Igår skulle teknikerna hos Glocalnet ha givit besked om...ja om vad? Om de kan hitta felet på mitt nedlagda bredband via känsliga instrument från Stockholm? Eller om de måste ha någon fysisk person som genom kroppslig närvaro faktiskt kontrollerar skåp och ledningar? Har Glocalnet någon utsänd som kan förkunna hopp och befrielse?
Kontakten med bolaget ligger ju på trons område, Jag tror att de finns eftersom jag samtalar, hotar och vädjar. Men det kan ju vara en fantasi. Bolaget, Glocalnet, kanske inte ens finns! Det kan vara en mänsklig konstruktion som skapts av min längtan efter det som ligger bortom min egen begränsade mänskliga förmåga. Jag kastar min förtvivlan och min oro mot Glocalnet som i upphöjd avlägsenhet låter mig hållas. Mer än två veckors bredbandstystnad har så upprört min själ att tron har fått sig en knäck.
Mina regelbundna gåvor och kollekter försvinner in i Glocalnets organisation och omvandlas väl till nya apparater och system? Jag ger ju regelbundet varje månad det jag kan för att få välgång och bandbredd. Jag ger av mitt så att också fler kan sträcka sig mot varandra och stå i förbindelse med, ja underkasta sig, detta Bolag.
Men de röster jag hör i telefonen blir allt mer surrealistiska. De skulle kunna vara en projektion. Min längtan leder till auditiva fenomen. Rösterna kanske bara hör hemma i ett vidskepelsens trossytem. Jag börjar ju någonstans ana att bredbandshumanisterna kanske kan ha rätt: Glocalnet finns inte!
Ändå har jag som troende gjort vad en efterföljare ska göra. Jag har kollat första jacket där bredbandet ska finnas. Jag har anslutit mitt modem. Jag har läst instruktionsboken, och jag läser i den dagligen och följer den. Jag lvere så som en god bredbandskonsument ska göra - ofta uppkopplad och vet att jag inte kan klara mig utan det. Och länge var jag som ett ivrigt vittne när jag omtalade dess alla förtjänster. Skas inte Du också bli en bredbandare? Ska inte Du anlita Glocalnet. Idag har min förkunnelse svarta drag. Den yttersta tiden är snart här då allt ska kopplas ner. Då vi ska bli helt avskurna från varandra.
Eftersom min vacklande tro på Glocalnet innehåller tvekan och tvivel, ett hälsosamt tvivel, kanske det ändå går att förena denna tro med det rationella tänkandet. Om Glocalnet verkligen existerar och har skapat det bredband jag uppfattar som den livsmening jag nu anslutit mig till - så väntar jag dag och natt ivrigt på Glocalnet ingripande. Om något till sist ändå händer så ska jag bekänna att Bolaget existerar.
Ett skapande och befriande handlande. Jag tror och hoppas ju fortfarande någonstans att Bolaget Gliocalnet ska finnas - trots allt som pekar i en annan riktning - jag tror verkligen på ett underverk, på ett mirakel. I dessa väntans yttersta tider.
Men konvertera ska jag nog...
10 december 2008
09 december 2008
Det inre ögat ska öppnas
Hittade i mina gömmor en liten sliten bok tryckt 1849 i Örebro. Den heter Hjelpreda för Menige Mans Barn wid inhemtande av Christendomskunskapen. Ett försök för hemmet och skolan af J.C. Flodman. Där kan man i företalet läsa följande tänkvärda ord om de ungas andliga fostran:
Catchesen är i allmänhet det första och sista målet för den underwisning, som meddelas Menighetens barn, icke blott den på ett eller annat sätt legde arbetarens, utan äfwen den wälbergade bondens. Men barnet måste i de yngre åren wänjas att bruka Catechesen så, att det sjelf kan utleta dess innehåll; den unga menniskan måste wäckas till eftertanka, till inre lif och rörelse, icke blott för att wid en wiss tid, t. ex. wid beredelsen till den första Nattvardsgången, i det allmännaste förstå Catechesen, utan så att tankeförmågan öfwas och skärpes, det inre ögat öppnas, och hon under hela den fortgående lefnaden mer och mer må kunna fatta salighetens kunskap.
Märk att det inte bara är att lära in det som är fixt och färdigt. Tankeförmågan ska övas och skärpas! Det inre ögat öppnas och salighetens kunskap ska i allt högre grad kunna fattas!
Catchesen är i allmänhet det första och sista målet för den underwisning, som meddelas Menighetens barn, icke blott den på ett eller annat sätt legde arbetarens, utan äfwen den wälbergade bondens. Men barnet måste i de yngre åren wänjas att bruka Catechesen så, att det sjelf kan utleta dess innehåll; den unga menniskan måste wäckas till eftertanka, till inre lif och rörelse, icke blott för att wid en wiss tid, t. ex. wid beredelsen till den första Nattvardsgången, i det allmännaste förstå Catechesen, utan så att tankeförmågan öfwas och skärpes, det inre ögat öppnas, och hon under hela den fortgående lefnaden mer och mer må kunna fatta salighetens kunskap.
Märk att det inte bara är att lära in det som är fixt och färdigt. Tankeförmågan ska övas och skärpas! Det inre ögat öppnas och salighetens kunskap ska i allt högre grad kunna fattas!
08 december 2008
Glocalnet, vi kan inte fortsätta på det här sättet
- Gäller det detta nummer? Tryck ett. Gäller det...? Tryck två. Och så håller det på en stund när man ringer Glocalnet. Trevliga Olle, Ingvar, Robin och allt vad de heter ler med rösten så man ska vara lite mindre ilsken. Lungna, vänliga, trankilt och plågsamt förstående.
- Bredbandet ligger nere, säger jag med svart kontur runt rösten. Ni måste göra något. Jag vädjar och övertalar, förklarar och suckar. - Ja, vänta ett ögonblick, säger den vänlige unge mannen, jag ska se vad de har skrivit. Sedan blir man bortkopplad i 7 minuter under den tid då rösten nog dricker kaffe, tuggar tuggummi och sakta stavar sig igenom den växande datajournal jag numera har hos Glocalnet. - Kan man få läsa journalen, undrar jag för mig själv, och får därför inget svar. På sjukhusen får man minsann läsa vad de skriver i sina datorer om en, tänker jag. Och de är nog vänligare än det Ni klottrar ner. Någonstans måste ju dessa lågmälda personer avreagera sig.
Jag kan tänka vad det står. Redan dag tre hotade jag med att byta leverantör. Hjälpte inte. Jag sa att jag hade datorn som arbetsredskap och MÅSTE kunna komma ut på nätet. Det båtade föga, som man plägade uttrycka sig före nätets tid. Det står nog att jag är en besvärlig, otrevlig och förtvivlad typ som desperat längtar efter att komma ut på nätet. Nätmissbrukare, bloggberoende som inte kan göra något meningsfullt utan sin bredbandskrycka.
Efter en vecka får jag rådet at skaffa ett nytt modem för att pröva om det gamla ändå inte gått sönder. Efter en rundresa till stadens datorhandlare där alla ler medlidsamt mot idioten som tror att de i affären lånar eller hyr ut modem. Kräv att de skickar ett nytt.
Jag går hem henom snön och slår en signal till Glocalnet. - Om det gäller... Tryck ett. Jag slår näven i fönsterbrädan så det värker. Något måste jag bara göra för att avreagera mig. Jag har nämligen för länge sedan passerat böenestadiet. Till slut svarar en Nisse eller Pelle eller vad han nu heter. - Det var inget krav att Du skulle skaffa ett annat modem, försöker han inbilla mig nu. -Jasså och varför sa Du inte det förra gången, undrar jag med gråten i rösten. Det har tagit mig mer än en timme ute i ovädret för att försöka få fatt på det där...jämrans...modemet. Och just då får jag lust att med våld köra in telefonsladden i eluttaget. Lite fyrverkeri kanske kan få fart på andarna.
Dagen efter, en fredag, får jag ett SMS att man sänt modemet till mig. På måndag har det inte kommit än så jag ringer mina telefonsupportrande pojkvänner. - Nej, jag ser här att det inte är sänt än. - ÄR DET INTE SÄNT ÄN. DET ÄR JU MÅNDAG, skriker jag förtvivlat. Ni SMS:ade ju i fredags att det var skickat. - HM, jaha, hmpf, nej det var nog bara så att..att en beställning lämnats du vet till dem som sänder ut modem. Det gör vi ju inte själva. Ridån går ner för det samtalet.
Nu har jag väntat på att teknikerna ska göra vad de skulle ha gjort i förr veckan. De skulle ha ringt tillbaka idag, men gjorde det inte. Jag fick ringa själv, men då hade teknikerna slutat att svara i interntelefonen, sa den unge mannen.
Vilket bolag är det som jag nu inte haft bredband ifrån i mera än 14 dagar? Trots att jag betalar för varje megabyte. Glocalnet. GLOCALNET! Snart ropar jag ut det på taken och ber på mina bara knän att telia ska ge mig ett hyfsat erbjudande.
Nu fattas det bara att någon varit i vårt hus för att koppla in någon annans bredband och helt utan att veta det kopplat bort oss. Bredvid datorn blinkar modemet grönt i sina försöka att förgäves hitta internet... Jag dunkar mitt huvud i väggen. Det gör ont. Men värken får det hela att te sig lite mindre surrealistiskt. För stunden. Snart är det dags att ringa igen...
Vi måste nog göra slut med varandra, eller vad säger Du Glocalnet?!
- Bredbandet ligger nere, säger jag med svart kontur runt rösten. Ni måste göra något. Jag vädjar och övertalar, förklarar och suckar. - Ja, vänta ett ögonblick, säger den vänlige unge mannen, jag ska se vad de har skrivit. Sedan blir man bortkopplad i 7 minuter under den tid då rösten nog dricker kaffe, tuggar tuggummi och sakta stavar sig igenom den växande datajournal jag numera har hos Glocalnet. - Kan man få läsa journalen, undrar jag för mig själv, och får därför inget svar. På sjukhusen får man minsann läsa vad de skriver i sina datorer om en, tänker jag. Och de är nog vänligare än det Ni klottrar ner. Någonstans måste ju dessa lågmälda personer avreagera sig.
Jag kan tänka vad det står. Redan dag tre hotade jag med att byta leverantör. Hjälpte inte. Jag sa att jag hade datorn som arbetsredskap och MÅSTE kunna komma ut på nätet. Det båtade föga, som man plägade uttrycka sig före nätets tid. Det står nog att jag är en besvärlig, otrevlig och förtvivlad typ som desperat längtar efter att komma ut på nätet. Nätmissbrukare, bloggberoende som inte kan göra något meningsfullt utan sin bredbandskrycka.
Efter en vecka får jag rådet at skaffa ett nytt modem för att pröva om det gamla ändå inte gått sönder. Efter en rundresa till stadens datorhandlare där alla ler medlidsamt mot idioten som tror att de i affären lånar eller hyr ut modem. Kräv att de skickar ett nytt.
Jag går hem henom snön och slår en signal till Glocalnet. - Om det gäller... Tryck ett. Jag slår näven i fönsterbrädan så det värker. Något måste jag bara göra för att avreagera mig. Jag har nämligen för länge sedan passerat böenestadiet. Till slut svarar en Nisse eller Pelle eller vad han nu heter. - Det var inget krav att Du skulle skaffa ett annat modem, försöker han inbilla mig nu. -Jasså och varför sa Du inte det förra gången, undrar jag med gråten i rösten. Det har tagit mig mer än en timme ute i ovädret för att försöka få fatt på det där...jämrans...modemet. Och just då får jag lust att med våld köra in telefonsladden i eluttaget. Lite fyrverkeri kanske kan få fart på andarna.
Dagen efter, en fredag, får jag ett SMS att man sänt modemet till mig. På måndag har det inte kommit än så jag ringer mina telefonsupportrande pojkvänner. - Nej, jag ser här att det inte är sänt än. - ÄR DET INTE SÄNT ÄN. DET ÄR JU MÅNDAG, skriker jag förtvivlat. Ni SMS:ade ju i fredags att det var skickat. - HM, jaha, hmpf, nej det var nog bara så att..att en beställning lämnats du vet till dem som sänder ut modem. Det gör vi ju inte själva. Ridån går ner för det samtalet.
Nu har jag väntat på att teknikerna ska göra vad de skulle ha gjort i förr veckan. De skulle ha ringt tillbaka idag, men gjorde det inte. Jag fick ringa själv, men då hade teknikerna slutat att svara i interntelefonen, sa den unge mannen.
Vilket bolag är det som jag nu inte haft bredband ifrån i mera än 14 dagar? Trots att jag betalar för varje megabyte. Glocalnet. GLOCALNET! Snart ropar jag ut det på taken och ber på mina bara knän att telia ska ge mig ett hyfsat erbjudande.
Nu fattas det bara att någon varit i vårt hus för att koppla in någon annans bredband och helt utan att veta det kopplat bort oss. Bredvid datorn blinkar modemet grönt i sina försöka att förgäves hitta internet... Jag dunkar mitt huvud i väggen. Det gör ont. Men värken får det hela att te sig lite mindre surrealistiskt. För stunden. Snart är det dags att ringa igen...
Vi måste nog göra slut med varandra, eller vad säger Du Glocalnet?!
Barns andlighet
Jesus, barnavännen, ställde barnen i gemenskapens mitt. I dem såg han mer, han såg öppenhet för det andliga och för det gudomliga. Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)
Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.
Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.
I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."
Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.
Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.
Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.
I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."
Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.
05 december 2008
Nattlig skrivmaskin
Härom natten skrev jag på en skrivmaskin av trä med nedslitna bokstäver. Den var som en hyvelbänk på ostadigt underlag. Orden var svåra att stava då det inte gick att se vilken kloss som motsvarade vilken bokstav. Rätt var det var for skrivmaskinsbänken iväg och jag fick mödosamt hålla fast den bäst jag kunde. Skriva skulle jag.
När orden blev till syntes de på en bildskärm uppe till vänster i mitt synfält. Först kröp de fram som en svart orm av kantiga, knaggliga och oslipade meningar. Snart nog förvandlades alla ord till rörliga bilder där meningarna blev till tåg som for fram i grönskande djungler. Med översinnligt intensiva färger levde och frammanades den berättelse jag hamrade fram. I drömmen.
När orden blev till syntes de på en bildskärm uppe till vänster i mitt synfält. Först kröp de fram som en svart orm av kantiga, knaggliga och oslipade meningar. Snart nog förvandlades alla ord till rörliga bilder där meningarna blev till tåg som for fram i grönskande djungler. Med översinnligt intensiva färger levde och frammanades den berättelse jag hamrade fram. I drömmen.
Skolkyrkan och klantigt beteende
Kyrkornas närvaro på skolor ifrågasätts regelbundet av Humanisterna. De vänder sig mot den påverkan som den närvaron utgör och tycker att det ger kyrkor och samfund fördelar i förhållande till andra.
Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.
Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.
Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.
Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.
I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!
Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!
Historiskt har kyrkor ett starkt band till skolväsendet. När kyrkan i mitten på förra seklet kopplades loss från skolstyrelserna i Sverige dröjde det inte länge förrän striden om kristendomsundervisningen inleddes. Den förlorade kyrkorna och istället kom religionsundervisningen som skulle förhålla sig neutral och objektiv. Det välkomnar idag de flesta i den religiösa världen. Det man saknar är förstås en undervisning som kan ge rimlig insyn i den subjektiva sidan av religionsutövningen. Eftersom religion inte främst är ett trossystem eller en skriven trobekännelse (teori) utan en praktik, ett sätt att leva.
Man kan märka den skillnaden mellan ungdomar och konfirmander som tittar på eller som deltar. De som passivt i en bänk inte öppnar en psalmbok eller sjunger och ber med blir btraktare och åskådare, de hamnar utanför meningssammanhanget, och de ungdomar som genom att ta på sig uppgifter kommer "innanför" gudstjänstens ram och börjar uppleva.
Skolkyrkan måste behandla elever med stor respekt och inte med enkla knep och tekniker "vinna" dem. När det händer måste vi tillsammans säga att skolan inte är plasen för propaganda. Att kyrkan gör en viktig insats på landets skolor kan många vittna om. Inte bara i krisgrupper och i samband med skolavslutningar utan även i relation till elever och lärare.
Att helt skära av relationen till kyrkorna är inte möjligt. Både lärare och elevr tillhör i stor utsträckning Svenska kyrkan. Att de som personer inte skulle få vara "kyrka på skolan" kan ingen rimligen förhindra. Men när representanter från församlingen som pedagoger och präster finns på skolan är det i väldefinierade roller som till exempel genom lektionsmedverkan. Då företräder de kyrkan och berättar om sig och sitt, inte för att omvända och rekrytera, utran för att elevrna har rätt till kontakt med den andliga tradition som har historisk bredd och förankring i vårt samhälle.
I Nerikes Allehanda invände nyligen en humanist mot kyrkans närvaro därför att en pastor uppträtt olämpligt genom slagord och genom anitisemitiska kommentarer. Men ett misslyckande och ett undantag kan inte göras till norm för hur det går till. Att låta någon som klantar sig bli typiskt är att behandla det enskilda fel - det är och förblir ett undantag och inte en regel. Kyrkor tar avstånd från otrevligt uppträdande, övernitisk propaganda eller antisemitism!
Så skolkyrkan bör finnas och elever ges möjlighet att förstå mer av religion och andlighet - inte mindre!
03 december 2008
Dålig religion...och bra
Finns det god religion och dålig religion? Säkert. Avarter och sekter kan spinna loss och fara vilse. Det religionen gör är att den erbjuder ett sätt att leva, en praktik. I den ingår ett utövat andligt liv. Vi tar emot mönsterberättelser ur Bibeln där kärlek och mednmänsklighet, vilja till att leva sig in i andras situation och barmhärtighet närs. Vi får bilder för förlåtelse, samhörighet och gemenskap, för nåd och försoning. Och vi får insikter om att vi är älskade!
Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!
Samtidigt genom bönen kanaliserar vi välvilja och medkänsla i förhållande till andra. Vi tänker med godhetens tankar och tacksamhetens vilja. Och vi lär oss lyssna till det som ligger utanför det hörbaras gräns, till Guds vilja och intention med oss och våra liv. Good religion!
02 december 2008
Andlighet eller religion
I den akademiska världen har barns andlighet blivit ett alltmer laddat forskningsområde. Man kan säga att det pågår en debatt inte olik den om hönan och ägget - men nu om andlighet och religion. Är andlighet en disposition hos människan eller är människan religiös till sin natur och utvecklar därefter olika former av andlighet?
Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.
Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!
Just nu verkar det som om man ser andlighet - spirituality - som en grundläggande egenskap hos manniskan. Något vi är utrustade med från allra första början. Men hur blir det då med religion. Institutional religion som man övertalande definierar den. Då blir liksom religionen inte en andlig praktik utan till något mer formaliserat system.
Min tanke är att religion är för andlighet vad fysisk aktivitet och god kost är för kroppen. Välgörande, nyttigt och omistligt!
29 november 2008
Ckokladjesus i guld
Svenska Dagbladet är en tidning som också levererar goda (?) nyheter. Idag skriver man följande: Jesus är god – men han ska inte ätas upp. Det tycker i alla fall inte tyska kyrkan, som riktar hård kritik mot godisavbildningen av Guds son i choklad, vilken nyligen kommit ut i affärerna.Dagen har samma nyhet. Och Reuters uppmärksammade historien för några dagar sedan. Tillverkaren och chokladfabrikören Frank Oynhausen berättade där att: thousands of people have put in orders for the figures wrapped in gold foil. But church associations expressed dismay.
"It is terrible that Jesus is being wrapped up in gold foil and sold along with chocolate bunnies, edible penguins and lollipops," said Aegidius Engel, a spokesman for the archbishopric of nearby Paderborn.
"This is ruining the symbol of Jesus himself," he added.
Vill man läsa mer om hur företaget resonerar när de vill slå ett slag för Jesus gentemot Jultomten hittar man det på hemsidan http://www.goldjesus.com/.
Det här är inte enda sättet man kan framställa Jesus på som något ätbart hävdar företaget. Stollen eller Christstollen är en tysk juldelikatess och man hänvisar också till King Cake ifrån Louisiana som båda har symbolisk bakgrund.
Jesus kan naturligtvisa framställas i choklad likaväl som i kitschig plast. Cavallaros har tidigare ställt ut Jesus i choklad. Om det skrevs: Cavallaro's latest contribution to culture is a six-foot tall, anatomically-correct milk-chocolate sculpture of Jesus Christ. His confectionary Christ is made with more than 200 pounds of chocolate, containing approximately 480,000 calories. (The artistic endeavor titled, "My Sweet Lord," can also give you 3,240 percent of the Vitamin A you need each day.)
Men det finns andra konstiga uttrycksformer. Korsfästelsen platsar den på en slips? Eller ska Jesus användas som stol? Man kan naturligtvis tolka detta som en fråga om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även om uppsåstet vore gott är inte det alltid avgörande för hur en produkt eller ett konstverk tas emot. Viljan att utmana finns där, att tänja på och flytta gränser likaså. Balanserandet på gränser och övertramp är inget nytt fenomen. Det följer inte bara religion utan alla slags värde- och normsystem.
Att mässans måltid skulle ersättas av en guldinpackad chokladjesus känns ändå helt avlägset. Och för mig är det ingen frestelse eftersom nästan all choklad ger mig migrän. Hur smakfullt smaskig chokladen än kan göras blir mitt slutomdöme: smaklöst!
28 november 2008
Fortsatt bön om uppkoppling
Sakta viker ohälsan. Men irritationen framför skärmen tar tid att bli av med. Så jag ber fortfarande för allt möjligt. Just nu mycket för mig själv: ge mig tålamod att utstå det jag möter så att det jag möter inte gör det omöjligt för mig att möta det som sker med förväntan, nyfikenhet och...tacksamhet. Och nog ber jag om uppkoppling så att jag kan stå i förbindelse med dem jag vill och när jag vill. Utan att känna tvång att alltid vara tillgänglig eller uppkopplad.
Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!
Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!
26 november 2008
Bön vid datorn
Först blev det hårdiskkrasch för några månader sedan. Och nu har bredbandet lagt av. Att ligga sjuk i hemmet utan att kunna surfa har blivit en värre pina än vad jag tänkt mig. Förr räckte det med thé och honungsvatten samt några böcker. Nu är det som om det inte längre duger.
Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.
Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...
Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.
Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.
Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.
Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...
Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.
Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.
24 november 2008
Jag lovar och svär eftersom jag är invandrare
Skriva avtal om svenska värderingar - det vore något det! Per Schlingmann har redogjort för ett förslag som moderaternas framtidskonvent ska få ta ställning till.
Idén är oemotståndlig.
Kontrakt
1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.
2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.
3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.
4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.
5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!
6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.
7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.
8. Jag ska lära mig att stå i kö.
9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.
10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.
11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.
12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.
13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.
Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.
.........................................
förnamn efternamn
Idén är oemotståndlig.
Kontrakt
1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.
2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.
3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.
4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.
5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!
6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.
7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.
8. Jag ska lära mig att stå i kö.
9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.
10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.
11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.
12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.
13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.
Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.
.........................................
förnamn efternamn
21 november 2008
Befriar konsten från kyrkotillhörighet?
Konsten i kyrkan är fortsatt ett hett ämne. Alla dessa som nu får eller vill ställa ut i kyrkan - vilken är deras relation, vilka band har de? Eller är det så att etiketten konstnär förvandlar vem som helst till religiös kännare och orakel? Konstnären som vet bäst även om kunskapen om bekännelse och tro knappt är rudimentär... Uppenbarelsekunskap eventuellt?
Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.
Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!
Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.
Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!
20 november 2008
Strunt är strunt om än i vackra kyrkorum
Utställningen i S:t Jacobs kyrka i Stockholm lyftes fram i kvällens avsnitt av Kulturnyheterna. Domprost Åke Bonnier påpekade att det faktiskt finns "ett tak" i kyrkan. Så man ska inte vara så förvånad att det kommer reaktioner, negativa sådana, angående konsten i kyrkorummet.
Svenskan skrev ju härom dagen: Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet.
– Men den andlighet som finns i alla konstnärliga uttryck upplevs på ett helt annat sätt när den finns i kyrkorummet, säger Eva Asp, som är den som valt samtliga konstnärer under året.
– Explosionsrisken är hög när konstnärerna lämnar galleriet och kommer in i kyrkan, ett allkonstverk i sig och så laddat av betydelser och berättelser. Jag kan inte tänka mig en större utmaning egentligen, säger Per Hasselberg.
Ibland undrar man varför det är så attraktivt att ställa ut konst i en kyrka. Varför inte i riksdagens eller olika kommunfullmäkiges plenisalar? Poliststationer kunde skapa samma konstnärliga spänningsfält som man efterlyser. Tingsrätten vore väl mumma? Eller Humanisternas möteslokaler kanske kunde passa? Direktionsrummen hos de stora bankerna och företagen. Teatersalonger? Sjukhusentréer och vårdcentraler?
Nej det är inte lika aktuellt, kyrkan är godtrogen och ofattbar öppen. Och erbjuder ett offentligt rum. Men strunt är strunt om än utställt i vackra kyrkor! Reflektion låter vackert. Övertalande vackert. Men vad är det som ger ny konst vetorätt över kyrkorummets uttryck? Varför ska tidigare konstnärers yttrandefrihet inskränkas?
Gratis utställningsplats! Översnälla herdar ställer upp med kyrkorummet. Och tillhandahåller garanterat stort uppmärksamhetsvärde när konstnärer (in spe?) tassar kring och rent av trampar över den goda smakens, dekorums, gränser. Sprid glitter präster om ni lyster, det glänser för stunden. Men det är något helt annat som består!
Avstå vigselrätten, skriver biskopen
Kyrkans Tidning innehåller idag ett debattinlägg som borde kunna kasta lite nytt ljus över diskussionen om Svenska kyrkan ska viga till könsneutrala äktenskap. Det är biskop Carl Axel Aurelius, domprost Karin Burstrand och professor Ola Sigurdsson som samlat sig till en gemensam opinionsyttring.
Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.
De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.
Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.
Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.
Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.
Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!
Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.
De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.
Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.
Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.
Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.
Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!
Kultur är mycket mer
Artikeln nedan är publicerad i dagens Nerikes Allehanda som svar på ett mot lokalkulturen kritiskt inlägg. Artikeln blir möjligen för flitiga stillsam-läsare en sorgligt tröttsam upprepning av tankar som redan funnits på min blogg. Men ibland behöver jag vrida och vända på tankarna innan de går in i papperstidningens värld. Så håll till godo eftersom Nerikes Allehanda inte har det goda omdömet att på nätet lägga ut viktiga texter från värdefulla avdelningar som kultur, debatt och ledarsidor. Men de bättrar sig nog om vi tjatar...?
Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.
Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?
Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.
Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!
Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!
Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!
Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.
Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.
Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.
Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?
Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.
Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!
Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!
Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!
Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.
Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.
19 november 2008
Konst i kyrkan på egna villkor
Kyrkan möter konsten i Svenska Dagbladet. Mötet mellan konst och en kyrkas inre, dvs både interiört och dess tro och bekännelse, kan ge upphov till starka reaktioner. Som boende i landsorten kan jag oftast enbart ta del av somliga utställningar via trycksvärta. Vilket inte ger den bästa av utsiktspunkter.
Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver
Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver
Pang. Ordet har lyst från S:t Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?
Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.
Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.
Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?
Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.
En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?
Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?
Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.
Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?
Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.
18 november 2008
Debattens höga tonläge
Motsatser finns som ett tillvarons grundmönster. Liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Och vi ser motsatserna som oförenliga. Månne det är skälet till att de som har en annan mening blir till, förvandlas till, meningsmotståndare. Den andre vars uppfattning man inte delar kan demoniseras. I ett antal frågor kan man bli behängd med, eller utrusta andra med, etiketter av nedsättande slag. Fiendebilder produceras på löpande band i vilka den utpekade fienden MYCKET sällan känner igen sig.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.
Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.
Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.
Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!
Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.
Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.
17 november 2008
Kulturell storstad mot landsbygd
Storstaden versus landsorten är en uråldrig motsättning. Avundsjuka och mindrevärdesupplevelser kan höra hemma där. I den stora metropolen finns utbudet och mångfalden, valfrihet och rikedom tycks man tro. I provinsen är det just provinsiellt. Det partikulära är väl inte något negativt utan fastmer en tillgång? Kultur är inte heller reserverat för yrkesmänniskor och professionella utövare. Den breda odlingen engagerar de många, just i de lokala sammanhangen.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
16 november 2008
Ska man vara bäst eller räcker det att ha flest kompisar
Dansbandskampen i Strängnäs är en fascinerande tillställning. Fem dansband tävlar och en panel ger direkta omdömen (ungefär samma upplägg som i Idol). Sedan avgör telefonomröstning vilka fyra band som går vidare till en andra omgång innan slutligen två band väljs för att återkomma i nästa omgång. Favoroiterna just nu är Scotts och Larz Kristerz.
En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.
CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?
En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.
CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?
12 november 2008
Nyheter man blir glad av, finns de?
Tidningar och TV bara rapporterar om kriser och elände! Man blir så evinnerligt trött, sa hon och stirrade på mig som om det egentligen berodde på mig. Kunde dom inte ta upp något roligt och bra, sån´t där man blir på gott humör av, fortsatte hon och tittade längtansfullt bort i fjärran.
Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?
Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.
Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?
Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.
Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?
Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...
Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?
Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.
Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?
Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.
Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?
Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...
10 november 2008
Vi behöver fasta och fira Påsk
Vårplaneringen är något försenad. Funderar nu över bemanning i Stilla veckan och Påsk. Att leve i nuet som så många propagerar för innebär att man både måste blicka bakåt - hur gjorde vi tidigare - och framåt - hur bör det vara nästa gång.
Nuet vidhäftar oss alla oavsett om vi förmår vara i det eller om vi föredrar det som varit eller det som är på gång och skall komma. Resebroschyrerna är min passion. Har simmat i de mest vidunderliga basssänger vid Atlantkusten och blickat ut från Asiens högsta berg. Har vandrat bland tempel i Kambodja och beskådat savannens många vilda djur: gnuer och zebror och schakaler...
Via resekatalogernas färgbilder och beskrivningar har jag varit där. Forna tiders reseskildringar har blivit erbjudanden om storslagna upplevelser i säljmaterialets tillrättalagda propaganda. Sten Hedinare behövs inte längre. Köp Dig dit under betryggande former. Och jag behåller både hängslen och livrem och reser i hemmets mjuka fåtölj till musik ur Matteuspassionen (!).
Sverige finns med köttbullar, Bamseklubbar och midsommarfirande klotet runt. Men från drömmarnas värld måste man återvände (gotländsk böjningsform). Vi behöver fasta och fira påsk!
Nuet vidhäftar oss alla oavsett om vi förmår vara i det eller om vi föredrar det som varit eller det som är på gång och skall komma. Resebroschyrerna är min passion. Har simmat i de mest vidunderliga basssänger vid Atlantkusten och blickat ut från Asiens högsta berg. Har vandrat bland tempel i Kambodja och beskådat savannens många vilda djur: gnuer och zebror och schakaler...
Via resekatalogernas färgbilder och beskrivningar har jag varit där. Forna tiders reseskildringar har blivit erbjudanden om storslagna upplevelser i säljmaterialets tillrättalagda propaganda. Sten Hedinare behövs inte längre. Köp Dig dit under betryggande former. Och jag behåller både hängslen och livrem och reser i hemmets mjuka fåtölj till musik ur Matteuspassionen (!).
Sverige finns med köttbullar, Bamseklubbar och midsommarfirande klotet runt. Men från drömmarnas värld måste man återvände (gotländsk böjningsform). Vi behöver fasta och fira påsk!
07 november 2008
Religionsfriheten då?
Från provinsen kommer enstaka kommentarer som naturligtvis inte når storstadens brus, glitter och glam. Och når synpunkterna dit påverkar de inte denna den redan avgjorda fråga. Märkligt hur något kan vara så avgjort, bestämt och klart som ännu inte är beslutat...
Ute i landet funderar många över vad som händer i riksdagshusets korridorer och i dess plenisal.
Vilka strider har utkämpats mellan det lilla kristdemokratiska partiet och de övriga i Alliansen. Och vad har man egentligen sagt om Svenska kyrkan? Visst är det egendomligt att den enda kyrka som just nu tycks finnas är Svenska kyrkan. Och muslimerna som alla annars diskuterar är fullständigt osynliggjorda. Mångfalden har naturligtvis tagit semester.
Så här kommenterade i alla fall gårdagens ledare i NWT Allianspartiernas behandling av frågan om en könsneutral äktenskapslagstfitning, och i synnerhet hur den relaterar till Svenska kyrkan: De har också i praktiken kört över religionsfriheten eftersom samma partier i riksdagen istället kommer att fatta beslutet att homosexuella skall få ingå äktenskap, och att sådana också skall kunna ingås i kyrkan. Man kommer visserligen att tillåta att enskilda präster att vägra, men på det stora hela så tvingar man på samfunden en så kallat könsneutral äktenskapslagstiftning. Och i framförallt den urvattnade Svenska Kyrkan kommer den politiskt korrekta pressen att vara stor på enskilda präster. Vägrare kommer att utmålas som homofober.
Det märkliga är att man går ut så hårt. Kd sade sig kunna acceptera att man tog ifrån samfunden den juridiska vigselrätten och istället gjorde frågan om registrerad samlevnad till en rent statlig angelägenhet. Så sent som i måndags så ställde sig också så olika grupper som företrädare för den ateistiska organisationen Humanisterna, katolska kyrkan, pingströrelsen, baptistsamfundet och missionskyrkan bakom en sådan tanke – allt av respekt för religionsfriheten.
Istället har vi en statsminister, som inte ens är medlem i Svenska Kyrkan, som rent ut säger att han med det här ändå uppnår sin målsättning att samkönade par skall kunna vigas i kyrkan. Så mycket för skilsmässan mellan kyrkan och staten.
Jag håller med om att det finns stora risker att den som har svårt för den förändring som nu körs igenom blir utsatt. Därför bör kyrkan tänka några varv till innan man reflexmässigt överlåter besluten till den enskilde eller den lokala församlingen.
Dessutom - statsminister Reinfeldt ordnar verkligen äktenskapsteologin i Svenska kyrkan! Det är ju samma religiöst neutrala partier, dvs även moderaterna, som beslutar i riksdagen som sedan, nu i egenskap av konfessionella partier, avgör vad Svenska kyrkan ska tänka och tycka i denna och alla andra frågor. Oavsett vilken hållning man intar i frågan om vigselrätten så är det bekymmersamt. Just det borde NWT skriva om nästa gång.
Ute i landet funderar många över vad som händer i riksdagshusets korridorer och i dess plenisal.
Vilka strider har utkämpats mellan det lilla kristdemokratiska partiet och de övriga i Alliansen. Och vad har man egentligen sagt om Svenska kyrkan? Visst är det egendomligt att den enda kyrka som just nu tycks finnas är Svenska kyrkan. Och muslimerna som alla annars diskuterar är fullständigt osynliggjorda. Mångfalden har naturligtvis tagit semester.
Så här kommenterade i alla fall gårdagens ledare i NWT Allianspartiernas behandling av frågan om en könsneutral äktenskapslagstfitning, och i synnerhet hur den relaterar till Svenska kyrkan: De har också i praktiken kört över religionsfriheten eftersom samma partier i riksdagen istället kommer att fatta beslutet att homosexuella skall få ingå äktenskap, och att sådana också skall kunna ingås i kyrkan. Man kommer visserligen att tillåta att enskilda präster att vägra, men på det stora hela så tvingar man på samfunden en så kallat könsneutral äktenskapslagstiftning. Och i framförallt den urvattnade Svenska Kyrkan kommer den politiskt korrekta pressen att vara stor på enskilda präster. Vägrare kommer att utmålas som homofober.
Det märkliga är att man går ut så hårt. Kd sade sig kunna acceptera att man tog ifrån samfunden den juridiska vigselrätten och istället gjorde frågan om registrerad samlevnad till en rent statlig angelägenhet. Så sent som i måndags så ställde sig också så olika grupper som företrädare för den ateistiska organisationen Humanisterna, katolska kyrkan, pingströrelsen, baptistsamfundet och missionskyrkan bakom en sådan tanke – allt av respekt för religionsfriheten.
Istället har vi en statsminister, som inte ens är medlem i Svenska Kyrkan, som rent ut säger att han med det här ändå uppnår sin målsättning att samkönade par skall kunna vigas i kyrkan. Så mycket för skilsmässan mellan kyrkan och staten.
Jag håller med om att det finns stora risker att den som har svårt för den förändring som nu körs igenom blir utsatt. Därför bör kyrkan tänka några varv till innan man reflexmässigt överlåter besluten till den enskilde eller den lokala församlingen.
Dessutom - statsminister Reinfeldt ordnar verkligen äktenskapsteologin i Svenska kyrkan! Det är ju samma religiöst neutrala partier, dvs även moderaterna, som beslutar i riksdagen som sedan, nu i egenskap av konfessionella partier, avgör vad Svenska kyrkan ska tänka och tycka i denna och alla andra frågor. Oavsett vilken hållning man intar i frågan om vigselrätten så är det bekymmersamt. Just det borde NWT skriva om nästa gång.
06 november 2008
Kristofobin revisited
Cordelia Edvardson behandlar idag Kristofobin i sin kolumn i Svenskan! En Bibelläsare kan väcka kristofoberna har hennes kolumn som rubrik. Värt att läsa för dem som tyckt att kristendomen borde förpassas in i giftskåpet. Värt att tänka över för dem som menat att talet om religions- och Kristofobi är för starkt.
Edvardson: Den debatt som i veckor har rasat på Sydsvenskans utmärkta kultursidor gäller nu inte lämpligheten av en troende muslim som nyutnämnd rektor för Lunds universitet. Bort det! De som vildsint protesterar mot rektorsutnämningen av Per Eriksson är förvisso inte främlingsfientliga rasister – däremot kan de med rätta kallas för ”kristofober” – som någon uttryckte det. Hör och häpna: det har avslöjats att Eriksson så att säga levde ett dubbelliv. Bakom hans framgångsrika karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden dolde sig en bekännande kristen. Enligt egen bekännelse var han tidigare pingstvän, men tillhör numera en annan frikyrklig församling. Till råga på allt brukar han läsa Bibeln på kvällarna. Kan det bli värre?
Att kristen tro fått antagonismen att vakna beror nog inte mest på tron utan mer på den ateistiska bokflod som förra året svepte in även i vårt land. Det gav råg i ryggen för dem som tyckte att det som hotar mänsklighetens överlevnad mest är religion och tro. Och vi idiotiska dumskallar som när en sådan tro borde avstå från att ha politiska uppdrag eller arbeten som kräver intelligens och vetenskaplig ackuratess och mental espri.
Cordelia Edvardson kan bli smått vass också: För kristofoberna gäller nämligen den omvända bevisbördan: ingen bekännande kristen, och absolut ingen som tillhör frikyrkan, är oskyldig så länge han inte har bevisat motsatsen. Kristofoberna tycks leva i lycklig okunskap om alla de djupt troende (katolska) lekmän, präster och munkar som har varit med om att lägga hörnstenarna för vår moderna vetenskapliga världsbild.
Varför citerar jag nu denna kolumn så utförligt? För att den säger det jag önskade att jag själv hade sagt? Jomenvisst. Men även därför att den ser det jag och andra också tycker oss ha sett. Den omotiverade rädslan och skräcken (fobin) för religion bör bli lite tillbucklad och ifrågasatt. Dess argument är nämligen skeva och illa underbygda.
Edvardson: Den debatt som i veckor har rasat på Sydsvenskans utmärkta kultursidor gäller nu inte lämpligheten av en troende muslim som nyutnämnd rektor för Lunds universitet. Bort det! De som vildsint protesterar mot rektorsutnämningen av Per Eriksson är förvisso inte främlingsfientliga rasister – däremot kan de med rätta kallas för ”kristofober” – som någon uttryckte det. Hör och häpna: det har avslöjats att Eriksson så att säga levde ett dubbelliv. Bakom hans framgångsrika karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden dolde sig en bekännande kristen. Enligt egen bekännelse var han tidigare pingstvän, men tillhör numera en annan frikyrklig församling. Till råga på allt brukar han läsa Bibeln på kvällarna. Kan det bli värre?
Att kristen tro fått antagonismen att vakna beror nog inte mest på tron utan mer på den ateistiska bokflod som förra året svepte in även i vårt land. Det gav råg i ryggen för dem som tyckte att det som hotar mänsklighetens överlevnad mest är religion och tro. Och vi idiotiska dumskallar som när en sådan tro borde avstå från att ha politiska uppdrag eller arbeten som kräver intelligens och vetenskaplig ackuratess och mental espri.
Cordelia Edvardson kan bli smått vass också: För kristofoberna gäller nämligen den omvända bevisbördan: ingen bekännande kristen, och absolut ingen som tillhör frikyrkan, är oskyldig så länge han inte har bevisat motsatsen. Kristofoberna tycks leva i lycklig okunskap om alla de djupt troende (katolska) lekmän, präster och munkar som har varit med om att lägga hörnstenarna för vår moderna vetenskapliga världsbild.
Varför citerar jag nu denna kolumn så utförligt? För att den säger det jag önskade att jag själv hade sagt? Jomenvisst. Men även därför att den ser det jag och andra också tycker oss ha sett. Den omotiverade rädslan och skräcken (fobin) för religion bör bli lite tillbucklad och ifrågasatt. Dess argument är nämligen skeva och illa underbygda.
Reinfeldt fixar teologin
Göran Hägglund skriver idag i Svenska dagbladet uppgivet (?) om försöken att inom Alliansen hitta en framkomlig väg beträffande samkönade äktenskap. Han hävdar: Kristdemokraternas mål har dock varit att bevara äktenskapets innebörd så som den sett ut i hundratals år. Detta av respekt för den del av civila samhället som introducerat äktenskapet som samhällsinstitution, det vill säga de religiösa samfunden.
För dem och många enskilda personer har äktenskapet en filosofisk eller religiös innebörd och har haft så under väldigt lång tid. Dessa är värda samma respekt som de som tycker att dagens ordning är diskriminerande.
Nu när kyrkan är skild från staten, skulle det kunna vara ett alternativ att skilja äktenskapsbegreppet från staten – det vill säga att ge tillbaka begreppet till civila samhället, ett civilt samhälle som i dag dessutom berikats med fler religiösa grupper, men som delar de kristna samfundens syn på äktenskapet.
Tidningen Dagen - som föredömligt länkar till flera andra artiklar - gör en undersökning av hur riksdagsledamöterna resonerar i samma fråga. Tidningen kommenterar att partierna inte vill tvinga samfundens vigselförrättare att viga. Men finner samtidigt att: Om de 70 som hittills svarat är representativa för sina partier finns en tydlig skillnad mellan blocken: En stor andel av oppositionen säger nej till att behålla frivilligheten för präster, när det gäller vigsel av homosexuella.
På Dagens ledarsida går man hårt åt statsministern: Fredrik Reinfeldt har gjort en stor sak av att kunna ena och hålla ihop både landet och alliansregeringen. Men med beslutet om att köra över en betydande del av svenska folket angående könsneutrala äktenskap har han framträtt som den stora splittraren.
Han berövar äktenskapet dess tusenåriga historia och specifika betydelse för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning, och bygger därmed in en spänning i det svenska samhället för lång tid framöver.
I sak är det att försvaga barnens position och att samtidigt köra över huvudstråken i de stora religionerna, inklusive den kristna kyrkan.
En kompromiss om ett civilrättsligt förfarande för samlevnaden har allt fler aktörer från olika trosinriktningar och ideologier kunnat enas kring. Nu senast ledarsidorna på Dagens Nyheter och Expressen. Men Reinfeldt avfärdar utan pardon. Det är märkligt. I stället kör han över en stor del av svenska folket, och sår splittring i landet.
Mångfaldsargumenten som hörts så ofta i annan debatt lyser nästan helt med sin frånvaro i diskussionen kring ny äktenskapsbalk. Uppenbart är det så att de flesta organiserade religioner som vandrat in i vårt land under modern tid har en annan syn än riksdagsmajoriteten. Och det visar väl att mångfalden hänvisar man till enbart när det passar egna syften. I ett mångfaldens samhälle bör naturligtvis samkönade relationer kringgärdas med exakt samma skydd och regelverk som det traditionella äktenskapet. Men inte heller bör staten ålägga de trossamfund som har en annan syn på äktenskap att handha en ordning man har så starka invändningar mot.
Debatten böljar. Ett intressant inlägg har Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist i SvD. De menar att civiläktenskapet är det som hindrar diskriminering. Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt, skriver de.
Till och med statminsiter Reinfeld har synpunkter på hur kyrkan ska hantera frågan. Vigselrätten bör ligga kvar hos Svenska kyrkan menar han tydligen. Och uppenbart är att staten och de politiska partierna fixar äktenskapsteologin!
I tidningarna idga uttalar sig alltså Reinfeldt i denna fråga: Riksdagen kommer nu att stifta en lag om könsneutrala äktenskap, precis som en utredning föreslog förra året och som sex av de sju riksdagspartierna ställt sig bakom. Den nya lagen kan träda i kraft den 1 maj nästa år.
– Lagom till midsommar kan vi höra bröllopsklockorna ringa för samkönade par, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
Även Reinfeldt slår fast att det inte går att kompromissa om könsneutrala äktenskap.
– Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.
Helle Klein har i sin blogg argumenterat för att vigselrätten ska ligga kvar. Hon skriver: ...så bör Svenska kyrkan klart och tydligt deklarera att den ställer upp på en könsneutral äktenskapslag och att den som vill vara präst i Svenska kyrkan måste kunna samarbeta med HBT-personer och kunna tänka sig viga homosexuella par.Det vore djupt olyckligt om det infördes en samvetsklausul såsom man gjorde i samband med beslutet att tillåta kvinnor att bli präster för 50 år sedan. (Då präster som var motståndare kunde fortsätta vägra samarbeta med prästvigda kvinnor.)Gör inte om misstaget med samvetsklausulen. Diskriminering är aldrig acceptabelt!
Min uppfattning är att kyrkan inte kan lämna frågan till den enskilde prästen. Men min slutsats blir en annan än Helle Kleins. Kyrkans nuvarande teologi tala rom äktenskapet som instiftat av Gud. I vigselakten, som är kyrkans lära, sägs t ex Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat det inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru... Det finns en sakramental uppfattning i botten, och det ändrar min inte genom riksdagsbelsut eller lättvindigt genom en uppnådd majoritet i det politiskt sammansatta kyrkomötet.
Om man inte gör kyrkans förhållningssätt till den enskilde prästens domän borde det betyda att kyrkan därför tar hänsyn till kyrkans historia, tradition och teologi. Följden bör bli att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten! Och de som verkligen vill fira gudstjänst kan få göra det. Andra nöjer sig med registrering hos myndigheterna.
För dem och många enskilda personer har äktenskapet en filosofisk eller religiös innebörd och har haft så under väldigt lång tid. Dessa är värda samma respekt som de som tycker att dagens ordning är diskriminerande.
Nu när kyrkan är skild från staten, skulle det kunna vara ett alternativ att skilja äktenskapsbegreppet från staten – det vill säga att ge tillbaka begreppet till civila samhället, ett civilt samhälle som i dag dessutom berikats med fler religiösa grupper, men som delar de kristna samfundens syn på äktenskapet.
Tidningen Dagen - som föredömligt länkar till flera andra artiklar - gör en undersökning av hur riksdagsledamöterna resonerar i samma fråga. Tidningen kommenterar att partierna inte vill tvinga samfundens vigselförrättare att viga. Men finner samtidigt att: Om de 70 som hittills svarat är representativa för sina partier finns en tydlig skillnad mellan blocken: En stor andel av oppositionen säger nej till att behålla frivilligheten för präster, när det gäller vigsel av homosexuella.
På Dagens ledarsida går man hårt åt statsministern: Fredrik Reinfeldt har gjort en stor sak av att kunna ena och hålla ihop både landet och alliansregeringen. Men med beslutet om att köra över en betydande del av svenska folket angående könsneutrala äktenskap har han framträtt som den stora splittraren.
Han berövar äktenskapet dess tusenåriga historia och specifika betydelse för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning, och bygger därmed in en spänning i det svenska samhället för lång tid framöver.
I sak är det att försvaga barnens position och att samtidigt köra över huvudstråken i de stora religionerna, inklusive den kristna kyrkan.
En kompromiss om ett civilrättsligt förfarande för samlevnaden har allt fler aktörer från olika trosinriktningar och ideologier kunnat enas kring. Nu senast ledarsidorna på Dagens Nyheter och Expressen. Men Reinfeldt avfärdar utan pardon. Det är märkligt. I stället kör han över en stor del av svenska folket, och sår splittring i landet.
Mångfaldsargumenten som hörts så ofta i annan debatt lyser nästan helt med sin frånvaro i diskussionen kring ny äktenskapsbalk. Uppenbart är det så att de flesta organiserade religioner som vandrat in i vårt land under modern tid har en annan syn än riksdagsmajoriteten. Och det visar väl att mångfalden hänvisar man till enbart när det passar egna syften. I ett mångfaldens samhälle bör naturligtvis samkönade relationer kringgärdas med exakt samma skydd och regelverk som det traditionella äktenskapet. Men inte heller bör staten ålägga de trossamfund som har en annan syn på äktenskap att handha en ordning man har så starka invändningar mot.
Debatten böljar. Ett intressant inlägg har Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist i SvD. De menar att civiläktenskapet är det som hindrar diskriminering. Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt, skriver de.
Till och med statminsiter Reinfeld har synpunkter på hur kyrkan ska hantera frågan. Vigselrätten bör ligga kvar hos Svenska kyrkan menar han tydligen. Och uppenbart är att staten och de politiska partierna fixar äktenskapsteologin!
I tidningarna idga uttalar sig alltså Reinfeldt i denna fråga: Riksdagen kommer nu att stifta en lag om könsneutrala äktenskap, precis som en utredning föreslog förra året och som sex av de sju riksdagspartierna ställt sig bakom. Den nya lagen kan träda i kraft den 1 maj nästa år.
– Lagom till midsommar kan vi höra bröllopsklockorna ringa för samkönade par, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.
Även Reinfeldt slår fast att det inte går att kompromissa om könsneutrala äktenskap.
– Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.
Helle Klein har i sin blogg argumenterat för att vigselrätten ska ligga kvar. Hon skriver: ...så bör Svenska kyrkan klart och tydligt deklarera att den ställer upp på en könsneutral äktenskapslag och att den som vill vara präst i Svenska kyrkan måste kunna samarbeta med HBT-personer och kunna tänka sig viga homosexuella par.Det vore djupt olyckligt om det infördes en samvetsklausul såsom man gjorde i samband med beslutet att tillåta kvinnor att bli präster för 50 år sedan. (Då präster som var motståndare kunde fortsätta vägra samarbeta med prästvigda kvinnor.)Gör inte om misstaget med samvetsklausulen. Diskriminering är aldrig acceptabelt!
Min uppfattning är att kyrkan inte kan lämna frågan till den enskilde prästen. Men min slutsats blir en annan än Helle Kleins. Kyrkans nuvarande teologi tala rom äktenskapet som instiftat av Gud. I vigselakten, som är kyrkans lära, sägs t ex Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat det inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru... Det finns en sakramental uppfattning i botten, och det ändrar min inte genom riksdagsbelsut eller lättvindigt genom en uppnådd majoritet i det politiskt sammansatta kyrkomötet.
Om man inte gör kyrkans förhållningssätt till den enskilde prästens domän borde det betyda att kyrkan därför tar hänsyn till kyrkans historia, tradition och teologi. Följden bör bli att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten! Och de som verkligen vill fira gudstjänst kan få göra det. Andra nöjer sig med registrering hos myndigheterna.
05 november 2008
Kristna möter muslimer
Med Obama i Vita huset kanske inte den muslimska världen blir lika demoniserad som för närvarande? Nattens valresultat kan ge nytt hopp för dialogen. Den kanske kan ersätta alltför snara -militära aktioner.
Värt att notera är de ansträngningar som pågår för att bygga broar mellan världens religioner. Efter påven Benedictus XVI föredrag, den 13/9 2006 i Regensburg, som vållade sådan storm i muslimska länder samlade sig 138 lärde inom Islam till ett brev: A common word.
Dokumentet är intressant såtillvida som det anger gemensamma uppgifter för världens skull. Det är också intressant eftersom Islams lärde gör tydliga ansträngningar att finna stöd för sin hållning både i Bibeln och Koranen och därmed att harmoniera de båda religionernas gudomliga uppgift! Det brevet borde inte bara kristna människor läsa utan även muslimerna.
Just nu pågår en unik konferens i Vatikanen mellan den katolska kyrkan och framträdande ledare inom Islam. Kyrkans Tidning skriver om saken på nätet.
Religionsdialogen blir alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Ett annat uttryck för den vitaliserade dialogen är den konferens som samlades i England under ledning av ärkebiskop Dr Rowan Williams för att ge ett svar på det ursprungliga brevet från Islams lärde. Hoppfullt!
Värt att notera är de ansträngningar som pågår för att bygga broar mellan världens religioner. Efter påven Benedictus XVI föredrag, den 13/9 2006 i Regensburg, som vållade sådan storm i muslimska länder samlade sig 138 lärde inom Islam till ett brev: A common word.
Dokumentet är intressant såtillvida som det anger gemensamma uppgifter för världens skull. Det är också intressant eftersom Islams lärde gör tydliga ansträngningar att finna stöd för sin hållning både i Bibeln och Koranen och därmed att harmoniera de båda religionernas gudomliga uppgift! Det brevet borde inte bara kristna människor läsa utan även muslimerna.
Just nu pågår en unik konferens i Vatikanen mellan den katolska kyrkan och framträdande ledare inom Islam. Kyrkans Tidning skriver om saken på nätet.
Religionsdialogen blir alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Ett annat uttryck för den vitaliserade dialogen är den konferens som samlades i England under ledning av ärkebiskop Dr Rowan Williams för att ge ett svar på det ursprungliga brevet från Islams lärde. Hoppfullt!
04 november 2008
Religösa bloggar
Hjältars och vikingars tungomål räcker inte långt. Inte på bloggen. Det finns en värld där ute. På tyska, spanska, italienska, japanska och franska. Eller ryska och grekiska. MEN vill vi vara med handlar det väl om engelska i alla fulla fall.
Best Spirituals Blogs kan man gott kolla. Särskilt the revealer är värd att lägga en stund hos även om den i vissa avseenden verkar ha avsomnat. Men där finns artiklar om religion och media. Man erbjuder bland annat en guide: Following is a guide to scholars from around the world who work with New York University's Center for Religion and Media and would like to work with journalists and media makers. They're among the big thinkers in their respective fields, but they're not "authorities"; by their involvement with the Center for Religion and Media, they signal their commitment to the idea of media as an ongoing conversation, one in which the expertises of scholars, media makers, and ordinary people complement one another rather than competing for the last word.
Man kan till exempel plocka fram forskare om abort, bioteknik, mänskliga rättigheter eller judisk-kristna relationer. Intressanta frågor!
Kolla också wdtprs, en blog av lite märkligt slag. Och ännu mer kan man hitta hos The TIMES om de mest inflytelserika religiösa bloggarna...
Best Spirituals Blogs kan man gott kolla. Särskilt the revealer är värd att lägga en stund hos även om den i vissa avseenden verkar ha avsomnat. Men där finns artiklar om religion och media. Man erbjuder bland annat en guide: Following is a guide to scholars from around the world who work with New York University's Center for Religion and Media and would like to work with journalists and media makers. They're among the big thinkers in their respective fields, but they're not "authorities"; by their involvement with the Center for Religion and Media, they signal their commitment to the idea of media as an ongoing conversation, one in which the expertises of scholars, media makers, and ordinary people complement one another rather than competing for the last word.
Man kan till exempel plocka fram forskare om abort, bioteknik, mänskliga rättigheter eller judisk-kristna relationer. Intressanta frågor!
Kolla också wdtprs, en blog av lite märkligt slag. Och ännu mer kan man hitta hos The TIMES om de mest inflytelserika religiösa bloggarna...
Exotism är grunden för Halal TV
Tre trallande jäntor kanske vore en för lättsam beskrivning av de unga programledarna i slöjor. De som valsar genom pressen därför att de utvalts att göra television! Halal TV, som deras program heter, görs av en jurist, en mammaledig tandsköterska och en läkarstudent. De säger: Det här är vårt program. Halal eller haram? Halal förstås, säger de muslimska flickorna.
Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.
Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?
Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!
Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.
Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.
Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.
För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.
När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.
Till sist: Hur står det till med landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?
Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.
Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?
Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!
Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.
Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.
Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.
För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.
När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.
Till sist: Hur står det till med landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?
Och Stefan Swärd som den senaste tiden vässat sin penna och fått genomslag i pressen invände också.
Helt utan komplikationer är inte modellen där man utifrån en ideologisk profilerad ståndpunkt ger sin syn på saker och ting. I begränsad omfattning kan det fungera vitaliserande. Växer omfattningen så ökar självklart Demirbag-Stens argument i värde. Då måste vi nämligen slå vakt om journalisternas uppdrag att låta alla sidor komma till tals.
I tidningsvärlden är det snart omöjligt att skilja på vad som är opartisk journalistik och vad som är opinion och tyckande. Åsiktsjournalistiken har fått breda ut sig så till den grad att journalister intervjuar andra journalister och de har tagit över experternas roll. Journalistskrået framställs som en synonym till kunskap, opartiskhet och vidsyn hur trångsynt och fördomsfullt det än kan vara. Kampanjjournalistik förskräcker allt som oftast. Man märker också journalistikens brister genom att bakgrunder och analyser inte ges utrymme. Faktarutor anses kunna ge tillräcklig ingång. Sådana dumheter.
Otaliga gånger har jag och andra fått samtal från journalister som inte kunna skilja en konfession från en annan, som inte vet vad ett sakrament är, som inte känner till riktlinjerna för konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. På en och samma gång har man velat ha bakgrunden och historien presenterad och alldeles utan egen kunskap har ansett det befogat att komma med kritiska invändningar. Kunskap, elementär sådan, är ju förutsättning för kritik. Så journalisten må ha sitt uppdrag. Men då måste journalisterna också få tid att göra efterforskningar och att bilda sig för att känna till något om det de undersöker...
Tills vidare tycker jag att Halal Tv kan gå an. Men tre baptister hade aldrig fått göra ett sådant program. Inte heller tre mormoner eller Jehovas Vittnen. Inte romerska katoliker eller ortodoxer. Det kan ju visa att den här serien bygger mer på exotism än på genuint religionsintresse. Men serien kan faktiskt bli spännande ändå så länge vi har information om förutsättningar och bakgrund. För då kan vi som tittar också förhålla oss kritiska.
INGEN är ju utan egna värderingar och åskådningar. Och medevetet eller omedvetet påverkar man URVALET, vilket ju är journalistikens metod, att välja vad som ska berättas.
02 november 2008
Helgon och själar.
Alla helgons dag och Alla själars dag riskerar att flyta samman i det allmänna medvetandet. Hela helgen blir till en minneshelg för våra döda släktingar och vänner. Ändå är Allhelgonadagen den uppsamlingsdag som tillkom när helgonkalendern blev så full att dagarna inte räckte till.
Helgon är föredömen som genom tro och sina liv inspirerat. Kyrkan som en de heligas gemenskap förknippas med helgonen enligt New Advent, ett katolskt uppslagsverk på nätet. Där kan man också hitta en redogörelse för helgonlegender, och för hur helgon kanoniseras i den Romersk katolska kyrkan.
Även helgonen har levt vanliga liv, med kriser och motgångar. Kanske är det därför de fäster så i mångas tanke. Och varför andra så frenetiskt vänder sig emot tanken på helgon. Helgondyrkan säger man kritiskt och avvisar ofta både deras exempel och den helgelse de vittnar om. Min tanke är att vi behöver goda föredömen, mer nu än någonsin!
Helgon är föredömen som genom tro och sina liv inspirerat. Kyrkan som en de heligas gemenskap förknippas med helgonen enligt New Advent, ett katolskt uppslagsverk på nätet. Där kan man också hitta en redogörelse för helgonlegender, och för hur helgon kanoniseras i den Romersk katolska kyrkan.
Även helgonen har levt vanliga liv, med kriser och motgångar. Kanske är det därför de fäster så i mångas tanke. Och varför andra så frenetiskt vänder sig emot tanken på helgon. Helgondyrkan säger man kritiskt och avvisar ofta både deras exempel och den helgelse de vittnar om. Min tanke är att vi behöver goda föredömen, mer nu än någonsin!
30 oktober 2008
Borgerligt kyrkorum?
Kyrkans Tidning berättar idag om Härnösands museum som är beredd att öppna ett par kyrkorum för borgerliga ceremonier respektiva andra religioners gudstjänster. Länsmuseichefen Bengt Edgren har tydligen för sig att kyrkorum är ett slags vardagsrum för alla möjliga evenemang oavsett livsåskådningar. När diskussionen nyligen böljat fram och tillbaka om det sakrala kyrkorummet kunde man ana att omprövningen av vad kyrkorummets helgd betyder redan nått långt in i kyrkan. Här ser vi ännu ett exempel på hur respekten för kyrkans rum byts i åsikten att man förfogar över rummet.
I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:
– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.
Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.
Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...
I detta fall kompliceras det hela genom att muséet tydligen äger eller förvaltar de två kyrkorummen. I Kyrkans Tidning kan man läsa:
– Vi vill ge möjlighet att hålla andra typer av ceremonier än kristna i de sakrala rummen, om det behovet finns. Kyrkorum för kristna ceremonier finns det ju gott om och att vi öppnar de här kyrkorna ser jag som ett komplement, inte som någon polemik eller kritik mot kyrkan, säger länsmuseichef Bengt Edgren.
Beslutet fattades i somras av museets styrelse — i oväntat stor enighet, enligt Bengt Edgren. Och även om beslutet formellt enbart handlar om borgerliga ceremonier anser han att beslutet gör det möjligt att öppna kyrkorna för andra religioner också.
Att Bengt Edgren inte gör det som polemik eller kritik mot kyrkan är ju mest ord. Belsutet är ju just riktad mot kyrkans rum och slår mot gudstjänsten och den kristna tron. Riksantikvarieämbetet lär inte få det lätt i framtiden när de ska hävda pietet och respekt för kyrkorummets historia och tradition när församlingar för gudstjänstfirarnas skull vill göra förändringar...
29 oktober 2008
Förtroende för troende
Deltog häromdagen i ett seminarium om religionsdialog, religionsteologi och religionsmöte. Intressant och lärorikt. I mötet med människor av annan övertygelse och tro är det viktigt med ömsesidigt förtroende. Jag vet av egen erfarenhet att för troende är förtroende av avgörande betydelse.
Av debatterna den senaste tiden att döma är det långt ifrån alla som har förtroende för troende. De tycks mena att vi som utövar religion inte har visat oss förtroende värda. Och att vår religion är så dum och avskyvärd att knappast något försonande drag finns. Argumentationen bygger så gott som alltid på de sämsta exemplen, dessutom tillspetsade och otillbörligt vinklade, och sådana avvikelser används som om de vore representativa. Hur kan tänkande människor med gott samvete föra debatten på det sättet? Är det för att de funnit motsvarande dumheter från debattörer inifrån kyrkor och trossamfund? Lika för lika? Tand för tand? Ljuger Du så ljuger jag? Förekommer sådant måste vi säga ifrån åt alla håll!
Fiendebilderna konstrueras medvetet för att misskreditera de andra och deras övertygelser. Sådant ska vi INTE tolerera! Säg emot! För samtalets skull.
Av debatterna den senaste tiden att döma är det långt ifrån alla som har förtroende för troende. De tycks mena att vi som utövar religion inte har visat oss förtroende värda. Och att vår religion är så dum och avskyvärd att knappast något försonande drag finns. Argumentationen bygger så gott som alltid på de sämsta exemplen, dessutom tillspetsade och otillbörligt vinklade, och sådana avvikelser används som om de vore representativa. Hur kan tänkande människor med gott samvete föra debatten på det sättet? Är det för att de funnit motsvarande dumheter från debattörer inifrån kyrkor och trossamfund? Lika för lika? Tand för tand? Ljuger Du så ljuger jag? Förekommer sådant måste vi säga ifrån åt alla håll!
Fiendebilderna konstrueras medvetet för att misskreditera de andra och deras övertygelser. Sådant ska vi INTE tolerera! Säg emot! För samtalets skull.
28 oktober 2008
Boknörd och läsare
Oj, oj, oj så detta med böcker kan engagera. Här finns en test som kan ge en ledtråd till vilken plats boken och läsning har i Ditt liv. Kolla Din egen bokhylla. Hur många böcker tar Du med på semestern? Och läser Du dem verkligen? Släng blygseln och testa Dig!
Religionsfobin spänner musklerna
Rektorsdebatten i Lund har efterdyningar. Efter alla möjliga inlägg i olika riktningar summerar medarbetaren på Sydsvenskans kulturredaktion Andreas Ekström diskussionen i ett inlägg om Kristofoberna och religionen. Elisabeth Gerle svarade den 28/10 i Sydsvenskan.
I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.
Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.
Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.
I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.
Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.
Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.
Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.
Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...
Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...
I artikeln försvarar han huvudsakligen de religionskritiska inläggen, eller åtminstone, kritikernas rätt att ifrågasätta religionen hos den som söker makt. För då är privata religiösa uppfattningar inte längre privata, hävdar Ekström. Hans utgångspunkt är att religion tillhör den privata sfären och när den går utanför den begränsningen är det tydligen fritt fram.
Hans artikel är värd att läsa som ett exempel på hur religionskritiken komprimerar 2000 års historia i några meningar och därmed tycks mena att man sagt något väsentligt om religionens sanna väsen. Så här skriver Ekström:
Vi som blir kallade kristofober anses alltså vara rädda för kristendomen – och visst är vi det. Vi talar här om den religion som i dag i olika fria tolkningar används som kontrollmedel mot våldtagna som önskar sig en abort, som förhindrar bruket av preventivmedel i överbefolkade områden, som i västerländska skolstyrelser röstar bort vetenskap till förmån för amsagor om jordens tillkomst. Samtidigt, i Sverige, har vi ledande politiker som kallar sig kreationister. Vi har kyrkor som arbetar intensivt för att stoppa samkönade att gifta sig med varandra, och därmed vill förbjuda lika rättigheter för människor baserat på sexuell läggning. Vi har rekordmånga skattefinansierade religiösa friskolor där man gärna sätter sig över både lag och läroplan.
Att religion i största allmänhet skulle vara ett kontrollmedel mot våldtagnas behov av abort kan man ju avvisa som raljant och byggt på enstaka exempel från länder med extremt stark antiabortlagstiftning. Vilken relevans det har i svensk kontext kan man verkligen fråga sig.
I striden om preventivmedel är det många religiösa samfund som har en helt annan ståndpunkt än den som här refereras. Men visst är alliansen mellan Islam, Vatikanen och andra krafter ett hinder. Att det även i dessa religioner finns en utbredd pragmatism kan man dock inte heller blunda för.
Kreationismen som hot är så överdrivet att det inte kan tas på allvar. De västerländska skolstyrelser som faller undan har ju själva ett politiskt ansvar. Men det är behändigt och bekvämt att skylla på religionen.
Och möjligen kan det finnas något samfund som utifrån möjligheten till samkönat äktenskap vill förbjuda lika rättigheter baserat på sexuell läggning, men jag har inte från något trossamfund hört sådan argumentation. De flesta samfund har inga invändningar alls mot samkönad vigsel i samhällets regi och de bekämpar inte lika rättigheter. Det jag uppfattat att man har svårt för är att lagstiftaren vill ändra innebörden i ordet äktenskap. Om man har en sakramental syn på äktenskapet mellan man och kvinna blir det inte så enkelt att skifta fot. Är det att vara mot lika rättigheter? Den debatten bör Ekström ta med konkreta samfund.
Ekström fortsätter: Det är vanligt att tala om religionens förbrytelser i imperfekt. Korståg, säger man, och viftar bort inkvisitionerna till en brynjeklingande medeltid.
Men förbrytelserna sker i dag. De avgörande konflikterna med vetenskapen, de utspelar sig nu.
Det finns alltså fullkomligt rationella skäl att vara rädd för alla religioner med politiska och/eller vetenskapliga anspråk. Förföljd som förespråkare för en sekulariserad offentlighet har man blivit i alla tider.
Om Ekström använde samma argumentationsteknik men gav sig på politik eller politiska ideologier istället för religion skulle han utan ansträngning ha visat att politik är så farligt för människors chans att överleva att den borde förbjudas. Och så kunde man räkna upp förintelsen och nazismen, kommunismen, socialismen och Stalin- och Maotidens terror. Man kunde plocka fram folkmord i Afrika och Latinamerika. Alla krig om territorier och makt icke att förglömma. Och politikens framdrivande av militarism och extremt farlig vapenteknologi som gör hela jordens undergång mer än möjlig. Och politiken som tillåter växthuseffekten genom stöd till industri och bilism etc. Nej, politik är så farligt att ska sådant alls finnas så hör det hemma i privatlivet...
Varför kan man då säga sådant om religion utan att darra på rösten? Från min horisont är nog detta med religionsfobi som förklaring inte så avlägset ändå. En religionsfobi som spänner musklerna. Varför fobi? Eftersom allt är målat i svart och vitt, inte en enda försonande tanke finns. Det är fundamentalismens argumentation Ekström anammat. Det goda sekulära står mot det onda religiösa. Hos honom finns (i denna artikel åtminstone) ingen balanserande tanke beträffande vilken omfattande solidaritetsgärning religionens folk utför. Ingen insikt i vad goda normer och värderingar kan betyda för ett samhälle. Ingen känsla för religionen, kyrkan och tron som inspirationskälla för kultur som musik eller litteratur. Ingen förståelse för kyrkan/religionen som idédrivare och vetenskapsförvaltare. Inget värde. Bortkastat. Min slutsats: Ekströms argumentation är så ensidigt och tanklöst antireligiös att den inte kan tas på allvar. Men läs gärna vad han skriver och tänk själv...
27 oktober 2008
Sammanträdet inställt
När ordförandeklubbans trä
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.
Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.
Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.
Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.
Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.
Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.
Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.
60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.
Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.
Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!
slår mot bordets yta
är smällen intensiv
och efterklangen kort.
Ärendelistan har varit lång
som en gammaldags syndakatalog.
Efter träget debatterande
har alla ärenden fulländats med ett beslut.
Rivningen av skolhuset,
ett gammalt församlingshem
vållar strid.
Ordföranden stretar emot
fast de flesta vill riva.
Huset är betalt
och kostar bara uppvärmningen,
sa ordföranden.
I huset kunde rockgrupper öva
och bibelstudiegrupper förkovra sig.
Inget hjälper.
För att inte behöva reservera sig
till protokollet byts ett rivningsja
mot en bollplan åt ungdomarna.
Får inte huset stå kvar måste vi
åtminstone ge dem en riktig plan
för volleyboll och basket,
hade ordföranden summerat.
Sammanträdet ägde rum
för många år sedan.
Huset är rivet.
Bollplanen blev aldrig av.
På gräsmattan vajar vårligen
några vilsna pingstliljor.
Det är inte så dåligt det.
Men de underlättar inte bollspel.
I mötesvärldens inneboende logik
förutsatte detta sammanträde
tidigare möten som i sin tur
berodde på andra sammankomster.
Några lovade att göra si
och andra förband sig att hålla med.
Partiet så och partiet så
talade om ditt och datt
men allt var redan bestämt.
Tänk om mönstret brutits.
Vad nytt hade då inte kunnat hända.
Fler än teologer har lekt med tanken
att ställa in gudstjänster
för att skapa ny förväntan
och öka längtan.
Djärvare ändå vore att
i dessa nedskärningstider
spara in ett antal sammanträden.
Det verkligt heliga.
Nog är det ledsamt och sorgligt
att somliga får leva kyrkans liv
mest i sammanträdets form.
Den klyfta som gapat
mellan sammanträdande och gudstjänstfirande
skulle upphöra.
60-talet uppfann sammanträdesgudstjänsten.
I denna återvändsgränd
leddes gudstjänsten med klubba.
Gudstjänstordningen blev en föredragningslista.
Det tänkandet har smittat många.
Bocka av punkt ett och två och tre och...
först därefter blir det lovsång.
Inte mycket passningar
och bollspel där inte
som i en levande gudstjänst.
Tryggare att vara där det
mest finns punkter och listor
tänker de som har sitt kyrkliga liv
i sammanträdesverksamheten
den stora tunga grenen på trädet.
Varför inte pröva en annan väg?
Sammanträdet inställt!
Gudstjänst firas!
24 oktober 2008
Blogg mot strömmen
En blogg gör ingen virtuell verklighet.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...
En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.
En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...
Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.
Här på bloggen kan vi skriva hur mycket som helst utan att egentligen relatera till någon eller något. Eller tvärt om. Förresten, visst var det Ekumenikutskottets ordförande Eskil Jinnegård som i en kyrkomötesdebatt för länge sedan sa: Ordförande! I denna fråga har det sedan förra året inte hänt någonting. Snarare tvärt om...
En blogg är den försvunna dagboken.
Nu kan man ju skriva allt möjligt personligt och göra det offentligt. Och då behövs snart inte dagboken av papper. Gränserna mellan det offentliga och privata har blivit ordentligt tilltufsade av blogg, facebook och andra nätaktiviteter.
En blogg innehåller ord, men har de en mening?
Ibland undrar jag. Enskilda meningar kan ha syfte och mål och därmed ett meningsfullt innehåll. Man debatterar och står i. Ibland så mycket och invecklat att orden slår knut på sig själva. I det större perspektivet är bloggen ett fiskstim där några ledarfiskar får stimmet (drevet, flocken, tyckandet) att byta riktning och simma gemensamt. Vilken mening har de det enskilda inlägget annat än att vara bloggarens inneboende obändiga behov av att formulera ord och skriva? Någon mening kanske för de 25-30 uthålliga som läser just dessa ord...
Men mot strömmen vill jag simma, ty det är och blir alltmera nödvändigt.
20 oktober 2008
Himmelens förgård
Grundtvigs psalmdiktning har betytt fantastiskt mycket inte bara i Danmark. Även i Sverige har hans ord fått stor betydelse. Ps 56 i Svenska kyrkans psalmbok (den ekumeniska delen) har några verser:
Huset som kallas Herrens hus
bör vi dock älska och ära
såsom en fristad, varm och ljus,
ja, såsom hemmet, det kära.
Härliga ting förkunnas där.
Himmelens förgård kyrkan är,
där vill vår Herre oss möta.
Dit har med bön om hjälp vi gått,
sökande ledning i ordet.
Där har till kropp och själ vi fått
kraft vid det heliga bordet.
Där fick vi dopets bad en gång.
Där har vårt hjärta lyfts i sång
såsom en fågel mot höjden.
Via Karin Långström Vinges inlägg 2005 hittar jag nu fram till Kerstin Ekmans artikel i Dagens Nyheter om heliga rum. Fortfarande läsvärd, ännu spänstig och utmanande. Här hittar Du hela den förläsning som artikeln är en förkortad version av. Och här finner Du alla föredragen från konferensen Att utforska rummet, 11-14/8 2005 i Lund.
Ekman skriver bland mycket annat: Ofantligt mycket längre har människor levt i en värld skapad av Gud eller gudar. I en sådan värld skiljs vissa områden ut. Inom dem har människor möjlighet att stiga in och vara i gudomlig rumstid. Där löper inte tiden i en rak bana ut i intigheten utan går runt mot återkomst och förnyelse. Rummen som helgats åt sådan tid är separerade från sin formlösa och föränderliga omgivning. Härinne gestaltas skapelsen: kosmos blir till innanför kaos.
Att kunna urskilja ett rum som för vissa människor ännu är heligt är en fråga om inlärning. Man lär sig genom att få världen berättad för sig som ett sammanhängande och skapat kosmos. Om man tidigt har fått gå in i de rum där kosmos återskapas, kan man urskilja dem utan skyltar och påpekanden.Har man aldrig hört talas om detta befinner man sig i kyrkorummet på en plats likvärdig med Icas stormarknad eller vårdcentralen. I den senare brukar de köande i alla fall vara något dämpade. I en Roslagskyrka nära oss kan man i väntan på att sommarkonserten ska börja få lyssna till obesvärade utläggningar om olika grilloljors företräden. Det tjoas åt bekanta och man talar om att gräsklipparn lagt av och att man ryckt strömming och fått upp en hink full. Det är gemytligt.
Likaså är detta sista en spegling av mångas förhållningsätt till kyrka och tro: alldagligt och ganska ytligt. Det som angår oss på djupet, där livet står på spel, förvisas från våra liv till den dag då vi chockartat måste konfronteras med ändlighet, förlust och tomhet... Att det finns en plats, ett rum, där ljuset från det heliga lyser, är då oändligt mycket värt.
Huset som kallas Herrens hus
bör vi dock älska och ära
såsom en fristad, varm och ljus,
ja, såsom hemmet, det kära.
Härliga ting förkunnas där.
Himmelens förgård kyrkan är,
där vill vår Herre oss möta.
Dit har med bön om hjälp vi gått,
sökande ledning i ordet.
Där har till kropp och själ vi fått
kraft vid det heliga bordet.
Där fick vi dopets bad en gång.
Där har vårt hjärta lyfts i sång
såsom en fågel mot höjden.
Via Karin Långström Vinges inlägg 2005 hittar jag nu fram till Kerstin Ekmans artikel i Dagens Nyheter om heliga rum. Fortfarande läsvärd, ännu spänstig och utmanande. Här hittar Du hela den förläsning som artikeln är en förkortad version av. Och här finner Du alla föredragen från konferensen Att utforska rummet, 11-14/8 2005 i Lund.
Ekman skriver bland mycket annat: Ofantligt mycket längre har människor levt i en värld skapad av Gud eller gudar. I en sådan värld skiljs vissa områden ut. Inom dem har människor möjlighet att stiga in och vara i gudomlig rumstid. Där löper inte tiden i en rak bana ut i intigheten utan går runt mot återkomst och förnyelse. Rummen som helgats åt sådan tid är separerade från sin formlösa och föränderliga omgivning. Härinne gestaltas skapelsen: kosmos blir till innanför kaos.
Att kunna urskilja ett rum som för vissa människor ännu är heligt är en fråga om inlärning. Man lär sig genom att få världen berättad för sig som ett sammanhängande och skapat kosmos. Om man tidigt har fått gå in i de rum där kosmos återskapas, kan man urskilja dem utan skyltar och påpekanden.Har man aldrig hört talas om detta befinner man sig i kyrkorummet på en plats likvärdig med Icas stormarknad eller vårdcentralen. I den senare brukar de köande i alla fall vara något dämpade. I en Roslagskyrka nära oss kan man i väntan på att sommarkonserten ska börja få lyssna till obesvärade utläggningar om olika grilloljors företräden. Det tjoas åt bekanta och man talar om att gräsklipparn lagt av och att man ryckt strömming och fått upp en hink full. Det är gemytligt.
Likaså är detta sista en spegling av mångas förhållningsätt till kyrka och tro: alldagligt och ganska ytligt. Det som angår oss på djupet, där livet står på spel, förvisas från våra liv till den dag då vi chockartat måste konfronteras med ändlighet, förlust och tomhet... Att det finns en plats, ett rum, där ljuset från det heliga lyser, är då oändligt mycket värt.
19 oktober 2008
Ifrågasatt helighet
Deep edition har länkat till den här bloggen med anledning av texter om Angtorias rockvideo och kyrkorummet. Deep edition skriver:
Via Emmanuel hittar jag storyn om hur gruppen Angtoria spelat in en video i Njurunda kyrka och då tagit bilder där de står på altaret. Självklart har ett gäng svartrockar i kyrkan upprörts av det och kyrkoherden försöker klara sitt eget skinn.
Jag blir onekligen ledsen för en sån extremt idiotisk bild som en del kristna än en gång visar av sin tro. Även om jag inte längre tror, även om jag inte längre antagligen anses ha rätten att uttala mig om inomkyrkliga frågor så blir jag fundersam över hur människor som tror på Gud kan välja att förminska gudomligheten och heligheten till att ligga i ett altare. Det sakrosankta är inte i sten, Gud blir inte kränkt av vad en människa väljer att göra - om det är så är Gud inte större än oss. Prästen Lars B Stenström och hans blogg “stillsam” öser ur sig diverse texter om hur kyrkorummet ska användas - men berör inte själva huvudfrågan: är faktiskt kyrkorummet viktigare än Gud?
Hur huvudfrågan kunde bli om kyrkorummet är viktigare än Gud förstår jag inte riktigt. Det är Deep editions egen problemformulering. Intressant naturligtvis, men varför kyrkorummet skulle stå i motsats till Gud förklaras inte.
Mina tankar har gällt kyrkorummet som en plats annorlunda än andra och föremålen som laddade av det möte med Gud som sker där. Jag menar bestämt att vi behöver platser som värnas och vördas, där vi inte beter oss som om det vore en gymnastiksal eller en krog vilken som helst. Att föremål är något mer än tyg och sten behöver vi inte debattera. Svenska flaggan är inte en näsduk eller en dörrmatta. Och ett altare är inte ett matsalsbord vilket som helst. Vi avskiljer ting för att de ska göra tjänst för höga syften, till exempel för landet eller för Gud.
Styrkan i deep editions avståndstagande får mig att bli tveksam. Vad handlar det egentligen om? Jag blir äcklad av den oerhörda inskränkthet som visar sig i den kritik som drivs mot Njurundas val att låta ett band spela in videon i kyrkan och den inskränkta syn på helighet som visar sig, skriver deep edition.
Att bli upprörd, så som jag blir, när någon stövlar upp på ett invigt Guds altare är inte att förminska Guds helighet. Gud är redan förtrampad och förtryckt, misshandlad och korsfäst. Men det betyder inte att allt går an. Att vi inte ska bry oss. Och att försvara ett kyrkorums helgd kan mycket väl samspela med att försvara människors värde och värdighet.
Det heliga får oss att bäva
Ord som helig och heligt har alldeles uppenbart olka innebörder och betydelser, beroende på egen livsåskådning och erfarenhet. Helig är endast Gud, säger katolske biskopen Anders Arborelius i boken Helighet (Bokhandeln Arken 2001). Men eftersom den helige stigit in i tiden och historien finns det heliga även här. I människan finns helighet, på platser där Gud uppenbarar sig finns det heliga och helighet.
Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.
Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...
I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.
Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...
Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?
Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.
Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...
I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.
Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...
Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?
17 oktober 2008
Tjänst i heligt rum
Carl Henrik Martling, flitig författare, har i många böcker skrivit om gudstjänst och gudstjänstens rum. I boken för kyrkvärdar och andra som har fått uppgifter i kyrkorummet, Tjänst i heligt rum, Verbum, skriver han om altarets klädnad några ord jag inte kan undanhålla er:
Även mellan gudstjänsterna skall altaret tjäna förkunnelsen genom att ge uttryck åt en tyst förväntan på att Herrens bord på nytt skall dukas. Den förkunnelsen fördunklas, om altaret främst ger intryck av bokdisk, belamrat med stora biblar, handböcker och missalen, av blomsterutställningar eller av reklambord för någon stearinljusfirma. I detta avseende är en ny medvetenhet på väg som strävar efter att pryda altaret med kärlek och samtidigt med omsorg och eftertanke, så att altaret får medverka i hela kyrkorummets förkunnelsefunktion...Eftersom altaret symboliskt tolkas som Kristus själv blir altardukarna enligt traditionen symbolen för Jesu svepning.
Även mellan gudstjänsterna skall altaret tjäna förkunnelsen genom att ge uttryck åt en tyst förväntan på att Herrens bord på nytt skall dukas. Den förkunnelsen fördunklas, om altaret främst ger intryck av bokdisk, belamrat med stora biblar, handböcker och missalen, av blomsterutställningar eller av reklambord för någon stearinljusfirma. I detta avseende är en ny medvetenhet på väg som strävar efter att pryda altaret med kärlek och samtidigt med omsorg och eftertanke, så att altaret får medverka i hela kyrkorummets förkunnelsefunktion...Eftersom altaret symboliskt tolkas som Kristus själv blir altardukarna enligt traditionen symbolen för Jesu svepning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)