Att bli sin egen viskning

Utdrag ur förra söndagens predikan, publicerad på ordrik:

I mardrömmar, och dessvärre
ibland i verkliga livet, kan jag tänka
att det är så man uppfattar kristen tro,
som en förutfattad mening
som en uppfattning
med ett enda inlärt svar

När vi idag ställer frågan
om det allra mest nödvändiga
om vad som är viktigast
vår allra djupaste trängtan
och längtan
befinner vi oss, står vi
framför våra egna liv
som i ett rum, framför ett skåp
och vi minns inte riktigt
vad vi gör där
Vi måste då bli vår
egen längtans viskning

Katt på täppan

Efter några dagars studieresa återvände jag hem - och mottogs av en katt som inte visste om det fanns några tungt vägande skäl att vara glad eller bli upprörd. Sixten, the cat, ville vara nära, men inte inställsamt nära. Jag fick nådigt tillstånd att klappa honom. Ett kortvarigt och tveksamt nöje.

Det var som om han nu ville hitta en hackordning och göra mig äran stridig. Rätt var det var började han som katter pläga göra hålla fast min hand med sina klor och sprätta med baktassarna. Den som är van kanske uthärdar denna prövning. Själv är jag i sådana situationer ömskinnad, smärtkänslig och lättretad. Det slutade med blodvite. Inte på katten, utan på min arm fanns klösmärken. Och min klagosång var allt annat än skön.

Stunden efter ville han, den där katten, åter bli klappad. Snart hade Sixten krupit upp i mitt knä framför en trevlig TV-film. Men rätt var det är klipper han till min hand med tassen. Igen! Som om närheten blev för påträngande. Nu for jag upp och katten iväg som ett oljat skinn. Nya blodfläckar. Och ett gny i högan sky. Av detta förstår man att det inte alltid är så fridfullt att hålla sig med katt. Men eftersom jag är lugn och stillsam till min natur återvände ro och frid snart nog.

Med denna sista konfrontation blev det liksom fastställt att jag var den jag utgav mig för. Vem som väljer stol och inte finner sig i att bli krafsad på med vassa klor stod klart. Sixten infogade sig därmed i tidigare roll och lät mig mata honom, tömma lådan, och öppna balkongdörren. Eller?
Sedan dess är ordningen alltså återställd och inga klor används för att fastställa roller och platser. Vem som blev herre, eller katt, på täppan har Sixten och jag enats om att ha alldeles olika uppfattningar om. Han hoppar upp i mitt knä med en självklarhet som uttrycker äganderätt och förnöjsamhet. Jag hör honom tänka: Inga dumheter från den där gubben längre. Honom satte jag på plats när han kom tillbaka från sin resa och ville ta över, men jag rispade honom så han skulle förstå vem som faktiskt har koll och bor här. Man kommer minsann inte tillbaka hur som helst och försöker ta över...

För min egen del har jag laddat med en karamellask som kan tappas i golvet med en förfärlig smäll, om det skulle behövas. Och jag funderar på att låta naglarna växa. Men bara lite för att, om det behövs, sätta mig i respekt

Den som gör en resa...

Vid en nyligen genomförd studieresa till Lund, Malmö och Köpenhamn besöktes Malmö kyrkliga samfällighet i Kyrkans hus - Sjömansgården, som är belägen nära centralstationen. Kanslichefen Anders Lindberg gav en fyllig introduktion till verksamheten och dagens utmaningar. Det är en stor och omfattande organisation som handhar ekonomin och andra gemensamma frågor för ett stort antal församlingar (16). Liksom i många andra samfälligheter funderar man över framtidens kyrkliga organisation och över församlingsindelningsfrågor.

Efter en tågresa över sundet besöktes Domkyrkan i Köpenhamn, mitt i centrum, som har vunnit uppskattning för sin mångåriga satsning på Nattkyrkan. Där talar man om sin verksamhet som ett liturgiskt laboratorium, men allt som sker syftar till bön och stillhet. Konstnärer gör installationer som synliggör och lyfter fram sådant som är centralt i den nattöppna kyrkan. För tillfället en liten vägg av spegelfragment på vilka man kan rista namn på dem man ber för. Och själva uppsättandet av namnet och fragmentet på väggen blir till bön.

Till sist besöktes Danska Folkkyrkans Mellemkirkelige Råd där Jan Nilsson berättade om Rådets betydelse och arbetets inriktning. En särskilt glädjande händelse blir undertecknandet av Borgåöverenskommelsen som Danska folkkyrkan länge stått utanför. Den 3 oktober högtidlighålls inträdet i denna ekumeniska gemenskap melllan Lutherska nordliga kyrkor och den Anglikanska kyrkan.

I tidiga tyskalektioner fick man inpräntat att: Wenn jemand eine Reise tut, So kann er was verzählen... Den som gör en resa har något att berätta.

Mycket mer finns att förtälja, men inte nu och inte här.

Välkomnande

Det finns ofta anledning att ha bemärkelsedagar. Även i en församling. Idag välkomnas två nya medarbetare: en diakon och en kantor. Och förra söndagen tog vi emot en präst och en volontär. Dessutom uppmärksammade vi då en av församlingens unga som skulle åka ut som Ung i den världsvida kyrkan!

Snart blir det avtackningar och ännu något välkomnande. Vitalt och omväxlande är en församlings liv!

Intryck från ett resursstarkt Lund

Återkommen från en studieresa i Lund, Malmö och Köpenhamn är intrycken många. Ett besök på Pastoralinstitutet i Lund är intressant. Rektor Ingegärd Sjölin bjuder på en tankeväckande jämförelse mellan sydsvensk religiositet och mellansvensk. Kan det vara så att jordarnas bördighet och det utsatta läget i söder fick människor att hylla livet och njuta när man kunde med gillen och fester? Och kan det förhålla sig så att magrare jordar och kortare säsong i inlandet (Närke) fick människor att bli mer pietistiska och längta till himmelens festligheter som kontrast till en knappare tillvaro? Kan sådana tankar bjuda förklaringar till den i mellansverige brutna kyrkliga seden och den mera levande kyrkliga traditionen i syd? Utmanande och spännande!

Ett besök vid Lunds domkyrka påbörjas med en dansföreställning på utsidan av Lunds domkyrkas norra torn. Sardine Sauvage dansar i luften. De inviger därmed den andra arkitektur- och filmfestivalen, ArchFilmLund 2010. Därefter blev det filmvisning i domkyrkans krypta av Teshigaras film om Gaudi (för en bredare publik mest känd för Barcelonas katedral).

Lunds domkyrka är en märklig plats där strömmarna av besökare aldrig sinar. Och på andra sidan sundet är den fortfarande och ofta uppfattad som en dansk kyrka. Nu bygger man ett domkyrkoforum som domprosten Håkan E Wilhelmsson är mycket stolt över, projektet har fått en egen hemsida.

Samuel Rubenson ansvarar för ett projekt om tidigt klosterväsende och antikt bildningsideal. Han besitter stort vetande om orientalisk kristendom, dess teologi, historia och utbredning. Han kan som få levandegöra historien och reflektera över historiens närvaro och betydelse i nuet. Han borde vara en av de mest anlitade föredragshållarna i landet. Kanske är han redan det? I så fall mer än välförtjänt. Om det förflutna negligeras och glöms bort och vi alltmer styrs av tillfälligt tyckande och kantrande opinioner - hur går det då? Och vart?

Valrörelsen pågår

I Örebro svallar känslorna. Det är bråk mellan partier. Socialdemokraterna arrangerade en röstskola för väljare i stadsdelen Vivalla, en stadsdel av förortskaraktär där många har rötter i andra länder och kulturer.

Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".

En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.

Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.

I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!

Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.

Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.

NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."

I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.

Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.

Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.

Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.

Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!

Rim al Amir är död

Har just fått besked genom NA på nätet att den svårt sjuka lilla flickan Rim al Amir har avlidit. Hon och hennes familj var utvisningshotade, men med beaktande av hennes svåra sjukdomstillstånd så beslutatde man nyligen att utvisningen inte skulle verkställas och att man skulle utreda frågan mer.

Nu löper tankarna. Åt alla möjliga håll. Ett barns liv, även om det blir kort och innehåller lidande och prövningar, är ett helt liv. Ett verkligt, ett riktigt, ett mänskligt liv även om villkoren och omständigheterna kan ha varit omänskliga.

När ett barn dör påminns jag om att vi inte förfogar över livet. Det är en gåva att ta emot men som ingen av oss kan äga. Barn har en särskild förmåga att locka fram kärleken i oss, får viljan att skydda och vårda att växa. Också det är gåvor. Men så, när ett barn dör, blir förtvivlan stor. Hoppet tycks förmörkat och förskingrat. Detta trots att jag vet att ljuset lyser i mörkret och livet segrar över döden. Då ropar man om förbarmande.

Idag ber vi för Rim al Amir
och för hennes familj.
Till Gud som omsluter
levande och döda
sätter vi vårt hopp!

En katt kan göra hål i ben

Vi har bekymmer. Inga nämnvärt stora, men tillräckliga för att behöva vrida på dem några varv i huvudet. Vad var det som hände? Hur kunde det bli så här?

Framför televisionens monotona och streotypa program satt jag i går afton i allsköns ro. Sixten, the cat, hade, som vanan bjuder, slagit sig ner i mitt knä. Jag sträckte mig efter morgontidningens kulturdel, inte för att läsa en understreckare, utan för att granska TV-programmens mångfald. Då hände det sig att jag stötte emot en karamellburk. Den stod där på bordet intill av någon för mig outgrundlig anledning. Man tror det knappt, men den for i golvet med en dunderskräll och som små smällare for karameller över hela golvet. Kaos!

Katter är rädda varelser, snabba till anfall eller försvar, jakt eller flykt. Sixten valde flykt. Som alla kortdistanslöpare behövde han bra startblock och borrade följdaktligen sina klor genom mina svarta jeans och långt in i låren. Därefter katapultade han ut i hallen. Det tog en mikrosekund. En mikrosekund av oönskat slag.

Tveksamt reste jag mig, själv osäker på vad som skett. När smärtan hann ikapp tiden blev jag bara stående. Det är inte var dag man mitt i lägenheten måste fjärma sina byxor för att granska hål i lår och underben. Men där stod jag framför televisionen med rispor och sår och blodet forsande. Dessutom inramad av karameller som spritt sig ut över hela golvet. Och i televisionen pratade man bara på som om ingenting hänt. Tala om dum burk...

Sixten placerade sig långt utom räckhåll för sin husse vars beteende så förvirrat honom. Kraftiga smällar och högt oljud i hela rummet kan man inte tåla. Sixten tänkte: fara! Och så for han.

När min veklagan stillnat vägrade Sixten att återkomma. Han strök sig mycket avvaktande mot mitt ben när kvällsvarden vankades - det bedömde han klokast. Tänk om matskålens kött och lever annars inte skulle bli levererad. Men det var hastigt överståndet och sedan höll han sig på betryggande avstånd.

Demonstrativt vägrade Sixten någon stund senare att följa med till sitt nattkvarter i sovrummet. Istället föredrog han att ta det numera betydligt lugnare och tysta televisionsrummet i besittning. Där på en soffa ordnade han sitt nattläger.

Klockan tre i morse förbarmade jag mig och linkade ut till Sixten och klappade honom ömt: Det ordnar sig ska du se. Blodet flyter inte längre! Vi kan fortsätta vara bästa vänner! Sixten tittade avmätt på mig, karamellpojken, och vände bort huvudet. Inget annat att göra för den orolige hussen än att lomma tillbaka till sängkammaren.

Efter fem minuter kommer Sixten trippande, med svansen i givakt, som om nästan ingenting hänt. Hallå, ligger Ni och drar Er! Ska vi hitta på något? Slita strumpor ur byråer? Kloa på fåtöljer? Förresten, det kan vi göra senare. Just nu är jag trött. Man blir det av starka ljud, blod och tårar och sånt. Låt oss strunta i all uppståndelse, låt oss sova en stund!

Det rör på sig

HQ-bank är förstasidesstoff denna dag. Nu funderar alla över att banken ska upplösas, gå i likvidation. Värst är att många sparare verkar drabbas av bristande kompetens hos bankledningen.

Inte heller denna gång lyckades Svenska Kyrkan samla sig till en seriös prövning om en egen bank vore av godo. Bara de egna transaktionerna skulle förmodligen ge en sådan bank vind i seglen. Visst finns det avskräckande exempel när kyrkor haft bankrörelser, men förhållanden i Italien och Vatikanen är inte jämförbara.

Annat som fångar lyssnare och läsare är valrörelsen. Dagligen dyker nya intervjuer av ledande politiker upp. Ibland borde de begränsa sig. Göran Hägglunds gamla skämt om turkar återkommer tröttsamt och förlegat. Skämtlynnet kan kanske bryta bilden av honom som en prudentlig herre, men det är tveeggat. Bättre är att förlita sig på det egna budskapets styrka, på sådant som lyfter fram mänskliga rättigheter och värderingsfrågor.

Fotbollskonstnären Zlatan ventileras på de oftast alldeles för omfattande sportsidorna. Han rör på sig. Nu flyttas han som en spelpjäs till Italien. Euroregnet som följer av detta ska tydligen även falla över Malmö FF. Man gratulerar och undrar om inte hasn agent kunde låta transfersummorna gå via HQ-bank och så rädda banken? Men så går det ju inte till i den verkliga världen. Någon räddare i nöden finns sällan på plats.

Nej, nu är det dags att dra upp rullgardinen och se om världen är sig lik för övrigt, eller om allt är förändrat? Kvar är nog alla de sammanträden som väntar många av oss. Till bords!

En värmländsk midsommarnattsdröm

Hur gick det egentligen till när Sverige och Norden kristnades? I brytningstiden mellan norrön tradition och kristendom, vann man då makten och själarna med svärd och blodsutgjutelse? Det vill i alla fall Leif Stinnerbom och Västanå teater i sin version av Shakespeares En midsommarnattsdröm göra gällande.

Schablonen känns fadd och föga historiskt korrekt. En katolsk biskop vill i spelets början gifta bort sin dotter (!) med en ung man trots att henne hjärtas håg står till en annan. Celibatet hade i 1000-talets början ännu inte fullt ut slagit igenom inom kyrkan, så möjligen kan man köpa upplägget.

När spelet är över har i alla fall biskopen och hans soldater dräpt skådespelarna/clownerna. Och man inser att kyrkan därmed får stå för kulturfientlighet och förtryck, kreativiteten mördas. Så får vi oss till livs ännu en politiskt korrekt kristendomskritisk passning, och det i den andliga letargins tid.

Maria Schottenius skrev i DN:s recension om clownernas undergång: Deras otacksamma öde är att bli nerhuggna med svärd på biskopens befallning. En helt korrekt tolkning av den medeltida kristendomens syn på konsten och konstnärerna. Som om kyrkan inte under medeltiden tillsammans med kungligheter, furstar och adel var de främsta meccenaterna och avnämarna för dåtidens kulturarbetare och konstnärer! Men visst är historien mångfacetterad och kyrkans historia rymmer också här och där både mörker och svarta kanter. Men att detta skulle vara en kyrkans huvudlinje kan med fog bestridas.

När får man på en svensk scen se tron gestaltad som en tillgång? Och kyrkan som ett värn för kultur och bildning? Som en försvarare av mänskliga rättigheter och värdighet? Men den tanken är väl så vådligt djärv att man, bara genom att nudda vid den, sätter rödvinet i halsen...

Västanå teater har i övrigt gjort en fantastisk och storartad version av En midsommarnattsdröm. Den är suggestiv med gröna alver som nyfiket och ständigt närvarande bidrar till guden Frejs interventioner. Frej och Freja har fått indisk framtoning och Freja står oerhört länge på en fot i vad som blivit ett yogainspirerat balansnummer.

Här skulle nu en lång rad lovord staplas över den visuellt vitala och kroppsligt spänstiga föreställningen. Där blandas bagatellens förväxlingsspel med frågor om rätt och fel. Här frodas bondkomik och clowneri med frustande glädje. Per Sörberg drar gång på gång ner skrattsalvor. Publiken jublar åt upptågen, inte minst driften med modern terapi får skratten att pärla.

Landets teaterrecenscenter har också jublat över denna uppsättning som spelar på så många plan. Även Svenska Dagbladets Lars Ring skriver lyriskt om föreställningen.

En talande katt

Vi hade ett långt samtal Sixten, the cat, och jag. Efter sin frukost hade han parkerat sig på det åttakantiga bordet just framför balkongdörren. Och när jag lämnade köket passerade jag honom där han låg ihopkrupen och betraktade mig..

Hörnu Herrn, sa Sixten med ett litet krax.

Vad vill Du nu då, sa jag onödigt irriterat eftersom jag redan visste att han vill besöka balkongen.

Du kan inte bara gå förbi mig så där hur som helst, svarade Sixten.

Jo men jag har bråttom. Mässan börjar om en liten stund, blev min replik.

Lite hänsyn om jag får be, kontrade Sixten, frisk luft behöver alla katter, nästan kved han.

Vill Du verkligen gå ut på balkongen nu, det är fuktigt och rått, förklarade jag.

Rått, undrade han. Kan man äta det, jamade han lystet fram.

Nej, det betyder att man bör ha pälsen på om man går ut, retades jag.

Akta dig Du så jag inte tar av den. Nakenkatter ser inte så kul ut!

Jag hinner inte diskutera saken mer. Du får gå ut, blir det bra?

Sixten bevärdigade mig inte med ett svar. Han vände ryggen åt mig och gick och ställde sig med nosen mot balkongdörren. Liksom för att understryka att i det här huset blir det alltid en massa onödigt prat. Lite action om jag får be!

Splittring på gång...

Det pågår alla möjliga rörelser i den världsvida kyrkan. En utbrytning ur den Evangelisk Lutherska kyrkan i USA planeras, läser jag i tidningen Dagen. Samma typ av oppositionsrörelse har inom den Episkopala kyrkan (dvs den Anglikanska) i Usa har väckt uppmärksamhet, och lett till en "ny" kyrka. Den heter The Anglican Church in North America.

Lutheran Core kallas den organisation som växer fram som en reaktion inom ELCA. Oavsett grundhållning är det av intresse att följa den polarisering som kommer till uttryck särskilt kring etiska frågor. Det i sin tur väcker diskussioner om hur man ska förhålla sig till, och tolka, Bibeln. Och det kan vi alla behöva fundera över...

Gudstjänsten en redskapsbod

(Litografi av Paul Petit, Digital repro: Jens Gustafsson, Kungliga Biblioteket)

Förr fick de som inte döpte sina barn frågor om varför, de fick nästan förklara sig för vänner och bekanta. Och gick man inte och konfirmerade sig var man i minoritet. Idag är det nästan omvänt. Vill man döpa sitt barn kan man få förklara sig inför vänner och omvärld. Och den som deltar i konfirmationsläsning är i minoritet. Ungefär så beskrev ärkebiskop Wejryd och biskop Nordin (Strängnäs) det förändrade läget för Svenska kyrkan. Det skedde vid ett kyrkkaffe efter högmässan i Nikolai församling, dan efter Örebro 2010 - en dag då man firat valet av ny svensk tronföljare för 200 år sedan. Här hittar Du talen från lördagens jubileumsfirande i kyrkan.

Valet av Jean Baptiste Bernadotte 1810 skedde vid en riksdag just i Nikolaikyrkan i Örebro. Kh Ingemar Söderström har skrivit ett krönikespel om händelsen: Tiden före valet.

Samtidigt var biskoparna övertygade om att förr eller senare vänder det. Wejryd kommenterade då att Strängnäs ju ligger före - i det stiftet har man den sämsta statistiken för konfirmation och dop i så gott som hela landet. Och då kanske det vänder först där?

Men dop och konfirmation har naturligtvis sin viktigaste innebörd, sin tyngdpunkt, någon annan stans än i siffrornas värld. Dessa gudstjänster har, borde åtminstone i Svenska kyrkan ha, en teologiskt grundad betydelse om vilken man kan tala. Ett kyrkkaffe med frågestund ger inte så stort utrymme för alla aspekter. Men för kyrkan är en klarhet om sakramentet och dess betydelse nödvändig. Förutan den flummar teologin igen och dessa kyrkans handlingar riskerar bli mest kulturella reflexer.

Dock, det behöver finnas förståelse, utrymme och öppenhet för människors längtan. Inför gudstjänsterna som sammanfattats under namnet kyrkliga handlingar möter man inte sällan en tro som är oartikulerade och outvecklad. Om vi i kyrkan inte sprider redskap och språk för trons värld, för Gudsrelationen, lämnas människor i sticket.

Vem erbjuder dessa redskap idag? Ja, de finns på många hålla att hämta i kyrkans gudstjänst. Den redskapsboden ska inte vara ett kontinuerligt experiment. Där ska helst var sak hänga på rätt plats så att man kan finna det man söker. Och blir gudstjänsten sedan välbesökt kommer förmågan att förstå och använda redskapen att öka. Ordning och reda är inte detsamma som slutenhet, höga trösklar, lås och bom...

Ping - som bär fram vad någon skrivit

En pedagogisk teknik innehåller moment då man berättar vad man ska säga - och när man har sagt det sammanfattar men genom att än en gång säga vad man sagt.

I teknikens värld trycker man numera på en knapp. På bloggspråk heter det likt ljudet från en ubåts sonar, sound navigation and ranging. Pingar gör vi då, sänder ett besked att något skrivits som sökmotorer genast tuggar i sig utan att begripa ett skvatt. Men de kan ställa frågor och få svar - som sonarutrustningens ekon. Man förmår upprepa ord och någonstans på nätet kan vissa sidor därmed nästan genast återge vad någon berättat.

Nyss sände jag ett ping - utan att jag ens hade hunnit skriva det jag tänkte. Vill Ni se hur pingarna tickat fram kan man betrakta listan över de senast uppdaterade bloggarna här!

Ping på Er alla!

Märkliga länkar för att begränsa asylmöjligheter

En blogg som satt i system att länka till tidningsartiklar utan att direkt diskutera det artiklarna handlar om kommer på sikt att sabotera den möjlighet Twingly erbjudit bloggare. Med det systemet ger Twinglylänkarna till dagstidningarnas webbsidor en bloggare chansen att bli en aktiv debattör som når längre ut. Men det kan missbrukas: kolla hur Sverigefidelis länkar till massor av tidningsartiklar för att på så sätt med lösliga kopplingar, om några alls, nå långt ut med sitt märkliga budskap.

Till min artikel i Dagen om den mycket svårt sjuka flickan Rim Al Amir länkar bloggaren (en anonym 40 årig man, om man nu kan lita på sådan uppgifter) och gör det med en hyllning till en moderat riksdagsman, Sten Andersson, som senare övergick till Sverigedemokraterna. Rubriken är En hyllning tilll en fallen hjälte. Det som återges är en interpellationsdebatt i riksdagen om svensk asylpolitik med tonvikt på att för många invandrare får stanna i Sverige. Indirekt betyder kopplingen till artikeln i Dagen att Sverigefidelis inte vill att Rim ska få stanna. Någon annan tolkning är svår att göra.

Ofoget med sådan masslänkningar kommer naturligtvis att leda till att länkarna blir övervakade och sorterade så att missbruket stävjas. Så här ser länklistan till detta enda inlägg ut: dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, dn, svd, svd, svd, svd, svd, svd, svd, gp, gp, gp, gp, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, expressen, smp, smp, smp, smp

Skriv på namnuppropet för Rim!

Idag har tidningen Dagen publicerat nedanstående artikel rörande utvisningshotet mot dödsjuka Rim Al Amir, 2,5 år gammal och hennes familj. I morse rapporterade också Nerikes Allehanda, deras besked var att behandlingen hade avbrutits då flickan nu är så svårt sjuk att det inte längre går att göra något åt hennes sjukdom.

Den som vill hjälpa till kan skriva under namninsamlingen eller själv samla namn på protestlistor. För att informera sig besöker man Stödgruppen hemsida för Rim.

Utvisa inte barn som borde få stanna!
Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om motiveringar och bedömningar senare visar sig ohållbara.

När barn ska utvisas ur Sverige är det särskilt viktigt att man gör en noggrann granskning av fakta utifrån Barnkonventionen. Den är visserligen inte svensk lag, vilket den borde bli, men konventionen ska ändå vara vägledande. För Migrationsverkets del blir bedömningarna därigenom komplicerade.

Att frågorna bedöms som viktiga förstår man av att migrationsminister Tobias Billström har gett hovrättsrådet Eva Lönqvist ett utredningsuppdrag. Hon ska "kartlägga tillämpningen av utlänningslagens undantagsbestämmelse om synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd, särskilt när barn är berörda" beträffande Migrationsverket, Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Dessvärre kommer den utredningen inte att vara klar förrän i april 2011 och dess resultat kommer inte att påverka situationen på mycket länge.

Avvisningar av barn med omständigheter som skulle kunna vara ömmande bör i avvaktan på utredningens resultat omedelbart stoppas. Det vore särskilt illa om barn utvisats från Sverige med motiveringar och bedömningar som senare visar sig ohållbara.

Rim Al Amir är en mycket svårt sjuk flicka på två och ett halvt år. Hennes mor Manal kom med flickans syskon till Sverige år 2007 i samband med det senaste Libanonkriget. Rim är född i Sverige och bor i Örebro. Det dröjde inte länge innan det stod klart att flickan led av en mycket svår sjukdom. Sedan dess har Rim kontinuerligt fått vård på Universitetssjukhuset i Örebro.

År 2008 avslogs familjens ansökan om uppehållstillstånd. I början av juli månad i år följde beslutet om utvisning. Migrationsverket hänvisar i sitt beslut bland annat till att det i Libanon finns möjligheter till medicinsk behandling för Rim. Att Rims mor saknar försäkringar eller ekonomiska tillgångar som en sådan vård kräver tar Migrationsverket inte hänsyn till.

I Barnkonventionens artikel 24 slås fast att konventionsstater som "erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård" faktiskt ska "sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård". Här brister verkets logik. Man kan inte avstå från att undersöka om just detta barn, Rim Al Amir, får tillgång till den vård hon behöver.

Att verkställa ett utvisningsbeslut av en så svårt sjuk liten flicka står uppenbart i strid med hela Barnkonventionens inriktning där man redan i artikel 3 slår fast att vid alla åtgärder som berör barn "skall barnets bästa komma i första rummet". Rims tillstånd är så allvarligt att det betvivlats om hon skulle klara påfrestningarna att utvisas och resa. Vårt land har enligt konventionens artikel 6 en förpliktelse att "till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling".

Sverige riskerar att agera i strid med minst tre av Barnkonventionens artiklar. Det väcker tvivel på om Sverige verkligen vill leva upp till Barnkonventionens värnande av barns värde och värdighet.

Lars B Stenström
kyrkoherde i Olaus Petri församling

Att ta farväl

Farväl, säger vi. Att ta ett farväl är inte ett vardagligt hälsningsord vid små uppbrott, utflykter eller resor. Farväl andas av varaktig långfärd och oceaner av tid. Man tar avsked av någon och önskar att färden ska bli trygg, gå väl, vara god.

Särskilda dagar i livet blir präglade av att man måste ta farväl. Någon är död och vi tar avsked, säger farväl. Vi lämnar inte våra släktingar och vänner till mörker och glömska. Vi överlåter dem till Gud. Till kärlekens gränslösa nu, till det ljus som är evigt.

Ingenting blir sig likt. Tillvaron förändras. Personen räknas bort ur de vardagliga rutinerna och läggs i minnets arkiv, i hågkomstens bank.

I början är det mycket påtagligt som om personen ändå finns kvar. Vanorna sitter djupt och de är mycket starka när de bärs av relationer. I vissa stunder, vid vissa tider, är det som om allt var som förut. Men så kommer insikten. Inte längre, inte mer. Hon finns inte, han är död...

Döden påminner om att ingenting är beständigt. Inte ens vi själva. Då hör jag ord som sjungs. Psalmens gamla ord. Och gör precis så. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer.

När ska barn börja cykla i trafiken?

Varje år skadas i Sverige 10 000 barn så svårt vid cykelolyckor att de måste uppsöka akutvård. Den nyheten sprids idag utifrån ett pressmeddelande från försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Uppgiften bygger på en genomgång av Injury data Base.

När kommer sådana fakta att få genomslag i ett bättre skydd för barn och ungdomar i trafiken? Ett sätt att minska riskerna är naturligtvis att skjuta upp övergången då cykeln som lekredskap blir till ett fordon. Men många av olyckorna sker vid lek och hemmavid då barn tappar balansen. Men även där finns åtgärder att sätta in.

Särskilt oroande tycker jag det är att se små barn vingla runt på hårt trafikerade vägar eller mitt i en stor stads trafikhets. Det borde man också kunna göra något åt. Och snart är det skolstart...

Med Barnkonventionen som svensk lag...

Tal vid torgmöte i Örebro den 14/8

Ibland måste man höja sin röst!
Just nu befinner vi oss i en sådan situation.

Barn har ett helt och fullständigt människovärde,
de är inte ofullständiga minimänniskor
som får ökat värde när de blir äldre.
Människans värde handlar inte om makt
position, kunskap eller prestation.
Människovärdet är inte ålders- eller könsrelaterat
borde inte vara det, ska inte vara det,
får inte vara det!

Barnkonventionen ska skydda världens barn,
garantera dem deras värde och värdighet.
Barnens bästa, deras välfärd och hälsa
är vad det handlar om.

Med Barnkonventionens ord ringande
i våra öron blir utvisningshotet mot
Rim Al Amir och hennes familj obegripligt.
Enligt artikel 6 ska staterna
”säkerställa barnets överlevnad och utveckling”
I artikel 24 erkänner man barnets rätt till bästa
möjliga hälsa och till sjukvård.
Man kan alltså inte utvisa Rim
till en situation där hon berövas
”sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård”.

Nu är det hög tid att lagstiftare och myndigheter
gör gemensam sak och visar att de
menar allvar med Barnkonventionen.
Och då blir utvisningar av barn
i ömmande omständigheter omöjliga!

Med Barnkonventionen som svensk lag
skulle Rim Al Amir och andra barn
i liknande omständigheter ha ett långt starkare skydd.
Följ Barnkonventionen!
Upphäv utvisningsbeslutet!
Låt Rim Al Amir och hennes familj få stanna!

Protestera eller påverka?

Är det otillbörliugt att bedriva kampanj för att få en enskild person eller en familj att få stanna i Sverige trots att myndigheten beslutat utvisa? På ett sätt är varje sådan aktivitet byggd på ett subjektivt ställningstagande för någon. Men det kan ju inte vara på något annat sätt. Engagemanget för enskilda personer och livsöden skulle inte bli särskilt framgångsrikt om det enbart drevs med den långsiktighet och fördröjning som den politiska processen innebär.

Människor blir berörda av ett öde och upprörs över att lagstiftning, tolkning och tillämpning inte fungerar för att "rädda kvar" personerna i ömmande fall. Då måste man reagera och agera. Protesten är samtidigt ett ställningstagande i viktiga värderingsfrågor. Om vårt eget land inte visar tillräcklig humanitet utan sänder människor till förtryck, förföljelse och situationer där livet hotas är det viktigt att säga ifrån. Människors värde och värdighet behöver faktiskt försvaras.

Självklart kan inte engagemanget i det enskilda fallet, som nu med den svårt sjuka flickan Rim Al Amir, ställas i motsatsställning till arbetet med att påverka politiker och beslutsfattare för att försöka få lagändringar till stånd. Här finns inget antingen eller. Men - den politiska processsen tar lång tid och är mera allmängiltig och generell. Därför är metoden att försöka ändra lagen inte särskilt bra om man som i Rims fall vill försöka hindra utvisning i ett enskilt fall.

De familjer som söker asyl och en fristad i Sverige, de som flytt ifrån särskilt stor utsatthet, för dem skulle situationen förbättras avsevärt om Sverige gjorde Barnkonventionen till lag. Då blev "barnets bästa" en verklig prövosten för varje beslut som handlar om barn. Och man skulle faktiskt bli tvungen att lyssna till barnens egna önskningar. De har nämligen en rätt att bli hörda!

Låt Rim få stanna i Sverige!

Rim Al Amir är en mycket svårt sjuk liten flicka, två och ett halvt år gammal. Hon vårdas på Universitetssjukhuset i Örebro. Flickan hotas av utvisning tillsammans med sina två systrar och sin mor. Migrationsverket har fattat beslut om utvisning och hänvisar bl a till att den sjukvård som Rim får i Sverige även finns i Libanon. Däremot tar man ingen hänsyn till om Rim faktiskt kommer att få del av den vård som finns. Hennes mor saknar de försäkringar och ekonomiska tillgångar som krävs för att få råd med att ge Rim den vård hon behöver.

Uppenbarligen negligerar Migrationsverket och därmed Sverige den Barnkonvention som i flera av sina artiklar slår fast en annan tingens ordning. Barnets bästa är en överordnad princip i Barnkonventionen och redan den är med utvisningsbesluter satt ur spel. Men det finns fler artiklar som tillförsäkrar barn sjukvård och hälsa. Även mot dem strider utvisningsbeslutet. Konventionsstaterna skall se till att barn får den vård de behöver - det räcker inte med ett passivt konstaterande att vården finns att tillgå. För Rims del är den vård som finns i Libanon utom räckhåll.

Skulle vi verkligen nöja oss med att det fanns båtar och frälsarkransar i Luleå och Höganäs? Inte kan man se det som tillräckligt om man råkade riskera drunkning vid Tofta badstrand på Gotland eller i Hästhagen i Örebro!

Folkpartiets Johan Pehrson har i Nerikes Allehanda hävdat att politiker inte ska gå in och ifrågasätta och göra kampanj för att ändra myndigheters beslut. Han menar att det riktiga är att arbeta för en ändrad lagstiftning.

Det ligger ju i politikernas uppdrag att aktivt värna mänskliga rättigheter - och om en myndighet svajar måste det naturligtvis vara rätt att ifrågasätta och opponera. Visserligen skulle man förr vara all överhet underdånig, enligt en gammal luthersk tanke, eftersom man föreställde sig att överheten var ingiven och insatt av Gud och styrde på Guds uppdrag. Men en sådan tystnadens kultur kan man inte gärna förvänta sig i ett modernt och sekulärt samhälle.

Inte blir myndighetens auktoritet vare sig svagare eller urholkad om den ibland blir ifrågasatt och motsagd. Att opinioner är tillfälliga och godtyckliga hör ju till demokratins väsen. Man får organisera sig. Och jag menar att myndigheter ska ta intryck, vilket man kan göra utan att därför bli reducerad till vindflöjel.

Då gäller det ju att antingen ge rimliga argument eller faktiskt ändra sig om så vore befogat. Ofelbarhet har nog inte utdelats vare sig till myndigheter eller ens till påvar. Och i väntan på att de långsamma kvarnarna mal är det fullständigt rätt och riktigt att bilda opinion och kräva rättelse.

Särskilt allvarligt i hela den här historien är att Rim löper risken att påfrestningarna av en utvisning och en resa till Libanon blir övermäktiga. Det har ifrågasatts om hon kommer att överleva en sådan resa. Stödgruppen för Rim anordnar nu en namninsamling som ALLA kan vara med i. Materialet kan Ni hämta från Stödgruppens blogg. Sprid listorna vidare och samla så många namn Ni kan. De som har möjlighet inbjuds dessutom att delta i manifestationen den 14/7 i Örebro mellan kl 10 och 12.

Gå också in på den blogg där Stödgruppen för Rim lämnar aktuell information om utvecklingen. Och vill man veta mer om Rim och hennes historia kan man läsa artiklar i Nerikes Allehanda 23/3, 7/7, 17/7 och den 6/8 eller i Dagens Nyheter den 8/8.

Om Rim har kommunalrådet Lennart Bondeson skrivit på sin blogg den 4/8 och den 8/8.

En ny dag

Solsken och fågelsång. Vilket härligt sätt att vakna till en ny dag! Semestern är slut och uppgifterna väntar. Hinner ändå med att skörda gul svamp på gamla kantarellställen. Och att bli myggbiten. Även en fästing fattade tycke för mig och bet sig fast. Men attraktionen var inte ömsesidig. Våra vägar har nu skiljts åt. Det blev nödvändigt. Man kan inte hålla ihop till varje pris.

Förnyelse kräver förvaltarskap

Under många år har jag suttit i otaliga intervjuer där frågan ställts: Är du en förnyare eller en förvaltare. Underförstått har nästan alltid funnits, understött av ordens nutida valörer, en dragning åt föreställningen att förnyarna behövs och gör det rätta och att förvaltarna är otidsenliga och inte riktigt förstått vad uppdragen i kyrkan gått ut på. Som om förvaltarskapet utesluter vilja att utveckla och förbättra. Som om förnyare inte alls behöver eller kan vårda arvet.

Risken är stor: en förnyelse som bygger mest på tidsandan och våra egna drömmar och tankar räcker inte till. All god förnyelse måste inom en kristen kyrka byggas på ett ansvarigt förvaltande där kontinuiteten inte förloras, där saken består: uppdraget att bära bud om människors frälsning och eviga väl!

Utdrag ur en ny predikan på ordrik.

Tomteblossfoket

Jesus är avvisande till dem som här vill prestera sig fram till hans vänskap. Han pekar på något annat, något mer. Det som betyder mera. Att allt det vi är och förmår, vårt hjärta och dess varaktiga kärlek, vår bergfasta övertygelse ges till Jesus. Tomteblossfolket, fyrverkeripjäspersonerna, de som gör en häftig men tillfällig insats måste nu tänka om.

Jesus vill i hela sin Bergspredikan ge en ny tolkning, en förändrad förståelse av vad Gud vill med oss. Och filosoferna och etikerna har tid efter annan gått i spinn över denna märkliga Bergspredikan där Jesus som en ny Moses utvecklar lagens innebörd, eller rättare sagt, skänker vår förståelse av lagens krav nya horisonter. Visar vad som verkligen har betydelse.

Bergspredikan visar att vi ska vara ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade, bedjande. Lagens bud fastställde omsorg om de egna och om främlingen. Här står det klart att kärleken inte begränsas till den egna gruppen, det egna sammanhanget. Till och med fienden, förtryckaren, den som förföljer ska bli lyft in i bön och mötas av goda gärningar. En skjorta, en extra mil, en buren börda. (Kan det i vår tid avse Sverigedemokrater och människor i än mer extrema grupper?)

Citat ur en ny predikan på ordrik.

Hur gör man för att bannlysa svordomar i kyrkliga sammanhang?

En ordlista över icke önskvärda uttryck i kyrkliga sammanhang kan bli följden om kyrkomötet bifaller en motion av Karin Långström Vinge och Maria Abrahamsson och bannlyser svordomar och könsord. Klart att kristna människors språk bör vara föredömligt och fritt från det Bibeln talar om som att svära vid Guds namn. Och man ska inte missbruka Herren din Guds namn. Inte heller ska man naturligtvis åkalla den onde och hans anhang.

Men, man behöver inte vara synsk för att förstå att förslaget till kyrkomötet har något att göra med prästen, ordvrängaren och författaren Dag Sandahls expressiva språk. Omvittnat och diskuterat. Anton Nicklas Sundberg, legendarisk ärkebiskop lär också ha haft ett övermåttan mustigt språk. Honom tillskrivs yttrandet: Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med. Från seriernas värld utmärker sig kapten Haddock med en alldeles egen flora av kraftuttryck.

Tänk ändå så många ord som det kan gälla. Särskilt den amerikanska svordomsfloran är genomsyrad av könsuttryck. Vilket väcker frågan om svordomar på främmande språk. Dessutom måste man fundera över substitut och semisvordomar som kan kräva svåra avvägningar.

Kommer man att kunna yttra följande ord?
Sakramentskade
Sakrans
Knäveln
Böveln
Fasen
Förbaskade
Förbenade
Förbålt
Järnspikar
Sablar
In i vassen
Jämrans
Jädrar
Jäsicken
Jäklar
Katten
Himla
Helsicke
Huggormars avföda
Attans
Rackarns
Ända in i aftonsången

Svenska språket innehåller en uppsjö av sådana ord och uttryck. Många många fler kan man nog räkna upp om man så ville. Här dock som exempel och tips till överväganden som kyrkomötet inte får fly ifrån. Men jag undrar hur man gör för att i kyrkliga sammanhang bannlysa svordomar. Kan det tänkas att det finns annat att lysa i bann. Men eftersom jag inte gärna använder kraftuttryck i vardagslag så får detta ta mig katten vara mer än nog.

Bollspel

Har spelat ett irriterande spel eftersom det tar så lång tid att bli bra på det. Så andra kan gott få testa:



Klicka för att spela på Spel.nu!

Sixten avsynar bäddningen

Väl hemma igen efter en utfärd hälsas vi avmätt av Sixten, the cat. Han reser sig ur fåtöljen och låter meddela att han haft huset under uppsikt. Det är arbetsamt så jag behövde vila en stund, är budskapet han ger oss. Så sträcker han på sig och välter sig på rygg mitt framför fötterna. Ska ni in här får ni vara vänliga och betala inträde! Lite klapp och smek kostar det att kliva över mig. Men bara i välavvägd mängd, annars blir det klor och baktassar! Ungefär så vill han ha det. Gränser kan han sätta, helt osentimentalt och utan hänsyn till tidigare närhet eller kontakter.

Hans dag har varit fylld av uppgifter. Kolla källarfönster så att inga spindlar tagit sig friheter. Det blev möjligt när källardörren tillfälligt öppnades. Därefter behövde Sixten fungera som tillsyningsman vid morgondisken. En kort patrullrunda vidtog varefter Sixten bestämde sig för att kolla bäddningen och grävde sig därför ner under överkastet. Där fanns det mycket att tänka på så där blev han kvar, länge.

En kort måltid återgav honom krafter så att han kunde betrakta människors undrliga matvanor med kaffe och slät bulle. Lite toalettbestyr tog en stund och så var utmattningen stor och vila nödvändig. Nu tvättar Sixten sitt ansikte som om världen runt omkring inte finns. Och min misstanke är att den faktiskt inte gör det, just nu.

Matt av blank målning

Läs bruksanvisningen! Jag säger bara det, läs bruksanvisningen. Och gör det noga. Man kan tycka att många av instruktionerna och råden på varor och produkter är så självklara att de inte skulle behöva sättas på pränt. Elementära förhållanden som alla instinktivt känner till. Som att filmjölk som stått någon dag i sin kartong måste skakas. Annars får man mest en tunn vätska med betoning på mjölk. Eller som att man vid öppning av en ketchupflaska med fördel använder en lång kniv för att få fart på den, liksom av skräck förstelnade, tomatsåsen.

Alla vet att man vid målning bör röra om i färgen. Ordentligt och noga. Omrörningsbehovet kan man tycka att alla borde veta att det finns. Åtminstone när man använder tillblandad färg där olika kulörer förenats i butik med hjälp av en motoriserad tillskakningsapparat. Den som aldrig sett en sådan bör genast bege sig till en färghandel och beställa blandfärg.

Nåväl, när våra dalblåa stolar skulle målas svarta inköptes en burk matt svart färg. Burken öppnades på sedvanligt sätt med stämjärn och spik varefter det målades av hjärtans lust. Köksluckorna fick liksom solen fläckar och huden svarta fräknar.

Så blanka stolar har väl aldrig synts till, och färghandlaren fick några mindre vänliga omdömen. Två stolar fick räcka. Eftertanke måste till. Beslut måste fattas. Skulle dessa tingestar kunna stå vid ett bord utan att genast överglänsa allt som kunde dukas upp där? Till och med kristallglasen skulle blekna och blommorna te sig vissna.

Dagen efter blänkte stolarna så att man fick ta solglasögon på sig. Nästa stolspar skulle dock få sig en omgång. Man hade liksom vant sig vid att blanka pinnstolar har något visst. Lyster och skimmer. Glans och fägring stor.

Sagt och gjort. De målades av hjärtans lust Men av någon anledning ville det sig inte riktigt. Färgen hade kroknat. Blänket visade sig inte. Färgen visade sig nu vara extremt matt. Så där stod två glansiga stolar och två andra stolar så matta att de knappt reflekterade solskenet, som ett par svarta hål som uppslukade ljuset.

Dessvärre behövde de glänsande stolarna bättras på och fläckvis försvann alltså ljuset! En märklig effekt. En svart panter med än mörkare fläckar? Man kunde nästan höra dem morra. Och visst lät det märkvärdigt likt en uppmaning: läs bruksanvisningen!

Rubrik för en predikan

Varje predikan bör få en egen rubrik. Dagens homilia kunde antingen betitlas Regn, flod och vind eller Något annat, något mer. Åhörarna fick välja själva.

Läser man de sista verserna på Begspredikan får man byggråd som renoverings-Ernst säkert skulle kunna kalla skönt ursprungliga. Men de finns för att skydda mot hoten som uppträder där i form av nederbörd, översvämning och storm.

De senaste 3 dagarna har givit syn för sägen. Och skyfallet har varit formidabelt. Skönt att det ljusnar vid horisonten!

Visst var det kylan som infann sig

Under natten kom omslaget. När katten ville ge sig iväg ut genom fönstret förstod man att något var på gång. Det var något med luften. Värme är något relativt blev slutsatsen. Ty det var som om kylan återvänt. Nu är det bara 21 grader utomhus. Inomhus dröjer sig det tropiska klimatet kvar.

Vi får börja klä på oss igen, så där som man brukar vara utrustad sommartid.. Kortbyxor, t-shirt, tröja och en jacka... Kanske en skjorta och en mössa också?

Bygga på berggrund eller sand

Grubblar över kommande söndags text. Behöver snart börja förbereda min predikan. I Matteusevangeliet 7:22-29 står om den som hör och gör Jesus ord är lik den som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand...

Bibliska ord stiger in i tanken: hörnstenen som byggarna ratade, den grund som är lagd, kroppen ett tempel och många andra.

Vad månde detta kunna betyda år 2010? Är detta att leva sitt liv att likna vid att konstruera och uppföra ett hus? Finns där ett tilltal, något att lära?

I stolen bredvid ligger Sixten, the cat. Han är fullständigt avslappnad, men lyckas ändå betrakta mig som om han vet något han inte vill dela med sig av. Evangeliet tycks inte angå honom. När jag läser högt för att också få höra orden byter han ställning, lägger sig tillrätta och suckar djupt.

Farligt med barn på cykelsemester

Två löpare i bredd på en trafikerad led. Två cyklister med släpkärror i ivrigt samtal, ja kärrorna befinner sig inte i samspråk, men personerna cyklar och bubblar bredvid varandra, utan en tanke på bilarna som svischar förbi. Det är att utsätta sig för onödiga risker!

Men värst ändå är de små familjerna som trafikerar sommarvägarna. Man möter åtskilliga familjer med mycket små barn på egna cyklar. De tar sig fram på hårt belastade vägar, mitt i trafiken. Hur kan det komma sig att föräldrarna inte vet att barnens mognad inte räcker till för att klara sommartrafikens hets, ja trafik över huvud taget?

Tanken att barnen utvecklas genom att utsättas för verklighetens faror håller inte måttet! Och föräldrarnas mognad brister, ja den är helt otillräcklig, när de alldeles för tidigt släpper ut sina små i trafiken! Då spelar det inte stor roll att de själva vinglar med och försöker skydda dem. Nu kommer ett lästips för alla föräldrar som funderar på att låta sina små barn cykla...

Här ett längre citat ur Barn, Trafiksäkerhet, Miljö, en skrift som tillhandahålls av Trafikverket (där gamla Vägverket ingår) och som funnits länge. En skrift som ALLA föräldrar borde läsa först en gång och sedan flera gånger:
I hur hög grad kan då barnen genom utbildning klara ett trafiksäkert beteende? Barn utvecklas såväl genom mognad som inlärning. Men det finns tydliga begränsningar i
barns mognadsutveckling för att de ska kunna klara sig i den komplexa trafikmiljö som
många lever i, begränsningar som ingen utbildning eller träning kan undanröja. Det är
därför verkningslöst att sätta in trafikträningsprogram för små barn. Det kan dessutom
leda till en övertro på undervisningens effekter hos barn och föräldrar och kan på så sätt
försämra trafiksäkerheten.

Redan under 1960-talet visade barnpsykologen Stina Sandels forskningsresultat att barn
kan inte prestera över sin mognadsnivå. Barn upp till tioårsåldern saknar biologiska föruts
ättningar för att vid alla tillfällen visa ett trafiksäkert beteende. De kan inte tränas till
ett korrekt beteende i en komplex trafikmiljö. Det beror på mognadsfaktorer som inte är
färdigutvecklade hos barnen.

Syn och hörsel är inte färdigutvecklad
Barnets synförmåga är inte färdigutvecklad förrän i tonåren. Dessutom tar det lång tid att
lära sig tolka vad ögat egentligen ser. Att uppfatta föremål i rörelse och bedöma deras
hastighet är något som fordrar erfarenhet och träning för såväl barn som vuxna.

Barn i förskole- och lågstadieåldrarna har svårt att ställa om blicken från närseende till
fjärrseende. Dessutom har barn ett snävare synfält än vuxna, med sämre möjligheter att
uppfatta rörelser ur ögonvrån. Inte heller fungerar samordningen mellan att gå och
samtidigt titta på samma sätt som hos vuxna; än mindre klarar barnen av att springa i en
riktning och samtidigt titta i en annan.

Barns förmåga begränsas även av att deras hörsel inte är färdigutvecklad. Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna uppfatta varifrån ljud kommer. Det kan mycket väl hända att små barn ser på en bil och springer på en annan som tutar.

Om barns trafikmognad borde man göra informativ TV och radio. Vem blir först!?

Orden som försvann

Orden som försvann, har någon hört dem användas på senare tid? Kom de ur bruk eftersom de inte längre uppfattades som giltiga och inte längre kan beskriva något som verkligen sker? Försvann de därför att vi vände dem ryggen? Tappade vi teologin som kunde tolka livet och göra orden greppbara? Blev de medvetet utrensade?

När hörde någon senast att man i Svenska kyrkan:

Kom till tro?

Blev frälst?

Blev kristen?

Omvänd?

Fann Jesus?

Fick ett nytt liv?

Blev född på nytt?

Sixten, the cat

Så blir han äntligen synlig, Sixten, the cat. Herre över skokartonger. Beredd att vila varhelst ett tillfälle erbjuds. Om hans skokartong kan man läsa på annat ställe i bloggen stillsam.

Ortnamnspoesi

Ortnamnen klingar av ålder. Men sjuder av ungdom. Sjunger med diftonger och triftonger. Drillar som fågelsång mot skyn: Källunge, Vallstena, Norrlanda, Gothem.

Första frukost

Denna morgon väntar Sixten, the cat, på att frukosten ska serveras. Några gånger är det falskt alarm. Husse bara går ut i köket, dricker ett glas vatten och flyttar på något för att sedan återvända till sängvärmen. Snopet återvänder Sixten till sitt viloläger. Men när det verkar bli allvar märker han genast att det drar ihop sig. Husse tar på sig glasögonen för att kunna orientera sig i tillvaron. Kaffebryggaren prepareras och drycken tillagas.

Då gnider sig Sixten mot husses ben i pur glädje över det som komma skall. Han svissar fram och tillbaka. Det surrar i knähöjd när Sixten spinner. Han är tacksam redan innan skålen fyllts. Och när den rågats snurrar han i en galen piruett innan Sixten med koncentration och målmedvetenhet tar över. Med sänkt huvud gräver sig ner i överflödet.

Snart har han fått i sig första frukost. Denna morgon med extra glädje. Den svartvita och glänsande eleganta katten kostar på sig att stryka sig ännu några gånger mot husses ben. Vilken härlig dag. Sixten njuter och mår bra. Är tacksam. Det finns frukost! Vad mer kan man önska? Säkert hur mycket som helst, men just för stunden, i detta nu, är allt precis som det ska.

Klockors klang förkunnar

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnades nyligen. I Gothem hördes en förmiddag en sedvanlig själaringning. I en halvtimme ljöd den handringda kyrkklockans budskap ut över bygden. Livet är ändligt. Någon är död.

Varje vardag ringer man på den gotländska landsbygden dessutom in arbetsdagen kl 06.00. Och om aftonen kl 20.00 förkunnar klockorna att arbetet har ett slut. Ett tecken på att såväl vardag som helgdag är Guds dagar. Dagar av tacksamhet till Gud för livet. Dagar av tjänst.

Stora fötter i små sandaler

Sommarens skodon behövde kompletteras med ett par sandaler. Damen i skoaffären behandlar mig som ett bångstyrigt barn som visserligen sägs få bestämma själv, men i alla fall vet att någon annan fattar avgörandet. Detta par är som gjort för dina fötter. Modellen är den bredaste vi har, men för dig är det bra att det finns kardborrband så att du kan få plats. Bra för patienter, höll jag på att säga, kunder, med extremt höga fotvalv?

Ska det vara med kartong eller i en påse. Ständigt dessa beslut. Inte nog med att jag nu köpt ett par svarta sandaler, som dessutom inte var med på den annonserade skorealisationen, här ska avgöras hur skodonen ska vara förpackade. Först säger jag påse, men ändrar mig och ber om en kartong. Vist ska du få en kartong, säger damen vänligt men undrande över denna tvehågsenhet.

Väl hemma packas sandalerna upp och kartongen blir stående mitt på golvet. Det dröjer inte många sekunder innan Sixten, the cat, har börjat kloa i botten på kartongen. Sedan vrider han sig några varv och pressar ner sin voluminösa lekamen i kartongen. Han får knappt plats. Liten farkost på stort golv kommer lastat med 7 kilo svartvit katt. Tassar och annat hänger utanför allteftersom han byter position. Det är som att pressa ner ett par för stora fötter i ett par för små sandaler. Det ska bara gå!

Väl där finner han sig tillrätta. Skokartongen kramar katten som en korsett. Nu blundar han och blinkar endast för att berätta att där har han det mer än bra. Vilken tur att jag till sist skaffade mig sandaler så att katten fick en egen koja. Nyss reste han sig och gick. Kvar står kartongen, havererad, som ett par nedtrampade skor.

Själv jobbar jag med att försöka reglera kardborrbandet så att sandalerna ska hänga kvar. Det är för att lösa sådana uppgifter man får semester. Också det måste ju kunna gå!

Äta och jaga

Nu till något helt annat! Stackars Sixten flämtar i värmen. Sixten, the cat. Han rör sig sparsamt och mest för att hitta platser i skuggan. Han är en genomekonomisk varelse. Förflyttar sig definitivt inte mer än vad nöden kräver. Sixten hushållar med sina tillgångar. Och sparar på energin till kallare dagar.

Sin ynnest visar han genom att placera sin verklighetstrogna leksaksråtta väl dold i sängen hos en av nattgästerna. Vänligt, men med hög skrämselfaktor.

Strategiskt väljer han viloläger med uppsikt över flera rum samtidigt. Hängande över en tröskel som vore den en bardisk plirar han på människorna som pustar och stönar. Går det väljer han förstås en mera upphöjd position. Inte ett skvatt bryr han sig om politik, skandaler eller kyrkopolitik. Smart varelse!

Det enda som får Sixten att spritta till ur dvalan är mer mat i skålen och en vilsekommen fladdrande fjäril. Efter en stunds vila är äta och jaga vad livet handlar om. För en katt.

Man måste vara protestant.

När man läser sina egna texter i efterhand kan de verka småskuret indignerade. Gnälliga liksom. Sådant får man bjuda på. Saken är för viktig. Det går bara inte att låtsas som om Svenska kyrkan inte effektivt kringgärdats av andra hänsyn och lojaliteter. Man kan inte längre blunda för att somligt blockeras och annat skjutsas igenom de olika beslutsnivåerna mer beroende på linjerna i de sekulära partierna än på tankar i kyrkans teologiska tradition. Och nu tänker jag inte främst på vigsel och äktenskap. Ta balansen mellan organisation och apparat å ena sidan och gudstjänst, diakoni, undervisning och mission å den andra. Eller värnandet av gudstjänsten. Inte ens de lutherska bekännelseskrifterna tillmäts något större värde annat än om man kan utnyttja dem som stöd för egen hållning.

Visst - utveckling och förändring måste till. En pågående reformation behövs för att bevara det ursprungliga! Men också just bara därför. Att öka sin hip-faktor eller bättra på sin image kan inte vara uppgiften. I en kyrka är orden om barnet och badvattnet särskilt utmanande. Ut med en Jesus, in med en ny?

Utan jämförelse är den levande gudstjänsten den plats där kyrkan lever. Där kan man möta Gud och få näring för sin tro. Svenska kyrkans gudstjänst måste få vara ett verkligt möte. Utan en gudstjänst som fungerar kan utanverket bullra bäst det vill. Och om inte de som ansvarar för kyrkan börjar verka för att människor ska möta Gud och vara aktiva gudstjänstdeltagare blir apparatens tomgång efterhand allt mera avslöjande. Kyrkan ska och kyrkan borde... Men om allt färre lever ett efterföljelsens kristna liv?

Diakoni är inte diakoni utan levande gudstjänst! Spelar ingen roll hur många frivilliga ideella medarbetare man stampar fram - diakonin är ett utflöde från det vi tagit emot vid altaret. Sker det inte blir diakoni lite samhällstjänst, gott i sig, men knappast kyrkans diakoni.

Reaktionärt tänkande har jag hört att detta vaktslående om traditionen ovan kallas. Jag föredrar att se det som mera radikalt, nära rötterna, med önskan att nära sig av källorna! Hellre vaktslående om viktiga värden än en slags blek förnuftskyrka a la franska revolutionen! I den och andra meningar är jag gärna protestant!

Här ett tillägg skrivet lördagen den 17 juli.
En diskussion pågår gällande en artikel av Biörn Fjärstedt i tidningen Dagen. Fjärstedt skev bland annat: Med ökande fart pågår, tycks det, en polarisering inom svensk kristenhet, svenskkyrklig såväl som frikyrklig. Mot varandra spänner en delvis aggressiv nyliberal strävan, ofta med fäste nära samfundsledningarna, och en allmänkyrkligt ekumenisk och i ordets grundmening "katolsk" hållning. Den märks i teologiska skrifter, artiklar och debattinlägg. Saken blir påtaglig i gudstjänstordningar, böner och nyare psalmer.

De som driver det nyliberala projektet vill tona ner de tidigare nyckelorden synd, omvändelse, försoning, nåd och helgelse. Syftet är att framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd.

De som värnar om det traditionellt allmänkyrkliga söker rottrådarna ned i den äldsta kyrkans tid, dess liturgier och tankemönster, inte minst symbolspråket och fromhetsformerna. Där är syftet att lansera ett alternativ till sekulariseringen och den kvardröjande statsreligiositeten, den politiska kristendomen.

Jag anser att det verkligt avgörande är vad öppenheten mot samtiden innebär, hur den gestaltas, eftersom kristendomen i alla tider sökt leva i brytningen mellan historia, nutid och framtid. Det som håller den kristna tron samman kan man inte bara dra godtyckliga streck över utan förändringen bör rimligen ske i samverkan med andra kyrkor och samfund. Därför ä det så ledsamt at Svenska kyrkan inte kunnat samla sig till ett bekännelseprojekt värt namnet, ett arbete med läran och vittnesbördet, om att bekänna i vår egen tid, t ex i form av en katekes.

Nils Andreasson, ledare för ett Kristet nätverk för Palestina, har svarat med en egen artikel. Han skriver bl a: Rolf Ericson har genom sin blogg Ökenkällan uppmärksammat oss på den kampanj mot Svenska kyrkan som bedrivits sedan länge i det fördolda av en ohelig allians av personer med starka lojaliteter med den romerska kyrkans företrädare och anhängare till Ulf Ekman. På vad sätt bedriver Ulf Ekmans anhängare och personer med sympati för den romerska kyrkan en kampanj mot Svenska kyrkan? Några exempel hittar man i alla fall inte i denna artikel. Jag undrar om Andreasson verkligen tror på en sådan konspirationsteori?

Han skriver vidare: De med Rom lojala på högerkanten i Svenska kyrkan har fått sitt språkrör i Biörn Fjärstedt. De finner det kanske i sin ordning med en påve som i sin tidigare ämbetsutövning aktivt har mörklagt de utbredda pedofilbrotten inom Katolska kyrkan medan den svenske ärkebiskopens vilja att stödja samkönade par att leva i trofasta livsvariga relationer ger dem anledning att med den militante pensionären Fjärstedt försöka spränga Svenska kyrkan inifrån. Och därmed bekräftar Andreasson ju att det finns en djup polarisering. Beskriver man sina "motståndare" på detta sätt blir det svårt att alls föra samtal.

Elisabeth Nordlander har skrivit ett inlägg som mera positivt bejakar biskop Fjärstedts poäng. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har dessutom på ledarplats kommenterat frågeställningarna. Läs och begrunda!

Den vingklippta kyrkan, Svenska kyrkan

Kyrkan har inga redskap som kan mäta sig med omvärldens. Ingen dagstidning som Dagen eller Svenska Dagbladet. När förslaget kom att kyrkan skulle köpa SvD backade alla in i sina partifållor, tittade besvärat åt andra håll. De som gjorde de politiska tidningarna tillhörde ju också Svenska kyrkan, sa man. Därför saknar man tillräcklig röst i samhällsdebatten.

Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!

Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!

Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....

Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!

Kasta sten på en avgången

Efterspelet till Littorins avgång lämnar en hel del övrigt att önska. Somliga är ivriga att göra politik av hans avgång och de brottsmisstankar som lär ha funnits, åtminstone i Aftonbladet och nu med allt större spridning. Politiska ledare kan bara inte låta saken vara. En människas tragik ska promt kommenteras och nagelfaras.

I alla läger verkar man ha glömt de mästerligt kloka orden om att den som är utan synd kan kasta första stenen.

Värmeregleringsteknik

Värmeregleringsteknik skulle man ha studerat. Då hade man kanske kunnat klara värmeböljan (kommer som en våg?) på något smart sätt. Nu dricks det vatten i mängd, pustas i skuggan, flämtas framför inomhusfläktar och lättas på kostymen. Mina snövita ben, de välskurna mörka strumporna och de nyputsade svarta skorna skrattade man åt alldeles nyss. På en söndag!

Just nu är det svalare i sovrummet än utomhus. Ute är det 31,1 grader och härinne 30 grader. Så här sitter jag i svalkan och knackar denna eftermiddags bloggblues på tangenterna...

Elak och underhållande bitsk var Hägglund

Avlyssnade på plats Göran Hägglunds anförande i Almedalen. Och såg sedan Aktuellts presentation av detsamma. I tidningen Resumé, som publicerat en daglig Almedalsversion, beskrivs Hägglund som sympatisk men tråkig. Man förstår hur det går till. I Aktuellt bekräftas den bilden genom det avsnitt man återgav. Vad man inte alls kommenterade var den påtagligt kaxige, raljante och självsäkre Hägglund.

Särskilt hans mycket långa fotbollsallergori var elak och underhållande bitsk. Där kunde man få höra att Ohly gärna bildar mur. Att man på sin bänk har mest gamla förmågor. Att från vänster kommer det skruvade inlägg. De har lämnat mittfältet fritt. Och som han själv sa, på gränsen, de rödgröna är inte så bra på huvudet. Det var verbal attack och påtagligt vass. Det borde reta gallfeber på de politiska motståndarna. Dock, de lär knappast kommentera Hägglunds tal i någon större utsträckning eftersom det skulle ge KD extra uppmärksamhet.

Men man kan undra varför KD:s partiledare inte försöker anknyta mer till de kreativa och folkliga krafterna i det civilsamhälle han så värnar om. Trossamfund, kyrkor och församlingar, andra religioners tillhöriga, borde vara en viktig bas att säkra. Men det finns åsikter om motsatsen - mindre religion så kan framgångarna komma. Man kan säkert vara ett modernt kristdemokratiskt parti av europeiskt snitt utan att vare sig ge upp sin bas eller flörta med alla andra opinioner. En tillgång borde finnas i andra folkrörelser och ideella sammanhang. Där samlas många människor vars värdefulla insatser kunde anknytas till: deras vilja att vara med, att göra gott för medmänniskan, att värna viktiga värden!

Religion påverkar politiska uppfattningar och ställningstaganden

Kunde inte avhålla mig från att i eftermiddagshettan sakta fotvandra till Mellangatan (i Visby) för att delta i ännu en programpunkt arrangerad av tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Denna gång föreläste docent Magnus Hagevi från Linnéuniversitetet om Kristna, muslimer, ateister och religionskritiker i politiken. Det material han presenterade byggde på Survey 2009, på SOM-institutets undersökningar och Valforskningsprogrammet. Ett och annat om hans religionsforskning syns även på bloggen Magnus Hagevi. Han har bl a skrivit boken Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland.

En av Hagevis slutsatser är att religiöst tänkande (kognition) påverkar politiska ställningstaganden mer än religiösa känslor (affektion). Man tänker i gemenskap och i sammanhang och kan därför ta intryck av präster och pastorers predikningar, av församlingens bild av omvärld och politik. Kristdemokraterna har under de senaste decennierna tagit över helt ifrån Folkpartiet som det parti som samlar flest röster från de religiöst aktiva. Under de senaste tre valen har de borgerliga partierna samlat fler röstande än de rödgröna partierna. Samtidigt ar moderaterna distanserat sig från det religiösa engagemanget, de går tämligen sällan i kyrkan nuförtiden.

Han kommenterade också att bland muslimerna sympatiserar man i hög grad med socialdemokraterna. Även tillståndet inom Sverigedemokraterna noterades. Där försöker man skaffa sig en plattform inom kyrkopolitiken samtidigt som man i särklass har minst kristet religiöst aktiva i sina led!

Den här typen av undersökningar borde alla kyrkopolitiker ha som obligatorium att studera! Synnerligen intressant.

Var fanns Svenska kyrkan?

Frälsningsarmén och tidningen Dagen ordnar intressanta seminarier under Almedalsveckan. Ett handlade om trosbaserade organisationer och utvecklingsarbete. Platsar Gud i biståndsarbetet? kallades semniariet, som inleddes med ett 50 minuter långt föredrag av Carole Rakodi, direktor för Religions and Development Research Programme på universitetet i Birmingham.

I det efterföljande samtalet deltog Lars Anderås, PMU, Bo Forsberg, Diakonia, Georg Andrén, avdelningschef Sida, Kerstin Lundgren (C), riksdagsledamot, och Hans Linde (V), riksdagsledamot.

Frågorna om religionens roll ute i världen är brännbara. Hur ska man i ett mera sekulariserat och privatreligiöst Sverige kunna hantera och förstå den verklighet som präglar de flesta andra samhällen? Måste inte religionen vägas in som en oerhört viktig faktor, ibland den helt avgörande dimensionen.

Politikerna intog en mera neutral, men nyfiket positiv, hållning. Jag saknade en representant för Svenska kyrkan. Men på äldre dar kan man bli skumögd! Jag såg plötsligt vad ingen annan kunde se! Där satt ju Kerstin Lundgren! Hon företrädde ett parti, som tillsammans med socialdemokrater och moderater, leder ett trossamfunds, en religiös organisations, internationella utvecklings- och katastrofarbete. Kan man då verkligen skilja på rollerna? Kan partiets politiker förhålla sig neutrala till det religiösa perspektivet? Kan de bortse från partiets roll i Svenska kyrkan?

Så fel man kan ha fast det blir rätt

I trängseln vid Almedalen skymtar jag en gammal bekant. Men blir osäker, och går fram och frågar. Hej, Du verkar så bekant. Är det du som är XX? Han ser smått förvånad på mig, smilar och säger att förnamnet var rätt, men dessvärre är han en helt annan person.

Man kan ta fel. Och det gjorde jag. Tänker så att det hade verkligen varit roligt att återse min gamla klass- och skolkamrat som jag nog inte sett på 40 år.

Några minuter senare tränger jag mig fram i vimlet i Hästbacken (berömd gata i Visby) och där kommer XX. På riktigt! Jag återger mitt försök att hälsa på honom fast det var fel person. Det blir en stunds komprimerad rekapitulation av de gångna åren. Adresser byts och vi vandrar vidare.

I stället eller istället

En sommarskylt att meditera över. Nästan som en gåta: Återställ redskapen i stället... Just det. Istället för vaddå? Istället för att ta med Er dem hem naturligtvis. Hur många redskap får inte fötter eller vingar och nya hem.

Udda vykort från Stockholm, Huddinge och Nässjö

Igår skrattade vi gott åt ett antal udda vykort. De är inte urgamla utan gavs ut under senare hälften av 1900-talet. På det ena har man ramat in en vacker Stockholmsvy med en anskrämlig tavelram i guld, liksom för att visa hur värdefull vyn är. Resultatet blir mest komiskt.

Ett annat kort visar en palett med färgklickar och mellan dem vyer från Huddinge. Palettkort finns sedan tidigare. De är gamla (från 1900-talets början) och betydligt mer stilenligt utformade. Huddinegs variant låter de bjärta färklickarna på den ritade paletten stå i kontrast till de betonggrå husen som de inklippta bilderna återger.

Vi log högljutt åt ett vykort från Nässjö. Där visade man vad staden är stolt över. Tre bilder finns med: Stationshuset (järnvägen) och kyrkan. Den tredje bilden uppvisar två apor sittande i aphuset!

Centerpartiet mot Svenska kyrkan

Maud Olofsson vill lyfta bort präster från ledningen av Svenska kyrkan. I tidningen Dagens intervju med henne blev det glasklart. Innebär det att hon och partiet kommer att ta konsekvenserna av sin ståndpunkt?

Ska det finnas minsta lilla trovärdighet i Maud Olofssons hållning bör den rimligen leda till att centerpartiet nu lyfter bort de präster som på centermandat är med och styr och ställer i kyrkomötet. Sten Elmberg och Anders Åkerlund, till exempel. Eller är det så att just dessa präster duger? Handlar det om andra präster? De som inte har partibok, är det sådana präster som inte ska få leda kyrkan?

På sin hemsida understryker centerpartiet att det är folkkyrkan man värnar om: Centerpartiet har valt att fortsätta engagera sig i Svenska Kyrkan trots att denna har skilts från staten. Orsaken till detta är att vi vill ställa upp och värna om en öppen och demokratisk folkkyrka.

Maud Olofsson motsätter sig nu att det i Svenska kyrkan, folkkyrkan, innebär ett delat ansvar med en tydlig ledarroll för ett stort antal präster: särskilt gäller det biskopar och kyrkoherdar. Den ordningen vill hon uppenbarligen ändra på!

När en partiledare uttalar sig så renodlat antiklerikalt borde faktiskt Kyrkans Akademikerförbund säga ifrån! Centerpartiets angrepp, genom Maud Olofsson, på vigningstjänsten och Svenska kyrkans ordning bör inte stå oemotsagt!

Maud Olofsson attackerar präster

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Hon hävdar i tidningen Dagen att präster inte ska leda Svenska kyrkan. Vi vill inte att kyrkan ska ledas av präster, säger hon rakt ut. Det tycks gälla alla präster, från pastorsadjunkter till biskopar. Med ledning kan man mena olika saker. Men av intervjun att döma ska präster hålla sig till predikan, men när det gäller vilka hållningar kyrkan ska inta i realiteten, hur den ska handla, då ska folket (dvs politikerna) i folkkyrkan ta över.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Det borde hennes partikamtrater, t ex biskopen i Västerås, ta ett allvarligt samtal med henne om. Idag i Svenska kyrkan finns ett delat ansvar för kyrkan mellan kyrkans vigda tjänare och de förtroendevalda. Att rensa bort prästerna från det ansvaret förändrar Svenska kyrkan i grunden till att bli något annat än det varit och är.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Tillhör hon verkligen den kyrka som riksdagen stiftat en lag om? I Lagen om Svenska kyrkan § 2 står det: Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. I lagen står det alltså att präster (kyrkans ämbete) i samverkan ska driva kyrkans verksamhet. Då måste de ju vara med att leda och bestämma!

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Den kyrka där: kyrkoherden leder all verksamheten i församlingen? Så ska det gå till i Svenska kyrkan enligt Kyrkordningen 2 Kap §5! Maud Olofsson vill uppenbarligen inte ha det så... Om både styrning och ledning ska skötas av folket (partierna) då blir ju prästerna överflödiga i kyrkans vardagliga liv.

Maud Olofsson kan också läsa följande ur Kyrkordningen: Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn. (KO Inledningen till Andra avdelningen)

Citaten ovan beskriver denna maktdelning, förr kallad den dubbla ansvarslinjen, i dag mera oprecis kallad det gemensamma ansvaret. En kyrka, där prästerna istället görs till marionetter, utan reellt inflytande och utan tillsynsansvar, till exempel gentemot kyrkoråd och kyrkonämnder, är inte Svenska kyrkan. Där råder en annan ordning. Det borde ledaren för centerpartiet veta och försvara - istället för att attackera prästerna och den rådande ordningen!

Maud Olofssons uttalande kommenteras av Dagens Hasse Boström men även av Frimodig kyrka.

Osynlig valrörelse

Man säger att det är valår i år. Av det märks inte mycket, såvida man inte är särskilt förtjust i att läsa utspel i tidningar i form av debattartiklar i de stora drakarna. Inte ens i nyhets- och debattprogram är genomslaget så omfattande att det blivit svårt att undvika. Men snart stundar Almedalsveckan!

På mycket löslig grund tycks sympatierna byggas. Det borde oroa i partihögkvarteren. För ju mindre vi sätter värde på ideologi och värderingar i partiförpackning, ju svagare band som binder oss till olika alternativ (?), desto mer ombytliga och lynniga blir väljarna och deras gunst allt mindre varaktig.

Och med krympande partier blir det i längden svårare att förstå varför folkmakten på nuvarande sätt vart fjärde år ska kanaliseras via just de gamla partierna som begär mandat att få bestämma allt. I framtiden kanske andra organisationer och bevekelsegrunder får större genomslag? Det ska jag tänka på när solgasset, den värmeböljans dag, blir som starkast och jag lutar mig mot en trädstam i lövverkets skugga...

Midsommar och gudstjänst

Så får detta bli sista midsommarbilden för detta år. Girlanger av björklöv och knutna rosetter bildar en äreport för barnen. Men kortet ska kunna brukas för uppvaktningar och inte bara midsommarhälsningar, det förstår man av att sjömansgossen bär en krukväxt (rosor) och flickorna med sina förkläden (?)har vanliga buketter.

Idag midsommardag. I många församlingar har man tagit chansen att få lite extra ledigt. Att dagen finns i kyrkans Evangelibok och därför är en dag då huvudgudstjänst bör firas har man "glömt bort". Men i morgon, Den Helige Johannes Döparens dag, är det dessutom söndag och då blir det svårare att

låtsas att saken fallit ur minnet. Däremot blir det nog många friluftsgudstjänster (om vädret tillåter) eller förkortade snabbgudstjänster.

Gudstjänster har många fått för sig ska vara evangeliserande och måste då vara trevliga och anpassade för alla som aldrig annars går dit. Därmed har församlingens gudstjänst blivit något annat än den en gång var - de kristnas möte med sin Herre. Nu ska den fylla andra funktioner - locka andra att komma med. Och alla är väl medvetna om att gudstjänsten inte är en sammankomst vilken som helst...

Ringdans från förr

En ringdans kring midsommarstången, eller majstången, med tillönskan, än en gång, om en Glad Midsommar. Kortet tryckt av Eliassons Konstförlag.

Undrar förstås om kortets blå himmel kommer att ha sin motsvarighet denna dag? Och denna natt lär väl bli ljus som alla midsommarnätter bör vara. Vi behöver inte tända eldar som man gjort längre söderut.

I ringens mitt finns en dragspelare. Och de dansande bär kläder från 1900-talets första år: gossar i sjömanskostym och flickor i klänning och breda hattar. Vill Du granska kortet mer? Klicka på det så framträder fler detaljer.

Till sist tänker jag att friluftslivet nog får begränsas just ikväll. Ty även Sydafrikas vuvuzelor bjuder denna afton upp till dans. Väderutsikterna antydde och förutspådde faktiskt regn och det i skurar...

Blomplockning pågår

Midsommarhelgen uppmärksammades förr med vykortshälsningar. Nu för tiden knackar man ner en liten tanke på Facebook eller via e-post. Och idag kan man ju bifoga alla möjliga klipp från platser som YouTube.

Vykortet är medvetet komponerat. Midsommarstångens kransar uppe till vänster har sin pendang i flickan med famnen full av blomster nere till höger. Kanske restes stången för tidigt, flickan hann inte tillbaka efter plockningen för att lämna sina blommor, som ju rätteligen borde fått pryda stång och krans. Hennes besvikelse verkar inte stor. Tvärtom finns där ett glatt leende när hon blickar tillbaka mot oss snett över sin högra axel. Ska Ni komma med för att fira Midsommar?

Den som får kortet blir därmed uppvaktad och hälsad. Här utdelas ett helt makalöst fång med blommor och blad från midsommarens fagra ängar. Glad Midsommar!

Glad Midsommar

Snart är sommarens stora helg här. Och först nu har ängsblommorna börjat komma. I år lär man alltså kunna binda en krans. Det blir vare sig utblommat eller överblommat, utan prunkande vackert.

Även en gammal handkolorerad bild försöker efterlikna sommarens blomsterprakt, även om resultatet är ganska klent. Men en utflykt i gröngräset verkar ändå inte så dumt. Men jag funderar på hur kag ska klä mig. I vit skjorta och kostym med väst och hatt? Och medförandes käpp! Gåbortkläder kunde ju vara ett alternativ till mina ständigt pessimistiska väderspådomar: det blir regn! Men tar man finkläder kanske det inte behöver bli så långa promenader genom skogar och på ängar? Undrar vad sällskapet skulle säga? Stadsmänniska? Du kommer att få gräsfläckar på kläderna? Söndagslirare? Men det bortser jag ifrån. Det är snart ännu en Glad Midsommar!

En fantastisk skön morgon!

Vilken fantastiskt skön morgon, utbrast någon denna förmiddag. Jag muttrade vresigt. Men lovsången till morgonen, så stillsam och varm, bara fortsatte.

Så jag upphov min stämma om den glasinsamlingsbil, eller vad dessa specialfordon kan heta, som backade in på gränden i bostadsområdet. En baklastare var det förstås, när jag tänker efter. Klockan var 06.10 och pipandet blev en väckarklocka för hela kvarteret. De som inte väckts av backningsvarningslätet fick ett häftigt uppvaknande av glaskrossningsskrällen som hördes när tomglasen kraschlandade inne i bilens uppsamlingsutrymme.

När fordonet farit sin väg blev det tyst i 15 minuter. Därefter, klockan 06.25, klipptes gräsmattan med en monsterklippare som inte fått del av den uppfinning vi kallar ljuddämpare. Det brölade, mullrade och rasslade! Vilken fantastisk skön morgon!

Borttappad tro och ingen som letar

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

När televisionstanterna och TV-gubbarna
behöver lite ved på brasan och
behöver få extra nerv i sin sändning
går de ut på gatan
och låtsas fråga vem som helst.
Bröllopsbevakningen var inget undantag
Hur länge har du väntat här?
Vad förväntar du dig?

Om vi gjorde detsamma med hjälp
av dagens predikotext
gick ut på gator och torg och undrade:
Hörrudu, vad är det du har förlorat?

Tänk om svaren blev:
Vi kom inte till fotbolls-VM.
Jag har blivit av med ett världsmästerskap!

Jag har tappat en cykel…

Ingenting, jag har inte förlorat något

Vad är det här? Är det dolda kameran?

En vän, jag har blivit av med en vän
och det är så sorgligt att jag inte
vill prata om det…

Ungefär så där kunde det säkert låta.
Och vårt eget svar blir...?
Vad är det vi blivit av med
som vi behöver söka efter
med frenesi och kraft
som vi absolut borde leta fram?

Jag tror jag vet vad många människor förlorat
De har tappat bort sin tro…
och de letar inte ens efter den