Upp till kamp mot Svenska Kyrkans statistik!

Upp till kamp emot väderkvarnarna! Så tänkte jag när ögonen föll på ett upprop mot, hör och häpna, Svenska Kyrkans medlemsstatistik! Om statistiken är vad man helst av allt vill ändra på, hur har man det då med sina prioriteringar? Har man möjligen för lite att göra?

Konsulten Kjell Nordberg har ändå samlat sig till ett sådant upprop. Vad är det då som upprört så med kyrkans egen statistik? Jo att den redovisar alla medlemmar som finns. Nordström tänker att någon tvångsanslutits och därför inte bör, ska eller får, redovisas. Så här inleds hans upprop:

Upprop mot Svenska kyrkans förlegade medlemsstatisk som bygger på forna tiders tvångsanslutning och är djupt orättfärdig gentemot andra likställda trossamfund!

Den 1 januari 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Medlemsregister och statistik som bygger på det förhållandet, bör förklaras vara av endast historiskt värde.

Tvångsanslutningen skulle alltså vara något som skett mot människors vilja. Tanken är anakronistisk. Man kan inte gärna ändra förställningen, den världsvida idén på den tiden befäst bland annat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att barn följde sina föräldrars religionstillhörighet. Barn till föräldrar som tillhörde Svenska kyrkan fick följa dem in i samfundet.

Ingen behöver försvara modellen - den finns inte kvar på samma sätt. Idag är det dopet som är medlemsgrundande. Bär föräldrar fram sina barn till dop blir barnen inlemmade i kyrkan.

Frikyrklig statistik är inte berömd för sin ackuratess. Matrikelförsamlingen har inte alltid haft så stor samstämmighet med den verkliga. Och minns jag rätt så har det funnits exempel på att man redovisat vänkretsen som tillhörig. Men det är en obetydlig randanmärkning. Statistik som angreppspunkt är förvisso originell i kyrkga sammanhang, men kan ändå vara värd en tanke.

Vad orättvisan skulle leda till får man inte riktigt kläm på. Min tanke är till sist att detta är en påhittad kampanj som ska leda till uppmärksamhet (sådan som den jag här har levererar). Och så blir Kjell Nordberg omtalad och intressant och får konsultuppdrag och erbjuds hålla fler föreläsningar.

Men, nej, det var en elak tanke. Den ångrar jag genast och tror på det rena uppsåtet. Och med ett sådant intresse för statistisk korrekthet blir hans uppgift storligen intressant. Den får en vidsträckt tillämpning. Nästa upprop kanhända tar upp fackföreningarnas statistiska frivilliga medlemsskap? De politiska ungdomsorganisationernas medlemmar? Studieförbundens cirkel- och evenemangsrapporter? Gå med i kfmls (Kampförbundet mot låtsade siffror)!

Upp till kamp!

Kulturdagar förgyller livet

Ljusstråket i trakten av Nora har de senaste dagarna (lördag-söndag) fått människor att vallfärda till konstutställningar och ateljéer. Ett av många liknande arrangemang i landet för att ge uppmärksamhet och draghjälp åt kämpande kulturarbetare. En hjälp som inte bara kommer utifrån utan som konstnärerna själva driver fram varandra till stöd.

Under söndagen duggade det över Bergslagen och måltiden i Berglunds Schweizeri erbjöd läckerheter och värme. Därifrån begav vi oss till Björn J:son Lindhs utställning i Viker och sedan till Nora församlingshem, ett unikt hus. Församlingshemmet som uppfördes 1997 ges ett ovanligt starkt skydd, bl.a får fast inredning och inre färgsättning inte förändras. Församlingshemmet uppfördes efter en arkitekttävling, och ritades av arkitekterna Tina Wiik och Ingrid Reppen.

Och vi bejakade ivrigt efter ytterligare några besök denna dag att dylika kulturdagar förgyller livet!

Fel, fel, fel

Sedan kom tyvärr prästen och ingenting var längre som förut. Prästen kom och vållade besvär. Vidhöll att i kyrkan ska Guds ord höras, böner bes och lovsång sjungas. Och där som var så lugnt och meditativt skönt. En riktig fristad från alla röster som envetet och monotont vill få oss att förstå hur stor brist våra liv har. En frizon!

Vi svettas för mycket och behöver deodorant. Vi luktar mycket illa och behöver väldoftande oljor, krämer och vätskor som vi kan massera in i huden. Vi tvättar inte rent och borde byta tvättmedel. Vi kör inte tillräckligt fort och behöver en ny bil. Vi är för lata och tjocka och borde äta en viss maträtt (som finns på burk) eller kanske göra sås av ett pulver eller en röra till pastan.

Vi blir gamla och är inte beredda på hur roligt vi vill ha det då och därför krävs att vi sparar i en viss fond eller skaffar oss en bank till. Så ser vi dåligt och kan väl hellre skaffa två bågar än en. Vi tvättar inte håret med rätt schampoo. OCH VI HAR FEL, VI GÖR FEL, VI TÄNKER FEL. Det är egendomligt att vi alls fungerar med tanke på hur fel allt är och hur illa vi valt de varor och tjänster vi använder oss av.

Pekade präsen också, precis som alla reklamens röster och bilder gjorde, på felen och bristerna? Inte konstigt att man hukar sig i bänken. En ny salva från predikstolen. Han laddar om.

Botemedlet kyrkan erbjuder bör inte krängas som ett tvättmedel eller en ny vara. Inte ska man frossa i bristen. Var dag har nog av sin egen plåga.

Men vi kan erinra oss att nåden är fri.

Sen kom tyvärr prästen

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.

Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.

Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.

Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...

Att bekänna fast man inte tror

Magdalena Ribbing lär DN-läsarna på nätet vett och etikett. Sent omsider har jag hittat hennes svar (den 14/8) på frågan: Måste man stå upp i kyrkan när prästen vid dop och bröllop ber alla att stå upp och bekänna sin tro?

Frågan har sitt berättigande eftersom förtrogenheten med det som sker i kyrkan minskar. Och den handlar om de som av olika skäl inte vill stämma in i en bekännelse de inte delar. Viljan att demonstrera sin övertygelse kan fresta. Men plasen och stunden är illa vald. Går man till en gudstjänst går man till en gudstjänst. Men den som inte kan stå upp av fysiska orsaker (eller så...) sitter naturligtvis kvar.

Magdalena Ribbing svarar att har man gått dit för man följa sedan där man är. Så får en moderat göra när Internationalen sjungs eller en republikan (som inte gillar monarkin) när Kungssången ljuder. Hon avslutar lakoniskt med följande kloka råd: Förmår man inte visa den respekten för övrigas uppfattning så är det sällan tvång att närvara vid dessa tillfällen.

Metro-bloggen Dagens test fann hennes svar så intressant att en omröstning ordnades. Men kan sedvanan att följa seden dit man kommer ändras genom omröstningar eller protester? På sikt kanske, men tills vidare reser sig hela församlingen i Uppsala Domkyrka när kungen eller drottning beledsagas in i kyrkan vid någon högtidlig gudstjänst av domprost eller biskop.

Vad vinner man på att andra lämnar kyrkan?

Vad driver dem som till varje pris vill tubba människor att lämna Svenska kyrkan? Vad vinner man på att andra begär utträde ur kyrkan? Vad får dem att lägga kraft och energi på att få andra att begära utträde? Religionsfobi? En ateistisk övertygelse? Misstänksamhet mot stora organisationer? Ett dop som irriterar? En konfirmation som skaver? Någon korkad präst? Kristna som inte lever som de lär? En misslyckad religiös erfarenhet? Tveksamhet till kristen tro? Fyll gärna i den lista själv...

Även de som skriver sakligt och formellt lägger avsevärd energi och kraft på att motarbeta Svenska kyrkan. Så gör t ex Entrepreneuren. Men även det sakliga tonfallet med en pliktskyldig hänvisning till Svenska kyrkans hemsida kan inte dölja syftet: att motverka och bekämpa Svenska kyrkan.

Nu väntar jag som så ofta förrr på att den ekonomiska vinkeln ska få samma bloggaren att uppmuntra människor att spara pengar genom att sluta tillhöra sitt politiska parti, att lämna fackföreningen, att sluta titta på tv och därmed slippa dyra licenser, boxhyror, parabolinstallationer etc. Man kan sälja bilen (om man har en sådan), inte köpa kvällstidningar eller veckopress. Även här är det fantasin som sätter gränser. Men förmodligen kommer inte dessa tips eftersom det just är kyrkan man av någon anledning vill åt. Tröttsamt och sorgligt!

Församling som organisation eller gemenskap

Trenden i kyrkan är att bygga allt större enheter. De nya kolosserna kallas också för församlingar vilket kan få den konsekvensen att ordet församling alltmer töms på innehåll. Församling reduceras till sin yttre juridiska och organisatoriska form. Det som försvagas och riskeras är församlingen som en social gemenskap runt kyrka och gudstjänst, runt Ordet och sakramenten. Den för församlingen primära uppgiften: att fira gudstjänst, undervisa, bedriva mission och diakoni riskerar att bli sekundär i förhållande till församlingen som apparat.

Det finns exempel där man inser behovet av en rationellare förvaltning, av mer effektiva och ekonomiskt fördelaktiga system och av en fungerande arbetsledning. Exemplet Ronneby och Listerby är ett sådant. Just nu aktualiseras över hela landet sådana organisatoriskt motiverade förändringar. S:t Anna och Söderköping är ett exempel. På Gotland finns flera sådana exempel där mycket små församlingar är på väg mot större enheter. Och Mora växer så det knakar just genom sammanslagning. Fler exempel finns i olika stadier och med olika framgång: Norrtälje, Eskilstuna, Uppsala och Gävle.

I flera fall anar man att det handlar om att finna vägar förbi samfälligheterna i Svenska kyrkan. Tänk om man med lite fantasi kunde bevara ett långtgående självstyre med erbjudande om hjälp med ekonomi och personalfrågor till exempel från stiften? Närheten mellan dem som styr och leder och de som deltar i församlingens liv och verksamhet är ju av stort värde, något man inte lättvindigt får förskingra.

I denna process, från små till stora och större ”församlingar”, behöver man lyfta fram som det allra viktigaste att bevara och förstärka: tanken på en församling som en gemenskap runt kyrkans Centrum.

Kyrkan är inget individuellt projekt

Inga-Lill Örnerfors skriver sedan flera år kolumner i Dalarnas Tidning. Hon är präst och har därför naturligt nog lätt till ämnen som vetter mot kyrka och religion. Den 2 september behandlar hon frågan om hur kyrkan ska bemöta nutidens människor: Med en nästan ren försäljarattityd går man ut med se-så-mycket-du-får-för-pengarna-i-ditt-medlemskap. Kampanjer och jippon och Gud är kul och kom så får du korv och karusell har ersatt det mera fridsamma och alltid närvarande, trygga, tillitsfulla och bestående.

Är jipponas motsats det fridsamma och bestående? Kan det finnas fler sidor av det Svenska kyrkan har? Jag tänker att det kyrkan bär i sin gudstjänst är tro och mötet med Gud och den uppståndne Herren. Det behöver vi inte vara så försiktiga med att säga eller att understryka.

När hon framhåller att det kan finnas många skäl för de kyrkotillhöriga att vara med är det lätt att instämma i att bevekelsegrunderna är åtskilliga och giltiga, som hon skriver. Hon diskuterar inte så mycket att vi trivialiserar Gud och det heliga. Men jag anar att hon har något liknande i åtanke när hon formulerar några orsaker till varför människor behåller sin kyrkotillhörighet: Inte kanske därför att Gud är så kul som det låter i alla slogans. Kanske minst lika mycket därför att folk vet att det gör ont ibland och att det inte alltid är lätt att vara människa. Eller att livet är skört och faktiskt har ett slut. Folk har sina skäl och de är många och de är giltiga.

Örnerfors anslag är sympatiskt eftersom hon söker allvar och mening bortom yta och sken. Flörten med människor blir så ytlig och den leder lätt alldeles fel och rent av vilse. Hennes slutsats i dagens kåseri blir: I ivern att saluföra och sälja eller behålla kyrkotillhörighet mister vi lätt vad som är det enda och viktiga i kyrkans uppdrag; att utgöra en möjlighet till stillhet och fördjupning, ett alternativ till konsumtionen, ett utrymme att hitta till sig själv och därmed Gud, en möjlighet att få bearbeta det som är svårt, en plats där trasighet och förtvivlan får sitt rättmätiga utrymme.

Att vara kristen i en kyrka är inte ett individuellt och personligt projekt. Att höra till gemenskapen, att vara en i församlingen, är det vi är kallade till. Där kan någon visserligen finna sig själv och där får man ge uttryck åt det som skaver och låta sin förtvivlan ta plats. Men man får också, tillsammans med andra, gå i dialog och samtal med Gud. I det mötet upprättas vi inte bara i Guds ögon utan i våra medmänniskors.

Liturgins form och språk har mejslats fram genom århundraden av bön och tårar, av tacksamhet och lovsång. Därför bär gudstjänsten även i mötet med brist och förlust. Där har min livssituation och erfarenhet en given plats. Det önskar jag att fler kunde upptäcka och finna tröst och vila i!

Gamla nyheter

Idag kom söndagstidningen. Två dagar för sent får jag läsa det som hände då. Upplevelsen är egendomlig. Dåtid och nutid flyter samman. Hade jag inte varit uppmärksam kunde jag ha låtit den gamla tidningen ge mig tankar för dagen. Ska nog spara någon tidning oläst för att plocka fram vid något senare tillfälle. Tänk om det inte gör någon större skillnad?

Partiernas otidsenliga kyrkokontroll

Uppmarschen till nästa års kyrkoval har börjat. De kyrkopolitiska programmen börjar flyta upp till ytan. Se t ex Brygubben om kyrkovalet, populism och Socialdemokraterna. De "kyrkliga" programmen är inte resultatet av långa och ingående kongressdiskussioner utan produkter av mycket snävare, interna och oftast icke transparenta processer.

Man kan bara hoppas att Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra stora dagstidningar för en gångs skull gör sitt granskande jobb. Speglar programmen det som en kristen kyrka, ett levande trossamfund, bör prioritera? Vilka intressen vill man gynna? Har man ett inomkyrkligt perspektiv eller använder man andra synsätt? Talar man om kristen tro och fostran?

Kanske är detta det val då de politiska partiernas otidsenliga grepp om, kontroll och bruk av, kyrkan ska släppa? För nog borde de politiska partierna i konsekvensens namn ha en och samma åskådning och trosbekännelse oberoende av i vilken miljöman verkar! Om man tar av sig den fromma kappan när man verkar i "världen" finns det otrevliga namn som en kritisk omvärld rätt vad det är skulle kunna få för sig att använda om ett sådant förhållningssätt.

Man borde vara där man är

För många år sedan undervisade en gammal präst i Värmland mig om vikten av att vara där man är. I församlingen han tjänade bodde det då 225 (ungefär) personer. Samma frågor man kämpar med i Stockholm, Uppsala eller New York finns här, sa han. Livet här gäller också människovärde, makt och inflytande, mening och mål. Bara man vågar och kan se det...

Genom att vara där man är finner man vägen till den plats och det sammanhang där man borde vara. Och nog borde man oftare vara där man är.

Glöm alla borden

Att vara där man är och inte där man borde vara, det är frågan som upptar mig. Den känslan infinner sig säkert som amen i kyrkan hos ganska många. Den där insikten om att här är jag och håller på med det jag inte kan komma ifrån; ett sammanträde, pappersarbete, rutingöromål.

Samtidigt vet jag att jag borde vara någon annan stans; hos den sjuke, i den ideologiska diskussionen, i formulerandet av en kritisk artikel. Jag borde vara där jag behövs mer än här i dessa nödvändiga men ack så monotona rutinuppgifter. Jag borde vara där mina insatser är efterlängtade och där mina förmågor och gåvor, det jag kan, får betyda något. Där behoven är större...

Kanske kan Du tänka ungefär som jag när jag idag ber om uthållighet att kunna vara där jag är och måste vara. Jag vill glömma alla borden...

Hjälp mig också att gå dit där jag BORDE vara och dit där mina gåvor och förmågor kan komma till sin rätt.

Likt en Moses...en vem då?

Stackars Hillary Clinton, nu måste hon hylla Barack Obama. Och nu ska hon gå inte bara en mil utan två...sa jag och förstod plötsligt inte alls varför jag sa just så. Under presidentvalskampanjen for hon fram som ett jehu, tänkte jag fortsätt och kunde inte begripa vad det skulle betyda.

Det amerikanska folket har under Bushs tid vant sig vid att sila mygg och svälja kameler, tänkte jag fortsätta men så kunde man väl inte säga? Oppositionen har försökt samla glödande kol på hans huvud...vad nu det är för någonting. Likt en Moses..(vem?) har de ropat: let my people go... Varför skulle man ropa så? Det har längtat efter en Messias..en vadå?

Var presidenten känslig borde han ha vandrat till Canossa som botgöring (?), fortsatte min tankegång och där spårade den helt ur. Håller jag på att bli tokig, tänkte jag. Vad är det egentligen med språket idag? Ja är inte ja och nej är inte nej, tycks det mig. Förresten vilken konstig formulering. Den kan man ju inte använda. Det tar emot, gör liksom ont som ett slags fantomsmärtor. Religionen (?) finns ju inte mer...om den nu alls har funnits.

Det är något i luften - religionen är borta!

Idag vet man inte vad det är som händer. Något är det som känns i luften. En genomgående förändring. Kan det vara så att religionen plötsligt försvann? Vårt samhälle är så modernt så religion behövs väl inte...

Hoppsan. Där försvann en roman av Pär Lagerkvist. Och Lars Ahlins böcker är utraderade och finns icke mer. Biblioteket har blivit av med så många litterära storverk att hyllorna bara står där och flinar tomt. Bibel? Nej den har vi inte? Psalmbok? Aldrig hört talas om? Förresten har egendomligt nog analfabetismen brett ut sig som en epidemi. Generationer har inte längre kunnat läsa.

Och titta vilka hål som gapar i Nationalmuseums utställningar. Program 2 i Sveriges Radio har tystnat. De flesta Bachverk år spårlöst borta. Och Mozarts likaså. Verdi? Gesualdo? Rachmaninov? Jo några pianostycken finns. Händel? Pärt? Palestrina? Schubert? Otto Olsson? Den blomstertid nu kommer? Vad är det för någ0t?

Uppsala domkyrka har märkligt nog upphört och enbart lämnat ett stort hål i marken. Visbys innerstad ser ut som en schweizerost. Det finns hål över allt. Almanackan har nästan inga namn i sig och många dagar står tomma. Påsk? Borta! Allhelgonahelgen? Puts väck!

Svensk lagstiftning har stora tomrum som om hungriga malar malt sig igenom sidorna på lagboken. - Vad letar Du efter? Religionsfrihet? Något sådant känner jag inte till! Svenska kyrkan??? Olaus Petri? Den heliga Birgitta? Sankt Eskil? Ansgar? Drottning Kristina? Elsa Beskow? Ärkebiskop? Klockare?

Sjukvården har ändrats i grunden. Inga kyrkor eller kloster har lagt grunden till sjukhus och därför är också S:t Göran borta. Svenska flaggan är bara blå - inget kors. Socialtjänsten är också konstig. Ingen diakoni har deltagit i utvecklingen. Broderskapsrörelsen är helt borta! Scoutrörelsen körd. Sjukhuskyrkan...va? Sjömanspräst? Lutherhjälpen? Kyrkornas Världsråd? Martin Luther King Jr? Moder Teresa?

Ordboken står utan ord som altare, ande, bön, ciborium, dekanat, eukaristi, församling, Gud, homilia, interkommunion, Jesus, kyrka, lasarett, Maria, nicaenum, oblat, präst, religion, samarit och skapelse... Och finns de har de bytt eller förlorat sin betydelse. Tyranneriet är över! Religion finns ej mer i det moderna samhället. Så ska det vara om man ska tro Lisa Magnusson.

Förresten, jag finns nog inte heller, så kan Du läsa den här bloggen är det sannerligen något verkligt och synnerligen allvarligt fel.

Gudsfjäsk och religion har gjort sitt

Lisa Magnusson, skribent i Aftonbladet (!), har överträffat sig själv. I en flammande sågning av religionen vill hon få den att framstå som osammanhängande, idiotisk, otidsenlig och puckad. Där finns inte ett uns av förståelse för att religionen inte kan reduceras (kokas ner till) några korta nidbilder. Hennes beskrivande och värdeladdade påståenden utgör ingen godtagbar beskrivning av religion. De är inte ens tjänliga som parodisk ironi. De framstår mer som retningar i ett överkänsligt nervsystem.

För att kritik ska fungera behöver den eller de som kritiseras kunna känna igen sig i beskrivningen. Så är inte fallet här. Hon ger sin egen vanställande icke-representativa fiendebild. Ett antagonistiskt avståndstagande. Upp till kamp emot religion, som är lika med dumhet, lyder hennes bekännelse.

Och det är väl egentligen så man ska läsa hennes text. Som ett personligt vittnesbörd, inte som religionskritik. Och som vittnesbörd är hennes bild just hennes. Men sprider man den i Aftonbladet, på nätet, når den naturligtvis ganska långt.

Här hennes egna ord: Religionen säger: Bara genom att fjäska för gud får mänskan ett värde, och vill du ligga riktigt bra till skall du även pracka på andra guds vilja. Då kommer du till paradiset där du sedan kan ligga på ett moln och gona dig medan de som varit olydiga torteras i helvetet. Änglarna spelar harpa 24/7 och dränker ljudet av de förtappades plågade skrik därnedifrån. Mm, ni hör ju själva, hela sagobygget är så pinsamt och efterblivet och psycho. Religionen hör inte hemma i ett modernt samhälle.

Människans värde är oberoende av om hon tror eller inte, åtminstone enligt kristen tro. Däremot finns det en övertygelse om att människans värde utgår från Gud, vilket innebär att ingen jordisk makt äger rätt att kränka och trampa på människors värde och värdighet! Och visst kan man döma ut alla religion och tro sig ha sagt något intressant om det moderna samhället.

Hon avslutar sin attack: Till högre makter vänder sig mänskor när de är i nöd. Då vill de ha svar, inte en tafatt klapp på axeln. Det förstår inte den svenska kyrkan, den är helt förvirrad och har tappat greppet nu när den inte längre kan härska genom att hota med helvetet. Och jag kan inte låta bli att njuta av hur denna forna tyrann förödmjukar sig med fika till självkostnadspris, och kvinnliga präster som välsignar queerfolk, och kristna popband som sjunger att Jesus loves you. Hahaha. Det är så smärtsamt tydligt att religionen behöver mänskorna långt mer än mänskorna behöver religionen.

Lite rolig är Lisa Magnusson i sin iver att avfärda Svenska kyrkan. I vårt land vacklar den förvirrade Svenska kyrkan omkring (med sina 25.000, eller så, anställda och kanske 50.000 förtroendevalda). Hennes sätt att resonera öppnar för att man, om man använde hennes teknik, beskriver Aftonbladets totala innehåll som lika med det som Lisa Magnusson skriver. Åter igen kan man inte, om man vill bli tagen på allvar, göra det fullt så enkelt för sig. Som om Svenska kyrkans historia låter sig sammanfattas med ordet TYRANN.

Lisas fanatiska (ska kanske läsas - fantastiska) sågning andas också den av en näst intill "religiös" övertändning. Och det kan väl inte vara jättebra, eller hur?!

Himmelriket är en parkeringsplats

Här ett tyskt tips om hur man ska locka kyrkobesökare och gudstjänstdeltagare. Man lockar människor till kyrkan genom ett medföljande privilegium: en parkering! Vill man parkera så får man se till att gå i kyrkan...

Himmelriket är som en parkeringsplats!

Hotbilden är att man kan bli bortbogserad. Man står inför att bli "kostenpflichtig abgeschleppt", så det så! Kanhända är det en mildare form av skildringar om fåren och getterna.

Fåren har en plats (kyrka och parkering) där de kan uppehålla sig. I dessa moderna tider är en parkeringsplats högoktanig valuta och alltså inte så illa.

De andra riskerar att bli bortsläpade dit de icke vill. Gråt och tandagnisslan kan nog uppstå om bilen, många människors dyrbaraste ägodel och ögonsten, symbolen för personlig frihet, försvinner i fjärran till någon anonym uppställningsplats. Man kan omvända sig för mindre...

Tillbaka till tisdag!

Nu längtar jag till vardagen, sa en bekant som firat födelsedag, deltagit i andras firande av högtidsdagar och nu skulle på bröllop. Tänk så bra när det blir tisdag igen, löd sammanfattningen.

Tillbaka till tisdag kan fältropet lyda för högtidströtta nutidsmänniskor. Så många firar så storslaget att hälften kunde vara nog. Det är ju också ett tecken på ett utbrett välstånd...eller inte.

I betydligt fattigare länder är fest och högtid något man försöker ta vara på eftersom vardagen är så tung att festen ger ork att uthärda. Och fest är något mycket socialt viktigt eftersom det också kan kitta samman människor i gemenskaper. Så det ena utesluter inte det andra så där enkelt som våra förklaringar vill ge vid handen. Fattig är ledsen och rik är glad?

Men snart är det tisdag igen. En mer än vanligt efterlängtad tisdag.

Den Heliga Birgitta och Elsa Beskow

Statyupproret är en oförarglig men tankeväckande påminnelse om sned könsfördelning i det offentliga. Men även de upproriska har en sned fördelning sett ur livåskådningsperspektiv (utan att därför själv veta allt om de föreslagnas tro eller livshållning).

Bland kvinnor som kunde ha kommit ifråga med en tydligare hemvist i kyrka och tro står också Elsa Beskow. Hennes författarskap, konst och engagemang har skildrats i Stina Hammars bok Solägget.

Nu uppmärksammar jag att tidningen Dagen redan efterlyst kristna kvinnor lämpliga för staty. Kriteriet är att de inte längre lever utan att man kan se deras liv i backspegeln. Den Heliga Birgitta har ju redan fått många statyer åtminstone medeltida sådana - men en kontemporär (samtida) vore inte att förakta. Ingen svensk kvinna lär kunna mäta sig med Birgittas inflytande. Sedan finns det alltid människor som blivit epokgörande när de brutit mönster. Så ska man nog förstå Predikare-Lena (Helena Ekblom) som en bloggare - Leva: vara & tanke - gillar. Även Prästerik har en lång lista på bemärkta kvinnor ur kyrkans historia och värld.

Upproret för kvinnostatyer

Tidningen Amelias statyuppror borde alla känna till! Man kan delta i omröstningen för att utöva påtryckning så att fler kvinnor blir avbildade som statyer och därmed bevarade som förebilder. Man skriver: Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Det tycker vi på amelia är skandal. Det finns ett långt pärlband av bortglömda kvinnor i historien som förtjänar att bli förevigade med en staty. Vi har därför valt ut 20 nya kandidater och startat en omröstning...

Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?

Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.

Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!

De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.

Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.

Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!

Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.

Kantarellerna var redan bortförda

Kantarellerna som vi tänkte skaffa i skogen var redan plockade. Och bortförda. Varje kantarellställe var vittjat. Förmodligen av andra som skaffat sig samma svampställen som vi. Troligen beroende på att en svampexpert roar sig med att hålla svampexkursioner just i "vår" svampskog. Matsvamp är mer än eftertraktat-

Dessutom märker vi hur skogen blivit ockuperad. Skogens levande jordfräsar har bökat sig fram på enorma områden. Som om skogen vare plöjd. Alldeles i närheten grymtade och väsnades ett vildsvin. Dessa djur som annars är tystlåtna och skygga. Så promenaden blev kortare än vanligt.

Kremlor plockar jag inte. Och riskor såg jag inga. En gulnande fårticka stod orörd under träden och fick så förbli. Men i korgen (som eg är en röd plasthink) fanns ett antal varligt ditlagda och fräscha Karljohan. Alltid något.

Att besviket ge sig av eller missnöjt stanna

Hur ska man hantera sin besvikelse? När en rörelse, en förening, eller något annat sammanhang man tillhör inte motsvarar det man anser sig ha rätt att förvänta och kräva - vad gör man då? Frågan har blivit aktuell för Ann Heberlein, etiker och filosof, som upplever att Svenska kyrkan sviker sin uppgift. Man tramsar och är populistisk istället för att förkunna Guds ord.

I Kyrkans Tidning publicerades igår hennes krönika om dilemmat. För att läsa den måste man dessvärre ha tillgång till papperstidningen eller vara prenumerant. Men även i tidningen Dagen förklarar hon vidare sin brottning med frågan.

Om de två alternativ hon redovisar skulle vara de enda i Svenska kyrkan vore det synnerligen allvarligt. I Dagen säger hon att hon inte känner sig inte hemma i någon av de båda falanger som hon anser att Svenska kyrkan behärskas av. Den ena ultrakonservativ: negativ till homosexualitet, motståndare till abort och mot kvinnliga präster. Den andra liberal och med värderingar som bättre stämmer överens med hennes egna - men som konsekvent undviker att tala om synd och skuld.

Det tycks finnas en naturkraft som driver isär människor i kyrkan och placerar dem i oförenliga alternativ. Misstaget är att kyrkliga grupperingar lätt ser sig själva som den sanna eller riktiga kyrkan och lägger mer energi på att driva kamp mot andra än på att positivt bygga kyrka utifrån ett sökande efter Guds vilja.

Rörligheten inom kyrkan är stor. Människor som blir missnöjda där de normalt hört hemma flyttar vidare för att finna en ny hemvist. Det är ett misslyckande, men bättre än att de ständigt skall behöva känna sig marginaliserade och utanför. De har funnit ett sätt att hantera sin besvikelse. Men är då uppbrottets väg den enda?

Innan man i besvikelse, eller vredesmod, ger sig av borde samtal, diskussion och dialog prövas. Om vi inte längre talar med varandra då sprids dessa fiendebilder som alltid (!) är förenklade och inte helt sanna. Även om vi inte blir sams kanske vi kan förstå varandras olika bevekselsegrunder och tolkningar.

I en kyrka måste dock det Ann Heberlein längtar efter finnas: en förkunnelse av Guds ord, en medvetenhet om synd och skuld och en längtan efter förlåtelse och befrielse. Vi är många som åtminstone försöker att inte bli larvigt triviala i förkunnelse och undervisning. Men skulle man uppskatta den kyrkans liturgi som möter oss i de stora traditionerna placeras man omedelbart i buren för kvinnoprästmotstånd, bland de konservativa, politiskt, moraliskt och kulturellt, som om det vore enda möjligheten att förhålla sig. Och jag kan tänka mig att man även med andra preferenser upplever sig inmotad i hörn där man inte känner sig hemma eller vill vara.

Till sist. Det Ann Heberlein störs av, retar sig på och bekymras av är lätt att känna igen. En kyrka som inte vill vara from och som har svårt för Guds ord måste förändras och reformeras. Ett första steg är att... ja, föreslå själv!

Skärpning Länsrätten och Försäkringskassan!

När man tjänstgör som kyrkvärd är man aktiv i en farlig verksamhet. Den som är sjukskriven kan nämligen bli anklagad för att arbeta. Inte bara det, man kan faktiskt förlora sin sjukersättning, tro det eller ej.

Tidningen Dagen skrev 2007 följande:Får jag vara kyrkvärd fast jag är sjukskriven? Kan jag hjälpa till i Second Hand-butiken fast jag är långtidssjuk? Det kan bero på var i landet du bor. Försäkringskassan gör olika bedömningar.

- För den som är utanför arbetsmarknaden kan ideella insatser betyda mycket för att vara behövd, menar moderata riksdagsledamoten Elisabet Svantesson. Tillsammans med partikollegan Walburga Habsburg Douglas motionerar hon nu om enhetliga regler över hela landet, så att den enskilde ska veta vad som gäller.

Nu har det hänt att en kyrkvärd drabbats för sin frivilliginsats. Arbete, ropar Försäkringskassan. Arbete, instämmer Länsrätten. Dumheter, säger jag.

Kyrkans Tidning skriver: En 61-årig kvinna från Östersund fick sin halva sjukpenning sänkt till en fjärdedel på grund av hon vid sex tillfällen på ett år tjänstgjorde som kyrkvärd. Det är jämförbart med att jobba, anser Försäkringskassan.

Tidningen skriver också: Länsrättens bedömning är densamma som Försäkringskassans. De ifrågasätter inte att uppdraget som kyrkvärd "inneburit en positiv inverkan på hennes hälsotillstånd ...". Men länsrätten konstaterar att uppdraget som kyrkvärd är "enligt länsrättens mening att jämföra med ett normalt på arbetsmarknaden förekommande arbete".

Man måste man ifrågasätta både Försäkringskassans och Länsrättens förmåga att bedöma vad en kyrkvärd egentligen sysslar med. De borde naturligtvis på plats ha studerat uppgifterna för att kontrollera om vilka moment som ingår i "arbetet". Då skulle de ha gjort en annan värdering av det som sker i Svenska kyrkans och vid dess gudstjänster.

Att hälsa välkommen till kyrkans gudstjänst är knappast ett arbete. Att dela ut psalmböcker kan man knappast få timpenning för. Lyftmomenten är minimala och kan nog inte vara för betungande för de flesta, även om de vore sjukskrivna. Eller att biträda en präst när hon eller han utrustar sig med mässkjorta, halslin, singulum och mässhake - det kan knappast vara jämförbart med en teaterns påkläderska. Bön före gudstjänstens början? Arbete? Att samla in eller räkna kollekten? Att bära fram bröd och vin till altaret?

Vad får man då göra i en kyrka utan att mista sin sjukersättning. Bära kors eller ljus är det en arbetsinsats man ska akta sig för som sjukskriven? Får man hjälpa någon fram till nattvarden som sitter i rullstol, eller är det arbete? Får man hålla söndagsskola? Kan man biträda vid nattvardsutdelning? Får man förbereda ett kyrkkaffe och koka kaffe i församlingshemmet? Får man ställa in kaffekoppar och fat i skåp?

Nej allra snällaste Försäkringskassan och Länsrätten - den här gången gjorde Ni Er mer än nödvändigt dumma. Man börjar ju så smått tvivla på Er annars så högt värderade bedömningsförmåga. Ja, på Er kompetens. Den bedömningen Ni gjort är likvärdig med att utföra ett arbete eftersom det sker i sitt sammanhang, men särskilt väl utfört blev det inte. Och kyrkvärden är en frivillig person som i kyrkans sammanhang bidrar aktivt till religionsutövningen, egen och församlingens!

Det som skett nu verkar vara en inskränkning i religionsfriheten. Rätten att utöva sin tro ska man ha oinskränkt. Om man i uppgiften som kyrkvärd utövar sin tro måste man ha rätt att göra det utan att för den skulle behöva bli berövad medborgerliga rättigheter som bisånd eller sjukersättning!

Kom igen! Ni får bakläxa och uppmanas att besöka kyrkan något tätare så att Ni bättre kan avgöra var gränsen mellan lönearbete, sysselsättning och hedersuppdrag går. Så att Ni vet hur man utövar sin tro i kyrkvärdens åldriga ämbete! Ta om det ifrån början!

Tackvisa

Tackvisa (text: lars b stenström)
Så oförtjänt vi fyller år
och gör det gång på gång.
Då närhet, omsorg, allt vi får.
Stor glädje dagen lång!

Jag bugar, bockar, tackar Er
att Ni kom hit idag.
För gåvorna, för mycket mer,
som generöst ni gav.

Nu blygsam: inte ska väl jag
så prisas denna dag...?
Till Gud allena äran hör!
Hans lov bär fram i kör!

För alla år, för varje dag,
för liv, för stad och lund,
vårt TACK Du nådens Herre tag
för var minut och stund!

Tackvisan kan sjungas t ex till melodin till Amazing grace (Oändlig nåd), Din klara sol eller Nu tändas tusen juleljus.

Palla förbjuden frukt

Citat ur en ny predikan på ordrik

Under min skoltid fick jag en gång
en chans att äta mogna päron
på träden i den där villaträdgården
jag så ofta gick förbi

En mur av sten stod i vägen
några av mina kamrater var tydliga hinder
de ville hem för att spela fotboll
och till sist blockerade samvetet
den där lilla figuren med vingar som sitter
på ens axel i serier

Muren kunde man klättra över
Vännerna, ja dem struntade jag väl i just då
Och samvetet gick att tysta...
Sedan, efteråt när fruktstunden skulle börja
kom ångern
Och jag lovar: eftertankens kranka blekhet
kan växa med varje tugga
Där satt ett litet blekansikte och tuggade på ett päron
som växte i munnen och som
han inte längre vill ha eller veta av

Det som tillhör andra tillhör andra
Man rör det inte, man tar det inte, man låter bli!
Allemansrätten att plocka bär och frukt
gäller inte andras trädgårdar!
Trots att jag fått lära mig det rätta
har jag gjort fel och samvetet har värkt

Det var flera som testade att göra något förbjudet
De mumsade på äpplen, päron, mullbär och
bär som knappt finns längre: krusbär!

Vi föll för urtidens frestelse
Ja, vi lockas och frestas alla liksom
Adam och Eva att ta oss friheter
att göra det som är förbjudet och orätt
att ta för oss av det som inte är tillåtet

En vemodig glädje- och gemenskapsvisa

Gemenskapsvisa (text lars b stenström)
I vår gemenskap har alla en plats,
Du med, vår vän!
Öppna Ditt hjärta, i sången tag sats!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

Sjung till varandra, sjung längtan och hopp,
Du med, vår vän!
Dagen är glädjens, för vänskap stå opp!
Kom högtid, en himmel anas,
kom orden som sjungs och talas.
Kom ljuvligt på faten,
kom dryck och glam!

För mig som gotlänning har Uti vår hage varit den folkvisa som följt med sedan barnsben. Oavsett den visans bakgrund kan man kanske låna den vemodiga, men glättigt mollstämda, visans melodi för att sjunga om gemenskap och glädje som innefattar flera än ett par som stämmer möte i hagen. Och när människor möts behövs mera sång och därför även visor av alla de slag. Så med en munter text och en något sorgsen melodi får man väl en vemodig glädje och gemenskapsvisa...

Välkommen är Du! Här blir det fest.

Denna vecka fyller jag jämt. Firandet har redan genomförts. I gårdagens högmässa invigdes ett altare som var en gåva som stannar i församlingen. Lysande, eller hur! Födelsedag blir inte en personlig prylinsamling utan något annat. Altaret är ritat av arkitekt Jerk Alton och tillkommet efter skapande och hantverksmässiga insatser av många och därtill resultatet av en insamling. Biskopen invigde högtidligen med konsekrationskors i altarstenens hörn. Se Lars Ekblads fotodagbok för den 10/8! Det var längse sedan man fick betala biskopen särskilt för en altarinvigning. Men Smålandslagen ( 12 stycket § 2) menar att det skulle betalas med 12 örar.

Efteråt i församlingshemmet festade vi med Gazpacho (häftigt vital "grönsakssoppa") och tårtor med glass. Härligt!

Istället för att en person skulle hålla ett välkomsttal sjöng vi alla som var där för varandra. Studentsången (Sjung om studentens lyckliga...) är alldeles för medryckande för att enbart brukas en gång om året. Och melodin till en alltför ofta ohyggligt sentimentalt framskrålad Här är gudagott att vara har många, enligt vad denne bloggare erfar, tröttnat på. Med ny text blir studentsången till en festlighetens öppningsvisa. Och några rader ur Här är gudagott blir synnerligen modernt återbrukade. Festen kan börja!

Festen kan börja (text :lars b stenström)
Välkommen är Du! Här blir det fest.
Nu ska vi fira, ty glädje är bäst!
Stämning på topp och med jubelklang
sjung, Du högtidens strålande gäst!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!

Uti vår festsal - hör vilket sus.
Lysande skara, från alla ett brus.
Halsar som klaras och leverop.
Lyft pokaler och höj Era krus!
Här är gudagott
att vara, o vad liv.
Liv, liv, dock är skönt.
Ja, hör vad fröjd från fåglarnas skara.
Se, glitter i gräs!
Grönt, med humlor,
surr, prål och drill,
dricka oss de små blommorna till:
HURRA!

En bild säger allt möjligt

Bilden av skylten tål att återanvända. Ännu är det sommar (0m man ska tro almanackan) och därmed kan ju en gästande båt komma farande. Och behöva någon bekvämlighetsinrättning...

Det ska vi fira

Fyller år gör vi nu och då, men med osviklig regelbundenhet. Inget man kan göra mycket åt. Tiden går och vi återvänder till datum som blivit bemärkelsedagar för oss. Tiden flyr, vi åldras och fortsätter fira som om ingenting hänt. Men vi behöver dessa festliga avbrott. De ger också rytm åt livet.

I Illustrerad Vetenskap ska man 2005 ha skrivit om födelsedagsfirande. Det återges av Borås släktforskare. Man skriver om att i hednisk forntid var onda andar särskilt farliga på födelsedagen. Därför skulle jubilaren skyddas av familj och vänner, och det gjorde man bäst med skratt och fest. Tog gästerna även med sig små presenter eller hedersbevis, ansåg man att det var extra gynnsamt för jubilaren. Med kristendomens intåg övergavs många födelsedagstraditioner, då de betraktades som hedniska.

Artikeln i Wikipedia om födelsedagar når humoristiskt lakoniska höjder: Födelsedag är den dag under året en person är född. Födelsedagen anses numera som viktig för många människor, åtminstone i västerlandet och firas ofta med fest, särskilt av barn och gamla samt vid jämna tio- eller 25-tal år. Den som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen.

Kristendomen var de första århundradena tveksam till födelsedagsfriande vilket kan tyckas egendomligt då födelsedagen i Betlehem var en begynnelse för det som kom att bli kristendom. Man räknar faktiskt med tre markerade födelser i kristen tro. Den första då man kroppsligt föds fram, den andra är dopets nya födelse och den tredje är dödsdagen som himmelsk födelsedag. Det förklarar också det något märkvärdiga i att vi firar kända författares, kompositörers och helgons dödsdagar.

Men även i pedagogiken har professor Michael Uljens lyft fram 3 tillblivelser: Vi föds därmed inte bara en gång, inte heller två utan t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.

Nu firar vi sällan den primärsocialiseringsprocessens födelse till kulturen som vi tydligen genomgår. Men vi kanske borde? Tillvaron blir lätt grå om vi inte får fira helger och högtidsdagar. Jubileer gillar vi och uppmärksammar därför alla möjliga sådana. Som att Almedalsveckan fyllt 40 år. Och Majblomman har blivit 100. Sådant ska vi fira. Och snart har jag bloggat i 2 år...

t.o.m. tre gånger: först till världen som kroppsliga varelser och sedan till kulturen. Men att

födas till kulturen innebär att under barndomen relativt oreflekterat tillägna oss en identitet

genom något vi idag kallar en primärsocialisationsprocess. Det är den andra födelsen. Den

tredje är frigörelsen från traditionen och i vidare bemärkelse från vår kultur så att vi utvecklar

ett självständigt och unikt förhållande till denna genom en självreflektiv och ställningstagande

process. Detta är subjektets tredje födelse och det egentliga myndighetstillståndet eftersom vi

här får redskapen att verka i det offentligas sfär utifrån våra individuella intressen.

Bevara oss för tröghet

Inte bara predikan utan hela det liturgiska agerandet innehåller fallgropar. En sådan är en överdriven tilltro till ordningen. Man läser innantill och tror att ordinariet innebär att man slipper förbereda sig. Det finns faktiskt en ordning att följa, men ska man göra det ska man naturligtvis veta hur och när man avser att genomföra de olika momenten i samspel med församlingen. Var ska man stå, vilka rörelser hör till? Med vilken röst?

Leda kan man göra på ett bra sätt som handbokstrogen. Någon risk för handboksfundamentalism finns inte. Den farhågan sitter förmodligen mest i den betraktarens öga som vill ha "frihet" att göra som man själv vill. Men varför skulle kyrkan nu plötsligt börja frukta gemensamma ordningar? Gudstjänsten är ju inte en happening utan ett församlingens möte med Gud och med varandra. Ordning och reda måste inte strida mot det personliga och äkta. Tvärtom ingjuter det trygghet och erbjuder en lyftning. Det är ju inte av en slump som en dagstidning innehåller välredigerade avdelningar, en bok delas in i kapitel eller en måltid erbjuder distinkta rätter av olika karaktär. Inget, vare sig tidning, bok eller måltid, vispas ihop utifrån en stundens ingivelse.

Liturgen letar länge efter en förbön. Under tiden ser församlingen storögt på. Där var den inte...och inte där heller...men där var den...inte, nej. Det känns som flera minuter, prästen slår febrilt i sin mässbok, men det handlar nog bara om 30 - 40 sekunder. Då, helt skriftenligt, finner den som söker. Lättnaden sprider sig. Gudstjänsten kan fortsätta. Och bland de första verkligt kloka bönepunkterna hörs prästen högt vädja till vår Herre: Gode Gud, bevara oss för tröghet! Och vi instämmer helhjärtat.

Medeltidsvurm och rollspel som religionssubstitut

Vurmen för tidigare tidsåldrar är ett försök att infoga sig i ett sammanhang. De gick före och vi kom efter. Inte direkt den ordning vi rangordnar oss i när vi reflekterar över historien, då är det vi som är före och de långt, mycket långt efter.

Rollspel och live ger också ett sammanhang, både påhittat och verkligt på en och samma gång. Upplevelsen är att höra till och det gäller förmodligen också dem som väljer roller i marginalen, i utanförskap och utmarker.

Att medeltidsvurmen och rollspelen fungerar som religionssubstitut kan man märka. Vi förflyttar oss som tidsresenärer och blir några andra. Vi får möjlighet att välja roller och kan bestämma mer än i vardagen om egenskaper och beteenden. Först i fantasin blir det möjligt att ha överblick, sammanhang och ganska mycket kontroll.

Men nog gnager också en misstanke om att våra påtagliga, konkreta och egna liv inte tycks tillräckligt verkliga. Först genom fantasi och illusion uppstår äkta känsla. Redskapen för att bryta genom hinnan av overklighet tycks ha blivit svaga och obrukbara.

Religion är, stick i stäv mot vad många anser, ett sådant redskap genom vilket livet här och nu blir starkt fokuserat. Och detta sker just genom att man har referenspunkter utanför vanlig varseblivning. Minns än en gång lindansaren som har fäste och balans genom sin stång som sträcker sig ut i periferin.

Märkligt nog tycks fästet i verkligheten bli svagare i takt med att allt fler avvisar trons värld. Kan det bero på tillvarons tyngd som upplevs som om den tvingar ut oss i ny roller, nya relationer, in i nya sammanhang. Längtan bort leder till ombyte, jakt, nya upplevelse. Visst var det någon som viskade ordet alienation?

Vad sa han egentligen?

Predikokonsten är en svår konst. Vissa dagar i alla fall. Och man kan alldeles för lätt tappa tråden, komma av sig. Men en smått komisk effekt kan uppstå. Som när predikanten trosvisst verkligen tog sats och påbörjade ett nytt stycke i sin predikan på följande sätt: Och Jesus han sa:.... eeh....eeh...

Medeltiden störs av helikoptern

Medeltidsveckan har åter landat i Visby. Myllret och trängseln är ett av kännetecknen. Ett annat är den spretiga och omväxlande klädseln. Linnekläder där ovan och foppatofflor (eller nikes) där nedan. Överallt halmhattar och snibbar, huvor och lustiga små toppluvor. Munkar med stora familjer syns på gatorna. Denna den enklaste av förklädnader verkar ändå ha gjort sitt. Numera finns många välbeställda handelsmän och borgare (stadsinnevånare) och de blandas charmigt nog med någon vilsekommen pirat från obestämd tidsålder. Men även en gycklare syns här och där.

Medeltidens människor brukar mobiltelefoner i stor utsträckning kan man konstatera. De är inte uppkopplade via brevduvor utan har 3 G och värre doningar.

Men kommersen är stönigt enahanda. Glaserade äpplen, smycken, skinnprodukter, vapen och rustningar. Troll och tomtar marknadsförs också som om det vore vilken nutida lokal marknad som helst.

Knivbeväpningen är omfattande liksom en ymnig förekomst av vandrande pilbågar och armborst. De flesta dock mera lekasak eller av enklare hemmabyggesmodell.

Stadens näringsställen är överfulla. Och priserna är höga. Konkurrens är ingen garanti för lägre priser. Alla tycks ha sneglat (och kanske mer än så) på varandras prislistor.

Mest störande är det infekterade luftrummet. Inte tänker jag på rök från småsmedjor eller medeltida hamburgerstånd med cola på burk. Nej som en ettrik spyfluga cirklar gång på gång en helikopter över området. Väsnas gör den över hövan! Åtminstone denna förorening borde medeltidsleken kunna slippa. Ett helikopterförbud med sikte på nöjesflygning i luftrummet över Visby innerstad borde de styrande kunna åstadkomma. Nu hör man inte ens sig själv uttala ord som till sammanblandning verkar lika eder och förbannelser. Jag tänkte på det när båten tog oss över havet. En liten flicka kommenterade högljutt men klarsynt: Så bra det är att åka båt. Här finns inga flugor!

Svettigt värre

Denna sommar kan man faktiskt sitta i skuggan i sitt anletes svett- och när arbetet tornar upp sig prövar jag med stor framgång den utvägen.

Får jag lämna några blommor till

Har man väl börjat ge blommande exempel ur psalmboken så är det några psalmer man inte bör utelämna (även om omvärlden skakar på huvuet). Men blommorna som grupp eller enskilda i olika arter får syfta på många olika saker. På Gud själv eller på de fromma som samlas till gudstjänst och andakt i Herrens tempelgård (kyrka, kapell, bönerum eller rent av var som helst i världen).

Det är en ros utsprungen
av Davids rot och stam
av fäderna besjungen,
en ros i Juda land,
en blomma skär och blid
mitt i den kalla vinter,
i midnatts mörka tid. SvPs 113:1

Psalmen fullföljer sitt bildspråk i följande verser. I vers 2: Om denna ros allena/ ljöd för Jesajas ord,/ att född av jungfrun rena/ han frälsa skall vår jord.

Även v 3 använder bilden: Den späda rosen fina/ som doftar salighet/ i mörkret skall den skina,/ besegra dunkelhet.

Den blomstertid nu kommer (SvPs 199), Kolmodins gamla psalm från Hångers källa, behöver knappast nämnas. Den känner alla som en skildring av den överflödande naturen som en påminnelse om Guds godhet. Inte heller ska väl Harry Martinsons psalm De blomster som i marken bor (SvPs 202) kräva ett utpekande då den ju vunnit stor uppskattning och popularitet på senare år.

Något udda är tanken på korset som ett fruktträd i SvPs 203:5 där det står: Jag vet ett träd så friskt och grönt/ när döden råder här,/ på Golgata det blommar skönt,/ och evig frukt det bär.

Till sist exemplet SvPs 80.
Hur ljuvt det är att komma
till Herrens tempelgård,
där trogna själar blommar
som liljor i hans vård.
Man ser hur skära kalkar
för Gud där öppna står,
/:och himmelsk dagg dem svalkar,
att liv och kraft de får. :/

Det blommar i språk och bild.

Lova Herren, träd och stenar,
blomma, blad och minsta frö. SvPs 7:2

Vi blomstrar såsom gräsen
och vissnar lika fort.
Som trädens blad skall falla
och blekna rosens prakt
skall vi försvinna alla.
Här hjälper ingen mänsklig makt. SvPs 9:3

När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand -
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud... SvPs 11:3

Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud... SvPs 21:1

Tack Gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort.
Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram
och blomstersmyckar alla land... SvPs 23:5

Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du,
fast vi dig ej ser. SvPs 25:3

Kristus lever. Där han går
blommar evighetens vår,
jublande förnimmer vi:
Undrens tid är ej förbi. SvPs 40:6

Som natt mot gryning sträcker sig,
som blomman vecklar ut sin kalk
i soluppgång,
Herre, låt oss ta emot ditt ord. SvPs 67:3

Det blommar i psalmdiktningens språk och bild.

Blommar gör det...i språk och backar

Blomsterspråk är jag förmodligen expert på. Så kallas det språk som bl a predikanter är ute och åker med. Utbroderat, överlastat och övergött. I den verb- och adjektivstinna jorden står substantiven i rader. I den myllan spirar och prunkar ordblommor.

Blomsterspråket flödar och befinner sig på färg och känsloplanet. Av hårdföra och konkreta fakta hörs mindre.

För undvikande av missförstånd. Det är inte det blomsterspråk där man tillmäter blommor fler innebörder och uppvaktar med rätt antal och färger för att säga något mer än man vid ett ytligt betraktande upptäcker. Så här kan det se ut. Och inte tänker jag på konstens blomstermotiv.

Snarare går mina tankar i den här riktningen: Retoriken har sedan antiken varit ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, om än med en viss statusförlust under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken i hög utsträckning ägnade sig åt att skapa ornamenterat så kallat blomsterspråk, vilket innebar att den när pendeln sedan slog tillbaka mot mer realistiska stilideal alltmer upplevdes som innehållslös. (Citerat från All2know)

Men på riktiga blommor går jag oftast bet. Fetknopp vet jag hur den ser ut (inte bara via spegeln) utan genom kalkhällars kolonier av en växt där intensivt gula små blommor lyser som solen. Men när jag inte vet anlitar jag Den virtuella floran.

Där kan man själv söka rätt på det man inte känner till eller har en aning om. Hur Sankt Pers nycklar ser ut. Eller vad den där växten med en axliknande blomklase och rödlila stödblad heter. Javisst ja, Pukvete.

Hur var det nu man kunde veta om det var en vildmorot eller inte. Till floran på nätet och in på uppslagsordet morot. Och där hittar man en bild. Man ser den mörka punkten i klasens mitt. Det är så bra! Även om man inte har den här floran med sig i fält kan man snabbt söka närhelst en uppkoppling s.a.s. slår ut.

Tänker på helgad helgdag

Hetluften dallrar över torra gärden. Tornseglare svirrar som borrar genom atmossfären. Solgasset har ännu inte jagat fram några moln. Här nere på backen ligger jag på rygg och ser mot himlen. Mitt sällskap är myror och humlor. Min stund på jorden är den här. Så tänker jag på den här dagen, vilodagen. Och jag njuter av den på särskilda glädje det är att vila utan krav. Nu tänker jag på livet och det är helgad helgdag.

Sopor som knappt blir hämtade

Pedagogiska knep tröttar. Ta sopsorteringen som på sin håll är helt förgäves eftersom de flesta soporna ändå därefter blandas ihop för att brännas. Vi sorterar för att kunna sortera den dagen när det faktiskt är meningsfullt. Hm...

Tidigare denna sommar har fejden med sophämtning tagit egendomliga uttryck. Det började när vi kom till sommarstället. Soptunnan var inte tömd. Kanske hade förbipasserande turister nyttjat den? Nåväl, när första tömningen skulle ske under vår semesterperiod lämnade företaget tunnan halvtömd. Kvar fanns ett par huvudkuddar som man hade behövt skaka loss med ringa kraft - men se det förmådde eller orkade man inte. Svårt problem, låt oss göra en anteckning.

Telefonsamtalet till kommunen gav vid handen att man funderat över problemet med fastkilade (!) kuddar. Som om huvudkuddar kilar fast sig i en glatt och grön plasttunna. Man ser dem gripa tag i sopkärlets botten med sina vassa kanter och långa skumgummitentakler. De spjärnar emot och vägrar låta sig behandlas som sopor. Människor har vilat sina trötta huvuden på oss. Rör inte vid oss!

Sopföretaget som kommunen anlitar hade gjort en anteckning om kuddar som satt fast (!) i tunnan. Vi fick uppmaningen att själv lösgöra kuddarna för att köra dem till återvinning. Återvinningen ligger flera mil från stället och det kan väl knappast betraktas som en rimlig miljöåtgärd att köra miltals med två små kuddar. För oss var det därför naturligt att det var hushållssopor, särskilt som dessa kuddar snart skulle brännas med samma hushållssopor. Men det skulle vi naturligtvis inte känna till.

Kommunen valde att anse kuddarna fastkilade och omöjliga att skaka loss. Ja ja, man har inte mycket att sätta emot. Extra soppåse fick inköpas och kuddarna placeras däri för transport till extra kostnad nästa gång sopbilen passerade. Med ett intervall på 14-dagar för soptömningen åtnjuter vi dessutom för våra nästan 2000 kronor högst två sophämtningar som vi kan tillgodogöra oss. Men vi håller fast vid vikten av en bra sophantering. Men rimligt ska det vara.

Sopor är ett problem. Inte bara för samhället utan också för oss som desperat försöker bli av med dem till en rimlig kostnad. Men tro mig, om några år blir sopor verkligen en handelsvara eftersom man kan utvinna så mycket energi ur dem. Då ska jag sälja gamla kuddar till högstbjudande.

Den som vill veta mer om sopor har många siter att besöka. Även konsumentverket vill hjälpa till. Och i Stockholm sorterar man 1000 ting. Vem behöver ha fritidsproblem, egentligen?

Massor av 30-sekunders långfilm med kaniner i rollerna

Alla filmälskares måste fnissa av förtjusning över tilltaget att göra kortversioner av långfilmer med kaniner i huvudrollerna. Själv skrattar jag högt och hänger mig åt dessa träffsäkra kortkopior. Filmerna är mycket korta. King Kong på 30 sekunder är i sig en övning att koncentrera sig på de centrala scenerna. Casablanca (i vsart-vitt självfallet) är en annan film som de flesta har sett och kan återuppleva i komprimerad Bun-O-Vison. Till och med Rocky finns här i boxande kaninversion.

Kill Bill är som originalet en veritabel orgie i död. Star Wars är en charmigt kondenserad version med några utelämnade scener som bonus! Och vill man kan man se Spiderman 1 och 2 på en halv minut. Spiderman 3 finns också.

Besök också Du denna cineastiska nöjessida och njut av en kombination av fantasi och respektlös humor. På en och samma gång serieteckningkonstens raffinerade hämd på verklig film och en sannskyldig hyllning till långfilmen. Angry Alien - lägg namnet på minnet.

Ta dagen som den kommer i teorin

Ta dagen som den kommer, rådde han oss men organiserade med pedantiskt nit sin egen dag som om den varit ett fälttåg mot avkoppling och slapp ledighet.

Flytta gärna in i synvillan

Hur hjärnan kan luras eller bli lurad var ett ämne i morgonens Vetenskapsradio. Någonstans ska man tydligen studera hur trollkonstnärer fånga uppmärksamheten och får oss att fokusera på något speciellt och därmed inte varsebli hur tricket genomförs.

På nätet finns platser som roar genom att visa upp liknande fenomen. Allt om vetenskap har några exempel. Synvillor kan man också hitta många exempel på. Hjärnan uppfattar flera saker efter varandra. Det är bara att flytta in i synvillan.

Vattnet blir kallare

Ju äldre man blir desto kallare blir vattnet, slog han fast under samtalet om varför antalet bad i det fria tycktes avta med stigande ålder.

Det vidriga blir underhållning

Medias närgångna referat från förhör och rättegång med en mord- och våldtäktsåtalad förgiftar hela dagen, exploaterar det vidriga och förvandlar det till en skräckblandad undehållning. En gräns har överträtts. Varför?

Prästgårdar tll salu

Att prästgårdar säljs i rasande takt är en av dagens nyheter i Sveriges Radio. Man förstår att vi befinner oss mitt i sommaren. Folk har tid att passera prästgårdar och fundera över varför ingen präst syns till. Men utförsäljningen har varit känd länge. Se Aftonbladet från 2003. Eller varför inte läsa stillsam?

Utvecklingen borde hejdas innan hela det kulturella prästgårdsarvet sålts ut. Om inte för annat så därför att dessa historiska viktiga miljöer aldrig kan återskapas. Var skulle till exempel Linné ha bott om inga prästgårdar funnits?

Av gammal vana stirrar jag in i tapeten

Albert Engströms berömda affisch: Kräftor kräva dessa drycker blev i ett slag aktuell. YLE i Finland meddelade nämligen idag att kräftsäsongen börjar: Årets kräftsäsong inleds i dag klockan 12. Fångsten väntas bli rekordstor i år. Enligt vilt- och fiskerivårdsinstitutet kan fångsten till och med bli den största på hundra år.

I Sverige har kräftsäsongen, när den fanns, infallit i augusti. Den vanan sitter kvar hos många som helt enkelt vägrar att äta kräftor någon annan tid på året. Tidigare fick man endast fiska och sälja kräftor under en viss tidsperiod under hösten, den s.k. kräftsäsongen, som varade från den andra onsdagen i augusti till den 1:a november. Nuförtiden är det fritt fram året om, men begreppet kräftsäsong lever kvar som en tid där vi i Sverige traditionellt förlägger våra kräftskivor (kräftkalas). (Citat från bloggen Svenska kräftor)

Nyheten och affischen ledde till att jag erinrade mig vilka vanedjur vi människor är. Vanligt vatten går också bra till kräftor bara dryckesvanorna kunde ändras något. Och Systembolaget i Sverige säger ibland att även öl fungerar utmärkt till dessa salt och dilldränkta godbitar, ja till och med ett halvtorrt vin går bra. Men visst gör sig lyktor i bersåer bäst i augustimörkret. Man vill VANligtvis inte gärna ha det på något annat sätt.

De av oss som frenetiskt vägrar att erkänna ritualers värde sitter i alla fall fast i bestämda mönster. Kaffet i koppen, smörgåsen på fatet till vänster med samma gamla pålägg och morgontidningen till höger. I tur och ordning och med ständig upprepning blir måltiden lyckad. Utan morgontidning rubbas frukostens rytm och en hel dag förändrad.

Än en gång lyssnar jag till Tankar inför dagen och hör nu Magnus Sjögren berätta om hur han övar sig att sitta på golvet för att äta. Han inmutar också platser åt sig i det offentliga rummet dit han regelbundet återvänder. Samma plats för intagande av lunch, samma bord på caféet... En utpräglad vanemänniska men med egna och originella idéer.

Hemma har en spegel flyttats från ett rum till ett annat. Jag vet det i huvudet, men resten av kroppen har inte vant sig än. Gång på gång går jag och stället mig på samma gamla ställe för att nu stirra in i väggen. Tapeten avslöjar inte om solkrämen fortfarande ligger i drivor som snö över pannan. Mustaschen går inte att trimma framför mönstrad grön tapetvåd. Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vanor i landet har eller påminn mig åtminstone om var du hänger nu för tiden.

Den radikalt krävande Jesus

Citat ur ny predikan på ordrik:

Jesus är inte den kravlösa snällhetens budbärare. Hans radikala tydlighet ger alternativ att välja mellan. Hans krav bär släktskap med sådant vi normalt upplever som fundamentalism och bokstavstro. Ibland till och med skärper Jesus lagen. Läs bara Bergspredikan och kom sedan och säg att Jesus tycker att man skall göra som man vill med bokstaven.

Det Dubbla kärleksbudet i Matteus 22 är ingen enkel regel. Du skall älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd...och du skall älska din nästa som dig själv. Skulle detta vara kravlöst? Något vi kan göra som vi vill med?

Tingstäde fästning under jord

Bland landets minnesvärda byggnadsverk finns flera mestadels under jord. Och just som Tingstäde fästning på Gotland, en gördelfästing, kan byggnadskonstruktionen spänna över stora områden och vara osynlig för den oinitierade förbipasserande besökaren. Men för flera år sedan fick jag ett tips av en släkting. Åk dit!

Tingstäde fästning visas ibland under sommaren. Och när man inte har visningar kan den som önskar ändå boka för egna grupper och sällskap. Tingstäde Skans 1, som man får besöka, innehåller logement och kanoner, förrådsutrymmen och kök. Dessutom finns numera modellen av Bulverket i Tingstäde träsk i detta lokala försvarsmuseum. Också det ett byggnadshistoriskt storverk. Ett besök på fästningen rekommenderas.

Help! The Beatles bön får flera adressater

Litteraturens poesihörna är fylld av lyriska texter som lika väl som att förstås som sekulära kärlekssånger skulle kunna vara djupt religiösa och riktade till Gud. En sång av the Beatles har en sådan flertydighet. Den är hämtad från albumet Help! och blev titelmelodi. Sångarna ropar på hjälp på ett sätt som verkligen för tankarna till Psaltarens innerliga rop till den Högste om stöd och bistånd. Hjälp mig, ropar den bedjande och utsatta människan. Den nödställde som förlorat fotfästet ber om hjälp på samma sätt i sången:

Help! I need somebody
Help! Not just anybody
Help! You know I need someone, help!

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody's help in any way
But now these days are gone, I'm not so self-assured
Now I find I've changed my mind, I've opened up the door

Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Won't you please, please, help me?

Även om lyriken från början inte var tänkt som en bön i trons mening bär den omisskännliga drag av innerlig bön, eller hur? Hänvisningen till ungdomns självtillräcklighet och självtillit kontrasteras mot en ny situation där en dörr mot omvärld, medmänniska eller Gud har öppnats. Självsäkerheten har nu förbytts i ett behov av stöd och hjälp från denne andre. Ett jag-du förhållande där jaget förutsätter eller kräver den andre för att bli sig själv.


And now my life has changed in oh so many ways
My independence seems to vanish in the haze
But every now and then I feel so insecure
I know that I just need you like I've never done before

Här är lyriken till Beatles Help hämtad.

Var och en får göra sin egen värdering av om detta skulle kunna vara en bön. Så kunde jag ha bett många gånger, och har nog också gjort så, om än inte med samma schvung* i orden. Den vädjan från djupet som texten ger uttryck åt förstärks av tempot i sång och musik. Ett häftigt anslag där desperationen går på djupet...

*om ordet schvung citerat från saol: allmän­nare: fart l. kraft l. liv (se d. o. I 9 a, b) l. liv­fullhet l. livlighet l. kläm l. fläkt (se FLÄKT, sbst.¹ 2 a) l. flykt o. d.; särsk. dels om (elegant) livfull­het l. flykt o. d. i muntlig l. skriftlig framställ­ning l. i bildande konst, dels om spänstig rytm l. kläm i (dans)musik; stundom äv. övergående i bet.: patos l. hänförelse l. entusiasm.

Denna enkla reflektion tog sin början som en kommentar till en kommentar hos Kyrkpressen i Finland...

Tillägnan som lovsång och bön

Vilken musik kan man spela i en kyrka? Så gott som all musik. Inget är främmande för vår Herre. Men gränserna där är inte vår Herres utan människornas, församlingens. Och vår tolerans kan se annorlunda ut. Vårt behov av något som är avskilt och heligt är stort. Det behövs rum som erbjuder något mer, något annat. Därför bör kyrkorummets sakrala karaktär värnas.

Men en text som Tillägnan, den Lars Forssell skrev, kan den fungera i kyrkan? Och med musik? Monica Dominique som gjort musiken har fångat något speciellt. Där finns verkligen längtan och tillbedjan. Verket är nog tänkt som kärleksdikt men fungerar också som Gudshyllning.

Vi får här ett exempel på text och musik som kan förstås på olika sätt och fungera i skilda meningssammanhang, ja även som en trons bekännelse. Den mångtydighet ger dikten en lyftning. Vi som läser kan göra texten till vår på fler än ett sätt.

Till dig, du som är fjärd och spegel
bidande segel, stiltje och vind
Du som är ebb och flod
eldströmmen i mitt blod, jag är din!

Så skulle varje kristen kunna be till den Gud som uppfyller och uppehåller universum. Och vars närvaro kommer till synes i precis allt. Eldströmmen i mitt blod är ett uttryck man kan koppla till brinnande hjärtan i berättelsen om vandringen till Emmaus. När lärjungarna hörde Jesus tala, visst brann deras hjärtan.

Till dig,du som är spår i sanden
eldsken på stranden, molndrakar sju
Du som är lust och lek
hägrande kust och svek, det är du!

Spår i sanden, vilken bild. Nog andas den av Jesus som tecknar på marken eller som kommer vandrande en morgon på stranden. En annan poet som fångat samma stämning med naturbilder från Fårö är Elisabet Hermodsson. Hennes bildvärd bär samma naturnärhet som Forssell. Och är likaså mångbottnad.

Men sveket, hur får man in det i en lovsång till Gud? Att förstöring och rovdrift finns? Att människans själv måste ta ansvar och förhindra exploateringen? Att Gud inte lever upp till våra förväntningar eftsrsom Gud inte är vår egen skapelse, inte våra drömmars och förhoppningars spegelbild. Ja, det kunde nog uttryckas och upplevas som ett svek. Gud som ställer krav och vars logik per definition övergår vår fattning. Svek? Så skulle det kunna sägas. Och Jesus som lämnade lärjungarna, som inte kastade ut ockupanterna, som inte...

Till dig, måsarnas vita flykt, ja till dig
sommarljus varmt och tryggt
Ja, till dig, till dig, till dig

Till dig, Du är långt bort och nära
vågor ska bära dig till min strand
Du som är böljesång, dyningens mjuka gång
intill land

Tilll dig

Så skaldade Lars Forssell. En text värd att bära med sig under sommarens strandvandringar och utfärder. En text vars lovsång spränger ramarna och blir till bön, som öppnar för ny förståelse av andakt och tro.

Här några länkar till texter om Lars Forssell: Svd,
Peter Englunds blogg
Carl Otto Werkelid i SvD

Förslag till nya sommarpratare

Hela världen är full av sommarpratare. Inte tiger vi under denna ljuvliga årstid? Den är som gjord för samtal. Många finns som hamnar i Sveriges Radio, tar över P 1 som påannonsen ibland lyder. Ändå kan man sakna vissa röster. Sådana som har något att säga utan att ha lyckats bli just ett sådant namn som hamnar på listan för tala och spela musik i radio, i Sommar.

Utan att nämna namn kunde jag önska mig någon ur följande yrkesgrupp eller sammanhang som jag vill höra. En av serietecknarna (som alla läser i SvD), en kyrkomusiker, en ungdomsgårdsarbetare (från Örebro), en rockskolegrundare (från Polen), en pensionerad tv-producent från livsåksådningsredaktionen, en fd chefredaktör för Kyrkans Tidning, en eritrean bosatt i Sverige, en kustbevakare, en gösfiskare i Hjälmaren, en konstnär som gör stora skulpturer i brons, ett tidningsbud, en tidningstryckare, en trubadur som kommit fram från frikyrkan, en SKUT-präst, en imam, en imamutbildningsutredare, en kulturchef på en storstadstidning, någon skådespelare i en lokal ensemble, en kyrkogårdschef, en operadirigent, en radarkunnig, en kyrkomusiker till, en sotare och varför inte den som är ansvarig för den mycket kritiserade sophämtningen på Gotland, en jingelmakare, en pensionerad biskop, en domkapitelsledamot, just det, en riktig domkapitelsledamot och en ortodox munk från Vallamo.

En stadsmissionsansvarig, en bloggare, gärna en ganska stillsam sådan, en storstadsdiakon, en omslagstecknare, en kyrkoarkitekt, en arkeolog, en litteraturvetare som är expert på existensialismen, naturligtvis en förpackningsuppfinnare, en sedeltryckare och en skatteexpert från finansdepartementet. Sedan får det räcka. För dagen, alltså.

Vi tänker på slutet genom att inte tänka

Likheterna mellan semestern och livet är uppenbara. Vi vet att det ska ta slut. Knappt har semesterdagarna börjat ticka så räknar vi dysterkvistar ner mot dagen Då vi måste återvända till arbete, skola eller vad det kan vara.

Vi har svårt att bara vara glada. Men vi övar oss genom förträngning och flykt. Gläd dig idag, imorgon ska du dö, sjöng vi med de gamla orden inför studentskrivningar och tentamina i en avlägsen tid. Vi rörde vid hotet och lämnade otäckheterna sedan, åtminstone för en liten stund. Glädje och sorg. Idag mot imorgon. Nu mot ett hotande: men sedan. Så är då drömmen att fånga dagen också ett stycke förnekelse av det som måste komma. Evigheten nu!

Olika strategier kommer till användning. Många av oss tänker på semesterns slut genom att undvika tänka på den. Så fort tanken gör sig påmind att detta snart är slut så gör vi processen kort. Risken för tungsint grubbleri vänder vi ryggen genom att byta ut den uppstickande insikten mot någon annan tanke. Idag skall jag i alla fall... bada, läsa, snickra, måla, fotvandra eller bara vila mig lite.

Febrilt famlar någon efter boken där flykt från allt som pockar på erbjuds. In i fiktionen. Simma ryggsim i fakta. När den volymen är utläst och slut ligger en annan redan och väntar. Som ett slags extra semester. Som ett nytt liv. Men det hoppar vi över och funderar inte på just då.

Förresten, nu ska jag faktiskt...

Religionsfobi hos bloggare

Den som tror att han eller hon sett allt har inte gjort det förrän Blogge bloggelitos blogg tillhör läsupplevelserna. Senaste bragden inleds som följer:

Kristna präster, pastorer och andra religiösa figurer har under årtusenden mördat, torterat, förföljt och övervakat avfällingar, otrogna och andra som inte behagat rätta sig efter en kristen världsbild. Bland annat är nazisternas judeutrotning bara en fullföljning av tvåtusen år av kristet förtryck mot judar (Von den Juden und ihren Lügen är ett bekant exempel från den protestantiska faderns skrifter). Men det stannar naturligtvis inte där – de kristna har förutom att bränna häxor och andra otrogna på bål även missionerat den fattiga världen sönder och samman; dit svärdet har gått har korset alltid följt, hand i hand.

Vad Luther skrivit kan man ju inte trolla bort. Inte heller att det förekommit fruktansvärda övergrepp genom århundraden i religionens namn och av religiösa företrädare. Men... att ge religionen ansvaret för nazismens övergrepp är över måttan generöst.

Här ett litet citat till:Men vi behöver inte begränsa oss till kristendomen. Samma slags terrorism som kristna idkat under de senaste två tusen åren praktiseras idag med framgång av dess monoteistiska syskon islam. Faktum är att det religionskrig som de två religionerna utkämpat sedan över tusen år tillbaka i dag har en naturlig fortsättning i det så kallade kriget mot terrorismen – av George W. Bush lämpligt nog kallat ett korståg. Det är ”one nation under God” mot de andras gud (samma eller inte), och vi är indragna i eländet, mot vår vilja.

Penseldragen är så grova att tavelduken inte räckt till. Här målas utanför alla rimlighetens ramar. USA:s vilja till kontroll och skydd handlar knappast om religion utan om det egna ekonomiska övertagets och systemets fortlevnad. Dollar, olja och makt. Religion finns mer som en hotbild än en verklig bas för ingripanden.

Så kommer en obalanserad släng mot Ekman där han först karaktäriseras som en "galning" och att självklart skall sådana som han ständigt befinna: sig under övervakning – i utlandet av FRA, inrikes av Säpo. Sådana tomtar kan inte släppas fria att verka hur som helst, utan måste hållas under sträng uppsikt.

Läs Blogge bloggelito och frustreras. Med sådana bloggkommentarer som den här citerade kan alla märka hur stark religionsfobin i samtiden är på sina håll. Men med en sådan universalförklaring (det är religionens fel) får man väl snart höra att FRA:s avlyssning också är en religiösa konspiration och skattetrycket en luthersk uppfinning. Att SJ:s tåg inte alltid går i tid och att biljetter säljs på en svart marknad beror förmodligen på kristendomens kulturförstörande inflytande på 800-talet. Så var det sagt!

FRA-fiasko när Ulf Ekman avlyssnas

Stämmer det att FRA spanat på och avlyssnat Ulf Ekman är det en sensation. Men välkommen därför att man slår spik i den lag man ville ha fint slipad och oproblematiskt genomförd. Nu blir det undersökningar och mediauppmärksamhet. Snart börjar också alla de populära lekarna som "ett skepp med skuld kommer lastad", "ryska björnen sover inte" och "Fredrik ska gå i ringen".

Ekumeniskt intressant är att just Evangeliska Frikyrkans ledare Stefan Swärd är den som får kännedom om hemlig spaning. Och att han skriver en initierad artikel om frågan. Men hans frågor är viktiga och vi är många fler som med honom och hans frågor i SvD undrar:

1. Varför tillämpades hemlig avlyssning (signalspaning) i fallet Ekman? Vilken myndighet beställde avlyssningen?

2. Finns det fler exempel på att kristna eller andra religiösa ledare har blivit hemligt avlyssnade utan att det har funnits brottsmisstankar eller säkerhetspolitiska intressen med i bilden? Varför har de i så fall blivit avlyssnade och på vems uppdrag?

3. När nu lagstiftningen ska vidgas – och inte bara ”yttre militära hot” utan det ­vagare ”yttre hot” ska ligga till grund för lagstiftningen – hur avser statsmakten garantera att integritetskränkande avlyssning mot religiösa ledare inte genomförs nu och i framtiden?

FRA-lagen blir allt svårare att försvara, det måste de som så trosvisst ställt sig bakom inse nu. Detta är oerhört genant och pinsamt!

Värna pastorers och prästers tystnadsplikt! Slå vakt om den personliga integriteten och om själavården!

Partistyrelsens (s) teologi - hur ser den ut!?

Mona Sahlin leder det största av riksdagspartierna. Hennes parti (s) står i ledningen för Svenska kyrkan. Hur kommer det sig då att Mona Sahlin slipper att redovisa vilken teologi hon och partistyrelsen har? Utan teologi skall ingen kyrka ledas. Inte heller utan tro och credo. Står hennes parti bakom den kristna tron? Stämmer de in i den Apostoliska, den Nicaenska och den Athanasianska trosbekännelen?

Her ser det ut för Maud Olofsson och Centerpartiets ledning? Vad står Moderaternas styrelse och Fredrik Reinfeldt för? Och vi skall inte glömma Kristdemokraterna och Göran Hägglund...

Om de inte omfattar och står upp för kyrkans tro och bekännelse är det dags för en förändring!

En Östersjöunion för små flundror

En Medelhavsunion ska bli ett medel för att ordna upp förhållandena i regionen och relationerna mellan nationerna. Ett område att gå vidare med vore Östersjön. En Östersjöunion med höga ambitioner behövs för att en gång för alla ordna upp detta känsliga innanhavs ekobalans. Så mycket behöver göras: reglera oljetransporter och tilltänkta gasledningar, hindra utsläpp från färjor och kryssningsfartyg och sätta stopp för jordbrukets bidrag till ett övergött och döende vattenlandskap.

Hur ska vi annars framöver kunna längta till kusten och havsutsikten? Vem vill bada om havsbotten utanför kusten är död, om alger och utsläpp är det sällskap man får istället för torskyngel och små flundror...