvardson: Den debatt som i veckor har rasat på Sydsvenskans utmärkta kultursidor gäller nu inte lämpligheten av en troende muslim som nyutnämnd rektor för Lunds universitet. Bort det! De som vildsint protesterar mot rektorsutnämningen av Per Eriksson är förvisso inte främlingsfientliga rasister – däremot kan de med rätta kallas för ”kristofober” – som någon uttryckte det. Hör och häpna: det har avslöjats att Eriksson så att säga levde ett dubbelliv. Bakom hans framgångsrika karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden dolde sig en bekännande kristen. Enligt egen bekännelse var han tidigare pingstvän, men tillhör numera en annan frikyrklig församling. Till råga på allt brukar han läsa Bibeln på kvällarna. Kan det bli värre?
Att kristen tro fått antagonismen att vakna beror nog inte mest på tron utan mer på den ateistiska bokflod som förra året svepte in även i vårt land. Det gav råg i ryggen för dem som tyckte att det som hotar mänsklighetens överlevnad mest är religion och tro. Och vi idiotiska dumskallar som när en sådan tro borde avstå från att ha politiska uppdrag eller arbeten som kräver intelligens och vetenskaplig ackuratess och mental espri.
Cordelia Edvardson kan bli smått vass också: För kristofoberna gäller nämligen den omvända bevisbördan: ingen bekännande kristen, och absolut ingen som tillhör frikyrkan, är oskyldig så länge han inte har bevisat motsatsen. Kristofoberna tycks leva i lycklig okunskap om alla de djupt troende (katolska) lekmän, präster och munkar som har varit med om att lägga hörnstenarna för vår moderna vetenskapliga världsbild.
Varför citerar jag nu denna kolumn så utförligt? För att den säger det jag önskade att jag själv hade sagt? Jomenvisst. Men även därför att den ser det jag och andra också tycker oss ha sett. Den omotiverade rädslan och skräcken (fobin) för religion bör bli lite tillbucklad och ifrågasatt. Dess argument är nämligen skeva och illa underbygda.
Reinfeldt fixar teologin
Göran Hägglund skriver idag i Svenska dagbladet uppgivet (?) om försöken att inom Alliansen hitta en framkomlig väg beträffande samkönade äktenskap. Han hävdar: Kristdemokraternas mål har dock varit att bevara äktenskapets innebörd så som den sett ut i hundratals år. Detta av respekt för den del av civila samhället som introducerat äktenskapet som samhällsinstitution, det vill säga de religiösa samfunden.
För dem och många enskilda personer har äktenskapet en filosofisk eller religiös innebörd och har haft så under väldigt lång tid. Dessa är värda samma respekt som de som tycker att dagens ordning är diskriminerande.
Nu när kyrkan är skild från staten, skulle det kunna vara ett alternativ att skilja äktenskapsbegreppet från staten – det vill säga att ge tillbaka begreppet till civila samhället, ett civilt samhälle som i dag dessutom berikats med fler religiösa grupper, men som delar de kristna samfundens syn på äktenskapet.
Tidningen Dagen - som föredömligt länkar till flera andra artiklar - gör en undersökning av hur riksdagsledamöterna resonerar i samma fråga. Tidningen kommenterar att partierna inte vill tvinga samfundens vigselförrättare att viga. Men finner samtidigt att: Om de 70 som hittills svarat är representativa för sina partier finns en tydlig skillnad mellan blocken: En stor andel av oppositionen säger nej till att behålla frivilligheten för präster, när det gäller vigsel av homosexuella.
På Dagens ledarsida går man hårt åt statsministern: Fredrik Reinfeldt har gjort en stor sak av att kunna ena och hålla ihop både landet och alliansregeringen. Men med beslutet om att köra över en betydande del av svenska folket angående könsneutrala äktenskap har han framträtt som den stora splittraren.
Han berövar äktenskapet dess tusenåriga historia och specifika betydelse för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning, och bygger därmed in en spänning i det svenska samhället för lång tid framöver.
I sak är det att försvaga barnens position och att samtidigt köra över huvudstråken i de stora religionerna, inklusive den kristna kyrkan.
En kompromiss om ett civilrättsligt förfarande för samlevnaden har allt fler aktörer från olika trosinriktningar och ideologier kunnat enas kring. Nu senast ledarsidorna på Dagens Nyheter och Expressen. Men Reinfeldt avfärdar utan pardon. Det är märkligt. I stället kör han över en stor del av svenska folket, och sår splittring i landet.
Mångfaldsargumenten som hörts så ofta i annan debatt lyser nästan helt med sin frånvaro i diskussionen kring ny äktenskapsbalk. Uppenbart är det så att de flesta organiserade religioner som vandrat in i vårt land under modern tid har en annan syn än riksdagsmajoriteten. Och det visar väl att mångfalden hänvisar man till enbart när det passar egna syften. I ett mångfaldens samhälle bör naturligtvis samkönade relationer kringgärdas med exakt samma skydd och regelverk som det traditionella äktenskapet. Men inte heller bör staten ålägga de trossamfund som har en annan syn på äktenskap att handha en ordning man har så starka invändningar mot.
Debatten böljar. Ett intressant inlägg har Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist i SvD. De menar att civiläktenskapet är det som hindrar diskriminering. Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt, skriver de.
Till och med statminsiter Reinfeld har synpunkter på hur kyrkan ska hantera frågan. Vigselrätten bör ligga kvar hos Svenska kyrkan menar han tydligen. Och uppenbart är att staten och de politiska partierna fixar äktenskapsteologin!
I tidningarna idga uttalar sig alltså Reinfeldt i denna fråga: Riksdagen kommer nu att stifta en lag om könsneutrala äktenskap, precis som en utredning föreslog förra året och som sex av de sju riksdagspartierna ställt sig bakom. Den nya lagen kan träda i kraft den 1 maj nästa år.
– Lagom till midsommar kan vi höra bröllopsklockorna ringa för samkönade par, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
Även Reinfeldt slår fast att det inte går att kompromissa om könsneutrala äktenskap.
– Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.
Helle Klein har i sin blogg argumenterat för att vigselrätten ska ligga kvar. Hon skriver: ...så bör Svenska kyrkan klart och tydligt deklarera att den ställer upp på en könsneutral äktenskapslag och att den som vill vara präst i Svenska kyrkan måste kunna samarbeta med HBT-personer och kunna tänka sig viga homosexuella par.Det vore djupt olyckligt om det infördes en samvetsklausul såsom man gjorde i samband med beslutet att tillåta kvinnor att bli präster för 50 år sedan. (Då präster som var motståndare kunde fortsätta vägra samarbeta med prästvigda kvinnor.)Gör inte om misstaget med samvetsklausulen. Diskriminering är aldrig acceptabelt!
Min uppfattning är att kyrkan inte kan lämna frågan till den enskilde prästen. Men min slutsats blir en annan än Helle Kleins. Kyrkans nuvarande teologi tala rom äktenskapet som instiftat av Gud. I vigselakten, som är kyrkans lära, sägs t ex Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat det inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru... Det finns en sakramental uppfattning i botten, och det ändrar min inte genom riksdagsbelsut eller lättvindigt genom en uppnådd majoritet i det politiskt sammansatta kyrkomötet.
Om man inte gör kyrkans förhållningssätt till den enskilde prästens domän borde det betyda att kyrkan därför tar hänsyn till kyrkans historia, tradition och teologi. Följden bör bli att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten! Och de som verkligen vill fira gudstjänst kan få göra det. Andra nöjer sig med registrering hos myndigheterna.
För dem och många enskilda personer har äktenskapet en filosofisk eller religiös innebörd och har haft så under väldigt lång tid. Dessa är värda samma respekt som de som tycker att dagens ordning är diskriminerande.
Nu när kyrkan är skild från staten, skulle det kunna vara ett alternativ att skilja äktenskapsbegreppet från staten – det vill säga att ge tillbaka begreppet till civila samhället, ett civilt samhälle som i dag dessutom berikats med fler religiösa grupper, men som delar de kristna samfundens syn på äktenskapet.
Tidningen Dagen - som föredömligt länkar till flera andra artiklar - gör en undersökning av hur riksdagsledamöterna resonerar i samma fråga. Tidningen kommenterar att partierna inte vill tvinga samfundens vigselförrättare att viga. Men finner samtidigt att: Om de 70 som hittills svarat är representativa för sina partier finns en tydlig skillnad mellan blocken: En stor andel av oppositionen säger nej till att behålla frivilligheten för präster, när det gäller vigsel av homosexuella.
På Dagens ledarsida går man hårt åt statsministern: Fredrik Reinfeldt har gjort en stor sak av att kunna ena och hålla ihop både landet och alliansregeringen. Men med beslutet om att köra över en betydande del av svenska folket angående könsneutrala äktenskap har han framträtt som den stora splittraren.
Han berövar äktenskapet dess tusenåriga historia och specifika betydelse för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning, och bygger därmed in en spänning i det svenska samhället för lång tid framöver.
I sak är det att försvaga barnens position och att samtidigt köra över huvudstråken i de stora religionerna, inklusive den kristna kyrkan.
En kompromiss om ett civilrättsligt förfarande för samlevnaden har allt fler aktörer från olika trosinriktningar och ideologier kunnat enas kring. Nu senast ledarsidorna på Dagens Nyheter och Expressen. Men Reinfeldt avfärdar utan pardon. Det är märkligt. I stället kör han över en stor del av svenska folket, och sår splittring i landet.
Mångfaldsargumenten som hörts så ofta i annan debatt lyser nästan helt med sin frånvaro i diskussionen kring ny äktenskapsbalk. Uppenbart är det så att de flesta organiserade religioner som vandrat in i vårt land under modern tid har en annan syn än riksdagsmajoriteten. Och det visar väl att mångfalden hänvisar man till enbart när det passar egna syften. I ett mångfaldens samhälle bör naturligtvis samkönade relationer kringgärdas med exakt samma skydd och regelverk som det traditionella äktenskapet. Men inte heller bör staten ålägga de trossamfund som har en annan syn på äktenskap att handha en ordning man har så starka invändningar mot.
Debatten böljar. Ett intressant inlägg har Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist i SvD. De menar att civiläktenskapet är det som hindrar diskriminering. Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt, skriver de.
Till och med statminsiter Reinfeld har synpunkter på hur kyrkan ska hantera frågan. Vigselrätten bör ligga kvar hos Svenska kyrkan menar han tydligen. Och uppenbart är att staten och de politiska partierna fixar äktenskapsteologin!
I tidningarna idga uttalar sig alltså Reinfeldt i denna fråga: Riksdagen kommer nu att stifta en lag om könsneutrala äktenskap, precis som en utredning föreslog förra året och som sex av de sju riksdagspartierna ställt sig bakom. Den nya lagen kan träda i kraft den 1 maj nästa år.
– Lagom till midsommar kan vi höra bröllopsklockorna ringa för samkönade par, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
Även Reinfeldt slår fast att det inte går att kompromissa om könsneutrala äktenskap.
– Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.
Helle Klein har i sin blogg argumenterat för att vigselrätten ska ligga kvar. Hon skriver: ...så bör Svenska kyrkan klart och tydligt deklarera att den ställer upp på en könsneutral äktenskapslag och att den som vill vara präst i Svenska kyrkan måste kunna samarbeta med HBT-personer och kunna tänka sig viga homosexuella par.Det vore djupt olyckligt om det infördes en samvetsklausul såsom man gjorde i samband med beslutet att tillåta kvinnor att bli präster för 50 år sedan. (Då präster som var motståndare kunde fortsätta vägra samarbeta med prästvigda kvinnor.)Gör inte om misstaget med samvetsklausulen. Diskriminering är aldrig acceptabelt!
Min uppfattning är att kyrkan inte kan lämna frågan till den enskilde prästen. Men min slutsats blir en annan än Helle Kleins. Kyrkans nuvarande teologi tala rom äktenskapet som instiftat av Gud. I vigselakten, som är kyrkans lära, sägs t ex Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat det inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru... Det finns en sakramental uppfattning i botten, och det ändrar min inte genom riksdagsbelsut eller lättvindigt genom en uppnådd majoritet i det politiskt sammansatta kyrkomötet.
Om man inte gör kyrkans förhållningssätt till den enskilde prästens domän borde det betyda att kyrkan därför tar hänsyn till kyrkans historia, tradition och teologi. Följden bör bli att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten! Och de som verkligen vill fira gudstjänst kan få göra det. Andra nöjer sig med registrering hos myndigheterna.
05 november 2008
Kristna möter muslimer
Med Obama i Vita huset kanske inte den muslimska världen blir lika demoniserad som för närvarande? Nattens valresultat kan ge nytt hopp för dialogen. Den kanske kan ersätta alltför snara -militära aktioner.
Värt att notera är de ansträngningar som pågår för att bygga broar mellan världens religioner. Efter påven Benedictus XVI föredrag, den 13/9 2006 i Regensburg, som vållade sådan storm i muslimska länder samlade sig 138 lärde inom Islam till ett brev: A common word.
Dokumentet är intressant såtillvida som det anger gemensamma uppgifter för världens skull. Det är också intressant eftersom Islams lärde gör tydliga ansträngningar att finna stöd för sin hållning både i Bibeln och Koranen och därmed att harmoniera de båda religionernas gudomliga uppgift! Det brevet borde inte bara kristna människor läsa utan även muslimerna.
Just nu pågår en unik konferens i Vatikanen mellan den katolska kyrkan och framträdande ledare inom Islam. Kyrkans Tidning skriver om saken på nätet.
Religionsdialogen blir alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Ett annat uttryck för den vitaliserade dialogen är den konferens som samlades i England under ledning av ärkebiskop Dr Rowan Williams för att ge ett svar på det ursprungliga brevet från Islams lärde. Hoppfullt!
Värt att notera är de ansträngningar som pågår för att bygga broar mellan världens religioner. Efter påven Benedictus XVI föredrag, den 13/9 2006 i Regensburg, som vållade sådan storm i muslimska länder samlade sig 138 lärde inom Islam till ett brev: A common word.
Dokumentet är intressant såtillvida som det anger gemensamma uppgifter för världens skull. Det är också intressant eftersom Islams lärde gör tydliga ansträngningar att finna stöd för sin hållning både i Bibeln och Koranen och därmed att harmoniera de båda religionernas gudomliga uppgift! Det brevet borde inte bara kristna människor läsa utan även muslimerna.
Just nu pågår en unik konferens i Vatikanen mellan den katolska kyrkan och framträdande ledare inom Islam. Kyrkans Tidning skriver om saken på nätet.
Religionsdialogen blir alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Ett annat uttryck för den vitaliserade dialogen är den konferens som samlades i England under ledning av ärkebiskop Dr Rowan Williams för att ge ett svar på det ursprungliga brevet från Islams lärde. Hoppfullt!
04 november 2008
Religösa bloggar
Hjältars och vikingars tungomål räcker inte långt. Inte på bloggen. Det finns en värld där ute. På tyska, spanska, italienska, japanska och franska. Eller ryska och grekiska. MEN vill vi vara med handlar det väl om engelska i alla fulla fall.
Best Spirituals Blogs kan man gott kolla. Särskilt the revealer är värd att lägga en stund hos även om den i vissa avseenden verkar ha avsomnat. Men där finns artiklar om religion och media. Man erbjuder bland annat en guide: Following is a guide to scholars from around the world who work with New York University's Center for Religion and Media and would like to work with journalists and media makers. They're among the big thinkers in their respective fields, but they're not "authorities"; by their involvement with the Center for Religion and Media, they signal their commitment to the idea of media as an ongoing conversation, one in which the expertises of scholars, media makers, and ordinary people complement one another rather than competing for the last word.
Man kan till exempel plocka fram forskare om abort, bioteknik, mänskliga rättigheter eller judisk-kristna relationer. Intressanta frågor!
Kolla också wdtprs, en blog av lite märkligt slag. Och ännu mer kan man hitta hos The TIMES om de mest inflytelserika religiösa bloggarna...
Best Spirituals Blogs kan man gott kolla. Särskilt the revealer är värd att lägga en stund hos även om den i vissa avseenden verkar ha avsomnat. Men där finns artiklar om religion och media. Man erbjuder bland annat en guide: Following is a guide to scholars from around the world who work with New York University's Center for Religion and Media and would like to work with journalists and media makers. They're among the big thinkers in their respective fields, but they're not "authorities"; by their involvement with the Center for Religion and Media, they signal their commitment to the idea of media as an ongoing conversation, one in which the expertises of scholars, media makers, and ordinary people complement one another rather than competing for the last word.
Man kan till exempel plocka fram forskare om abort, bioteknik, mänskliga rättigheter eller judisk-kristna relationer. Intressanta frågor!
Kolla också wdtprs, en blog av lite märkligt slag. Och ännu mer kan man hitta hos The TIMES om de mest inflytelserika religiösa bloggarna...
Exotism är grunden för Halal TV
Tre trallande jäntor kanske vore en för lättsam beskrivning av de unga programledarna i slöjor. De som valsar genom pressen därför att de utvalts att göra television! Halal TV, som deras program heter, görs av en jurist, en mammaledig tandsköterska och en läkarstudent. De säger: Det här är vårt program. Halal eller haram? Halal förstås, säger de muslimska flickorna.
Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.
Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?
Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!
Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.
Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.
Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.
För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.
När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.
Till sist: Hur står det till med landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?
Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.
Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?
Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!
Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.
Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.
Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.
För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.
När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.
Till sist: Hur står det till med landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?
Och Stefan Swärd som den senaste tiden vässat sin penna och fått genomslag i pressen invände också.
Helt utan komplikationer är inte modellen där man utifrån en ideologisk profilerad ståndpunkt ger sin syn på saker och ting. I begränsad omfattning kan det fungera vitaliserande. Växer omfattningen så ökar självklart Demirbag-Stens argument i värde. Då måste vi nämligen slå vakt om journalisternas uppdrag att låta alla sidor komma till tals.
I tidningsvärlden är det snart omöjligt att skilja på vad som är opartisk journalistik och vad som är opinion och tyckande. Åsiktsjournalistiken har fått breda ut sig så till den grad att journalister intervjuar andra journalister och de har tagit över experternas roll. Journalistskrået framställs som en synonym till kunskap, opartiskhet och vidsyn hur trångsynt och fördomsfullt det än kan vara. Kampanjjournalistik förskräcker allt som oftast. Man märker också journalistikens brister genom att bakgrunder och analyser inte ges utrymme. Faktarutor anses kunna ge tillräcklig ingång. Sådana dumheter.
Otaliga gånger har jag och andra fått samtal från journalister som inte kunna skilja en konfession från en annan, som inte vet vad ett sakrament är, som inte känner till riktlinjerna för konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. På en och samma gång har man velat ha bakgrunden och historien presenterad och alldeles utan egen kunskap har ansett det befogat att komma med kritiska invändningar. Kunskap, elementär sådan, är ju förutsättning för kritik. Så journalisten må ha sitt uppdrag. Men då måste journalisterna också få tid att göra efterforskningar och att bilda sig för att känna till något om det de undersöker...
Tills vidare tycker jag att Halal Tv kan gå an. Men tre baptister hade aldrig fått göra ett sådant program. Inte heller tre mormoner eller Jehovas Vittnen. Inte romerska katoliker eller ortodoxer. Det kan ju visa att den här serien bygger mer på exotism än på genuint religionsintresse. Men serien kan faktiskt bli spännande ändå så länge vi har information om förutsättningar och bakgrund. För då kan vi som tittar också förhålla oss kritiska.
INGEN är ju utan egna värderingar och åskådningar. Och medevetet eller omedvetet påverkar man URVALET, vilket ju är journalistikens metod, att välja vad som ska berättas.
02 november 2008
Helgon och själar.
Alla helgons dag och Alla själars dag riskerar att flyta samman i det allmänna medvetandet. Hela helgen blir till en minneshelg för våra döda släktingar och vänner. Ändå är Allhelgonadagen den uppsamlingsdag som tillkom när helgonkalendern blev så full att dagarna inte räckte till.
Helgon är föredömen som genom tro och sina liv inspirerat. Kyrkan som en de heligas gemenskap förknippas med helgonen enligt New Advent, ett katolskt uppslagsverk på nätet. Där kan man också hitta en redogörelse för helgonlegender, och för hur helgon kanoniseras i den Romersk katolska kyrkan.
Även helgonen har levt vanliga liv, med kriser och motgångar. Kanske är det därför de fäster så i mångas tanke. Och varför andra så frenetiskt vänder sig emot tanken på helgon. Helgondyrkan säger man kritiskt och avvisar ofta både deras exempel och den helgelse de vittnar om. Min tanke är att vi behöver goda föredömen, mer nu än någonsin!
Helgon är föredömen som genom tro och sina liv inspirerat. Kyrkan som en de heligas gemenskap förknippas med helgonen enligt New Advent, ett katolskt uppslagsverk på nätet. Där kan man också hitta en redogörelse för helgonlegender, och för hur helgon kanoniseras i den Romersk katolska kyrkan.
Även helgonen har levt vanliga liv, med kriser och motgångar. Kanske är det därför de fäster så i mångas tanke. Och varför andra så frenetiskt vänder sig emot tanken på helgon. Helgondyrkan säger man kritiskt och avvisar ofta både deras exempel och den helgelse de vittnar om. Min tanke är att vi behöver goda föredömen, mer nu än någonsin!
30 oktober 2008
Borgerligt kyrkorum?
Kyrkans Tidning berättar idag om Härnösands museum som är beredd att öppna ett par kyrkorum för borgerliga ceremonier respektiva andra religioners gudstjänster. Länsmuseichefen Bengt Edgren har tydligen för sig att kyrkorum är ett slags vardagsrum för alla möjliga evenemang oavsett livsåskådningar. När diskussionen nyligen böljat fram och tillbaka om det sakrala kyrkorummet kunde man ana att omprövningen av vad kyrkorummets helgd betyder redan nått långt in i kyrkan. Här ser vi ännu ett exempel på hur respekten för kyrkans rum byts i åsikten att man förfogar över rummet.
I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:
– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.
Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.
Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...
I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:
– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.
Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.
Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...
29 oktober 2008
Förtroende för troende
Deltog häromdagen i ett seminarium om religionsdialog, religionsteologi och religionsmöte. Intressant och lärorikt. I mötet med människor av annan övertygelse och tro är det viktigt med ömsesidigt förtroende. Jag vet av egen erfarenhet att för troende är förtroende av avgörande betydelse.
Av debatterna den senaste tiden att döma är det långt ifrån alla som har förtroende för troende. De tycks mena att vi som utövar religion inte har visat oss förtroende värda. Och att vår religion är så dum och avskyvärd att knappast något försonande drag finns. Argumentationen bygger så gott som alltid på de sämsta exemplen, dessutom tillspetsade och otillbörligt vinklade, och sådana avvikelser används som om de vore representativa. Hur kan tänkande människor med gott samvete föra debatten på det sättet? Är det för att de funnit motsvarande dumheter från debattörer inifrån kyrkor och trossamfund? Lika för lika? Tand för tand? Ljuger Du så ljuger jag? Förekommer sådant måste vi säga ifrån åt alla håll!
Fiendebilderna konstrueras medvetet för att misskreditera de andra och deras övertygelser. Sådant ska vi INTE tolerera! Säg emot! För samtalets skull.
Av debatterna den senaste tiden att döma är det långt ifrån alla som har förtroende för troende. De tycks mena att vi som utövar religion inte har visat oss förtroende värda. Och att vår religion är så dum och avskyvärd att knappast något försonande drag finns. Argumentationen bygger så gott som alltid på de sämsta exemplen, dessutom tillspetsade och otillbörligt vinklade, och sådana avvikelser används som om de vore representativa. Hur kan tänkande människor med gott samvete föra debatten på det sättet? Är det för att de funnit motsvarande dumheter från debattörer inifrån kyrkor och trossamfund? Lika för lika? Tand för tand? Ljuger Du så ljuger jag? Förekommer sådant måste vi säga ifrån åt alla håll!
Fiendebilderna konstrueras medvetet för att misskreditera de andra och deras övertygelser. Sådant ska vi INTE tolerera! Säg emot! För samtalets skull.
28 oktober 2008
Boknörd och läsare
Oj, oj, oj så detta med böcker kan engagera. Här finns en test som kan ge en ledtråd till vilken plats boken och läsning har i Ditt liv. Kolla Din egen bokhylla. Hur många böcker tar Du med på semestern? Och läser Du dem verkligen? Släng blygseln och testa Dig!
Religionsfobin spänner musklerna
Rektorsdebatten i Lund har efterdyningar. Efter alla möjliga inlägg i olika riktningar summerar medarbetaren på Sydsvenskans kulturredaktion Andreas Ekström diskussionen i ett inlägg om Kristofoberna och religionen. Elisabeth Gerle svarade den 28/10 i Sydsvenskan.
I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.
Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.
Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.
I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.
Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.
Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.
Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.
Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...
Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...
I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.
Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.
Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.
I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.
Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.
Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.
Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.
Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...
Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...
27 oktober 2008
Sammanträdet inställt
När ordförandeklubbans trä
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.
Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.
Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.
Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.
Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.
Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.
Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.
60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.
Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.
Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.
Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.
Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.
Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.
Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.
Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.
Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.
60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.
Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.
Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!
24 oktober 2008
Blogg mot strömmen
En blogg gör ingen virtuell verklighet.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...
En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.
En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...
Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...
En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.
En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...
Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.
20 oktober 2008
Himmelens förgård
Grundtvigs psalmdiktning har betytt fantastiskt mycket inte bara i Danmark. Även i Sverige har hans ord fått stor betydelse. Ps 56 i Svenska kyrkans psalmbok (den ekumeniska delen) har några verser:
Huset som kallas Herrens hus
bör vi dock älska och ära
såsom en fristad, varm och ljus,
ja, såsom hemmet, det kära.
Härliga ting förkunnas där.
Himmelens förgård kyrkan är,
där vill vår Herre oss möta.
Dit har med bön om hjälp vi gått,
sökande ledning i ordet.
Där har till kropp och själ vi fått
kraft vid det heliga bordet.
Där fick vi dopets bad en gång.
Där har vårt hjärta lyfts i sång
såsom en fågel mot höjden.
Via Karin Långström Vinges inlägg 2005 hittar jag nu fram till Kerstin Ekmans artikel i Dagens Nyheter om heliga rum. Fortfarande läsvärd, ännu spänstig och utmanande. Här hittar Du hela den förläsning som artikeln är en förkortad version av. Och här finner Du alla föredragen från konferensen Att utforska rummet, 11-14/8 2005 i Lund.
Ekman skriver bland mycket annat: Ofantligt mycket längre har människor levt i en värld skapad av Gud eller gudar. I en sådan värld skiljs vissa områden ut. Inom dem har människor möjlighet att stiga in och vara i gudomlig rumstid. Där löper inte tiden i en rak bana ut i intigheten utan går runt mot återkomst och förnyelse. Rummen som helgats åt sådan tid är separerade från sin formlösa och föränderliga omgivning. Härinne gestaltas skapelsen: kosmos blir till innanför kaos.
Att kunna urskilja ett rum som för vissa människor ännu är heligt är en fråga om inlärning. Man lär sig genom att få världen berättad för sig som ett sammanhängande och skapat kosmos. Om man tidigt har fått gå in i de rum där kosmos återskapas, kan man urskilja dem utan skyltar och påpekanden.Har man aldrig hört talas om detta befinner man sig i kyrkorummet på en plats likvärdig med Icas stormarknad eller vårdcentralen. I den senare brukar de köande i alla fall vara något dämpade. I en Roslagskyrka nära oss kan man i väntan på att sommarkonserten ska börja få lyssna till obesvärade utläggningar om olika grilloljors företräden. Det tjoas åt bekanta och man talar om att gräsklipparn lagt av och att man ryckt strömming och fått upp en hink full. Det är gemytligt.
Likaså är detta sista en spegling av mångas förhållningsätt till kyrka och tro: alldagligt och ganska ytligt. Det som angår oss på djupet, där livet står på spel, förvisas från våra liv till den dag då vi chockartat måste konfronteras med ändlighet, förlust och tomhet... Att det finns en plats, ett rum, där ljuset från det heliga lyser, är då oändligt mycket värt.
Huset som kallas Herrens hus
bör vi dock älska och ära
såsom en fristad, varm och ljus,
ja, såsom hemmet, det kära.
Härliga ting förkunnas där.
Himmelens förgård kyrkan är,
där vill vår Herre oss möta.
Dit har med bön om hjälp vi gått,
sökande ledning i ordet.
Där har till kropp och själ vi fått
kraft vid det heliga bordet.
Där fick vi dopets bad en gång.
Där har vårt hjärta lyfts i sång
såsom en fågel mot höjden.
Via Karin Långström Vinges inlägg 2005 hittar jag nu fram till Kerstin Ekmans artikel i Dagens Nyheter om heliga rum. Fortfarande läsvärd, ännu spänstig och utmanande. Här hittar Du hela den förläsning som artikeln är en förkortad version av. Och här finner Du alla föredragen från konferensen Att utforska rummet, 11-14/8 2005 i Lund.
Ekman skriver bland mycket annat: Ofantligt mycket längre har människor levt i en värld skapad av Gud eller gudar. I en sådan värld skiljs vissa områden ut. Inom dem har människor möjlighet att stiga in och vara i gudomlig rumstid. Där löper inte tiden i en rak bana ut i intigheten utan går runt mot återkomst och förnyelse. Rummen som helgats åt sådan tid är separerade från sin formlösa och föränderliga omgivning. Härinne gestaltas skapelsen: kosmos blir till innanför kaos.
Att kunna urskilja ett rum som för vissa människor ännu är heligt är en fråga om inlärning. Man lär sig genom att få världen berättad för sig som ett sammanhängande och skapat kosmos. Om man tidigt har fått gå in i de rum där kosmos återskapas, kan man urskilja dem utan skyltar och påpekanden.Har man aldrig hört talas om detta befinner man sig i kyrkorummet på en plats likvärdig med Icas stormarknad eller vårdcentralen. I den senare brukar de köande i alla fall vara något dämpade. I en Roslagskyrka nära oss kan man i väntan på att sommarkonserten ska börja få lyssna till obesvärade utläggningar om olika grilloljors företräden. Det tjoas åt bekanta och man talar om att gräsklipparn lagt av och att man ryckt strömming och fått upp en hink full. Det är gemytligt.
Likaså är detta sista en spegling av mångas förhållningsätt till kyrka och tro: alldagligt och ganska ytligt. Det som angår oss på djupet, där livet står på spel, förvisas från våra liv till den dag då vi chockartat måste konfronteras med ändlighet, förlust och tomhet... Att det finns en plats, ett rum, där ljuset från det heliga lyser, är då oändligt mycket värt.
19 oktober 2008
Ifrågasatt helighet
Deep edition har länkat till den här bloggen med anledning av texter om Angtorias rockvideo och kyrkorummet. Deep edition skriver:
Via Emmanuel hittar jag storyn om hur gruppen Angtoria spelat in en video i Njurunda kyrka och då tagit bilder där de står på altaret. Självklart har ett gäng svartrockar i kyrkan upprörts av det och kyrkoherden försöker klara sitt eget skinn.
Jag blir onekligen ledsen för en sån extremt idiotisk bild som en del kristna än en gång visar av sin tro. Även om jag inte längre tror, även om jag inte längre antagligen anses ha rätten att uttala mig om inomkyrkliga frågor så blir jag fundersam över hur människor som tror på Gud kan välja att förminska gudomligheten och heligheten till att ligga i ett altare. Det sakrosankta är inte i sten, Gud blir inte kränkt av vad en människa väljer att göra - om det är så är Gud inte större än oss. Prästen Lars B Stenström och hans blogg “stillsam” öser ur sig diverse texter om hur kyrkorummet ska användas - men berör inte själva huvudfrågan: är faktiskt kyrkorummet viktigare än Gud?
Hur huvudfrågan kunde bli om kyrkorummet är viktigare än Gud förstår jag inte riktigt. Det är Deep editions egen problemformulering. Intressant naturligtvis, men varför kyrkorummet skulle stå i motsats till Gud förklaras inte.
Mina tankar har gällt kyrkorummet som en plats annorlunda än andra och föremålen som laddade av det möte med Gud som sker där. Jag menar bestämt att vi behöver platser som värnas och vördas, där vi inte beter oss som om det vore en gymnastiksal eller en krog vilken som helst. Att föremål är något mer än tyg och sten behöver vi inte debattera. Svenska flaggan är inte en näsduk eller en dörrmatta. Och ett altare är inte ett matsalsbord vilket som helst. Vi avskiljer ting för att de ska göra tjänst för höga syften, till exempel för landet eller för Gud.
Styrkan i deep editions avståndstagande får mig att bli tveksam. Vad handlar det egentligen om? Jag blir äcklad av den oerhörda inskränkthet som visar sig i den kritik som drivs mot Njurundas val att låta ett band spela in videon i kyrkan och den inskränkta syn på helighet som visar sig, skriver deep edition.
Att bli upprörd, så som jag blir, när någon stövlar upp på ett invigt Guds altare är inte att förminska Guds helighet. Gud är redan förtrampad och förtryckt, misshandlad och korsfäst. Men det betyder inte att allt går an. Att vi inte ska bry oss. Och att försvara ett kyrkorums helgd kan mycket väl samspela med att försvara människors värde och värdighet.
Det heliga får oss att bäva
Ord som helig och heligt har alldeles uppenbart olka innebörder och betydelser, beroende på egen livsåskådning och erfarenhet. Helig är endast Gud, säger katolske biskopen Anders Arborelius i boken Helighet (Bokhandeln Arken 2001). Men eftersom den helige stigit in i tiden och historien finns det heliga även här. I människan finns helighet, på platser där Gud uppenbarar sig finns det heliga och helighet.
Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.
Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...
I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.
Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...
Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?
Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.
Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...
I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.
Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...
Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?
17 oktober 2008
Tjänst i heligt rum
Carl Henrik Martling, flitig författare, har i många böcker skrivit om gudstjänst och gudstjänstens rum. I boken för kyrkvärdar och andra som har fått uppgifter i kyrkorummet, Tjänst i heligt rum, Verbum, skriver han om altarets klädnad några ord jag inte kan undanhålla er:
Även mellan gudstjänsterna skall altaret tjäna förkunnelsen genom att ge uttryck åt en tyst förväntan på att Herrens bord på nytt skall dukas. Den förkunnelsen fördunklas, om altaret främst ger intryck av bokdisk, belamrat med stora biblar, handböcker och missalen, av blomsterutställningar eller av reklambord för någon stearinljusfirma. I detta avseende är en ny medvetenhet på väg som strävar efter att pryda altaret med kärlek och samtidigt med omsorg och eftertanke, så att altaret får medverka i hela kyrkorummets förkunnelsefunktion...Eftersom altaret symboliskt tolkas som Kristus själv blir altardukarna enligt traditionen symbolen för Jesu svepning.
Även mellan gudstjänsterna skall altaret tjäna förkunnelsen genom att ge uttryck åt en tyst förväntan på att Herrens bord på nytt skall dukas. Den förkunnelsen fördunklas, om altaret främst ger intryck av bokdisk, belamrat med stora biblar, handböcker och missalen, av blomsterutställningar eller av reklambord för någon stearinljusfirma. I detta avseende är en ny medvetenhet på väg som strävar efter att pryda altaret med kärlek och samtidigt med omsorg och eftertanke, så att altaret får medverka i hela kyrkorummets förkunnelsefunktion...Eftersom altaret symboliskt tolkas som Kristus själv blir altardukarna enligt traditionen symbolen för Jesu svepning.
16 oktober 2008
Avskaffa traditioner med kyrklig koppling?
Traditioner uppstår och...försvinner? Det är tryck på att ompröva och ställa in firande och upprätthållande av traditioner som på minsta vis kan ha med tro och religion att göra. Störta det gamla i gruset...eller hur det nu var. Skolavslutningar i kyrkan tillhör det kampen står om. Gudstjänsten vid riksdagens öppnande en annan. Många exempel kan ges.
Särskilt "borgerliga" alternativ till kristna traditioner gör sig allt mer gällande. Välkommen till livet fest istället för dop. Avskaffad advent och ifrågasatt luciafirande som kanske kunde bytas mot en vinterfest?
Nu har en händelse på en förskola gjort fenomenet aktuellt igen. I Borås tidning läser man:
En förskola i Mark ville avskaffa födelsedags- och luciafirande av hänsyn till familjer som inte firar dessa högtider.
Övriga föräldrar är upprörda trots att beslutet senare drogs tillbaka.
– Vi vill att kommunen sätter stopp för omvänd diskriminering, säger de.
Mark. Idén framfördes på ett föräldramöte nyligen och BT:s uppgiftslämnare uppfattade att personalen redan hade beslutat att ändra rutinerna.
– Det blev alldeles tyst efter beskedet. Ingen förälder orkade säga något, alla var upprörda och förvånade, berättar de.
Efteråt kom ilskan. Föräldrar accepterar inte att inställningen hos ett fåtal familjer ska leda till att alla förskolebarn går miste om lucia- och födelsedagsfirande som ger uppskattad guldkant i vardagen.
Efter att hård kritik framförts till både skolpersonalen och tjänstemän i skolförvaltningen har beslutet dragits tillbaka.
För den som vill veta mer om traditioner kan jag som en första introduktion rekommendera Martin Modéus bok Tradition och liv. Utan tradition och annorlunda dagar och ämnen att fira och högtidlighålla kan vi knappast leva ett rikt liv.
Särskilt "borgerliga" alternativ till kristna traditioner gör sig allt mer gällande. Välkommen till livet fest istället för dop. Avskaffad advent och ifrågasatt luciafirande som kanske kunde bytas mot en vinterfest?
Nu har en händelse på en förskola gjort fenomenet aktuellt igen. I Borås tidning läser man:
En förskola i Mark ville avskaffa födelsedags- och luciafirande av hänsyn till familjer som inte firar dessa högtider.
Övriga föräldrar är upprörda trots att beslutet senare drogs tillbaka.
– Vi vill att kommunen sätter stopp för omvänd diskriminering, säger de.
Mark. Idén framfördes på ett föräldramöte nyligen och BT:s uppgiftslämnare uppfattade att personalen redan hade beslutat att ändra rutinerna.
– Det blev alldeles tyst efter beskedet. Ingen förälder orkade säga något, alla var upprörda och förvånade, berättar de.
Efteråt kom ilskan. Föräldrar accepterar inte att inställningen hos ett fåtal familjer ska leda till att alla förskolebarn går miste om lucia- och födelsedagsfirande som ger uppskattad guldkant i vardagen.
Efter att hård kritik framförts till både skolpersonalen och tjänstemän i skolförvaltningen har beslutet dragits tillbaka.
För den som vill veta mer om traditioner kan jag som en första introduktion rekommendera Martin Modéus bok Tradition och liv. Utan tradition och annorlunda dagar och ämnen att fira och högtidlighålla kan vi knappast leva ett rikt liv.
15 oktober 2008
Om dialogen med muslimerna
Muslimsk-kristna dialoger har framtiden för sig. Följande meddelande kan man hitta hos Kyrkornas världsråd:
The World Council of Churches (WCC), together with a number of Christian world communions, the World Evangelical Alliance (WEA) and the Roman Catholic Church are expecting some 50 church leaders and experts on Christian-Muslim dialogue to attend a consultation from 18 to 20 October in Chavannes-de-Bogis, outside Geneva, Switzerland.
The aim of the consultation is to provide a space for churches and communions to share their initiatives and theological resources for engaging with Muslims, and to identify substantial issues for Christian theology in relation to Christian-Muslim dialogue.
Among the expected outcomes of the consultation is to consider ways to articulate a Christian theological understanding of dialogue with Islam and identify theological issues that are pertinent to Christian self-understanding in relation to Islam. To achieve this, the consultation will consider input from different Christians traditions and from the experience of churches in different parts of the world, including Asia, Africa, Europe and the Middle East.
Catholicos Aram I, head of the Armenian Apostolic Church (See of Cilicia), will be the key-note speaker at the consultation. Already as moderator of the WCC Central Committee from 1991 to 2006, Aram I gave considerable leadership to the Council's work on interreligious dialogue and coooperation.
Inget får förekomma som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära
I inledningen till Kyrkoordningens tionde avdelning om Kyrkobyggnader skrivs:
Sedan tidig kristen tid har församlingarna rest särskilda byggnader som samlingsplatser för de gemensamma gudstjänsterna. Dessa byggnader gavs namnet kyrka, samma namn som används om det folk som samlades där. Ordet kommer från grekiskans kyriake som betyder "det som hör Herren till".
Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeenden i livet. De rymmer mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd...
Kyrkoordningen öppnar inte för ett slarvigt och vanvördigt bruk av kyrkorummet. Nog om detta. Mer behöver inte sägas.
Sedan tidig kristen tid har församlingarna rest särskilda byggnader som samlingsplatser för de gemensamma gudstjänsterna. Dessa byggnader gavs namnet kyrka, samma namn som används om det folk som samlades där. Ordet kommer från grekiskans kyriake som betyder "det som hör Herren till".
Kyrkans erfarenhet visar att det behövs särskilda kyrkorum, avskilda för att tjäna församlingens gudstjänstliv, även om det inte är nödvändigt med särskilda lokaler för att Guds folk skall kunna samlas till gudstjänst. De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro. De är för många förknippade med avgörande skeenden i livet. De rymmer mycket av en bygds identitet och är en del av det offentliga rummet. Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd...
Kyrkoordningen öppnar inte för ett slarvigt och vanvördigt bruk av kyrkorummet. Nog om detta. Mer behöver inte sägas.
14 oktober 2008
Försvara kyrkorummet!
I ett slag, efter rockvideon i kyrkorummet, blev det oändligt mycket svårare att försöka lära barn (och vuxna) att kyrkorummet är ett speciellt rum där vi möter trons värld och det heliga på ett särskilt sätt. Att lära ut hur tystnad och bön där har särskild hemortsrätt. Att föremålen inte bara är tomma symboler utan påtagliga uttryck för Guds närvaro och närhet.
Vad ska vi nu säga när någon använder altaret som bokhylla, avlastningsplats för kläder eller annat? Vi ska naturligtvis fortsätta att hävda altarets plats och ställning! Där människans värde stod fast genom Jesu offergärning och seger över synd och ondska! Signal och centrum i vår gudstjänst - och därför fredat.
Varje gång någon devalverar kyrkorummet och gör det till en allmänning där till och med hädelse och gudsuppror får ta över - så återverkar det på alla andra kyrkorum. Kyrkans rum måste försvaras som sakralt rum, platsen för församlingens möte med det heliga och med Gud!
Vad ska vi nu säga när någon använder altaret som bokhylla, avlastningsplats för kläder eller annat? Vi ska naturligtvis fortsätta att hävda altarets plats och ställning! Där människans värde stod fast genom Jesu offergärning och seger över synd och ondska! Signal och centrum i vår gudstjänst - och därför fredat.
Varje gång någon devalverar kyrkorummet och gör det till en allmänning där till och med hädelse och gudsuppror får ta över - så återverkar det på alla andra kyrkorum. Kyrkans rum måste försvaras som sakralt rum, platsen för församlingens möte med det heliga och med Gud!
13 oktober 2008
Rockvideo som kränker kyrkorummets helgd
När en rockmusiker står på ett altare i en kyrka med stövlarna på - hur tänker man då? Om han står där som en i ett band som tagit hela kyrkans kor i besittning och spelar rockmusik undrar man vad skälet är. Är det en kristen rockgrupp som förkunnar evangeliet? Är det ett oratorium som berättar om Jesu lidande och död? Nej, här får man ett ett metallrockens avståndstagande från kyrka och tro med ett sexuellt övergrepp på ett barn som spiken man hängt sin rockvideo på.
Gruppen som spelar har uppmärksammats i Sundsvalls Tidning och i Dagen. Flera bloggare har kommenterat bandet Angtorias rockvideo och inspelningen i Njurunda kyrka. Kyrkoherde Olof Lönneborg har egendomligt nog försökt släta över och försvara inspelningen. Det var dumt och han borde medge misstaget!
Det finns mycket att förvånas över. Att stå på ett invigt altare med stövlarna på är ett grovt övertramp. Blasfemiskt naturligtvis eftersom altaret är tecknet för och symbolen som tydliggör att Gud är i sitt heliga tempel, i sin kyrka. Altarbordet står också för Jesus, den korsfäste. De fem konsekrationskorsen i altarskivorna är ett uttryck för det. Sådant beteende kan man inte, ska man inte, tolerera eller försvara.
Rocklåten handlar om ett sexuellt övergrepp och i videon framgår att det är en präst som förför. Om rocklåten skall vara en protest mot sexuella övergrepp som begåtts inom den kristna kyrkan så förtas det intrycket av sättet man behandlar kyrkorummet.
Texten kan man hitta på nätet. Den är inte ett tydligt uttryck för protest mot övergrepp utan lika mycket ett angrepp på kyrkans tro och ett avståndstagande från Gud och det heliga. Här ett utdrag:
Let his holy choirs sing in sodomy, praise be!
Surrender your body and soul unto him
Demoralize me!
Delar av texten sjungs av en kyrkokör i kåpor på en orgelläktare och med ögonbindlar. Övertydligt visar man att kören (församlingen, kyrkfolket) inte ser, inte det onda som sker.
So he crept into my room
Whispered my name, took my innocence away
I'm only five, a perverts concubine
God has a plan for us all.
Gud blir själv delaktig i det som man ska förstå är prästens övergrepp. Gud blir ansvarig eftersom det blir en del i Guds plan. Ja, det blir till slut Guds egen hand som gör ogärningar.
I've been touched by the hand of god
My sordid tale, his lies are blasphemy...
Och videon bör man se. Den hittar man på Angtorias hemsida.
Hur duktiga att spela gänget är, och hur uppmärksammat bandet än är på väg att bli, så borde man inte upplåtit en kyrka för den här inspelningen. Det är nämligen ett brott (strider helt) mot kyrkoordningen 41 kapitlet §3: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 och 2 § bara (gudstjänster, biskopliga ämbetshandlingar, kyrkliga handlingar - min kommentar) om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.
I svart på vitt står att sådant här INTE får förekomma. Och det enkla testet är väl: kan Du tänka Dig att Din hemkyrka användes på detta sätt?
Läsandets nöje
Nobelpriset i litteratur i all ära. Ännu är inte högarna på nattduksbordet och på fönsterbrädor och bord genomlästa. så den gode Jean-Marie Gustave Le Clézio får vänta (för min del alltså) ännu en tid. Språket luras, Le Clézio lär inte behöva vänta. Det är jag som ska dröja. Men bokhandlarna lär ändå få bråda tider att plocka fram och beställa hem.
Här Njuter jag istället av andra böcker: Falling Man av Don DeLillo, publicerad av Scribner, Gotländskt och kyrkligt, Festskrift till Ove Lundin, utgiven på Artos, Rummet inom dig, Klostervisdom för vardagslivet, utgiven på Libris, Pingströrelsen i 2 band, även dessa är utgivna av Libris och Göran Bergstrands Inte bara Knutby, Drömmen om det fulllkomliga som Natur och Kultur givit ut.
Som om det inte räckte läser jag om Jesper Swedberg Levernesbeskrivning och Haquin Spegel Guds verk och vila, böcker som för länge sedan blev utgivna i Natur och Kulturs klassikerserie.
När jag tänker efter är läsandet en process där avbrott och andra intryck blandas upp med inmundigandet av en bestämd bok, eller en hel hoper. Att upplevelsen och tankarna därför färgas av mycket annat än det som författaren avsett är en självklarhet. Sträckläsning är ett sällsynt nöje, men alltför sällan har jag unnat mig den. Därför har de många påbörjade böckerna blivit mitt sätt. Men därtill läggs arbetsliv och fritid, radio och television samt tidningar och tidskrifter i mängd. Rörigt måhända, men vitaliserande också. Jag läser alltså finns jag!
Här Njuter jag istället av andra böcker: Falling Man av Don DeLillo, publicerad av Scribner, Gotländskt och kyrkligt, Festskrift till Ove Lundin, utgiven på Artos, Rummet inom dig, Klostervisdom för vardagslivet, utgiven på Libris, Pingströrelsen i 2 band, även dessa är utgivna av Libris och Göran Bergstrands Inte bara Knutby, Drömmen om det fulllkomliga som Natur och Kultur givit ut.
Som om det inte räckte läser jag om Jesper Swedberg Levernesbeskrivning och Haquin Spegel Guds verk och vila, böcker som för länge sedan blev utgivna i Natur och Kulturs klassikerserie.
När jag tänker efter är läsandet en process där avbrott och andra intryck blandas upp med inmundigandet av en bestämd bok, eller en hel hoper. Att upplevelsen och tankarna därför färgas av mycket annat än det som författaren avsett är en självklarhet. Sträckläsning är ett sällsynt nöje, men alltför sällan har jag unnat mig den. Därför har de många påbörjade böckerna blivit mitt sätt. Men därtill läggs arbetsliv och fritid, radio och television samt tidningar och tidskrifter i mängd. Rörigt måhända, men vitaliserande också. Jag läser alltså finns jag!
11 oktober 2008
Grödor och gåvor
Utanför är det höst. Kastanjen protesterar mot blötan och kylan med lysande gula färger. Marken får en gyllene matta. Det är ännu inte bara mull och spretiga grenverk. I kyrkan Tacksägelsedag. En påminnelse om att det finns så mycket att tacka för. Människor som gått före. Livet. Grödor och gåvor...
09 oktober 2008
Vigselrätten ifrågasatt
Vigselrätten har blivit en allt hetare fråga. Och det långt innan Sverige som land genom sitt parlament beslutat hur det ska vara. Oppositionen gör nu sitt drag för att försöka ta initiativet. Egendomligt nog har redan kyrkorna blivit bovar (eftersom flera vill undvika att stå för den legala delen av samkönad vigsel) trots att samhället ännu inte beslutat sig för hur det ska vara i framtiden!
Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.
Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.
Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.
Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.
Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.
År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom införande av registrerat partnerskap.
Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.
Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.
Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.
Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.
Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?
Frikyrkosamfunden blir mer övertygade om att det enda rätta för dem är att avstå vigselrätten. Dagen skriver: Kyrkornas vigselrätt är en het fråga just nu. Många verkar luta åt ett avskaffande av vigselrätten som en lösning på många problem. -Staten bör sköta sitt och kyrkan sitt, säger Göran Zettergren, missionsföreståndare för Svenska missionskyrkan.
Och i en ledare kommenterar tidningen:Debatten kring äktenskapets framtida utformning tränger djupare in än aldrig så många laddade diskussioner om skattenivåer. Äktenskapet mellan man och kvinna har tusenårig tradition bakom sig och ändras inte i en handvändning utan att det får konsekvenser för den framtida kulturen. Här handlar det om både historia, religion och kultur, liksom om hur äktenskapet alltid har förknippats med familjebildning och barn.För många i den kristna kyrkan är äktenskapet i den här betydelsen instiftat av Gud, en uppfattning som också delas inom de stora världsreligionerna. I en överväldigande majoritet av länderna är äktenskapet exklusivt för man och kvinna.
Även Svenska kyrkan säger i sin handbok just det att äktenskapet är instiftat av Gud. Ska man ändra det behöver man en god teologisk begrundning. Enligt min mening saknas den allsidiga genomlysningen fortfarande, trots att man givit ut dokumentation och en omfattande bok i ämnet.
Historieskrivningen får en ny betydelse när man läser Oloph Bexell i SvD: När den kyrkliga vigseln gjordes obligatorisk genom 1734 års lag var Sverige ett religiöst enhetssamhälle. Det var naturligt att lagstiftaren överlämnade frågan om äktenskaps ingående till kyrkan.
Monopolet på vigselrätten fungerade fram till 1873, då staten som en konsekvens av ny lagstiftning delegerade den också till så kallade ”främmande trossamfund”.
År 1915 infördes ordningen med borgerlig vigsel för dem som önskade en vigselakt fri från religiösa inslag. Urholkningen av den kyrkliga vigseln har därefter påskyndats genom det utbredda samboendet och, under senare år, genom införande av registrerat partnerskap.
Allt tydligare blir att det inte handlar om lika rättigheter för homo- och heterosexuella. Lika rättigheter har man redan. Nu gäller det att omdefiniera ett gammalt ord och besluta om att det skall få en ny betydelse. Och jag tycker att Oloph Bexell har rätt när han hävdar: Dagens komplicerade mönster av olika samlevnadsformer och familjebildningar motiverar en uppstramning av formerna för att ingå äktenskap.
Det kan alltså ske genom införande av en civil ordning för alla som önskar få sina relationer betraktade som äktenskap (eller vilket begrepp man nu vill använda) och som vill bli omgivna av det rättsliga skydd som idag tillförsäkras det formella äktenskapet.
Det rimliga är att lagstiftningen endast erkänner en enda form för att ingå äktenskap, nämligen en enkel registrering, inför statlig myndighet.
Den kyrkliga opinionen är inte entydig, långt därifrån. Men det är en betydande och växande (!) grupp som anser att det enda rätta är att staten återkallar sin delegation av vigselrätten. Då återstår för trossamfunden den andligt och religiöst motiverade akten för den som inte först eftersträvar legaliseringen av sin samlevnad utan som faktiskt verkligen längtar efter och vill ha bön och välsignelse.
Men frågan är ännu inte avgjord. Och DU har väl också en åsikt?
07 oktober 2008
Fler kristna bör ha offentliga uppdrag
En gång i tiden, osäkert när, ansågs att den troende människan hade tillgångar och dygder som gjorde henne attraktiv för offentliga uppdrag. Pålitlighet och sannfärdighet, ja till och med det misstänkta ordet rättfärdighet (inte detsamma som att vara uppblåst eller förmäten) kunde utmärka en sådan trons människa. Dessutom har man haft träning i att hantera ord genom att skriva och tala, att leda, att ta ansvar för organisationer, ekonomi och personal. Man har byggt hus, hanterat kriser och levt i parlamentarism och i demokratiska system.
I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.
Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.
Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.
Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!
I diskussionen om rektorsutnämningen i Lund har knappast den argumentering hörts. Fastmer har man nöjt sig med att antingen motsätta sig rektorn för hans tro eller att för hans räkning åberopa rätten att bli likabehandlad.
Trons människor är marginaliserade. Huvudinjen i vårt samhälle är nog att det är en negativ faktor att vara aktivt troende. Statens utnämningspolitik ger syn för sägen. Landshövding Frebran i Örebro är ett av de sällsynta undantagen (Eliasson i Karlstad ett annat) som bekräftar regeln.
Nog hade ganska många kyrkliga och frikyrkliga personer haft meriter att kunna komma ifråga. Möjligen hade de haft chans om de arbetat i partiapparater eller i offentlig förvaltning. Men Sören Ekström som var generalsekreterare för Svenska kyrkan hade gott kunnat få bli landshövding. Meriterna hade han (och partiengagemang därtill). Och många präster hade, om de bara fått, kunnat göra betydande insatser som svenska diplomater till exempel som ambassadörer eller kulturattachéer.
Så alla som ansvarar för rekryteringar till offentliga uppdrag. Tänk på att det även i kyrkor och samfund finns utomordentligt goda krafter som kan tas i anspråk för det allmänna bästa!
06 oktober 2008
Troende universitetsrektor misstänkt
Att pröva hjärtan och njurar har jag för mig att det kallades förr när man blev genomlyst och kritiskt granskad. Åtminstone Gud gjorde en sådan genomlysande utvärdering enligt Psaltaren 7:10: Ty han som prövar hjärtan och njurar, han är en rättfärdig Gud.
I Lund har Per Eriksson, som tillhör en frikyrkoförsamling inom EFK, utnämnts till ny rektor för Lunds universitet efter prästen och etikern Göran Bexell. Utnämningen har vållat debatt. Några naturvetenskapare har invänt mot utnämningen och bland annat ifrågasatt hans samfundstillhörighet. Den kristna tron blir ett hinder eftersom frikyrkor tror på Guds ord och där finns människor som Åke Green med konstiga åsikter, har man hävdat bl a i Dagen.
Styrelseordföranden Allan Larsson bemöter invändningar både vad gäller om rätt kandidat till sist föreslagits och synpunkter beträffande Per Erikssons tro och samfundstillhörighet.
Allan Larsson skriver: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör.
Själv besvarar Per Eriksson invändningarna genom ett öppet brev (från Kyoto) på universitets hemsida. Tidningen Dagen har påpassligt återgivit hans svar (utan att länka till det) . Och Brygubben har kommenterat. Så här skriver Per Eriksson:
Med anledning av den diskussion som föreligger om mina värderingar och även om min kristna tro vill jag göra följande förtydligande:
Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet, bl.a. likabehandlig av alla, tror på värdet av religionsfrihet och är själv kristen och medlem i Hyllie Park kyrkan, en frikyrka i Malmö ansluten till Evangeliska frikyrkan.
När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare...
Tänk så det kan bli. Man kan få ha nästan vilka uppfattningar som helst bara man inte är kristen. Toleransen är bekymmersamt låg i delar av vetenskapssamhället. Och som Allan Larsson skriver - det råder religionsfrihet. Livsåskådningshumanisterna var nyligen beredda att avskaffa religionsfriheten eftersom ingen egen rättighetslag behövdes på området. Här får vi ännu ett exempel på att en sådan lag både är viktig och helt nödvändig.
I Lund har Per Eriksson, som tillhör en frikyrkoförsamling inom EFK, utnämnts till ny rektor för Lunds universitet efter prästen och etikern Göran Bexell. Utnämningen har vållat debatt. Några naturvetenskapare har invänt mot utnämningen och bland annat ifrågasatt hans samfundstillhörighet. Den kristna tron blir ett hinder eftersom frikyrkor tror på Guds ord och där finns människor som Åke Green med konstiga åsikter, har man hävdat bl a i Dagen.
Styrelseordföranden Allan Larsson bemöter invändningar både vad gäller om rätt kandidat till sist föreslagits och synpunkter beträffande Per Erikssons tro och samfundstillhörighet.
Allan Larsson skriver: I något debattinlägg har styrelsens beslut ifrågasatts med argumentet att Per Eriksson tillhör en frikyrklig församling. På det vill jag bara svara att det råder religionsfrihet. Det viktiga är att han stöder universitets grundläggande värden och strategi, vilket han i intervjuer tydligt visat att han gör.
Själv besvarar Per Eriksson invändningarna genom ett öppet brev (från Kyoto) på universitets hemsida. Tidningen Dagen har påpassligt återgivit hans svar (utan att länka till det) . Och Brygubben har kommenterat. Så här skriver Per Eriksson:
Med anledning av den diskussion som föreligger om mina värderingar och även om min kristna tro vill jag göra följande förtydligande:
Jag har den kritiskt vetenskapliga grundsynen, delar till fullo de formulerade värderingarna i den strategiska planen för Lunds universitet, bl.a. likabehandlig av alla, tror på värdet av religionsfrihet och är själv kristen och medlem i Hyllie Park kyrkan, en frikyrka i Malmö ansluten till Evangeliska frikyrkan.
När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare...
Tänk så det kan bli. Man kan få ha nästan vilka uppfattningar som helst bara man inte är kristen. Toleransen är bekymmersamt låg i delar av vetenskapssamhället. Och som Allan Larsson skriver - det råder religionsfrihet. Livsåskådningshumanisterna var nyligen beredda att avskaffa religionsfriheten eftersom ingen egen rättighetslag behövdes på området. Här får vi ännu ett exempel på att en sådan lag både är viktig och helt nödvändig.
Blöta änglar
Citat ur en ny predikan på ordrik
Idag har regnet öst ner
och det är inte utan att jag undrar
om Ni som kommit hit är sura…
Njae, inte sura kanske,
men våta eller genomblöta?
Paraplyer och regnrockar skyddar något
Fast regn har en förmåga att leta sig in
under glasögon, ner under kragar i nacken
så där så man ryser lite extra
Vi blir absolut våta och blöta
Men regnar det även på Guds änglar?
Dessa varelser som går mellan
Gud och människor
som kan träda mellan världar
utsända av Gud
Frågan verkar trivial
men leder oss till frågan om
änglarnas väsen
finns de i vår värld
underkastade dess lagar eller
är de till på den himmelska världens
förutsättningar?
Idag har regnet öst ner
och det är inte utan att jag undrar
om Ni som kommit hit är sura…
Njae, inte sura kanske,
men våta eller genomblöta?
Paraplyer och regnrockar skyddar något
Fast regn har en förmåga att leta sig in
under glasögon, ner under kragar i nacken
så där så man ryser lite extra
Vi blir absolut våta och blöta
Men regnar det även på Guds änglar?
Dessa varelser som går mellan
Gud och människor
som kan träda mellan världar
utsända av Gud
Frågan verkar trivial
men leder oss till frågan om
änglarnas väsen
finns de i vår värld
underkastade dess lagar eller
är de till på den himmelska världens
förutsättningar?
01 oktober 2008
Biskopar mot girighet
De anglikanska ärkebiskoparna i Canterbury och York kritiserar kapitalismen och den fantastiska girighet som orsakat och fördjupat den nuvarande ekonomiska krisen. Dr Rowan Williams, ärkebiskopen i Canterbury, sa This crisis exposes the element of basic unreality in the situation: the truth that almost unimaginable wealth has been generated by equally unimaginable levels of fiction, paper transactions with no concrete outcome beyond profit for traders."
Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.
Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.
I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.
He went on to suggest that "the Emperor's new clothes" had been revealed, and now was the time to regulate and scrutinise the market as the risk to society from the market's instability was otherwise too great.
Detta kan man läsa i en kyrklig tidning, Church Times, som kan vara bra att känna till. Tidningen har en lång historia som oberoende anglikansk tidning.Deras tydlighet känns uppfriskande. Och jag önskar att folkkyrkornas i Norden biskopar skulle vara lika klara i sina bedömningar! Nu kunde man gott bidra till den tillnykting som är nödvändig inom affärs- och finansvärlden. INGEN är värd de fantasibelopp de lyckats tillskansa sig som lön, bonusar och tidigare optioner. Det är så att man tror att medeltidens feodalherrar satt vid rodren.
Nåväl. Om Church Times... Dessvärre använder tidningen metoden att blockera flera artiklar och enbart upplåta dem för prenumeranter. Vi som lever på avstånd men ändå är mycket intresserade av tidningens material får därmed svårigheter. Men en hel del är tilgängligt för oss att ändå ta del av.
I den egna presentationen av tidningen skriver man: The Church Times, founded in 1863, has become the world's leading Anglican weekly newspaper. It has always been independent of the Church of England hierarchy. It was a family concern until 1989, when ownership passed to Hymns Ancient & Modern, a Christian charitable trust. The Church Times was started to campaign for Anglo-Catholic principles, which it did with vigour and rudeness. But in the 1940s and '50s the paper began the move to broaden its outlook and coverage. It now attempts to provide balanced and fair reporting of events and opinions across the whole range of Anglican affairs. The rudeness we now leave to our readers.
30 september 2008
Vårt land...men i Norge
I Norge vill 5 stortingsrepresentanter förhindra att Norska kyrkan själv får välja sina biskopar. Istället arbetar de för att politikerna även i fortsättningen skall utse biskoparna.
Om detta kan man läsa i Vårt Land (ett tidningsnamn som borde kunna uppskattas i Finland). En nyhet de fått från NRK.
Vårt Land är en tidning som presenterar sig så här: Siden 1945 har Vårt Land vært et viktig korrektiv og alternativ i den norske medieverden. Da forfatteren Ronald Fangen og de andre pionérene tok initiativet til å utgi en ny norsk dagsavis, Vårt Land, satte de seg store mål: De ville utvide og utvikle samfunnsdebatten og selve samfunnet. Og mer: De ønsket at avisen skulle prege de mange menneskene, hver enkelts liv med de mange og vanskelige valg. I dag er dette fremdeles Vårt Land idé: Forvalte kristen tro og tanke, og bidra til at dette får prege samfunnet og menneskers liv og valg. Vårt Land ønsker å være en avis som bruker både hodet og hjertet når nyheter skal formidles. Et alternativ som både utfordrer og berører.
Så stifta gärna lite närmare bekantskap med en norsk och aktuell kristen avis! Som anstränger sig för att använda både huvud och hjärta!
Om detta kan man läsa i Vårt Land (ett tidningsnamn som borde kunna uppskattas i Finland). En nyhet de fått från NRK.
Vårt Land är en tidning som presenterar sig så här: Siden 1945 har Vårt Land vært et viktig korrektiv og alternativ i den norske medieverden. Da forfatteren Ronald Fangen og de andre pionérene tok initiativet til å utgi en ny norsk dagsavis, Vårt Land, satte de seg store mål: De ville utvide og utvikle samfunnsdebatten og selve samfunnet. Og mer: De ønsket at avisen skulle prege de mange menneskene, hver enkelts liv med de mange og vanskelige valg. I dag er dette fremdeles Vårt Land idé: Forvalte kristen tro og tanke, og bidra til at dette får prege samfunnet og menneskers liv og valg. Vårt Land ønsker å være en avis som bruker både hodet og hjertet når nyheter skal formidles. Et alternativ som både utfordrer og berører.
Så stifta gärna lite närmare bekantskap med en norsk och aktuell kristen avis! Som anstränger sig för att använda både huvud och hjärta!
28 september 2008
Bli till under
Ur en ny predikan på ordrik:
Och nu gör Jesus det han kan
han tar hjälp av änglar
och talar med Fadern
och så gör han den sjuke frisk
Han förlåter hans synder och
säger åt honom
att stå upp
och att ta sin säng och gå
Och undret är ju inte bara
det som händer i det ögonblicket
när den sjuke känner kraften återvända
förlamningen släpper
han blir fri
Undret börjar lång innan dess
och slutar långt senare
Han som blev frisk
går sedan som ett vittnesbörd
och är så själv en del av undret
Vi kan också bli delar av Guds många under
här på vår jord, i vår stad
genom att älska varandra
som Jesus älskar oss.
Och nu gör Jesus det han kan
han tar hjälp av änglar
och talar med Fadern
och så gör han den sjuke frisk
Han förlåter hans synder och
säger åt honom
att stå upp
och att ta sin säng och gå
Och undret är ju inte bara
det som händer i det ögonblicket
när den sjuke känner kraften återvända
förlamningen släpper
han blir fri
Undret börjar lång innan dess
och slutar långt senare
Han som blev frisk
går sedan som ett vittnesbörd
och är så själv en del av undret
Vi kan också bli delar av Guds många under
här på vår jord, i vår stad
genom att älska varandra
som Jesus älskar oss.
26 september 2008
Gudlöst öl för ateismen
Kristeligt Dagblad i Danmark är en inspirerande tidning. Där tror man fortfarande på ordets betydelse och man kan därför ibland få läsa riktigt krävande texter.
Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.
Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:
– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.
Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.
De danskarna...
Men även mera lättsamma nyheter kan finna vägen in i KD. Som att en ateistisk öl är på väg i Danmark. Dagbladet berättar: En ny øl skal sætte fokus på ateismen og få ikke-troende til at melde sig ud af folkekirken. Det er Ateistisk Selskab, der sammen med Bryggeriet Djævlebryglancerer øllen ”Gudeløs”. Med øllen følger en lille brochure, der fortæller om ateisme, og i nogle barer vil der også være blanketter til udmeldelse af folkekirken. Hver gang en øl ryger over baren eller ned i indkøbskurven, donerer bryggeriet en krone til Ateistisk Selskab.
Biskopen i Viborg, Karsten Nissen, uttalar sig i KD om att det är fordomsfuldt at tro, at kristne ikke drikker øl. Han mener, ”Gudeløs” er et udtryk for, at de ateistiske foreninger er blevet mere aggressive i deres kommunikation. Men han erkender, at det er et smart træk, som folkekirken måske kunne lære af:
– Vi er ikke gode nok til at markedsføre troen. Men vi insisterer også på at grave et spadestik dybere. For det er vigtigt, at man også har mulighed for en samtale med præsten og ikke bare får en indmeldelsesblanket. Men kirken burde også være der. Det ville være vældig godt, hvis vi på samme måde kunne få folk til at diskutere deres tro, siger Karsten Nissen.
Han kunne godt forestille sig, at folkekirken også fik sin egen øl, som passende kunne hedde ”Næstekærlighed” eller ”Solidarity”.
De danskarna...
Den Ljusnande framtid är vår
En synodal och episkopal kyrkas högsta beslutande organ sammanträder just nu. Man har trätt samman i Uppsala för att dryfta viktiga frågor om Svenska kyrkan. Brygubben utröner att präster och pensionärer är överrepresenterade, visst är sådana bra men varför är de så många, undrar han. Och menar att man i kyrkomötet kunde vara betydligt färre. Ja, nog kunde det vara så.
Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.
Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.
Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.
Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…
Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.
Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.
Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.
Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!
Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.
Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.
Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.
Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…
Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.
Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.
Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.
Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!
25 september 2008
Schyman i tröttsam repris
Gudrun Schyman ger sig inte. Nu besöker hon Kyrkans Tidnings spalter med en flammande artikel mot en kyrka som inte förmår göra upp med sitt förflutna. Men visst blir det något av en tröttsam repris. För Schyman som gammal vänsterpartist borde detta med det förflutna klinga på ett särskilt sätt. Partiets uppgörelse med det leninistiska och stalinistiska arvet blev inte lika genomgripande som önskvärt. Och hur blev det med ursäkter till dem som drabbades av Sovjetstatens godtrycke och förtryck? Dessutom - fortfarande kan en partiledare svaja vad gäller dragningen åt det kommunistiska. Men Schyman har ju övergått från en ideologisk fålla till en annan.
Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!
Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?
På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.
Gudrun Schymans intresse för Svenska kyrkan är bundet till frågan om kvinnor i vigningstjänsten och svepande påståenden om patriarkala mönster. Hon upprörs över kvinnor som aldrig fått stöd från ledningen. Som ha fått stå ut med att bli kränkta. Kyrkans biskopar fungerar inte som ledare, menar Schyman. De har inte förstått (!) att de är Ledare och högsta ledningen för en gigantisk medlemsbaserad organisation. Tror hon på vad hon skriver? Att Gudrun Schyman utifrån bätttre förstår det man i ledningen för kyrkan inte inser och begriper? Tråkiga retoriska knep!
Gudrun Schyman raljerar över att somliga gjort karriär till exempel som ärkebiskopen som nu sysslar med klimatfrågor och förre ärkebiskopen Hammar med vapenexporten. Hon antyder att de liksom vänt ryggen åt de i vigningstjänsten anställda samtidigt som kvinnor i det lokala måste fortsätta påta med de patriarkala strukturerna. Som om de utpekade biskoparna endast kan ha en fråga i huvudet. Men det kanske är den gamla fördomen om män och simultankapaciteten som Schyman vädrar?
På en punkt håller jag med henne. De generella anklagelserna båtar föga! Beskyllningar om allt möjligt borde bytas ut mot konkretion. Även i en kyrka måste man tala tydligt. Det är därför Svenska kyrkan har egna instanser med möjligheter för utsatta såväl som anklagade att få sin sak prövad.
24 september 2008
Klåfingersvamp och Skrytkremla
Sällan har så många fått korgen som denna höst. Man köar med flätade korgar i alla storlekar för att lära sig rätt handlag. Utrustade med kniv och borste lufsar så alla friluftsmykologerna i grupper ut i markerna. Snart stannar klungan och stirrar ivrigt på Klåfingersvampens taggiga tentakler. Den ska man akta sig för eftersom den ger en efterhängsen klåda.
Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.
Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.
Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.
Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.
Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.
Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.
Och har man var oförsiktig och rört vid svampen blir fingrarna osedvanligt klibbiga så allt möjligt kan fastna. Som grannens gräsklippare och andra utomhusredskap. Det lär ha hänt att en granne själv klibbat fast. Några som testade blev tvungna att hålla varandra i hand hela eftermiddagen.
Och där står en den skärt ruskiga och rodnande Skrytkremlan, säger vår ciceron. Den ska man vara försiktig med eftersom den lossar tungans band och allt möjligt annat också för den delen. Då vill det till att man har rätt utrustning med sig. Munkavle och tunghäfta tillhör standardskyddsutrustningen och kan rekommenderas. Restauranger i närheten av kommunfullmäktigesalar sägs (illvilligt) ibland servera svampen på pin kiv när det är radiosändning från debatten.
Svampexkursionen, det är en sådan vi befinner oss på, för oss förbi stillastående vattendrag. Där upptäcker man Parasollriskan. Den växer i stora klungor ner mot vattnet och tycks stimulera aktiviteter i undervegetationen. Svampen har en audiologisk sida. Det låter som om någon gurglar sig. Under denna riska, som vid regn fäller ner sin stolta och toppigt breda hatt, samlas snigelsällskap. Bryter man svampen doftar den, trots att den inte bara är oaptitlig utan, säger åtminstone finsmakarna, helt oätlig, av kyckling och ljummen öl.
Vår ledare pekar ut flera andra ovanliga sorter vi bör känna till. Där finns Blank Signalskivling som man kan utvinna ett extrakt ur för att polera mässingsinstrument. Den är självlysande särskilt mörka nätter men man vet inte om det beror på nedfall eller har andra orsaker. Fåntratt är ljuvligt seg (släkt med bleka kantareller) men den ser sorgligt löjlig ut med sin svarta slokhatt.
Läshungern är en sort som är utmärkt som blandsvamp, och den går väl ihop med Kapiteltickan, en svamp som faller sönder i sektioner. Man kan även testa Epiksoppen, med seg och trådig stam, såväl som Trivialtrokén men den har lite alldagligt fadd oljesmak. Men vi varnas för Raspig poethätting och Slipprig Snedtrut.
Men snart är korgen fylld av skogens många kluriga växter. Vi går hem och förväller det som vi inte slängt. Och sedan slänger vi det vi förvällt för säkerhets skull. Man kan ju aldrig riktigt veta. Men frisk luft fick vi och en massa viktiga erfarenheter. Som att inte gå ut i skogen utan myggstift. Vi kommer dessutom aldrig mer att glömma svampboken hemma. Och nu vet vi en gång för alla att kaffekorgen är den viktigaste av alla korgar.
Köp och sälj öppnar för himlen
Idag läste jag om, dvs jag läste den en gång till, söndagens predikotext ur Matteusevangeliet 13:44-46:
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.
Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.
Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?
Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.
Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.
Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor.
Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.
Sälj och köp som hjälpmedel för uppenbarelsen, det är vad evangelietexten erbjuder. Upptäck, sälj allt vad du har för att skaffa pengar och köp en oansenlig liten åkerlapp som ingen förstår värdet med. Så ges bilden av den plats där himmelriket kan ligga gömt. Omgivningen fattar nog inte vad som är så lockande. Man skakar väl på huvudet och undrar vad som tagit åt en vanligtvis förnuftig och resonabel människa. Glad är han dessutom i sin galenskap.
Hur kom han på att skatten fanns just där? Varför såg ingen annan den? Vad hade han som andra saknade? Var det tron som gav en särskild sort perceptionsförmåga så att han kunde uppfatta vad som gömde sig i åkern?
Allt är minsann inte vad det ser ut att vara. Och bakom ett oansenligt yttre ligger en hel värld dold.
22 september 2008
Glädje över natur och smide
Först gudstjänst och sedan kalas för en 95-åring. Vilken högtid! En vanlig söndag någonstans i Sverige rullar historien förbi när man tänker 95 år tillbaka. Vilka omvälvningar i vetenskap, teknik, i kunnande och världsbild. Och fortfarande fanns där hos jubilaren nyfikenhet och aptit på livet. Och glädje över skapelsens och naturens under.
Vi gläds över jubilarens många intressen och förmågor: ornitologi, smide, naturvetenskap, musik och orgelspel, själavård, fotografi, ödmjukhet, vänlighet, mörkrumsarbete, floran. Tänk om man bara hade några av dessa...
Vi gläds över jubilarens många intressen och förmågor: ornitologi, smide, naturvetenskap, musik och orgelspel, själavård, fotografi, ödmjukhet, vänlighet, mörkrumsarbete, floran. Tänk om man bara hade några av dessa...
21 september 2008
Tidningar som inte länkar
Vanliga bloggare är radikala! De vågar mycket mer än alla dessa tidningar som håller sig med en nätupplaga. Jag har inte hört någon kommentera fenomenet att det nästa aldrig finns länkar i nättidningarnas artiklar. De vill nämligen inte riskera, såsom denna stillsamma blogg hela tiden gör, att läsaren ska surfa vidare och fastna på andra sidor.
Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.
Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.
Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...
Varje länk ger ju läsaren en möjlighet att lämna artikeln för att få mer och fördjupad information någon annan stans. En av journalistikens uppgifter är att ge fördjupning – och den avstår man till förmån för att få läsarna kvar på den egna sidan. Begripligt – ja, men konservativt.
Låt oss få fler och fördjupande länkar i (eller i anslutning till) artiklarna, vädjar en länkande bloggare.
Tidningen Dagen är inte värre än andra tidningar. Men i artikeln om en ny nykterhetsrörelse blir det tydligt. Man skriver om vad man kan läsa på Vitas hemsida utan att länka till den. Kan det bero på att sidan inte är offentliggjord ännu? Hur som - vill man läsa själv får man söka på Google efter adress...
19 september 2008
Oljeutsläppen tar Östersjöns fåglar
Men...inte ens det läckraste morgonmål kan förta känslan av upprördhet över fartygens oljeutsläpp i det känsliga innanhavet Östersjön. YLE rapporterar om fortsatta oljeutsläpp. Många verkar vara mycket små, men är farliga och skadliga även de. Al-fågelstammens förtvining är ett vittnesbörd om det. YLE meddelar att Östersjöns alfåglar är speciellt drabbade - beståndet har minskat med hela 70 procent på 15 år, och det anses huvudsakligen bero på olagliga oljeutsläpp.
WWF kräver nolltolerans och strängare straff för oljeutsläpp på Östersjön.
Redarföreningar, Rederier, Sjöfarts-, Polis- och Åklagarmyndigheter: Sätt stopp för oljeutsläppen!
Och Östersjöpressen - vore inte lite undersökande journalistik på sin plats? Berätta vilka förövarna är och varför denna miljöbrottslighet aldrig tar slut?
WWF kräver nolltolerans och strängare straff för oljeutsläpp på Östersjön.
Redarföreningar, Rederier, Sjöfarts-, Polis- och Åklagarmyndigheter: Sätt stopp för oljeutsläppen!
Och Östersjöpressen - vore inte lite undersökande journalistik på sin plats? Berätta vilka förövarna är och varför denna miljöbrottslighet aldrig tar slut?
18 september 2008
Lärorna är döda, sa Greider
DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:
Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?
Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.
Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.
En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...
Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.
Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.
Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.
Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?
Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?
Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?
Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.
Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.
En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...
Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.
Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.
Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.
Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?
Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)