Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan

Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.

Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.

Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.


Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.

Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?

De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?

Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….

Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.

Partipolitiken på väg ur kyrkan spår Hägglund

Kyrkans Tidning har i sin partiledarserie inför kyrkovalet i dag nått fram till Göran Hägglund. Hans röst bryter av mot de stora partiernas försvar för partierna i kyrkan. Hägglund säger: Vi vill komma bort från partipolitiseringen. Men det går inte att åstadkomma en förändring utan att använda partierna.

Hur man ”använder” politiska partier i en sådan förändring är svårt att föreställa sig. Ska det bli en ändring kommer den nog inte med mindre än att partierna tvingas inse det otidsenliga i att behålla kontrollen över en konfession vars innehåll partierna inte delar eller står bakom.

Göran Hägglund föreställer sig att metoden att bilda grupper likt Folkpartister i Svenska kyrkan (Fisk) eller det egna Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Med den metoden kan det ta ett par perioder att fasa ut partierna ur kyrkan.

Svagheten där är att sådana grupper under en mycket lång tid kan hålla partierna kvar i kyrkan. Förändringen kan stanna på ytan och partikoppling kan skötas informellt. Man äter kakan och har den kvar. Det ser ut som om partiet släppt kontrollen över Svenska kyrkan men den behålls av en ny partipolitisk fraktion. Och det bygger fortfarande på partiernas program och ideologier. Partimedlemskap lär på det sättet inte försvinna som valbarhetskriterium.

Men Kristdemokraternas ledare har ännu en kanin i sin hatt. En möjlig väg framåt är personval med en lista där man prickar för de kandidater man har förtroende för. Göran Hägglund tror att man på så vis kan välja dem som tycker om kyrkan. Han säger: Idag är det ju så att långt ifrån alla som blivit invalda i kyrkliga sammanhang är sådana som brinner för kyrkans verksamhet. Och jag skulle vilja att det var personer som verkligen tyckte om kyrkan och brydde sig om hur det går.

Han kunde naturligtvis bli ännu tydligare om hur avgörande det är att de som väljs själva delar det som är Svenska kyrkans skäl att finnas till: tron och bekännelsen.

I den bilaga som Kristdemokraterna själva producerat (som medföljer Kyrkans Tidning) har man formulerat sig så här om personval:

Rena personval är standard i övriga Lutherska kyrkor i vår omvärld

Alla kandidater i en valkrets sätts upp på samma lista. Det innebär en valsedel för varje valkrets.

Väljaren skall kunna sätta sina kryss, just nu tre stycken, fritt bland alla kandidater på listan.

Valnämnden i församlingen får ansvara för att alla röstberättigade får information om vilka som kandiderar inom den aktuella valkretsen.

Valet kan därmed genomföras även om partier och registrerade nomineringsgrupper avstår från att engagera sig…

En modell för personval som förmodligen skulle kunna fungera ganska bra. Men den verkar bygga på föreställningen om att valen i framtiden bör se ut ungefär som idag. Jag undrar om det verkligen är försvarligt att dra runt en valapparat för 100-150 miljoner i en värld som vår enbart för att vaska fram förtroendevalda i församlingarna, varav många är ganska små och den lokala enheten stor. I framtiden behöver vi av solidaritet med människor och en värld som lider
finna andra modeller för val. Demokrati kan ta sig många uttryck och organiseras på mångahanda sätt.

Inte heller får man glömma bort frågan om hur de olika kyrkliga nivåerna ska relatera till varandra. Det rimligaste är att man har indirekta val till stift och kyrkomöte för att just få fram de lokalt i församlingen engagerade.

Göran Hägglund och kristdemokraterna, liksom deras representanter i Svenska kyrkan, är inne på en linje som vill bryta partiernas grepp över Svenska kyrkan. Och det kan man enbart välkomna!

Att vara ambulans

Ur dagens predikan på ordrik.

Nu avslöjas något om frihetens villkor.
Det går an att kräva sin egen frihet.
Kravmaskiner som ropar frihet
men inte ställer upp när andra behöver
har inte förstått.
Friheten beror i mycket på dem som kan
erbjuda och forma den, skydda och försvara den.

Inte på dem som kräver den för egen del
utan att erbjuda andra det de själva vill ha.

Man måste garantera andras rätt. Friheten, rättigheterna balanseras av skyldigheter. Friheten uppstår när vi delar ansvar med varandra. Det räcker inte att säga att den enskildes frihet inte får skada andra. Vi måste nå mycket längre. Lika mycket som jag får måste jag ge. Men kan man verkligen få ut sådan slutsatser av dessa texter. Nej, det går inte. Men antydningarna finns där. Och lägger man samman det vi läst idag med det dubbla budet om kärlek till Gud och medmänniskan blir det tydligare. Och när vi erinrar oss den Gyllene regeln (Mt 7) blir det glasklart: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

För kristna är tacksamhet över friheten i Kristus, i nåden från Gud vår drivkraft. Mose tvingades öppna sig för att Gud av honom krävde handlingar han inte ville utföra. Han fick inse att någon, han själv, måste gå med bud. Ge ord åt andra. Och den döves vänner är frihetens grovarbetare.
Någon måste bli ambulans, vara vandrande förbön.

Man borde ha licens för att få bära ryggsäck

Min egenhändigt hopsnickrade gästskribent Folke Heim har varit ute och rest. Tågat som han skriver. Och irriterat sig på ryggsäckarna. Här ett litet klipp ur kåseriet:

Med alla de risker ryggsäckarna medför borde man inför kurser för bärare av ryggsäckar. I körkortskurs för bärare av ryggsäck bör man lära sig något om ämnen som:
Hur man vänder sig om på offentliga platser utan att skjuta iväg närstående!
Att avkläda och ikläda sig ryggsäcken utan att dunka någon i huvudet. (Detta ämne är särskilt ömmande eftersom många för att få av sig säcken liksom kastar den runt sig själva likt en slungboll eller slägga. Jag vet för jag har ibland funnits i närheten innan jag plötsligt likt en mänsklig flipperkula befunnit mig långt borta, någon annan stans).
Ombordstigning på fordon.
Vätskors plats i ryggsäcken (ja de läcker ju så frekvent, har jag blivit varse).
Hårda föremål och risk för kollision.
Företrädesregler.
Riktningsvisning.
Ombord- och Slutförvaring av ryggsäck.

Hemresan blev av. I en kupé som verkade vara ett ryggsäcksbärarkonvent. Just denna fanns i en av de vagnar där man ibland kan hitta obokade platser. Där försökte jag inta MIN plats. Den här kupén är obokad, sa personen trots att jag kunde uppvisa min mobiltelefon med en rad konstig siffror. Så såg nämligen min sittplatsbiljett ut. Jag blir allt mer modern och villig att testa nya påfund. Men insåg där och då att det brister i trovärdighet att enbart vifta med telefonen och hävda företräde...

Reservanter i Svenska kyrkan läronämnd

Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.

De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.

Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.

Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.

Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...

1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...

2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...

3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.

4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...

Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!

Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.

Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!

Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?

16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.

17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.

18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)

Påkristning viktigare än partipolitik!

Cheredaktör Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, skriver i sin ledare om partipolitiken i Svenska kyrkan. Anledningen är att den blivande Stockholmsbiskopen Eva Brunne försvarar politiseringen och varnar för att kyrkan annars blir en förening eller en sekt.

Sandlund skriver: Eva Brunne har fel.
Kyrkovalen kan och bör förändras så att de politiska partiernas makt bryts. Det finns många andra lösningar som inte bara skulle behålla utan också förstärka det demokratiska styret av och de många människornas engagemang i Svenska kyrkan utan att reducera den till en förening eller förvandla den till en sekt.

Partier är också föreningar, om än av folkrörelsekaraktär. Hur politiska sammanslutningar/föreningar i det ena sammanhanget är spärren mot föreningstendenser i det andra är svårt att se. Tekniskt sett är Svenska kyrkan redan organiserad som förening genom lagen om trossamfund hur mycket man upprätthåller en formell organisation som liknar stat och kommun. Därtill förstärks detta genom den kongregationalistiska (självstyrande församlingar) utveckling som synts alltmer i och med förändringarna i kyrka- statrelationerna år 2000.

Varför partier som inte konsekvent och lojalt står bakom Svenska kyrkan ska bestämma i den är obegripligt! Sandlund avslutar i Dagen: Form och innehåll hänger nära samman. Partipolitikens inflytande försvårar den vitalisering som är helt nödvändig för framtiden. Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarkasamfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige.

Maud Olofsson - det håller inte!

Centern fortsätter att satsa på kyrkovalet, låter Maud Olofsson meddela i Kyrkans Tidning (20/8). Nu är det ingen nyhet eftersom sådana beslut sedan länge har fattats både på Centerstämman och i inre kretsar.

Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.

Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.

Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.

Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.

En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.

Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.

Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.

Röka pipa och be

Svenska kyrkan startar en ny bönewebb. Lanseringen kom som en överraskning även för mig som är kyrkligt aktiv. Därmed är chansen stor att många andra blev lika förvånade. Bön kan visst ske offentligt, men ett råd från Bergspredikan är att gå in på sin kammare för att tala enskilt med Gud. Inte via ett bönens klotterplank. Det hindrar inte att somliga kan få inspiration att be mera och ofta.

Min gamle filosofilärare, lektor Hans Nystedt, själv inbiten piprökare, gav oss elever en knäckfråga: Kan man be när man röker pipa...eller kan man röka pipa när man ber? Sug på den frågeställningen en stund och den öppnar sig åt flera olika håll. När man ber brukar man inte röka pipa? Och den som röker pipa skulle kanske kunna börja be?

Har bönewebben ett annat ändamål än att blott och enbart hjälpa människor in i bönens värld? Vill man egentligen öka valdeltagandet i kyrkovalet, som antyds i tidningen Dagen och i UNT, då finns själ att stå undrande inför motiv och syfte. Och att påminna om bönen som hjärtats samtal med Gud, inte som en skriven konstart på internet. Den som beder får se!

Luddiga pastorer i försvaret?

Är allting statt i förändring, undrar man efter det att en person som inte har en kristen livåskådning fått gå försvarets pastorsutbildning. Pastorer (herdar) är ju en av kristendomens ledartitlar. Men det är naturligtvis inte en pastorsutbildning som avses. Man blir inte gärna pastor i militär närstrid eller underrättelsepastor. Pastorsutbildningar leveraras ju inte av försvaret utan av trossamfunden själva.

Försvaret har följande uppfattning om själavård:
All militär själavård inom Försvarsmaktens staber/skolor och förband utgår från den religösa mångfald som finns i Sverige.

All militär själavård planeras utifrån att trossamfunden samverkar.

Den militära själavården syftar till att ge möjlighet till var och en inom Försvarsmakten att utöva sin religion.

Den enskildes religiösa integritet och särskilda behov skall beaktas då militär verksamhet planeras och genomförs.

Den militära själavården anpassas till de behov som finns bland Försvarsmaktens anställda och värnpliktiga.

Såväl inom Sverige som internationellt vunna erfarenheter av den militära själavården, delges Försvarsmakten och berörda trossamfund.

En själavårdsutbildning är möjligen något mindre laddat. Men även i det fallet bör man ju i sin åskådning ha en övertygelse och föreställning om människans själ. Annars blir det ju svårt att veta hur själavård förhåller sig till vilka kurativa uppgifter som helst.

Den begreppsliga klarheten riskeras om man blir för allmängiltigt luddig och oprecis. Ett distinkt språk låter pastor vara pastor och själ vara själ!

Konst på Hög med utsikt över vidderna

Ny ufärd. Denna dag till Kvarntorpshögen där det ibland kan ryka ur marken. Heta områden avskärmas och varnas för! Vilken god idé med Konst på Hög! Bland andra har Richard Brixel, Lenny Clarhäll, Ulla Viotti, Pål Svensson och Olle Medin konstverk på plats. Utsikt över vidderna. Ungefär som från Rusakulan i Kilsbergen, men från andra hållet. Om Rusakulan får man på nätet veta att: Om du befunnit dig på RUSAKULAN år 7000 före Kristus, dvs för omkring 9000 år sedan, hade du inte sett mycket av det landskap du ser i dag. Strax nedanför Rusakulan låg då Yoldiahavets strand, och framför dig hade du haft en obruten havsutsikt som sträckte sig österut ända till Ryssland. Marken där Örebro ligger i dag låg ungefär 135 meter under havsytan.

Därtill ett besök i Bergööska huset i Hallsberg där Karin Bergöö Larsson bodde som barn och Carl Larsson bemålat några väggar. Sista dagen av en fin Karin Bergöö Larsson-utställning.

Väl hemma i Örebro, glädje över Svartåns vatten med en betydande kontur av ståtliga hus. Vackert!

Besöker Formens Hus i Hällefors. Vandrar genom en cykelkällare från 50-talet in i två tidstypiskt inredda hyreslägenheter. En arbetarfamilj och en arkitektdito, Anderssons och Sundströms. Tidskapslar. För min generation igenkänning och barndomsvibrationer. En sån där hade vi hemma, säger någon. Kommer du ihåg, säger en annan. Kök och badrum som kopplar då till nu.

I entréhallen formgivna föremål sorterade i decennier. Köksredskap, radioapparater och enstka möbler. Sparsmakat och upplevelsemättat. Och en trappa upp kan man gå in ett rum på det Paivo sanatorium Alvar Aalto formgivit,

Går några meter in i Mästarnas Park med kända skulptörers verk. Vandrar runt och tänker på vad man åstadkomma med goda idéer och stark vilja. Flera kommunala bostadsområden har blivit till kulturplatser och skulpturparker! Strålande!

Därefter någon timme på Måltidens Hus i närbelägna Grythyttan. Lunchar på Kantinen Hyttblecket, välsmakande. Hoppar denna dag över gästgiveriet. Men vilka inspirerande platser. Framåtanda och entreprenörsskap har därtill skapat en universitetsutbildning mitt i Bergslagen. Vem kunde ha trott att något sådant var möjligt?

I trons värld borde vi kunna hitta ett antal motsvarande exempel på hur man förverkligat drömmar och idéer... Men det är gaska tunnsått. Ser man inte skogen för alla trän. Eller tvärt om?

Längtan och hopp

Dagen lägger jag
i Dina händer
nu när natten kommer.
Med tacksamhet
för det som blev
och vemod över det
som kunde ha blivit.

I mina händer,
kupade som en skål,
tar jag emot nåden
av den dag jag fick.

Och morgondagen
om och när den kommer
möter jag med längtan
och hopp!

Ge kyrkorna till staten

Prästlönefonderna är skattebefriade till år 2010. Men sedan? Ärekebiskop Anders Wejryd har påtalat risken att Svenska kyrkan kan behöva frånsäga sig sitt fulla ansvar för underhållet av alla gamla kyrkor. Redan tidigare har den kyrkoantikvariska ersättningen vållat turbulens mellan kyrkan (Wejryd) och regeringen.

Tidningen Dagen skriver idag: I brevet till statsekreteraren vid finansdepartementet, Hans Lindblad, påpekar ärkebiskopen att skattebefrielsen av prästlönetillgångarna är en form för finansiering av allmännyttig verksamhet. "Skulle den försvinna ökar direkt kraven på ökad kyrkoantikvarisk ersättning eller förslag om att frånträda Svenska kyrkans förpliktelse om att hålla alla skyddade kyrkor tillgängliga och i skick", skriver han.

Detta är ett hot: beskattar ni oss, kommer vi att låsa vissa kyrkor och låta dem förfalla. Men regeringen får också ett erbjudande: låter ni bli att höja skatten, så slutar vi att bråka om den kyrkoantikvariska ersättningen - så länge den förblir så hög som i dag.

Det är klart att ju färre som använder kyrkorna desto mindre skäl finns att bevara dem alla! Och i framtiden kan det komma att bli så att islam, som växer så det knakar i Sverige och har svårt att finna ändamålsenliga lokaler, också behöver kasta sina blickar på dåligt utnyttjade kyrkor. Även om gamla stenkyrkor, dyra i drift och med kalla golv, knappast är lämpade för en religiositet som utövas nära marken.

Egentligen är det inget konstigt med kyrkor som avställs och bommas igen. Det har hänt genom historien. och nu befinner vi oss i ett avkristningens Sverige (hur mycket enstaka debattörer övertalande försöker se en pågående "påkristning"). Svenska kyrkan har helt enkelt på tok för många kyrkorum att underhålla och sköta. Varför inte avsakralisera och överlåta ett stort antal övertaliga kyrkorum direkt på staten?

Om bönen tystnar och gudstjänsterna tunnas ut och trvialiseras, behövs kyrkorna annat än som monument över en svunnen tids fromhet och tro? Och det är inte bara i glesbygden detta sker. I städerna ekar det på alltför många håll ödsligt även under högmässotid.

Det kommande kyrkovalet borde handla också om denna ödesmättade framtidsfråga! Vem vågar gå till val med parollen: Fyll kyrkorna eller ge dem till Riksantikvaireämbetet och staten?

Gissa förresten om myndigheterna blir glada...

Det medieelektroniska hemmet

I veckor har jag suttit bakom televisionsapparaten, dvd:n och sattelitboxen och grubblat över var felet suttit. Vilka kablar borde kopplas var? Jag kan nämligen inte spela in på dvd de program som visas på tv. Ingen signal, påstås det kaxigt på skärmen. Det fattas signaler i min centrala enhet också eftersom jag inte klarar att räkna ut var felet sitter.

Till min glädje finner jag idag en frände som i en kolumn noterat tv-rummets förändrade natur. Anders Mildner skriver i Svenska Dagbladet om Den knapplösa tv-drömmen. Han stannar till inför alla kontroller som behövs för att hantera det nya medierummet: På bordet framför mig finns ungefär lika många fjärrkontroller som jag har fingrar. Det slår mig att bordet de ligger på troligen är inhandlat bara för dem.
Jag radar upp kontrollerna framför mig. En svart. En grå. Två silvriga. En liten knubbig vit. En avlång mörkblå. Det är till en början omöjligt att säga vilken som går till vilken apparat. Dvd:n, videon, Playstation-konsollen, tv:n och tv-boxen svarar alla nyckfullt. Dessutom finns det fler fjärrkontroller än det finns apparater. Jag ser mystiska knappar med text som Clear, Sur, STB, NAVI och öppnar små luckor som döljer ännu fler knappar, fast mindre och i fler färger.

Hur kunde det bli så här? Som brukare klarar man snart inte ens att få igång tekniken. Och lyckas man har man ändå ingen aning om hur något av det fungerar. Det är bara att leva i förtröstan och tillit. Och det går bra till den dag då en kabel kopplas fel eller någon komponent inte längre vill ingå i helheten.

Enda utvägen är att kalla in någon 13-åring som begriper vad jag aldrig fattat. Eller att ringa efter en fullblodstekniker som betraktar sladdhärvor och kontroller med kännarmin och sedan suckar över de uråldriga ( sex-tolv månader gamla) apparaterna. De saknar rätt kontakter och en massa bokstavskombinationer de borde ha haft. Div-X, HD, HDMI, RGB, DVB-T, PiP...

Dessutom. I den lägenhet jag bebor finns det bara ett antennuttag. Och Datorn lever sitt liv i en annan del av lägenheten eftersom den andas genom telefonjacket. Inte vilket som helst duger. Man kan inte välja bland dem som finns, utan enbart det första, det förnämsta och högst i rang stående duger. Första bästa, får en ny innebörd. En värld av klasskillnad har öppnat sig.

De senaste dagarna har det dock åter blivit lugnt. Jag låter sladdarna vara. Tack och lov finns det radio. Utan antenner och kopplingar och styrenheter. På och av och lite volym räcker långt.

Semestern är snart till ända

I gruset har jag befunnit mig idag. Lass efter lass (två stycken) har jag fraktat fram till kolonilotten. Där har trallen, den impregnerade, behövt få kontakt med omgivande grusgång. Nu har den det! Och mangold har fraktats hem tillika med blommor som knoppats och börjat blomma.

Och sommaräpplen faller hinkvis till marken. Snart skall de väl ändå mogna?

Väl hemma tittar jag trollbunden på Emma i 1990-tals version för televisionen. Vacker och tänkvärd. Emma är välmenande, men elak och träffande i sina kommentarer. Med Kate Beckinsale som Emma Woodhouse och Mark Strong som Mr Knightley från 1996. Som Emma tävlar hon med Doran Godwin från 1972 och Gwyneth Paltrow från 1996.

Om några dagar är semestern till ända. Hur fort får den gå?

En återvändsloppis - igen!

Loppis stod det på en handmålad skylt vid vägkanten inte långt ifrån Skultuna. Och jag gjorde en halvt betänklig inbromsning och gir för att hinna svänga av. Efter 500 meter på grusvägen fann jag en ny liten skylt med löftesordet på: loppis!

Men sedan... Tomt! Inga nya skyltar. Inga varor till försäljning. Ingenting. Än en gång en återvändsloppis. En falskskyltad propploppis. Nästa gång rycker jag upp den skylt som inte håller vad den lovar. Om vi alla hjälps åt kanske vi får skyltar som håller vad de lovar. Låt oss inte bli lurade längre: stoppa varje ljugloppis!

Och när jag har tänkt på detta några dagar inser jag att det är lätt att vara karsk på avstånd och nätet. Rycka upp skyltar i andanom. Jo, jag tackar. Men i självaste verkligheten får de nog stå kvar, även om lusten att rensa vägrenarna från falskskyltning bleve överhängande...

Fd minister i en socaldemokratisk kyrka

Tidningen Dagen vet att berätta följande: Georg Andersson, före detta invandrarminister och kommunikationsminister (S), satsar nu på kyrkopolitiken. I höstens kyrkoval ställer Andersson upp på S-listan till kyrkofullmäktige i Umeå.

Varför? Vad får en före detta minister att ställa upp till val i Svenska kyrkan. Ja, Georg Andersson har alltid varit aktiv i kyrkan som EFS-are. Men är det en tillräcklig förklaring till att han nu än en gång vill bli politiskt vald? Och nu i Svenska Kyrkan.

En politiskt medveten kristen om någon borde väl fundera över om det är en rättfärdig ordning att man väljs på politiska plattformar in i en kyrka för att bestämma och styra. Som om det kunde finnas en moderat kyrka, eller en socialdemokratisk kyrka! Om det inte kan finnas - hur kan man då gå till val just på sådana program och plattformar?

Georg Andersson, tänk om!

Livskamrat

I en intressant understreckare (Svenska Dagbladet 9/8) om teaterlivet på 18oo-talet, och om Ellen Terry och Henry Irving, finns en tänkvärd formulering. Det är docenten Carina Burman som läst en bok av Michael Holroyd. Hon skriver på ett ställe: Ungdomskärleken Elena Meo var under långa perioder hans livskamrat...

Ja, livet har verkligen sina begränsningar.

Välj en landshövding utanför kretsen

Så har Landshövdingen på Gotland inte längre möjlighet att sitta kvar, hon har fått avsked på grått papper eller givits silkessnöret. Som tur är fungerar det lite mer civiliserat idag och man kan avgå efter misstag utan att bli socialt utstött eller förlora alla möjligheter till inkomst. Ett nytt jobb i regeringskansliet lär bli nästa anhalt.

Framsynt och klokt vore att utse någon från andra sammanhang än dem som uppehållit sig i den lilla kretsen i och omkring riksdag, regering. och visst borde man kunna hitta andra än funktionärer i de politiska partierna eller dem närstående organisationer? Nu kunde väl någon från Svenska kyrkan ges möjlighet? Varför inte utse någon vältalig teolog; för en gångs skull? Det lär ju finnas en och annan sådan. De talar sällan om hur duktiga de är, eftersom det länge varit betraktat som ytterligt opassande i Svenska kyrkan att framhäva sig själv och sina meriter.

Fast risken är väl orimligt stor att man i alla fall valde någon kyrklig person med betydande partimeriter. Som om det vore den enda kvalifikation som behövdes?

Och vill man inte ha en teolog så kunde kanske en god jurist, förtrogen med lagen och det juridiska, bli en bra landshövding! Eller någon med akademiska meriter. Professor Lars Magnusson kanske?

Lennart Koskinen har några förslag. Han säger: Många ber mig att ta hand om detta, och jag har ibland också gjort det. Men jag vill egentligen inte ta jobbet från landshövdingen.
Stor social kompetens och goda språkkunskaper är avgörande, anser biskopen.
- Jag tycker nästa landshövding ska tala engelska, tyska och gärna ryska. Med all respekt för våra två senaste landshövdingar, men ingen av dem talade annat än skolengelska, och det låg dem i fatet.
Gotländska rötter
Han ser helst någon med gotländska rötter eller åtminstone goda kunskaper om Gotland. Och på frågan vem han helst ser som Marianne Samuelssons efterträdare kommer svaret snabbt.- Svenska Spels förre vd Meg Tivéus kan Gotland och har en internationell utblick. Detsamma gäller Inger Harlevi, som är extremt språkkunnig, kan företagandet och med stort internationellt kontaktnät, bland annat som vice ordförande i Hansan och polsk konsul.

Finansdepartementet och Mats Odell borde bli lite djärvare. Gå utanför den innersta kresten och ta en ordentlig titt utöver vårt avlånga land. Där finns många otroligt erfarna och duktiga människor som aldrig suttit i riksdagen eller haft uppdrag i stat eller partier, men som ändå har stora kontaktnät och nödvändiga kvalifikationer.

Alla loppmarknader har stängt

Loppisrundor tillhör sommarnöjet. Gång på gång kör vi av vägen, ja inte av vägen, men vi svänger av in på vägar och stigar dit där det är skyltat. Och väl framme efter flera kilometer i oländig terräng har någon vid sitt radhus eller torp satt upp en liten skylt. En minimalistisk svårupptäckt skylt som undanglidande ber om ursäkt för att den är så obetydlig: STÄNGT!

Då tänker man att det borde vara förbjudet ochj straffbart att sätta upp skyltar som inte redan vid vögen ger besked. Inga fler pilar, som lovar vad de inte håller, och visar väg till små tillfälliga loppisar. De är i alla fall mestadels stängda. Och md all säkerhet finns det grannar som stirrar ilsket på bilmarodörerna som parkerat. Och som kliver ur för att undersöka om det bara är ett skämt att loppisen är stängd. Men skämtlynne saknas ideligen.

Sällan är glädjen särkilt mycket större om loppisen råkar vara öppen. Den innehåller ändå bara svårt begagnade mattor med bortnött frans, maskinvävd och inte handknuten. Trötta Barbiedockor med utslitet hår, kantstötta leksaker och trasiga tillbringare. Ljusstakar i gips och cd-skivor som inte står ut med sig själva. Och en bokhylla med enfaldiga böcker som man behöver handskar för att röra vid. Inte bara second hand utan si så där eighteenth hand.

Mitt i denna röra står jag uppgivet och undrar var Skansenglasen gömts undan? Och råkar det finnas ett grönt spräckligt glas har någon textat en skylt som bedrägligt påstår att dessa massproducerade Åhlénsglas skulle vara handblåsta på Skansen av Ture Berglund. Och var finns de åldriga vykortsfynden eller tallrikarna med skånska slott på? Var finns Gotlandsgrafiken, Forsethtavlorna och brickorna med kungaparet på? Och skulle där finnas en raritet som man sökt efter länge - då kan man vara säker på att den i 9,8 fall av 10 har fått ett överpris som inte ens antikaffärerna skulle våga sig på. Varfölr håller man på. Jag letar fynd på, loppis, ergo finns jag!

Ändå. Det är som med lotterier och tipset. Nästa gång kanske...? En ny dag kommer med nya förhoppningar. Skam den som ger sig.

Strandnära sjötomt

Som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Men med förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannar minskat. Man kan inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.

Knaperstekta kantareller

Sommarskogen hägrar. Efter lunch några timmars stillsam promenad resulterar i flera liter kantareller. De står i kluster. Samlade. Vackert ljusgula likt björklöven som just börjat falla. Enda bekymmret är myggorna. De förmörkar solen. Viner runt öronen som spelade någon på såg.

Överallt små grodor som hoppar för att gömma sig i närmaste vattensamling. Marken är uppfräst över hövan. Sönderbökad och uppvält. Vildsvinens armé har gått fram och förvandlat en pastoral idyll till ett slagfält.

För ett ögonblick förloras koncentrationen. Var är vi? Flashback till barndomens skogar. Vem kan man söka trygghet hos? Vem håller man i handen när det blir farligt? Kolla signalerna: solen, ungefärliga väderstreck, raviner, vattendrag, kullfallna träd, fall, avlägset trafikljud. I fjärran hundskall från området där man tränar jakthundar på godset. Snart är vi åter på spåret i sjumilaskogen och kommer hem för att sova i egna sängar. Pris vare ära!

Vi köper lite mjölk i det stora varuhuset. Kommer ihåg att parkera vid nyckelpigan. Ja, man har markerat raderna med dagisbilder. Och det är bara att välja sin favorit så slipper man kilometerlånga promenader i sökandet efter bilen.

Hemma igen. Klappar katten som kråmar sig på hallmattan. Därefter: knaperstekta kantareller på ungsgrillade flundror! Kan det bli bättre? Knappast!

Barn eller vuxen?

Under en visning av Wrangels förnämliga slott Skokloster vid Mälaren, inte långt från Sigtuna, får man bese ett stort antal barnporträtt. Barnadödligheten var förr mycket stor. Men det fanns överlevare förstod vi som vandrade runt i slottets gemak. Guiden påpekade nämligen att: Flera av barnen överlevde vuxen ålder!

Kyrkan sponsrar politiska partier

De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.

Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.

Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.

Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.

Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.

Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.

Förstörd natt

En natt i Stockholm. Och vilken natt sedan. Ett Hotell med kungligt namn, vid Stureplan där nattlivet naturligtvis är livligt, borde ändå kunna erbjuda en smula ro och stillhet. Det finns ju bevars i moderna tider treglasfönster. Men se det hade hotellet inte. Fönstret var i princip onödigt. Det stängde inte ute det som sedan skulle hända.

Det borde ha väckt misstankar när det låg öronproppar på sängbordet, men icke. Det var väl bara omtanke för de lättstörda.

Men en klubb i bottenvåningen på Finansinspektionens hus fick fram på småtimmarna hela gatan att pulsera. Det var som underjordiska detonationer. Ett basljud som skallrade i glasrutorna. Som fick hjärtat att hoppa och gå i otakt.

De stackarna som befann sig inne i klubben kommer om några år med all sannolikhet att belasta vården med öronskador och tinnitus! I fönstret intill klubben fanns reklam för White Guide - årets miljö- o stämningsupplevelse. Jo den fick jag vara med om. Och den slutade inte förrän fram emot morgonen. Efter fyra!

Ljudföroreningarna blir bara värre. Fibrerna och plasten i havet har sin motsvarighet i luftrummet av decibel, av ständigt pågående oljud!

Jag ringde. Och frågade när ska detta sluta. Ja det upphör nog inte förrän vid femtiden, sa receptionisten som visste beksed utan att jag sagt vad det var jag ville skulle sluta. Receptionen erbjöd självfallet ett annat rum. Annars kan de ju bli tvungna att återbetala. Men deras erbjudande låg inte på samma våningsplan. Att mitt in natten packa samman och gå i trappor och åka hiss är naturligtvis inte heller det särskilt sömnbefrämjande.

Och vad erbjöds som plåster på såren. Med trevligt och vänligt bemötande avskrevs en Dajm som hade inhandlats och satts upp på rummet. 15 spänn på såren efter den värsta hotellnatt jag någonsin genomlevt. Inte ens parkeringen stod man för.

Strida för att få annan ersättning. Knappast. Men jag kan ju berätta för andra vad jag fick vara med om. Aldrig mer Best Westerns Kung Carl!

Mobilsamtal i skrift

Sitter under några timmar försjunken i en låda fylld med gamla vykort. Det är inte jag som sitter i lådan och är försjunken. Nej, jag är alldeles absorberad av vykorten. Bläddrar, läser, fantiserar, ler, nickar och hummar. Vad är det då som är roligt med gamla postdistribuerade bilder? Bortsett från motiv och stämplar och frankering?

De är små tidsdokument. Fyllda med alldagliga iakttagelser och hälsningar.

Vädret. En viktig notering är vilket väder man har.

Platsen. Här och där markerars med små kryss på bildsidan. Här bor jag. Här stod vi.

Sysselsättningen. Jag badar. Besöker restauranger. Handlar. Åkte buss eller fartyg.

Ursäkterna. Många är ledsna över att de inte hört av sig tidigare. Eller svarat på brev. Att de missat någon högtisdag.

Hälsan. Jag mår bra! Eller har snuva. Hostar. Nyser.

Önskningarna. Hoppas vi ses snart. Om jag har hälsan kommer jag till jul eller påsk eller så.

Relationen. Käraste syster. Hälsa far och mor. Släkten hälsar. Vännen. Din...

Ungefär som mobilsamtal, fast i skrift och ibland gott och väl 100 år gamla.
Var är du? Jag är på bussen, I affären, På torget. På semester. Vad gör du? Badar,åker på utflykt, handlar. När kan vi ses?

80 procent politiska partier i kyrkomötet

I vckan fick jag ett Pressmeddelande om det stundande kyrkovalet. Det innehöll ett antal matnyttiga länkar. Därför sänder jag det gärna vidare.

Synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

Lägg sedan till de riksdagspartier som är framträder som mer som sammanslutningar än parti genom att uppträda som t ex Folkpartister i Svenska kyrkan eller Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Där finns det nämligen och jag väljer att ange moderpartiet som hemmahörighet: 17 (kd), 15 (fp), 4 (mp) och 3 (v), dvs 39 politiska ledamöter. Så till sammanräkningen: 159 för de tre stora partierna läggs samman med 39 övriga politiska ledamöter = 196. Med en frov förenkling består 4/5-delar av Svenska kyrkans högsta beslutande organ av partifolk.

Och detta godtar de flesta stora opinionsbildare, de som annars är så noga med att a är a och b är b. Eller som Jesus sa: ja ska vara ja och nej ska vara nej (en Biblisk version av sanningskravet). Dags för några ledare i de stora drakarna. Förslag till rubrik: Let my people go?!


Här pressmeddelandet:
Allt populärare att kandidera till kyrkomötet
I höstens kyrkoval kandiderar fler personer till kyrkomötet än vid förra valet. 2377 vill bli valda till kyrkomötet, 303 fler än 2005.

2377 personer ställer upp i 14 nomineringsgrupper i valet till kyrkomötet den 20 september 2009, det visar en sammanräkning av kandidaterna. Det är 303 fler än 2005, då det också skedde en ökning med 225 jämfört med 2001 års kyrkoval. Fördelningen mellan könen är inför valet 2009 följande: 46 procent kvinnor, 54 procent män. I 2005 års val var motsvarande siffror 51 procent kvinnor, 49 procent män.

I årets kyrkoval ställer följande 14 nomineringsgrupper upp i valet till kyrkomötet 2010-2013: Arbetarepartiet – Socialdemokraterna, Centerpartiet, FRIMODIG KYRKA, Folkpartister i Svenska kyrkan, Gabriel, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Kyrklig samverkan i Visby stift, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Moderata Samlingspartiet, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Skanör Falsterbo Kyrkans Väl, SPI Seniorpartiet, Sverigedemokraterna, Vänstern i Svenska Kyrkan, ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla

Kandidatlistorna finns tillgängliga på http://www.svenskakyrkan.se/kandidater/
Motionerna till årets kyrkomöte finns för nedladdning på www.svenskakyrkan.se/pressrum

Kyrkomötet som är kyrkans högsta beslutande organ med 251 platser och en fyraårig mandatperiod.

Mandatfördelningen mellan nomineringsgrupperna efter 2005 års kyrkoval blev enligt följande: Mandatfördelning för perioden 1 mars 2006 till 28 februari 2010: S Arbetarepartiet – Socialdemokraterna 71 platser, M Moderata Samlingspartiet 45, C Centerpartiet 41, POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan34, Kd Kristdemokrater i Svenska kyrkan 17, FiSK Folkpartister i Svenska kyrkan 15, FK FRIMODIG KYRKA 7, ÖKA ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla 7, Mp Miljöpartister i Svenska kyrkan 4, Sd Sverigedemokraterna 4, ViSK Vänstern i Svenska kyrkan 3, GABRIELGabriel 1, KySv Kyrklig samverkan i Visby 1, SPI Seniorpartiet 1 plats.

Fakta om kyrkovalet finns på www.svenskakyrkan.se/kyrkoval. Där det finns även länkar till nomineringsgruppernas egna webbplatser. www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Drotten - en ruin och en båt

En Gotlandsbåt har genom åren burit namnet Drotten. Därtill finns det en Drottens kyrkoruin i Visby. Den heter i handlingarna "ecclesia Sancti Trinitaris".

Den är troligen byggd under mitten av 1200-talet. Men det har också funnits teorier om att den påbörjades redan under 1100-talet.

Drott är ett ord för konung, höfding, härskare; förr äfv. allmännare: stor­man, herreman (SAOB). Guds drotten, som hos Heidenstam, skulle då var liktydigt med Herren Gud.

Nutida Visbyturister lägger naturligtvis märke till att det lilla huset i ruinens skugga inte längre finns kvar. Personen med ryggen mot fotografen, förmodligen placerad där för att ge perspektiv och en aning om storlek, har lämpligt nog ställt sig under skylten Conditori.

Hälsningen på detta vykort skickat till en fabrikör i Stockholm 1904 är: Har väldigt lifvadt och gladt Både dag och natt. Hälsningar...

Rossini skrev sakral musik

Operans och operetternas mästare Gioacchino Rossini har skrivit så mycket härlig musik. Alla vet dock inte att han även skrev sakral musik. Därför - Rossinis sakrala musik kan verkligen vara värd att lyssna till, till exempel Stabat Mater.

På Wikipedia kan man läsa att: Under hela senare hälften av sitt liv skrev Rossini - utom en del mindre saker - enbart två större sakrala verk: det berömda Stabat mater (1832; i utvidgad form 1841) vilket var mera operamässigt än kyrkligt, samt Petite messe solennelle (1863).Länken till Petite Messe Solonelle är avsedd för dem som har tillgång till Spotify.

Kyrkoruiner utanför murarna

Gotland förknippas i hög grad med Visby. Och då tänker många på tre R: Ruiner, Ringmur och Rosor. Nu är ruiner inte bara något man hittar i staden. Kyrkointresserade turister kunde gott besöka flera intressant platser. Ganns ödekyrka i Lärbro, Elinghem, Bara, Gunfjauns kapell i Ardre, och Roma kloster. Det blir en nätt liten utflykt att besöka dessa kyrkohistoriska lämningar.

Bara ödekyrka på vykortet till höger är en imponerande byggnad, numera i Hörsne socken.

Men även en gammal husruin kan vara värt ett besök. Besökaren bör därför bege sig till Bringes i Norrlanda. Och har man tagit sig dit - då är man riktigt nära Trullhalsar, ett imponerande gravfält.

I skuggan av ruinerna kan man fundera över hur framtiden för Svenska kyrkan ser ut. Vad gör man med övertaliga kyrkor? De byggnader som ingen vill använda till sitt riktiga ändamål: att fira gudstjänst i? Ska de vackraste och äldsta bevaras som museala rum, minnesmärken över den tro som en gång levde stark?

En diskussion om hur mycket staten skall skjuta till för att bevara detta gemensamma kulturarv har pågått. Ärkebiskopen har utnyttjat Albertus Pictor-jubileet i sin diskussion om framtiden. Han har varit frank och kritisk mot regeringen för sviktande stöd. Han skriver: I dag har demografiska förändringar inneburit att många äldre och underhållskrävande kyrkor åter­finns i gles- och avfolknings­bygder där skattekraften är låg. En viktig finansieringskälla för arbetet med att underhålla kyrkorna är de prästlönetillgångar som byggdes upp genom donationer från församlingsborna från och med den tid då Sverige kristnades. Präst­lönetillgångarna, som genom århundradena varit en viktig finansieringskälla för församlingarna, har alltid varit skattebefriade. Vid årsskiftet kan detta dock komma att ändras.
Millennie­reformen innebar bland annat att riksdagen stiftade en lag om att prästlöne­till­gångarna inte skulle beskattas under en tioårsperiod. Om regeringen nu låter prästlönetillgångarna beläggas med skatt förlorar församlingarna medel som i dag används för att underhålla kyrko­byggnaderna. Procentuellt är detta bidrag viktigast i små glesbygds­församlingar.

Gotlands kyrkoruiner vittnar om att man inte alltid haft möjlighet att ta hand om alla kyrkliga byggnader. (Den specialintresserade bör också läsa ett PM från Riksantikvarieämbetet från 2006.) Den enda verkliga vägen framåt borde betyda att vi fyller kyrkorna med folk från trakten. Det räcker inte att bara konservera och laga dem.

Befria Svenska kyrkan!

Idag är det en fröjd att slå upp Expressens ledarsida och läsa Johannes Forssbergs ledare. Han skriver om relationen mellan de sekulära partierna och kyrkan. Och om viljan för dem som inte tillhör kyrkan att ändå via sina partier påverka (och styra) Svenska kyrkan.

Ledaren: Om blott två månader är det kyrkoval igen och dags för partierna att försöka stärka sitt jordiska grepp om Guds domäner.
Under varje valrörelse uppstår emellertid samma problem. Hur förklarar man sig för väljarna? Inget riksdagsparti, inte ens KD, hyser uppfattningar i religiösa frågor. Varför vill de då bestämma över en religiös institution? Det beror förstås på att kyrkan är stor, rik och mäktig. Bland annat användbar som politisk megafon. Men det kan man ju inte säga.

Skönt att någon politisk kommentator tar ton i denna för kyrkan livsviktiga framtidsfråga! Och ledaren avslutas: För många politiker är det fortfarande självklart att kyrkans folk ska lyda dem. Så försäkras att kyrkan är till för alla, menar de. Men en kyrka för alla är en kyrka för ingen. Det är den av partipolitik urvattnade Svenska kyrkan ett utmärkt exempel på.
Avskaffa kyrkovalet!

Ett kyrkligt val behövs nog även i framtiden, men inte för de hisnande mångmiljonbelopp som nu spenderas på detta politiska skådespeleri. Nu väntar jag bara på att fler ledarsidor ska våga tala för det de redan vet är riktigt: Befria Svenska kyrkan genom att lämna partipolitiken utanför! Låt Svenska kyrkan vara kyrka!

Gotlänningarna vinkade när turisterna for

Drotten lämnar på detta vykort Visby hamn fylld med "glada semesterfirare". Och kvar på kajen står avskedskommittén, gotlänningar som kommit för att vinka av fartyg och resenärer. I dag är hamnen fylld av glassätare och restauranggäster som på avstånd ser färjorna komma och gå, men utan att höja på några ögonbryn.

Bilden är smått dramatiskt komponerad. Drotten lämnar Visby mellan två andra fartyg, och skapar nästan en illusion som vore de en konvoj på väg. Ock skarorna på kajen ökar intensiteten. Händer som vinkar. Människor längst ut på kajkanten. Och man upptäcker snart flera cyklar och en bil...

Kanhända fäste man förr sig snabbare och lättare för varandra? En främling var alltid välkommen och bjöds in att för en tid dela ens liv. Omvittnad är den forna gotländska gästfriheten mot sommargäster och turister. Särskilt cykelburna besökare kunde välkomnnas in på vilken gård som helst. Även om "fastlänningarna" inte förstod ett ord av vad husfolket sa begrep de att de betraktades som ärade gäster.

Det grundläggande förtroendet och öppenheten har sedan dess retirerat. Öborna har krupit längre in i sina hus och stugor. Larmet på stadens gator tycks aldrig tystna under en tre-fyra sommarmånader.

Turismen har blivit en massindustri som sätter sina tydliga spår både i Visby innerstad och i landskapet. Särskilt längs kusterna märks exploateringen sommartid. Men kontratserna är stora. Vintertid tystnar ön rejält. Som när innerstadens gator månad efter månad tycks vila. Där är det ganska öde. Då och där förstår man vidden av den förändring som ägt rum. Men snart nog kommer väl fyndiga entreprenörer på hur man ska nyttiggöra och utnyttja tystnaden. Besök Visby - en stillhetens stad, en ny vinteroas!

Fortfarande är sjöfarten en livlina. Hur det blir nu när Destination Gotland, som fått koncession på Gotlandstrafiken, ska konkurrensutsättas vet man knappast. Men med rätta oroar gotlänningarna sig för att deras "landsväg" ska bli ännu dyrare.

Broar till en större värld

Det tvåmotoriga planet Saab Scandia med 32 sittplatser. Än en gång på ett vykort. Detta är utgivet av SAS.

Elegant och stiligt. Med ett sådant plan kunde man snabbt förflytta sig från Visby till Bromma och därefter få möjligheten att besöka centrala Stockholm. I de imponerande höghusen, i Kungstornen, fanns hissar med hissskötare som trotsade all beskrivning. Och på NK, ett stenkast därifrån, fick man som barn preimäråka den märkliga uppfinningen: rulltrappa. Sedan blev det thé och kakor. Båda dessa, för en gotländsk sork, nya begivenheter blev som en logisk fortsättning på den redan övermänskliga upplevelsen av flyga! Undrar vad som ger nutidens barn motsvarande hisnade känsla...

Gotland kunde inte längre ligga isolerat och infruset i Östersjön. Det gavs andra möjligheter. Ön bands närmare samman med ett avlägset fastland, fick nya broar till en större värld.

För mig var sjöfarten långt värre än flygfarten. På sjön jagades man av sjösjukan som aldrig tycktes ta slut. Porslin ramlade ur sina skåp och matsalens stolar som stod fjättrade med kedjor försökte ständigt slita sina bojor. I jämförelse var den korta flygresan en befriande och exalterande erfarenhet. Fortfarande föredrar jag flyget!

Vykort och kommunikationer

Närmast stängslet sitter han med blicken fäst vid den stora metallfågeln. Vykortet från 50-talet visar Nial Viking LN-KLK, ett Saab 90 Scandia, ett plan som flög för SAS mellan den 5 mars 1951 och den 1 oktober 1957.

Detta blogginlägg får bli en särskild sommarhälsning till alla vänner av gotländska vykort. I sommar missar jag den årliga kortträffen för entusiasterna och samlarna vid Fridhem och Högklintsviken.

Det kunde varit jag eller någon av mina bröder som sitter där vid stängslet. För så har vi suttit många gånger, förväntansfulla och upprymda. Regelbundet åkte vi till flygplatsen för att välkomna plan och resenärer. Ofta utan att vi väntade besök. Ibland uppenbarade sig planen direkt ur solen. Eller sjönk ner genom molnen som en strimma av silver. Och mullret när planet rusade iväg för att kasta sig mot höjderna övergick allt vi hade hört. Otroligt. Vilka märkliga tekniska underverk! Hade man tur försåg vänliga föräldrar dessutom sina barn med en sockerdricka under skådespelet.

På Gotland, i Visby, var transporterna ett folknöje. Hela min barndom under femtiotalet samlades skaror vid färjan för att se den komma eller gå. Och vi vinkade åt alla, som vore vi svultna och isolerade öbor i väntan på tecken på att något fanns därute bortom hotisonten, ett bevis på att världen var större. Långt upp i tonåren stod vi på kajen, vinkade, sjöng och hurrade, vänligt välkomnande öbor och infödingar. Särskilt skolresorna från Stockholm under senvår och försommar lockade oss yngre ner till hamnen och båtarna.

Procedurerna vid angöring och avfärd följdes noga av kunniga åskådare. Ett misslyckat kast kommenterades som en sämre sportprestation. Ja, framför allt de mäktiga lastningsmomenten blev till folklig underhållning. Hamnarbetarna använde länge lyftkran och fäste tjocka rep runt däcken. Vi beundrade den skicklighet med vilken man hissade upp bilar, svängde dem över relingen och sänkte ner dem i båtens innanmäten.

Att båt och flyg har med kommunikation att göra förstår man eftersom de binder samman olika platser med varandra och erbjuder möten, utbyte och förflyttning. Så blir transportmedlet själv ett slags kommunicerande kärl.

SAOB redogör för att ordet kommunicera kan betyda: förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända medde­landen mellan olika orter, samfärdsel, förbin­delse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. kon­kret: samfärdsmedel, samfärdsled; i konkret anv. numera nästan bl. i pl;

Denna dag reser jag inte. Jag kommunicerar genom att i stället skicka mitt vykort vidare med hjälp av bloggen...

Samkönad kyrklig vigsel

Frågan om om samkönad kyrklig vigsel och om Svenska kyrkan ska söka behålla sin vigselrätt har fått den Engelska kyrkan att skriva brev. Om detta har tidningen Dagen rapporterat utförligt.

Där finns bra länkar för den som vill läsa mer. T ex den svenske ärkebiskopens brev till Borgågemenskapen av lutherska och anglikanska kyrkor. Och den Engelska kyrkans brev, allvarligt och uppfordrande. Även i Svenska dagbladet uppmärksammas brevväxlingen.

Brevväxlingen handlar egentligen om den förpliktelse att samråda med de kyrkor man i Borgåöverenskommelsen har en särskild gemenskap med. Ett ensidigt svenskt beslut utan samråd kan därför orsaka ekumeniska störningar, vilket är just vad de engelska biskoparna vill varna för. Det allvarliga menar de är att man omdefinierar kristen doktrin och bryter med den större kristna gemenskapens hitintills intagna hållning.

I Svenska dagbladet har grundfrågan diskuterats i omgångar. Där har nyligen tex Jan-Anders Ekelund och Berit Simonsson från Frimodig kyrka skrivit ett debattinlägg. Och Helen Törnqvist (c) har skrivit ett inlägg om tankarna på väjning för präster som ej kan tänka sig viga samkönade par.

Frågan ska enligt planerna avgöras i höstens kyrkomöten.

Moderat kyrkopolitik

Moderaten och kyrkopolitikern Olle Reichenberg får också utrymme i dagens nummer av Kyrkans Tidning. I en avslöjande och intressant artikel säger han sådant som är avslöjande och behöver diskuteras.

Här ett utdrag: Men att de politiska partierna är med och fattar beslut i kyrkan ser han inte som något problem. Tvärtom.– Man har ju värderingar även om man inte tillhör ett riksdagsparti. Också nomineringsgrupper som Posk och Frimodig kyrka är politiska, även om de inte är partipolitiska. Och att en del politiska partier dessutom väljer att kalla sig något annat i kyrkopolitiken är konstigt.

Skillnaden mellan att företräda ett sekulärt politiskt parti och att ha politiska uppfattningar inom en kyrka är milsvid. Partiet står inte för kyrka. De andra växer fram inom kyrkan som ett uttryck för att en kyrka inte kan styras av externa organisationer och partiprogram.

Inför tanken att partierna skiljs från kyrkan säger han: Att de politiska partierna skulle lämna kyrkopolitiken ser han som avlägset och talar om ”stor acceptans” i Moderaterna.– En reträtt skulle bli svår. Då måste vi, Socialdemokraterna och Centern göra den gemensamt.

Så blir den politiska makten i kyrkan tydlig. Ingen annan ska tillåtas ha den - om man inte själv finns med. Men något parti måste börja och flytta in sin verksamhet i den moderna tiden. Gustav Vasas tid bör vara över! Inga utomstående organisationer ska kontrollera Svenska kyrkan. Nu måste vi låta partierna odelat ägna sig åt stat och kommun, inte åt böner, gudstjänstordningar och tro, såvida partiet inte vill beteckna sig som religiöst och kristet! Men inför att förlora röster från dem som tillhör andra samfund och religioner är tanken utopisk.

Kyrkan och Mona Sahlin

Mona Sahlin exponeras inför kyrkovalet den 20 september i en artikelserie i Kyrkans Tidning. Hon säger några minnesvärda saker som jag gärna för vidare som en liten citatsamling:

- Det är viktigt att göra kyrkovalet till en angelägenhet för hela partiet. Inte bara för aktivt troende.

- Folkkyrkan har alltid varit viktig i och för arbetarrörelsen.

- Att inte rösta är oerhört provocerande. Det där att säga att jag tror inte på Gud så jag röstar inte - det är fel!

- Mojoriteten av de aktiva står nog inte bakom att församlingar läggs ned och vårt gäng i kyrkan arbetar för att hitta andra former.

I intervjun som Tom Hansson gjort radar Sahlin upp skäl för att rösta i kyrkovalet: Skälen att rösta är många, menar hon, och räknar upp en del av det som finns i valmanifestet. Det handlar om sådant som att vårda kulturarvete, erbjuda deremonier, stärka kyrkan som social kraft och bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle. Och så, förstås, att se till att samkönade par får gifta sig i kyrkan.

Och sedan lägger hon till att kyrkan inte ska gå i fel riktning genom att Sverigedemokraternas representation ska öka.

Varför hela partiet ska engagera sig runt kyrkan behöver man ju få reda på. Men det bekräftar invändningarna att partierna utövar ett inflytande som går utöver dem som är medelmmar. Också icke-medlemen Mona Sahlin påverkar i hög grad Svenska kyrkans inre angelägenheter.

Folkkyrkan har varit viktig i arbetarrörelsen att styra och hålla koll på så att samhällsbyggarna inte fått kämpa mot en kritiks kyrka. Och arberarrörelsen har varit källan till den mest utpräglade och svidande kyrkokritiken. Det har sannerligen inte varit lätt för alla att inom partiet vara kyrkligt aktiva och troende genom åren.

Håll koll på godispåsarna

Samtiden behöver man hålla ett öga på. Även om det så här i sommartider inte tycks hända lika mycket som annars. Papperstidningarna är mycket tunna. Men så behöver ju även journalister och reportrar semestrar.

Nog kunde man önska sig att denna årstid få kompensation! Inte som ekonomisk återbäring. Men det som saknas större delen av året kunde man nu ge sig till att fylla tidingarna med: bakgrundsmaterial! Och analayser som ger mer av sammanhang och förklaring utöver den enklaste nyhetsgrafiken.

Varendaste dag står det lakoniskt kortfattade artiklar. Det är inte som en sås som reducerats och förtätats, snarare är det så att det blir mer förenklat och uttunnat, ju kortare text man ger utrymme.

I Sverige tror man inte längre på det skrivna ordet. Artiklarna kortas till det dumdristigas gräns. Följdfrågor och konsekvenser blir inte belysta. Istället ökar bildmaterialet eftersom man har en övertro på bildernas förmåga att berätta - och det i en tid när varje datorinnehavare kan förvränga och göra bildkollage!

Svenska dagbladet hyllar ännu ordet - men eftersom tabloidformatet vunnit över fullformat ryms det inte så mycket som tidigare i den tidningen heller. Annonserna måste nämligen ha plats. Och bilderna. Och underhållningen och sporten får verkligen alltmera sitt...

Sålunda försöker jag vara alert och hålla koll på vad som skrivs. Inte för att det gör mig lyckligare eller så särskilt mycket mera allmänbildad. Nej. Men alltid lär man sig något nytt, ett ord som man aldrig tillförne hört eller läst behöver man nu memorera och infoga.

Märkte i en av Sveriges televisions kanaler, också värda att ha ett öga på, att många av oss ligger ljusår efter med det sexistiska språket. Man får väl hålla koll och lära sig. Män kan nu beskrivas som små godsaker och godispåsar, och det av andra män med klingande dialekt, och därtill mitt i en kunglig födelsedagsfest. H.C. Andersen hade ingen liten parvel som kunde peka finger den här dagen, där på Öland. Och det var ju inte kungen som dummade sig. Det som sägs trevligt tycks hur som helst bara passera. Särskilt som det bara slinker med ett par gånger under 90 minuter. Småaktigt att notera. Och man vill ju inte störa stämningen. Men inte heller bara låta det passera...

Teologi och kyrka i samverkan

Högskoleverkets kritik av teologin som avnämarkurser (så hette det förr) kommenteras i dag i UNT av Mikael Stenmark, Teologiska fakultetens dekanus. För att ge den överdrivna kritiken rimliga proportioner berättar han att: Kurser för att öka anställningsbarheten hos våra studenter är också ett nytt och ganska begränsat fenomen. Teologiska fakulteten i Uppsala ger ungefär 200 kurser, fem av dessa är yrkesrelaterade kurser. Tre av dessa fem genomförs i samarbete med Svenska kyrkan och två i samarbete med skolan. Vår förhoppning är dock att denna typ av samarbete ska kunna utökas till andra grupper i framtiden: imamer, rabbiner, katolska och ortodoxa präster, journalister, socialarbetare, poliser, politiker, osv. Vi vill absolut försöka tillgodose arbetsmarknadens behov på denna punkt.

Det var inte värre. Och det är alldeles rimligt och klokt tänkt och sagt av Stenmark!

Kring sådant blåser man upp till kritkerstorm om konfessionalism och orimlig samverkan med kyrkor och trossamfund. Märkligt land vi lever i. Här kan man ha samverkan med många aktörer och utbilda till de mesta. Vi har gymnasier för hockeyspelare, skidåkare, simmare. Och man kan ha högre utbildning som gynnar sådana förmågor och egenskaper. Men handlar det om kyrka och präster får det inte längre vara så. Ändå är det osannolikt många som funnit stor likhet mellan idrott och sport å ena sidan och tro och religion å den andra.

Nej, jag vidhåller - det är dags att kyrkan skaffar sig eget universitet! Så kan det samverka med universiteten och utbildningar i Harvard, Cambridge, Oxford, Göttingen, Frankfurt etc.

Teologi ifrågasatt som konfessionell

Temperaturen i diskussionen om religionsvetenskap och teologi höjdes rejält idag med ett inlägg i Uppsala Nya Tidning (UNT). Peter Schalk, professor i religionshistoria,vid den teologiska fakulteten är tydligen inte alls på samma linje som sina kollegor. Dem beskyller han: Inte minst bör man beakta den administrativa organisationen, som vid teologiska fakulteten i Uppsala kan beskrivas som en sluten enhet. I över tio år har en kärna av samma personer valt och väljer varandra att sitta på olika administrativa poster och skydda varandra.

Han går till strid mot det han betecknar som en konfessionalisering. Han summerar: Vi känner till teologins historia bakåt som ett bestående och oavbrutet uttryck för skiftande former av konfessionalism. Jag har tillbragt 45 år som student och forskare vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala och andra teologiska fakulteter utomlands och kommit fram till att de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala förblivit sin historia trogen fram till idag. Högskoleverkets konstateranden har långa retrospektiva dimensioner som sträcker sig över århundraden.

Teologin breder ut sig på religionshistoriens bekostnad, menar Peter Schalk. Och man söker kontakt med trossamfund och sekter!

Bakgrunden är de rapporter som Högskoleverket frambringat. Om dessa kan man bland annat läsa här!

Vad som föranleder detta utbrott kan undra över. Ty i den akademiska världen är det inte alltid så att orsakssambanden är uppenbara för oss på avstånd. Men ilskan över sakernas tillstånd kan man inte ta miste på. Och genmälet som bara måste komma blir därför av extra stort intresse!

Skvaller och förtal

Läser att Storasyster i Vassen drabbats av en av de sämre företeelser som dessvärre även grasserar i Svenska kyrkan: skvaller. I sina värsta former blir det illasinnat och gränsande till förtal. Så håll ut Storasyster. Gör motstånd! Säg ifrån!

Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.

På min blogg finns också återgivet ett äldre kåseri från Nerikes Allehanda som jag skrev en gång för att försvara en då mycket frispråkig ung präst som baktalades å det värsta. Numera dväljs han visst i skuggan av en domkyrka.

Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.

Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.

Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.

Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.

Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!

I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?

Trasigt liv

Idag på trosviss:

Nära trasigt liv
vacklar även psalmorden.
Någon är där, bär!

Sångarfest i Stockholm

Ungdomar från många länder drar sjungande genom Stockholms gator! En nyhet så god som någon! Några enstaka rader, några bilder och något höjt ögonbryn senare har de flesta glömt betydelsen av att ungdomar möts över gränser och sjunger sig samman.

Pueri Cantores är en internationell katolsk sammanslutning för att föra samman unga människor. På den svenska hemisdan står om denna fest att Stockholm kommer att: krylla av små körsångare! Det är svenskar, invandrare, barnkörer från grannländer och mer långväga gäster. Både från Europa och från andra kontinenter; ja, från Sri Lanka, Korea, Brasilien, Gabon och USA kommer det körer, det vet vi redan. Det är den svenska federationen för sjungande barn och ungdomar i katolska kyrkan, Pueri Cantores Sverige, som på den internationella federationens uppdrag arrangerar en internationell och ekumenisk kongress för unga körsångare. Körfesten har som tema "Redskap för fred" och står under H.M. Drottningens beskydd. (Vill man läsa mer om organisationen kan man besöka den internationella hemsidan för Pueri Cantores.)

Att det var katolska ungdomar gör det hela mer udda och exotiskt för dem som inte uppfattar att kyrkan är en kraft att räkna med. Eller som fastnat i och störs av att en katolsk livssyn får etiska konsekvenser på uppfattningar inom många områden. Och om några av dessa hållningar känns stötande avfärdas ALLT. Och man glömmer den mångfald som ryms i den världsvida katolska kyrkan. Med svepande gester och argument som liknar slagord avfärdas därför religion, kyrka och tro.

Avfärdandet sker naturligtvis lika slarvigt i delar av den Svenska kyrkan, som i världen utanför. Det mesta som påminner om vårt katolska arv avfärdas som reaktionärt, förlegat och oanvändbart. Det är som på Fältskärns tid...

Nej, i vår Svenska kyrka vet vi väl bättre på livets alla områden?! Uttrycket kritisk solidaritet har tidigt använts av kristna stuentrörelsen för att beskriva relationen till trossamfunden. Man understryker att trots tveksamheter och viossa invändningar man har svårt att förlika sig med, så finns en grundläggande samhörighet och solidaritet. Men i förhållande till den katolska, och för den delen den ortodoxa och den anglikanska kyrkan, finns en utbredd bristande samhörighet och knappast någon respekt.

Vi reformationens barn, protestanter och dessvärre alltför många modernister, vet märkligt nog alltid bäst. Och för att understryka det skall alla, oavsett tro, bara man har formellt medlemsskap, inte bara sätta sin prägel på kyrkan utan ha rätt att bestämma...

Och humanisterna som älskar att dra fram det värsta hos sina symbiotiska religiösa grannar kan inte heller glädja sig över de positiva effekterna av religion, kyrka och tro. De ser bara avarter och bestämmer sig för att undantagen är regel. Undrar hur man tänker kring de unga katolska sångarna som har fest i Stockholm. En sak vet man i alla fall - det lär dröja innan 4ooo sjungande unga livåskådnings-humanister samlas i Stockholm för att knyta vänskapsband och verka för freden.

Mer körsång! Mer ekumenik! Mer kyrka och tro!

Gud har svårt att skilja på höger och vänster

Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!

Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.

Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.

De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.

Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.

Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.

Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!