Morgonrutinerna sitt i ryggmärgen. Klockan ringer. Lampan tänds. Fötterna ut över sänkanten. Då dunsar det till alldeles förskräckligt. Vår inneboende, Sixten, hoppar från fönstret där han sedan länge vakat över gården. Har finkar och sparvar vaknat? Koltrasten? Tidningsbudet?
Vi gör sällskap till badrummet. Han går före och jag efter. Han håller uppsikt över mig, så att jag inte avviker från mönstret och går någon annan stans. Duschens munstycke ligger alltsom oftast på golvet. I det rostfria munstycket speglar han sig när han inte lappar till det för att se om det kommer något vatten.
När belysningen i badrummet släcks blir jag nästan omkullsprungen, ty då dundrar Sixten ut genom dörren, längs korridoren och fram till hallen. Där ska hallmattan slitas och ryckas i och när han ändå är i farten gör han några kullerbyttsliknande rullningar.
Trampet av små fötter är mest ett dovt trumpinnedunder. Fort går det och låter gör det. Inte olikt käpp med hast dragen mot spjälstaket. Full rulle!
Innan jag halvsovande och sömngångaraktigt hunnit fram till hallmattan dundrar han vidare ut i köket. När jag väl kommer dit har gymnastiken fortsatt på kökets trasmatta, en hemvävd grön skapelse som börjar bli smått fransig på alla håll, kanter och ledder.
I flera minuter snubblar vi runt i en dans som skulle kunna passa i vilken TV-show som helst. Äggen ska kokas och jag snubblar på Sixten. Kaffet ska bryggas och Sixten trasslar till varje steg jag försöker mig på. Inte förr än kattmaten på burk läggs upp blir det lugn och ro i köket. Torrfodret fnyser han åt. Det lockar inte alls. Men om människor inte uteslutande ska tugga i sig mjukt bröd, de mår väl av att knapra på lite tuggmotståndigt hårdbröd, så får Sixten vissa dagar nöja sig med det tråk- och knastertorra fodret.
Min tanke är att man (ja, Sixten alltså) inte ska kasta sig över maten. Det gör gott att få vänta och längta lite efter den. Men det kostar bekymmer och oro. Någon morgon snart kommer Sixten att lyckas lägga krokben (eller heter det kattfot?) för mig. Då är det möjligt att principerna om den nyttiga väntan måste ruckas på...
Sedan dröjer Sixten på hallmattan länge nog för att se om det går att tigga till sig en utestund på balkongen. Hans läten är uppfordrande och bestämda. Om de inte är ömkliga och vädjande. Eller hackande och trevande. Om Sixten inte når framgång bestämmer han sig för att det är dags att sova. En stund! Till lunch förmodligen.
24 februari 2010
22 februari 2010
Snö bekämpas med tö
Se snö från himlen faller
som flingor strös på fil
I benen uppstår daller
folk halkar utan stil
Oj, fötterna de slinter
snart hör man fallets brak
Vårt kaos kallas vinter
med knak från snöigt tak
Värst är för snälla tågen
de saktar ner, står still
Och resenärer vågen
av avsky göra vill
mot SJ och Banverket
som alltid trott att snö
bekämpas kan med tröghet
med våren och med tö
som flingor strös på fil
I benen uppstår daller
folk halkar utan stil
Oj, fötterna de slinter
snart hör man fallets brak
Vårt kaos kallas vinter
med knak från snöigt tak
Värst är för snälla tågen
de saktar ner, står still
Och resenärer vågen
av avsky göra vill
mot SJ och Banverket
som alltid trott att snö
bekämpas kan med tröghet
med våren och med tö
19 februari 2010
Besök på Kreta
Nyss hemkommen efter en studie- och arbetsresa ser jag igenom bildskörden. Här ett fotografi från det ortodoxa kapellet med en låg ikonostas, så låg att man kan se över den och in till altaret. Bilden är tagen på Kretas Ortodoxa Akademi. COA är
ett studiecenter inte alls olikt Sigtunastiftelsen i Sverige. Intressant och väl värt en konferens!
För inte alls så länge sedan (7-13 oktober 2009) möttes Faith and Order på Akademin till ett stort möte. Man kan nog se det som en bekräftelse på den betydelse detta ortodoxa studiecenter har!
Utsikt från ett fönster. Så skulle man kunna sammanfatta bilden. Gästhemmets rum vetter ut mot Medelhavet. Och då befinner man sig närmare bestämt några mil norr om Chania.
Vädret var försommarlikt, en kontrast till vintervädret som gång på gång rubbat Sveriges samfärdsel och lamslagit kommunikationerna.
Att sova i rum nära vatten är speciellt. Medelhavets vågor både vaggar till ro och väcker upp.
Vad gjorde jag då där? Deltog i en prostresa under ledning av Strängnäs stifts biskop Hans-Erik Nordin. Vill Du se fler (och mycket bättre) bilder kan Du hälsa på hos Lars Ekblads fotodagbok.
Vädret var försommarlikt, en kontrast till vintervädret som gång på gång rubbat Sveriges samfärdsel och lamslagit kommunikationerna.
Att sova i rum nära vatten är speciellt. Medelhavets vågor både vaggar till ro och väcker upp.
Vad gjorde jag då där? Deltog i en prostresa under ledning av Strängnäs stifts biskop Hans-Erik Nordin. Vill Du se fler (och mycket bättre) bilder kan Du hälsa på hos Lars Ekblads fotodagbok.
En vacker ö, måste jag säga. Med olivträd i överflöd. Apelsinlundarna rodnar i orange av mogen frukt. Och citronerna är på väg från det spräckligt gröna till lysande gult...
13 februari 2010
När vädret leker bryter vi tystnaden
Ett konstaterande: denna vinter en vargavinter! Inte bara för att man jagat försvinnande få fyrfota djur, nej för att vi haft kyla och oväder som krävt raggig päls. När denna lilla ingress skrivs dundrar det utanför lördagsfönstret av maskiner. Det är skopors klang mot isiga trottoarer.
Över vädrets lek med oss mänskliga varelser har det funnits anledning att meditera. För min del senast i det utmärkta lilla medlemsbladet T-journalen, medlemsblad för Njurföreningen i Örebro (tillhör Njurförbundet i Sverige). Sålunda löpte tankarna:
Tack och lov för att vi har årstider och väder. De ger oss anledning att knyta kontakter. Vi kommenterar hur länge snön har fallit eller hur besvärligt det blivit på trottoarerna. Vi påpekar risker i isiga trappor och diskuterar lämpliga och olämpliga utstyrslar. Utan vädret, vad skulle vi prata om då?
Ibland tänker jag på den tryckande tystnaden när man väntar på sjukhuset eller vårdcentralen. Det är så tyst att man hör knappnålar falla eller tidningssidor prassla. Som om man befann sig i ett andaktsrum där man ofta är mycket tyst och hänsynsfull. Under den senaste tiden har nymornade väderexperter suttit i dessa väntrum.
Har man inte stampat av sig snön tidigare så gör man det där. Och säger att man minsann hört att nu skall det snart bli varmare, eller kallare, eller storm, eller uppehåll eller… Man gnuggar stelfrusna händer och ojar sig över situationen.
Det är inte för inte som det heter väderlek. Denna vinter har vädret verkligen lekt med oss. Vi har inte riktigt haft kontroll. Därför har väderleksutsikterna blivit viktigare än vanligt. Man har girigt sugit i sig meteorologernas rapporter för att veta om det är lönt att borsta snötäcket av sina fordon och skrapa vindrutor.
När snöovädret och kylan ställer till det på gator och torg ökar också riskerna. Ortopederna får jobba i skift med alla som halkat, snubblat och trillat. Trafiken blir farligare och de stora vägarna verkar nästan ha blivit dekorerade med lastbilar som slirat av vägen eller personbilar som sladdat.
Vi som bor i en stad tvingas nu hålla koll åt många håll. Föst ska vi titta på marken efter isfläckar, snösträngar och enstaka sandade områden. Vi ska ha koll på andra trafikanter. Därtill börjar det bli dags att lyfta ögat mot himmelen. Från taken kan det nämligen fara laviner och snöskred. På många håll ställer man ut varningsplankor som tvingar ut fotgängare lagom långt från väggarna så att man verkligen hamnar i riskzonen. Man vrider och skakar på huvudet så andra börjar undra om något hänt.
När vädret är som det varit får alltså vi anledning att ta det extra lugnt på vägar och trottoarer. Och väderleken får, som jag konstaterat, oss att tala så smått med främlingar och obekanta. Då kunde vi kanske passa på? Oj vad det snöar idag, ska du inte gå med i Njurföreningen?
Över vädrets lek med oss mänskliga varelser har det funnits anledning att meditera. För min del senast i det utmärkta lilla medlemsbladet T-journalen, medlemsblad för Njurföreningen i Örebro (tillhör Njurförbundet i Sverige). Sålunda löpte tankarna:
Tack och lov för att vi har årstider och väder. De ger oss anledning att knyta kontakter. Vi kommenterar hur länge snön har fallit eller hur besvärligt det blivit på trottoarerna. Vi påpekar risker i isiga trappor och diskuterar lämpliga och olämpliga utstyrslar. Utan vädret, vad skulle vi prata om då?
Ibland tänker jag på den tryckande tystnaden när man väntar på sjukhuset eller vårdcentralen. Det är så tyst att man hör knappnålar falla eller tidningssidor prassla. Som om man befann sig i ett andaktsrum där man ofta är mycket tyst och hänsynsfull. Under den senaste tiden har nymornade väderexperter suttit i dessa väntrum.
Har man inte stampat av sig snön tidigare så gör man det där. Och säger att man minsann hört att nu skall det snart bli varmare, eller kallare, eller storm, eller uppehåll eller… Man gnuggar stelfrusna händer och ojar sig över situationen.
Det är inte för inte som det heter väderlek. Denna vinter har vädret verkligen lekt med oss. Vi har inte riktigt haft kontroll. Därför har väderleksutsikterna blivit viktigare än vanligt. Man har girigt sugit i sig meteorologernas rapporter för att veta om det är lönt att borsta snötäcket av sina fordon och skrapa vindrutor.
När snöovädret och kylan ställer till det på gator och torg ökar också riskerna. Ortopederna får jobba i skift med alla som halkat, snubblat och trillat. Trafiken blir farligare och de stora vägarna verkar nästan ha blivit dekorerade med lastbilar som slirat av vägen eller personbilar som sladdat.
Vi som bor i en stad tvingas nu hålla koll åt många håll. Föst ska vi titta på marken efter isfläckar, snösträngar och enstaka sandade områden. Vi ska ha koll på andra trafikanter. Därtill börjar det bli dags att lyfta ögat mot himmelen. Från taken kan det nämligen fara laviner och snöskred. På många håll ställer man ut varningsplankor som tvingar ut fotgängare lagom långt från väggarna så att man verkligen hamnar i riskzonen. Man vrider och skakar på huvudet så andra börjar undra om något hänt.
När vädret är som det varit får alltså vi anledning att ta det extra lugnt på vägar och trottoarer. Och väderleken får, som jag konstaterat, oss att tala så smått med främlingar och obekanta. Då kunde vi kanske passa på? Oj vad det snöar idag, ska du inte gå med i Njurföreningen?
11 februari 2010
Dop till syndernas förlåtelse?
Här har tystnaden rått. Bloggenergin har under förfluten vecka varit låg. Så blir det ibland. Tvivlet på att någon alls läser smyger sig in. Och när man inte längre får se fingrarna dansa en intensiv och lustfylld salsa på tangentbordet är inspirationen svag.
Detta trots att det funnits frågor och ämnen att avhandla utanför den privata sfären. Som att synden i Svenska kyrkan ligger illa till. I Alingsås har man fått domkapitlets och biskopens välsignelse att testa en dopordning som inte har så överdrivet mycket gemensamt med Svenska kyrkans handbok.
Ordningen och besluten väcker frågor om vilka befogenheter biskop och domkapitel har att bevilja avsteg och uppbrott. Dopet är i den lokala försöksordningen, om man ska tro artiklar och debatt, mera anpassat till lokala sammanhang och ett dop på föräldrarnas längtan och kärlek. Den viktiga frågan är väl om ett dop där referenser till syndaförlåtelse rensats bort fortfarande är ett dop till syndernas förlåtelse? Om det vet man naturligtvis mer i Alingsås.
Inledningen formuleras i Alingsås:
Vi har samlats till dophögtid.
Dopet är ett uttryck för Guds kärlek
som är utan villkor.
Av kärlek blev Gud själv människa i världen
för att rädda oss från allt som hotar vårt liv
och ge oss gemenskap med Gud
under mörka och ljusa dagar,
i allt som sker,
i liv och död.
I denna djupa gemenskap lyfter Gud in oss genom dopet.
Och bönen över dopvattnet innehåller följande passus:
Tack för att du gör detta vatten till en källa av nåd för NN,
och genom vattnet ger henne/honom del
i Jesu Kristi seger över döden.
Här är du närvarande med din heliga Ande
i vattnet som rör vid barnet,
i barnet som rörs av vattnet.
Här är i denna stund världens centrum
Vad är då detta allt som hotar vårt liv? Vad är det Kristus segrar över på korset? Synd och död!Läser man inledningen till Kyrkoordningens 19 kapitel framgår där att: Dopet är ett sakrament, vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. Dopet sker alltid med vatten och i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Genom jordiska medel får människan del i Guds rike. I en ny födelse tas människan ut ur syndens och dödens sammanhang och förenas med Jesus Kristus för att med honom och hans folk dela korsets och uppståndelsens liv.
Detta trots att det funnits frågor och ämnen att avhandla utanför den privata sfären. Som att synden i Svenska kyrkan ligger illa till. I Alingsås har man fått domkapitlets och biskopens välsignelse att testa en dopordning som inte har så överdrivet mycket gemensamt med Svenska kyrkans handbok.
Ordningen och besluten väcker frågor om vilka befogenheter biskop och domkapitel har att bevilja avsteg och uppbrott. Dopet är i den lokala försöksordningen, om man ska tro artiklar och debatt, mera anpassat till lokala sammanhang och ett dop på föräldrarnas längtan och kärlek. Den viktiga frågan är väl om ett dop där referenser till syndaförlåtelse rensats bort fortfarande är ett dop till syndernas förlåtelse? Om det vet man naturligtvis mer i Alingsås.
Inledningen formuleras i Alingsås:
Vi har samlats till dophögtid.
Dopet är ett uttryck för Guds kärlek
som är utan villkor.
Av kärlek blev Gud själv människa i världen
för att rädda oss från allt som hotar vårt liv
och ge oss gemenskap med Gud
under mörka och ljusa dagar,
i allt som sker,
i liv och död.
I denna djupa gemenskap lyfter Gud in oss genom dopet.
Och bönen över dopvattnet innehåller följande passus:
Tack för att du gör detta vatten till en källa av nåd för NN,
och genom vattnet ger henne/honom del
i Jesu Kristi seger över döden.
Här är du närvarande med din heliga Ande
i vattnet som rör vid barnet,
i barnet som rörs av vattnet.
Här är i denna stund världens centrum
Vad är då detta allt som hotar vårt liv? Vad är det Kristus segrar över på korset? Synd och död!Läser man inledningen till Kyrkoordningens 19 kapitel framgår där att: Dopet är ett sakrament, vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. Dopet sker alltid med vatten och i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Genom jordiska medel får människan del i Guds rike. I en ny födelse tas människan ut ur syndens och dödens sammanhang och förenas med Jesus Kristus för att med honom och hans folk dela korsets och uppståndelsens liv.
07 februari 2010
Sixten rules
Mr Maine från Askersund heter vår inneboende. Han är en egensinnig varelse. Bryr sig inte om seder, tradition och konvenans. Han förstår inte riktigt vad som är passande och rimligt. Istället gör han precis som han behagar. Stirrar på besökare som om de vore utomjordingar hemmahörande i filmen ET. Kastar sig på golvet. Kliar sig ogenerat.
Han gillar inte husdjur som försöker tränga sig in i lägenheten. En gång var det en långhårig tax som försökte. Studsande och svansviftande ville han in och tog några steg över hallmattan. Mr Maine från Askersund vek inte med blicken. Han stirrade ut honom ur lägenheten, med en intensitet som kunde döda en get (modern cinematisk referens).
Mr Maine hälsar bara på enstaka personer. Det uppfattas som riktigt oartigt och avslöjar en betydande brist på hyfsning. Vi ursäktar honom och säger att han inte har bott här så länge. Han är inte på humör. Men så fort besökarna gått rumsterar han om i vardagsrummet och i tamburen.
Kommer det några gäster som bjuds in i salongen får han fnatt. Då kastar han sig i sofforna och välter ner kuddar. Våra gäster spärrar upp ögonen av pur förvåning. Vad är det med honom, frågar de. Han bara larvar sig, säger vi, och ler generat över detta barnsliga beteende. Och redan då är han ifärd med att gömma sig bakom soffkuddarna. Det är som en treåring som inte får tillräckligt med uppmärksammhet och måste påkalla andras intresse genom att kasta saker omkring sig. Trots enstaka utåtagerande situationer är han en ganska reserverad typ. Han drar sig undan långa stunder och syns inte till.
Varje morgon klapprar han tänder, och de låter inte för att de skulle vara lösa. I fönstersmygen spanar han på småfåglar och käkarna hackar som kastanjetter. Fåglar är hans specialitet. Han föreställer sig dem stekta och uppträdda på snöre. Därav detta tuggande och hackande.
Mr Maine från Askersund är en present. Upphämtad på stadens katthem. Denna svartvite bjässe omnamnades ganska snart till Sixten. Det blir för långt att ropa: Mister Maine...från Askersund. Även om hans 7 kilo muskler skulle behöva ett imponerande namn så får det räcka med Sixten. Han har små tofsar på öronen så i ett svagt ögonblick tänkte jag kalla vårt hem för LO-borgen och katten för Lynx. Men Sixten fick det bli (och det är inte en referens till något berömt kapell eller så).
Det är något amerikanarna säger om den som är självsäker och självklar, som passar på katten här. Vad är det nu... jo, nu minns jag. Sixten rules!
Han gillar inte husdjur som försöker tränga sig in i lägenheten. En gång var det en långhårig tax som försökte. Studsande och svansviftande ville han in och tog några steg över hallmattan. Mr Maine från Askersund vek inte med blicken. Han stirrade ut honom ur lägenheten, med en intensitet som kunde döda en get (modern cinematisk referens).
Mr Maine hälsar bara på enstaka personer. Det uppfattas som riktigt oartigt och avslöjar en betydande brist på hyfsning. Vi ursäktar honom och säger att han inte har bott här så länge. Han är inte på humör. Men så fort besökarna gått rumsterar han om i vardagsrummet och i tamburen.
Kommer det några gäster som bjuds in i salongen får han fnatt. Då kastar han sig i sofforna och välter ner kuddar. Våra gäster spärrar upp ögonen av pur förvåning. Vad är det med honom, frågar de. Han bara larvar sig, säger vi, och ler generat över detta barnsliga beteende. Och redan då är han ifärd med att gömma sig bakom soffkuddarna. Det är som en treåring som inte får tillräckligt med uppmärksammhet och måste påkalla andras intresse genom att kasta saker omkring sig. Trots enstaka utåtagerande situationer är han en ganska reserverad typ. Han drar sig undan långa stunder och syns inte till.
Varje morgon klapprar han tänder, och de låter inte för att de skulle vara lösa. I fönstersmygen spanar han på småfåglar och käkarna hackar som kastanjetter. Fåglar är hans specialitet. Han föreställer sig dem stekta och uppträdda på snöre. Därav detta tuggande och hackande.
Mr Maine från Askersund är en present. Upphämtad på stadens katthem. Denna svartvite bjässe omnamnades ganska snart till Sixten. Det blir för långt att ropa: Mister Maine...från Askersund. Även om hans 7 kilo muskler skulle behöva ett imponerande namn så får det räcka med Sixten. Han har små tofsar på öronen så i ett svagt ögonblick tänkte jag kalla vårt hem för LO-borgen och katten för Lynx. Men Sixten fick det bli (och det är inte en referens till något berömt kapell eller så).
Det är något amerikanarna säger om den som är självsäker och självklar, som passar på katten här. Vad är det nu... jo, nu minns jag. Sixten rules!
02 februari 2010
Tandvärk
Hos tandläkaren med värk. Någon föreslog att det var gångjärnen som slitits ut. Munnen går titt som tätt. När det glappar så mycket kan det bli slitage. Ändå har jag sedan många år infört ordransonering.
I min ungdom var jag en obotlig bluddrare som knappast kunde tänka utan att samtidigt högt formulera mig. Sådant retade gallfeber på äldre kollegor som själva villa ha ordet. Det skulle inte delas med osnutna nybörjare. De patriarkerna kunde minsann lägga ut texten. Förmodligen var det då jag lärde mig lyssna efter svagheterna i resonemang. I andras argument fann jag hål. Mina egna slapp under långeliga tider den omilda prövningen. Folk nöjde sig med att sucka. Inte sälla ljudligt, så där som en av kantorerna brukade, ett par minuter in i min predikan.
Två röntgenplåtar avslöjar inga infektioner eller andra defekter. Nu är det bara att vänta och se. Samt att hålla mun och nöja sig med ordlösa små gymnastiska rörelser. Jag vet vad omgivningen kommer att säga -nu talar han för sig själv igen. Men när han talar inför andra tänker de - vilken omständig typ, kan han inte hålla igen något lite? Talträngd med ord som hämtade ur en bok.
Därför är bloggen så bra. Här kan orden formuleras utan att käkarna behöver gå. Människor läser så långt de vill, innan de hastigt och lustigt hastar vidare. Och tankarna kan nu för tiden stå på on även om ljudet är off. Å andra sidan kan ju ni som läser den här texten inte veta om jag sitter och mumlar, eller rent av talar högt och ljudligt, här framför mitt tangentbord, eller inte. Själv skulle jag säga att jag är en ganska lågmäld högtalare.
I min ungdom var jag en obotlig bluddrare som knappast kunde tänka utan att samtidigt högt formulera mig. Sådant retade gallfeber på äldre kollegor som själva villa ha ordet. Det skulle inte delas med osnutna nybörjare. De patriarkerna kunde minsann lägga ut texten. Förmodligen var det då jag lärde mig lyssna efter svagheterna i resonemang. I andras argument fann jag hål. Mina egna slapp under långeliga tider den omilda prövningen. Folk nöjde sig med att sucka. Inte sälla ljudligt, så där som en av kantorerna brukade, ett par minuter in i min predikan.
Två röntgenplåtar avslöjar inga infektioner eller andra defekter. Nu är det bara att vänta och se. Samt att hålla mun och nöja sig med ordlösa små gymnastiska rörelser. Jag vet vad omgivningen kommer att säga -nu talar han för sig själv igen. Men när han talar inför andra tänker de - vilken omständig typ, kan han inte hålla igen något lite? Talträngd med ord som hämtade ur en bok.
Därför är bloggen så bra. Här kan orden formuleras utan att käkarna behöver gå. Människor läser så långt de vill, innan de hastigt och lustigt hastar vidare. Och tankarna kan nu för tiden stå på on även om ljudet är off. Å andra sidan kan ju ni som läser den här texten inte veta om jag sitter och mumlar, eller rent av talar högt och ljudligt, här framför mitt tangentbord, eller inte. Själv skulle jag säga att jag är en ganska lågmäld högtalare.
31 januari 2010
Blåögd eller svartsynt?
Ur en ny predikan på ordrik:
Ni har säkert stött på den här leken
med hållningar tidigare – som visar
att vi har vissa tänkesätt och attityder
vi tillämpar, använder, på det vi möter
Det är mer komplicerat än att
det handlar om att vara positiv
eller negativ
Blåögd eller svartsynt?
Fyller du i korsordet med
bläckpenna – är du optimist
det vill ju gärna bli rätt!
Eller pessimist - enär det blir
bara fel i alla fall
Så har vi det optimistiska pessimisterna¨
och de pessimistiska optimisterna
och de realistiska optimistiska pessimisterna
och de idealistiska pessimistiska…
Här finns många nyanser
I Berättelsen om Jona
har vi en besvikelsens person
När Gud är nådig – mot andra
blir han vred,
och en stunds glädje över ett
ett träd som skyddar mot solen
vänds till ny besvikelse
Då undervisar Gud Jona om
hur Jona bekymrar sig för
sin egen situation, blir upptagen
av ett ynka träd han inte själv arbetat på
Skulle då inte Gud kunna ägna
sig åt hur det skall gå med en
stor stad som Nineve?
Vi känner igen oss, vi träffas alla!
Ni har säkert stött på den här leken
med hållningar tidigare – som visar
att vi har vissa tänkesätt och attityder
vi tillämpar, använder, på det vi möter
Det är mer komplicerat än att
det handlar om att vara positiv
eller negativ
Blåögd eller svartsynt?
Fyller du i korsordet med
bläckpenna – är du optimist
det vill ju gärna bli rätt!
Eller pessimist - enär det blir
bara fel i alla fall
Så har vi det optimistiska pessimisterna¨
och de pessimistiska optimisterna
och de realistiska optimistiska pessimisterna
och de idealistiska pessimistiska…
Här finns många nyanser
I Berättelsen om Jona
har vi en besvikelsens person
När Gud är nådig – mot andra
blir han vred,
och en stunds glädje över ett
ett träd som skyddar mot solen
vänds till ny besvikelse
Då undervisar Gud Jona om
hur Jona bekymrar sig för
sin egen situation, blir upptagen
av ett ynka träd han inte själv arbetat på
Skulle då inte Gud kunna ägna
sig åt hur det skall gå med en
stor stad som Nineve?
Vi känner igen oss, vi träffas alla!
29 januari 2010
Till Skottland gick färden
I The Edge, tidningen som ges ut av Edinburgh stift i den episkopala (anglikanska) kyrkan, står det att läsa om kontakter med luterska kyrkor i Norden. Man skriver med hänvisning till Borgåavtalet (The Porvoo Agreement) om gemensam förståelse.
Om Finland och finländska kontakter skriver Anne Pankhurst:
There is a well-established understanding - the Porvoo Agreement - between the Baltic Lutheran churches and the Anglican Communion. This year our own links have begun to flourish. In October the bishop of the Diocese of Espoo (near Helsinki, Finland) came for a long weekend with two of his senior clergy, to explore the possibility of a diocesan link. We hope to take this further in 2010, when there will be opportunities for sharing concerns such as youth work, use of the internet and interfaith matters.
Som om det inte var nog berättar man även om ytterligare en visit, nu ett svenskkyrkligt besök från en välkänd församling i Strängnäs stift:
Olaus Petri church, Orebro, Sweden has a large number of church workers and 25 of them decided to spend their autumn study break in Edinburgh. We gave them a good overview of our diocesan life. They visited the diocesan offices where they heard about spirituality and being a lay reader. They also spent time at the Cathedral, Waverley Care, the University Chaplaincy, Holy Trinity Haddington, St. Baldred’s North Berwick, and St. Peter’s Galashiels and attended services at Old St. Paul’s and St. John ’s, Edinburgh. We all enjoyed their visit enormously and look forward to further contacts.
Om Finland och finländska kontakter skriver Anne Pankhurst:
There is a well-established understanding - the Porvoo Agreement - between the Baltic Lutheran churches and the Anglican Communion. This year our own links have begun to flourish. In October the bishop of the Diocese of Espoo (near Helsinki, Finland) came for a long weekend with two of his senior clergy, to explore the possibility of a diocesan link. We hope to take this further in 2010, when there will be opportunities for sharing concerns such as youth work, use of the internet and interfaith matters.
Som om det inte var nog berättar man även om ytterligare en visit, nu ett svenskkyrkligt besök från en välkänd församling i Strängnäs stift:
Olaus Petri church, Orebro, Sweden has a large number of church workers and 25 of them decided to spend their autumn study break in Edinburgh. We gave them a good overview of our diocesan life. They visited the diocesan offices where they heard about spirituality and being a lay reader. They also spent time at the Cathedral, Waverley Care, the University Chaplaincy, Holy Trinity Haddington, St. Baldred’s North Berwick, and St. Peter’s Galashiels and attended services at Old St. Paul’s and St. John ’s, Edinburgh. We all enjoyed their visit enormously and look forward to further contacts.
27 januari 2010
Domkyrkogudstjänst
Bara genom att ställa frågan om varför de inte kommer bidrar jag till bilden av den avfolkade kyrkan, tom på gudstjänstfirare. Så är det inte. När den ädre damen ställde frågan om de många som inte var där befanns närmare 100 personer ha deltagit i högmässan.
I förhållande till medlemstal är det försvinnande få - men relativt sett är det storslaget. De flesta kommer eftersom vår gudstjänst är liturgiskt rik. Med rik liturgi följer att det blir visuellt, fler sinnen tas i bruk. Den rika gudstjänsten fungerar som goda skäl för att vara där- samma motivering som andra använder för att slippa komma dit.
Och man kan invändningarna vid det här laget. De är starkast från dem som aldrig firar gudstjänst här. Och tänk att en gudstjänst kan engagera så, trots att man inte är där! Kanske det är något att bygga på. Låt oss tala om gudstjänst, om dess utformning, syfte och mål!
Vår kyrka är stor, en katedral och därför passar katedralsgudstjänster särskilt bra. Ungefär som domkyrkans gudstjänst, den i Strängnäs. Den är till förväxling lik den vi firar...med stor glädje!!!
I förhållande till medlemstal är det försvinnande få - men relativt sett är det storslaget. De flesta kommer eftersom vår gudstjänst är liturgiskt rik. Med rik liturgi följer att det blir visuellt, fler sinnen tas i bruk. Den rika gudstjänsten fungerar som goda skäl för att vara där- samma motivering som andra använder för att slippa komma dit.
Och man kan invändningarna vid det här laget. De är starkast från dem som aldrig firar gudstjänst här. Och tänk att en gudstjänst kan engagera så, trots att man inte är där! Kanske det är något att bygga på. Låt oss tala om gudstjänst, om dess utformning, syfte och mål!
Vår kyrka är stor, en katedral och därför passar katedralsgudstjänster särskilt bra. Ungefär som domkyrkans gudstjänst, den i Strängnäs. Den är till förväxling lik den vi firar...med stor glädje!!!
25 januari 2010
Varför kommer dom inte?
Vid kyrkkaffet ställde den äldre damen sin fråga: varför det kommer så få till högmässan? Ingen anklagelse fanns i rösten, men det stack till ändå. Som om det vore mitt ansvar. Och jag kan inte fly från mitt ansvar, men uppgiften att hjälpa människor fram och in i gudstjänstens dimension kan aldrig åvila enbart en anställd, hur kallad och vigd den personen än är. Och i bakhuvudet ringer Hans Alfredssons klockare (Ringaren)och undrar: Varför kommer di inte när jag ringer...?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
Hon som undrade vid kyrkkaffet fortsatte och menade att knappast någon, ja ingen, i grannskapet där hon bor följer med. Varför, undrade jag. Har vi det för bra, undrade någon. Kan det vara så att när våra behov är mer än tillfredsställda så fylls rummet för Gud i våra liv av annat? Där Gudstron fanns har vi packat överfullt med saker. Vi har stuvat in omsorg om våra ägodelar, fotbollsintresse, nöjen och fritid, samlarvurmer och datortid.
Jag hinner inte gå på gudstjänst, jag skall bara twittra, facebooka, blogga, skypekommunicera, betala räkningar och spotifya... Och jag hinner inte eftersom sportsändningarna kolliderar. Första åket får man inte missa. Jag har ingen lust eftersom det bara är en massa konstiga och obegripliga ord.
Jag hinner inte, jag skall bara... Jag vill inte, har ingen lust.
Och snart är man (jag) på väg att skuldbelägga människor som inte orkar vill, eller har lust. Men hur manar man folk utan att lägga något slags mentalt tryck på sin inbjudan?
Oavsett personlig bekännelse borde alla kunna ropa om förbarmande för en värld i nöd. Och känna hur ropet når ända in i det egna livet och med nödvändighet gör hål i plånboken. Och alla borde kunna sända ett gloria mot himlens höjd som ett tack för allt gott, för all nåd, vi möter i våra liv. Och texterna som borrar i våra föreställningar om vad det innebär att vara människa kunde alla höra, de tvingar ju till ställningstagande och egen tankeverksamhet.
Och det Gud genom Kristus gjort är värt en predikan och en stund lyssnande. Där väcks reflektioner om vårt gudagivna människovärde, något vi inte själva kan skapa. Och den helighet Gud ingjutit i det mänskliga livet, genom att själv för en tid vara människa, kan verkligen behöva en stunds stillhet.
Gemenskapen som bjuds oss i sakramentet bortom alla åsiktskillnader, där vi delar bröd och vin med varandra, bär genom kommande dagar. Heligheten, Gud, är oss nära och delar sig själv...
Är detta inte nog? Så behöver man bara säga orgel, sång, gemenskap. Varför kommer dom inte?
23 januari 2010
Samhällsengagemanget som växte
Lördag. Och jag skall snart berätta för nuvarande och blivande ungdomsledare om samhällsengagemang. Kristet engagemang för att förändra världen. Mänskliga rättigheter som de är formulerade i FN:s olika dokument och i Europeiska Unionens stadga är goda riktmärken. Men de har naturligtvis inte kommit till av en slump. De har dragit många erfarenheter och insikter från de religiösa urkunderna. Till dem hör det Bibliska materialet.
För min del började engagemanget i tidig ungdom. Som utbytesstudent i USA blev den extrema fattigdomen vägg i vägg med ofattbart överflöd en väckarklocka. Det var på 60-talet när The Civil Rights Movement marscherade. En rörelse för medborgerliga rättigheter för alla!
Och sedan blev det Ny Gemenskap i Stockholm med och för hemlösa. Och ett växande engagemang för utsatta länder som Vietnam, Chile och Korea. Självfallet brann många i min generation för den fattiga världens frigörelse. I kyrkorna kanaliserades detta internationella intresse genom Ekumeniska U-veckan...
Svenska ekumeniska nämnden blev också en viktig katalysator för detta engagemng som närdes i ungdomsorganisationerna och i Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG) såväl som i Kyrkliga Gymnasiströrelsen (KGF). Och än starkare kom det till uttryck i studentrörelsen. Tänk vad man fått vara med om...
För min del började engagemanget i tidig ungdom. Som utbytesstudent i USA blev den extrema fattigdomen vägg i vägg med ofattbart överflöd en väckarklocka. Det var på 60-talet när The Civil Rights Movement marscherade. En rörelse för medborgerliga rättigheter för alla!
Och sedan blev det Ny Gemenskap i Stockholm med och för hemlösa. Och ett växande engagemang för utsatta länder som Vietnam, Chile och Korea. Självfallet brann många i min generation för den fattiga världens frigörelse. I kyrkorna kanaliserades detta internationella intresse genom Ekumeniska U-veckan...
Svenska ekumeniska nämnden blev också en viktig katalysator för detta engagemng som närdes i ungdomsorganisationerna och i Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG) såväl som i Kyrkliga Gymnasiströrelsen (KGF). Och än starkare kom det till uttryck i studentrörelsen. Tänk vad man fått vara med om...
20 januari 2010
Smått och gott
Talgeneratorerna är ännu inte fullständigt lyckade. Hos Aletheia har jag lyssnat till webReader som pressar fram ett antal bibelversar. Betoningen blir ibland häftigt komisk... Hans sons blir Hanssons och förlåter låter som får lotter. De som får lotter är de som hava syndaat. Men det är betryggande att veta att kärleken förjår aldrig. Och en dag skall man känna till fulo såsom jag har blivit till fulo känd!
En annan blogg, Ave Maris Stella, ställer frågan om filmen Lourdes. Att den vann pris i Venedig och har fått positiva recensioner. Lite fakta finner man hos Cineuropa som också tillhandahåller en recension. Filmen handlar om den rullstolsbundna Christine som betämmer sig för att åka på pilgrimsresa till Lourdes. Väl där så helas hon mirakulöst...
En västernärking är villrådig och gnällig (inte mitt påstående). Han är trött på folk och Facebook och... Kanske en liten film om modern religionsutövning kunde pigga upp?
En annan blogg, Ave Maris Stella, ställer frågan om filmen Lourdes. Att den vann pris i Venedig och har fått positiva recensioner. Lite fakta finner man hos Cineuropa som också tillhandahåller en recension. Filmen handlar om den rullstolsbundna Christine som betämmer sig för att åka på pilgrimsresa till Lourdes. Väl där så helas hon mirakulöst...
En västernärking är villrådig och gnällig (inte mitt påstående). Han är trött på folk och Facebook och... Kanske en liten film om modern religionsutövning kunde pigga upp?
18 januari 2010
Kyrkans miljontapp
Så satt jag där i radiostudion. I förra veckan. Den 13 januari. Radio Örebro vill få några kommentarer till nyheten om att Svenska kyrkan enligt prognoserna riskerar att tappa en miljon medlemmar. På väg ut ur studion är några lokala politiker från de olika lägren, men de ser ut att ha en vänskaplig och god relation. Inga ilskna miner.
Reportern tror mer på samtal verkar det som, vilket känns skönt. Hur många gånger har man inte suttit som anklagad i olika medier? Och samtalet känns bra. En kollega Paul Henriksson från Karlskoga ger kloka synpunkter. Och ett antal på-stan-intervjuer visar stort förtroende för kyrkan.
Du som vill lyssna kan göra det HÄR under några veckor... Men du behöver tålamod. Det börjar med nyheter, vid det här laget smått ålderstigna.
Reportern tror mer på samtal verkar det som, vilket känns skönt. Hur många gånger har man inte suttit som anklagad i olika medier? Och samtalet känns bra. En kollega Paul Henriksson från Karlskoga ger kloka synpunkter. Och ett antal på-stan-intervjuer visar stort förtroende för kyrkan.
Du som vill lyssna kan göra det HÄR under några veckor... Men du behöver tålamod. Det börjar med nyheter, vid det här laget smått ålderstigna.
17 januari 2010
Gotland på undantag
Låt Gotland bli danskt, utropar Per Westberg, inflytelserik bloggare och kyrkosakunnig. Egentligen vill han inte det om man läser noga, men tanken är utmanande och kanske kan väcka lite uppmärksamhet för Gotlands utsatta läge. Wetsberg har blivit upprörd när han läst en utredning om färjetrafiken till Gotland:Långsiktigt hållbar linjesjöfart till Gotland 2015-2030.
Det finns en myndighet med det klingande namnet Rikstrafiken. Det är därifrån den upprörande utredningen kommer. Man välkomnnar läsare till sin hemsida med följande presentation:
Rikstrafiken är en myndighet under regeringen (Näringsdepartementet). Vår uppgift är att genom anbudsförfaranden avhjälpa brister i tillgänglighet i transportpolitiskt motiverad långväga kollektivtrafik som inte körs på marknadens villkor. Allt i syfte att skapa grundläggande resmöjligheter för medborgare och näringsliv. Rikstrafiken ska också verka för utveckling och samordning av den interregionala kollektivtrafiken och för att de transportpolitiska målen nås.
I utredningen om linjesjöfarten konstaterar man att en tillgänglighetsanalys visar att Gotland minsann inte är så illa ute: När analysen tillämpas på Gotland framgår att kommunen har god tillgänglighet. Det är dock inte färjetrafiken utan den kommersiella flygtrafiken som gör att
tillgängligheten, enligt Rikstrafikens sätt att mäta, är god.
Så ser myndigheten det när de man väger in olika kollektiva transportmöjligheter med flyg, båt, buss och tåg. Undrar om Gotlänningarna själva skulle hålla med?
Utredningen borde granskas på varje gotländsk utbildningsanstalt: grundskola, gymnasium och högskola som en övning i demokrati och argumentationsanalys. Tänk vad man skulle kunna göra med följande slutsats:
Varierande hastigheter ska eftersträvas för att ta hänsyn till
resenärernas intresse. Turer med få resande ska gå långsamt
och turer med många resande ska gå fort. (s39)
Det finns en myndighet med det klingande namnet Rikstrafiken. Det är därifrån den upprörande utredningen kommer. Man välkomnnar läsare till sin hemsida med följande presentation:
Rikstrafiken är en myndighet under regeringen (Näringsdepartementet). Vår uppgift är att genom anbudsförfaranden avhjälpa brister i tillgänglighet i transportpolitiskt motiverad långväga kollektivtrafik som inte körs på marknadens villkor. Allt i syfte att skapa grundläggande resmöjligheter för medborgare och näringsliv. Rikstrafiken ska också verka för utveckling och samordning av den interregionala kollektivtrafiken och för att de transportpolitiska målen nås.
I utredningen om linjesjöfarten konstaterar man att en tillgänglighetsanalys visar att Gotland minsann inte är så illa ute: När analysen tillämpas på Gotland framgår att kommunen har god tillgänglighet. Det är dock inte färjetrafiken utan den kommersiella flygtrafiken som gör att
tillgängligheten, enligt Rikstrafikens sätt att mäta, är god.
Så ser myndigheten det när de man väger in olika kollektiva transportmöjligheter med flyg, båt, buss och tåg. Undrar om Gotlänningarna själva skulle hålla med?
Utredningen borde granskas på varje gotländsk utbildningsanstalt: grundskola, gymnasium och högskola som en övning i demokrati och argumentationsanalys. Tänk vad man skulle kunna göra med följande slutsats:
Varierande hastigheter ska eftersträvas för att ta hänsyn till
resenärernas intresse. Turer med få resande ska gå långsamt
och turer med många resande ska gå fort. (s39)
På samma sätt borde naturligt bilar, bussar och tåg med få passagerare köra långsamt och de fullsatta tillåtas trampa gasen i botten. Är man få har ingen bråttom och är man många har alla pressade tidscheman... Logiken firar triumfer!
Men i rättvisans namn ska man påpeka att utredningen försöker låta klimatmål och minskade utsläpp få genomslag på Gotlandstrafiken. Men samtidigt reflekterar man inte över färjetrafiken som den enda farbara vägen mellan fastlandet och Gotland. Vägtullar har vi ju inte i Sverige. Och färjetrafiken borde naturligtvis subventioneras i långt högre grad. Som det nu är är Gotland satt på undantag.
Danmark kanske inte är en så dålig lösning i alla fall?
15 januari 2010
Bilen är klar, hämta den!
Det ringde på mobilen för en dryg vecka sedan. - Hej du, din Caddy är klar! Min Caddy, tänkte jag. Och associationerna flög som tornseglare genom skallen. Jag har ju ingen! Har jag vunnit en? Jag är inte med i någon pristävling, har inga lotter…
- Du får hämta den, den är klar nu, sa den skrapiga rösten. Han ringde från en bilfirma på söder. Inte i Örebro, utan i huvudstaden. Mina protester var först lite lama. Det kunde ju vara en Bingolott som jag missat att kolla. Men Caddy? Vad är en Caddy? Du har ringt till Örebro, vet du om det, sa jag. Verkar inte så smart att ha bilen inlämnad hos er. Dessutom har jag ingen Caddy. Han tog emot invändningen och jag hörde hur han tänkte. Så bad han om ursäkt eftersom det måste ha blivit fel på telefonnumret. – Fel är det inte på mitt nummer, du kom fram, eller hur. Men jag stillade mig. Han kunde säkert inte rå för det. – Men ni måste ha fått fel nummer. Jag slog senare upp Caddy och fick det till en liten skåpkärra från Volkswagen.
Två dagar senare ringde det igen. – Hej! Du din Caddy står här och väntar. Du har inte hämtat den än! Jag hälsade artigt och drömde inte längre om att blivit begåvad med en ny bil. Du det är person i Örebro du ringer till. Jag förklarade det härom kvällen. Det blev tyst. Så sa han: jasså! Du, då vet vi det. Ledsen att ha stört.
Till min fru kommenterade jag att antingen lever jag ett dubbelliv i södra Stockholm, eller har de ingen fungerande intern kommunikation på den där firman. En dag senare ringde det igen. Det var från bilfirman. NU får du hämta den, Caddyn! Mer uppfordrande, liksom befallande. Den är inte min, men tjatar Ni så kan jag ju ta emot den som en gåva eller så. Jag bor i Örebro! Tyst i mobilen… Jaha. Och nu är det tredje gången ni ringer om bilen som inte är min. Stryk mitt mobilnummer! Visst, sa rösten.
Igår kom nästa samtal. Hej du, vi undrar om du var nöjd med Caddyn? Det har ju gått ett par dagar nu. Nu var det jag som blev tyst. Sedan sa jag avmätt: Låt mig berätta för dig att jag bor i Örebro, jag kör en Volvo V-70 och jag är nästan aldrig i Stockholm, än mindre på söder. Det nummer du ringt är mitt, bara mitt, mobilnummer som jag tre gånger bett Er att inte använda för att diskutera en Caddy.
Där gjorde jag ett litet uppehåll för att hämta andan och tänkte att det där lät vare sig trevligt eller vänligt, mer tarvligt egentligen. Så jag avslutade samtalet med att påpeka vilken flitig och intresserad bilfirma han jobbade på. För att inte vara kund hos er så har ni ju visat mig stort intresse. Så gör sällan min firma. Vi utgår från att kunderna stannar kvar bara vi sänder ett blad 4 gånger om året… Nej, vi gör mer än så. Men det kan vi väl tala om nästa gång ni ringer. För ni lär väl höra av er igen...
- Du får hämta den, den är klar nu, sa den skrapiga rösten. Han ringde från en bilfirma på söder. Inte i Örebro, utan i huvudstaden. Mina protester var först lite lama. Det kunde ju vara en Bingolott som jag missat att kolla. Men Caddy? Vad är en Caddy? Du har ringt till Örebro, vet du om det, sa jag. Verkar inte så smart att ha bilen inlämnad hos er. Dessutom har jag ingen Caddy. Han tog emot invändningen och jag hörde hur han tänkte. Så bad han om ursäkt eftersom det måste ha blivit fel på telefonnumret. – Fel är det inte på mitt nummer, du kom fram, eller hur. Men jag stillade mig. Han kunde säkert inte rå för det. – Men ni måste ha fått fel nummer. Jag slog senare upp Caddy och fick det till en liten skåpkärra från Volkswagen.
Två dagar senare ringde det igen. – Hej! Du din Caddy står här och väntar. Du har inte hämtat den än! Jag hälsade artigt och drömde inte längre om att blivit begåvad med en ny bil. Du det är person i Örebro du ringer till. Jag förklarade det härom kvällen. Det blev tyst. Så sa han: jasså! Du, då vet vi det. Ledsen att ha stört.
Till min fru kommenterade jag att antingen lever jag ett dubbelliv i södra Stockholm, eller har de ingen fungerande intern kommunikation på den där firman. En dag senare ringde det igen. Det var från bilfirman. NU får du hämta den, Caddyn! Mer uppfordrande, liksom befallande. Den är inte min, men tjatar Ni så kan jag ju ta emot den som en gåva eller så. Jag bor i Örebro! Tyst i mobilen… Jaha. Och nu är det tredje gången ni ringer om bilen som inte är min. Stryk mitt mobilnummer! Visst, sa rösten.
Igår kom nästa samtal. Hej du, vi undrar om du var nöjd med Caddyn? Det har ju gått ett par dagar nu. Nu var det jag som blev tyst. Sedan sa jag avmätt: Låt mig berätta för dig att jag bor i Örebro, jag kör en Volvo V-70 och jag är nästan aldrig i Stockholm, än mindre på söder. Det nummer du ringt är mitt, bara mitt, mobilnummer som jag tre gånger bett Er att inte använda för att diskutera en Caddy.
Där gjorde jag ett litet uppehåll för att hämta andan och tänkte att det där lät vare sig trevligt eller vänligt, mer tarvligt egentligen. Så jag avslutade samtalet med att påpeka vilken flitig och intresserad bilfirma han jobbade på. För att inte vara kund hos er så har ni ju visat mig stort intresse. Så gör sällan min firma. Vi utgår från att kunderna stannar kvar bara vi sänder ett blad 4 gånger om året… Nej, vi gör mer än så. Men det kan vi väl tala om nästa gång ni ringer. För ni lär väl höra av er igen...
14 januari 2010
Integration kräver mer
Integration är ett märkligt ord. Man vet nästan intuitivt att det betyder att förena, sammanföra, samordna, fullständiga genom införlivning. Låter enkelt. Men i verkligheten är integration komplicerat. Det är inte som att hälla en vätska i en annan och röra om.
Därför blir alldeles för enkelt att i integrationsfrågor huvudsakligen tala om arbetslinjen. Vår flyktingpolitik är ju något annat än arbetskraftsinvandring. Inte ens arbetskraften som invandrat har via arbetslinjen seglat upp som integrerade grupper. De och deras barn är inte särskilt ofta synbart delaktiga i folkrörelsesammanhang eller representerade på samhällets viktiga förtroendeuppdrag.
Hur kan man då tro att det enkelt och smärtfritt ska kunna bli så för människor på flykt, för dem som just fått flyktingstatus och en fristad i Sverige? De kommer sällan från samhällen med hög standard och god hälsovård. Många saknar trygg uppväxt eller rejäl skolunderbyggnad och akademisk utbildning. Flyktingar bär ofta med sig traumatiska erfarenheter från förföljelse, övergrepp och krig. De har genomlevt sorg och familjesplittring.
Integration kan mätas mot många variabler. Individer kan mötas för att utveckla en ömsesidig vänskap. Men om ordförrådet är torftigare än våra barns, och med många andra hål, vilka har uthålligheten? Charmigt och lite exotiskt kan det vara i början - men sedan krävs mer för att det ska bli en fungerande relation. Naiv idealism räcker inte till.
Ska människor få en rimlig chans till integration måste vi ge bättre förutsättningar för inlemmandet i vårt samhälle. Det skulle underlätta mycket om alla fick minst grundskoleutbildning!
När vi diskuterar integration menar vi då verkligen allvar med strävan till integration? Integration låter så enkelt om man mäter i representativa procent för människor med utländsk bakgrund. Politiska religiösa och andra konflikter lämnar man inte bara kvar i sitt forna hemland. De följer med. Vi riskerar att bygga in nya konflikter om de som rekryterar inte tar hänsyn till människors bakgrund och historia.
Den naturliga viljan att vara nära och bo granne med dem man delar bakgrund, kultur och tro med kan verka stå i motsats till integration. I den gropen faller infödda svenska oftare eftersom de har resurser och möjligheter att lämna områden där det blir många med utländsk bakgrund. Så på ett sätt är stadsdelar med många olika grupper med utländsk bakgrund (t ex Varberga och Vivalla) mer integrerade än de områden där mest infödda svenskar bor (t ex Adolfsberg och Hovsta).
Till sist behöver vi vända på uppmärksamheten och rikta den mot oss med uppdrag, med ansvar och makt. Den utmanande frågan till oss är om vi själva är beredda att ta steget tillbaka och lämna utrymme för att någon annan skall få möjlighet att göra karriär inom politik, arbetsliv osv. Är vi beredda på att förändra våra livsmönster, utöka dem, förändra dem?
Här kan man läsa mer:
Regeringen om integration
Migrationsverket
Länsstyrelsernas uppdrag
Sveriges kommuner och Landsting
Tema asyl och integration
Därför blir alldeles för enkelt att i integrationsfrågor huvudsakligen tala om arbetslinjen. Vår flyktingpolitik är ju något annat än arbetskraftsinvandring. Inte ens arbetskraften som invandrat har via arbetslinjen seglat upp som integrerade grupper. De och deras barn är inte särskilt ofta synbart delaktiga i folkrörelsesammanhang eller representerade på samhällets viktiga förtroendeuppdrag.
Hur kan man då tro att det enkelt och smärtfritt ska kunna bli så för människor på flykt, för dem som just fått flyktingstatus och en fristad i Sverige? De kommer sällan från samhällen med hög standard och god hälsovård. Många saknar trygg uppväxt eller rejäl skolunderbyggnad och akademisk utbildning. Flyktingar bär ofta med sig traumatiska erfarenheter från förföljelse, övergrepp och krig. De har genomlevt sorg och familjesplittring.
Integration kan mätas mot många variabler. Individer kan mötas för att utveckla en ömsesidig vänskap. Men om ordförrådet är torftigare än våra barns, och med många andra hål, vilka har uthålligheten? Charmigt och lite exotiskt kan det vara i början - men sedan krävs mer för att det ska bli en fungerande relation. Naiv idealism räcker inte till.
Ska människor få en rimlig chans till integration måste vi ge bättre förutsättningar för inlemmandet i vårt samhälle. Det skulle underlätta mycket om alla fick minst grundskoleutbildning!
När vi diskuterar integration menar vi då verkligen allvar med strävan till integration? Integration låter så enkelt om man mäter i representativa procent för människor med utländsk bakgrund. Politiska religiösa och andra konflikter lämnar man inte bara kvar i sitt forna hemland. De följer med. Vi riskerar att bygga in nya konflikter om de som rekryterar inte tar hänsyn till människors bakgrund och historia.
Den naturliga viljan att vara nära och bo granne med dem man delar bakgrund, kultur och tro med kan verka stå i motsats till integration. I den gropen faller infödda svenska oftare eftersom de har resurser och möjligheter att lämna områden där det blir många med utländsk bakgrund. Så på ett sätt är stadsdelar med många olika grupper med utländsk bakgrund (t ex Varberga och Vivalla) mer integrerade än de områden där mest infödda svenskar bor (t ex Adolfsberg och Hovsta).
Till sist behöver vi vända på uppmärksamheten och rikta den mot oss med uppdrag, med ansvar och makt. Den utmanande frågan till oss är om vi själva är beredda att ta steget tillbaka och lämna utrymme för att någon annan skall få möjlighet att göra karriär inom politik, arbetsliv osv. Är vi beredda på att förändra våra livsmönster, utöka dem, förändra dem?
Här kan man läsa mer:
Regeringen om integration
Migrationsverket
Länsstyrelsernas uppdrag
Sveriges kommuner och Landsting
Tema asyl och integration
11 januari 2010
Hur installerar man kristen tro?
Konsten att vara en skicklig trons försvarare har förfallit. Eftersom många inte tar kristen tro på tillräckligt allvar för att gå till vederhäftiga angrepp så faller också försvaret samman. Finns det någon som bryr sig längre? Vem argumenterar man med? De ateistiska humanisterna sjunger sin höga visa och där är det mest refrängsång.
I skolan lär de unga sig inte tillräckligt med religion för att ens veta vad den används till. Asatron fattar de ju för det var så länge sen och inget växte på åkrarna om man inte höll igång lite med blot och lurar. Men idag. Om religion är som att koppla upp sig på nätet så behövs den ju inte eftersom nätet finns och ungdomarna redan är uppe, typ.
Det är istället som om man fått en programvara som inte går att installera. Så ytterst få har lyckats sätta igång programmet att nästan ingen begriper vad man gör med den, vad den är bra för. Finns den verkligen inte på CD-rom? Eller DVD? I en bok? Har hon Fredriksson skrivit en Bibel?
Kampen har flyttat från yttre fronter till inre förhållanden. Det är så listigt ordnat att när yttre fiender saknas kan man alltid hålla sig i form genom att bråka med varandra. Då kan man få nyttja sina gåvor som vore det en verklig strid och inte skenfäktning. Men få kapitulerar eller omvänder sig och byter sida. Men några får bittert fly fältet.
Och man kan omdefiniera både marschorder, instruktionsbok och världsbild. Man gillar läget så mycket att man inte gillar det man tänkte nyss. Ju nyare desto nyare. I den bästa av världar flyter allt. Då har man verkligen hittat uppgifter för inre stridigheter. Till attack mot dem som vill försvara något. Se, jag gör allting nytt, blir slagordet.
Svensk militär kan det där. De har i decennier ägnat sig antingen åt sitt materiel eller åt att strida med varandra eller makthavarna. Det är därför många av dem nu fått sluta slåss. Ibland uppstår en skärmytsling men det brukar resultera i att de stridskunniga förlorar och så blir de av med ännu en brigad eller ett förband.
Den kämpande kyrkans kamper gäller idag många praktiska frågor och handlar inte alltid om trons relevans, formulering och uttryck. Man använder sina förmågor för att diskutera utrustning eller lida av all orättvisa man utsätts för. Intresset för den andre förbyts och blir till kamp om sanningar, som om man förfogade över hela sitt arv. Och orden lockar oss att tro att nytt alltid är bättre än det som är eller varit, förnyelse låter bättre än förvaltning. Så glömmer man att det kan räcka med en vandringsstav, ett tält och ett nyfiket samtal.
I skolan lär de unga sig inte tillräckligt med religion för att ens veta vad den används till. Asatron fattar de ju för det var så länge sen och inget växte på åkrarna om man inte höll igång lite med blot och lurar. Men idag. Om religion är som att koppla upp sig på nätet så behövs den ju inte eftersom nätet finns och ungdomarna redan är uppe, typ.
Det är istället som om man fått en programvara som inte går att installera. Så ytterst få har lyckats sätta igång programmet att nästan ingen begriper vad man gör med den, vad den är bra för. Finns den verkligen inte på CD-rom? Eller DVD? I en bok? Har hon Fredriksson skrivit en Bibel?
Kampen har flyttat från yttre fronter till inre förhållanden. Det är så listigt ordnat att när yttre fiender saknas kan man alltid hålla sig i form genom att bråka med varandra. Då kan man få nyttja sina gåvor som vore det en verklig strid och inte skenfäktning. Men få kapitulerar eller omvänder sig och byter sida. Men några får bittert fly fältet.
Och man kan omdefiniera både marschorder, instruktionsbok och världsbild. Man gillar läget så mycket att man inte gillar det man tänkte nyss. Ju nyare desto nyare. I den bästa av världar flyter allt. Då har man verkligen hittat uppgifter för inre stridigheter. Till attack mot dem som vill försvara något. Se, jag gör allting nytt, blir slagordet.
Svensk militär kan det där. De har i decennier ägnat sig antingen åt sitt materiel eller åt att strida med varandra eller makthavarna. Det är därför många av dem nu fått sluta slåss. Ibland uppstår en skärmytsling men det brukar resultera i att de stridskunniga förlorar och så blir de av med ännu en brigad eller ett förband.
Den kämpande kyrkans kamper gäller idag många praktiska frågor och handlar inte alltid om trons relevans, formulering och uttryck. Man använder sina förmågor för att diskutera utrustning eller lida av all orättvisa man utsätts för. Intresset för den andre förbyts och blir till kamp om sanningar, som om man förfogade över hela sitt arv. Och orden lockar oss att tro att nytt alltid är bättre än det som är eller varit, förnyelse låter bättre än förvaltning. Så glömmer man att det kan räcka med en vandringsstav, ett tält och ett nyfiket samtal.
10 januari 2010
Partierna som stöder dop och konfirmation
Kyrkans Tidning skriver om medlemsutvecklingen (avvecklingen?) i Svenska kyrkan:
Om tio år kommer svenska kyrkan att ha sex miljoner medlemmar i stället för dagens sju miljoner. Det är en av de nedåtgående trenderna i den nya prognos som kyrkokansliet i Uppsala tagit fram för att förbereda kyrkan på de närmaste tio åren. En prognos som omedelbart kommer att få genomslag i de framtidsbeslut kyrkan fattar.
Enligt prognosen kommer omkring 60 procent av svenskarna att tillhöra kyrkan om tio år mot 72 procent i dag, dopen och konfirmationerna kommer fortsatt bli färre, medlemsantalet kommer att sjunka med ungefär 1,2 procent varje år.
Om tio år kommer svenska kyrkan att ha sex miljoner medlemmar i stället för dagens sju miljoner. Det är en av de nedåtgående trenderna i den nya prognos som kyrkokansliet i Uppsala tagit fram för att förbereda kyrkan på de närmaste tio åren. En prognos som omedelbart kommer att få genomslag i de framtidsbeslut kyrkan fattar.
Enligt prognosen kommer omkring 60 procent av svenskarna att tillhöra kyrkan om tio år mot 72 procent i dag, dopen och konfirmationerna kommer fortsatt bli färre, medlemsantalet kommer att sjunka med ungefär 1,2 procent varje år.
Andra förmedlar nyheten. Som Svenska Dagbladet. Och fler artiklar lär det bli...
Erika Brundin, planeringschef på Svenska kyrkan, menar att man kan påverka siffrorna för dop och konfirmation, men knappast utträdena. Men detta öppnar ju helt nya perspektiv. Strålande utsikter och tillfällen för dem som faktiskt styr Svenska kyrkan att visa var de står.
Nu ges, som från ovan, en chans för partierna att visa färg (vilket de ofta så gärna vill). Här har de fått en osannolik möjlighet att visa hur de som partier värnar om Svenska kyrkans framtid. En bred uppmaning till partifolket och valmanskåren att låta döpa och konfirmera sina barn vore väl ett vittnesbörd så gott som något. Och ett antal tydliga pressmeddelanden från de stora partihögkvarteren om värdet av att tillhöra trossamfundet Svenska kyrkan skulle sitta bra. Och när vi ändå är i farten kunde de ju slå ett slag för den högmässa som enligt de oroade riskerar att kollapsa!
Vi väntar några dagar och ser. För visst borde dessa uttalanden komma just nu - inför det hotande miljontappet!
09 januari 2010
Att lämnas utanför
Vi trivs där vi känner oss hemma, där vi kan koderna och förstår signalerna. Men i ett sammanhang där vi mer blir betraktare kan det kännas svårt. Genom åren har det märkts på många konfirmander. Lämnas de åt sig själva förblir de utanför. Om ingen öppnar gudstjänstens dörrar till det som sker, till händelseförloppet och det stilla dramat, till den dialog som pågår, hur ska man då bli en del?
På ett sätt är det samma frågor som idrotten har att kämpa med. Innan man har ett hum om reglerna förblir en ishockeymatch ett ständigt jagande efter en liten svart trissa. offside är obegriplig. Varför får spelarna ibland tackla så stickor och flisor ryker för att i nästa sekund tvingas lämna plan för att spelaren råkade hålla en klubba för högt. Obegripligt och svårförståerligt.
När man väl börjar förstå kommer naturligtvis nya dilemman. Att förstå är ju inte detsamma som att bli delaktig och innesluten, en aktiv, en utövare. Kyrkan vill att alla ska bli aktivt troende, gudstjänstfirare, bedjare och ordets görare. Ishockeyn är nöjd med stor publik och brett intresse.
Idag på trosviss:
Yta
häftigt reste sig vreden
senare än önskat
gick efter att ha sett
vad ingen annan kunde se
hört det som inte blev sagt
på den platsen i bänken
föll lovsång och skönhet
på kallt stengolv
okänt territorium, främmande makt
förställning och tillgjordhet
fjantiga utstyrslar
märkvärdiga ord
ilskan större än rummet
en oansenlig
som hyllas så
får vara
På ett sätt är det samma frågor som idrotten har att kämpa med. Innan man har ett hum om reglerna förblir en ishockeymatch ett ständigt jagande efter en liten svart trissa. offside är obegriplig. Varför får spelarna ibland tackla så stickor och flisor ryker för att i nästa sekund tvingas lämna plan för att spelaren råkade hålla en klubba för högt. Obegripligt och svårförståerligt.
När man väl börjar förstå kommer naturligtvis nya dilemman. Att förstå är ju inte detsamma som att bli delaktig och innesluten, en aktiv, en utövare. Kyrkan vill att alla ska bli aktivt troende, gudstjänstfirare, bedjare och ordets görare. Ishockeyn är nöjd med stor publik och brett intresse.
Idag på trosviss:
Yta
häftigt reste sig vreden
senare än önskat
gick efter att ha sett
vad ingen annan kunde se
hört det som inte blev sagt
på den platsen i bänken
föll lovsång och skönhet
på kallt stengolv
okänt territorium, främmande makt
förställning och tillgjordhet
fjantiga utstyrslar
märkvärdiga ord
ilskan större än rummet
en oansenlig
som hyllas så
får vara
07 januari 2010
Kyrkans val under debatt
Kyrkans valsystem får kritik i en enkät som tidningen Dagen gjort. Frågorna har gått till ett antal kyrkoherdar. Särskilt kritiska är herdarna till risken för sammanblandning av religion och politik. Och till det mycket låga valdeltagandet.
Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.
En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!
Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.
En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!
Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.
En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!
Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.
En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!
06 januari 2010
Kollaps för gudstjänstlivet
Kollaps. Vilket ord. Och än häftigare blir det när det kombineras med gudstjänst. Att ordet rymmer ett annat ord är mer än en tillfällighet. Inne i kollaps finns kaos.
Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.
Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.
Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.
Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!
Om gudstjänstlivet i Svenska kyrkan säger biskop Hans-Erik Nordin i Strängnäs följande:
Det som oroar mig mest är att gudstjänstlivet på vissa håll håller på att kollapsa, och att det i
städerna är så pass få av de kyrkotillhöriga som firar gudstjänst, procentuellt räknat. Om
gudstjänsten upphör, då upphör församlingen. Det är naturligtvis inte bra att vi förlorar en procent kyrkomedlemmar varje år. Men det är inte min största oro. Nu har vi c:a 70% medlemmar. Men vad tjänar det till den dag vi har 40‐50% medlemmar, om ingen firar gudstjänst? Då har vi ett skal utan innehåll. Detta är det verkligen oroande.
Under tiden fylls många av landets katolska kyrkor av gudstjänsfirare. Och av andra religioner utmärker sig islam där moskéerna ständigt samlar mängder av bedjande människor. Men Svenska kyrkan är för sina medlemmar på många håll svalt likgiltig.
Svenska kyrkan har alla möjligheter att erbjuda fullödiga och fantastiska tillfällen för Gudsmöten. Högmässan, den förtalade och utskällda, har allt som behövs. Om bara kyrkans eget folk trodde. På sin förmåga. På sin gudstjänst. På Gud.
Men lägger vi handen på hjärtat. Vi har annat att göra. Viktiga saker. Sköta fastigheter. Förhandla. Se till att kyrkopolitiken och apparaten fungerar. På ytan tycks Svenska kyrkan vinna världen. Men själen tar allt oftare andra hand om. Omvändelse borde därför nu stå först på varje församlings åtgärdslista: Åter till kärnverksamheten. Åter till centrum. Ad fontes!
04 januari 2010
Tänk om det är fullsatt
Ur en ny predikan på ordrik:
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus
Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna
Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag
Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!
Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något
Ett par minuter i tio
strömmar folket till vår kyrka
Varför så sent?
Man gillar nog att vara nära varandra
kommer man sent får man ju trängas
Vestibulen är fylld med folk iförda kåpor,
där finns kyrkvärdar och
människor med kors och ljus
Att bilda en mänsklig mur, en folkmassa
är en teknik man skulle kunna använda
för att få folk att komma till gudstjänst
Man låter de stora processionerna
slamma igen dörrarna
Människor är av naturen nyfikna:
Du, se vilken folksamling! Vet de nå´t vi inte vet?
När de ser trängseln vid dörrarna
tänker folk: uj uj, bäst att skynda dit
Kanske finns det inga platser kvar
trots att det är en vanlig söndag
Och så finns det faktiskt ett par platser
bakom en pelare… Jag ser er minsann där borta
Välkomna!
Något annat som kunde locka vore
att stava våra namn annorlunda
Lasse Ztenztröm med z gör förmodligen zuzen!
En sådan söndag borde bli minnesvärd
Folk skulle komma en timme innan högmässan
och hellre betala flera hundra kronor i entré
än lägger sedlarna i kollekten
Vi har övervägt att sälja biljetter till högmässan
Då kunde många fler förstå
att den verkligen är värd något
02 januari 2010
Ängeln blåser in det nya året
Sista nyårshälsningen för denna gång. Ett kort med gammalstavning. Stavningsreformen 1906 förenklade stavningsreglerna så att till exmpel dt kunde skrivas tt. Godt blev Gott.
Idag låter det nästan som ett skämt, men det var ecklisiastikministern Fridtjuv Berg som tog det slutliga intiativet.
Nyårskortet är överlastat men genomarbetat. En ängel i frihetsgudinnepose lyfter sina förgätmigejblåa blommor mot rymden. Som ett nyårsfyrverkeri!
Färgerna är klara och med starka kontraster mellan vitt, rött och gult (guld får man förmoda). Och de blågröna vingarna är imponerande.
Ängeln framträder mot en fond bestående av den välbekanta stjärnehimlen, men denna gång med ett tillägg, en gigantisk Davidsstjärna, en Betlehemstjärna.
Tankarna leds naturligtvis till Jesusbarnet i krubban.
Snart, dvs under Trettondagshelgen, ska dessutom de vise männen i högmässan äntligen nå fram till den av stjärnan markerade plasen.
Sådana kort görs knappast idag, trots att änglar åtnjuter folklig popularitet.
01 januari 2010
Tekniken ska rädda oss
Här en hoppfull nyårshälsning. Skridskoseglet är denna gången fordonet som för in i det nya året, in i framtiden. Och ett barn i varma vinterkläder har glädjen att fara mot de nya tiderna. Det är kylslaget blått och himlen är kanske tänkt att vara molnfri, men nog anar man ett överhängande oväder...
Observera att här finns verkligen en stark tro. En övertygelse fylld av förtröstan: tekniken ska göra det, den ska rädda oss! Och den öppnar det nya. Märk det fina träslaget. En bamburam i den kalla nord.
Seglet erbjuder bra upphängning av antennen för den bärbara radiomottagaren. Kanske en kristallmottagare? En ung radiotelefonist. En tidig mobil!
Skridskoåkaren har inte oss i blickfånget utan ser bort och ut mot isens öppna vidder.
Kortet är poststämplat i Hidingsta den 31/12 1924 och sänt till Odensbacken. Budskapet är rimmat och klart: O, hej va´de går/Gott Nytt År
31 december 2009
Kort nyårshälsning
Ett Gott nytt år tillönskar två små sotare. Deras huvudsakliga önskemål är att lyckan ska komma. Alla fyrklöver, lyckoklöver, som de och snögubben har uttrycker den förhoppningen. Så gör även den glada dansen och gesterna.
Men det är inte nog med lycka. Därtill ska rikedom komma - här synliggjort genom penningpåsen. Man kan nästan se hur frihetsgudinnan stått modell, även om Libertas sträcker sin högra hand i luften med den flammande facklan.
Kortet sändes till Åmots Bruk 1915.
Seden att sända nyårshälsningar har helt överflyglats av de ymnigt brukade julkorten. Nyårskorten har sin egen symbolvärld där fyrklövern är en av de flitigaste och mest förekommande. Även små barn, ibland bara ett spädbarn, dyker upp på korten och står för det nya året som ska växa upp. Annars finns oftast även tidsmarkeringar som t ex klockor med visaren nära tolvslaget. Timglas och kalenderblad med siffran 1 förekommer också ofta. Det händer också att en åldrig Fader tid (eller det gångna och gamla året) smyger sig undan, trött och förbrukad.
Här bredvid syns fyrklövern, barnet och timglaset i en välkomponerad bild av Helfrid Selldin. Sanden, tiden, har knappt börjat rinna ner. Svävande som ballonger vajar buketten med fyrklöver över barnet som i sin tur vilar på timglasets löfte om ny tid.
Med detta tillönskas du ett GOTT NYTT ÅR!
29 december 2009
Procession med gran
Med julen i sina händer skrider änglaprocessionen fram över vita vidder. Bärs julen, i form av en stjärnbeprydd julgran, in eller bort? I bakgrunden en kyrka som vandringens mål eller är det den man lämnat? Har korset ersatts av julgranen?
Kylslaget och blekt. Avskalat allt glitter och extra pynt. Inga lysande färger, inga exalterade gloriarop.
Allvarsamma och sammanbitna vandrar änglarna. Den äldre med skyddande och välsignande händer. Några sömngångarhänder sträckta som skydd mot allt möjligt man stöter på kan det inte gärna vara.
Hej tomtegubbar-stämningen är långt bort. Inga danser till käcka melodier: Nu är det jul igen...
28 december 2009
Förströdda änglar över krubban
Ännu ett julkort med den klassiska krubbscenen. Utanför stallet står man uppställd med Jesus som blickfång i kortets mitt. Här med halva änglar svävande bland molnen som dragna av kometen/stjärnan mot nya uppgifter. Eller kanande ner längs det påkostade taket med sina mäktiga plankor. Änglarna uppträder parvis och betraktar förstrött scenen nedan, snarare än deltar i den. Märk också att de obligatoriska stjärnorna knappt får plats.
Och Josef den stackaren har inte ens fått en gloria. De är reserverade för mor och barn. Jesus håller handen för munnen som skulle han viska sitt budskap till världen.
Fåren, skapelsens representanter är på denna bild bortvända. Däremot är herdarna, här även en liten barnarbetare, samlade i tillbedjan runt krubban.
Udda är att Josef står placerad som en patriark ovanför barnet med ett rödaktigt stort skägg och därtill ett bångstyrigt huvudhår.
Kortet är stämplat i Askersund 23/12 1916 och skickat till Bofors.
27 december 2009
Änglar sjunger efter noter.
Ännu en krubbild. Josef har lämnat stallet och några djur syns inte till. Maria och Jesus har fåttt sällskap av två mindre och påtagligt glömska änglar. De komer nämligen inte ihåg lovsången utan är tvungna att titta i noterna!
Möjligen har de ännu inte övat in just denna lovsångens version. Uppgiften som var dem given var troligen: Sjung till Herrens ära en ny sång!
Bilden är märklig om man tänker på var gestalterna fäster sina ögon. Röd ängel i noterna, gul ängel mot himlen, Maria tillbedjande mot Jesus och så Jesus som blickar ut mot oss med öppen famn men mot ett obestämt ovanför oss. Aktörerna är placerade i två grupper, lösligt sammanfogade.
Lägg märke till att man befinner sig utomhus. Stjärnhimlen är på plats. Men själva stallet är bara en fond, en kuliss. Det man trodde vara yttersidan av stallet är tvärt om insidan. Genom fönstret ser man också himlens stjärnor.
Märkvärdigare är att hela scenen svävar på moln. Jesus är intensivt lysande, som en ljuslåga, ett tomtebloss. Ett sätt att visa hur ett barns födelse är något upphöjt, storslaget.
26 december 2009
Ängeln som ler mot oss
En änlgabild skickad till Tanto i Stockholm julen 1904. Här hade tomten konkurrens. I korgen bär ängeln julklappar till de små. Där finns en docka och en liten tomte. Och, än märkligare, ängeln har med sig en färdigklädd gran. Ringanordningen tycks inneffektiv då klockan sitter på utsidan av huset, som sutte den där enbart för att ringa in julen.
Ängelns överdrivna barnslighet, gullig med rodnader på kinderna, kokett blickande, i en av vår tids främsta kameraposer, bakåt över sin axel, skymmer, rör till och döljer julens änglabilder. Här står ingen himmelens härskara beredd att sjunga Guds lov, som hör samman med fred på klyftornas och hatets jord. Här finns ingen väldighet som skulle tvinga ängeln att lugna folk med den sedvanliga änglahälsningen: Var inte rädd!
Småänglar kanske övar sig för större uppdrag genom att springa små bud? Med sina bara armar borde det ändå vara kallt för ängeln, men dessa himlens mera barnsliga budbärare står förmodligen över sådana realiteter?
Fönstret är upplyst och det antyder att husets folk är hemma, att de väntar sitt besök.
Ser man mot skyn tycks det snöa men de guldiga prickarna på himlen kan också tänkas vara stjärnor. Den främre husfasaden har spetsigt tak och verkar dölja en riktig kyrkspira i bakgrunden. Närvarande men dold? Förskjuten ut i periferin som ett tecken på hur det allt mer skulle komma att bli?
Men leende och självklar betraktar ängeln kortets tecknare och oss andra betraktare. Ett leende till jul är inte heller det så dumt!
25 december 2009
Strid om gröten
Detta annorlunda julkort är poststämplat i Upsala den 23/12 1904 och sänt till en adress i Ramsjö. En nyttig påminnelse om tider då maten var knapp. Alla i vårt land fick den gången inte äta sig mätta.
Till och med om gröten skulle man kämpa. Rimmet lyder:
Här skall bli en strid
Om gröten, hvari ske´n man doppar;
Ty, vi lefva i en tid,
Då magen full man icke stoppar!
Hur denna strid och kamp om livsmedel och dagligt bröd kunde förenas med en tillönskan om en God jul är för oss sentida en gåta.
Överflödsjulen då var begränsad till färre människor. Välfärd var ingen verklighet för ett stort flertal. Svält och hunger fanns närvarande. Fattigdom och arbetslöshet en realitet. Insamlingar och privata gåvor var ett sätt att lindra nöden när samhället inte förmådde. Julfemman, som man förknippar med redaktör Gustaf Albin i Svenska Dagbladet, var ett sådant initiativ från 1920-talet som gav visst bistånd under just julperioden.
Jag har aldrig förstått varför välgörenhet måste spelas ut mot vad stat och kommun förmår. Systemfel blir ju inte bättre för att man avstår från bistånd från dem som har resurser och kan dela med sig. Visst vet jag att man kan bruka välgörenhet för att befästa klyftor och för att slippa genomföra nödvändiga reformer.
Ett generellt avfärdande av generositet från dem som vill och kan komma andra till hjälp är egendomligt. Tvärt om borde man uppmuntra att de utsatta får stöd från fler källor. Man kan ge bistånd utan att förödmjuka människor, utan att befästa dem i underläge eller utenförskap! Mellanhänder kan vara ett av flera sätt att klara det. Min övertygelse är att stat och kommun just nu inte fullt ut klarar sin uppgift. Alla goda krafter behövs för att lätta människors bördor.
De försvunna julkorten
Ett importerat och ålderdomligt julkort, "printed in Germany". Motivet tillhör de undanskuffade, ja de nästan helt försvunna. Även om den som letar länge möjligen kan hitta enstaka kort med motiv från julens evangelium. Tomtarna härskar. Men man får inte räkna bort idylliska scener med ljus och granar. En antydan om en återvändande naturreligion månne?
De vise männen från fjärran har här redan nått fram med sina gåvor. Farbror röd, grön och blåviolett verkar ha tänkt på hur de skulle göra sig på vykort eftersom de har försett sig med så granna och olikfärgade dräkter. Ett par mantlar har till och med med hermelinkragar om man ser efter riktigt noga, ett kungligt attribut.
Och Maria, Josef och Jesus har fått var sin rejäl gloria. Av stallet märks inte mycket. En mur utgör barriär mot palmer och grönska och markerar ett slags inne. Och ett antytt stengolv ger det hela mer kyrkliga associationer. Djurens frånvaro markerar också att det är som en tablå, ett kyrkospel, snarare än ett försök till realism. Maria har himmelsblå dräkt och stjärnbeströdd, kanske för att vi ska minnas orden:
Ave, Maris Stella, Dei mater alma, atque semper virgo, felix cæli porta.
Var hälsad, havets stjärna, Guds milda moder, alltid rena Jungfru, himmelens saliga port.
Eller som det heter i Anders Frostenssons bearbetning:
Stjärna över haven,
Du Guds milda moder,
nu och alltid jungfru,
barn av himmelsljuset.
Med Guds son i famnen
var för oss en moder.
Han är din och given
genom dig till alla.
(Ur Katolska kyrkans psalmbok, nr 464)
24 december 2009
Julottehälsning
Ett julkort med en inbjudan. Motivet är självklart från julottan, den julgudstjänst som de flesta besökte förr. Psalmtavlan och ljushållaren på väggen avslöjar att platsen är en kyrka.Gruppen av barn står samlade som om de sjöng i en barnkör, även om sådana inte var så vanliga om man blickar tillbaka i tiden. Snarare är det ett sätt att understryka att de unga sjunger med de gamla.
Hur man kan veta att det är från juldagens morgon? Psalmtavlan avslöjar. Där har man hängt psalm nummer 55. Förr var det utan tvekan julottemorgonens främsta psalm. Än idag är det mest i julottan den sjungs eftersom den börjar med den storstilade morgonstunden:
Var hälsad sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste
av dess söner.
Med detta önskar jag stillsams besökare: En riktigt god jul!
21 december 2009
Hemkokat språk
En företagens röst kom ur radioapparaten sägandes att man ville göra skillnad. Hur man gör en skillnad har jag tvingats grubbla på. Åtskillnad kan man åstadkomma genom att göra en delning av något, knappar kan läggas i två högar , t ex röda och gröna, och då har man separerat, delat eller faktiskt gjort en skillnad. Och då i en rödgrön röra.
Make a difference kanske spökar eftersom man i USA kan göra så. Men här i gamla Svedala ligger vi mer åt hållet: it doesn´t make a difference. Det spelar liksom ingen egentlig roll. Staten är så stark och jag är så liten. Och då innebär väl detta att göra skillnad att man vill spela en roll.
Det spelar ingen betydelse, hör jag ibland. En språklig brygd som friskar upp genom sin udda kombination. Och när det gäller hur man formulerar sig står det oss ganska frtitt attskapa nya kombinationer. Konstiga sammansättningar går an, det har ingen roll så att säga.
Idag prövar jag också att använda nya kombinationer i gamla ordstäv. T ex Hur man bäddar får man se. Först till Ica hittar en skinka. Morgonstund har frukost på gång. Tala är ljudligt, tiga är tyst. Bättre sticka än illa virka...
Make a difference kanske spökar eftersom man i USA kan göra så. Men här i gamla Svedala ligger vi mer åt hållet: it doesn´t make a difference. Det spelar liksom ingen egentlig roll. Staten är så stark och jag är så liten. Och då innebär väl detta att göra skillnad att man vill spela en roll.
Det spelar ingen betydelse, hör jag ibland. En språklig brygd som friskar upp genom sin udda kombination. Och när det gäller hur man formulerar sig står det oss ganska frtitt attskapa nya kombinationer. Konstiga sammansättningar går an, det har ingen roll så att säga.
Idag prövar jag också att använda nya kombinationer i gamla ordstäv. T ex Hur man bäddar får man se. Först till Ica hittar en skinka. Morgonstund har frukost på gång. Tala är ljudligt, tiga är tyst. Bättre sticka än illa virka...
16 december 2009
Danska kyrkan mer ekumenisk!
Det blir storm i Danmark. Inte med anledning av klimatfrågornas behandling i Köpenhamn - utan med anledning av ett ekumeniskt beslut. Beslutet är inte processat på det sätt man hade förväntat. Det är Kristeligt Dagblad som berättar följande:
Kritikken regner ned over Folkekirkens mellemkirkelige Råd, der uden debat eller høringer forleden valgte at melde folkekirken ind i det såkaldte Porvoo-fællesskab, som tæller anglikanske og lutherske kirker i Europa. Ifølge kritikere modarbejder rådet den folkekirkelige skik at spørge kirkens medlemmer til råds, inden store beslutninger træffes. Det var tilfældet i 1995, da folkekirken efter en lang debat med høringssvar fra flere hundrede menighedsråd sagde nej til Porvoo-fællesskabet.
Mellomkirkeligt Råd har alltså anmält Danska Folkkyrkan som medlemmar i Borgågemenskapen. Borgåöverenskommelsen eller The Porvoo Common Agreement är en teologisk deklaration som bland annat ekumeniskt binder Nordens och Baltikums Lutherska kyrkor till Engelska kyrkan närmare varandra. Om dokumentets tillkomst och innehåll skirver Finska kyrkan:
Den gemensamma Borgåresolutionen och den däri ingående Borgådeklarationen utgör de nordiska och baltiska lutherska kyrkornas samt de brittiska och irländska anglikanska kyrkornas gemensamma teologiska dokument. Genom den skapades en nattvardsgemenskap och nära förbindelser mellan de kyrkor som skrivit under resolutionen. Den gemensamma Borgåresolutionen presenterar anglikanernas och lutheranernas gemensamma uppfattning om kyrkans enhet och missionsuppgift i dagens värld.
De kyrkor som godkänt Borgådeklarationen erkänner varandra och varandras förkunnelse av evangeliet. De här kyrkorna erkänner varandras apostoliska tro, deras ämbeten, uppgiften att vara varandras herdar och det biskopsämbete som bevarats i kyrkorna.
Kyrkorna förbinder sig också att iaktta tio punkter, vilka utgörs bl.a. av bönen för varandra och delande av resurser, erbjudande av sakramenten och pastorala tjänster, betraktande av de andra kyrkornas medlemmar som medlemmar i den egna kyrkan, välkomnande av biskopar, präster och diakoner att tjäna i den egna kyrkan, strävan efter en gemensam uppfattning om diakonens ämbete och gemensamma överläggningar om kyrkans lära, det praktiska livet och arbetet.
Efter godkännandet av Borgådeklarationen förpliktas kyrkorna i praktiken att tillämpa sin egen lagstiftning så, att de gemensamt antagna principerna kan förverkligas i praktiken. I Finland har biskopsmötet redan gett anvisningar om hur Borgådeklarationen skall beaktas i kyrkans dagliga liv.
Borgådeklarationen har undertecknats av Estlands, Finlands, Islands, Litauens, Norges och Sveriges lutherska kyrkor och Englands, Irlands, Skottlands och Wales anglikanska kyrkor. De här kyrkornas medlemsantal uppgår till ca 40 miljoner. Av de kyrkor som varit med om att utarbeta dokumentet har Danmarks och Lettlands lutherska kyrkor beslutat att tills vidare inte underteckna dokumentet.
Och det är smått sensationellt att Danska Kyrkan ansluts eftersom den stått utanför alltsedan gemenskapen grundades! Och detta trots att kyrkans representanter var med och utarbetade deklarationen.
Kritikken regner ned over Folkekirkens mellemkirkelige Råd, der uden debat eller høringer forleden valgte at melde folkekirken ind i det såkaldte Porvoo-fællesskab, som tæller anglikanske og lutherske kirker i Europa. Ifølge kritikere modarbejder rådet den folkekirkelige skik at spørge kirkens medlemmer til råds, inden store beslutninger træffes. Det var tilfældet i 1995, da folkekirken efter en lang debat med høringssvar fra flere hundrede menighedsråd sagde nej til Porvoo-fællesskabet.
Mellomkirkeligt Råd har alltså anmält Danska Folkkyrkan som medlemmar i Borgågemenskapen. Borgåöverenskommelsen eller The Porvoo Common Agreement är en teologisk deklaration som bland annat ekumeniskt binder Nordens och Baltikums Lutherska kyrkor till Engelska kyrkan närmare varandra. Om dokumentets tillkomst och innehåll skirver Finska kyrkan:
Den gemensamma Borgåresolutionen och den däri ingående Borgådeklarationen utgör de nordiska och baltiska lutherska kyrkornas samt de brittiska och irländska anglikanska kyrkornas gemensamma teologiska dokument. Genom den skapades en nattvardsgemenskap och nära förbindelser mellan de kyrkor som skrivit under resolutionen. Den gemensamma Borgåresolutionen presenterar anglikanernas och lutheranernas gemensamma uppfattning om kyrkans enhet och missionsuppgift i dagens värld.
De kyrkor som godkänt Borgådeklarationen erkänner varandra och varandras förkunnelse av evangeliet. De här kyrkorna erkänner varandras apostoliska tro, deras ämbeten, uppgiften att vara varandras herdar och det biskopsämbete som bevarats i kyrkorna.
Kyrkorna förbinder sig också att iaktta tio punkter, vilka utgörs bl.a. av bönen för varandra och delande av resurser, erbjudande av sakramenten och pastorala tjänster, betraktande av de andra kyrkornas medlemmar som medlemmar i den egna kyrkan, välkomnande av biskopar, präster och diakoner att tjäna i den egna kyrkan, strävan efter en gemensam uppfattning om diakonens ämbete och gemensamma överläggningar om kyrkans lära, det praktiska livet och arbetet.
Efter godkännandet av Borgådeklarationen förpliktas kyrkorna i praktiken att tillämpa sin egen lagstiftning så, att de gemensamt antagna principerna kan förverkligas i praktiken. I Finland har biskopsmötet redan gett anvisningar om hur Borgådeklarationen skall beaktas i kyrkans dagliga liv.
Borgådeklarationen har undertecknats av Estlands, Finlands, Islands, Litauens, Norges och Sveriges lutherska kyrkor och Englands, Irlands, Skottlands och Wales anglikanska kyrkor. De här kyrkornas medlemsantal uppgår till ca 40 miljoner. Av de kyrkor som varit med om att utarbeta dokumentet har Danmarks och Lettlands lutherska kyrkor beslutat att tills vidare inte underteckna dokumentet.
Och det är smått sensationellt att Danska Kyrkan ansluts eftersom den stått utanför alltsedan gemenskapen grundades! Och detta trots att kyrkans representanter var med och utarbetade deklarationen.
15 december 2009
Rörelsevisa
Får jag bjuda på en lite rörelsevisa att brukas på julkalasen? Man blir lätt sittande och rörelserna begränsas till vandringen mellan matbord och TV. Naturligtvis får man en och annan längre promenad eftersom detta år bjuder på många gudstjänsttillfällen. Tre högmässor på raken blir det eftersom Juldagen, Annandag Jul och Söndagen efter Jul i år hänger samman. Men dessemellan kan man
Rörelsevisa (Mel. Nu tändas tusen...)
Stå upp och klappa om en vän
med ögon se i kors
Stå kvar och vinka glatt med fröjd
Nu hoppa på en fot
Sitt ner, hör gubbs bli galen tupp
Dam kråka krax flaxa
Full hals låt bräk: fru får, herr get
Nu taxi högt beställ
Och orkar du - ståspringer du
På platsen stå givakt
Och snurra runt och runt ikring
Stå still! Bug/niga så
Bli lik en kunglig känd staty
Så fromt knäpp händerna
Guds fred och frid Du delar nu
Med kraft ett Amen* säg!
Sitt ner och ta det lugnt en stund
Stå upp och skrik hurra
Och svaja sist som palm i storm
Med jubel handklappa
*av konfessionella skäl kan man istället ropa ”Jamen!”
Feministiskt: Ha! Män!
Manschauvinistiskt: A-män!
Ingmar Bergmanfans: Skammen!
Rörelsevisa (Mel. Nu tändas tusen...)
Stå upp och klappa om en vän
med ögon se i kors
Stå kvar och vinka glatt med fröjd
Nu hoppa på en fot
Sitt ner, hör gubbs bli galen tupp
Dam kråka krax flaxa
Full hals låt bräk: fru får, herr get
Nu taxi högt beställ
Och orkar du - ståspringer du
På platsen stå givakt
Och snurra runt och runt ikring
Stå still! Bug/niga så
Bli lik en kunglig känd staty
Så fromt knäpp händerna
Guds fred och frid Du delar nu
Med kraft ett Amen* säg!
Sitt ner och ta det lugnt en stund
Stå upp och skrik hurra
Och svaja sist som palm i storm
Med jubel handklappa
*av konfessionella skäl kan man istället ropa ”Jamen!”
Feministiskt: Ha! Män!
Manschauvinistiskt: A-män!
Ingmar Bergmanfans: Skammen!
14 december 2009
Ljudevangeliet
Ljudevangeliet enligt Hi-Fi klubben väcker nyfikenhet och avståndstagande. Maria omfamnar istället för Jesusbarnet en designad högtalare. Jesus utbytt mot en pryl, ett ting, en vara är på ett sätt en fullträff. Tydligare än så kunde man väl inte avslöja den "moderna" människans sökande efter trygghet i materiella ting. Vi byter trons centrum och källa mot varor. Sakerna är det vi flyr till. Tingen är det vi tillber. Till och med Guds moder Maria har slängt ut barnet och verkar ha fastnat för en högtalare. Att det kan stöta borde den mest sekulariserade reklammänniska förstå.
Tidningen Dagen nämner bilden tillsammans med teknikmagasinets Prylbibeln. Det religisa har fortfarande attraktionskraft. Spänningsfältet mellan lång tradition, stark övertygelse och tro å ena sidan och försöken att prångla ut varor å den andra kittlar natyurligtvis en och annan. Inte minst reklammakarna.
Själv föredrar jag Jesus och Julevangeliet. Men man vet aldrig. Rätt var det är i något vardagsrum börjar den nya hi-fi prylen komma till användning. Och tänk så förvånade alla blir om det de då får höra är Julens evangelium i någon radiogudstjänst... Även en modern högtalare kan bli en Ordets tjänare och råka förmedla ett verkligt evangelium.
12 december 2009
Dansbanden och showerna tar över kyrkan
Så rart i kyrkans fönster
en afton ljus man ser
Guds Hus för systrar, bröder
ej folket överger.
Där samlas man och får
för själen rika gåvor
var vecka, varje år.
Visst ber man högt för landet
för välfärd, skydd mot krig
och gripen av Guds Ande
ger hjälp på flyktings stig
Så tryggt att kyrkan står
vid tron helt fast och klarsynt
och ber till Fader Vår
Ja, hjärtat klappar livligt
vid tanken på Guds folk
i tron befäst och ivrigt
att leva utan smolk
De samlas alltid när
kyrkklockor ringer samman
och man av Ordet lär
Då - julens show begynner
ett toppband tagit plats
Och altaret man skymmer
allt folk från danspalats.
En svensktoppsstjärnas ljus
man följer inför julen
andäktigt i Guds Hus.
Några rader, som kan sjungas, på melodin till Det är en ros utsprungen... Tillkommen med anledning av alla de shower som intagit landets kyrkor... t ex
en afton ljus man ser
Guds Hus för systrar, bröder
ej folket överger.
Där samlas man och får
för själen rika gåvor
var vecka, varje år.
Visst ber man högt för landet
för välfärd, skydd mot krig
och gripen av Guds Ande
ger hjälp på flyktings stig
Så tryggt att kyrkan står
vid tron helt fast och klarsynt
och ber till Fader Vår
Ja, hjärtat klappar livligt
vid tanken på Guds folk
i tron befäst och ivrigt
att leva utan smolk
De samlas alltid när
kyrkklockor ringer samman
och man av Ordet lär
Då - julens show begynner
ett toppband tagit plats
Och altaret man skymmer
allt folk från danspalats.
En svensktoppsstjärnas ljus
man följer inför julen
andäktigt i Guds Hus.
Några rader, som kan sjungas, på melodin till Det är en ros utsprungen... Tillkommen med anledning av alla de shower som intagit landets kyrkor... t ex
11 december 2009
Klockorna ringer för klimatet
Sveriges kristna råd får låna några centimeter av min blogg, eller rätteligen är det väl jag som lånar deras brev, eftersom Svenska kyrkan i Örebro (och på många andra ställen) på söndag kl 15.00 ringer 350 slag (och kanske några till) med anledning av allvaret kring det förändrade klimatet:
Låt kyrkklockorna ringa till skapelsens värn!
Sedan urminnes tider har kyrkklockor, liksom trummor, basuner och andra
musikinstrument använts för att mana till samling, gemensam eftertanke och bön i
orostider. Sveriges Kristna Råd uppmanar nu församlingarna i SKR:s
medlemskyrkor att tillsammans med kyrkor i hela världen ringa i klockorna, slå på
trummor och stöta i basun för bön och besinning söndagen den 13 december kl 15.
Med 350 klockslag kommer kyrkor runtom i världen den dagen att påminna om
att den kritiska gränsen för koldioxid i atmosfären, 350 ppm (350 miljondelar) har
överskridits, och att det är hög tid att vända om.
Klockringningen börjar på Fiji där dygnet börjar och klimathotet är mest
påträngande. Vid avslutningen av den ekumeniska gudstjänsten i Köpenhamns
domkyrka, når den globala klockringningen Norden. Klockorna runtom i
Danmark, i Sverige och Norge stämmer in i maningen till värn av skapelsen,
besinning, eftertanke och bön.
Låt budskapet om solidaritet med hela skapelsen genljuda. Uppamma fantasin i
församlingarna till ansvarsfullt värnande av miljön i det nära sammanhanget i
kyrka, församlingshem och andra lokaler, kapell, hem och arbetsplatser. I brödet
som bryts och delas påminns vi om att hela skapelsen är given av Gud till
gemenskap med Honom. Och att vi är en och samma kropp från Fiji och runt hela
jorden.
Sven-Bernhard Fast
generalsekreterare
Karin Wiborn, Ordf
Anders Arborelius, v ordf
Tikhon Lundell, v ordf
Anders Wejryd, v ordf
Låt kyrkklockorna ringa till skapelsens värn!
Sedan urminnes tider har kyrkklockor, liksom trummor, basuner och andra
musikinstrument använts för att mana till samling, gemensam eftertanke och bön i
orostider. Sveriges Kristna Råd uppmanar nu församlingarna i SKR:s
medlemskyrkor att tillsammans med kyrkor i hela världen ringa i klockorna, slå på
trummor och stöta i basun för bön och besinning söndagen den 13 december kl 15.
Med 350 klockslag kommer kyrkor runtom i världen den dagen att påminna om
att den kritiska gränsen för koldioxid i atmosfären, 350 ppm (350 miljondelar) har
överskridits, och att det är hög tid att vända om.
Klockringningen börjar på Fiji där dygnet börjar och klimathotet är mest
påträngande. Vid avslutningen av den ekumeniska gudstjänsten i Köpenhamns
domkyrka, når den globala klockringningen Norden. Klockorna runtom i
Danmark, i Sverige och Norge stämmer in i maningen till värn av skapelsen,
besinning, eftertanke och bön.
Låt budskapet om solidaritet med hela skapelsen genljuda. Uppamma fantasin i
församlingarna till ansvarsfullt värnande av miljön i det nära sammanhanget i
kyrka, församlingshem och andra lokaler, kapell, hem och arbetsplatser. I brödet
som bryts och delas påminns vi om att hela skapelsen är given av Gud till
gemenskap med Honom. Och att vi är en och samma kropp från Fiji och runt hela
jorden.
Sven-Bernhard Fast
generalsekreterare
Karin Wiborn, Ordf
Anders Arborelius, v ordf
Tikhon Lundell, v ordf
Anders Wejryd, v ordf
10 december 2009
Advent
Julbelysningen är redan tänd över affärsgatorna. Julskyltningen är startskottet. Och i Gotlands radio har man spelat julmusik med lokala artister. Julen är här, tycks man mena. Vi måste ta ut det mesta redan innan julen är här. Varför skall den bara vara några dagar, när man njuta av den en hel månad. Tomtar och girlanger väller ut ur butikerna. För varje dag rullas ljudmattan ut över varuhus, hotell och hissar: Hej tomtegubbar i Stilla Natt. Jag såg tomten kyssa mamma och det blev Gläns över sjö och strand. Räven överraskar isen när Natten går tunga fjät. Julen är här!
Så trollade man bort advent som förberedelsetid. Advent är inte ens förordet till julen utan ett evenemang som går av stapeln en enda kyrksam söndag. Kyrkoårets finess går alltmer förlorad. Istället gäller det att dra ut på det roliga. Och minska eller alldeles ta bort det som tvingar till reflektion och eftertanke. Adventsfastans beredelse förstärkte kraftfullt julen som fest och högtid.
Envist gnolar jag: Det är advent, det är advent...
Så trollade man bort advent som förberedelsetid. Advent är inte ens förordet till julen utan ett evenemang som går av stapeln en enda kyrksam söndag. Kyrkoårets finess går alltmer förlorad. Istället gäller det att dra ut på det roliga. Och minska eller alldeles ta bort det som tvingar till reflektion och eftertanke. Adventsfastans beredelse förstärkte kraftfullt julen som fest och högtid.
Envist gnolar jag: Det är advent, det är advent...
08 december 2009
Tala om hälsa
Förkylningen är efterhängsen. Även vänner och bekanta drar runt på förkylningar som inte vill ge sig. Det är hösten, säger somliga. Andra säger, det är klimatet som blivit fuktigare. Min teori är att vi behöver vila och kroppen vet det. Enda sättet att få stopp på somliga av oss är att låta oss bli snuviga och snoriga.
Talar vi inte om väder och vind kan vi ju alltid tala med varandra om vårt hälsotillstånd. Och egentligen mena våra smärre sjukdomar. De mera allvarliga sparar vi till den allra tätaste kretsen. Men i alla möjliga sammanhang kan man byta huskurer med varandra vilket befrämjar samförstånd och gemenskap...
Hur var det nu, Honung på en apelsin? Stekt lök i örat? Inhalera pepparmyntsolja?
Talar vi inte om väder och vind kan vi ju alltid tala med varandra om vårt hälsotillstånd. Och egentligen mena våra smärre sjukdomar. De mera allvarliga sparar vi till den allra tätaste kretsen. Men i alla möjliga sammanhang kan man byta huskurer med varandra vilket befrämjar samförstånd och gemenskap...
Hur var det nu, Honung på en apelsin? Stekt lök i örat? Inhalera pepparmyntsolja?
04 december 2009
Näsdropparna har tagit slut
När näsdropparna tar slut blir ded svård add prada och bli förstådd. Varje d blir d och dydliga ord blir odydliga. Bäddre domorrow dänker jag.
Durligd nog ska jag inde prada offendligt idag... Adjchoo! Sniff!
Durligd nog ska jag inde prada offendligt idag... Adjchoo! Sniff!
02 december 2009
I Jerusalem skiner solen
Ut en ny predikan på ordrik:
Berättelsen om hur Gud genom Moses
för sitt folk till befrielse
står som en fond mot Jesu gärning.
Jesusintåget kan därför
berätta om samma slags
befrielse från förtrycket
(tidigare från Faraos regim)
nu från Roms och kejsarens välde
Jesus kommer ridande på fredens åsna
de främmande Herrarna på sina stridshästar
Jesus kommer med jublande människor
de har fredens palmblad i sina händer
Ockupanterna marscherar i uniform
med vapen i hand
Jesus kommer med hopp om fred och frihet
Romarna med främmande makt och ofrihet
Vi tycker nog att vi kan den här berättelsen
efter alla adventsgudstjänster vi firat
och alla predikningar på temat.
Men det finns mer att lägga till
och med fantasins hjälp kan vi se
ännu mer, om vi läser mellan raderna.
Det finns fler vanliga mobilfrågor
Sedan vi kom hit för några dagar sedan
har vi talat mycket om värmen
om moln och sol
Och vi har konstaterat att
ännu växer svampen i skogen
Vi ringer varandra och undrar: Hur är vädret?
Men om vädret i Jerusalem
där uppe i bergen, om det vet vi inget.
Låt oss gissa. Hur tänker Ni?
Var det regn? (Huvudskakningar)
Var det mulet? (Fler huvudskakningar)
Sken solen? (Här lyfter nästan
alla sina händer...)
Hur kommer det sig
att vi tänker oss intåget i sol?
Ljusets Herre kommer.
Solen ger oss hopp,
solen uppståndelsens tecken.
Dagen kanske började molnigt
och ostadigt, men när Jesus kommer
ridande bryter solen fram
I gassande sol sjunger man sitt Hosianna
Berättelsen om hur Gud genom Moses
för sitt folk till befrielse
står som en fond mot Jesu gärning.
Jesusintåget kan därför
berätta om samma slags
befrielse från förtrycket
(tidigare från Faraos regim)
nu från Roms och kejsarens välde
Jesus kommer ridande på fredens åsna
de främmande Herrarna på sina stridshästar
Jesus kommer med jublande människor
de har fredens palmblad i sina händer
Ockupanterna marscherar i uniform
med vapen i hand
Jesus kommer med hopp om fred och frihet
Romarna med främmande makt och ofrihet
Vi tycker nog att vi kan den här berättelsen
efter alla adventsgudstjänster vi firat
och alla predikningar på temat.
Men det finns mer att lägga till
och med fantasins hjälp kan vi se
ännu mer, om vi läser mellan raderna.
Det finns fler vanliga mobilfrågor
Sedan vi kom hit för några dagar sedan
har vi talat mycket om värmen
om moln och sol
Och vi har konstaterat att
ännu växer svampen i skogen
Vi ringer varandra och undrar: Hur är vädret?
Men om vädret i Jerusalem
där uppe i bergen, om det vet vi inget.
Låt oss gissa. Hur tänker Ni?
Var det regn? (Huvudskakningar)
Var det mulet? (Fler huvudskakningar)
Sken solen? (Här lyfter nästan
alla sina händer...)
Hur kommer det sig
att vi tänker oss intåget i sol?
Ljusets Herre kommer.
Solen ger oss hopp,
solen uppståndelsens tecken.
Dagen kanske började molnigt
och ostadigt, men när Jesus kommer
ridande bryter solen fram
I gassande sol sjunger man sitt Hosianna
Bloggar här och där
Vissa dagar blir det mest ett förstrött svep bland bloggarna. Och jag tänker att det kunde bli en tidskrävande vana om det skulle ske varje dag.
Men noterar att INput i slutet av november fick ingivelsen att sedan skriva ett nytt inlägg med en ilande känsla. Dessförinnan nyttjade han sin skrivförmåga på bloggen i augusti. Lite för sällan kan man tänka.
Halvtidsmammans memoarer är ett nytillskott som säkert kan finna intresserade läsare. Noteringar ur dagligt liv som mamma hittar man til exempel där.
Kyrkoordnaren Per Westberg fortsätter att blogga insiktsfullt om stort och smått. Nu senast med omtanke om Karl XII och griftefriden. Låt konngen vila i frid, är hans budskap.
herregud & co lobbar för ett upprop om de apatiska flyktingbarnen.
Och hos MXp Missional Experiences finner man en del obekväma reflektioner kring mångkultur med länkar till artiklar och inlägg. Och vill man läsa mer är det bara attblogg-googla på ämnen man har ett speciellt intresse för!
Men noterar att INput i slutet av november fick ingivelsen att sedan skriva ett nytt inlägg med en ilande känsla. Dessförinnan nyttjade han sin skrivförmåga på bloggen i augusti. Lite för sällan kan man tänka.
Halvtidsmammans memoarer är ett nytillskott som säkert kan finna intresserade läsare. Noteringar ur dagligt liv som mamma hittar man til exempel där.
Kyrkoordnaren Per Westberg fortsätter att blogga insiktsfullt om stort och smått. Nu senast med omtanke om Karl XII och griftefriden. Låt konngen vila i frid, är hans budskap.
herregud & co lobbar för ett upprop om de apatiska flyktingbarnen.
Och hos MXp Missional Experiences finner man en del obekväma reflektioner kring mångkultur med länkar till artiklar och inlägg. Och vill man läsa mer är det bara attblogg-googla på ämnen man har ett speciellt intresse för!
01 december 2009
Utträden ur Svenska kyrkan
Svenska kyrkan tappar en dryg procent av sina medlemmar. Förklaringarna och teorierna om orsakerna är många. Se t ex Dagen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter
och Kyrkans Tidning.
Trots att alla förnekar det har naturligtvis frågan om samkönad vigsel fått följder genom att ett antal medlemmar lämnat kyrkan. Men den frågan fungerar nog som ett nollsummespel. Hade beslutet blivit ett annat hade säkerligen lika många tappat lusten att fortsätta vara med!
En annan besk sanning är att kyrkovalet leder till utträden. När röstsedlarna skickats ut påminde det många om deras kyrkotillhörighet - och de sände in sin utträdesanmälan. På liknande sätt fungerar deklarationsblanketter och beskeden om slutgiltig skatt. Då blir det tydligt att det kostar pengar att tillhöra Svenska kyrkan. Däremot får man just då ingen information om allt gott dessa pengar används till.
Det ekonomiska läget med varsel, uppsägningar, utförsäkringar och stor arbetslöshet bidrar också.
Frikyrkomedlemmar och andra med annan trosuppfattning fortsätter att överge sina dubbla medlemsskap.
Sedan återvänder varje år ett mindre antal till kyrkan. De har upplevt att kyrkan gjort nytta t ex i samband med en kyrklig handling som dop eller begravning. Andra har funnit kyrkans goda sidor, och säger då att de idag ser kyrkan på ett annat sätt än tidigare och därför vill vara med.
En folkkyrka kan hos sina medlemmar finna många olika skäl för tillhörighet. Det är oerhört betydelsefullt att det finns människor som vill fira gudstjänst och som en följd av sin tro ösnkar delta i kyrkans alla ideella och frivilliga insatser. Kyrkan lever när den firar gudstjänst och när den kommer ut diakonalt med kraft för att ge stöd och hjälp åt medmänniskor!
Jag tänker ofta på de skäl som får mig att fortsätta vilja vara en medlem i en kristen kyrka. Och du...?
och Kyrkans Tidning.
Trots att alla förnekar det har naturligtvis frågan om samkönad vigsel fått följder genom att ett antal medlemmar lämnat kyrkan. Men den frågan fungerar nog som ett nollsummespel. Hade beslutet blivit ett annat hade säkerligen lika många tappat lusten att fortsätta vara med!
En annan besk sanning är att kyrkovalet leder till utträden. När röstsedlarna skickats ut påminde det många om deras kyrkotillhörighet - och de sände in sin utträdesanmälan. På liknande sätt fungerar deklarationsblanketter och beskeden om slutgiltig skatt. Då blir det tydligt att det kostar pengar att tillhöra Svenska kyrkan. Däremot får man just då ingen information om allt gott dessa pengar används till.
Det ekonomiska läget med varsel, uppsägningar, utförsäkringar och stor arbetslöshet bidrar också.
Frikyrkomedlemmar och andra med annan trosuppfattning fortsätter att överge sina dubbla medlemsskap.
Sedan återvänder varje år ett mindre antal till kyrkan. De har upplevt att kyrkan gjort nytta t ex i samband med en kyrklig handling som dop eller begravning. Andra har funnit kyrkans goda sidor, och säger då att de idag ser kyrkan på ett annat sätt än tidigare och därför vill vara med.
En folkkyrka kan hos sina medlemmar finna många olika skäl för tillhörighet. Det är oerhört betydelsefullt att det finns människor som vill fira gudstjänst och som en följd av sin tro ösnkar delta i kyrkans alla ideella och frivilliga insatser. Kyrkan lever när den firar gudstjänst och när den kommer ut diakonalt med kraft för att ge stöd och hjälp åt medmänniskor!
Jag tänker ofta på de skäl som får mig att fortsätta vilja vara en medlem i en kristen kyrka. Och du...?
Times listar hädelse
Hädelse eller blasfemi har fått förnyad aktualitet. Man behöver bara skriva Jyllandsposten så vet alla vad det skulle kunna handla om. Området är laddat. Religion ska naturligtvis inte behöva skyddas på något annat sätt än hur andra folkrörelser, idétraditioner och institutioner skyddas. Och idag är det inte lagstiftning med hädelsepragrafer som man diskuterar - utan politiska och folkliga reaktioner.
Times Online (Faith central) har tagit ämnet på allvar och gjorde i oktober en lista på 20 händelser, konstverk etc som enligt deras mening handlar om blasfemi. Times rangskala listar följande kriterier: om det är vulgärt, brottsligt, religiösa betydelse, politisk betydelse och om det förorsakat mäniskors död.
Allt som räknas upp är inte bekant för nordiska läsare. Men det mesta kan man känna igen. Hädelse kan eventuellt vara ett passande ämne för diskussion. Det gränsar hela tiden till frågan om man ska kunna säga vad som helst. Vi har ju ett antal inskränkningar i yttrandefriheten som handlar om hets och kränkning.
Där i gränserna blir kollisionen mellan normer, värden och värderingar tydliga. Frågan om vad en hädelse är kan kanske fungera som en värderingsaccelerator och hjälpa oss se vad som finns i kollisionen, i ögonblicket.
Times Online (Faith central) har tagit ämnet på allvar och gjorde i oktober en lista på 20 händelser, konstverk etc som enligt deras mening handlar om blasfemi. Times rangskala listar följande kriterier: om det är vulgärt, brottsligt, religiösa betydelse, politisk betydelse och om det förorsakat mäniskors död.
Allt som räknas upp är inte bekant för nordiska läsare. Men det mesta kan man känna igen. Hädelse kan eventuellt vara ett passande ämne för diskussion. Det gränsar hela tiden till frågan om man ska kunna säga vad som helst. Vi har ju ett antal inskränkningar i yttrandefriheten som handlar om hets och kränkning.
Där i gränserna blir kollisionen mellan normer, värden och värderingar tydliga. Frågan om vad en hädelse är kan kanske fungera som en värderingsaccelerator och hjälpa oss se vad som finns i kollisionen, i ögonblicket.
Förkyld i influensans tid
Med misstänksamhet möts den som är förkyld i influensans tid. Det skulle ju kunna vara... Är du säker... Nej, kom inte hit, ta mig inte i hand, stanna där borta!
Vi får överbrygga avstånd med nya former av närhet.
Le lite mer. Och någon tänker säkert, vad står han där och flinar för?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller vördsamt lägga högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Nu prövar jag att hukande gå med sänkt blick och nysa. Som om jag inte fanns, ville vara osynlig. Och hör inom mig reaktionen: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Och vad gör han här ute bland oss andra. Gå hem!
Så om det verkar osäkert om jag verkligen är där eller inte, då vet ni vad det beror på.
Vi får överbrygga avstånd med nya former av närhet.
Le lite mer. Och någon tänker säkert, vad står han där och flinar för?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller vördsamt lägga högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Nu prövar jag att hukande gå med sänkt blick och nysa. Som om jag inte fanns, ville vara osynlig. Och hör inom mig reaktionen: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Och vad gör han här ute bland oss andra. Gå hem!
Så om det verkar osäkert om jag verkligen är där eller inte, då vet ni vad det beror på.
30 november 2009
Grå november
Gråare november får man leta efter. Och varmare... Än mognar svampen outnyttjad men ätbar i skogen.
29 november 2009
Partibyte
Det blev ett väldigt ståhej om att jag lämnat mitt tidigare partiengagemang. Några måste jag be om ursäkt. Det kan verka som om jag bara är kritisk till socialdemokraterna. Så är det inte, och jag kan därför behöva understryka att många frågor finns där man har goda synpunkter och bra inriktning, t ex arbetet för internationell solidaritet som alltid imponerat även om stödet till vissa länder kunnat ifrågasättas. Och i rörelsen har jag mött oerhört många människor för vilka jag haft och har stor respekt! Det är inte dem min kritik handlar om. Utan om ett system där retoriken stämt allt sämre och där kotterier och inre cirklar på många håll styrt med hårda nypor.
Till sist blir frågan om kyrka och tro stötestenen där kyrkokritiken varit utbredd och avståndstagandet känts svårt. Att samtidigt som sekulär rörelse vilja styra kyrkan blir så motsägelsefullt och orimligt att jag inte längre kunde stå kvar.
Allt är inte dåligt i det jag lämnar och allt är inte guld i det nya sammanhanget.
Till sist blir frågan om kyrka och tro stötestenen där kyrkokritiken varit utbredd och avståndstagandet känts svårt. Att samtidigt som sekulär rörelse vilja styra kyrkan blir så motsägelsefullt och orimligt att jag inte längre kunde stå kvar.
Allt är inte dåligt i det jag lämnar och allt är inte guld i det nya sammanhanget.
26 november 2009
Nytt kyrkår
Domen gäller dem som lät bli. Frikända blir de som handlade. Omedvetet gjorde de det rättta. Lantbruksbilden av får och getter som ska skiljas åt blir bilden i Matteusevangeliet. Fåren, de trognas flock. Getterna de irrande individualisterna?
Snart är det nytt kyrkoår. Vi firar första advent med samma intåg i Jerusalem som förra året och året dessförinnan. Nu till skall fredens budbärare beredas plats som kung i människors hjärtan. Storstilat och högtravande. Men mycket nära våra mänskliga behov.
Och på Palmsöndagen är samma procession eller demonstrationståg på väg. Men nu till lidande och död. Samma dubbelhet som i våra liv. Triumf och nederlag, liv och död, framgång och motgång. Belysningen och sammanhanget ger händelsen olika innebörd. Vilket perspektiv är mitt? Lidandets vandring eller livets...
Snart är det nytt kyrkoår. Vi firar första advent med samma intåg i Jerusalem som förra året och året dessförinnan. Nu till skall fredens budbärare beredas plats som kung i människors hjärtan. Storstilat och högtravande. Men mycket nära våra mänskliga behov.
Och på Palmsöndagen är samma procession eller demonstrationståg på väg. Men nu till lidande och död. Samma dubbelhet som i våra liv. Triumf och nederlag, liv och död, framgång och motgång. Belysningen och sammanhanget ger händelsen olika innebörd. Vilket perspektiv är mitt? Lidandets vandring eller livets...
23 november 2009
Mendelssohn i kyrkan
Igår kväll avhördes en stor högtidkonsert i Olaus petri kyrka i Örebro med musik av Felix Mendelssohn Bartholdy (1809-1847). Att en medelstor församling i en medelstor stad kan erbjuda ett sådant förstklassigt framträdande är härligt!
Medverkade gjorde Olaus petri Cantores, Stråkmusiker ur Svenska kammarorkestern, Örebro Blåsarsymfoniker och soparansolisten Anna-Sofia Gahnfelt. Dirigent var Mats Bertilson.
Matsedelseffekten är inte så stark. Jag menar, om jag berättar hur jag upplevde det jag fick vara med om så är det inte ens i närheten av en blek avglans. Ändå är det svårt att låta bli. Den sakrala konsertens verk denna afton var Wir glauben all an einen Gott (från 1831), Kyrie in d (1825), Tu es Petr4us (1827), Ave maris stella (1828) och Det 114. Psalm (1839). Årtalen fanns med i programmet eftersom vi som var där fick välavvägda och korta kommentarer om kompositörens liv.
Vill man få ett prov på vilken typ av musik som framförts kan man via Spotify få en aning.
Ett aber, alldeles för få hade kommit för att avnjuta konserten. Men vi som var där njöt av den brådmogne och den fullödige konstnärens verk. Härligt!
I Örebro duggar musikevenemangen tätt. Så tätt att Nerikes Allehanda vid uppräkning av julkonserter nöjer sig med sådana där populärmusiker, dansband och musikalartister sjunger julens sånger. De kyrkor som förvaltar arvet och håller det levande - till skillnad från de mera museala och kommersiella intressena - fanns inte ens med. De kyrkor som göder Nerikes Allehanda med sina ständiga och otaliga annonser bedöms inte ens behöva nämnas när man gör en sammanställning av julkonserterna!!
Medverkade gjorde Olaus petri Cantores, Stråkmusiker ur Svenska kammarorkestern, Örebro Blåsarsymfoniker och soparansolisten Anna-Sofia Gahnfelt. Dirigent var Mats Bertilson.
Matsedelseffekten är inte så stark. Jag menar, om jag berättar hur jag upplevde det jag fick vara med om så är det inte ens i närheten av en blek avglans. Ändå är det svårt att låta bli. Den sakrala konsertens verk denna afton var Wir glauben all an einen Gott (från 1831), Kyrie in d (1825), Tu es Petr4us (1827), Ave maris stella (1828) och Det 114. Psalm (1839). Årtalen fanns med i programmet eftersom vi som var där fick välavvägda och korta kommentarer om kompositörens liv.
Vill man få ett prov på vilken typ av musik som framförts kan man via Spotify få en aning.
Ett aber, alldeles för få hade kommit för att avnjuta konserten. Men vi som var där njöt av den brådmogne och den fullödige konstnärens verk. Härligt!
I Örebro duggar musikevenemangen tätt. Så tätt att Nerikes Allehanda vid uppräkning av julkonserter nöjer sig med sådana där populärmusiker, dansband och musikalartister sjunger julens sånger. De kyrkor som förvaltar arvet och håller det levande - till skillnad från de mera museala och kommersiella intressena - fanns inte ens med. De kyrkor som göder Nerikes Allehanda med sina ständiga och otaliga annonser bedöms inte ens behöva nämnas när man gör en sammanställning av julkonserterna!!
21 november 2009
De fruktansvärt snabba tågen
Satt och väntade på den fridfulla järnvägsstationen i Enköping när ett tåg svepte förbi. Inte som en stormvind. Långt värre. Fönster skallrade och marken skakade. Höghastighetståget som dånade förbi i vad som tycktes vara överljudshastighet skrämde. Och på perrongen. Hur hade de det där? Inga skyddsräcken, inga blinkande varningslampor, inga varningssirener. Inte ens ett litet pipande som när en lastbil backar.
Skulle inte gärna vilja vara småbarnsförälder på resa med barn när sådana tåg skjuter förbi stationerna utan att sakta in en hastighetskilometer. Är det nödvändigt? Sparar man så många minuter att man vill ta riskerna?
Kunde inte vägverket hjälpa banverket och sätta upp 60-skyltar före stationerna. Eller kröka rälsen en smula så att det blir omöjligt att försöka sätta hastighetsrekord inom landets stationsområden.
Skulle inte gärna vilja vara småbarnsförälder på resa med barn när sådana tåg skjuter förbi stationerna utan att sakta in en hastighetskilometer. Är det nödvändigt? Sparar man så många minuter att man vill ta riskerna?
Kunde inte vägverket hjälpa banverket och sätta upp 60-skyltar före stationerna. Eller kröka rälsen en smula så att det blir omöjligt att försöka sätta hastighetsrekord inom landets stationsområden.
20 november 2009
Inte längre röd präst!
Nu har jag bytt parti. Trött, fruktansvärt trött, på det retoriskt högstämda talet om demokrati när man egentligen menat fåvälde. Folkrörelsen var den rörelse de få åstadkom i folket. Småpåvar och röda patroner tog över. Patriarker höll inte sällan folket framför sina egna övertygelser och gjorde folket till argument. Som en gisslan.
En del av oss som varit kristna socialdemokrater har haft ett synnerligen utsatt läge, bland andra kristna för vår övertygelse och i rörelsen dess mer för vi varit kristna. Och när det gällt fanns inget stöd. En tids tvingande bortavaro från några uppdrag permanentades genast. Och jag känner igen det från andras erfarenhet. Det är lätt att bli en före detta, förbrukad. Och må så vara. Valet är fritt...
Religionskritiken och raljansen är befäst in i hierarkierna. Några lysande undantag som LO:s ledare och Göran Perssons prästdrömmar vederlägger inte det förhållandet. Tron blev en black om foten inom partiet. Även bland kyrkligt engagerade fanns och finns alltfort en utbredd misstro mot kyrkans inre liv! Den som ville leva ett liv med bön och gudstjänst skälldes inte bara i utkanterna för elitister. Kalla det vad ni vill, till och med elitist, en sådan vill jag i alla fall vara...
När ingen partiföreträdare förstått det allvarliga i att sekulära krafter bestämmer i kyrkan får det faktiskt vara. Jesus - hur tänker de? 40 års engagemang slutar i ett snöpligt ingenting! Nu är det slut.
En del av oss som varit kristna socialdemokrater har haft ett synnerligen utsatt läge, bland andra kristna för vår övertygelse och i rörelsen dess mer för vi varit kristna. Och när det gällt fanns inget stöd. En tids tvingande bortavaro från några uppdrag permanentades genast. Och jag känner igen det från andras erfarenhet. Det är lätt att bli en före detta, förbrukad. Och må så vara. Valet är fritt...
Religionskritiken och raljansen är befäst in i hierarkierna. Några lysande undantag som LO:s ledare och Göran Perssons prästdrömmar vederlägger inte det förhållandet. Tron blev en black om foten inom partiet. Även bland kyrkligt engagerade fanns och finns alltfort en utbredd misstro mot kyrkans inre liv! Den som ville leva ett liv med bön och gudstjänst skälldes inte bara i utkanterna för elitister. Kalla det vad ni vill, till och med elitist, en sådan vill jag i alla fall vara...
När ingen partiföreträdare förstått det allvarliga i att sekulära krafter bestämmer i kyrkan får det faktiskt vara. Jesus - hur tänker de? 40 års engagemang slutar i ett snöpligt ingenting! Nu är det slut.
Utslagningen i kyrka och föreningsliv
Genom åren har kritiken mot idrottsrörelsens utslagning varit sällsynt hård. Kanske mest för att den drabbar tidigt i barn- och ungdomsåren. Kritikerna har inte så sällan hört hemma i politiska rörelser eller i annat föreningsliv. Att det även i de sammanhangen finns en betydande utslagning brukar ingen kännas vid.
Alla får ju inte plats vid beslutsfattarnas bord. Då finns det modeller för att låta många finnas med. Man kan ha en storsamling beslutsfattare som man till exempel har där det finns fullmäktigeförsamlingar, arbetarkommuner, stormöten eller konferenser eller liknande. Men inte ens där får alla rum. Och för att några ska utväljas för att hamna på elitnivå sållas och sorteras det hela tiden längs vägen. Några får större förtroende och andra får mindre. Och vill det sig illa får ett antal ganska intresserade allt mindre och mindre förtroende (och utrymme).
I kulisserna sitter valberedningar som lyssnar på gnisslet från intriger och maktkamp. Men många personfrågor når inte ens dit. Ibland finns det nomineringsförfarande - men det är inte ovanligt att positioner bestäms i annan ordning.
Talanger och förmågor tas helt enkelt inte tillvara. Utslagningen har gjort sitt. Kyrka, partiväsende, demokratisk apparat - inom dem alla finns en utslagning av gigantiska mått. Det är bara det att ingen talar om det. Det är enklare att kasta sig över idrotten.
Alla får ju inte plats vid beslutsfattarnas bord. Då finns det modeller för att låta många finnas med. Man kan ha en storsamling beslutsfattare som man till exempel har där det finns fullmäktigeförsamlingar, arbetarkommuner, stormöten eller konferenser eller liknande. Men inte ens där får alla rum. Och för att några ska utväljas för att hamna på elitnivå sållas och sorteras det hela tiden längs vägen. Några får större förtroende och andra får mindre. Och vill det sig illa får ett antal ganska intresserade allt mindre och mindre förtroende (och utrymme).
I kulisserna sitter valberedningar som lyssnar på gnisslet från intriger och maktkamp. Men många personfrågor når inte ens dit. Ibland finns det nomineringsförfarande - men det är inte ovanligt att positioner bestäms i annan ordning.
Talanger och förmågor tas helt enkelt inte tillvara. Utslagningen har gjort sitt. Kyrka, partiväsende, demokratisk apparat - inom dem alla finns en utslagning av gigantiska mått. Det är bara det att ingen talar om det. Det är enklare att kasta sig över idrotten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)