En bekännelse: jag tillhör dem som längtar efter profetiska röster, efter budskap som kallar oss till besinning och klarsyn. Röster som ställer oss inför moraliska och etiska frågor och blir till vägvisare. Och ibland tycker jag mig ha hört sådana röster, ofta på andra ställen än i kyrkor och fromma kretsar. Profeten med en sådan Guds manande, tröstande och varnande röst finns kanske i ett författarskap, i filmens värld, i den av erfarenheten tyngde lokale bondeledaren, i somligas ovillkorliga engagemang för flyktingar och rättslösa uttalade mitt ibland dem det gällt...
I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.
Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.
Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.
Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?
Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...
20 mars 2009
The London Challenge 2012
Vid ett besök i London nyligen hos den Engelska kyrkan stod framtiden för kyrkan i fokus. Londons stift där det finns cirka 1000 präster och man driver 150 skolor har en vision för framtiden. The London Challenge 2012 borde alla som är anställda eller förtroendevalda inom Svenska kyrkan ta sig en titt på. Där finns en tydlighet över vad kyrkans uppgift är och en målmedveten tanke om vad man behöver satsa på.
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
16 mars 2009
Sångsvanar har landat vid Tysslingen
Svansjön Tysslingen ligger i Tysslinge församling strax utanför Örebro. En fågelsjö som blir alltmer berömd. Häromdagen landade den första kontingenten svanar och en hel del gäss. Nu finns där cirka 1500 fåglar. Snart kommer nya streck och antalet svanar och andra fåglar stiger mot höjderna.
Sångsvanarna låter hela tiden. Tänk när man i framtiden bättre kan förstå vad de egentligen säger: Kolla, så mycket folk. Vi flyger hit varje år för att titta på människorna som står på rad med sina kikarvidunder. Vad gör alla fotografer därborta? Har någon sett till Svanberg? När blir det middag? Hej, så roligt att ses igen! Jag fryser om simfötterna!
12 mars 2009
Bristol som kontextuell verkstad
Har tillbringat nagra dagar pa Emmaus House Retreat & Confenrence Centre i Bristol. Solne har gillat staden dessa dagar och varen ar sannerligen mera langt gangen. Enstaka trad star redan i blom!
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
08 mars 2009
Håll trycket nere!
12 mars är det Världsnjurdagen. Besök hemsidan för World Kidney Day! Se gärna där den lila filmen (som också ligger på You Tube). Årets tema är Håll trycket nere! Keep the pressure down!
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Tro och sammanhang
Visst är det ett chockerande påstående. Detta att man utan tro skulle må dåligt. Det finns ju hur många exempel som helst på människor som blivit befriade och äntligen kan andas fritt när de sluppit loss ur någon religiösa fålla där de känt sig fångade. Så är det.
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Utan tro mår man dåligt
Morgonens radio om hur barn och ungdomar mår borde fler lyssna till. Kropp och själ hade en repris från tisdagen den 3 mars. Klok som en bok hette programmet. Varför mår de inte som de har det - välfärdigt och tryggt? Man jämförde med tidigare decenniers psykiska hälsa och fann mer välbefinnande. Kanske för att man var beredd på att man kunde bli sjuk, att inte allt går att bota.
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
07 mars 2009
Tvättdag
Folke Heim om tvättstugan
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
05 mars 2009
Tiden går och vi med den
Tiden är det vi vet att vi har. Den är som den är. Att säga jag inte har tid, lär vara dumt. Det finns vissa påpekare som alltid påpekar jut det. Tid är det enda Du har, säger de och ler som om man inte hade masser av saker att ordna och ställa med. Det ska dammas, tvättas, handlas, sammanträdas, dokumentars, korresponderas, övertalas, bes och bekännas, läsas texter, nöjestittas, mildras och läggas till rätta, skrivas promem... ja PM alltså. Och så vidare klockan runt.
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
01 mars 2009
Musikkaravan
Schlagerfestivalen ( eller Melodifestivalen) i Sverige går nu i så många episoder att man måste vara fantast för att orka med. En artist klarar att ta sig genom rutan och in i Ballonger, skyltar och vrål och däremellan en och annan låt. Lokalpatriotismen firar triumfer allteftersom schlagerkaravanen drar runt i landet. Ingen ort vill vara sämre än någon annan. Bli bästa kuliss! Skrik högst, vifta mest! Som om det skulle höja kvaliteten.
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
28 februari 2009
Välkommen Folke!
Vem är Folke Heim? Man kan undra. Han är en stadsbo med intresse för det som händer och sker. Han kommer att kommentera världen såsom han ser den, lite nu och då, på denna blogg. Folke Heim tycker själv att han är som folk är mest. Hygglig och pålitlig. Ganska stillsam. Och kanske lite godtrogen. Men han avskyr att inte få raka besked. Sådana som han själv har så svårt att ge.
Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.
Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.
Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.
Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.
Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...
Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.
Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.
Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.
Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.
Du lär bli bönhörd...
Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.
Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.
Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.
Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.
Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...
Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.
Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.
Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.
Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.
Du lär bli bönhörd...
27 februari 2009
Låga trösklar
Folke Heim: Om trösklar och elitism
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
26 februari 2009
Askondagens kors
Igår var det Askonsdag. För många en dag vilken som helst, lik alla andra dagar. För några en speciell dag eftersom fastan inleds. Vid kvällsmässan tecknades ett kors på våra pannor. Askan som tecken för bot och sorg. Askan som påminner om att allt förgår men också om att något nytt kan uppstå.
Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Svenska Missionskyrkan avböjer vigselrätt
Ett inlägg från Svenska Missionskyrkans samtliga distriktsföreståndare kan man läsa i tidningen Dagen. Inlägget handlar om vigselrätten (vad annars i dessa tider?).
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
Kyrka och partipolitik
Om ämnet kyrka och partipolitik skriver moderaten Andrea Femrell i tidningen Dagen. Hon förordar den "smala vägen" för Svenska kyrkan: Den smala vägen innebär att kyrka och stat en gång för alla skiljs åt och att de som är aktiva i en församling själva väljer de företrädare de vill ha och att dessa inte kopplas ihop med politiska partier. Politikerna får i stället fokusera på sådant som berör begravningsväsen och kulturminnesvård.
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Splittrad och söndrad
Stanley Sjöberg, pastor och mediaperson, skriver krönikor i den evangelikala tidningen Hemmets vän. I sin artikel under rubriken Vår fiende är atismen - inte de historiska kyrkorna ger han en syn på Svenska kyrkan som borde intressera: Svenska kyrkan är i vår tid så splittrad och söndrad att vi inte kan tro på vad en luthersk präst menar förrän man fått ställa tio följdfrågor. Då avslöjas sanningen om det är en trovärdig kristen bekännelse eller en falsk och ytlig fasad av ”kristendom”.
Undra på att ekumenik är svårt.
Undra på att ekumenik är svårt.
24 februari 2009
Kyrie Eleison
Utdrag ur en ny predikan på ordrik.
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
20 februari 2009
Tro eller kunskap
Man ska inte märka ord eftersom man sällan märker de egna. Ibland är det svårt att låta bli. Som när Karin Långström Vinge och Mikael Wendt skriver i tidningen Dagen. De välkomnar in i den öppna folkkyrkan där ingen ska stängas ute från gemenskapen - som om det vore ett problem att man i Svenska Kyrkan låser dörrar och stöter ut från gudstjänst eller kyrkkaffe, från syförening eller pensionärssamlingar. Du talar skånska och får inte vara med. Du tillhör PRO och inte SPF så Du ska inte vara här! Du har katt och vi gillar hermeliner!
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
19 februari 2009
En matmässa
Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Alf Svensson kastar sig in i debatten
När väl debatten kommit igång på allvar om samkönade äktenskap inom kyrkor och samfund blir det till sist ogörligt att ha överblick över alla inlägg. Därför kommer det nu att bli betydligt glesare med kommentarer på den här bloggen. Men för dagen kan det vara motiverat med en diskussionsuppdatering eftersom Alf Svensson kastat sig in i debatten med ny frejdighet.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)