Korkade formuleringar på Humanistbloggen

Humanistbloggen tröttnar aldrig. Nu har skribenten där orkat bli upprörd över att man bildat ett interreligiöst råd på nationell basis. Detta råd skall enligt planerna arbeta som en mötesplats.

Pressmeddelandet från Svenska kyrkan innehåller bl a följande:
Det nybildade rådet har till syfte att främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet.

– Vi har skapat en nationell mötesplats för religiösa ledare i Sverige, inte en ny organisation, betonar ärkebiskop Anders Wejryd. Vi vill stärka friheten till religiös tro och utövning, både individuellt och i gemenskap, men också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.

Sveriges interreligiösa råd ska samlas minst två gånger per år, och kan till sitt stöd tillsätta en arbetsgrupp om behovet uppstår. Beslut i rådet kan bara fattas om alla är överens, och inte på andras vägnar. Eftersom rådet inte kommer att ha någon egen ekonomi, ska alla deltagare bära sina egna kostnader.

Rådet kommer att bestå av totalt 15 personer: fem kristna, tre muslimer, två judar, två buddhister (utses av respektive paraplyorganisation) samt en representant vardera från bahai, sikher och hinduer.

Och hur tas denna nyhet emot av Humanistbloggen? Jo på följande upplysta och fördomsfria (obs ironi!) sätt:

Enda medlemskravet verkar vara att man tror på något övernaturligt? Eller vad annars har Hinduer och och Muslimer gemensamt? Eller Buddhister och Kristna? Spelar det ingen roll exakt vad man tror på längre? En Gud, många gudar, själavandring, himmel och helvete - ni har ju alla bekrigat och mördat varandra i årtusenden över de här frågorna ("religionens roll för att skapa fred och samförstånd" klingar oerhört falskt). Är de här frågorna nu plötsligen helt oviktiga? Kan ni inte bara lägga ner i så fall och bespara oss skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar?

...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?

En trött stillsam suck uppsändes efter denna korkade harang: skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar. Humanisterna vet säkert, men vill inte gärna tillstå det, har tjänat många goda syften! Kollekthåvarna har särskilt nyttjats för att göra oändligt mycket gott för människors frihet, överlevnad och självbestämmande. De insatser i mänsklighetens tjänst som vandrat från kollekthåv till Lutherhjälpen, nuvarande Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen, kan humanisterna bara drömma om att möta på likvärdigt sätt (matcha). Så det som återstår är att spy galla, kasta dynga och misstänkliggöra. Och man gör det med besked. Visst är det ett märkligt samtalsklimat Humanisterna föredrar!

Mångfald och uniformitet

Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.

Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?

Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?

Valrörelsen är något man ser, men sällan möter

Valrörelsen utspelar sig än så länge mest i medias värld. Där görs utspel och där debatteras det. Den som vill nå väljarna väljer kanaler som når många - och därför står direktkontakten tillbaka. Inga skrifter i brevlådan där man själv får bilda sig en uppfattning om vad partierna vill och hur de tänker. Inga hembesök eller SMS förrän i september. Och snart påbörjar partierna väl de där glesa gatumötena där valarbetarna och politikerna trummar ut åsikter som de förbipasserande knappt orkar stanna till inför.

Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.

Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.

Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...

Vår och vinter

Att se påskliljorna på marken bredvid Boo slott och kyrka blev målet för 1 majutflykten. Slottet renoveras men är rödaktigt rosa bakom ställningarna. Och att besöka påskliljecaféet i lärdomens tempel. Skolan som den Hamiltonska släkten drev fram i sin bildningstörst. Små frösådda och lökdelade, självspridda påskliljor. Överallt ängar av vitsippor. Vägreanr vitprickiga av blommor. Vem lärde oss att det är vackert? Visste vi det av oss själva efter vinterns allt solkigare drivor?

Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!

Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!

Väckarklockan drar igång klockan 4

Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!

Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.

Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.

De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.

Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!

När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.

Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.

Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?

Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.

Ide att annonsera

På börssidorna i Svenska Dagbladet annonserar idag Bromma församling.De måste ha fått en idé och gjorde något av den. I annonsen, mitt i kursinformation om upp och nedgång, finns en bild på Bromma kyrka och texten lyder:

En långsiktig investering
Kyrkan står för värden som varar. Vi har haft lokalrepresentation i Bromma sedan 1100-talet. Bromma kyrka är som en kyrka ska vara. En riktig kyrka som ger avkastning i själen.

Välkommen att investera i dig själv!

Svenska kyrkan
Bromma församling
www.svenskakyrkan.se/bromma

Ett försök att hitta nya besökare och deltagare. Tveksamt är naturligtvis om detta med investering i sig själv. Är det inte en flört med tidsandan och den individuella trenden att satsa på sig själv och kvardröjande betoning på självförverkligande? Hur som blir gemenskapsaspekten oftast lidande, detta att ingå i en sammanslutning, ett kollektiv, tycks inte vara populärt att betona.

Och att Svenska kyrkan överbetonas på Brommas bekostnad i annonsens slut är också stilenligt. Idag tänker alltför många på kyrkan som en koncern. Det gemensamma varumärket blir viktigare än den verkliga och lokala tillhörigheten. En oroande utveckling!

Men församlingens i Bromma försök att appellera till de läsare som har sina specialsidor är intressant. Några suckar kommer väl att höras då många tror att börssidor bara läses av de välbeställda och förmögna... Men försöket är vederkvickande!

Nästa gång kanske det blir sportsidorna som får en annons? Bredvid en bild av någon omdiskuterad idrottsstjärna kommer det att stå något om att vinna hela världen men ändå förlora? Där kanske man får läsa att i Bromma kyrka och församling handlar det inte om att göra mål utan om att nå målet, livets mål.

Vi lär få se fler exempel på hur man från församlingarna försöker nå ut och fram till specifika grupper.

Katten och bladet

Katten, Sixten, visade prov på rådighet och mod denna morgon. Dagens sallad skars och tillagades före frukost. Kvar låg grönsaksrens och ratade delar. Där kunde de inte ligga och skräpa. Här krävdes aktion!

Med kraft grep sig Sixten an ett rädisoblad. Det jagades och bollades med. Bladet slängdes i luften så klorofyllen stänkte. Bett utdelades och klor strimlade i oanad utsträckning det oansenliga lilla bladet. Sixten gav stjälken vad den tålde och mer därtill. Kvar låg efter en stund på kökets matta den sorgliga resten av ett före detta blad.

Partipolitikens lerfötter

Utdrag ur en artikel, På partipolitikens lerfötter, publicerad i senaste numret av tidskriften NOD:

I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.

De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.

I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.

I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna

Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

Synden - inte celibatet

Lyckades till sist få ro att läsa tidningen Fokus (9-15/4). I det numret har Ulrika Knutson skrivit en Vinjettartikel om de omdiskuterade händelserna i den katolska kyrkan under rubriken: Celibatet knappast problemet.

Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.

Tillförsikt inför döden

Har hållit i ett enkelt seminarium om tillförsikt inför döden under församlingens Uppbyggelsehelg. Finner att många texter i Bibelns Nya testamente (NT) lyfter fram frågor om döden och livet därefter. I början av i Johannesevangeliet finns några tankar i samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Där dras en parallell till folkets tillvaro i öknen efter fångenskapen i Egypten.

Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det eviga livet är något mer än det man föreställde sig i Gamla testementets (GT) dödsrike (t ex Psalm 88:11-13) där tillvaron efter döden är skugglik, där råder mörker och glömska.

Och referenserna i NT är många till Guds rike, himmelriket, evigt liv, uppståndelse...

Vill man sedan reflektera kring hur psalmförfattarna närmar sig döden är det ett ämne för en större akademisk avhandling. Där finns det hopp församlingarna sjunger om och lever med. Lätt finner man otroligt många belägg för hopp, förväntan och längtan efter himlen. Läser man psalm 172, med Britt G. Hallqvists spänstiga verser, är det ett delvis nytt perspektiv hon anlägger där: häpenheten över en okänd värld, ett annat liv. Där finns glömska (av det onda och svåra), återseende och möte, lek, dans och sång.

Känn ingen oro - Anden Tröstaren

Till helgen blir det Uppbyggelsehelg i Örebro Olaus Petri församling!
Information kan hämtas från hemsidan för Svenska kyrkan i Örebro.

Att få tillfälle att fördjupa sig i tron är viktigt
och i Olaus Petri församling finns många vägar
till fördjupning i tron. Återkommande varje år
är Uppbyggelsehelgen. Under en helg varvas
gudstjänst och bön med föredrag och samtal.
Det kan vara bra att åka bort och låta bruset
stilla men alla har inte möjligheten att åka bort
och med vår uppbyggelsehelg vill vi betona att
ett kristet liv framför allt levs i församlingen
och mitt i vår vardag.

Årets tema kommer att vara den heliga Anden
som vår tröstare, både i det egna livet men
också i det gemensamma livet i kyrkan. Den
heliga Anden skapar och bygger upp mitt liv
och kyrkans. Vi kommer att få höra föredrag
över helgens tema. Det kommer också att ges
tillfälle för reflektion i mindre seminariegrupper.
Allt detta vävs samman med bönen och gudstjänsten
och avslutas med söndagens högmässa



Lördag 17/4
12.30 Mässa i Olaus Petri kyrka
13.30 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Henrik Glamsjö, Komminister i Olaus Petri
14.30 Samtalsgrupper
15.00 Seminarier
Helena Sachs - Praktisk workshop
Lars B Stenström - Känn ingen oro,
om tillförsikt inför döden
Lena-Marie Keber - Tro verksam i tillit
16.00 Grupperna upprepas
Förfriskningar/kaffe
17.15 Vesper i Olaus Petri kyrka
18.15 Enkel kvällsmat
i församlingshemmet
(kräver anmälan)
19.00 Föredrag:
”Känn ingen oro - Anden Tröstaren”
Noomi Tönnäng, Pastor i Betania
20.30 Lovsångs- och förbönsgudstjänst.
Lovsångsklang som omger
möjligheten att gå till olika böneplatser
i rummet. Några stationer
erbjuder personlig förbön, med
handpåläggning och smörjelse.

Söndag 18/4
10.00 Högmässa i Olaus Petri kyrka
predikant och celebrant
Jonas Jonson, Biskop emeritus
Kyrkkaffe
12.00 Avslutande samtal:
Trons tillit i orons tid
Om hur vi arbetar vidare med frågor
om uppbyggelse och andlig mognad.

Den svåra fördragsamheten

Fördragsamhet är svårt. Särskilt med det som vi inte förstår eller som vi inte vill godta. Olika meningar tillhör det vi ofta säger oss gilla, men har ack så svårt att leva med. De som tänker på något annat sätt ska övertygas om att de har fel, att de borde tänka annorlunda. Helst ska de tänka som VI gör. Då blir det bäst och lugnast.

Men om detta att vi ser och tänker olika faktiskt är den tillgång som driver utveckling och gör oss levande och vakna? Att olika mening är en tillgång och inte ett hot? Så tänker jag. Bara nu alla andra fattar att även på denna punkt visar det sig att min mening är den mest förnuftiga och bästa.

Kajor i skorstenen

Solsken och vår. Ett typiskt vårtecken är att kajorna börjar välja skorstenar för sina bon. De diskuterar hela tiden med varandra. Var är det lagom varmt? Var ligger kvistarna rätt? Får vi vara i fred? Sotarmästarna myser (eller svär - beroende på hur roligt de tycker skrymmande fågelbon är) och de får snart bråda dagar att röja pipor och kanaler.

Ute i backarna står blåsippor...

Övergrepp mot barn

Kyrkoordnaren Per Westberg diskuterar tystnadsplikten i förhållande till pedofilhärvorna i den Katolska kyrkan. Han skriver: Mot bakgrund av de omfattande pedofilanklagelserna inom Romerskt-katolska kyrkan ifrågasätter nu det danska Socialistisk folkeparti, tystnadsplikten. Man kräver att det görs ett undantag i den absoluta tystnadsplikten och att prästerna ska omfattas av anmälningsplikten. Till exempel när det gäller sexövergrepp mot barn.

Här skjuter Socialistisk folkeparti över målet. Tystnadsplikten medverkar inte till att pedofiler skyddas. Snarare ger möjligheten till bikt eller själavård offren möjlighet att anmäla övergreppen.

Vad som försvårat och förvärrat problemen är snarare kyrkans syn på jurisdiktion och världslig makt. Den egna organisationens tillsyn och sanktionssystem har inte bara gått före, utan på många håll helt satt staters lagstiftning och rättskipning ur spel. Lägg därtill omsorgen om kyrkan och dess rykte snarare än brottsoffren och man har en plausibel förklaring. Icke försvarbart men något fattbart mitt i det obegripliga. Här måste Katolska kyrkan tänka om. Man kan inte skydda sina egna och låta dem slippa de straff alla andra brottslingar måste underkasta sig. Först då kan man lyckas att återupprätta sin skamfilade heder.

Sveriges katolske biskop Anders Arborelius har skrivit brev till de katolska församlingarna: Det är med stor smärta som vi tar del av informationer från olika håll om de präster, som på det grövsta har försyndat sig mot oskyldiga barn och unga och därigenom också mot Gud själv. Denna vecka fick vi också höra att en biskop i ett grannland gjort sig skyldig till detta.

Vi känner förtvivlan och avsky inför detta och framför allt ett oändligt medlidande med de barn och unga som utsatts för sådana brott. Den helige fadern lider av allt detta, som jag själv kunde konstatera när jag fick träffa honom den 25 mars. Han betonar att Kyrkan måste konfronteras med ”intensiv genomlysning och rättmätig kritik för dessa tragiska illgärningar”. Vi är alla kallade till mer bön och botgöring. Vi har alla ett ansvar för att helighet och renhet, barmhärtighet och empati sprider sig bland alla Kyrkans medlemmar.

Svensk skola och barnomsorg har gång efter annan också upptäckt övergrepp inom sin verksamhet. Och det har skett i de flesta sammanhang där barn och ungdomar samlas. Även i familjerna inträffar övergreppen. Det kan ha handlat om barnpornografi, sexuella handlingar eller våld. Därför leder det fel om man tror att övergrepp mot barn uteslutande har med kyrka och religion att göra. Problemen är för allvarliga och omfattande för sådana tolkningar.

Tvärbromsa, där står en skylt

Ett av fritidsnöjena är att besöka loppmarknader. Jakten gäller gamla vykort, Skansenglas (Ture Berglund), grafik med gotländska motiv och annat nyttigt man kan hitta. Oftast är besöken till föga glädje. Kvarlämnat på hyllor står det sämsta importerade pressglaset tillverkat för en kvart sedan. Där finns spruckna koppar, naggade vaser, gistna träfigurer industriellt tillverkade. Begagnade kläder och snedgångna skor tillåts ofta också ta stor plats. Pjäxor som sedan länge är utgångna, går också bra!

Uppköparna har redan gjort sina razzior och burit bort allt av värde. Kvar finns sådant som ratats av många. Enstaka människor har andrahandsbutiken som sitt förstahandsval. Brist på pengar och andra tillgångar tvingar till dammsugning av dessa butiker. Det är ledsamt att veta.

Trots bristen på fynd för samlare, fortsätter jakten. Som ett spelberoende hoppas jag på vinst nästa gång. Eller nästa.

Igår fann jag ju 13 vykort för 20 kronor som jag råkade behöva i min samling av gamla goda gotländska vykort. Inget superfynd precis, men ett lagom prisvärt köp av vykort som annars inte finns att tillgå. Att jag inte är fri från mitt beroende syns på mitt beteende. Första bästa skylt får mig att tvärbromsa. Se där! En Jätteloppis, Second hand, Prylbod, Gamla ting, Antikbod...

Katolsk teologisk högskola

Newmaninstititet har blivit godkänt som högskola. Det är bara att gratulera Stockholms katolska stift till denna nya tillgång som säkerligen kommer att vitalisera teologisk utbildning i landet och därtill på sikt inspirera till ett mer spänstigt teologiskt samtal. Det är inte så länge sedan myndigheterna mullrade om stora brister...

På Signumbloggen kan man läsa följande: Idag kom det efterlängtade beskedet. Regeringen har idag, torsdagen den 8 april, beslutat att ge Newmaninstitutet i Uppsala rätt att utfärda kandidatexamen i teologi. Regeringen följer därmed Högskoleverkets rekommendation från den 25 augusti. Beslutet gäller med omedelbar verkan. Sverige har därmed idag fått sin första högskola med katolsk huvudman sedan 1500-talet.

Den av regeringen nu godkända utbildningsgången omfattar 180 högskolepoäng, vilket motsvarar tre års heltidsstudier. Studierna ger en grundutbildning i teologi, kompletterad med betydande inslag av filosofi och kulturstudier. En viktig konsekvens av beslutet, vid sidan om att själva utbildningen berättigar till högskolepoäng, är att Newmaninstitutets studenter nu kan få studielån från CSN, precis som andra studenter här i landet.

Vår för medmänniskor

Solsken och värme bådar gott. Årstiderna vänder än en gång blad och våren, en ny, är inne. Små glas lyser på bord i kök av krokus och snödroppar. Nu stundar jakt på blåsippa, tussilago och annat rart.

Svanarna har rastat vid Tysslingen och tranorna vid sina favoritställen. Undrar var medmänniskorna vilar ut, tar rast?

En tro partierna inte delar

I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.

Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?

Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...

Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.

Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?

Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.

Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.

När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.

Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.

Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!

Påskpredikan

Utdrag ur en påskdagspredikan på ordrik.

Ur sorg och förtvivlan, med tårefyllda ögon kommer kvinnorna till graven. Någon de älskade är död. Men stenen är bortrullad, den som förseglade graven. Jesus finns inte längre där. Men de bjuds på änglabesök: två män i skinande kläder. Änglarna frågar: Varför söker ni den levande här bland de döda? En provocerande fråga idag när Jesus verkligen är död för många.

De trodde att Jesus var borta.
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd. (Ps 156:1)

Den vetgirige Petrus är tvivlarnas vän, han nöjer sig inte med vad andra säger. Han ska se själv och springer till graven. Den nyfikenheten önskar jag alla människor. Att vilja och våga bege sig till graven – vem har inte hört kyrkan beskrivas som tom och innehållslös? Men här ska man möta uppståndelsens faktum och levande tro!

Petrus får inga enkla svar. Men han blir full av undran, ja rent av förundran! En kroppens frånvaro vittnar om en ny slags Jesu närvaro. Osynlig för oss, levande i människors hjärtan, kommer han till oss. I medmänniskors behov, i välgärningar, i under. Och i gemenskapens mitt är han. I brödet och vinet!

Han stod mitt ibland dem som förut.
Bland stenarna brann det en glöd.
Han lät dem få fiskar i näten
och gav dem bröd.

Tro inte att Jesus är borta.
Tro inte att Jesus är död.
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd. (Ps 156:2-3)

Lärjungarnas påsk, var den glad?

Någon bergspredikobild är detta inte. Påskhälsningen måste betyda att den uppståndne Jesus visar sig för sina lärjungar och för kvinnorna som varit vid graven. Motivet syftar antingen på Joh 21:15-23 där Petrus får herdeuppdraget eller Matt 28:16-20 där Missionsbefallningen ges.

Här finns många fler samlade än den lilla lärjungakresten runt Jesus. Minerna är allvarliga och en välsignande gest över de bekymrade understryker att här händer något avgörande. Glädjen över uppståndelsen verkar ännu inte ha rått bot på oro och rädsla för vad som nu skall ske och hända. Det rosa molnet är nog en antydan om att morgonen gryr. Framtiden är på väg.

Kläder och stavar har fått glänsade silverfärg. Jesus är placerad i mitten och han höjer sig över alla trots att han sitter. hans väldighet markeras av kullar och berg i bakgrunden. Folk ibkagrunden, stående på bägge sidor om honom, bildar var sitt nedåtgående streck som pekar in emot Jesus.

Betraktar man minspel och uppsyner noga så syns inte att det handlar om en Glad Påsk! Lärjungarna fick väl en chock när Jesus faktiskt uppstod. Trots hans antydningar och påståenden om motsatsen.

Johannespassionen i Olaus Petri

Johannespassionen av Johann Sebastian Bach uppfördes på långfredagens kväll (2/4 2010) i Olaus Petri kyrka. Medverkade gjorde Drottningholms Barockensemble och ett antal strålande solister. Olof Lilja sjöng evangelisten och det med en inlevelse och precision som imponerade. Bo Rosenkulls Kristus och Patrik Sandins Pilatus gav dramat djup och nerv. Anna Wikblom var klockren sopransolist och Mia Fogel uttrycksfull altsolist. Församlingens urskickliga kyrkokör Olaus Petris Cantores sjöng med en klang och variation som storligen imponerade. Sådan körer är det ont om.

Utomordentlig dirigent var församlingens organist Mats Bertilsson som mjukt och med stor nyansrikedom ledde kör, orkester och solister till storverk! Nu väntar vi på att kvällens framförande ska recenseras i Nerikes Allehanda.

Är det vanligt att dessa stora uppsättningar fortfarande förekommer? Ja, det är i alla fall inte helt unikt. Året när passionestexterna hämtades från Johannesevangeliet sattes den upp på 10 platser i Stoxkholm. I Stockholm tror jag att man under Stilla veckan i år kunde finna minst 3 Mattesupassioner och därtill lika många eller fler uppsättningar av Johannespassionen. Att kyrkan håller fast vid att dessa verk ska uppföras i kyrkans rum är utmärkt. De profana miljöerna konserthusen erbjuder har visserligen konstruerats för att gynna musik, men ett kyrkans rum med sin efterklang gör också något med musik och lyssnare.

Särskilt viktigt är att passionsberättelsen, dvs Jesus lidandesvandring till döden på korset, förstärks och öppnas av sitt samspel med det sakrala rummet. Valvens höjd, det delvis övertäckta altarskåpet och ett gyllene triumfkrucifix ger relief åt verket. Den som har Spotify kan här lyssna till Johannespassionen.

Här ett exempel från en annan uppsättning från You Tube. Altarian Es ist vollbracht (Det är fullbordet) sjungs här av en gosse.

Efter framförandet i Olaus Petri blev det en mycket lång tystnad! Därefter ljungande applåder...

Nattvardens instiftelse

Långfredag. Ett norskt vykort som hämtar sitt motiv från instiftelsen av nattvarden. I Svenska kyrkan firas denna dag inga nattvardsgudstjänster. Vid skärtorsdagsmässan dukades altaret av och står nu avklätt och naket. Långfredagen kännetecknas av Jesus korsfästelse och hans död. Därför saknas mycket av det som finns i andra gudstjänster, lovsång och orgelbrus. Det blir en sorgegudstjänst med tillbedjan inför korset.

Vykortet har inramat Jesus med en portal. Och bladen, är det palmblad (?), böjer sig nästan skyddande över Jesus när han välsignar och bryter brödet. Brödsbrytelsen har kommit att bli en term för hela nattvardens måltid.

Bildkompositionen är egendomlig. Det ser ut som om Jesus står bakom en mur med marmorplattor. Och där finns en kalk, en torkduk och ett brödfat (paten). Klädedräkt och gloria, liksom det stereotypiskt långa utslagna håret och skägget, signalerar att bilden skall föreställa Jesus. Men det slår mig, profant nog, att det sätt på vilket Jesus framställs här kanske skulle få sentida betraktare mer att tänka på provsmakning i något varuhus. Några gudstjänstvana människor förknippar naturligtvis motivet med altaret och tillredelsen av gåvorna.

Textrutan hämtar sina ord från Johannesevangeliets 13 kapitel där Judas pekas ut som förrädare. När Judas gått sin väg ger Jesus lärjungarna ett nytt bud. Fortsättningen på texten lyder: Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Vykort kan komma till användning vid andra tider på året än dem de ursprungligen var tänkta för. Här saknas ju ett hurtigt Glad Påsk! Kortet är poststämplat i Larvik i dec 1918 och sänt till Asker utanför Odensbacken. Hälsningen lyder: Julen 1918. en god og trevlig og et godt nytt aar onsker jag dig med stor velsignelse av gud. Skriv snart igjen saa skal du faa brev av mig, Hilsen Gully.

Sorgen och glädjen

Skärtorsdag får bjuda på ett vykort med nattvarden. I bakgrunden det bord vid vilket Da Vinci placerade sällskapet. Man ser hur bordsbenen sticker fram under bordsduken, vilket är ett lån direkt från Da Vincis målning. Däremot är det brinnande fyrfatet i höjd med Jesu gloria ingen sådan referens. Det stör motivet och drar blicken bort från det centrala. Andra inslag är ornamentet på duken och amforan som troligen ska ge scenen orientaliska associationer.

I mitten Jesus som i sina utsträckta händer håller bröd och en kalk med vin. Vi minns instiftelseorden: I den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna...

Lärjungarnas placering är ovanlig, i en ring runt sin mästare och de flesta desssutom knäfallande. Flera av hans unga efterföljare har här fått vördnadsvärd ålder med långa skägg och gammelmansutseende. Lägg märke till kläderna av glansigt tyg och med gulddetaljer, som säkerligen ska locka till köp. Vykort med glitter och glans var populära då som nu.

Påskkort med religionsmotiv var något vanligare förr, men även då dominerade starkt alla kycklingar, ägg och blommor. Kort var ett naturligt sätt att kommunicera när inte alla hade tillgång till telefoni. Det förstår man av baksidans budskap där sorgen och glädjen vandrar tillsammans...

Detta kort är inte poststämplat, men är frankerat med ett 5-öres grönt frimärke, Gustaf V i medaljong. Smått gripande är hälsningen: Käraste XX ett tack för brefvet E W Glad Påsk tillönskas eder af vänner i Nässjö du skall få ett bref efter heljen, ett vill jag dock omtala att Mor har slutat sina dagar hon dog den 6 Februari hon vilar nu från all sin strid i denna verlden. Kära helsningar följer från oss alla...

Påskriset i högsta hugg

Signerade vykort är en egen gren av samlandet. Detta färgranna påskkort har en gång skapats av Sigrid Sundius-Dahlström. Vill man se ett urval av hennes kort kan man titta in hos Leopolds antikvariat.

Med påskriset i högsta hugg balanserar flickan på det enorma påskägget. Påskriset sägs ha sitt ursprung i att Kristus gisslas på långfredagen. För århundraden sedan gisslade man om morgonen för att bli delaktig i Kristi lidande. Sedan har sedan vadnrat och tagit sig olika uttryck, t ex som fastlagsris prytt med fjädrar eller färgade pappersblommor. (Albert Eskeröd: Årets fester)

Påskliljorna blommar och vårbyxorna med tröja antyder att värmen återvänder. Men ännu kan det bita av kyla som pälsmössan signalerar. Men påskhälsningen utdelas med en öppen famn som uttryckligen välkomnnar en Glad Påsk!

Kaniner är utmärkta skådespelare

30-sekunders långfilmer med kaniner i alla roller! Det kan knappast bli bättre för alla filmälskare. Besök Angry Alien och njut t ex av den komprimerade James Bond eller Spiderman. Titta på Die Hard, Hajen, Jurassic Park eller...

Filmspråket är engelska, men i 30 sekunder kan man hänga med även utan att ta till sig varje (välvald och rolig) replik. Vad sägs om Casablanca och Tillbaka till Framtiden (Back to the Future)? Jag har tipsat om denna sida förut, men kan inte låta bli att locka ännu fler filmälskare till sidan. Tänk vad skaparna av dessa filmer kunde göra med Sjunde inseglet, Fanny och Alexander, Tystnaden eller Scener från ett äktenskap. Vi väntar!

Påsken lyfter

I flygande fläng tar tuppen sina kycklingar på en resa mot påsken. Utrustad med videkvistar och tömmar tycker sig barnkusken ha kontroll. Obeservera att klädedräkten kompletteras med granna och blankputsade kängor.

Flygplanets kropp är äggformat, ja möjligen gjord av ett ägg? Flygplanets stjärt sladdar betänkligt med sin sköra last av nyckläckta kycklingar i korg. De två yngsta har ännu inte fått riktiga kläder, så de är verkligen minstingar.

Ett syskon står så tufft lutad mot ägget, iförd jacka och blå byxor (arbetarkläder, om ännu inte riktiga jeans).

Planet lyfter över en äng och en by. Där står den obligatoriska kyrkan som en tyst påminnelse om var påsken helst ska firas (eller hur).

Vykortet är poststämplat 13/4 1914. Snabbt marscherat för hönssläktet med tanke på att bröderna Wrights första motoriserade flygning ägde rum 17/12 1903. Här har man föregripit både luftfrakt och passagerarplan. Flygplanet har bara ett vingepar (monoplane), vilket är en modell man bara några år tidigare börjat använda.

Puss i påsk

Vi närmar oss påsk! Seden att sända påskhälsningar och påskkort är så gott som borttynad och försvunnen. Här ett återges ett vykort från förra seklets första fjärdedel.

Motivet skulle förmodligen kunna vara sydtyskt eller österrikiskt med tanke på klädedräkt. En liten jägare, med ränsel och gevär, är på väg att utdela en "puss i påsk".

Till påskhelsningarna hörde fordom äfven kyssandet. När
tvänne personer möttes på påskdagen, lyckönskade de varandra och kysstes, i det den ene utropade: "Kristus är uppstånden!", hvartill den andre svarade: "ja, han är sannerligen uppstånden!" Inom den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång funnits äfven bland oss, bevittnas bl a af det ännu gängse uttrycket "en puss i påsk". (Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan)

Någon gång har jag hört påskkyssen utläggas som sammanhörande med den förräderiets kyss som Judas gav Jesus. Men det verkar mycket långsökt eftersom den kyssen handlar om svek och tillhör Jesu lidande. Att människor skulle pussas i påsk inspirerade av den händelsen är otänkbart.

Äggen hör sedan länge samman med vår och påsk. Flickan kånkar på en kont, på våre (våra, på svenska) breddgrader oftast gjord av näver, överfylld med läckert färgade ägg. Ur den flätade korgen stick hirskolvar upp. Och ett lila ägg bär hon väl omknutet i ett band. En gång var vårens ägg användbara som en offergåva, sedemera inom den kristna kyrkan som en uppståndelsesymbol. Låt mig än en gång återvända till Nordisk familjebok: ...en passande sinnebild för uppståndelsen: liksom kycklingen bräcker sitt skal, bröt Kristus på påskmorgonen klippgrafvens hölje.

Man har lyckats få plats med en minimnal påskhare bakom gossens vänstra ben. Haren har också kopplats till påsk, men har nog mer med fruktbarhet och livskraft att göra, den som återvänder under senvåren.

Som en lämplig bakgrund står kyrkan med sitt torn, påminnande om att påsken hör samman med kristendom och är kyrkoårets allra största och viktigaste helg. Även om många nordbor fått för sig att den stora helgen infaller som den 1 söndagen i advent.

Till sist gnolar jag inspirerat: Man borde köpa sig en Tyrolerhatt...

Heja Sluten avdelning

Efter kvällens psykiatriprogram drog jag efter andan. Därtill gnuggade jag mig lite extra i ögonvrån för att få bort fuktigheten. Maud Nycander har gjort ett skakande och rörande reportage. En dokumentär som visar vilka insatser vi normalt bara negligerar eller drar ett streck över. I bild visades människors öden naket och närgånget på Sluten avdelning. Drabbade asylsökande, trasiga flyktingar och engagerad personal!

Tittaren fick en ny och mycket sympatisk bild som skiljer sig från våra stereotypa föreställningar om psykvården. Här fanns medkänsla och medmänsklighet. Och det mitt i utvisningsbeslut och tragiska omständigheter. Heja!

Förlusten av himlen förminskar människan

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Kirurgen Nisse Simonsson har skrivit en bok
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra
utifrån alla undersökningars samfällda
resultat att vi är sjuka och mår dåligt
Simonsson konstaterar att vi har världens bästa fysiska
arbetsmiljö, sociala skyddsnät, vi motionerar
mest, äter bäst och lever längst. Enligt statistik
är Sverige ett av världens fem lyckligaste länder.
Så hur kommer det sig då att vi är världens
i särklass sjukaste folk? Ja, här överdriver
Simonsson en smula, men det ligger
i alla fall något i det.
Se er omkring, läs tidningar
och upptäck att allt inte är bra
Vår mentala beredskap och hälsa är inte
vad den borde vara...

Svenska kyrkan och de kristna trossamfunden
kan peka på att det som håller oss samman
i samhälle och värld bryts ner och förstörs
Vi blir kortsiktiga, inomvärldsliga
och saknar alltmer meningsfyllda sammanhang
När tron arkiveras som föråldrad
när dörrarna till det himmelska klappas igen
skulle man kunna tänka att
människans betydelse skulle öka -
men istället förminskas människan!

C-B berättar minnen

Har nu hört Carl-Bertil (min far, snart 93) berätta om sitt liv på Gotlands Radio (36 minuter inklusive musik). Han föddes i juni 1917 på Bottängen i Roma. Hans far, Oscar Stenström, var med och startade pingströrelsen på Gotland.

Bland annat återger han hur hans rena händer blev anledningen till att han blev kock på officersmässen under beredskapstiden! Och en liten historia blir det om Eric Ericson och hans damtrio med Nita, Vera och Igge...

Och intressant är berättelsen om dagen då han sa upp sig från Företagarföreningen och gick in i arbetslösheten. Men han fick (samma dag) tre nya jobberbjudanden. Unikt är också bakgrunden till skapandet av en enda gotländsk kommun och avskaffandet av Gotlands läns landsting. Och kampen mot statens snålhet vid hamnbygget och det sega elförhandlingarna med regeringen tål minsann också att höra om.

Ett stycke intressant Gotlands- och Visbyhistoria.

Här finns andra inslag med C-B Stenström: Om Bergman

Civilkurage är bekvämast på avstånd

Dessa dagar diskuterar alla Bjästa. En våldtäkt där förövaren fick stöd och brottoffret inte bara led av övergreppet utan därtill tvingades ut i kylan. Upprörande, med all rätt. Gott att saker nu kommer i fokus så att det orätta som har skett hjälpligt kan ställas till rätta. Bra att skolans och kyrkans handlande utreds. Och alla inblandade, särskilt de som handlade mot bättre vetande kan rimligen få möjlighet till omprövning och nya insikter om rätt och fel, om sant och falskt, om medmänsklighet och kamratstöd. Särskilt viktigt är att den eller de som drabbats får stöd.

Uppsvallande opinioner om vad andra har gjort på andra orter kan förta den etiska frågan om varje persons eget ansvar. Det som hänt blir vare sig bättre eller sämre, mer eller mindre ont, beroende på om tusentals ansluter sig till pågående vågrörelser i folkhavet. Handlingar är de inblandades. Visst, det kan verkligen hjälpa att få sympatier och stöd. Och mönster befästas om många tar avstånd från det onda, t ex övergepp och sexuellt våld.

Men folkstormsstöd kostar så lite. Och varje gång det där förskräckliga händer, sker det någon annan stans. Civilkurage är bekvämast på avstånd. Om vi tar hem frågorna till våra egna miljöer och sammanhang blir utmaningen desto mer brännande. Vilka normer och värderingar är i svang där? Vem har mod och förstånd att där handla rakryggat och moraliskt, etiskt? Du och jag?

Inför kultursidorna: Herre, förbarma dig!

Kulturen har sina sidor. De flesta av dem alltmera lättviktiga och inriktade på underhållning och nöjen. Kalkonrullar på biografer och uslaste dussinband recenseras envetet. Och melodifestivalscirkusen sponsras med miljoner av kommunala pengar! Det är bra för kommunen. Bra för affärerna. Det sätter, som i vårt fall, "Örebro på kartan". Som om kartan saknade denna mellansvenska idyll. Har de inte gått i skolan. Hade de aldrig geografi?

Örebro, nej det vet vi inte vad ligger.
Tänk på en schlager!
Jaha?
Örebro, där får man andra chansen, det har du väl hört om!
Nej men ska jag förstå det som att Örebro fungerar som uppsamlingsheatet för alla som brände sina bästa chanser, kanske?

Förstår att det är av goda skäl detta område tillhör gnällbältet. Det sker helt enkelt för mycket dumt här. Ibland ökar pulsen på grund av allt som inte sker, trots att det borde! Vill man behålla sina sinnens balans och fulla bruk, krävs det åtskilligt med gnäll. Annars bleve man trasig och totalfrustrerad.

Mitt kulturarv är högmässan. Det ska vårdas och brukas, oavsett om kulturexperter, kommentatorer eller redaktör förstår vikten av det, eller ej. Och visst är det lite högmässans tonfall när jag läser en och annan kultursida och gång efter annan tvingas utbrista i ett högljutt lamenterande: Kyrie Eleison!

Garrison Keillor och unga lutheraner

Kan det vara så att den klassiska musiken skrämmer vår samtid? Är det så att nidbilder av ylande sopraner (t ex Bianca Castafiore) sitter som ett filter i unga öron?

Måhända behövs då en mera lättsam ingång? Lovvärda är föreställningarna för barn och ungdomar som får stifta bekantskap med musik och musikscener i särskilda introduktionsföreställningar. Om inte annat lär de sig vägen till konserthus och teatrar.

Författaren Gary Edward "Garrison" Keillor som diktat fram Lake Wobegon, en fantasistad i Minnesota, har på en CD betitlad Lake Wobegon Loyalty Days (1964) framträtt med orkester. På skivan finns ett hejdlöst introduktionsspår till orkestern och instrumenten (och därmed till musik) som kan bereda engelskspråkiga och religionsintresserade lyssnare stort nöje. Ja, hela skivan är en skarpsynt och rolig kommentar till livet i norra USA.

The Young Lutheran´s Guide To The Orchestra (länken går till Spotify), så heter avsnittet, kan vara värd de 25 minuter det tar att lyssna...

Klassikerna tystnar

Återser släktingar och vänner vid ett hastigt besök på Gotland. Klagar min nöd över att kultursidorna inte längre tar sig tid att recensera kyrkomusik. Får omedelbart gensvar. Det gäller inte bara kyrkomusiken, säger man unisont. All klassisk musik är som bortsopad från offentligheten, hävdar eftertryckligt en aktiv musikmänniska.

Klassisk musik är portförbjuden ur de flesta radioprogram. Och i flertalet TV-kanaler kan man knappast hitta sådan musik såvida det inte är Långfredag eller Juldag (och ibland inte ens då).
Vår musikhistoria står stängd för de unga. Vem har nycklarna?

Här citerar jag gärna stillsam (dvs mig själv) från den 14/5: Henry Purcell hyllades och 350-årsminnet av hans födelse högtidlighölls vid en konsert i Örebro Olaus Petri kyrka den 10 maj kl 18.00. Dirigent var Mats Bertilsson och Drottningholms Barockensemble medverkade. Bland annat framförde Funeral Sentences (Man that is born of a Woman eller In the midst of Life) ett exempel på Full Anthems som Purcell komponerade.

Under kvällen framfördes också Te Deum & Jubilate Deo för solister, kör, två trumpeter och stränginstrument komponerad till S:t Cecilias Feast 1694. Verket trycktes redan 1697 och kom ut i nya upplaga under 1700-talet.

Av någon outgrundlig anledning recenserades denna otroliga konsert inte i Nerikes Allehanda trots ett flertal inbjudningar. Vi får väl tro att det var ett force majeure som hindrade tidningens närvaro, t ex orkan, blixtnedslag, tät dimma.

Låt oss därför ta upp en stor applåd för musiktjänsten Spotify som på nätet lovvärt bjuder på fantastisk klassisk musik. Här en nästan insmickrande cantat av J.S. Bach. Och vill man höra den i en vokal transkription kan The Swingle Singers stå till tjänst. Även Felix Mendelssohn kan fungera som en ingång till klassisk musik. Pröva även som introduktion till den musikaliska historiens skatter att följa med in i Pergolesis Stabat Mater!

Nu hoppas jag att någon (vi som är anhängare och njutare) länkar in unga människor även på dessa spår. Om man aldrig fått reda på att den musiken finns, så hur ska man då veta att det just är den man längtat efter hela sitt liv?

Råkar också läsa Lars Gustafsson på Newsmill. Han diskuterar insiktsfullt kultursidornas brist på förmåga att behandla litteraturen. Samtidigt välkomnar han den nya tidens mediala utveckling vilken kommer att tvinga kultursidorna till förändringar, anpassning och utveckling. Han skriver:
Kulturjournalisterna och deras redaktörer förutspår då, eftersom deras intressen som individer och grupp är direkt hotade, att detta kommer att leda till ett slags sammanbrott för det offentliga samtalet. Men det kommer det naturligtvis inte att göra. Den informationstekniska revolutionen borgar för det. Vad som förestår är den mer eller mindre mödosamma anpassningen till en förändring som egentligen redan har ägt rum.

Bokens utsida

Om man träffar på ett ord man inte känner till kan det leda till ny kunskap och utveckling. Därför är det vällovligt att ibland spänna den språkliga bågen. Samtidigt kan gamla ord kopplas till nya ting och ges ytterligare innebörd. Sådant roar jag mig understundom med.

Funderade igår således över vad de olika delarna på en blyertspenna heter. Måste undersöka om det finns namn på den triangelformade spetsen som avslutas med en blyertsspets. Har kortänden något namn? De slipade sidorna kanske också har en speciell fackterm?

Så är det väl även för böcker? Så vad kallas då framsidan på en bok, till exempel Bibeln? Skapelsen borde den heta. Alternativt kunde den benämnas A. Bakre pärmen kunde då kallas evigheten eller om man så vill O.

Betraktar man Bibeln ovanifrån och ser på de ofta guldbemålade sidornas kant kanske den delen kunde heta himmelen och den motsvarande på undersidan - jorden? Och där emellan finns och sker Guds vilja (som vore det hämtat ur Fader vår). Och vad ska man då kalla ryggen? Nåden? Den vilar ofta i läsarens händer på samma sätt som vi omsluts av Guds nåd...

Så tänkte jag igår.

Släpp loss alla lamm

Släpp loss alla lamm, det är vår...
Dagens uppgifter i Sveriges Radio om att lamm föds upp uteslutande inomhus är chockerande. Förmodligen har köttproducenterna denna gång gått för långt. Lamm är så intimt förknippade med krumsprång på gröna ängar att bilden av dem inspärrade i små inomhusbås förskräcker.

Den korta tid de har innan slakt borde få vara en tid i frihet. Fylld av lek och upptåg.

Varför många mår så dåligt

I Fråga doktorn framträder en entertainer, en kirurg, som skrivit en bästsäljare: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Nisse Simonson sätter fingret på den ömma punkten.

För att söka svar behöver vi alla, dvs du och jag, fråga oss hur det ser ut för oss. Det fungerar som att ta temperaturen. Mår jag dåligt? Är jag missnöjd, besviken, gnällig och otillfredsställd?
Överväger motgångarna medgångarna, är dalarna djupare än höjderna...

Problemet är inte nytt. År 2005 infördes en intressant understreckare i SvD med samma fråga: Varför mår vi så dåligt? Litteraturprofessor Torsten Pettersson erbjuder där fler perspektiv. Han skriver:
Vi klarar oss inte längre med en teknokratisk livssyn som inte erkänner andra mänskliga behov än fysisk hälsa och levnadsstandard: att vi kollektivt och internationellt sett är väl tillgodosedda i det avseendet hindrar oss ju inte från att må allt sämre.

Således måste vi inse att vårt välbefinnande också är kopplat till livsfilosofiska, existentiella behov - men de har efter sekulariseringen blivit allt svårare att tillfredsställa.

Sekulariseringens positiva och negativa konsekvenser får följande beskrivning:
Som en positiv följd av detta befrias människor från kristendomens skuggsidor: auktoritetstro, skuldbeläggning, intolerans. Men lika tydlig är den negativa följden då samhället förlorar det meningsfulla samlande perspektiv på tillvaron som kristendomen trots alla sina brister en gång kunde erbjuda.
I ett sekulariserat perspektiv existerar mänskligheten inte tack vare en gudomlig plan utan av en biologisk slump. Individens existens är också en slump, en räcka dagar som rinner mot ålderdomens skröplighet och en död som leder ingenvart...

Två strategier, menar Torsten Pettersson, har utvecklats för att ta hand om den ökande tomheten: förträngning och psykologisering. Ett återvändande till en livåskådning som erbjuder svar och modeller för att möta tomhet och brist föresvävar knappast honom och de flesta andra. Ändå borde den kristna tron, mer än det mesta i vår tid, kunna erbjuda sammanhang, mening och förståelse. Tre tillgångar som effektivt kan möta upplevelsen av tomhet. Saknar man mål riskerar livet att bli en irrfärd.

Återigen bör bilden av lindansaren kunna komma till användning. Med hjälp av en stav som sträcker sig långt utanför människans egen räckvidd kan man erhålla balans och kan förflytta sig mot ett hägrande mål...

Caesaropapism i Svenska kyrkan

I Finland har någon läst min blogg och sänt en kommentar om hur det ser ut i Svenska kyrkan. Det finns en fackterm som jag inte använt som som personen påminde om: CAESAROPAPISM. En märklig sammansättning kan det tyckas. Ordet är en kombination av Caesar och papism.

Några enstaka gånger har ordet använts i diskussionen om Svenska kyrkans besluts- och maktstruktur. De politiska partiernas styre av stat och kommun såväl som av kyrkan fyller fuller väl benämningen caesaropaspism. Vilket vi mera frekvent borde påminna om!

(Det ser ut som en tanke att Wikipedia i sin svenska version enbart har en kortfattad och lakoniskt definition av begreppet.)

Handlar det om planeten Mars?

Under eftermiddagen har jag tålmodigt försökt förklara den "svenska modellen". Inte för välfärd eller samförstånd a la Saltsjöbadsavtal. Nej, den religiösa organisationen Svenska kyrkans modell.

Gästen, som rest över hela världen och arbetat i kyrkor på flera kontinenter, ser förvånat på mig. Politiska partier, säger han, i kyrkomöte och kyrkoråd? Först tappar han målföret. Sedan avfyrar han frågor i en lång rad. Ber de? Vem bestämmer? Firar de gudstjänst? Och prästerna?

Hur är detta möjligt? Aldrig har jag ens tänkt tanken att det kunde vara så, säger han perplex. Han behöver inte ta ställning för eller emot. Han bara hissar upp ögonbrynen högt i pannan och ser ut som om jag berättat något otroligt märkligt från planeten Mars eller Jupiter...

Blinkningar och band

Vår inneboende, Sixten, är en tålmodig varelse. Han uppför sig som hyresvärd. Men han har svårt att göra sig förstådd och tvingas därför tillgripa alla möjliga metoder för att överföra sitt budskap. För tankar och idéer har han, även om de förmodligen ser helt annorlunda ut mot allt vad jag kan föreställa mig.

Han talar verkligen med sina tvåbenta varelser. Så ofta och mycket att vår ”chat noir et blanc” ibland därför borde få smeknamnet chatten. Tonfall och styrka varierar liksom budskapets längd och musikaliska uttryck. Korta skorrningar får oss att inse att något är på gång. Kan uttolkas: här är jag, när kommer maten? Vi läser i kattböcker. Där är redogörelserna för katters vokabulär knapphändig och kortfattad. Inte mycket hjälp att hämta. Så vi kommunicerar med Sixten som med andra. Vi gör gester och vi frågar: vad vill du? Då lägger han huvudet på sned och tar till sin nästa kommunikationsmetod. Han vallar oss.

Några små trippsteg föser och för de tröga, men högväxta, varelserna runt genom rummen. Sixten har ständig koll genom små huvudvridningar så att han ser att vi verkligen följer med. För honom är målet allt som oftast balkongdörren där utelivets friska luft lockar. Än mer drar förstås finkarnas fågelkvitter från häcken en trappa ner.

Men tvåbeningar kan också bli vallade till matskålen och vattnet. Väl i närheten blir det benstrykningar och ett vädjande trasslande mellan fötter. Någon enstaka gång leder proceduren oss till duschen där en fyrbening också kan ta sig en slurk vatten. Då kan Sixtens syfte vara att få jaga små rännilar eller klippa till duschmunstycket. Därtill har det hänt att målet varit att få sällskap till lådan.

Vill vi som egentligen bor här inte bli kringfösta i lägenheten går chatten sin väg med högburet huvud och snart hörs mera ilskna jamanden, ett slags protester över korkade människor som i sin tröghet ingenting förstår.

Till trevligheterna hör stunder av välbefinnande då Sixten ägnar sig åt blinkleken. Först undrar man vad det är för fel på ögonen. Har han problem? Men den orolige inser snart att upprepade blinkningar är tecken, signaler. Sixten jobbar alltså inte med ögonlocken för att få bort skräp. Han talar om att vi är på samma våglängd. Vi hör ihop. Du och jag, Sixten. Jag och Sixten. Som Emil och Alfred blinkar vi en stund åt varandra.

Därefter hoppar Sixten smidigt upp på fönsterbrädan och lägger sig lojt tillrätta i solen. Lite tycks de ändå begripa, de där människorna som håller till på mitt revir...

Fotnot:
I fornstora dar skrev jag ledare i Kyrkans Tidning. Då snappade jag upp en insikt. Någon lärde mig vikten av att artiklarna kunde spänna över vida fält, allt ifrån vardagens glädjeämnen och förtretligheter till de stora andliga frågorna och världens gång. Bloggen stillsam följer samma modell. Idag har det som alla förstår handlat om kommunikationens svåra konst...

Högmässa i skottlinjen

Högmässan får det allt svårare i Svenska kyrkan, om man ska tro Kyrkans tidning. Det är fel på tiden, det är fel på musiken, det är fel på orden och det är fel på gestaltandet. Måhända det. Men ligger det inte närmare till hands och ställa den provocerande frågan: vad är det i mig/i oss som gör att högmässan inte fungerar eller duger?

Ortodoxa kyrkan klarar att hålla sin himmelska liturgi igång sekel efter sekel. Katolska kyrkan gör någon gång en liturgireform, men i grunden är mässan sig mestadels lik. Men i protestantismens övertro på förändring, ständiga förbättringar som kvalitetssäkringen utlovar, förloras också kontinuitet och tradition.

En nykonstruerad högmässa, en gudstjänst som ständigt byggs om för att passsa "nutidens människor", eller nuet, riskerar sitt genuina innehåll. Många är de församlingar som trott att nyordning och anpassning till samtiden kan locka människor till kyrkan. Varje evenemang kan dra uppmärksamhet och intresse genom att det man då gör bryter mönster eller erbjuder något människor "vill ha". Men tidsandan löser inte på något sätt problemet med bristande relation eller anknytning.

Tror någon på allvar att gospel, rock- eller populärmusik kan lösa upp kyrkans dilemma med allt färre gudstjänstdeltagare? Varje gång man ändrar och byter musikstil förlorar man det man trodde sig vinna. Hur som helst blir man offer för tidsandans nycker. Ett evenemangskultur som andas ett slags minsta motståndets lag. Allt sådant som tar emot byter vi ut. Och när det blir olustigt eller tråkigt byter vi igen.

Vad är det i mig som gör att högmässan inte fungerar eller duger?Min oförmåga att gå in under givna mönster kan bidra. Jag måste få uttrycka mig och du dig. Att låta andras ord bli mina blir allt svårare i vår tid. Individualismen lurar oss på det som har med sammanhang och gemenskap, med församling, att göra. Så blir förlusten vår, och det vi tappat bort är igenkänning och identifikation. Ditt lidande är också mitt och vice versa.

Kan det också vara så att vi inte ens orkat arbeta med högmässans innebörder och uttryck. Vet jag tillräckligt för att kunna hjälpa mig själv och andra att se vad som verkligen finns där? Och alla som trosvisst och glatt sagt att högmässan och gudstjänsten är församlingens centrum - hur mycket tid har de avsatt för att göra det till verklighet? Undervisas det om det? Talas det med människor om det? Firas det?

Gardell till storms mot den kristna trons försoningslära

Jonas Gardell har gjort det igen! Skapat sensation och rubriker genom TV-serien Åh, Herregud. Vi är väl inte längre så många som förvånas över hur kyrkans rum kan användas. Där kan man tydligen stå upp och påstå vad som helst. Jag blir mest ledsen när Gardell tramsar i peruk framför altaret. Brist på humor hos mig? Ja, den sortens humor som kastar löje över rummet och tron är svårt att uthärda och fördra. Sedan må Gardell vara hur skicklig som författare och stå-uppare som helst...

Seriens Gud stavas medvetet eller omedvetet (?) med litet g. I programmet sällar sig Jonas Gardell till dem som (t ex i likhet med Kay Pollak i Så som i himmelen) lär ut syndfriheten. Och som vill skriva om hela försoningsläran. Ingen skuld finns att försona, ingen brist att hela. Synden är förlegad och utan betydelse. Lev som du vill, bara du tror...

Om Gardells linje skulle segra måste hela psalmboken genast kastats på sophögen och Bibeln omtolkas i grunden. Den kristna försoningsläran har då förkastats som gammaldags och förlegad!

Gamla Te Deum (400-talet) måste spolas: Jesus, Kristus, ärans kung,/evigt född av Faderns vilja --att försona all vår skuld... Ps 1:5

Zacharias Topelius måste ge sig: Herren, vår Gud, vare lov, som en far för oss blivit, som för vår synd har sin Son uppå korset utgivit... Ps 2:1

Carl Boberg kommer dragande med synden: När tryckt av synd och skuld jag faller neder vid Herrens fot och ber om nåd och frid och han min själ på rätta vägen leder... Ps 11:5

Fanny Crosby har väl helt enkelt fel: Åt syndare till salighet han gav sin Son, sitt ord, och än i sin barmhärtighet han dukar nådens bord... Ps 12:2

Nils Frykman, den stollen, trodde att Jesus bar hans synder: Du döden för mig smakat, du mina synder bar... Ps 13:2

Och Anders Frostensson och W. C. Dix vet nog inte heller vad de talar om: Halleluja! Du som bjuder syndare till bords med dig!...

Britt G Hallqvist är ute och seglar: Jesus Guds Son,/levde och dog/ för alla för oss... Ps 21:2

Betty Ehrenborg-Posse måste ha tagit miste: Ja, däri har Guds kärlek stor/blivit uppenbar för oss, att till försoning för all vår synd/han sände oss sin Son. Ps 28:3

Martin Luther visste väl inte bättre: I ondskans makt jag fången var/och låg vid dödens portar. Min synd mig tyngde nattoch dag... Ps 32:2

Och Luther fortsätter sin förvillelse: För din skull jag på korset dog./Av fienden jag fälldes. För din skull utgöts där mitt blod,/så tro att dig det gällde. Jag skuldlös dina synder bar/och i min död du livet har. Så har du blivit salig. Ps 32:7

Ärkebiskopen J.O Wallin ansåg att världen var förstörd av synden, förblindad av detta förstod inte troligen vad han hyllade: I den värld som synd fördärvat/levde bland oss Frälsaren. Kärlek han åt oss förvärvat,/honom följde helgelsen... Ps 34:3

Och Anders Frostenson ger sig inte utan fortsätter: Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära. Ps 39:1

Han går envist på: Kristus vandrar bland oss än, syndares och sorgsnas vän, stannar där en mänskoröst ber om läkedom och tröst. Ps 40:1

Charles Wesley hävdar att synden är mäktig: All syndens makt besegrar han./Den fångne gör han fri. På korset han vår frälsning vann./Han led och dog för mig. Ps 44:4

Lina Sandell sjunger trosvisst, omedveten om Gardells påståenden: Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig. Ps 45:1

Olov Hartman säger det poetiskt: I tjänargestalt/kom Ordet till oss och försonade allt, steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss/på Golgata kors. Ps 62:2

Frans Mikael Franzén är lika förvirrad han: Det hjärtat, som i nöden/den armes tillflykt var, som bad för oss i döden/och våra synder bar, det hjärtat än med frid och tröst, med salighet från höjden/här nalkas trogna bröst. Ps 70:4

Natanael Beskow slutligen: Som elden guldet renar,/så Andens helga glöd med själen sig förenar./Vår synd blir glömd och död... Ps 162:2

Jonas Gardell får "prime time" i TV, och i kyrkans rum, att motsäga den kristna trons försoningslära och att förkunna sitt eget evangelium! Är någon alls förvånad?

Under ytan finns något mer

Utdrag ur en ny predikan på ordrik.

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft,
står det i Efesierbrevet. Och vi rustas värdigt
vilken krigsfilm som helst. Vi blir kämpar med alla vapen
vi behöver för kamp mot makterna och herrarna över
mörkrets värld, ondskans andekrafter i himlarymderna.

Här finns Guds rustning: Sanningens bälte, rättfärdighetens
pansar, fredsförkunnelsens skor, trons sköld, frälsningens
hjälm, Andens svärd (som är Guds ord).

Saker är inte alltid som de verkar. Allt är inte vad de
ser ut att vara. Nu byter vi predikstolskläde. Jag hänger fram
en bild av en soldat. Men, det ser ut som en docka. Och Ni
undrar vad slags soldat den ryska dockan, den enkla
bondska kvinnan, kan vara.
Den kan bara en idealiserad bild av de kvinnor som slog
vakt om tron i Sovjetunionens religionsförföljelser.
Som firade sin gudstjänst och lämnade tron vidare till sina
barnbarn.

Först slås man av all färg. Det lyser av rött och grönt.
Sedan blir den lilla påmålade gumman synlig.
De där ryska trädockorna, gjorda som en serie burkar,
är populära. Öppnar man en finns det en till därinne och
ännu en, ännu en.

Det får oss att tänka på att allt inte är vad det först ser
ut att vara. Bakom varje sanning finns en annan, under
varje berättelse finns ännu en, mitt ansikte avslöjar inte
allt vad jag bär på, i lager på lager.

Kvinnor som gör musik

Sju kvinnor och en sloven hette den kammarmusikkväll som igår kväll gick av stapeln i Olaus Petri kyrka. Musiker var Anette Gällstedt, Tania Frid, Anna Braw och Ingeborg Lindqvist Torstenson (kyrkomusiker i OP). Temat var egentligen kvinnliga kompositörer som oftast (läs alltid) kommer i skymundan. Det gäller även en sådan berömdhet som Clara Schumann. Men en ung sloven ville man ändå inte undanhålla publiken, nu när man "upptäckt" honom.

I Svenska Dagbladet skrevs år 2006 om kvinnliga kompositörer som glömts bort eller gömts undan. Det är Eva-Karin Josefson som i en understreckare berättar följande:
En omfattande kartläggning av kvinnliga tonsättare inleddes 1970 av den sydafrikanske ingenjören och musikälskaren Aaron I Cohen, som i "International Encylopedia of Women Composers" identifierade 130 franska kvinnliga musikskapare. Sedan Launay avslutat sitt arbete har siffran stigit till ungefär 1 000. Men intressantare än all statistik är naturligtvis analysen av anledningarna till att kvinnliga kompositörer som under sin livstid var minst lika framgångsrika som sina manliga kolleger efter sin död upphörde att finnas med på repertoaren, och i våra dagars uppslagsböcker har förlorat sin verkliga identitet. Varför denna förskjutning i historieskrivningen?

Den frågan försöker musikforskaren Florence Launay besvara i den digra och helt nypublicerade volymen Les compositrices en France au XIXe siècle (Kvinnliga kompositörer i 1800-talets Frankrike, Librairie Arthème Fayard, 544 s). Den baserar sig på hennes avhandlingsarbete som bestått i ett tålmodigt grävande i arkiv. Genom att lyfta fram en rad kvinnliga tonsättare, de flesta helt okända, korrigerar studien på det mest häpnadsväckande sätt den gängse bilden av franskt musikliv under 1800-talet och det begynnande 1900-talet.

Den som vill söka mer uppgifter om kvinnor som komponerat hittar ett och annat på nätet. Wikipedia har en mycket kortfattad lista fördelad per århundrade. Man hittar en alfabetisk lista här över dem vars musik finns utgiven på CD och en liten länksamling här. Kammarkonserten i Olaus Petri kyrka finleddes med musik ur Suite en Trio av Mel Bonis. Hon uppmuntrades i sitt skapande bland annat av en sådan etablerad berömdhet som César Franck. Mel Bonis har komponerat både instrumental och vokal musik. Som här Regina Coeli.

På programmet stod även musik av Maria Barthélemon, Blaz Pucihar (slovenen), Ruth Schontal. Hon bodde och studerade en tid i Sverige, efter flykt från nazityskland - men blev även här ofattbart utsatt och hårt ansatt. Så hon tvingades på nytt att bryta upp.

Av Clara Schumann spelade man sedan Romanze op. 22 nr 1 för violin och piano. Ett stycke fyllt av romantikens harmonier.

Ytterligare avnjöts under aftonen musik av Svea Welander och av Diana Burell - Songs for Harvey. Som avslutning spelades barockmusik. Vi lyssnade till en Triosonat av Elisabeth-Claude Jaquet de la Guerre. På Spotify finns mest cembalomusik av henne. Här kan man avlyssna en Gigue ur IVème Suite (F dur).

Vilken lyckad afton och vilka härligt begåvade och skickliga musiker!


Vidare läsning:
International Alliance for Women in Music
Links to Women composers
Female Composers
Och har man lust kan man t ex registrera sig och betala en slant för att få tillgång till Women Composers genom Oxford Music Online.

Humanisterna reviderar historien

Diskussionen om kristendomens roll i vår historia och dess plats i skolan går vidare. Idag genom en replik i SvD från Tuve Skånberg, Bengt Malmgren, Kjell O. Lejon och Ivar Gustafsson. De är ”fellows vid Claphaminstitutet”. Humanisternas åsikter behandlas nu även i andra dagstidningar. Läs t ex ett debattinlägg från evangeliska kristna i tidningen Dagen om att Mångkultur kräver respekt för religion.

Debbatörerna inledningsord i dagens artikel i SvD är dramatiska: I vår tid tar jakten på kristendomen alltmer absurda vändningar och det verkar finnas en beröringsskräck för allt vad kristendom heter.

Skribenterna konstaterar att det inte är andra religioners anhängare som står för denna attityd - utan motståndet kommer främst från en nitisk falang sekulariserade svenskar.

Åsikterna i humanisternas ursprungsartikel, som bland annat avfärdade kristendomens betydelse för vårt samhälles framväxt, dess etik och vetenskap, motsägs. Det är rent trams och historierevisionism, menar dagens debattörer. Och det vore oklokt att försöka manipulera bort kristendomens avgörande och positiva roll i skapandet av den svenska kulturen, hävdar de eftertryckligt.

Avslutningsvis liknar man humanisternas hållning vid sovjetdiktaturens propagandistiska historieskrivning, dvs selektiva fakta underordnas den ideologi man propagerar för. Och man erkänner i sanningens namn att samma beteende ibland kan uppvisas av kristna rörelser.

Så till mitt eget intryck av humanisternas ställningstagande som stämmer väl med tankarna i dagens artikel. De ledande livåskådningshumanisterna önskar tvätta bort kristendomen som historisk faktor och nedvärdera dess betydelse för det svenska samhällets utveckling. En sådan aktivitet innebär att man förespråkar en omtolkning och förvanskning av det förflutna.

Man ska inte skönmåla och idealisera kristendomen i det förflutna. Inte heller ska historien bedömas anakronistiskt genom att vi värderar den enkelriktat med vår tids värderingar och normer. Men även med en historiekritisk hållning kan man inte radera ut, retuschera bort, kristendomens betydelse.

Humanisterna strider i själva verket i sitt inlägg om vem som har tolkningsföreträde och därmed liksom äger historien. Och brännpunkten i den konflikten handlar om kristendomen alls ska tillmätas någon betydelse eller sorteras bort. För att besegra kristendomen måste den städas undan, nullifieras, förminskas.

Det är så förvånande att humanisterna nedlåter sig till att försöka förvanska det förflutna. Genom att humanisterna igenkänner sin egen ”sekulära humanism” som en slags majoritetsåskådning känner man sig förmodligen i ett moraliskt överläge och önskar utnyttja läget och ta revansch på kristendomen. Ska man tro deras första debattartikel är strategin att göra om och revidera historien. Men kan det verkligen ske utan samvetsbetänkligheter? Och stör det dem inte att de står utan egentligt stöd från den vetenskap man hyllar i alla andra sammanhang?

Professor undervisar humanister

Forn- och medeltidsforskaren Birgit Sawyer tar till orda i debatten i Svenska dagbladet. Hon invänder mot humanisternas synsätt när de inte skiljer på kristendomen som budskap och kyrkan som institution. Rubriksättarna ger inlägget en extra laddning: Humanisterna avslöjar en skrämmande okunskap.

Birgit Sawyer skriver undervisande och klokt: "Vad såväl det kristna budskapet som kyrkan betytt för vår västerländska kultur låtsas humanisterna inte om; efter det västromerska rikets fall bestod vad vi idag kallar Europa av Kristenheten, inom vilken rötterna till vår nuvarande västerländska civilisation, till exempel inom arkitektur och litteratur, formades."

Därmed har någon hemmahörig i universitetsvärlden och historieämnet kommenterat humanisternas vilja att göra om historien efter sin egen övertygelse. Ibland faller vi alla i den tunnan, men humanisterna gör det mera målmedvetet och övertygat än andra. Det är som om religionen i dess kristna varianter inte bara måste bekämpas i nutiden. Historien ska omtolkas. Och i nuet ska vårt kristna kulturarv tystas ner genom att man inte vill ge verktyg och redskap till nya generationer. Man anar tankegången: Göm undan kristendomen bland en mängd andra "exotiska" religioner och allt kommer att framstå som världsfrämmande och udda...

Nu undrar jag bara om biskoparna har tappat bort sina reservoirpennor? Eller om de har fullt upp på annat håll? Något litet inlägg från biskopligt håll borde väl ändå ett de kända humanisternas generalangrepp på kristendom, historiesyn och skola kunna leda till.

Tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest

Idag den 2 mars replikerar utbildningsminister Jan Björklund (fp) i SvD på humanisternas debattartikel om kristendomen och vårt land. Jan Björklund väljer som politiker att särskilt lyfta fram Morgan Johansson (s), tidigare statsråd.

För Björklund är det en fråga om betoning när kristendomen ska lyftas fram i svensk skola. Hans motiv är att kristendomen påverkat Sverige mer än t ex hinduism. Och Björklund är noga med att betona att han inte anser kristendomen vara bättre, eller överlägsen, andra tros- och livsåskådningar.

Han skriver inte, vilket han kunde ha gjort, att det är viktigt för svenska elevers förståelse av sin samtid att ha kunskap om och insikt i de religiösa och teologiska tankevärldar som är kristendomens. Dem förutan blir upplevelsen av den svenska litteraturen, filmen och musiken begränsad och ytlig. Ta till exempel Torgny Lindgrens eller Lars Ahlins författarskap. Utan förståelse för de religiösa klangbottnarna och referenserna riskerar man att förlora väsentliga värden. Författarnas böcker kan självfallet läsas ändå – men ett antal dörrar i läsupplevelsen förblir stängda.

Eller tänk på Sven-David Sandströms sakrala musik och de flesta av Ingmar Bergmans filmer. Listan kan göras mycket lång vad gäller vårt kulturarv. Som barn kommer eleverna säkert inte att ägnas sig åt just dessa – men utan elementär förståelse för det som är kristendomens grundteman, utan redskap och begrepp, begränsas tillgängligheten till vårt kulturarv.
Jan Björklund kunde förvisso ha varit mycket skarpare i sin replik. Nu nöjer han sig med slutsatsen att han ”lägger tyngdpunkten på den religion som påverkat oss mest”. Den räcker långt.

Andra röster borde dock höjas. Nu blir det intressant att se om Svensk Kyrkotidning, Svensk Pastoraltidskrift, Kyrkans Tidning, Signum, Sändaren med flera tar till orda. Och alla de som sitter på de teologiska fakulteternas lärostolar borde verkligen ha något att säga om den historielöshet humanisterna fört till torgs. Eller hade Gustaf Wingren rätt när han skrev om Tolken som tiger? Vi är flera som väntar med spänning!

Humanisterna blundar i 1000 år

Humanisterna går än en gång till storms mot kristendomen. Om några historiker och teologer äntligen ville ta upp den kastade handsken och inte fortsätta att tiga i sina elfenbenstorn!

Idag i Svenska dagbladet underkänner humanisterna kristendomen genom en diskussion om eventuellt kommande formuleringar i läroplanen. I sitt inlägg vill humanisterna låta påskina att kristendomen inte haft något originellt att bidra med i Sveriges historia och utveckling. Christer Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström griper pennorna på ytplanet för att invända mot och samtidigt angripa utbildningsminister Jan Björklund. De skriver. ”Björklund anser att kristendomen även i framtiden ska ha en särställning i skolan. Utbildningsministerns argumentation är både historielös och omodern”.

Och deras invändningar? Sveriges folk är ett av världens mest sekulariserade. Sekulär humanism anför de som den typisk svenska livsåskådningen.

Kan dagens mer religionsneutrala hållning hos folkflertalet förta ca 1000 år av kristendom som den tro som präglat och genomsyrat i vårt land? Förespråkar de en 1000-årig Törnrosasömn? Ska de sudda och skriva om vår egen historia? Vem är det som är ohistorisk?

Kristendomen har haft betydelse för tradition och kultur, skriver författarna – men de tar genast loven av detta sitt erkännande genom följande formulering: ”Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den”.

Avskyn för kristendomen är så monumental att den som tro och religion måste utmålas som hindret för dagens värderingar. Som om det gick att stryka ett streck över kyrkans och församlingarnas betydelse för sjukvård, skolväsende, socialvård och lokal demokrati. Att några av de historiska exemplen kan te sig avskyvärda bedömda med dagens mått är en sak. En annan sak är det som humanisterna inte vill se: att dåtidens uttryck för människovärde och värdighet inte hade några andra ramar att befinna sig inom än just kyrka och tro.

De kristna värderingarna gör de sig lustiga över genom att fråga om det ska handla om att kvinnor ska underordnas mannen eller att homosexualitet är synd. Och likt amerikanska advokater slutar de med ett move to strike. De har fått säga det de tänker, men vet att det inte håller måttet. Ska då verkligen hela det politiska etablissemanget som höll homosexualitet som sjuklig och brottslig så enkelt ställas ansvarslösa? Vill humanisterna vältra hela ansvaret på en kyrka och tro de inte kan tåla?

Det eventuellt goda som funnits eller finns i kristendomen är bara lånta fjädrar, hävdar skribenterna. De fina tankarna och reglerna som finns i kristendomen härstammar från filosofier långt innan kristendomen föddes. Det är humanisternas invändning. Så varje tanke och idé som funnits hos någon annan betyder då alls inget i sin nya kontext? Tänk om sådana tokerier skulle tillämpas på vetenskapen där det mesta går ut på att förädla och vidareutveckla det man lärt och lånat av andra. Skall den också förkastas? Och litteraturen skulle naturligtvis stå sig slätt om influenser och andras tänkande inte kunde tillgodoräknas.

Till sist anför debattörerna en skillnad mellan kristendomens kulturhistoria och dess religionshistoria och de vill därmed skilja ut religionens innersida från dess yttersida. Man kan undervisa om kristendom, men inte i. Och detta vill humanisterna naturligtvis eftersom en kristendom betraktad på avstånd bland en mängd av andra åskådningar som Hinduism, Shintoism eller Shamanism kan göra den urtråkigt grå och konturlös. Det är som om gymnastiken skulle lära ut basket som teori och kulturellt fenomen, ingen ska vara nära själva spelet – och ingen ska spela det. Just där ligger också skillnaden.

Religion som enbart betraktas från en kritisk utsida och uppfattas mest som ett kulturellt fenomen förminskar medvetet både perspektivet och den värld man vill lära sig förstå. Humanisterna talar för en tvådimensionalitet, det tredimensionella perspektivet döljs och ska rent av förbjudas!

Hur ska nya generationer kunna närma sig Dag Hammarskjölds Vägmärken, J.S. Bachs Matteuspassion eller verkligen förstå Bo Setterlind, Ylva Eggehorn, Tomas Tranströmer eller Gunnar Ekelöf om man inte får de redskap man behöver? Ska de sättas på museum som artefakter från en förlegad tid?

Er humanism förblindar Er! Er humanism får Er att retuschera historien. Er humanism andas revanschism. Det är vemodigt och sorgesamt.