Temperaturen i diskussionen om religionsvetenskap och teologi höjdes rejält idag med ett inlägg i Uppsala Nya Tidning (UNT). Peter Schalk, professor i religionshistoria,vid den teologiska fakulteten är tydligen inte alls på samma linje som sina kollegor. Dem beskyller han: Inte minst bör man beakta den administrativa organisationen, som vid teologiska fakulteten i Uppsala kan beskrivas som en sluten enhet. I över tio år har en kärna av samma personer valt och väljer varandra att sitta på olika administrativa poster och skydda varandra.
Han går till strid mot det han betecknar som en konfessionalisering. Han summerar: Vi känner till teologins historia bakåt som ett bestående och oavbrutet uttryck för skiftande former av konfessionalism. Jag har tillbragt 45 år som student och forskare vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala och andra teologiska fakulteter utomlands och kommit fram till att de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala förblivit sin historia trogen fram till idag. Högskoleverkets konstateranden har långa retrospektiva dimensioner som sträcker sig över århundraden.
Teologin breder ut sig på religionshistoriens bekostnad, menar Peter Schalk. Och man söker kontakt med trossamfund och sekter!
Bakgrunden är de rapporter som Högskoleverket frambringat. Om dessa kan man bland annat läsa här!
Vad som föranleder detta utbrott kan undra över. Ty i den akademiska världen är det inte alltid så att orsakssambanden är uppenbara för oss på avstånd. Men ilskan över sakernas tillstånd kan man inte ta miste på. Och genmälet som bara måste komma blir därför av extra stort intresse!
14 juli 2009
Skvaller och förtal
Läser att Storasyster i Vassen drabbats av en av de sämre företeelser som dessvärre även grasserar i Svenska kyrkan: skvaller. I sina värsta former blir det illasinnat och gränsande till förtal. Så håll ut Storasyster. Gör motstånd! Säg ifrån!
Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.
Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.
På min blogg finns också återgivet ett äldre kåseri från Nerikes Allehanda som jag skrev en gång för att försvara en då mycket frispråkig ung präst som baktalades å det värsta. Numera dväljs han visst i skuggan av en domkyrka.
Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.
Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.
Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.
Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.
Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!
I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?
Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.
Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.
Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.
Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.
Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!
I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?
13 juli 2009
11 juli 2009
Sångarfest i Stockholm
Ungdomar från många länder drar sjungande genom Stockholms gator! En nyhet så god som någon! Några enstaka rader, några bilder och något höjt ögonbryn senare har de flesta glömt betydelsen av att ungdomar möts över gränser och sjunger sig samman.
Pueri Cantores är en internationell katolsk sammanslutning för att föra samman unga människor. På den svenska hemisdan står om denna fest att Stockholm kommer att: krylla av små körsångare! Det är svenskar, invandrare, barnkörer från grannländer och mer långväga gäster. Både från Europa och från andra kontinenter; ja, från Sri Lanka, Korea, Brasilien, Gabon och USA kommer det körer, det vet vi redan. Det är den svenska federationen för sjungande barn och ungdomar i katolska kyrkan, Pueri Cantores Sverige, som på den internationella federationens uppdrag arrangerar en internationell och ekumenisk kongress för unga körsångare. Körfesten har som tema "Redskap för fred" och står under H.M. Drottningens beskydd. (Vill man läsa mer om organisationen kan man besöka den internationella hemsidan för Pueri Cantores.)
Att det var katolska ungdomar gör det hela mer udda och exotiskt för dem som inte uppfattar att kyrkan är en kraft att räkna med. Eller som fastnat i och störs av att en katolsk livssyn får etiska konsekvenser på uppfattningar inom många områden. Och om några av dessa hållningar känns stötande avfärdas ALLT. Och man glömmer den mångfald som ryms i den världsvida katolska kyrkan. Med svepande gester och argument som liknar slagord avfärdas därför religion, kyrka och tro.
Avfärdandet sker naturligtvis lika slarvigt i delar av den Svenska kyrkan, som i världen utanför. Det mesta som påminner om vårt katolska arv avfärdas som reaktionärt, förlegat och oanvändbart. Det är som på Fältskärns tid...
Nej, i vår Svenska kyrka vet vi väl bättre på livets alla områden?! Uttrycket kritisk solidaritet har tidigt använts av kristna stuentrörelsen för att beskriva relationen till trossamfunden. Man understryker att trots tveksamheter och viossa invändningar man har svårt att förlika sig med, så finns en grundläggande samhörighet och solidaritet. Men i förhållande till den katolska, och för den delen den ortodoxa och den anglikanska kyrkan, finns en utbredd bristande samhörighet och knappast någon respekt.
Vi reformationens barn, protestanter och dessvärre alltför många modernister, vet märkligt nog alltid bäst. Och för att understryka det skall alla, oavsett tro, bara man har formellt medlemsskap, inte bara sätta sin prägel på kyrkan utan ha rätt att bestämma...
Och humanisterna som älskar att dra fram det värsta hos sina symbiotiska religiösa grannar kan inte heller glädja sig över de positiva effekterna av religion, kyrka och tro. De ser bara avarter och bestämmer sig för att undantagen är regel. Undrar hur man tänker kring de unga katolska sångarna som har fest i Stockholm. En sak vet man i alla fall - det lär dröja innan 4ooo sjungande unga livåskådnings-humanister samlas i Stockholm för att knyta vänskapsband och verka för freden.
Mer körsång! Mer ekumenik! Mer kyrka och tro!
Pueri Cantores är en internationell katolsk sammanslutning för att föra samman unga människor. På den svenska hemisdan står om denna fest att Stockholm kommer att: krylla av små körsångare! Det är svenskar, invandrare, barnkörer från grannländer och mer långväga gäster. Både från Europa och från andra kontinenter; ja, från Sri Lanka, Korea, Brasilien, Gabon och USA kommer det körer, det vet vi redan. Det är den svenska federationen för sjungande barn och ungdomar i katolska kyrkan, Pueri Cantores Sverige, som på den internationella federationens uppdrag arrangerar en internationell och ekumenisk kongress för unga körsångare. Körfesten har som tema "Redskap för fred" och står under H.M. Drottningens beskydd. (Vill man läsa mer om organisationen kan man besöka den internationella hemsidan för Pueri Cantores.)
Att det var katolska ungdomar gör det hela mer udda och exotiskt för dem som inte uppfattar att kyrkan är en kraft att räkna med. Eller som fastnat i och störs av att en katolsk livssyn får etiska konsekvenser på uppfattningar inom många områden. Och om några av dessa hållningar känns stötande avfärdas ALLT. Och man glömmer den mångfald som ryms i den världsvida katolska kyrkan. Med svepande gester och argument som liknar slagord avfärdas därför religion, kyrka och tro.
Avfärdandet sker naturligtvis lika slarvigt i delar av den Svenska kyrkan, som i världen utanför. Det mesta som påminner om vårt katolska arv avfärdas som reaktionärt, förlegat och oanvändbart. Det är som på Fältskärns tid...
Nej, i vår Svenska kyrka vet vi väl bättre på livets alla områden?! Uttrycket kritisk solidaritet har tidigt använts av kristna stuentrörelsen för att beskriva relationen till trossamfunden. Man understryker att trots tveksamheter och viossa invändningar man har svårt att förlika sig med, så finns en grundläggande samhörighet och solidaritet. Men i förhållande till den katolska, och för den delen den ortodoxa och den anglikanska kyrkan, finns en utbredd bristande samhörighet och knappast någon respekt.
Vi reformationens barn, protestanter och dessvärre alltför många modernister, vet märkligt nog alltid bäst. Och för att understryka det skall alla, oavsett tro, bara man har formellt medlemsskap, inte bara sätta sin prägel på kyrkan utan ha rätt att bestämma...
Och humanisterna som älskar att dra fram det värsta hos sina symbiotiska religiösa grannar kan inte heller glädja sig över de positiva effekterna av religion, kyrka och tro. De ser bara avarter och bestämmer sig för att undantagen är regel. Undrar hur man tänker kring de unga katolska sångarna som har fest i Stockholm. En sak vet man i alla fall - det lär dröja innan 4ooo sjungande unga livåskådnings-humanister samlas i Stockholm för att knyta vänskapsband och verka för freden.
Mer körsång! Mer ekumenik! Mer kyrka och tro!
07 juli 2009
Gud har svårt att skilja på höger och vänster
Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!
Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.
Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.
De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.
Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.
Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.
Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!
Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.
Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.
De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.
Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.
Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.
Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!
03 juli 2009
Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin
Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:
Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.
- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.
Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?
- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.
Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.
Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!
Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!
Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.
- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.
Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?
- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.
Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.
Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!
Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!
02 juli 2009
Fredrik Reinfeldt vill skilja politik och religion!
Fredrik Reinfeldt lät sig nyligen intervjuas för Kyrkans Tidnings bilaga Gud + Politik =?.
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.
Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.
I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?
– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.
Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.
Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.
Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.
Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.
I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?
– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.
Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.
Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.
Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!
Google underlättar för antikyrklig kampanj!
Google har ett system med sponsrade annonser (AdWords) som innebär att de dyker upp vid vissa sökord. Googlar man på Kyrkans Tidning, (pröva några gånger med ord där kyrkan förekommer) kan plötsligt en sådan annons dyka upp i spalten längst till höger med uppmaningen att gå ur Svenska kyrkan.
Och Googlar man på Svenska kyrkan kommer en sponsrad länk fram med uppmaningen att går ur Svenska kyrkanvia sms. Och man uppmanas att räkna på hur mycket man "sparar". Och den sponsrade länken ligger först i resultatlistan. Så innan man når den kyrka man söker - nås man av en pockande uppmaning att gå ur Svenska kyrkan! Och detta lånar Google sig till!
Religionsfriheten hyllas knappast av Google som sponsrar denna antireligiösa och antikyrkliga aktion! En sak är att göra en kampanj på en hemsida vilken som helst. Men att göra det i annonsform och därtill med hjälp och stöd av Google är smart men häpnadsväckande!
Nu väntar vi på motsvarande intiativ där fackföreningsmedlemmar får hjälp att gå ur facket, partimedlemmar i det socialdemokratiska partiet får hjälp att begära utträde, man kan sluta prenumerera på sin dagstidning etc etc.
Kyrkoavgiftningen är den webplats dit man kommer. På sin sida skriver dessa avprogrammerare följande:
Föreningens syfte är inte att få folk att lämna kyrkan utan endast att förenkla möjligheten att göra det.
Grundarna av kyrkoavgiftningen är två åttiotalister vid namn Emil och Anton. Idén kom fram när en av grundarna bestämde sig för att gå ur svenskakyrkan men insåg snabbt hur svårt och omständligt det skulle vara. Därför står nu denna tjänst till allmänhetens förfogande.
Och Googlar man på Svenska kyrkan kommer en sponsrad länk fram med uppmaningen att går ur Svenska kyrkanvia sms. Och man uppmanas att räkna på hur mycket man "sparar". Och den sponsrade länken ligger först i resultatlistan. Så innan man når den kyrka man söker - nås man av en pockande uppmaning att gå ur Svenska kyrkan! Och detta lånar Google sig till!
Religionsfriheten hyllas knappast av Google som sponsrar denna antireligiösa och antikyrkliga aktion! En sak är att göra en kampanj på en hemsida vilken som helst. Men att göra det i annonsform och därtill med hjälp och stöd av Google är smart men häpnadsväckande!
Nu väntar vi på motsvarande intiativ där fackföreningsmedlemmar får hjälp att gå ur facket, partimedlemmar i det socialdemokratiska partiet får hjälp att begära utträde, man kan sluta prenumerera på sin dagstidning etc etc.
Kyrkoavgiftningen är den webplats dit man kommer. På sin sida skriver dessa avprogrammerare följande:
Föreningens syfte är inte att få folk att lämna kyrkan utan endast att förenkla möjligheten att göra det.
Grundarna av kyrkoavgiftningen är två åttiotalister vid namn Emil och Anton. Idén kom fram när en av grundarna bestämde sig för att gå ur svenskakyrkan men insåg snabbt hur svårt och omständligt det skulle vara. Därför står nu denna tjänst till allmänhetens förfogande.
Kan någon verkligen tro att detta är sanningsenligt? Att man gör allt detta jobb och fixar sponsrade länkar om man inte hade intresse av att människor lämnar Svenska kyrkan? Men jag gissar att denna osanning måste till för att liksom kasta ett neutralitetens skimmer över denna ogenerade kampanj för att folk ska överge Svenska kyrkan.
Dessa krämare avslöjar sig naturligtvis när man några stycken dessförinnan skrivit: Vår grundtanke är att informera om hur mycket man betalar till kyrkan varje år för det är faktiskt mycket få som är medvetna om hur mycket de betalar, vi riktar oss ju då främst till de som inte använder sig av kyrkans tjänster - varför betala för något man inte använder?
Medlemsskapet i Svenska kyrkan ger mycket: hjälp åt människor på sjukhusen, i kriser, på fängelser, ungdomsarbete, musik- och kulturverksamhet, ett viktigt kulturarv som behöver underhållas som t ex kyrkor och kyrkliga miljöer. Så nog får man något för pengarna även om man inte själv ligger på sjukhus eller behöver hembesök eller sorgesamtal.
Och namnet kyrkoavgiftningen skriker ut viljan att få folk att överge Svenska kyrkan. Hur går det då till? Så här gör man: Om man SMS:ar eller mailar kyrkoavgiftningen så får man: en utträdelseblankett tillsammans med ett frankerat kuvert med din församlingsadress på, allt du sen behöver göra att skriva under med namn och personnummer och lägga kuvertet på brevlådan.
Kyrkoavgiftningen skickar även med ett papper där vanliga frågor kring utträdelse besvaras.
Tjänsten kostar 100kr
Man lurar alltså människor att betala pengar för att göra något som är kostnadsfritt! Det är rena trolleriet. Och av sin vinst (!) lämnar dessa företagare i religionsutträden 5% till Barncancerfonden. Vilket geschäft!
Men inte bara dessa företagare i religionsutträden ska skämmas. Även Google som lånar sig till detta borde skämmas! Och det med besked!
29 juni 2009
Sömn efter vattning
Sexton meter nyplanterad häck kräver mycket vatten. Särskilt i den värmebölja som lagt sig över Svedala. Som tur är tillhandahålls åvatten för kolonisterna somträget ansar, beskär och rensar.
Måbär blev det till slut istället för staket, stängsel eller pallisad. En måbärshäck är mjuk och god, och när den är som bäst hindrar den en viss insyn. Om en tre-fyra år. Tills dess får man diksret nicka åt förbipasserande eller helt enkelt hålla sig utom synhåll- Med fördel kan man dyka in i stugans dunkel. En meter till en och en halv, har det sagts mig, är den bästa höjden för denna tätväxande buske. Men så är det ju på höjden det beror. kanske kan vi lyckas dra upp den till en två-tre meter?
En fördel med en tät häck är också att grannarna slipper se hur ogräset framgångsrikt bekämpar allt vad odling heter. Man vill ju inte gärna se dem lida. En planta planerad och nedgrävd får genast tio vildvuxna medtävlare. Det är nöstan frestande att använda den tidgare kolonistens angreppssätt: att hänga upp hängmattan och vila sig. Ett glas svalkande dryck, eller två, är inte heller helt fel.
Och kvällstidningen får en ju snart att somna i förtvivlan över hur lite intressant, eller hur extremt mycket ointressant, där står. Och hur långt från nyhetstidningen man kommit. Skvaller och Tv eller Tv och skvaller är de två framgångsrecepten. Och slänger man med en och annan DVD bedrar snålheten folks redan bristfälliga omdöme.
Vattenslangen ville inte riktigt idag. Först vägrade den att låta sig fästas vid kranen. Och där försvann dyrbart tålamod och en och annan minut. Sedan la sig slangen i oräknelika veck som fick strålen att sina. Varje veck som rätats ut åstadkom nya. Där gick det sista av tålamodet och ett antal minutrar till. Sedan ville munstycket inte tillhandahålla rätt slags stråle. Jag spolade nästan bort flera plantor. Som om trädgårdsslangen närt en hemlig dröm om att bli befordrad till högtryckstvätt.
Fick alltså långsamt återvinna jorden och gräva nya små vallar så att vattnet inte genast skulle rinna ut i den gemensamma grusgången och där vattna ovälkomna ogräsliga plantor. Allt har konsekvenser lrä man sig snart. Både handlingar och underlåtenhet att göra någopt får fatala konsekvenser. Inte konstigt att så många ligger på knä i sina rabatter. de ber helt enkelt! Att ett under ska ske och ogräset torka bort på momangen.
Sedan träffade jag flera trevliga gramnnnar och människor som nyfiket vill diskutera häckplanteringsstaregier. Så med det för sttunden starka vattentrycket framstod det som om jag nu försökte dränka mina plantor. Vattnet stänkte på besökarnas fötter och fordon (enklare tvåhjulingar). De flyttade sig då utom räckhåll och bedyrade hur trevligt det vore om vi sågs någon gång. Med en extra betoning på någon så det nästan kunde uppfattas som ingen. Folk som skvätter och har sig står inte högt i kurs.
Nu är det nyvattnat i alla fall. Och tålamodet återvänder sakta, liksom minuterna plötsligt räcker till för annat viktigt: sömn framför TV, soduko med fel överallt, och mer sömn. I morgon börjar det om igen....
Måbär blev det till slut istället för staket, stängsel eller pallisad. En måbärshäck är mjuk och god, och när den är som bäst hindrar den en viss insyn. Om en tre-fyra år. Tills dess får man diksret nicka åt förbipasserande eller helt enkelt hålla sig utom synhåll- Med fördel kan man dyka in i stugans dunkel. En meter till en och en halv, har det sagts mig, är den bästa höjden för denna tätväxande buske. Men så är det ju på höjden det beror. kanske kan vi lyckas dra upp den till en två-tre meter?
En fördel med en tät häck är också att grannarna slipper se hur ogräset framgångsrikt bekämpar allt vad odling heter. Man vill ju inte gärna se dem lida. En planta planerad och nedgrävd får genast tio vildvuxna medtävlare. Det är nöstan frestande att använda den tidgare kolonistens angreppssätt: att hänga upp hängmattan och vila sig. Ett glas svalkande dryck, eller två, är inte heller helt fel.
Och kvällstidningen får en ju snart att somna i förtvivlan över hur lite intressant, eller hur extremt mycket ointressant, där står. Och hur långt från nyhetstidningen man kommit. Skvaller och Tv eller Tv och skvaller är de två framgångsrecepten. Och slänger man med en och annan DVD bedrar snålheten folks redan bristfälliga omdöme.
Vattenslangen ville inte riktigt idag. Först vägrade den att låta sig fästas vid kranen. Och där försvann dyrbart tålamod och en och annan minut. Sedan la sig slangen i oräknelika veck som fick strålen att sina. Varje veck som rätats ut åstadkom nya. Där gick det sista av tålamodet och ett antal minutrar till. Sedan ville munstycket inte tillhandahålla rätt slags stråle. Jag spolade nästan bort flera plantor. Som om trädgårdsslangen närt en hemlig dröm om att bli befordrad till högtryckstvätt.
Fick alltså långsamt återvinna jorden och gräva nya små vallar så att vattnet inte genast skulle rinna ut i den gemensamma grusgången och där vattna ovälkomna ogräsliga plantor. Allt har konsekvenser lrä man sig snart. Både handlingar och underlåtenhet att göra någopt får fatala konsekvenser. Inte konstigt att så många ligger på knä i sina rabatter. de ber helt enkelt! Att ett under ska ske och ogräset torka bort på momangen.
Sedan träffade jag flera trevliga gramnnnar och människor som nyfiket vill diskutera häckplanteringsstaregier. Så med det för sttunden starka vattentrycket framstod det som om jag nu försökte dränka mina plantor. Vattnet stänkte på besökarnas fötter och fordon (enklare tvåhjulingar). De flyttade sig då utom räckhåll och bedyrade hur trevligt det vore om vi sågs någon gång. Med en extra betoning på någon så det nästan kunde uppfattas som ingen. Folk som skvätter och har sig står inte högt i kurs.
Nu är det nyvattnat i alla fall. Och tålamodet återvänder sakta, liksom minuterna plötsligt räcker till för annat viktigt: sömn framför TV, soduko med fel överallt, och mer sömn. I morgon börjar det om igen....
28 juni 2009
Glädjen lyfter taket
Idag har jag predikat i Viby kyrka. Evangelieboken pekar ut att det handlar om förlorad och återfunnen. Här ett kort citat från min predikoblogg ordrik:
Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!
Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!
Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.
Alla gillar inte fotboll. Men de som gör det kan inte gärna ha undgått att jubla över U-21 landslagets framgångar. Vilka duktiga ungdomar. Vika mål de har gjort! Och vilket jubel på läktarna när målen kommit!
Jaaa! Så skriker man. Människor har hoppat och studsat och jublat. Gränslöst lyckliga har de blivit. För en liten boll innanför målramen! En riktig orkan av glädje. Så där ofattbart glad som man kan bli över oväntade men strålande goda nyheter. Tänk på journalbilderna från fredsslut. Glädjefnatt!
Idag har vi lyssnat till en text med osedvanligt mycket glädje. När herden hittar fåret blir han glad. Han samlar grannar och vänner och säger till dem: gläd er med mig, jag har hittat fåret. Och som om det inte var nog lyfter glädjen taket. Jesus säger: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Det himmelska jublet övergår säkert vilken fotbollstokig publik som helst, för det är i himlen glädjen, dess ursprung och källa finns.
26 juni 2009
Inkonsekvent religionskritik
Som mentala och politiska renhållningsarbetare verkar humanisterna. I soporna som obrukbar ska religionen. Se till exempel deras numera välkända artikel i DN. De skrev bl a: I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.
Humanistskribenterna i DN tror tydligen att barn och unga ska kunna klara sig helt utan livåskådningsmässiga erfarenheter och med ett språk som rudimentärt kan benämna det som går på djupet eller som berör det som sträcker sig utöver det vårt förnuft enkelt hanterar.
Och så programmatiskt beskrivs "kvardröjande religiösa krafter" som hämskon för forskning och utveckling. Det sämsta hos motståndaren beskrivs som allmängiltigt. Och vad gäller vård i livets slutskede vet alla vilken viktig roll kyrkorna t ex i England har spelat, alla förutom humanisterna tycks det. De blir orättvisa och svepande! Vilket är mycket tröttande för dem som tror och samtidigt är både humanister, bildade och insiktsfulla. Men sådana religiösa människor ser humanisterna som ett slags misstag, ett undantag från regeln. Men tro mig: Vi är många som vill leva och ha ett sekulärt samhälle. Men bundsförvanter blir vi knappast erkända som. Trots att kyrkorna i Sverige i långa tider har legat i främsta fronten i kamp mot orättvisor och förtryck. Ta t ex kampen mot apartheid i Sydafrika, men sådant glömmer man lägligt.
Det närmaste man kommer ett erkännande är dessa formuleringar: De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.
Är då religionen det verkliga hotet? Mot bakgrund av 1900-tales folkmord borde man ägna sin energi åt att förhindra politiska ideologier att fördärva jorden och dess resurser. Men enkelt konstaterar jag att det är nog en fullständig omöjlighet. För på det området tillämpar man inte samma resonemangsmodell. Där gäller andra argument och regler.
Även bland bloggare finns samma ateistiska vilja företrädd. Det mesta ska vara möjligt och tillåtet, allt går i princip an, förutom tro och religion.
Läs uppmärksamt vad Stefan Stenudd skriver på sin blogg. Hans slutkläm och poäng är:
Jag är övertygad om följande:Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.
När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.
Att en idéhistoriker tillåter sig sådan logiska kullerbyttor och saltomortaler är oroväckande. I toleransens namn, för åsikts- och yttrandefrihetens skull, ska just religioner (dvs de troende eftersom en religion ju är människor med övertygelser) hindras från att utöva sin yttrande och åsiktsfrihet. De ska förbjudas att påverka samhällets utformning.
En sådan regel för tankarna till ism-diktaturernas styre under förra seklet. Och där var det sannerligen inga religioner som fick styra. Politiska ideologier gjorde det. Vill man vara logisk och använda samma resonemang som gäller religioner borde man ju därmed hävda att politiska ideologier som åstadkommit världshistoriens största folkmord (i pluralis: Nazismen i Europa och Kommunismen i Sovjet och Kina) aldrig ska få påverka och utforma några samhällen. De politiska rörelserna har väl också de förverkat sin rätt, eller...?
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.
Humanistskribenterna i DN tror tydligen att barn och unga ska kunna klara sig helt utan livåskådningsmässiga erfarenheter och med ett språk som rudimentärt kan benämna det som går på djupet eller som berör det som sträcker sig utöver det vårt förnuft enkelt hanterar.
Och så programmatiskt beskrivs "kvardröjande religiösa krafter" som hämskon för forskning och utveckling. Det sämsta hos motståndaren beskrivs som allmängiltigt. Och vad gäller vård i livets slutskede vet alla vilken viktig roll kyrkorna t ex i England har spelat, alla förutom humanisterna tycks det. De blir orättvisa och svepande! Vilket är mycket tröttande för dem som tror och samtidigt är både humanister, bildade och insiktsfulla. Men sådana religiösa människor ser humanisterna som ett slags misstag, ett undantag från regeln. Men tro mig: Vi är många som vill leva och ha ett sekulärt samhälle. Men bundsförvanter blir vi knappast erkända som. Trots att kyrkorna i Sverige i långa tider har legat i främsta fronten i kamp mot orättvisor och förtryck. Ta t ex kampen mot apartheid i Sydafrika, men sådant glömmer man lägligt.
Det närmaste man kommer ett erkännande är dessa formuleringar: De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.
Är då religionen det verkliga hotet? Mot bakgrund av 1900-tales folkmord borde man ägna sin energi åt att förhindra politiska ideologier att fördärva jorden och dess resurser. Men enkelt konstaterar jag att det är nog en fullständig omöjlighet. För på det området tillämpar man inte samma resonemangsmodell. Där gäller andra argument och regler.
Även bland bloggare finns samma ateistiska vilja företrädd. Det mesta ska vara möjligt och tillåtet, allt går i princip an, förutom tro och religion.
Läs uppmärksamt vad Stefan Stenudd skriver på sin blogg. Hans slutkläm och poäng är:
Jag är övertygad om följande:Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.
När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.
Att en idéhistoriker tillåter sig sådan logiska kullerbyttor och saltomortaler är oroväckande. I toleransens namn, för åsikts- och yttrandefrihetens skull, ska just religioner (dvs de troende eftersom en religion ju är människor med övertygelser) hindras från att utöva sin yttrande och åsiktsfrihet. De ska förbjudas att påverka samhällets utformning.
En sådan regel för tankarna till ism-diktaturernas styre under förra seklet. Och där var det sannerligen inga religioner som fick styra. Politiska ideologier gjorde det. Vill man vara logisk och använda samma resonemang som gäller religioner borde man ju därmed hävda att politiska ideologier som åstadkommit världshistoriens största folkmord (i pluralis: Nazismen i Europa och Kommunismen i Sovjet och Kina) aldrig ska få påverka och utforma några samhällen. De politiska rörelserna har väl också de förverkat sin rätt, eller...?
25 juni 2009
Tack till renhållningsarbetarna
Sopbilen har parkerat utanför fönstret. Dess inre matsmältningsmaskineri är aktiverat och nog spinner den lite extra förnöjt när tunnorna töms. Vi ser dessa monsterbilar utan att riktigt betrakta dem. De finns där halvt osynliga. Och personalen i sina uniformer är anonymiserade och näst intill bortretuscherade av hjärnan, trots att de halvspringande släpar och bär. Men tjänsteandar, de som knappt märks trots att de gör tjänst åt andra, ska kanske verka mer än synas? Och ljudet av verksamheten har vi vant oss vid så pass att det knappt är uppfattbart. Endera stunden snart kommer glasbil och pappersbil och kanske någon till?
Men renhållningsverksamheten tuffar på. Deras insats förutan kan vilken stad som helst bli ett sopberg, en stinkbomb. När sopstrejker drabbat världsstäder går det inte många dagar förrän andra av stadens system fallerar. Så känsliga och integrerade är stadens olika servicesystem som kontinuerligt bevarar stadsorganismens inre balans.
Så tack alla Ni som ser till att staden fungerar och förhindrar att det ligger avfallsberg i gathörnen.
Men renhållningsverksamheten tuffar på. Deras insats förutan kan vilken stad som helst bli ett sopberg, en stinkbomb. När sopstrejker drabbat världsstäder går det inte många dagar förrän andra av stadens system fallerar. Så känsliga och integrerade är stadens olika servicesystem som kontinuerligt bevarar stadsorganismens inre balans.
Så tack alla Ni som ser till att staden fungerar och förhindrar att det ligger avfallsberg i gathörnen.
24 juni 2009
Att göra det bästa
Fortfarande är detta en dag att uppskatta! Så det så. Och av den gör jag det bästa jag kan. Vilket är bättre att göra idag än igår.
Notering om uppskattning
Denna dag noterar jag att det är onsdag och trivs med det. Jag ska kvalitetssäkra mig själv genom ständiga förbättringar. Sålunda uppskattar jag idag mer än igår, just för stunden.
Kortfattat och utförligt ska det vara
Kortblogga, Du? Aldrig? Twittra? Vad ska du då göra av alla ord som står i kö och väntar på att få komma fram? Får de inte komma ut i frihet på bloggen så lär de väl hamna i någon predikan. Och eftersom man i Svenska kyrkan inte längre predikar halvtimmavis så skulle det svårligen uppskattas.
Sålunda talade en kamrat. Min tanke ilade blixtsnabbt till andra områden där ord krävs. Sammanträtt har man gjort i sina dagar. Och varit lagom sparsam med orden! Kanske inte i förhållande till andra som deltagit, men i förhållande till sig själv. Man ska ju jämföra sig mest med sig själv, har jag hört sägas. Mycket har man varit. En slags vandrande filibuster. En enpersonersordbok som likt en kolsyrad läskedryck skakats en stund innan den nyttjas.
Och på ungdomens lokala prästmöten tävlade den unge enbart med de riktigt gamla rävarna som kunde hålla ett auditorium fånget. Inte för att de var så fängslande utan därför att de kunde konsten att genom att tala oerhört mycket faktiskt behålla ordet. Själv blev jag en värdig medtävlare och storsnackare. Så den gången då jag bestämt mig för att ligga lågt, då undrade prosten vad det var med mig. Har något hänt? Är du sjuk, frågade han.
Men med stigande ålder och mognad säger jag bara helt koncist det som ska sägas, och det i sparsamt utförlig omfattning, företrädesvis med verbal variationsrikedom. Så nu ska jag lära mig att bli begränsat kort, det hade jag tänkt mig.
Då hörs den där otrevliga inre rösten. Inte samvetet, utan samvetets bångstyrige kusin: överjaget. Tydligt hör jag rösten säga som di säger i Nerike: Det går allri!
Sålunda talade en kamrat. Min tanke ilade blixtsnabbt till andra områden där ord krävs. Sammanträtt har man gjort i sina dagar. Och varit lagom sparsam med orden! Kanske inte i förhållande till andra som deltagit, men i förhållande till sig själv. Man ska ju jämföra sig mest med sig själv, har jag hört sägas. Mycket har man varit. En slags vandrande filibuster. En enpersonersordbok som likt en kolsyrad läskedryck skakats en stund innan den nyttjas.
Och på ungdomens lokala prästmöten tävlade den unge enbart med de riktigt gamla rävarna som kunde hålla ett auditorium fånget. Inte för att de var så fängslande utan därför att de kunde konsten att genom att tala oerhört mycket faktiskt behålla ordet. Själv blev jag en värdig medtävlare och storsnackare. Så den gången då jag bestämt mig för att ligga lågt, då undrade prosten vad det var med mig. Har något hänt? Är du sjuk, frågade han.
Men med stigande ålder och mognad säger jag bara helt koncist det som ska sägas, och det i sparsamt utförlig omfattning, företrädesvis med verbal variationsrikedom. Så nu ska jag lära mig att bli begränsat kort, det hade jag tänkt mig.
Då hörs den där otrevliga inre rösten. Inte samvetet, utan samvetets bångstyrige kusin: överjaget. Tydligt hör jag rösten säga som di säger i Nerike: Det går allri!
22 juni 2009
Ny missionssekreterare i EFS
Det är bara att gratulera Erik Johansson, präst i Almby församling i Örebro. Känd bland annat för sin blogg: prästerik. Han har varit stationerad i samarbetskyrkan, Sörbykyrkan, men går senast vid årsskiftet vidare till en ny och viktig uppgift som missionssekreterare i EFS! Man har ju i EFS som bekant beslutat att ta tillbaka sina internationella insatser för att framgent organisera sitt eget internationella arbete. Det ska inte längre ske integrerat i Svenska kyrkans internationella arbete.
Dagen och Budbäraren skriver om utnämningen. Tidningen Dagen formulerar sig så här: Tjänsten innebär bland annat att genomföra den nyordning av utlandsarbetet som EFS beslutat om.
- Det är spännande att tillträda i ett skede då arbetet ska organiseras om, säger han.Erik Johansson berättar att han inte arbetat som missionär själv, men att han har åtta års erfarenhet att vara missionärsbarn.
- Dessutom har jag som vuxen besökt Etiopien ett antal gånger och har följt utvecklingen där. Så jag känner ganska väl till samarbetet med Mekane Yesuskyrkan.Som präst i en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan tycker Erik att det är en självklarhet att EFS vill vara en del av Svenska kyrkan.
Dagen och Budbäraren skriver om utnämningen. Tidningen Dagen formulerar sig så här: Tjänsten innebär bland annat att genomföra den nyordning av utlandsarbetet som EFS beslutat om.
- Det är spännande att tillträda i ett skede då arbetet ska organiseras om, säger han.Erik Johansson berättar att han inte arbetat som missionär själv, men att han har åtta års erfarenhet att vara missionärsbarn.
- Dessutom har jag som vuxen besökt Etiopien ett antal gånger och har följt utvecklingen där. Så jag känner ganska väl till samarbetet med Mekane Yesuskyrkan.Som präst i en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan tycker Erik att det är en självklarhet att EFS vill vara en del av Svenska kyrkan.
Fråga kandidaterna i kyrkovalet
Den 20 september blir det kyrkoval. I en enormt överdimensionerad procedur väljs då de personer som på alla nivåer ska styra och bestämma i Svenska kyrkan. Det är viktigt att vi då också ställer frågor så att man kan rösta fram lämpliga personer.
I ett årsmöte i en Allsvensk fotbollsklubb väljer man sin styrelse. I det mötet kan man mycket väl ställa frågan: hur många matcher var då på under förra säsongen? Och vad vet du om fotboll?
Svenska kyrkans val kan inte gärna vara så unikt annorlunda. Så vi kunde ju också fråga dem som (huvudsakligen de politiska partierna) nominerat och ställt upp till val: hur många matcher var du på förra säsongen? Och vad vet du om fotboll?
Väljarna kan förstås tänkas komma på några besläktade frågor som mer hör samman med kyrkans verklighet!
För att få en annan infallsvinkel låter jag Christer Wälivaara (s) få ordet i ett citat från hans blogg: Arbetarrörelsen har varit och är mycket pådrivande för att den Svenska Kyrkans demokratisering och utveckling till en öppen folkkyrka, en folkkyrka som står upp för alla människors lika värde. Vår värdegrund tar vi med oss in i den demokratiska församlingen inom kyrkan och vi driver våra värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.
Det finns de som ifrågasätter att politiska partier ställer upp i kyrkovalet. De påstår att partierna borde hålla sig borta ifrån kyrkan och överlåta verksamheten till de aktiva. Det tycker inte jag. Vem eller vilka grupper är det annars som ska bestämma vilka värderingar som ska styra kyrkans verksamhet? Svenska Kyrkan ska inte bara vara till för de aktiva, den ska inte bara ledas av de som har mest besökstimmar, vår kyrka är till för alla och våra kyrkodörrar ska inte få slås igen. Jag vill att alla precis som jag ska kunna besöka kyrkan när de känner att det finns behov, man ska inte utestängas för att man inte besökt kyrkan tillräckligt många gånger. Detta är inte en självklarhet för alla intressegrupper som nu mobiliserar för att bli invalda i kyrkans beslutande organ.
Min reaktion: Kyrkdörrarna stängs inte i någon känd kyrka för att man inte är medlem. Frågan är hur man kan styra något man inte vill delta och vara en aktiv medlem i. Jag tänker att tillämpar man Wälivaaras resonemang på det största politiska partiet så borde det ju styras av ALLA väljare! Ingen borde stängas ute för att de inte besökt några partimöten. Eller för att de är likgiltiga inför politik. Ingen ska väl utestängas?
I ett årsmöte i en Allsvensk fotbollsklubb väljer man sin styrelse. I det mötet kan man mycket väl ställa frågan: hur många matcher var då på under förra säsongen? Och vad vet du om fotboll?
Svenska kyrkans val kan inte gärna vara så unikt annorlunda. Så vi kunde ju också fråga dem som (huvudsakligen de politiska partierna) nominerat och ställt upp till val: hur många matcher var du på förra säsongen? Och vad vet du om fotboll?
Väljarna kan förstås tänkas komma på några besläktade frågor som mer hör samman med kyrkans verklighet!
För att få en annan infallsvinkel låter jag Christer Wälivaara (s) få ordet i ett citat från hans blogg: Arbetarrörelsen har varit och är mycket pådrivande för att den Svenska Kyrkans demokratisering och utveckling till en öppen folkkyrka, en folkkyrka som står upp för alla människors lika värde. Vår värdegrund tar vi med oss in i den demokratiska församlingen inom kyrkan och vi driver våra värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.
Det finns de som ifrågasätter att politiska partier ställer upp i kyrkovalet. De påstår att partierna borde hålla sig borta ifrån kyrkan och överlåta verksamheten till de aktiva. Det tycker inte jag. Vem eller vilka grupper är det annars som ska bestämma vilka värderingar som ska styra kyrkans verksamhet? Svenska Kyrkan ska inte bara vara till för de aktiva, den ska inte bara ledas av de som har mest besökstimmar, vår kyrka är till för alla och våra kyrkodörrar ska inte få slås igen. Jag vill att alla precis som jag ska kunna besöka kyrkan när de känner att det finns behov, man ska inte utestängas för att man inte besökt kyrkan tillräckligt många gånger. Detta är inte en självklarhet för alla intressegrupper som nu mobiliserar för att bli invalda i kyrkans beslutande organ.
Min reaktion: Kyrkdörrarna stängs inte i någon känd kyrka för att man inte är medlem. Frågan är hur man kan styra något man inte vill delta och vara en aktiv medlem i. Jag tänker att tillämpar man Wälivaaras resonemang på det största politiska partiet så borde det ju styras av ALLA väljare! Ingen borde stängas ute för att de inte besökt några partimöten. Eller för att de är likgiltiga inför politik. Ingen ska väl utestängas?
20 juni 2009
Glad midsommar!
Midsommarhälsningar flyger runt på bloggarna. Här en som fanns i ett vykortsalbum. En idyllisk midsommar! Visserligen med en frånvarande barnafar, eller manlig förebild som det mer neutralt heter numera.
Löftesrikt ligger ekan vid den spegelblanka sjöns strand. Med glada miner plockas allsköns blommor. Flitigast en liten gosse. Det tyder på att de inte hållit på så länge. Och den minsta som sitter på mammas axlar viftar triumaftoriskt med sin lilla bukett. Möjligen skall blommorna pryda den midsommarstång som lagts inom räckhåll uppe till höger i bakgrunden. Eller bindas till kransar att pryda små huvuden?
Ängen prunkar. Allt verkar grönska. Och vädret ter sig varmt och gott. Men som vid alla stora helger tornar möjligen molnen upp sig i fjärran. Betraktar man himlen ser man att det mörknar. Men inte än, inte nu.
Midsommar kan firas som en Glad Midsommar. Och Midsommarhelgen är inte över än. Dock blev årets midsommar på många håll en blöt historia. Regn och rusk. Knappast någon värme att gå barbent och ärmlös i.
Likafullt: En fortsatt Glad Midsommar!
19 juni 2009
Ska de som inte tror styra en kyrka?
Varför är det så intressant för de politiska partierna att in i 2000-talet kontrollera och styra Svenska kyrkan? Vad är det som lockar? Vilka är bevekelsegrunderna?
Argumentet framför andra är att politiska partier, hur neutrala och sekulära de än är, garanterar demokratin i kyrkan. Men bakom det sättet att resonera finns föreställningen att ALLA medlemmar oavsett tro eller livåskådning, ska ha rätt att avgöra kyrkans framtid och utformning. Om de som tror ska forma kyrkan så skälls det genast för elitism, exklusivitet och något som strider mot folkkyrkans idé. Därmed har man tagit flera steg bort från det som gör en kyrka till en kyrka: att de döpta som delar kyrkans tro och bekännelse avgör och styr.
Frågan man måste fundera över är om ordet medlem i en kyrka betyder detsamma som i andra organisationer? Teoretiskt skulle ju Svenska kyrkan kunna tas över av krafter som står likgiltiga eller främmande inför kristen tro eftersom så få av medlemmarna (om man får tro statistik) delar kyrkans tro. Det är som om det Socialdemokratiska partiet kunde tas över av krafter som är likgiltiga inför partiprogrammet och främmande för dess historiska strävan. Hur trevligt vore det för partiets kärntrupper?
Argumentet framför andra är att politiska partier, hur neutrala och sekulära de än är, garanterar demokratin i kyrkan. Men bakom det sättet att resonera finns föreställningen att ALLA medlemmar oavsett tro eller livåskådning, ska ha rätt att avgöra kyrkans framtid och utformning. Om de som tror ska forma kyrkan så skälls det genast för elitism, exklusivitet och något som strider mot folkkyrkans idé. Därmed har man tagit flera steg bort från det som gör en kyrka till en kyrka: att de döpta som delar kyrkans tro och bekännelse avgör och styr.
Frågan man måste fundera över är om ordet medlem i en kyrka betyder detsamma som i andra organisationer? Teoretiskt skulle ju Svenska kyrkan kunna tas över av krafter som står likgiltiga eller främmande inför kristen tro eftersom så få av medlemmarna (om man får tro statistik) delar kyrkans tro. Det är som om det Socialdemokratiska partiet kunde tas över av krafter som är likgiltiga inför partiprogrammet och främmande för dess historiska strävan. Hur trevligt vore det för partiets kärntrupper?
18 juni 2009
Partiföreträdare hyllar politiken i kyrkan
Kyrkans Tidning (på papper) utkom idag. Den bar med sig en bilaga Gud + politik = ? I denna bilaga intervjuas partiledarna om sin syn på religion och kyrka. Man finner också en intervju med Lars Stjernqvist, fd partisekreterare i (s) och numera ledamot av kyrkomötet i Svenska kyrkan.
Jag citerar:
Det ibland så kritiserade partisystemet i kyrkan är han helt för. Han anser att den omdiskuterade höger-vänsterskalan i svensk politik är en garant för demokratin.
- Inget land har en lika tydlig politisk skala som Sverige. Och det är bra, det betyder att människor utgår från politiska argument och inte från exempelvis religiös övertygelse.
- Vi slipper dogmatismen, och att man inte lyssnar på varandra för att man hör till fel kyrka eller läger.
Det förmätet att tro och hävda att partipolitiken är det system som garanterar en demokratisk organisation. Det borde ju då erbjudas andra, borde genomsyra alla folkrörelser och religioners organisationer. Sanningen är att det finns många andra och olika sätt att vara demokratisk på, man kan ha olika sätt att garantera medlemmarna inflytande och representation. För socialdemokraten Stjernqvist vill väl inte beskylla Svenska missionskyrkan för att den är odemokratisk? Eller anklaga Svenska fotbollsförbundet eller Handikapprörelsen i Sverige för att vara odemokratiska?!
På vilket sätt det skulle vara en fördel för en kyrka att man i diskussionen utgår från politiska argument kommenterar Lars Stjernqvist inte. Utan fastslår det som ett faktum. Men vad är det för en kyrka där partipolitik är vägledande och inte främst teologi och tro? När det är politiken så flyttar man ju fokus från det som är kyrkans skäl att finnas till, dess centrum och mening: livet i Kristus och trons konsekvenser i kyrka och samhälle. Istället blir det en partikyrka. En beslutsapparat långt från Ordet och sakramenten, långt från Evangeliets sändning.
För många av oss är inte heller det politiska systemet en garant för att man lyssnar. Tvärt om är brist på lyhördhet och nedklassning av politiska motståndare något som kännetecknar partipolitiken.
Lars Stjenqvist säger mer i intervjun om svåra med att folkkyrkan även inkluderar främlingsfientliga och homofobiska grupper:
- Men sen jag kom med i kyrkomötet har jag ändrat mig. Nu tycker jag det är en seger att kyrkan är så tolerant och vidsynt att hon ockås kan inkludera dem.
Och ett bra sätt att kanalisera olika åsikter är genom det partipolitiska systemet.
- Det är viktigt att kyrkan är en demokratisk organisation. Men det är klart att det har sina nackdelar, i kyrkan som på andra håll. Det blir ofta två steg framåt och ett bakåt, vilket kan vara mycket frustrerande.
- Men belöningen är att det blir mer kraft i argumenten när man har mångas stöd, så att det tar tid är ett lätt pris att betala.
Partisystemet är, tvärt emot vad Stjernqvist påstår, ett dåligt sätt att kanalsiera åsikter på i en kristen kyrka. Hans försvar för systemet är ihåligt. I ett kristet trossamfund ska det naturligtvis vara kristen tro och andliga strömningar som slår igenom. Hur trosmässigt neutrala partier kan ha mage att besluta om kyrkans böner är obegripligt i en modern och sekulär stat! Och att politiska partier driver och fattar bekännelsegrundade beslut som gäller kristendomens och Svenska kyrkans lära och liv är opassande och otidsenligt. Särskilt som det socialdemokratiska partiet inte bekänner sig till den kristna tron! Det hela är ologiskt och oacceptabelt.
Jag citerar:
Det ibland så kritiserade partisystemet i kyrkan är han helt för. Han anser att den omdiskuterade höger-vänsterskalan i svensk politik är en garant för demokratin.
- Inget land har en lika tydlig politisk skala som Sverige. Och det är bra, det betyder att människor utgår från politiska argument och inte från exempelvis religiös övertygelse.
- Vi slipper dogmatismen, och att man inte lyssnar på varandra för att man hör till fel kyrka eller läger.
Det förmätet att tro och hävda att partipolitiken är det system som garanterar en demokratisk organisation. Det borde ju då erbjudas andra, borde genomsyra alla folkrörelser och religioners organisationer. Sanningen är att det finns många andra och olika sätt att vara demokratisk på, man kan ha olika sätt att garantera medlemmarna inflytande och representation. För socialdemokraten Stjernqvist vill väl inte beskylla Svenska missionskyrkan för att den är odemokratisk? Eller anklaga Svenska fotbollsförbundet eller Handikapprörelsen i Sverige för att vara odemokratiska?!
På vilket sätt det skulle vara en fördel för en kyrka att man i diskussionen utgår från politiska argument kommenterar Lars Stjernqvist inte. Utan fastslår det som ett faktum. Men vad är det för en kyrka där partipolitik är vägledande och inte främst teologi och tro? När det är politiken så flyttar man ju fokus från det som är kyrkans skäl att finnas till, dess centrum och mening: livet i Kristus och trons konsekvenser i kyrka och samhälle. Istället blir det en partikyrka. En beslutsapparat långt från Ordet och sakramenten, långt från Evangeliets sändning.
För många av oss är inte heller det politiska systemet en garant för att man lyssnar. Tvärt om är brist på lyhördhet och nedklassning av politiska motståndare något som kännetecknar partipolitiken.
Lars Stjenqvist säger mer i intervjun om svåra med att folkkyrkan även inkluderar främlingsfientliga och homofobiska grupper:
- Men sen jag kom med i kyrkomötet har jag ändrat mig. Nu tycker jag det är en seger att kyrkan är så tolerant och vidsynt att hon ockås kan inkludera dem.
Och ett bra sätt att kanalisera olika åsikter är genom det partipolitiska systemet.
- Det är viktigt att kyrkan är en demokratisk organisation. Men det är klart att det har sina nackdelar, i kyrkan som på andra håll. Det blir ofta två steg framåt och ett bakåt, vilket kan vara mycket frustrerande.
- Men belöningen är att det blir mer kraft i argumenten när man har mångas stöd, så att det tar tid är ett lätt pris att betala.
Partisystemet är, tvärt emot vad Stjernqvist påstår, ett dåligt sätt att kanalsiera åsikter på i en kristen kyrka. Hans försvar för systemet är ihåligt. I ett kristet trossamfund ska det naturligtvis vara kristen tro och andliga strömningar som slår igenom. Hur trosmässigt neutrala partier kan ha mage att besluta om kyrkans böner är obegripligt i en modern och sekulär stat! Och att politiska partier driver och fattar bekännelsegrundade beslut som gäller kristendomens och Svenska kyrkans lära och liv är opassande och otidsenligt. Särskilt som det socialdemokratiska partiet inte bekänner sig till den kristna tron! Det hela är ologiskt och oacceptabelt.
16 juni 2009
Barn har rätt till andlig utveckling
I Nerikes Allehanda har jag idag invänt mot en debattartikel från Humanisterna i Örebro. Av mitt svar kan man utläsa också vad de påstått:
Religiösa samfund har en särställning vad gäller stöd och skydd, skriver Humanisterna på NA-debatt. ”Detta stöd och skydd till religiösa organisationer ges trots att det är ett sekulärt samhälle som har bäst förutsättningar att garantera tros- och åsiktsfrihet.”
Men det är ju det sekulära samhället som ger detta stöd och skydd t ex genom att se till att det finns religionsfrihet!
Humanisterna hävdar att samhället ställer religiösa samfunds intressen över barns rätt till sin egen kropp. Det sekulära samhället genomför omskärelse. Ska alla religiösa organisationer ta ansvar för landstingens beslut? Inga medlemmar av Svenska kyrkan låter omskära sina barn.
Humanisterna påstår att det finns krav från ”religiösa företrädare att vi människor inte ska ha rätt att kritisera religioner”. Det är ju ett av FN:s organ som velat begränsa religionskritiken! Och där är det ju inte religioner utan länder som agerar. Svenska kyrkan har inte rest några sådana krav.
Humanisterna påstår att många religiösa menar att homosexuella ska tåla att bli kallade cancersvulster. Men det är ju ett domstolsutslag som handlar om att en förfärlig predikan inte kunde fällas. Vi har inga religiösa domstolar i vårt land. Svenska kyrkan har aldrig påstått att sådant ska tålas.
Humanisterna påstår att ”religiösa organisationer får statliga bidrag”. Men det är ju den sekulära staten som funnit skäl att ge vissa trossamfund bidrag. Att Humanisterna inte är ett trossamfund kan ju irritera fler än humanister. Där finns starkt negativ tro på hur förkastliga alla religioner är.
Humanisterna påstår att samfunden i många fall har en lära som strider mot samhällets värdegrund ”inte minst vad gäller synen på könsroller och homosexuella”. Visa gärna hur samhällets värdegrund ser ut och led sedan i bevis vilka samfunds läror som strider mot den! Det blir svårt!
Humanisterna menar att man ”skulle kunna göra skillnad” i Örebros interreligiösa råd. Över rådet bestämmer kommunen och politikerna. I rådet möter samhället etablerade trossamfund.
Barn ska själv bestämma sin livsåskådning, hävdar Humanisterna. För att självständigt kunna fatta sådana beslut behöver barn möta livsåskådning, få erfarenheter, kunskap och språk. Enligt Barnkonventionen har barn rätt till andlig utveckling, vilket föräldrar i samspel med trossamfund kan ge dem. Och tänk, det finns barn som är och vill vara kristna.
Humanisterna borde kolla fakta innan de skyller allt som irriterar på religioner och trossamfund! Kanske kunde vi mötas och klara ut sådant? Då kanske vi kunde få en livåskådningsdiskussion värd namnet!
Religiösa samfund har en särställning vad gäller stöd och skydd, skriver Humanisterna på NA-debatt. ”Detta stöd och skydd till religiösa organisationer ges trots att det är ett sekulärt samhälle som har bäst förutsättningar att garantera tros- och åsiktsfrihet.”
Men det är ju det sekulära samhället som ger detta stöd och skydd t ex genom att se till att det finns religionsfrihet!
Humanisterna hävdar att samhället ställer religiösa samfunds intressen över barns rätt till sin egen kropp. Det sekulära samhället genomför omskärelse. Ska alla religiösa organisationer ta ansvar för landstingens beslut? Inga medlemmar av Svenska kyrkan låter omskära sina barn.
Humanisterna påstår att det finns krav från ”religiösa företrädare att vi människor inte ska ha rätt att kritisera religioner”. Det är ju ett av FN:s organ som velat begränsa religionskritiken! Och där är det ju inte religioner utan länder som agerar. Svenska kyrkan har inte rest några sådana krav.
Humanisterna påstår att många religiösa menar att homosexuella ska tåla att bli kallade cancersvulster. Men det är ju ett domstolsutslag som handlar om att en förfärlig predikan inte kunde fällas. Vi har inga religiösa domstolar i vårt land. Svenska kyrkan har aldrig påstått att sådant ska tålas.
Humanisterna påstår att ”religiösa organisationer får statliga bidrag”. Men det är ju den sekulära staten som funnit skäl att ge vissa trossamfund bidrag. Att Humanisterna inte är ett trossamfund kan ju irritera fler än humanister. Där finns starkt negativ tro på hur förkastliga alla religioner är.
Humanisterna påstår att samfunden i många fall har en lära som strider mot samhällets värdegrund ”inte minst vad gäller synen på könsroller och homosexuella”. Visa gärna hur samhällets värdegrund ser ut och led sedan i bevis vilka samfunds läror som strider mot den! Det blir svårt!
Humanisterna menar att man ”skulle kunna göra skillnad” i Örebros interreligiösa råd. Över rådet bestämmer kommunen och politikerna. I rådet möter samhället etablerade trossamfund.
Barn ska själv bestämma sin livsåskådning, hävdar Humanisterna. För att självständigt kunna fatta sådana beslut behöver barn möta livsåskådning, få erfarenheter, kunskap och språk. Enligt Barnkonventionen har barn rätt till andlig utveckling, vilket föräldrar i samspel med trossamfund kan ge dem. Och tänk, det finns barn som är och vill vara kristna.
Humanisterna borde kolla fakta innan de skyller allt som irriterar på religioner och trossamfund! Kanske kunde vi mötas och klara ut sådant? Då kanske vi kunde få en livåskådningsdiskussion värd namnet!
Evangelikaler mot Högskoleverket
Det evangelikala Sverige (Stefan Swärd, ordförande i Claphaminstitutet, Anders Sjöberg, avgående missionsföreståndare i EFS, Dan Salomonsson, pastor i Pingstkyrkan, Uppsala Ulf Ekman, pastor och grundare av Livets ord, Uppsala Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen) går i Dagen till attack mot Högskoleverket och dess granskning av de teologiska och religionsvetenskapliga utbildningarna.
Skribenterna anser att: Högskoleverkets granskningar i för stor utsträckning är präglade av ganska snäva och föråldrade synsätt där högskoleverksamhet strikt ska strömlinjeformas.
De hävdar också att:Högskoleverket har en tydlig agenda att pressa de olika teologiska utbildningarna att bli allt mindre konfessionella, och låta en tydlig tro bli en otillåten grund för huvudmannaskap, studentrekrytering och lärarrekrytering. Den formen av statlig styrning finns det all anledning att ifrågasätta och gå emot.
På denna blogg finns flera tidigare inlägg med ungefär samma kritik. Högskoleverket manar fram en stordrift, för hur ska man annars kunna hålla sig med en sådan bredd och mångfald som de efterlyser? Högskoleverket vill ansa den teologiska gräsmattan med en gräsklippare som inte lämnar mycket kvar. Det är dumt, eftersom det i den mångfalden, som Örebro Teologiska Högskola, Newmaninstitutet och ITH i Stockholm erbjuder, finns goda kvalitéer och tillgångar som man därmed utdefinierar och mister. Dumt och kortsynt!
Skribenterna anser att: Högskoleverkets granskningar i för stor utsträckning är präglade av ganska snäva och föråldrade synsätt där högskoleverksamhet strikt ska strömlinjeformas.
De hävdar också att:Högskoleverket har en tydlig agenda att pressa de olika teologiska utbildningarna att bli allt mindre konfessionella, och låta en tydlig tro bli en otillåten grund för huvudmannaskap, studentrekrytering och lärarrekrytering. Den formen av statlig styrning finns det all anledning att ifrågasätta och gå emot.
På denna blogg finns flera tidigare inlägg med ungefär samma kritik. Högskoleverket manar fram en stordrift, för hur ska man annars kunna hålla sig med en sådan bredd och mångfald som de efterlyser? Högskoleverket vill ansa den teologiska gräsmattan med en gräsklippare som inte lämnar mycket kvar. Det är dumt, eftersom det i den mångfalden, som Örebro Teologiska Högskola, Newmaninstitutet och ITH i Stockholm erbjuder, finns goda kvalitéer och tillgångar som man därmed utdefinierar och mister. Dumt och kortsynt!
15 juni 2009
Himmelsk vårdcentral
Hängde på mig vinterns skinnpaj (så kallades de fränaste skinnjackorna i ungdomens vår) och knallade ner till vårdcentralen i god tid. Infann mig där 07.40 och redan väntade 5 människor på att dörren till väntrummet skulle öppnas. Efterhand samlades allt fler i primärvårdens kö. När vi var vid pass 10 personer dök en kvinna upp och utbrast spontant när hon fick syn på oss som väntade på att få komma in: Kors, här är ju mer folk än i kyrkan.
Det kunde ju ha varit en svidande kritik mot församlingar som samlar sisådär en 9 personer till sina gudstjänster. Men jag förstod genast att folk i kyrkan stod för en stor och betydande mängd människor.
Sedan kastade hon ett öga på väntrummets låsta dörr och sa: Och pärleporten är inte öppen än!
Men efter en evig väntan kom, som genom ett under, alldeles strax (07.50) en kvinnlig S.t Per och släppte in oss alla!
Det kunde ju ha varit en svidande kritik mot församlingar som samlar sisådär en 9 personer till sina gudstjänster. Men jag förstod genast att folk i kyrkan stod för en stor och betydande mängd människor.
Sedan kastade hon ett öga på väntrummets låsta dörr och sa: Och pärleporten är inte öppen än!
Men efter en evig väntan kom, som genom ett under, alldeles strax (07.50) en kvinnlig S.t Per och släppte in oss alla!
Vi klär oss som i februari
En kylslagen midsommarvecka får oss att klä på oss som i februari eller mars. Halsdukar och rockar återbrukas. Och cyklister har åter vantar - åtminstone morgon och kväll. Blåfrusna stackare med bara ben huttrar i vinden.
Inomhus sjunker (kan felstavas sjunkner) temperaturen. Det är levande ljus och plattor på spisen som får kompensera att fjärrvärmen tvärstannat. Vi huttrar och slår åkarbrasor, vi byltar på oss och lufsar omkring som loppmarknaders textilavdelningar. Och undrar, vad är det som hänt?
Hurra, det är den svenska sommaren som kommit!
Inomhus sjunker (kan felstavas sjunkner) temperaturen. Det är levande ljus och plattor på spisen som får kompensera att fjärrvärmen tvärstannat. Vi huttrar och slår åkarbrasor, vi byltar på oss och lufsar omkring som loppmarknaders textilavdelningar. Och undrar, vad är det som hänt?
Hurra, det är den svenska sommaren som kommit!
12 juni 2009
Debatt om Bibel och tro
Och här kommer en del av den debatt som följt på det tidigare inlägget. Åter är det så att detta redan är publicerat hos Kyrkpressen, men för att fler ska få del av samtalet återges det även här:
Kristi kungavälde
Tack Lars för ditt inlägg. Det var en röst som var roligt att höra.
I Rom 31 använder Paulus sig när han talar om det som översätts med „överhet“ inte av singularis (exousia) utan av pluralis (exousiais). Då får man anta att det egentligen inte är överheten han menar utan myndigheterna.
I ett annat sammanhang har han rekommenderat att inte gifta sig, eftersom det inte löner sig därför att Kristi återkomst är så nära. Men det är en sak som faller under var och en får bestämma själv. Här var de första kristna suveräna att välja. I politiken var de det inte. Paulus rekommenderar att inte dra sig tillbaka från „världen“ utan att samarbeta med de offentliga strukturer så länge de finns till. Inte handlar det kanske om något mer, så det är ganska tveksamt att konstruera något sådant som en tvåregimentsläre på denna bas.
Dessutom tycker jag det förvånansvärt att förhållandet mellan kyrka och politik åtminstone på lutherskt håll fortfarande nästan uteslutande bedöms på bas av Rom 13. Varför inte Efesier 1:10 och 1:20-23? Där har vi en helt annan betoning. Här understryks inte världsliga strukturers suveränitet utan det som Karl Barth kallade för Kristi kungavälde. Kristus är kungen över hela livet med alla dess olika kontexter. Om det nu handlar om familj, kyrka, stat eller vilket livsområde som helst – överallt är Kristus vår enda herre och gentemot honom är vi ansvarliga för det vi gör och hur vi gestaltar dessa livsområden.
Detta är en teologisk ansats som möjliggör att även beskriva det politiska ansvaret där människorna inte är undersåtar till en mer eller mindre absolut(istisk) överhet utan suveräna. Tvåregimentsläran har lite att säga om demokrati. Läran om Kristi kungavälde tycker jag är lämpligare till att bedöma vårt politiska ansvar inom ett modernt västerländskt samhälle.
Lars (1)
Hej vänner, om man nu får kalla er debattörer så. Jo, jag kallar enligt vedertagen kristen vokabulär många vänner (och bröder) även om de inte är släkt eller välbekanta.
---Varför?
Beklagar att jag inte varit uppkopplad på ett tag. Annat har uppslukat min kraft och tid. men nu har jag läst och försökt tänka.
---Det räcker inte att tänka. Man ska låta Bibeln tala till sig som den är skriven.
Så mycket strömmar in i diskussionen att det blir omöjligt att kommentera eller besvara allt.
---Du kunde åtminstone kommenterat bibelställena.
Detta med överheten tycks ha upprört. För mig handlar om betoningar.
---Du skrev: "All överhet är enligt min mening inte insatt av Gud, även om någon bibelvers skulle låta påstå det." Detta är inte betoning, det är förnekelse
1. av den bibliska läran att all överhet är insatt av Gud
2. av Bibeln själv (det spelar ingen roll om Lars med ordet "låta" menar "förorsaka" eller "tillåta"). Rom 13 både förorsakar och tillåter påståendet att all överhet är insatt av Gud.
Ligger på betoningen på överheten eller på att det är Gud som insatt den? Jag förstår texten som en bekännelse till Guds överhöghet - inte som en legitimering av alla härskare.
---Är överheten insatt av Gud så är den. Guds ord säger att den är det. Och slutsatsen som Guds ord gör - och som därmed förpliktar Guds barn - är att människan ska underordna sig överheten.
Inte ens Luther försvarade överheten så långt.
---Kom med belägg för detta, t.ex. från Stora Katekesen.
Tvärt om såg han vacklande tro där. När den världsliga makten gjorde det onda eller gick in på Guds område behövde man inte underordna sig.
---Men överheten, lärde Luther i enlighet med Bibeln, var likväl insatt av Gud. Även om man ska lyda Gud mer än människor - vilket f.ö. är sorgligt ovanligt i Lars kyrka - så har överheten som ämbete alltid legitimitet. Det är inte rätt att avsäga sig överheten som överhet när man av lydnad för Gud måste vägra utföra en synd som den påbjuder.
När det skedde måste ju också ha vart en omdömes- och värderingsfråga. Något att tolka.
---Att all överhet är insatt av Gud är ingen värderingsfråga. När man ska lyda Gud mer än människor avgör Guds ord.
Och Ni får mig aldrig att tänka att Kung Leopold, Hitler, Stalin eller Mao var insatta av Gud eller nyttjade som Guds redskap. Sådana förfärliga slaktare kan inte stå i samklang med det Gud vill, inte ens som onda krafter men ändå brukade av Gud! Att de bara skulle ha svikit sin uppgift blir alltför ihåligt. Den monstruösa grad av död och elände de åstadkom, genom blodbad som sköljde hela världen röd, strider i alla led mot tanken på en god stat, en god härskare, en överhet som regerar av Guds nåde och en Gud som älskar sin skapelse, människor och värld.
---Du förbereder säkert redan revolutionen mot regimen i abortstaten Sverige. Du kunde förstås börja i din egen kyrka.
Lars (2)
Tron på Bibelns ofelbarhet och inre samstämmighet leder till orimligheter.
---Den möjliggör rätt förtröstan, sann frid och äkta glädje i Jesus Kristus.
Ingen av oss (tror jag) accepterar slavar trots att det finns Bibelord som leder oss i den riktningen.
---Varför inte? Är Bibeln för slaveri eller inte? Ja eller nej?
Ingen enda följer uppmaningen till den rike unge mannen och säljer ALLT, ...
---Jesus avslöjar synden i mannens hjärta (kärleken till egendomen) med sin uppmaning.
Och så ska du inte haka upp dig på ordet "allt", som här är vardagsspråkligt. T.ex. krävdes manteln att skyla sig med, vilket Gud ville att man skulle göra. Det Jesus lär ut här är att lagen är andlig, kräver perfekt lydnad (Rom 8:14); hjärtat får i fråga om frälsningen inte vara det minsta inriktat på något annat än Gud.
...ingen ger sin sista skärv etc etc.
---Har du verkligen koll på att det inte sker? Tror inte det. Det Jesus lär ut här är att hur mycket man ger inte är det väsentliga.
Exemplen kan mångfaldigas.
---Och kommer säkert att vara av samma undermåliga slag.
Ingen kan påstå med hedern i behåll att evangelierna är samstämmiga i varje detalj. Där finns motsägelser av alla de slag.
---Det är inte det minsta hedervärt att påstå att evangelierna faktiskt motsäger varandra. Det är otron som åstadkommer sådant.
Sedan kan man naturligtvis för att få ihop sin världsbild förklara bort allt som stör och utdefiniera människor som mig som mindre troende eller liberaler.
---För en biblisk "världsbild" (rätt och för frälsningen nödvändig uppfattning om världen) behövs överhuvudtaget inga bortförklaringar, ej heller mindre troende eller liberaler. För den "världsbilden" behövs bara Bibeln. Att sedan Bibeln motsägs och missförstås är ett faktum som föranleder reaktioner från den som håller sig till Bibelns undervisning. Det är inget konstigt. Bibeln befaller att pröva allt, behålla det goda och fly och varna för det onda.
Men det är också det ett trixande som i längden inte blir trovärdigt.
---Man behöver inte "trixa" för att bekänna sig till Bibeln.
Man ska säga så här:
"det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna." (Apg 24:14).
Eller, negativt uttryckt: "Jag tror inte på någon bibelkritik mot lagen och profeterna (eller evangelierna, breven eller någon annan del av Bibeln) som Lars eller någon annan kommer med".
Guds apostel bekände inför världen att han trodde allt som står i lagen och profeterna. Den som gör sammalunda, i tro på Kristus, är i gott sällskap. Även om det inte är i Lars sällskap. Men Lars är förstås välkommen att hamna i bättre sällskap. Bibeln varnar för att dåligt sällskap fördärvar goda seder. Också Lars har en gång, får jag lov att anta, varit ett litet barn och, såsom nydöpt, varit mottaglig för vad helst Gud säger.
För mig är Bibeln Guds ord,
---Så här långt, bra.
ett tilltal från Gud.
---Här börjar det sväva.
Och där finns en uppenbarelse genom vilken Gud låter oss lära känna sig och delar av hans mysterier.
---Här lyfter Lars andliga helikopter från bibeltrons mark. Bibeln är inte längre Guds uppenbarelse, utan, märk väl: "där finns en uppenbarelse". Lars står nu över Bibeln och har avslöjat den från sitt fågelperspektiv (tror han).
Men inte allt och inte slutgiltigt.
---Allt som krävs för ortodoxi och -praxi, läs 2 Tim 3.
Med "inte slutgiltigt" öppnar Lars för en fortgående uppenbarelse efter och vid sidan av Bibeln.
Och där finns dessvärre ord som är av mindre betydelse och mindre relevanta.
---En ambivalent utsaga: kan förstås rätt (att alla dogmer inte är lika viktiga och all etisk undervisning inte lika frekvent behövlig i alla tider) men gömmer ofta tanken: "Där finns ord som kan utrangeras, undervisning som kan annulleras." Viftas undan, som Lars gjorde med läran om att all överhet är insatt av Gud.
Bibelns bokstavliga sanning kan ställas i vägen för Guds syften och vilja.
---Guds ord kan inte gå om intet, säger Jesus, ang. ett enda ord i GT.
Men liberalteologen abstraherar ett Guds syfte och vilja i Bibeln, rycker dem loss från Bibelns sanning (som är i orden, det är de som betyder saker), och driver dem sedan mot denna sanning.
Det är inte så lite nyprotestantiskt "Schriftganze" över detta.
Men vem är det som ställer Bibeln ords sanning mot Guds syften och vilja? Jo, Lars, i sin tanke.
Gud gör inte sånt.
Lars (3)
På samma sätt som Jesus avslöjade när han gjorde upp med sin tids lagobservans, den som missade målet genom sin rigida tolkning och tillämpning.
---Jesus tog itu med feltolkningar och åsidosättande av Bibeln, inte med bibeltrohet.
I jesu liknelser är Gud ofta just framställd som människa, husfar, fader med en förlorad son, en godsägare etc. Den antropocentriska gudsbilden är planterad i Skriften, inte uppfunnen av mig eller någon annan.
---Liknelser från vardagslivet och dess människor gör inte teologin antropocentrisk (människocentrerad). Att något hos Gud t.ex. kan jämföras med en husfars egenskaper eller handlingar gör inte att husbonden eller människan är i centrum av teologin - utan att Gud på ett pedagogiskt sätt kommer i tankens blickpunkt.
Och så pass medveten kan man vara att den enklaste sjävbespeglingen undviks - men inte ens det tror man om människor som vill bruka sina olika gåvor vid läsning och tolkning.
---Men det är ju så det fungerar. Lars kan inte acceptera att all överhet är insatt av Gud. Det leder till att Lars justerar sin gudsbild därefter: Lars Gud har inte insatt all överhet.
Beskyllning om att Gud görs till en avbild av människan genom tolkning är inskränkt. Om man inte ens vill vidgå att Bibelns olika Gudsbilder tvingar till val och tolkning.
---Nedifrån-upp-paradigmet(enkelt uttryckt: "människan skapar gud") är genomfört helt hos Lars då han gör också Bibeln till ett verk av sinsemellan oeniga "gudasnidare".
Gör då mitt sätt att resonera mig till en liberal? Är jag en heretisk och avfallen människa? En som behöver hjälp? Att antyda eller påstå det är förmynderi och översitteri!
---Fattades bara ordet "kränkande". Men Jesus säger själv att varje plantering som hans (HANS) himmelske Fader inte har planterat, MÅSTE ryckas upp.
Lars vill inte ha hjälp. Då måste han få slippa. Men om han försöker sprida sin lära, så har andra rätt att reagera: varna och polemisera.
Jag står i en allmänkyrklig tradition med goda förebilder i luthersk, katolsk, anglikansk och ortodox teologi.
---Du står i bibelkritikens tradition. Bara i den mån de kyrkotraditioner du nämner avvikit från sin klassiska, ursprunglia tradition och blivit bibelkritiska, står du dessutom i deras tradition.
Icke biblicistisk men bibeltroende.
---Bibeltroende när man sitter och kritiserar och mästrar Bibelns enkla ordalydelser? No way!
Icke övertygad om verbalinspiration men om Guds tilltal.
---Som du väljer ut själv efter eget gottfinnande.
Skeptisk till alla sanningsanspråk som vrider och vränger argumenten, för att i alla fall få rätt.
---Skeptisk också till Bibelns sanningsanspråk (som jag har angivit, flera ställen, och ännu fler finns).
Lars (4)
Orden om frihet är så många i Bibeln att det blir otroligt med denna lagiska bibelsyn.
---En ideologisk frihet i strid med det faktiska bibelordet är - liberalteologi: Lars är fri från vad som står i Bibeln som man kan läsa innantill där. För mig är det den värsta formen av ofrihet att stänga ute vad Gud säger i sitt ord, som det står skrivet. Snacka om andligt fängelse. "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria", sa Jesus (Joh 8:31-32).
Människor sänds i väg med löften om att tron har hjälpt dem, inte med tvånget att hävda EN för alltid given sanning.
---Vem har talat om tvång? Det handlar om en frivillig underkastelse i tacksamhet till vad Jesus har gjort på korset.
De får gå med uppmaningen att inte synda härefter.
---Det inkluderar att inte förvränga Guds ords budskap. Varningarna i Bibeln mot dem som gör det är många.
De får pröva sig inför praktiska frågor om nakna, svältande och hungriga människor inte om de tror på rätt sätt!
---Uppror mot Guds ord har aldrig fört något gott med sig. Det kan inte för gott med sig. Den roffarmentalitet som breder ut sig i dag i västvärlden beror inte på att folk är för bibeltroende. Den går hand i hand med sekulariseringen, till vilken liberalteologin och SvK är orsaker.
Nej, jag är nog hjälplöst befriad från fundamentalistiskt sanningsmonopol.
---Detta är bara slagord ("name calling") som skyler ett avståndstagande av Bibeln. Vi har här själva sett hur Lars kan mota bort ett bibelställe. Han kan inte tänka sig att Bibeln skulle ha sanningsmonopol på andliga området. Därför får de som säger att det är så tåla sånt här (enligt skjut budbäraren-principen). Men de är i gott sällskap.
Sådant gör Jesus rent hus med redan i evangelierna. Men tron ser han hos många av dem som stod långt ifrån de rätta övertygelserna, trosföreställningarna eller lärarna: samarier, kananeer och syndare...
---Det handlade om botfärdiga människor som ödmjukt ville lära sig mer om Gud från Jesus (och det inte emot hans ord Bibeln utan i enlighet med det!)
Rätt lära och rätt övertygelse blir hos Lars - helt mot Bibelns egen undervisning* - något främmande eller åtminstone likgiltigt för trons vidkommande. Att Jesus själv kom med anspråk på att ha monopol på sanningen (jag är sanningEN) och sedan motiverade och argumenterade för det utifrån Bibeln tiger Lars om. Att tron inte tror ut i tomma luften utan på vissa bestämda sanningar (dogmer) hos en viss bestämd person, Bibelns Jesus Kristus hamnar också utanför Lars horisont. Jag vet vem jag tror på, säger aposteln Paulus. Vi vet att vi har övergått från döden till livet, säger Johannes. Jag famlar utifrån mina preferenser och ingen ska hjälpa mig ur det - det är kontentan av vad Lars skriver.
(och jag tar semester)
*T.ex. denna varning (fet stil min): "Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting." (1 Tim 6:3)
Kristi kungavälde
Tack Lars för ditt inlägg. Det var en röst som var roligt att höra.
I Rom 31 använder Paulus sig när han talar om det som översätts med „överhet“ inte av singularis (exousia) utan av pluralis (exousiais). Då får man anta att det egentligen inte är överheten han menar utan myndigheterna.
I ett annat sammanhang har han rekommenderat att inte gifta sig, eftersom det inte löner sig därför att Kristi återkomst är så nära. Men det är en sak som faller under var och en får bestämma själv. Här var de första kristna suveräna att välja. I politiken var de det inte. Paulus rekommenderar att inte dra sig tillbaka från „världen“ utan att samarbeta med de offentliga strukturer så länge de finns till. Inte handlar det kanske om något mer, så det är ganska tveksamt att konstruera något sådant som en tvåregimentsläre på denna bas.
Dessutom tycker jag det förvånansvärt att förhållandet mellan kyrka och politik åtminstone på lutherskt håll fortfarande nästan uteslutande bedöms på bas av Rom 13. Varför inte Efesier 1:10 och 1:20-23? Där har vi en helt annan betoning. Här understryks inte världsliga strukturers suveränitet utan det som Karl Barth kallade för Kristi kungavälde. Kristus är kungen över hela livet med alla dess olika kontexter. Om det nu handlar om familj, kyrka, stat eller vilket livsområde som helst – överallt är Kristus vår enda herre och gentemot honom är vi ansvarliga för det vi gör och hur vi gestaltar dessa livsområden.
Detta är en teologisk ansats som möjliggör att även beskriva det politiska ansvaret där människorna inte är undersåtar till en mer eller mindre absolut(istisk) överhet utan suveräna. Tvåregimentsläran har lite att säga om demokrati. Läran om Kristi kungavälde tycker jag är lämpligare till att bedöma vårt politiska ansvar inom ett modernt västerländskt samhälle.
Hej vänner, om man nu får kalla er debattörer så. Jo, jag kallar enligt vedertagen kristen vokabulär många vänner (och bröder) även om de inte är släkt eller välbekanta.
---Varför?
Beklagar att jag inte varit uppkopplad på ett tag. Annat har uppslukat min kraft och tid. men nu har jag läst och försökt tänka.
---Det räcker inte att tänka. Man ska låta Bibeln tala till sig som den är skriven.
Så mycket strömmar in i diskussionen att det blir omöjligt att kommentera eller besvara allt.
---Du kunde åtminstone kommenterat bibelställena.
Detta med överheten tycks ha upprört. För mig handlar om betoningar.
---Du skrev: "All överhet är enligt min mening inte insatt av Gud, även om någon bibelvers skulle låta påstå det." Detta är inte betoning, det är förnekelse
1. av den bibliska läran att all överhet är insatt av Gud
2. av Bibeln själv (det spelar ingen roll om Lars med ordet "låta" menar "förorsaka" eller "tillåta"). Rom 13 både förorsakar och tillåter påståendet att all överhet är insatt av Gud.
Ligger på betoningen på överheten eller på att det är Gud som insatt den? Jag förstår texten som en bekännelse till Guds överhöghet - inte som en legitimering av alla härskare.
---Är överheten insatt av Gud så är den. Guds ord säger att den är det. Och slutsatsen som Guds ord gör - och som därmed förpliktar Guds barn - är att människan ska underordna sig överheten.
Inte ens Luther försvarade överheten så långt.
---Kom med belägg för detta, t.ex. från Stora Katekesen.
Tvärt om såg han vacklande tro där. När den världsliga makten gjorde det onda eller gick in på Guds område behövde man inte underordna sig.
---Men överheten, lärde Luther i enlighet med Bibeln, var likväl insatt av Gud. Även om man ska lyda Gud mer än människor - vilket f.ö. är sorgligt ovanligt i Lars kyrka - så har överheten som ämbete alltid legitimitet. Det är inte rätt att avsäga sig överheten som överhet när man av lydnad för Gud måste vägra utföra en synd som den påbjuder.
När det skedde måste ju också ha vart en omdömes- och värderingsfråga. Något att tolka.
---Att all överhet är insatt av Gud är ingen värderingsfråga. När man ska lyda Gud mer än människor avgör Guds ord.
Och Ni får mig aldrig att tänka att Kung Leopold, Hitler, Stalin eller Mao var insatta av Gud eller nyttjade som Guds redskap. Sådana förfärliga slaktare kan inte stå i samklang med det Gud vill, inte ens som onda krafter men ändå brukade av Gud! Att de bara skulle ha svikit sin uppgift blir alltför ihåligt. Den monstruösa grad av död och elände de åstadkom, genom blodbad som sköljde hela världen röd, strider i alla led mot tanken på en god stat, en god härskare, en överhet som regerar av Guds nåde och en Gud som älskar sin skapelse, människor och värld.
---Du förbereder säkert redan revolutionen mot regimen i abortstaten Sverige. Du kunde förstås börja i din egen kyrka.
Tron på Bibelns ofelbarhet och inre samstämmighet leder till orimligheter.
---Den möjliggör rätt förtröstan, sann frid och äkta glädje i Jesus Kristus.
Ingen av oss (tror jag) accepterar slavar trots att det finns Bibelord som leder oss i den riktningen.
---Varför inte? Är Bibeln för slaveri eller inte? Ja eller nej?
Ingen enda följer uppmaningen till den rike unge mannen och säljer ALLT, ...
---Jesus avslöjar synden i mannens hjärta (kärleken till egendomen) med sin uppmaning.
Och så ska du inte haka upp dig på ordet "allt", som här är vardagsspråkligt. T.ex. krävdes manteln att skyla sig med, vilket Gud ville att man skulle göra. Det Jesus lär ut här är att lagen är andlig, kräver perfekt lydnad (Rom 8:14); hjärtat får i fråga om frälsningen inte vara det minsta inriktat på något annat än Gud.
...ingen ger sin sista skärv etc etc.
---Har du verkligen koll på att det inte sker? Tror inte det. Det Jesus lär ut här är att hur mycket man ger inte är det väsentliga.
Exemplen kan mångfaldigas.
---Och kommer säkert att vara av samma undermåliga slag.
Ingen kan påstå med hedern i behåll att evangelierna är samstämmiga i varje detalj. Där finns motsägelser av alla de slag.
---Det är inte det minsta hedervärt att påstå att evangelierna faktiskt motsäger varandra. Det är otron som åstadkommer sådant.
Sedan kan man naturligtvis för att få ihop sin världsbild förklara bort allt som stör och utdefiniera människor som mig som mindre troende eller liberaler.
---För en biblisk "världsbild" (rätt och för frälsningen nödvändig uppfattning om världen) behövs överhuvudtaget inga bortförklaringar, ej heller mindre troende eller liberaler. För den "världsbilden" behövs bara Bibeln. Att sedan Bibeln motsägs och missförstås är ett faktum som föranleder reaktioner från den som håller sig till Bibelns undervisning. Det är inget konstigt. Bibeln befaller att pröva allt, behålla det goda och fly och varna för det onda.
Men det är också det ett trixande som i längden inte blir trovärdigt.
---Man behöver inte "trixa" för att bekänna sig till Bibeln.
Man ska säga så här:
"det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna." (Apg 24:14).
Eller, negativt uttryckt: "Jag tror inte på någon bibelkritik mot lagen och profeterna (eller evangelierna, breven eller någon annan del av Bibeln) som Lars eller någon annan kommer med".
Guds apostel bekände inför världen att han trodde allt som står i lagen och profeterna. Den som gör sammalunda, i tro på Kristus, är i gott sällskap. Även om det inte är i Lars sällskap. Men Lars är förstås välkommen att hamna i bättre sällskap. Bibeln varnar för att dåligt sällskap fördärvar goda seder. Också Lars har en gång, får jag lov att anta, varit ett litet barn och, såsom nydöpt, varit mottaglig för vad helst Gud säger.
För mig är Bibeln Guds ord,
---Så här långt, bra.
ett tilltal från Gud.
---Här börjar det sväva.
Och där finns en uppenbarelse genom vilken Gud låter oss lära känna sig och delar av hans mysterier.
---Här lyfter Lars andliga helikopter från bibeltrons mark. Bibeln är inte längre Guds uppenbarelse, utan, märk väl: "där finns en uppenbarelse". Lars står nu över Bibeln och har avslöjat den från sitt fågelperspektiv (tror han).
Men inte allt och inte slutgiltigt.
---Allt som krävs för ortodoxi och -praxi, läs 2 Tim 3.
Med "inte slutgiltigt" öppnar Lars för en fortgående uppenbarelse efter och vid sidan av Bibeln.
Och där finns dessvärre ord som är av mindre betydelse och mindre relevanta.
---En ambivalent utsaga: kan förstås rätt (att alla dogmer inte är lika viktiga och all etisk undervisning inte lika frekvent behövlig i alla tider) men gömmer ofta tanken: "Där finns ord som kan utrangeras, undervisning som kan annulleras." Viftas undan, som Lars gjorde med läran om att all överhet är insatt av Gud.
Bibelns bokstavliga sanning kan ställas i vägen för Guds syften och vilja.
---Guds ord kan inte gå om intet, säger Jesus, ang. ett enda ord i GT.
Men liberalteologen abstraherar ett Guds syfte och vilja i Bibeln, rycker dem loss från Bibelns sanning (som är i orden, det är de som betyder saker), och driver dem sedan mot denna sanning.
Det är inte så lite nyprotestantiskt "Schriftganze" över detta.
Men vem är det som ställer Bibeln ords sanning mot Guds syften och vilja? Jo, Lars, i sin tanke.
Gud gör inte sånt.
På samma sätt som Jesus avslöjade när han gjorde upp med sin tids lagobservans, den som missade målet genom sin rigida tolkning och tillämpning.
---Jesus tog itu med feltolkningar och åsidosättande av Bibeln, inte med bibeltrohet.
I jesu liknelser är Gud ofta just framställd som människa, husfar, fader med en förlorad son, en godsägare etc. Den antropocentriska gudsbilden är planterad i Skriften, inte uppfunnen av mig eller någon annan.
---Liknelser från vardagslivet och dess människor gör inte teologin antropocentrisk (människocentrerad). Att något hos Gud t.ex. kan jämföras med en husfars egenskaper eller handlingar gör inte att husbonden eller människan är i centrum av teologin - utan att Gud på ett pedagogiskt sätt kommer i tankens blickpunkt.
Och så pass medveten kan man vara att den enklaste sjävbespeglingen undviks - men inte ens det tror man om människor som vill bruka sina olika gåvor vid läsning och tolkning.
---Men det är ju så det fungerar. Lars kan inte acceptera att all överhet är insatt av Gud. Det leder till att Lars justerar sin gudsbild därefter: Lars Gud har inte insatt all överhet.
Beskyllning om att Gud görs till en avbild av människan genom tolkning är inskränkt. Om man inte ens vill vidgå att Bibelns olika Gudsbilder tvingar till val och tolkning.
---Nedifrån-upp-paradigmet(enkelt uttryckt: "människan skapar gud") är genomfört helt hos Lars då han gör också Bibeln till ett verk av sinsemellan oeniga "gudasnidare".
Gör då mitt sätt att resonera mig till en liberal? Är jag en heretisk och avfallen människa? En som behöver hjälp? Att antyda eller påstå det är förmynderi och översitteri!
---Fattades bara ordet "kränkande". Men Jesus säger själv att varje plantering som hans (HANS) himmelske Fader inte har planterat, MÅSTE ryckas upp.
Lars vill inte ha hjälp. Då måste han få slippa. Men om han försöker sprida sin lära, så har andra rätt att reagera: varna och polemisera.
Jag står i en allmänkyrklig tradition med goda förebilder i luthersk, katolsk, anglikansk och ortodox teologi.
---Du står i bibelkritikens tradition. Bara i den mån de kyrkotraditioner du nämner avvikit från sin klassiska, ursprunglia tradition och blivit bibelkritiska, står du dessutom i deras tradition.
Icke biblicistisk men bibeltroende.
---Bibeltroende när man sitter och kritiserar och mästrar Bibelns enkla ordalydelser? No way!
Icke övertygad om verbalinspiration men om Guds tilltal.
---Som du väljer ut själv efter eget gottfinnande.
Skeptisk till alla sanningsanspråk som vrider och vränger argumenten, för att i alla fall få rätt.
---Skeptisk också till Bibelns sanningsanspråk (som jag har angivit, flera ställen, och ännu fler finns).
Orden om frihet är så många i Bibeln att det blir otroligt med denna lagiska bibelsyn.
---En ideologisk frihet i strid med det faktiska bibelordet är - liberalteologi: Lars är fri från vad som står i Bibeln som man kan läsa innantill där. För mig är det den värsta formen av ofrihet att stänga ute vad Gud säger i sitt ord, som det står skrivet. Snacka om andligt fängelse. "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria", sa Jesus (Joh 8:31-32).
Människor sänds i väg med löften om att tron har hjälpt dem, inte med tvånget att hävda EN för alltid given sanning.
---Vem har talat om tvång? Det handlar om en frivillig underkastelse i tacksamhet till vad Jesus har gjort på korset.
De får gå med uppmaningen att inte synda härefter.
---Det inkluderar att inte förvränga Guds ords budskap. Varningarna i Bibeln mot dem som gör det är många.
De får pröva sig inför praktiska frågor om nakna, svältande och hungriga människor inte om de tror på rätt sätt!
---Uppror mot Guds ord har aldrig fört något gott med sig. Det kan inte för gott med sig. Den roffarmentalitet som breder ut sig i dag i västvärlden beror inte på att folk är för bibeltroende. Den går hand i hand med sekulariseringen, till vilken liberalteologin och SvK är orsaker.
Nej, jag är nog hjälplöst befriad från fundamentalistiskt sanningsmonopol.
---Detta är bara slagord ("name calling") som skyler ett avståndstagande av Bibeln. Vi har här själva sett hur Lars kan mota bort ett bibelställe. Han kan inte tänka sig att Bibeln skulle ha sanningsmonopol på andliga området. Därför får de som säger att det är så tåla sånt här (enligt skjut budbäraren-principen). Men de är i gott sällskap.
Sådant gör Jesus rent hus med redan i evangelierna. Men tron ser han hos många av dem som stod långt ifrån de rätta övertygelserna, trosföreställningarna eller lärarna: samarier, kananeer och syndare...
---Det handlade om botfärdiga människor som ödmjukt ville lära sig mer om Gud från Jesus (och det inte emot hans ord Bibeln utan i enlighet med det!)
Rätt lära och rätt övertygelse blir hos Lars - helt mot Bibelns egen undervisning* - något främmande eller åtminstone likgiltigt för trons vidkommande. Att Jesus själv kom med anspråk på att ha monopol på sanningen (jag är sanningEN) och sedan motiverade och argumenterade för det utifrån Bibeln tiger Lars om. Att tron inte tror ut i tomma luften utan på vissa bestämda sanningar (dogmer) hos en viss bestämd person, Bibelns Jesus Kristus hamnar också utanför Lars horisont. Jag vet vem jag tror på, säger aposteln Paulus. Vi vet att vi har övergått från döden till livet, säger Johannes. Jag famlar utifrån mina preferenser och ingen ska hjälpa mig ur det - det är kontentan av vad Lars skriver.
(och jag tar semester)
*T.ex. denna varning (fet stil min): "Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan, så är han högmodig och begriper ingenting." (1 Tim 6:3)
Befriad från fundamentalistiskt sanningsmonopol
I Finland utspinner sig en liten Bibeldebatt på Kyrkpressens bloggportal. Många och långa kommentarsträngar gör där bloggen mer social och interaktiv. Därför kan jag inte undanhålla mina svenska vänner det som skrivs där. Beklagar om finska läsare därmed tvingas se samma sak 2 (!) gånger... Här ett av mina inlägg: Hej vänner, om man nu får kalla er debattörer så. Jo, jag kallar enligt vedertagenkristen vokabulär många vänner (och bröder) även om de inte är släkt eller välbekanta.
Beklagar att jag inte varit uppkopplad på ett tag. Annat har uppslukat min kraft och tid. men nu har jag läst och försökt tänka.
Så mycket strömmar in i diskussionen att det blir omöjligt att kommentera eller besvara allt. Detta med överheten tycks ha upprört. För mig handlar om betoningar. Ligger på betoningen på överheten eller på att det är Gud som insatt den? Jag förstår texten som en bekännelse till Guds överhöghet - inte som en legitimering av alla härskare. Inte ens Luther försvarade överheten så långt.Tvärt om såg han vacklande tro där. När den världsliga makten gjorde det onda eller gick in på Guds område behövde man inte underordna sig. När det skedde måste ju också ha vart en omdömes- och värderingsfråga. Något att tolka.
Och Ni får mig aldrig att tänka att Kung Leopold, Hitler, Stalin eller Mao var insatta av Gud eller nyttjade som Guds redskap. Sådana förfärliga slaktare kan inte stå i samklang med det Gud vill, inte ens som onda krafter men ändå brukade av Gud! Att de bara skulle ha svikit sin uppgift blir alltför ihåligt. Den monstruösa grad av död och elände de åstadkom, genom blodbad som sköljde hela världen röd, strider i alla led mot tanken på en god stat, en god härskare, en överhet som regerar av Guds nåde och en Gud som älskar sin skapelse, människor och värld.
Tron på Bibelns ofelbarhet och inre samstämmighet leder till orimligheter. Ingen av oss (tror jag) accepterar slavar trots att det finns Bibelord som leder oss i den riktningen. Ingen enda följer uppmaningen till den rike unge mannen och säljer ALLT, ingen ger sin sista skärv etc etc. Exemplen kan mångfadigas. Ingen kan påstå med hedern i behåll at evangelierna är sammstämmiga i varje detalj. Där finns motsägelser av alla de slag. Sedan kan man naturligtvis för att få ihop sin världsbild förklara bort allt som stör och utdefiniera människor som mig som mindre troende eller liberaler. Men det är också det ett trixande som i längden inte blir trovärdigt.
För mig är Bibeln Guds ord, ett tilltal från Gud. Och där finns en uppenbarelse genom vilken Gud låter oss lära känna sig och delar av hans mysterier. Men inte allt och inte slutgiltigt. Och där finns dessvärre ord som är av mindre betydelse och mindre relevanta.
Bibelns bokstavliga sanning kan ställas i vägen för Guds syften och vilja. På samma sätt som Jesus avslöjade när han gjorde upp med sin tids lagobservans, den som missade målet genom sin rigida tolkning och tillämpning. I jesu liknelser är Gud ofta just framställd som människa, husfar, fader med en förlorad son, en godsägare etc. Den antropocentriska gudsbilden är planterad i Skriften, inte uppfunnen av mig eller någon annan. Och så pass medveten kan man vara att den enklaste sjävbespeglingen undviks - men inte ens det tror man om människor som vill bruka sina olika gåvor vid läsning och tolkning.
Beskyllning om att Gud görs till en avbild av människan genom tolkning är inskränkt. Om man inte ens vill vidgå att Bibelns olika Gudsbilder tvingar till val och tolkning.
Gör då mitt sätt att resonera mig till en liberal? Är jag en heretisk och avfallen människa? En som behöver hjälp? Att antyda eller påstå det är förmynderi och översitteri!
Jag står i en allmänkyrklig tradition med goda förebilder i luthersk, katolsk, anglikansk och ortodox teologi. Icke biblicistisk men bibeltroende. Icke övertygad om verbalinspiration men om Guds tilltal. Skeptisk till alla sanningsanspråk som vrider och vränger argumenten, för att i alla fall få rätt.
Orden om frihet är så många i Bibeln att det blir otroligt med denna lagiska bibelsyn. Människor sänds i väg med löften om att tron har hjälpt dem, inte med tvånget att hävda EN för alltid given sanning. De får gå med uppmaningen att inte synda härefter. De får pröva sig inför praktiska frågor om nakna, svältande och hungriga människor inte om de tror på rätt sätt!
Nej, jag är nog hjälplöst befriad från fundamentalistiskt sanningsmonopol. Sådant gör Jesus rent hus med redan i evangelierna. Men tron ser han hos många av dem som stod långt ifrån de rätta övertygelserna, trosföreställningarna eller lärarna: samarier, kananeer och syndare...
Beklagar att jag inte varit uppkopplad på ett tag. Annat har uppslukat min kraft och tid. men nu har jag läst och försökt tänka.
Så mycket strömmar in i diskussionen att det blir omöjligt att kommentera eller besvara allt. Detta med överheten tycks ha upprört. För mig handlar om betoningar. Ligger på betoningen på överheten eller på att det är Gud som insatt den? Jag förstår texten som en bekännelse till Guds överhöghet - inte som en legitimering av alla härskare. Inte ens Luther försvarade överheten så långt.Tvärt om såg han vacklande tro där. När den världsliga makten gjorde det onda eller gick in på Guds område behövde man inte underordna sig. När det skedde måste ju också ha vart en omdömes- och värderingsfråga. Något att tolka.
Och Ni får mig aldrig att tänka att Kung Leopold, Hitler, Stalin eller Mao var insatta av Gud eller nyttjade som Guds redskap. Sådana förfärliga slaktare kan inte stå i samklang med det Gud vill, inte ens som onda krafter men ändå brukade av Gud! Att de bara skulle ha svikit sin uppgift blir alltför ihåligt. Den monstruösa grad av död och elände de åstadkom, genom blodbad som sköljde hela världen röd, strider i alla led mot tanken på en god stat, en god härskare, en överhet som regerar av Guds nåde och en Gud som älskar sin skapelse, människor och värld.
Tron på Bibelns ofelbarhet och inre samstämmighet leder till orimligheter. Ingen av oss (tror jag) accepterar slavar trots att det finns Bibelord som leder oss i den riktningen. Ingen enda följer uppmaningen till den rike unge mannen och säljer ALLT, ingen ger sin sista skärv etc etc. Exemplen kan mångfadigas. Ingen kan påstå med hedern i behåll at evangelierna är sammstämmiga i varje detalj. Där finns motsägelser av alla de slag. Sedan kan man naturligtvis för att få ihop sin världsbild förklara bort allt som stör och utdefiniera människor som mig som mindre troende eller liberaler. Men det är också det ett trixande som i längden inte blir trovärdigt.
För mig är Bibeln Guds ord, ett tilltal från Gud. Och där finns en uppenbarelse genom vilken Gud låter oss lära känna sig och delar av hans mysterier. Men inte allt och inte slutgiltigt. Och där finns dessvärre ord som är av mindre betydelse och mindre relevanta.
Bibelns bokstavliga sanning kan ställas i vägen för Guds syften och vilja. På samma sätt som Jesus avslöjade när han gjorde upp med sin tids lagobservans, den som missade målet genom sin rigida tolkning och tillämpning. I jesu liknelser är Gud ofta just framställd som människa, husfar, fader med en förlorad son, en godsägare etc. Den antropocentriska gudsbilden är planterad i Skriften, inte uppfunnen av mig eller någon annan. Och så pass medveten kan man vara att den enklaste sjävbespeglingen undviks - men inte ens det tror man om människor som vill bruka sina olika gåvor vid läsning och tolkning.
Beskyllning om att Gud görs till en avbild av människan genom tolkning är inskränkt. Om man inte ens vill vidgå att Bibelns olika Gudsbilder tvingar till val och tolkning.
Gör då mitt sätt att resonera mig till en liberal? Är jag en heretisk och avfallen människa? En som behöver hjälp? Att antyda eller påstå det är förmynderi och översitteri!
Jag står i en allmänkyrklig tradition med goda förebilder i luthersk, katolsk, anglikansk och ortodox teologi. Icke biblicistisk men bibeltroende. Icke övertygad om verbalinspiration men om Guds tilltal. Skeptisk till alla sanningsanspråk som vrider och vränger argumenten, för att i alla fall få rätt.
Orden om frihet är så många i Bibeln att det blir otroligt med denna lagiska bibelsyn. Människor sänds i väg med löften om att tron har hjälpt dem, inte med tvånget att hävda EN för alltid given sanning. De får gå med uppmaningen att inte synda härefter. De får pröva sig inför praktiska frågor om nakna, svältande och hungriga människor inte om de tror på rätt sätt!
Nej, jag är nog hjälplöst befriad från fundamentalistiskt sanningsmonopol. Sådant gör Jesus rent hus med redan i evangelierna. Men tron ser han hos många av dem som stod långt ifrån de rätta övertygelserna, trosföreställningarna eller lärarna: samarier, kananeer och syndare...
10 juni 2009
Att göra nytta någonstans
Som ett horoskop hör man sig själv lämna allmänna förutsägelser. Så var det för mig när jag skulle berätta vad jag gjorde häromdagen.
En händelse får oanade konsekvenser. Det tvingar till eftertanke. Uppdrag måste omprövas. Kalendern rensas. Ett beslut som förändrar situationen skall fattas.
Ändå har inget allvarligare hänt än att jag avgått från några lokala uppdrag: Varför? För att inte längre behöva plocka fram förstoringsglaset för att se vad jag skrivit i en av anteckningar svärtad kalender. För att veta vad nästa samtal eller möte faktiskt ska handla om. För att vara inläst och påläst. För att göra ett bra jobb.
Förberedelsetiden är återerövrad. Och lättnaden sprider sig över axlarna och ljusare tycks dagarna framöver. Skillnaden mellan att bli nyttjad, tagen i bruk, och att utnyttjas och förbrukas. Inte drivet av andra så mycket som av den egna ivern att göra nytta. Men nytta gör man inte överallt - utan någonstans.
En händelse får oanade konsekvenser. Det tvingar till eftertanke. Uppdrag måste omprövas. Kalendern rensas. Ett beslut som förändrar situationen skall fattas.
Ändå har inget allvarligare hänt än att jag avgått från några lokala uppdrag: Varför? För att inte längre behöva plocka fram förstoringsglaset för att se vad jag skrivit i en av anteckningar svärtad kalender. För att veta vad nästa samtal eller möte faktiskt ska handla om. För att vara inläst och påläst. För att göra ett bra jobb.
Förberedelsetiden är återerövrad. Och lättnaden sprider sig över axlarna och ljusare tycks dagarna framöver. Skillnaden mellan att bli nyttjad, tagen i bruk, och att utnyttjas och förbrukas. Inte drivet av andra så mycket som av den egna ivern att göra nytta. Men nytta gör man inte överallt - utan någonstans.
06 juni 2009
Bibeln och uppenbarelsen på olika sätt
På Kyrkpressens bloggsidor (i Finland) går ibland debatten het. Just nu diskuteras där Bibelsyn med anledning av Högskoleverkets granskning av teologi- och religionsundervisningen. Jag fick där nyligen frågan i vilket kyrkomöte Bibelns kanon bestämdes (och därmed uppenbarelsen fick en gräns dragen). Wikipedia står gärna till tjänst med en sådan upplysning.
Liksom flera andra. Om mötet i Hippo kan man t ex läsa: 393 Kyrkomötet i Hippo bekräftar den förteckning över gudsinspirerade skrifter som biskop Athanasios av Alexandria har utarbetat och ger dem den gemensamma benämningen "Böckerna" - "Biblia" på latin. Detta innebär inte att man här skapar den kristna bibeln, utan endast att man slutgiltigt stadfäster vad som redan är allmänt erkänt och accepterat i de kristna församlingarna runtom i den antika världen.
- Kejsar Theodosius I förbjuder de olympiska spelen eftersom dessa är knutna till den gamla hedniska Zeuskulten.
Vil man ha något mer utförlig beskrivning kan det katolska uppslagsverket New Advent ge en sådan. Här finns på engelska en(fortfarande summarisk) sammanfattning av kanonbildningen för Nya Testamentet.
Tonen i diskussionen har hårdnat. Jag råkade kalla debattören "dyre broder" och fick genast frågan varför jag kallade honom broder. Antingen var det väl en elak härskarteknik eller också var det en (övertalande?) benämning med syfte att betona ett syskonskap i tron. Men det verkar inte tas emot nådigt.
Ett av mina inlägg kommenteras ingående. Mening för mening sätts frågetecken i kanten. Och här återger jag några sådana invändningar som Pihlajamaa med ihärdigt sanningsanspråk har. Här kommer en del av debattsträngen med mina ord återgivna och därefter debattörens invändningar:
Du är djärv, dyre broder!
---Varför kallar du mig broder?
Som låter avsluta Guds uppenbarelse genom ett beslut i ett gammalt kyrkomöte.
---Vad talar du om för kyrkomöte?
Det innebär väl också att Guds kallelse till tjänst och ämbete måste ske genom flitigt Bibelstudium. Annars blir det ju människors göranden och låtanden. Eller?
---Varför inte?
Hur Du kan ge Bibeln en sådan exklusivt unik plats är tveksamt också utifrån att Bibeln inte säger mycket om sig själv.
---Kika i Ps 19 och 119; 2 Tim 3; 2 Pet 3; Joh 10. För att ta fram några ställen. Jag ger bara kapitel. Så får du sammanhanget också medan du letar.
Då kan den ju binda Gud och stå i vägen för Guds allmakt.
---Varför skulle Gud ha något emot att binda sig vid sina ord? Men du kanske inte erkänner Bibeln som Guds ord?
Särskilt som det inte finns Jesusord som föreskriver att Guds tilltal endast ska ske genom skriftliga besked genom en Bibel som inte ens var klar när Människosonen levde.
---Att Gud talar genom Bibeln kan du se Jesus lära i Joh 10.
Var annars hittar du sådana ord? Jag har ingen annan säker källa att hänvisa till än Bibeln.
Att Bibeln växte var något som Gud ville. Vad är problemet med det? Gud måste väl få ge mer av samma sak?
Texter definierar naturligtvis inte uttömmande sig själva.
---Men tillräckligt. Bibeln översätter själv ibland - utan detta överproblematiserande - ord till andra språk., t.ex. i Joh 1:38, 41, 42.
Och här är en fortsättning:
En översättning är inte en transformation utan innebär faktiskt också nya föreställningar och tankar. Den som korsläser en tre fyra svenska översättningar behöver inte läsa länge för att se detta mycket tydligt!
---Man får gärna läsa flera omsorgsfullt gjorda bibelöversättningar och jämföra. Då blir det ännu LÄTTARE att pejla in vad grundtexten säger. Om man av någon anledning är förhindrad att lära sig hebreiska, arameiska och grekiska. Vilket är det bästa.
Hur ska Du ur Bibeln kunna härleda hur en gudstjänst ska firas?
---Hur MÅSTE jag härleda det ur Bibeln?
Hur Ordet rätt ska förkunnas och utläggas (utan tolkning!?
---Läsa innantill.
Och så att sakramenten blir rätt förvaltade.
---Samma sak.
Den gamla kyrkan hade många fler sakrament.
---Det beror på, inte minst på vad man menar med sakrament.
Så förstod man Guds vilja. Påbjuder skriften det rätta antalet, eller hur klurar man ut vad som är rätt?
---Man läser i Bibeln.
Detta katekesformade meningsutbyte visar på en klyfta och ett avstånd. Det gäller nog både tro och förståelse. Varför inte blir inget fungerande svar. Det är som att inför varje invänding säga ett, men i alla fall är det på mitt sätt, i alla fall har jag rätt. Vad du än säger. Men jag erkänner att min öppenhet för det perspektiv som mött mig här är begränsat. Om vi är skapande subjekt och Guds skapelse fortgår kan man inte hänvisa enbart till en sanning som skulle vara fångad i det bibliotek Bibeln utgör med sina många böcker tillkomna under tusenåriga tider. Som om allt där vore samstämmigt och samsynt.
Min kvarstående fråga blir ju om det kan uppstå verkligt möte om vi inte enas om att det finns mer att upptäcka? Om den ene redan har all sanning och den andra (jag) uppfattas som att där saknas den rätta övertygelsen och tron. Då blir det ju ett språkligt pingpongspel som kan fortgå till vi tröttnar utan att det finns gemensam mark att stå på.
Här visar sig bloggen vara ett kantigt instrument. Ett verkligt möte vore nog det enda sättet att finna den planka på vilken vi gemensamt kunde mötas. Här blir det mer pennfäktning.
Jag tillhör dem som menar att en kyrka och en kristen inte kan klara sig utan en historisk kristisk Bibelförståelse. Jag menar också att vi har fått förnuft och kunskap för att bättre kunna vårda, bruka och förvalta Guds skapelse. Kan vi inte enas om detta, vad har vi då?
Liksom flera andra. Om mötet i Hippo kan man t ex läsa: 393 Kyrkomötet i Hippo bekräftar den förteckning över gudsinspirerade skrifter som biskop Athanasios av Alexandria har utarbetat och ger dem den gemensamma benämningen "Böckerna" - "Biblia" på latin. Detta innebär inte att man här skapar den kristna bibeln, utan endast att man slutgiltigt stadfäster vad som redan är allmänt erkänt och accepterat i de kristna församlingarna runtom i den antika världen.
- Kejsar Theodosius I förbjuder de olympiska spelen eftersom dessa är knutna till den gamla hedniska Zeuskulten.
Vil man ha något mer utförlig beskrivning kan det katolska uppslagsverket New Advent ge en sådan. Här finns på engelska en(fortfarande summarisk) sammanfattning av kanonbildningen för Nya Testamentet.
Tonen i diskussionen har hårdnat. Jag råkade kalla debattören "dyre broder" och fick genast frågan varför jag kallade honom broder. Antingen var det väl en elak härskarteknik eller också var det en (övertalande?) benämning med syfte att betona ett syskonskap i tron. Men det verkar inte tas emot nådigt.
Ett av mina inlägg kommenteras ingående. Mening för mening sätts frågetecken i kanten. Och här återger jag några sådana invändningar som Pihlajamaa med ihärdigt sanningsanspråk har. Här kommer en del av debattsträngen med mina ord återgivna och därefter debattörens invändningar:
Du är djärv, dyre broder!
---Varför kallar du mig broder?
Som låter avsluta Guds uppenbarelse genom ett beslut i ett gammalt kyrkomöte.
---Vad talar du om för kyrkomöte?
Det innebär väl också att Guds kallelse till tjänst och ämbete måste ske genom flitigt Bibelstudium. Annars blir det ju människors göranden och låtanden. Eller?
---Varför inte?
Hur Du kan ge Bibeln en sådan exklusivt unik plats är tveksamt också utifrån att Bibeln inte säger mycket om sig själv.
---Kika i Ps 19 och 119; 2 Tim 3; 2 Pet 3; Joh 10. För att ta fram några ställen. Jag ger bara kapitel. Så får du sammanhanget också medan du letar.
Då kan den ju binda Gud och stå i vägen för Guds allmakt.
---Varför skulle Gud ha något emot att binda sig vid sina ord? Men du kanske inte erkänner Bibeln som Guds ord?
Särskilt som det inte finns Jesusord som föreskriver att Guds tilltal endast ska ske genom skriftliga besked genom en Bibel som inte ens var klar när Människosonen levde.
---Att Gud talar genom Bibeln kan du se Jesus lära i Joh 10.
Var annars hittar du sådana ord? Jag har ingen annan säker källa att hänvisa till än Bibeln.
Att Bibeln växte var något som Gud ville. Vad är problemet med det? Gud måste väl få ge mer av samma sak?
Texter definierar naturligtvis inte uttömmande sig själva.
---Men tillräckligt. Bibeln översätter själv ibland - utan detta överproblematiserande - ord till andra språk., t.ex. i Joh 1:38, 41, 42.
Och här är en fortsättning:
En översättning är inte en transformation utan innebär faktiskt också nya föreställningar och tankar. Den som korsläser en tre fyra svenska översättningar behöver inte läsa länge för att se detta mycket tydligt!
---Man får gärna läsa flera omsorgsfullt gjorda bibelöversättningar och jämföra. Då blir det ännu LÄTTARE att pejla in vad grundtexten säger. Om man av någon anledning är förhindrad att lära sig hebreiska, arameiska och grekiska. Vilket är det bästa.
Hur ska Du ur Bibeln kunna härleda hur en gudstjänst ska firas?
---Hur MÅSTE jag härleda det ur Bibeln?
Hur Ordet rätt ska förkunnas och utläggas (utan tolkning!?
---Läsa innantill.
Och så att sakramenten blir rätt förvaltade.
---Samma sak.
Den gamla kyrkan hade många fler sakrament.
---Det beror på, inte minst på vad man menar med sakrament.
Så förstod man Guds vilja. Påbjuder skriften det rätta antalet, eller hur klurar man ut vad som är rätt?
---Man läser i Bibeln.
Detta katekesformade meningsutbyte visar på en klyfta och ett avstånd. Det gäller nog både tro och förståelse. Varför inte blir inget fungerande svar. Det är som att inför varje invänding säga ett, men i alla fall är det på mitt sätt, i alla fall har jag rätt. Vad du än säger. Men jag erkänner att min öppenhet för det perspektiv som mött mig här är begränsat. Om vi är skapande subjekt och Guds skapelse fortgår kan man inte hänvisa enbart till en sanning som skulle vara fångad i det bibliotek Bibeln utgör med sina många böcker tillkomna under tusenåriga tider. Som om allt där vore samstämmigt och samsynt.
Min kvarstående fråga blir ju om det kan uppstå verkligt möte om vi inte enas om att det finns mer att upptäcka? Om den ene redan har all sanning och den andra (jag) uppfattas som att där saknas den rätta övertygelsen och tron. Då blir det ju ett språkligt pingpongspel som kan fortgå till vi tröttnar utan att det finns gemensam mark att stå på.
Här visar sig bloggen vara ett kantigt instrument. Ett verkligt möte vore nog det enda sättet att finna den planka på vilken vi gemensamt kunde mötas. Här blir det mer pennfäktning.
Jag tillhör dem som menar att en kyrka och en kristen inte kan klara sig utan en historisk kristisk Bibelförståelse. Jag menar också att vi har fått förnuft och kunskap för att bättre kunna vårda, bruka och förvalta Guds skapelse. Kan vi inte enas om detta, vad har vi då?
05 juni 2009
I skamvrån står teologiundervisningen
Och idag då? Vad står på programmet? Vilka händelser ska man reagera på och tycka till om? Tuvhoppningen är bloggandets baksida. Vill man attrahera någon enstaka läsare behöver där nog finnas omväxling. Och vill man fördjupa sig i något viktigt ämne: som kyrkans Babyloniska fångenskap i partipolitikens land, riskerar bloggen att bli snäv och kampanjlik.
Eventuellt kan litterär förmåga bidra till läsbarhet. Men de mest populära bloggarna, t ex mode- och skvallerbloggarna, utmärker sig inte genom språklig elegans och tjusiga meningsbyggnader. Så det kanske inte är på grund av välskrivning man får tyngd i sin skrivarstuga på nätet?
De senaste dagarna har undervisning och forskning i teologi och religion hamnat i fokus. Högskoleverket som luggat teologin och religionsvetenskapen lär fortsatt vara av intresse för några av oss. Pekpinnarna viner över misslyckade insatser och smäller många ömma utbildarfingrar. I skamvrån står nu majoriteten av de institutioner och fakulteter som undervisar inom området religion och teologi. Lita på att det inte blir tyst i klassen efter denna förvisning till skamvrån! Detta skoldrama måste man följa.
Men idag får det bli en reflektion över bloggandets gåta. I detta halvoffentliga land bryts omvärlden i det privata och personliga. Ena dagen klagan över influensor och ryggvärk, gnäll inför fullskrivna kalendrar och vädrets växlingar. Andra dagen ilsksinta politiska kommentarer och trevande teologi. Så kan det vara. Så kan det gå. Sålunda slutar dagens pekfingervals.
Eventuellt kan litterär förmåga bidra till läsbarhet. Men de mest populära bloggarna, t ex mode- och skvallerbloggarna, utmärker sig inte genom språklig elegans och tjusiga meningsbyggnader. Så det kanske inte är på grund av välskrivning man får tyngd i sin skrivarstuga på nätet?
De senaste dagarna har undervisning och forskning i teologi och religion hamnat i fokus. Högskoleverket som luggat teologin och religionsvetenskapen lär fortsatt vara av intresse för några av oss. Pekpinnarna viner över misslyckade insatser och smäller många ömma utbildarfingrar. I skamvrån står nu majoriteten av de institutioner och fakulteter som undervisar inom området religion och teologi. Lita på att det inte blir tyst i klassen efter denna förvisning till skamvrån! Detta skoldrama måste man följa.
Men idag får det bli en reflektion över bloggandets gåta. I detta halvoffentliga land bryts omvärlden i det privata och personliga. Ena dagen klagan över influensor och ryggvärk, gnäll inför fullskrivna kalendrar och vädrets växlingar. Andra dagen ilsksinta politiska kommentarer och trevande teologi. Så kan det vara. Så kan det gå. Sålunda slutar dagens pekfingervals.
04 juni 2009
Teologi- och religionsutbildning ifrågasatt
Tidningen Dagens ledare kommenterar Högskolverkets granskning av teologi- och religionsutbildningarna i landet. Thomas Österberg skriver: I fråga om universiteten gäller Högskoleverkets kritik mot teologi- och religionsvetenskapsstudierna bland annat att delar av den pastorala delen av prästutbildningen i praktiken har flyttat in på universiteten. Svenska kyrkans inflytande över universiteten har därmed ökat, enligt myndigheten, trots att tanken var den motsatta när kyrkan skildes från staten.
Att skilja teori och praktik åt är nu inte det enklaste i en yrkesutbildning av präster och pastorer. Akademi och församlingsmiljö behöver gå hand i hand. Jämförelsen kan göras med att utbilda läkare i medicin och läkemedelskunskap, men säga att de absolut inte får sätta sin fot på ett sjukhus eller komma i kontakt med patienterna under handledning.Likväl som ateisten kan den troende ha ett akademiskt förhållningssätt. Frågan är bara vilka utgångspunkter staten tillåter.
Granskningen väcker en ideologisk fråga av rang: kan akademierna ha kontakter med avnämarna, de som sedan ska anställa en hel del av studenterna, eller är akademin en "ren" plats? Och de religiösa föreställningarna ska de förvisas bort från forskningen eller har de en plats där?
Med tanke på den avhyvling av många utbildare inom området tvingas utstå i denna granskning finns det goda skäl att ifrågasätta granskningens bevekelsegrunder. Egtersom man vill ha stora forskningsmiljöer och en väldig bredd på lärarnas kompetens måste det ju betyda att idealet är de allra största institutionerna och stordrift. Dessutom drabbar kritiken kyrkan för att man anlitar utbildningsinstitutionerna. Det blir konfessionellt och kyrkan får ett allt större inflytande! Man undrar i vilken historisk epok och i vilken världsdel granskarna befunnit sig i? Enstaka kurser ger väl inget inflytande över fakultet och institution. Det lutherska monopolet försvann för åratal sedan.
Nu är det troligen så att kritiken syftar till att man vill ha bort allt som andas av religiös övertygelse och tro. Sådant hör inte hemma i universitets och forskarsamhället, tycks man tänka. Borde man inte ha samma krav på sina internationella samarbetspartners i Tyskland, i England och i USA? Där har privata intressen stort inflytande och kan inrätta professurer och dominera hela fakulteter. Inte för att det är drömmen, men för att det också bidrar till mångfalden i utbildningsväsendet.
Är det så illa som granskning utmålar det - är underbetyget i lika hög grad Högskoleverkets som Universitetens och Högskolornas. Det är nog så att Svenska kyrkans uttåg från universitet och högskolor skulle dränera dessa instutioner på studenter så att man blev otroligt mycket snävare än idag. Men varför inte. Ett Svenska kyrkans eget universitet med ekumenisk prägel vore välkommet!
Att skilja teori och praktik åt är nu inte det enklaste i en yrkesutbildning av präster och pastorer. Akademi och församlingsmiljö behöver gå hand i hand. Jämförelsen kan göras med att utbilda läkare i medicin och läkemedelskunskap, men säga att de absolut inte får sätta sin fot på ett sjukhus eller komma i kontakt med patienterna under handledning.Likväl som ateisten kan den troende ha ett akademiskt förhållningssätt. Frågan är bara vilka utgångspunkter staten tillåter.
Granskningen väcker en ideologisk fråga av rang: kan akademierna ha kontakter med avnämarna, de som sedan ska anställa en hel del av studenterna, eller är akademin en "ren" plats? Och de religiösa föreställningarna ska de förvisas bort från forskningen eller har de en plats där?
Med tanke på den avhyvling av många utbildare inom området tvingas utstå i denna granskning finns det goda skäl att ifrågasätta granskningens bevekelsegrunder. Egtersom man vill ha stora forskningsmiljöer och en väldig bredd på lärarnas kompetens måste det ju betyda att idealet är de allra största institutionerna och stordrift. Dessutom drabbar kritiken kyrkan för att man anlitar utbildningsinstitutionerna. Det blir konfessionellt och kyrkan får ett allt större inflytande! Man undrar i vilken historisk epok och i vilken världsdel granskarna befunnit sig i? Enstaka kurser ger väl inget inflytande över fakultet och institution. Det lutherska monopolet försvann för åratal sedan.
Nu är det troligen så att kritiken syftar till att man vill ha bort allt som andas av religiös övertygelse och tro. Sådant hör inte hemma i universitets och forskarsamhället, tycks man tänka. Borde man inte ha samma krav på sina internationella samarbetspartners i Tyskland, i England och i USA? Där har privata intressen stort inflytande och kan inrätta professurer och dominera hela fakulteter. Inte för att det är drömmen, men för att det också bidrar till mångfalden i utbildningsväsendet.
Är det så illa som granskning utmålar det - är underbetyget i lika hög grad Högskoleverkets som Universitetens och Högskolornas. Det är nog så att Svenska kyrkans uttåg från universitet och högskolor skulle dränera dessa instutioner på studenter så att man blev otroligt mycket snävare än idag. Men varför inte. Ett Svenska kyrkans eget universitet med ekumenisk prägel vore välkommet!
Örebro Teologiska Högskola kan bli av med examensrätten
Örebro Teologiska Högskola riskerar att bli av med sin examensrätt. Den fick skolan i så fall inte behålla särskilt länge. Den gavs 2007 efter ett regeringsbeslut och på rekommendation från Högskoleverket. Trots att ÖTH har vidareutvecklats finner nu Högskoleverket att skolan på alla möjliga sätt inte håller måttet. Skolan går direkt till motangrepp. I tidningen Dagen inkompetensförklarar rektor Pekka Mellergård den 60-talsanda som präglar granskningen.
Kritiken från Högskolverket är inte nådig. Särskilt är det bredd och kompetens man ifrågasätter: De sakkunnigas bedömning är att kvaliteten på utbildningen vid Örebro
teologiska högskola är otillfredsställande på följande punkter.
• Lärarkompetensen och lärarkapaciteten är otillräcklig i tro och omvärld
och församlingsteologi. Det är dessutom ytterst tveksamt om någon av
lärarna har tillräcklig kompetens för undervisning om världsreligionerna
förutom kristendomen, vilket är allvarligt med tanke på att de undervisar
blivande religionslärare. Sammantaget är lärarkompetensen och
lärarkapaciteten för huvudområdet teologi otillfredsställande.
Man kan ju tänka att det inte borde vara tveksamt om man har eller inte har kompetens för att undervisa i värdlsreligionerna. Men även vid de stora universiteten har lärare naturligtvis begränsade utblickar över alla världsreligionerna. Ofta har man fördjupat sig i en religion och har ett ganska basalt kunnande för övrigt.
Kritiken fotsätter:
• Perspektiv från andra religioner liksom grundligare studier av icke-kristna
religiösa miljöer och av religionskritiken saknas.
• Det föreligger ingen tydlig separation mellan de praktiskt kyrkligt
orienterade kurserna och de rena högskolekurserna, vilket är mycket
problematiskt.
• Det är högst osäkert om lärarprogrammet ger en tillräckligt mångsidig
fördjupning i religionshistoria för blivande lärare på grund av den starka
koncentrationen på kristendomen.
• Samarbetet med Skandinavisk Akademi för Ledarskap och Teologi
(SALT), Nod-akademin, Missionsinstitutet och Pingstförsamlingarnas
Teologiska Seminarium, som ger utbildningar på icke högskolemässig
nivå, kan äventyra säkringen av den akademiska utbildningens kvalitet vid
Örebro teologiska högskola.
Sedan spär Högskolverket på med egna tankar:
Högskoleverket instämmer i de sakkunnigas bedömning. Dessutom gör
Högskoleverket bedömningen att kvaliteten i utbildningen vid Örebro teologiska
högskola är otillfredsställande på följande punkt.
• Örebro teologiska högskola kräver en rekommendation av dem som
ansöker om plats vid högskolans utbildningsprogram. Informationen är
motstridig: ibland sägs detta gälla samtliga som söker program vid
högskolan, ibland endast de studenter som söker till det fyraåriga
teologiska programmet. I rekommendationen ska referenspersonen uttala
sig om den sökandes utveckling i sin kristna tro de senaste åren. Detta
antagningsförfarande äventyrar studenternas rätt att slippa uttala sig om
sin tro, alternativt rätt att slippa uttala sig om att de inte är religiösa. Det
reser också frågan om utbildningarna verkligen är öppna för alla
intresserade eller för bara präst/pastorskandidater.
Högskoleverket bedömer att de redovisade bristerna sammantaget ger anledning
att ifrågasätta Örebro teologiska högskolas rätt att utfärda kandidatexamen i
teologi.
Detta sista borde enkelt kunna åtgärdas. Man avskaffar all konfessionell kontroll inför studierna. Och behöver ett samfund veta sådana saker om de studenter de sedan tänker sig anställa som pastorer eller präster får de väl klara det i andra sammanhang.
Det blir också intressant att se hur skolan reagerar på denna sågning. Kanske kunde ett tätare samarbete med Örebro Universitet helt enkelt lösa dessa knutar. En del av invändningarna återigen har att göra med att detta är en skola vars historia följt med in i samtiden. Men det är också ett uttryck för att religiös övertygelse skall bannlysas från akademierna. Gamla Missionsskolan behöver nu ömsa skinn och bli en samtida utbildningsanstalt. Den kommer ha svårt att kunna mäta sig på alla områden med de stora teologiska elefanterna (som också är ganska små). Men den har andra kvalitéer. Närhet och en sammanhållen studiemiljö, internationella kontakter, även på de "gamla" missionsfälten.
Kritken är helt enkelt ogin och småsnål. Och kan säkert lösas på bästa sätt. En förlorad examensrätt vore mycket illa - och den återfaller på Högskoleverkets snabba fotbyte. Ena året är det OK för att sedan inte alls hålla måttet. Måttet man mätt med verkar dels godtyckligt, dels tycks det tillyxat och anpassat för att bli av med en och annan icke önskvärd utbildning.
Kritiken från Högskolverket är inte nådig. Särskilt är det bredd och kompetens man ifrågasätter: De sakkunnigas bedömning är att kvaliteten på utbildningen vid Örebro
teologiska högskola är otillfredsställande på följande punkter.
• Lärarkompetensen och lärarkapaciteten är otillräcklig i tro och omvärld
och församlingsteologi. Det är dessutom ytterst tveksamt om någon av
lärarna har tillräcklig kompetens för undervisning om världsreligionerna
förutom kristendomen, vilket är allvarligt med tanke på att de undervisar
blivande religionslärare. Sammantaget är lärarkompetensen och
lärarkapaciteten för huvudområdet teologi otillfredsställande.
Man kan ju tänka att det inte borde vara tveksamt om man har eller inte har kompetens för att undervisa i värdlsreligionerna. Men även vid de stora universiteten har lärare naturligtvis begränsade utblickar över alla världsreligionerna. Ofta har man fördjupat sig i en religion och har ett ganska basalt kunnande för övrigt.
Kritiken fotsätter:
• Perspektiv från andra religioner liksom grundligare studier av icke-kristna
religiösa miljöer och av religionskritiken saknas.
• Det föreligger ingen tydlig separation mellan de praktiskt kyrkligt
orienterade kurserna och de rena högskolekurserna, vilket är mycket
problematiskt.
• Det är högst osäkert om lärarprogrammet ger en tillräckligt mångsidig
fördjupning i religionshistoria för blivande lärare på grund av den starka
koncentrationen på kristendomen.
• Samarbetet med Skandinavisk Akademi för Ledarskap och Teologi
(SALT), Nod-akademin, Missionsinstitutet och Pingstförsamlingarnas
Teologiska Seminarium, som ger utbildningar på icke högskolemässig
nivå, kan äventyra säkringen av den akademiska utbildningens kvalitet vid
Örebro teologiska högskola.
Sedan spär Högskolverket på med egna tankar:
Högskoleverket instämmer i de sakkunnigas bedömning. Dessutom gör
Högskoleverket bedömningen att kvaliteten i utbildningen vid Örebro teologiska
högskola är otillfredsställande på följande punkt.
• Örebro teologiska högskola kräver en rekommendation av dem som
ansöker om plats vid högskolans utbildningsprogram. Informationen är
motstridig: ibland sägs detta gälla samtliga som söker program vid
högskolan, ibland endast de studenter som söker till det fyraåriga
teologiska programmet. I rekommendationen ska referenspersonen uttala
sig om den sökandes utveckling i sin kristna tro de senaste åren. Detta
antagningsförfarande äventyrar studenternas rätt att slippa uttala sig om
sin tro, alternativt rätt att slippa uttala sig om att de inte är religiösa. Det
reser också frågan om utbildningarna verkligen är öppna för alla
intresserade eller för bara präst/pastorskandidater.
Högskoleverket bedömer att de redovisade bristerna sammantaget ger anledning
att ifrågasätta Örebro teologiska högskolas rätt att utfärda kandidatexamen i
teologi.
Detta sista borde enkelt kunna åtgärdas. Man avskaffar all konfessionell kontroll inför studierna. Och behöver ett samfund veta sådana saker om de studenter de sedan tänker sig anställa som pastorer eller präster får de väl klara det i andra sammanhang.
Det blir också intressant att se hur skolan reagerar på denna sågning. Kanske kunde ett tätare samarbete med Örebro Universitet helt enkelt lösa dessa knutar. En del av invändningarna återigen har att göra med att detta är en skola vars historia följt med in i samtiden. Men det är också ett uttryck för att religiös övertygelse skall bannlysas från akademierna. Gamla Missionsskolan behöver nu ömsa skinn och bli en samtida utbildningsanstalt. Den kommer ha svårt att kunna mäta sig på alla områden med de stora teologiska elefanterna (som också är ganska små). Men den har andra kvalitéer. Närhet och en sammanhållen studiemiljö, internationella kontakter, även på de "gamla" missionsfälten.
Kritken är helt enkelt ogin och småsnål. Och kan säkert lösas på bästa sätt. En förlorad examensrätt vore mycket illa - och den återfaller på Högskoleverkets snabba fotbyte. Ena året är det OK för att sedan inte alls hålla måttet. Måttet man mätt med verkar dels godtyckligt, dels tycks det tillyxat och anpassat för att bli av med en och annan icke önskvärd utbildning.
Katolsk instution nekas examensrätt
Katolska kyrkan i Sverige har startat en egen teologisk utbildning. Den bedrivs vid Newmaninstitutet i Uppsala. På grinigaste sätt sågas möjligheten för institutet att utfärda teologie kandidatexamen. Institutets rektor Philip Geister säger i Dagen, att man från Institutets sida inte acepterar det här och att man ska gå vidare med frågan.
Först beröms skolan för alla möjliga tillgångar och resurser. Och sedan kommer Högskoleverkets kalldusch:
De sakkunnigas bedömning är att lärarkompetensen och lärarkapaciteten är
tillfredsställande med hänsyn till institutets specialisering och de regelbundet
återkommande timlärarna. Utbildningsmiljön vid Newmaninstitutet är god. Man
har en speciell profil, ”katolsk teologi”, men utbildningen ger kontakt med ett
brett spektrum av teoribildningar. Det vore dock rimligt att i kursutbudet ha ett
starkare inslag av studier av andra världsreligioner och av interreligiös dialog.
Genom de nya lokalerna har Newmaninstitutets infrastruktur blivit ändamålsenlig.
Högskoleverket instämmer i mångt och mycket i de sakkunnigas bedömning.
Dock gör Högskoleverket bedömningen att lärarkompetensen och lärarkapaciteten
är otillfredsställande i bibelvetenskap, kyrkohistoria samt i teologiska kulturstudier,
eftersom det inte finns två tillsvidareanställda disputerade lärare i vart och ett av
dessa ämnen. De många timanställda lärarna har god kompetens men ger inte
tillräckliga garantier för ämnesmässig och pedagogisk kontinuitet och utveckling.
Det gör att lärarkompetensen och lärarkapaciteten sammantaget bedöms som
otillfredsställande för huvudområdet, som av lärosätet anges som teologi.
Högskoleverket föreslår att Newmaninstitutets ansökan om rätt att utfärda
kandidatexamen i teologi avslås.
Strodrift är alltså det enda som gäller. Alla små men kvalificerade utbildningar underkänns eftersom de inte har tillräckligt med anställd personal för att erbjuda garantier för ämnesmässig och pedagogisk kontinuietet och utveckling. Argumenten är naturligtvis ihåliga och hämtade ur ett förråd med godtyckliga avisningsbeslut.
Eftersom Högskolverket bygger sina beslut på profetiska framtidsprognoser inser alla att man faktiskt inte kan veta hur det blir. Men Högskoleverket slipper förstås ett Newmaninstitut att hålla koll på. Annars är det väl så att de gästprofessorer och lärare en katolsk institution med sitt närverk kan erbjuda slår allt som tänkas kan. Så provinsiellt, så inskränkt och snålt kära Högskolverket!
Först beröms skolan för alla möjliga tillgångar och resurser. Och sedan kommer Högskoleverkets kalldusch:
De sakkunnigas bedömning är att lärarkompetensen och lärarkapaciteten är
tillfredsställande med hänsyn till institutets specialisering och de regelbundet
återkommande timlärarna. Utbildningsmiljön vid Newmaninstitutet är god. Man
har en speciell profil, ”katolsk teologi”, men utbildningen ger kontakt med ett
brett spektrum av teoribildningar. Det vore dock rimligt att i kursutbudet ha ett
starkare inslag av studier av andra världsreligioner och av interreligiös dialog.
Genom de nya lokalerna har Newmaninstitutets infrastruktur blivit ändamålsenlig.
Högskoleverket instämmer i mångt och mycket i de sakkunnigas bedömning.
Dock gör Högskoleverket bedömningen att lärarkompetensen och lärarkapaciteten
är otillfredsställande i bibelvetenskap, kyrkohistoria samt i teologiska kulturstudier,
eftersom det inte finns två tillsvidareanställda disputerade lärare i vart och ett av
dessa ämnen. De många timanställda lärarna har god kompetens men ger inte
tillräckliga garantier för ämnesmässig och pedagogisk kontinuitet och utveckling.
Det gör att lärarkompetensen och lärarkapaciteten sammantaget bedöms som
otillfredsställande för huvudområdet, som av lärosätet anges som teologi.
Högskoleverket föreslår att Newmaninstitutets ansökan om rätt att utfärda
kandidatexamen i teologi avslås.
Strodrift är alltså det enda som gäller. Alla små men kvalificerade utbildningar underkänns eftersom de inte har tillräckligt med anställd personal för att erbjuda garantier för ämnesmässig och pedagogisk kontinuietet och utveckling. Argumenten är naturligtvis ihåliga och hämtade ur ett förråd med godtyckliga avisningsbeslut.
Eftersom Högskolverket bygger sina beslut på profetiska framtidsprognoser inser alla att man faktiskt inte kan veta hur det blir. Men Högskoleverket slipper förstås ett Newmaninstitut att hålla koll på. Annars är det väl så att de gästprofessorer och lärare en katolsk institution med sitt närverk kan erbjuda slår allt som tänkas kan. Så provinsiellt, så inskränkt och snålt kära Högskolverket!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)