Man ska inte märka ord eftersom man sällan märker de egna. Ibland är det svårt att låta bli. Som när Karin Långström Vinge och Mikael Wendt skriver i tidningen Dagen. De välkomnar in i den öppna folkkyrkan där ingen ska stängas ute från gemenskapen - som om det vore ett problem att man i Svenska Kyrkan låser dörrar och stöter ut från gudstjänst eller kyrkkaffe, från syförening eller pensionärssamlingar. Du talar skånska och får inte vara med. Du tillhör PRO och inte SPF så Du ska inte vara här! Du har katt och vi gillar hermeliner!
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
20 februari 2009
19 februari 2009
En matmässa
Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Alf Svensson kastar sig in i debatten
När väl debatten kommit igång på allvar om samkönade äktenskap inom kyrkor och samfund blir det till sist ogörligt att ha överblick över alla inlägg. Därför kommer det nu att bli betydligt glesare med kommentarer på den här bloggen. Men för dagen kan det vara motiverat med en diskussionsuppdatering eftersom Alf Svensson kastat sig in i debatten med ny frejdighet.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
17 februari 2009
Frisk fast sjuk
Att vara frisk fast man är sjuk tycks drabba somliga med de nya regler som råder. En läkares sjukskrivning kan duga en tid, men som P1-morgon kan berätta om - plötsligt upphävs sjukskrivningen och oavsett svårt diskbrock eller dylikt blir det att söka jobb på arbetsförmedlingen. P1.Morgon avhandlar också hur Arbetsförmågan ska definieras, den som återställs på något magiskt vis utan kontakt med patienten!
Det undergräver ju förtroendet för läkarna och inte bara deras förmåga att sjukskriva. Överprövningsmöjligheterna för den sjuke måste tydligen bli bättre. Och de som upphäver sjukskrivningar borde tvingas att träffa dem vars sjukdom de per distans upphäver. Dags att göra nytt det som blev mindre bra.
Det undergräver ju förtroendet för läkarna och inte bara deras förmåga att sjukskriva. Överprövningsmöjligheterna för den sjuke måste tydligen bli bättre. Och de som upphäver sjukskrivningar borde tvingas att träffa dem vars sjukdom de per distans upphäver. Dags att göra nytt det som blev mindre bra.
16 februari 2009
Partierna skäller ut 9 biskopar
Diskussionen i Svenska kyrkan om vigselrätt går vidare. Nu med mer bisarra tonlägen. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, och Centerns gruppledare, Karin Perers, hade i söndagens Svenska Dagbladet (15/2) en artikel. Inlägget var ett svar på de 9 biskoparnas tidigare artikel i DN. Artiklarna bör läsas i en följd för att man ske vem som beskriver den som har en annan åsikt med förklenande och respektlösa tillmälen. Det är inte biskoparna, kan jag ge som en ledtråd.
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
12 februari 2009
Ross Macdonalds detektiv Lew Archer kom till Värmland
Lew Archer dök upp som en ny bekantskap i den värmländska
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv i någon av Ross Macdonalds många
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv i någon av Ross Macdonalds många
böcker.
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven Hektor, den
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven Hektor, den
legendariske prästen som blev invald för Vänstern i riksdagen. Dit kom Lew
för en pratstund. Lew Archer är en riktig detektiv, kunde Sven utbrista
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i min boktrave. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget. Han släpptes för att Tage Erlander kände honom och gick
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i min boktrave. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget. Han släpptes för att Tage Erlander kände honom och gick
i god för honom.
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Solen lyser och ger energi
Idag skiner solen så det gnistrar om snön. Takdroppet har redan bildat istappar som det ska varnas för. Solskenet är just nu detta extra som gör den här dagen speciell. Och begreppet solenergi får en djupdimension. Som psalm 176 så trosvisst utropar:
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
11 februari 2009
Biskop Williamson anklagas i Argentina
Biskop Williamson från SSPX får det allt värre. Deutsche Welle rapporterar att han anklagas i Argentina: Catholic bishop Richard Williamson, who sparked controversy for denying the Holocaust, now faces legal charges in Argentina. Williamson is now the subject of a complaint before an Argentine federal court. The 68-year-old bishop could face up to three years in prison if he is found guilty of denying that Jews were killed in Nazi gas chambers and other charges. On Monday the British-born bishop was expelled from his seminary at La Reja, 40 kilometers south of Buenos Aires. The Catholic Church has been criticised for lifting his excommunication, just days after he gave an interview to Swedish television in which he claimed that only 200,000 to 300,000 Jews were killed by Nazi Germany.
Bönen syresätter kyrkan
Uppfylld av kyrkans problem glömmer man att världen är så mycket större. Trots det, kyrkan speglar världen, reflekterar den och ber för den. Ständigt pågår bönen. Meningslöst, säger en del. Ovärderligt, om man frågar mig. Bönens andning syresätter kyrkan. Och ger världen nytt hopp. Tro det, den som kan!
Vigelrätten blir kvar - det har partierna bestämt
Det politiska kyrkomötet har redan bestämt sig - vigselrätten blir kvar. Hela diskussionen är en icke-fråga. En dans för gallerierna. Det får man veta i tidningen Dagen. Och man får helt klart för sig att det är riksdagspartierna som ÄR Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Därför kommer de inte att tillåta något annat beslut än en följsamhet mot det avgörande för könsneutrala äktenskap som riksdagen har planerat under våren. Vigselrätten ska vara kvar, lyder ordern.
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
10 februari 2009
4 biskopar för kyrkliga äktenskap
I lördags kom de fyra biskoparna reaktion på de 9 biskoparnas debattartikel i DN. Äntligen en biskoplig debatt inför öppen ridå. Det är ett nytt och välkommet inslag i den kyrkliga kulturen när divergerande åsikter kan brytas offentligt. Tidigare har biskopsmötet framträtt som enad front i nästan alla frågor. De 4 som nu formulerar sig kring vigselrätten är
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
06 februari 2009
Överge vigselrätten, tycker 9 biskopar
Ett historiskt inlägg har Dagens Nyheter i dagens nummer. 9 biskopar i Svenska kyrkan gör gemensam sak för att verka för att Svenska kyrkan (och alla andra trossamfund) fråntas rätten att viga i juridisk mening. Inför en civilregistrering och låt därefter bröllopen äga rum på det sätt kontrahenterna själva önskar, är kontentan. Själva det faktum att biskoparna samlat sig trots olika övertygelser i frågan om könsneutrala (mer korrekt samkönade) äktenskap ger artikeln en extra tyngd.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Evangeliska Frikyrkan är ett kristet samfund som bland annat har sina rötter i den baptistiska traditionen, en tradition som gör klar åtskillnad mellan kyrka och stat. En anledning till styrelsens beslut är också den politiska osäkerheten, där det finns signaler om striktare politisk styrning av hur samfunden utövar verksamheten i sina kyrkor. Styrelsen anser att det i detta läge är viktigt att slå vakt om samfundets självständighet gentemot staten.
Tidningen Dagen har ringt runt till pastorer för att pejla deras hållning och finner att EFK:s samfundsledning får starkt stöd. Vill man veta mer om samfundets hållning historiskt kan man med fördel läsa Göran Janzons föredrag vid ett samfundsseminarium.05 februari 2009
Tro och politik
Förra blogginlägget om politik och kyrka fick några kommentarer. Just frågan om hur man ska betrakta politiska partier i kyrkans sammanhang är intressant. Eftersom flera av de stora partierna (s, m, c) ställer upp som parti i kyrkans val bör ju de beslut som fattas återspegla partiets ställningstaganden.
Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!
Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).
Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!
Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!
Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).
Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!
02 februari 2009
Motsättning till varje pris
En ovanligt stor matthet, på gränsen till utmattning, infinner sig inför felfinnarnas ständiga turer i det politiska landskapet. Ständigt missnöjda spanar de mot fiendlägren och inväntar hungrigt nya bulletiner att sätta tänderna i. Misstroende är grundordet och alltid är det "de andras" fel. Käbbel, bråk, strid, kamp, motsättningar i de flesta frågor. Läs dagstidingar och notera hur ofta partierna berömmer varandra eller medger egna missbedömningar. Magert blir resultatet.
Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....
Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....
27 januari 2009
Vaccinera de njursjuka!
Influensatider är sällan några roliga perioder. En eller annan indisponerad vän eller arbetskamrat lär man ha. Och blir man själv sjuk har influensan i år inte varit av det mildare slaget. Den har fått många av oss äldre att tänka tillbaka. Vi mindes Asiaten som grasserade 1957 och vi hade inte heller glömt Hongkonginfluensan som slog till 1968. De räknas som pandemier, dvs världsomfattande epidemier.
De som klarar sig undan influensaepidemin har något att känna glädje över. Glada ska också de kloka och förutseende vara, de som vaccinerade sig. Oftast har de fått ett fullgott skydd.
Influensan, och andra häftigt grasserande sjukdomar som kräksjuka och liknande, slår särskilt hårt mot dem som redan är svaga. Vi är många som av olika anledningar har ett nedsatt immunförsvar. För några av oss är det försämrade immunförsvaret följden av medicinering. För andra är det mer tydligt sjukdomsrelaterat. Gemensamt för oss alla är att vi behöver vara noggranna och på vår vakt för att skydda oss.
Örebro Läns Landsting har ett regelverk för influensavaccination: gratis från 65 år och äldre samt kroniskt hjärtlung sjuka oberoende av ålder. Nog kan jag tycka att det för alla som går i dialys borde kunna ingå i högkostnadsskyddet att få sin influensaspruta. Ja det kunde för all del gälla de flesta av de njursjuka och alla som har rejält nedsatt immunförsvar. Så tycker jag som inte kom mig för med att ta någon spruta. Och som har haft hög feber i åtskilliga dagar. Jag som har hostat mig smått fördärvad och inte önskar någon annan denna pärs.
De som klarar sig undan influensaepidemin har något att känna glädje över. Glada ska också de kloka och förutseende vara, de som vaccinerade sig. Oftast har de fått ett fullgott skydd.
Influensan, och andra häftigt grasserande sjukdomar som kräksjuka och liknande, slår särskilt hårt mot dem som redan är svaga. Vi är många som av olika anledningar har ett nedsatt immunförsvar. För några av oss är det försämrade immunförsvaret följden av medicinering. För andra är det mer tydligt sjukdomsrelaterat. Gemensamt för oss alla är att vi behöver vara noggranna och på vår vakt för att skydda oss.
Örebro Läns Landsting har ett regelverk för influensavaccination: gratis från 65 år och äldre samt kroniskt hjärtlung sjuka oberoende av ålder. Nog kan jag tycka att det för alla som går i dialys borde kunna ingå i högkostnadsskyddet att få sin influensaspruta. Ja det kunde för all del gälla de flesta av de njursjuka och alla som har rejält nedsatt immunförsvar. Så tycker jag som inte kom mig för med att ta någon spruta. Och som har haft hög feber i åtskilliga dagar. Jag som har hostat mig smått fördärvad och inte önskar någon annan denna pärs.
25 januari 2009
Hosta som musik
Symfonier finns det en och annan ofullbordad. Här sjunger det i vaser och skålar. Det skallrar i fönster och glas. Det hostas. Buller för somliga. Förmodligen någon form av musik i framtiden.
Men så blir det tyst i långa minuter. Mitt i tystnar man liksom förvånat. Är det över: Är det färdigt?
Tänk att så få musikstycken bygger på förflyttning. Hostkonserten är rörlig och går från rum till rum. Rum klingar olika. Somliga är rena förstärkare, andra dämpare. Och upplevelsen är annorlunda för den som hostar och den som för stunden slipper. Filharmoniker och kammarorkestrar borde flytta på sig. Ha blåset på läktaren och stråksektionen på bakre parkett. Pukor och cymbaler bullrar nog bäst i vestibuler och förhallar. Men då blir det väl alltför uppenbart det som hela världen lider av - att det är så svårt med sammanhållning.
Hostkonserten ska väl ebba ut snart. Man slår lätt fel tangenter när man exploderar och nästan kikhostekiknar. Därför inga längre visdomsord. För nu börjar det iggeen.
Men så blir det tyst i långa minuter. Mitt i tystnar man liksom förvånat. Är det över: Är det färdigt?
Tänk att så få musikstycken bygger på förflyttning. Hostkonserten är rörlig och går från rum till rum. Rum klingar olika. Somliga är rena förstärkare, andra dämpare. Och upplevelsen är annorlunda för den som hostar och den som för stunden slipper. Filharmoniker och kammarorkestrar borde flytta på sig. Ha blåset på läktaren och stråksektionen på bakre parkett. Pukor och cymbaler bullrar nog bäst i vestibuler och förhallar. Men då blir det väl alltför uppenbart det som hela världen lider av - att det är så svårt med sammanhållning.
Hostkonserten ska väl ebba ut snart. Man slår lätt fel tangenter när man exploderar och nästan kikhostekiknar. Därför inga längre visdomsord. För nu börjar det iggeen.
24 januari 2009
Influensa och krank eftertanke
Hann knappt hem innan INFLUENSAN slog till. Febern steg dramatiskt. På några minuter blev jag indisponerad, obrukbar, alldeles borta och var tvungen att resa mig från det pågående mötet för att gå hem. Stupade i säng med besvärande frossa. Man hade nog kunnat blanda färg med hjälp av mig, så skakade jag.
Varför lät jag inte vaccinera mig? Så mal efterklokhetens klarsyn. Då hade jag sluppit det jag nu går igenom. Hostan får revbenen att vibrera likt en xylofon. Och hostans dån får huvudet att värka. Så kan det gå. Nu är det bara väntan.
Varför lät jag inte vaccinera mig? Så mal efterklokhetens klarsyn. Då hade jag sluppit det jag nu går igenom. Hostan får revbenen att vibrera likt en xylofon. Och hostans dån får huvudet att värka. Så kan det gå. Nu är det bara väntan.
20 januari 2009
Kurs och konferens
Är på Båsenberga. Fin mat, härlig plats!
Vi talar om en kyrka som behöver kraftsamla. Viktigt, väldigt viktig känns det.
Vi talar om en kyrka som behöver kraftsamla. Viktigt, väldigt viktig känns det.
16 januari 2009
Lakritsgodis bör man nog inte äta på gudstjänsttid
Idag uppskattar jag särskilt kyrkorummets stillhet och den helighetens närvaro man kan förnimma där. Men vägen dit har varit krokig. Som barn fanns det annat som fångade uppmärksamheten. Egentligen ska man väl inte berätta för mycket av sådant som kan verka vanvördigt men en berättelse kan jag nog dela med mig av...
Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.
Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.
Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.
Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.
Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.
En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.
- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!
Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?
Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.
På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.
I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.
Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.
Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.
Mer om söndagsskolan hittar Du här.
Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.
Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.
Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.
Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.
Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.
En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.
- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!
Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?
Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.
På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.
I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.
Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.
Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.
Mer om söndagsskolan hittar Du här.
14 januari 2009
Läs vigselordningen
Nu kan man läsa själv - vilket man bör göra. Här finns förslaget till ny vigselordning som kyrkostyrelsen sänder ut på remiss. Av kyrkans tidigare syn på äktenskapet (förening av man och kvinna till inbördes stöd och samhällets bestånd) finns inget kvar. Man har nu fullt ut accepterat det man förväntar ska bli den sekulära lösningen på ett vidgat äktenskapsbegrepp. Hur det teologiskt och bekännelsemässigt motiveras vet väl ingen riktigt. Ska bli spännande att se.
Äktenskapet som gjorde comeback
Allt måste man inte skriva själv. Här ett längre citat ur Kyrkans Tidning:
Äktenskapet åter på banan
I det ”förslag till vigselordning för par av samma kön” som kyrkostyrelsen fattade beslut om i måndags, återfinns också det omdiskuterade begreppet ”äktenskap” på flera ställen. Även det en omsvängning jämfört med tidigare hållning. Så sent som i lördags, i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion, gjorde Wejryd inga allvarliga försök att argumentera emot en ny vigselordning där äktenskapsbegreppet var ersatt med det mer könsneutrala ”sammanvigda”.
Och i en intervju i Kyrkans Tidning för ett år sedan, efter det att Svenska kyrkan i ett remissvar på ett statligt betänkande hade sagt ja till att viga samkönade par, sade sig ärkebiskopen vara tillfreds med att kyrkostyrelsen ville reservera begreppet äktenskap för heterosexuella par: - Man vill använda ett ord för bilar och olika ord för Saab och Volvo, var hans beskrivande metafor då.
Hoppades på bredare samling
Nu, efter det senaste beslutet i kyrkostyrelsen, förklarar Wejryd varför han har ändrat hållning när det gäller användning av ordet äktenskap i samband med vigsel av samkönade par. - Jag hade hoppats på en bredare samling. Men nu verkar det politiskt stängt, och då får vi söka nya spår.
Tidningen Dagen redogör också för förslaget. Man skriver: Orden "man/hustru"är inte längre med i förslaget. "Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd..." heter det i den nuvarande utformningen. Det finns också ett alternativ där det heter "Äktenskapet är ett heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud". Den och följande meningar är borttagna. Istället heter det " Kärleken har sitt ursprung i Gud. Förmågan att älska är Guds gåva till människan."
Orden "Att leva som man och hustru,,," är ersatt med "Att leva i äktenskap är ett ömsesidigt åtagande...."
När frågorna ställs till makarna är orden hustru och man borttagna och istället lyder frågorna:"Vill du ta NN till din maka/make och älska henne/honom i nöd och lust?"
Ordet äktenskap är också kvar vid det så kallande tillkännagivandet: "Ni har nu ingått äktenskap och bekräftat detta inför Gud och denna församling."
Men istället för att prästen säger "Ni är nu man och hustru" säger prästen: "Må livets Gud vara med er och leda er i sin sanning och kärlek, nu och alltid."
Äktenskapet åter på banan
I det ”förslag till vigselordning för par av samma kön” som kyrkostyrelsen fattade beslut om i måndags, återfinns också det omdiskuterade begreppet ”äktenskap” på flera ställen. Även det en omsvängning jämfört med tidigare hållning. Så sent som i lördags, i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion, gjorde Wejryd inga allvarliga försök att argumentera emot en ny vigselordning där äktenskapsbegreppet var ersatt med det mer könsneutrala ”sammanvigda”.
Och i en intervju i Kyrkans Tidning för ett år sedan, efter det att Svenska kyrkan i ett remissvar på ett statligt betänkande hade sagt ja till att viga samkönade par, sade sig ärkebiskopen vara tillfreds med att kyrkostyrelsen ville reservera begreppet äktenskap för heterosexuella par: - Man vill använda ett ord för bilar och olika ord för Saab och Volvo, var hans beskrivande metafor då.
Hoppades på bredare samling
Nu, efter det senaste beslutet i kyrkostyrelsen, förklarar Wejryd varför han har ändrat hållning när det gäller användning av ordet äktenskap i samband med vigsel av samkönade par. - Jag hade hoppats på en bredare samling. Men nu verkar det politiskt stängt, och då får vi söka nya spår.
Tidningen Dagen redogör också för förslaget. Man skriver: Orden "man/hustru"är inte längre med i förslaget. "Äktenskapet är en Guds gåva, instiftat till samhällets bestånd..." heter det i den nuvarande utformningen. Det finns också ett alternativ där det heter "Äktenskapet är ett heligt förbund, förordnat och välsignat av Gud". Den och följande meningar är borttagna. Istället heter det " Kärleken har sitt ursprung i Gud. Förmågan att älska är Guds gåva till människan."
Orden "Att leva som man och hustru,,," är ersatt med "Att leva i äktenskap är ett ömsesidigt åtagande...."
När frågorna ställs till makarna är orden hustru och man borttagna och istället lyder frågorna:"Vill du ta NN till din maka/make och älska henne/honom i nöd och lust?"
Ordet äktenskap är också kvar vid det så kallande tillkännagivandet: "Ni har nu ingått äktenskap och bekräftat detta inför Gud och denna församling."
Men istället för att prästen säger "Ni är nu man och hustru" säger prästen: "Må livets Gud vara med er och leda er i sin sanning och kärlek, nu och alltid."
Dagen har också frågat några samfundsledare om Svenska kyrkans hållning.
Kyrkostyrelsen återinför nu äktenskapet i förslaget till könsneutral vigselordning. Samtidigt passar styrelsen på att byta fot om äktenskapet som varande en förening av man och kvinna (!). Man och hustru förpassas till historien om man får tro pressen.
Svenska kyrkan leds av en partipolitiskt sammansatt kyrkostyrelse. I kyrkostyrelsen ingår, förutom ärkebiskopen, 5 socialdemokrater, 3 moderater, 2 centerpartister, 1 kristdemokrat, 1 från folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK) och 2 partipolitiskt obundna (posk). Och så sägs det att kyrka och tro inte ska blandas samman med partipolitik.
13 januari 2009
Äktenskapet som går till historien
Äktenskapet försvinner och ersättas av "äkta makar" i förslaget till ny vigselordning för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.
Tidningen Dagen är mycket kritisk. Chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver i sin ledare: Att ta bort termen äktenskap helt och hållet är en usel lösning på det dilemma som Svenska kyrkan befinner sig i. Den tillfredsställer inte någon. De som vill bevara äktenskapet som en beteckning på relationen mellan man och kvinna blir sannolikt upprörda. Och de som vill att även homosexuella par ska få gifta sig på samma villkor som heterosexuella par blir minst lika besvikna. RFSL:s vice förbundsordförande Ulrika Westerlund talar i Svenska Dagbladet om att det är ett sorgligt och anmärkningsvärt förslag.
Dagens Nyheter skildrade saken i en artikel bland annat med följande ord: Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".
Ärkebiskop Anders Wejryd förnekade i Ekots Lördagsintervju att det funnits en medveten tanke med att ta bort ordet "äktenskap": - Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.
Och i Svenska Dagbladet reportage hette det att: Under våren väntas den nya äktenskapslagstiftningen träda i kraft, som innebär att även homosexuella par får vigas i kyrkan. Det betyder att den nuvarande partnerlagen försvinner.
– När Riksdagen nu inför lagstiftningen måste Svenska kyrkan se till att förbereda för det om de vill fortsätta att förrätta vigslar. Det tycker jag att de har gjort på ett bra sätt, säger Carina Moberg (s) ordförande i civilutskottet där frågan om könsneutrala äktenskap bereds.
I förslaget till den nya vigselordningen som gäller båda homosexuella och heterosexuella par, framgår att formuleringarna man och hustru byts ut till maka/make och "Ni har nu ingått äktenskap" kommer i fortsättningen att heta "Ni är nu äkta makar"
Den stora förändringen i den nya förordningen är att ordet äktenskap försvinner från vigselakten.
– Det är sorgligt och anmärkningsvärt att kyrkan vill ta bort ett ord som använts så länge. Det verkar som de tycker att det är ett ord som ska skyddas till vilket pris som helst, säger Ulrika Westerlund.
Tidningen Dagen är mycket kritisk. Chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver i sin ledare: Att ta bort termen äktenskap helt och hållet är en usel lösning på det dilemma som Svenska kyrkan befinner sig i. Den tillfredsställer inte någon. De som vill bevara äktenskapet som en beteckning på relationen mellan man och kvinna blir sannolikt upprörda. Och de som vill att även homosexuella par ska få gifta sig på samma villkor som heterosexuella par blir minst lika besvikna. RFSL:s vice förbundsordförande Ulrika Westerlund talar i Svenska Dagbladet om att det är ett sorgligt och anmärkningsvärt förslag.
Dagens Nyheter skildrade saken i en artikel bland annat med följande ord: Ordet "äktenskap", som i dag förekommer flitigt vid vigselakten, tas bort helt: "Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd" ersätts med "Kärleken har sitt ursprung i Gud, förmågan att älska är Guds gåva till människan".
Ärkebiskop Anders Wejryd förnekade i Ekots Lördagsintervju att det funnits en medveten tanke med att ta bort ordet "äktenskap": - Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.
Och i Svenska Dagbladet reportage hette det att: Under våren väntas den nya äktenskapslagstiftningen träda i kraft, som innebär att även homosexuella par får vigas i kyrkan. Det betyder att den nuvarande partnerlagen försvinner.
– När Riksdagen nu inför lagstiftningen måste Svenska kyrkan se till att förbereda för det om de vill fortsätta att förrätta vigslar. Det tycker jag att de har gjort på ett bra sätt, säger Carina Moberg (s) ordförande i civilutskottet där frågan om könsneutrala äktenskap bereds.
I förslaget till den nya vigselordningen som gäller båda homosexuella och heterosexuella par, framgår att formuleringarna man och hustru byts ut till maka/make och "Ni har nu ingått äktenskap" kommer i fortsättningen att heta "Ni är nu äkta makar"
Den stora förändringen i den nya förordningen är att ordet äktenskap försvinner från vigselakten.
– Det är sorgligt och anmärkningsvärt att kyrkan vill ta bort ett ord som använts så länge. Det verkar som de tycker att det är ett ord som ska skyddas till vilket pris som helst, säger Ulrika Westerlund.
Svenska kyrkan ska genom sin ärkebiskop och kyrkostyrelse snart gå ut med en remiss om en könsneutral vigselordning. Som underlag väljer man trydligen ordningen för välsignelse av ingånget partnerskap och inte vigselordningen. Om äktenskapet mönstras ut och det ska vara alldeles precis lika för alla - vad händer då med möjligheten att bli man och hustru? Och ordet"äkta" vad står det för? Har vi inte rensat sådana ord tidigare?
Ibland mal kyrkans kvarnar synnerligen långsamt. Men i detta fall har det blivit skyndsamt bråttom. Innan det finns en ny lag att förhålla sig till. Innan landets riksdag gjort det lagligt med samkönade vigslar är Svenska kyrkan i färd med att justera sina ordningar. Det är omtänksamt och förutsende. Och får beröm av Carina Moberg (s) i Civilutskottet. Man sköter sig, tycker hon, och det måste man om man vill fortsätta förrätta vigslar. Innebär det då att det kanske är slut med vigslar för våra muslimska vänner, för Romersk katolska kyrkan, för alla Ortodoxa kyrkor och för de flesta av alla de gamla så kallade frikyrkorna?
Har Svenska kyrkan på samma sätt förberett sina vänner (!) i Borgåöverenskommelsen om vad man tänker? Kräver inte de ekumeniska avtalen och umgängesformerna att man för dialog också med dem och inte bara med Sveriges riksdag?! Sänd därför remissen till Sveriges kristna råd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen, Kyrkornas världsråd och Kommissionen för Faith and Order. Sänd remissen till alla dem vi har ekumeniska dialoger och överenskommelser med. Till exempel till Anglikaner och Lutherska kyrkor inom Borgågemenskapen. Där har ju Svenska kyrkan skrivit på att hon ska: åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst...
10 januari 2009
Kräv ett stopp för massakern i Gaza!
Kyrkornas världsråd och kyrkor och trossamfund kräver att krigshandlingarna och våldet ska upphöra. Man vill medverka till en förhandlingslösning som åstadkommer en rättvis och varaktig fred för Palestinier och Israeler. Internationell rätt och mänskliga rättigheter måste respekteras. Hela världen vädjar om eld upphör och kräver ett stopp för Israels blockad av Gaza. Massakern i Gaza måste få ett slut!
Situationen i Gaza ter sig så overklig i vårt fredliga hörn av världen. Bilderna av raserade hus, sönderskjutna skolor och döda barn. Bilderna som vi knappt orkar se. Bilderna gör oss upprörda och förtvivlade. Vi är bröder och systrar i samma mänskliga familj. När raketer och bomber ödelägger människors liv så angår det oss alla.
Oproportionerlig vedergällning och urskillningslöst dödande är vedervärdigt. Därför bör Israel sätt stopp för anfallen mot inspärrade och kringskurna människor. Men Hamas måste också avstå från raketattacker.
Barnen drabbas när Israel inte vill eller kan bygga en fredlig värld. Barnen drabbas när Palestinier inte heller förmår lösa konflikten. Barnen drabbas när egen särart blivit viktigare än samexistens och mänskliga rättigheter. Barnen drabbas när rättvisa och fred kommer långt ner på listan.
Den bibliska visionen är att freden ska komma, att vapnen skall slipas om till plogbillar, att människor ska leva i försoning och få njuta av livets goda. Det som sker i Gaza ökar fiendskapen och får hatet att växa.
Vi solidariserar oss med, och ber för, de drabbade, för dem som fått sin tillvaro sönderslagen och sina familjer sönderbombade. Fred är en medmänsklig plikt och ett gudomligt uppdrag. Fred slår rot när människor känner igen sig själva i andra, när kärlek och gemenskap blir viktigare än hat, när tillit får mer utrymme än fruktan. Fred blir det när hoppet segrar över förtvivlan. Det är vad vi ber för och hoppas på!
God of mercy and compassion,
Of grace and reconciliation,
Pour your power upon all your children in the Middle East.
Let hatred be turned into love, fear to trust,
Despair to hope, oppression to freedom,
Occupation to liberation,
That violent encounters may be replaced by loving embraces,
And peace and justice could be experienced by all. Amen.
Bön från Kyrkornas Världsråd: From Imagine Peace, a devotional resource from the WCC Decade to Overcome Violence, 2008
Situationen i Gaza ter sig så overklig i vårt fredliga hörn av världen. Bilderna av raserade hus, sönderskjutna skolor och döda barn. Bilderna som vi knappt orkar se. Bilderna gör oss upprörda och förtvivlade. Vi är bröder och systrar i samma mänskliga familj. När raketer och bomber ödelägger människors liv så angår det oss alla.
Oproportionerlig vedergällning och urskillningslöst dödande är vedervärdigt. Därför bör Israel sätt stopp för anfallen mot inspärrade och kringskurna människor. Men Hamas måste också avstå från raketattacker.
Barnen drabbas när Israel inte vill eller kan bygga en fredlig värld. Barnen drabbas när Palestinier inte heller förmår lösa konflikten. Barnen drabbas när egen särart blivit viktigare än samexistens och mänskliga rättigheter. Barnen drabbas när rättvisa och fred kommer långt ner på listan.
Den bibliska visionen är att freden ska komma, att vapnen skall slipas om till plogbillar, att människor ska leva i försoning och få njuta av livets goda. Det som sker i Gaza ökar fiendskapen och får hatet att växa.
Vi solidariserar oss med, och ber för, de drabbade, för dem som fått sin tillvaro sönderslagen och sina familjer sönderbombade. Fred är en medmänsklig plikt och ett gudomligt uppdrag. Fred slår rot när människor känner igen sig själva i andra, när kärlek och gemenskap blir viktigare än hat, när tillit får mer utrymme än fruktan. Fred blir det när hoppet segrar över förtvivlan. Det är vad vi ber för och hoppas på!
God of mercy and compassion,
Of grace and reconciliation,
Pour your power upon all your children in the Middle East.
Let hatred be turned into love, fear to trust,
Despair to hope, oppression to freedom,
Occupation to liberation,
That violent encounters may be replaced by loving embraces,
And peace and justice could be experienced by all. Amen.
Bön från Kyrkornas Världsråd: From Imagine Peace, a devotional resource from the WCC Decade to Overcome Violence, 2008
09 januari 2009
Rätt lära är språklära
Idag kan jag inte låta bli att fortsätta citera ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Det handlar om den muntliga och skriftliga framställningen där alla vi bloggare kan ha nytta av goda råd, tips och vägledning.
Winge skriver att den som ägnar sig åt muntlig och skriftlig framställning måste:
3. Kunna yttra sina tankar både muntligt och skriftligt. Dertill hörer, att han är så bekant med språket, att han förstår wälja de rätta orden för sina tankars uttryck och rätt sammanbinda orden till satser, så att den hörande eller läsande erhåller ett fullständigt och rigtigt begrepp om det, som föregår i den föredragandes inre. Dertill kommer slutligen:
4. Det yttre föredraget, som, wid den muntliga framställningen, består deri, att talaren låter ljuden på ett angenämt sett höras, höjer eller sänker rösten efter behof, samt förstår att, genom sin hållning, ansigtets uttryck och sina åtbörder, lifligare framställa tanken. Detta kallar man Deklamation. (Här måste jag reservera mig för enstaka skrivfel eftersom allt inte var riktigt möjligt att avkoda)
Nu vill man inte alltid avslöja vad som försigår i den skrivandes inre. Man kanske rent av vill föreställa sig och låtsas som om det man har det på hjärtat verkligen är det som man har på hjärtat?! Vår tid är ju förställningens tid, rollernas och spelets tid - så den naiva uppriktighet som Winge framhåller kan komma som en befrilese för oss. Tänk om allt verkligen kan visas som det verkligen är, även det som finns inombords.
Sedan vore det önskvärt att man kunde låta ljuden ljuda angenämt. Så fint för oss kraxare och harklare att kunna bli angenäma.
Winge fullföljer sitt resonemang:
Wid den skriftliga framställningen fordras, att den skrifwande kan så nyttja skrifttecknen, att läsaren är i stånd att urskilja dem, hwilket kallas att skrifwa läsligt. Har någon så utbildat sin färdighet att skrifwa, att det han skrifwer äfwen behagar ögat genom renhet, regelmessighet, elegans och proportion, så skrifwer han wäl, och denna konst kallas Skönskrifningskonst (Kalligraphi).
Jag som är gammal nog att ha haft välskrivning har hela livet längtat efter att kunna skriva skönt. Men min skrivstil har aldrig någonsin behagat ögat utan fastmer bekymrat förståndet. Denna utmaning mot intellektet har varit betydande, och svår, eftersom dessa mina minsta skrivtecken inte enkelt låtit sig avkodas, och än mindre, begripas. Men just här, och nu, har jag valt de rätta orden, för mina tankars uttryck, och, någorlunda rätt, sammanbundit orden till satser så att man fått inblick i den föredragandes inre. Så det så.
Winge skriver att den som ägnar sig åt muntlig och skriftlig framställning måste:
3. Kunna yttra sina tankar både muntligt och skriftligt. Dertill hörer, att han är så bekant med språket, att han förstår wälja de rätta orden för sina tankars uttryck och rätt sammanbinda orden till satser, så att den hörande eller läsande erhåller ett fullständigt och rigtigt begrepp om det, som föregår i den föredragandes inre. Dertill kommer slutligen:
4. Det yttre föredraget, som, wid den muntliga framställningen, består deri, att talaren låter ljuden på ett angenämt sett höras, höjer eller sänker rösten efter behof, samt förstår att, genom sin hållning, ansigtets uttryck och sina åtbörder, lifligare framställa tanken. Detta kallar man Deklamation. (Här måste jag reservera mig för enstaka skrivfel eftersom allt inte var riktigt möjligt att avkoda)
Nu vill man inte alltid avslöja vad som försigår i den skrivandes inre. Man kanske rent av vill föreställa sig och låtsas som om det man har det på hjärtat verkligen är det som man har på hjärtat?! Vår tid är ju förställningens tid, rollernas och spelets tid - så den naiva uppriktighet som Winge framhåller kan komma som en befrilese för oss. Tänk om allt verkligen kan visas som det verkligen är, även det som finns inombords.
Sedan vore det önskvärt att man kunde låta ljuden ljuda angenämt. Så fint för oss kraxare och harklare att kunna bli angenäma.
Winge fullföljer sitt resonemang:
Wid den skriftliga framställningen fordras, att den skrifwande kan så nyttja skrifttecknen, att läsaren är i stånd att urskilja dem, hwilket kallas att skrifwa läsligt. Har någon så utbildat sin färdighet att skrifwa, att det han skrifwer äfwen behagar ögat genom renhet, regelmessighet, elegans och proportion, så skrifwer han wäl, och denna konst kallas Skönskrifningskonst (Kalligraphi).
Jag som är gammal nog att ha haft välskrivning har hela livet längtat efter att kunna skriva skönt. Men min skrivstil har aldrig någonsin behagat ögat utan fastmer bekymrat förståndet. Denna utmaning mot intellektet har varit betydande, och svår, eftersom dessa mina minsta skrivtecken inte enkelt låtit sig avkodas, och än mindre, begripas. Men just här, och nu, har jag valt de rätta orden, för mina tankars uttryck, och, någorlunda rätt, sammanbundit orden till satser så att man fått inblick i den föredragandes inre. Så det så.
08 januari 2009
Språklära för bloggare?
Bokhyllorna döljer oanade skatter. Där finns mitt ibland romaner, detektivhistorier och thrillers en fin gammal Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828.
Vilken källa av goda råd att ösa ur! Elegant och logiskt lär man barnen det de behöver veta. Särskilt tänker jag på avsnittet med början på sidan 127 om Den muntliga och skriftliga framställningen. En sådan skrift skulle företagen som tillhandahåller bloggutrymme för envar med fördel ha utlagd på nätet som en hjälpreda för det skrivande folket. Ett slags språklig ryggrad för bloggossfären skulle på det sättet skapa stadga och klarhet i hanteringen av ord, satser och meningar. En gemensam språkplanka att makligt vandra fram på skulle då enkelt tillhandahållas och förhoppningsvis brukas.
Låt oss ta del av visdomen från fordomdags:
Såsom rättskifningen lärer, att af rätta bokstäfwer bilda orden, likaså bör man lära, att af orden sammanställa satser och af satserna en afhandling, så att wåra tankar uttryckas tydligt, d. ä, så, att en annan förstår det, och angenämt, d.ä. så, att han gerna hör eller läser det. Denna konst, att framställa sina tankar, kallas, om det sker muntligt, Talekonst, och, om det sker skriftligt, Stil.
Hwar och en, som will meddela andra sina tankar, måste nödvändigt:
1. Hafwa tankar, d.ä. det måste wara något inom honom, hwarom han will underrätta andra. Djuret, barnet kunna, äfwen om de hade förmåga att tala eller skrifwa, icke framställa något, emedan det fattas dem tankar. Dessa tankar uppkomma antingen i menniskans inre, eller wäckas de utifrån; det första kallar man Eftertanka, det senare Erfarenhet. Han bör
2. Kunna ordna sina tankar, så att de ställas i en wiss följd och hafwa inbördes sammanhang, hwarigenom tydlighet och fullständighet i talet erhålles..."
Klart och enkelt bringas reda i virrvarret inom oss så att ord och satser nu och framgent kan ordnas på det bästa sätt!
Vilken källa av goda råd att ösa ur! Elegant och logiskt lär man barnen det de behöver veta. Särskilt tänker jag på avsnittet med början på sidan 127 om Den muntliga och skriftliga framställningen. En sådan skrift skulle företagen som tillhandahåller bloggutrymme för envar med fördel ha utlagd på nätet som en hjälpreda för det skrivande folket. Ett slags språklig ryggrad för bloggossfären skulle på det sättet skapa stadga och klarhet i hanteringen av ord, satser och meningar. En gemensam språkplanka att makligt vandra fram på skulle då enkelt tillhandahållas och förhoppningsvis brukas.
Låt oss ta del av visdomen från fordomdags:
Såsom rättskifningen lärer, att af rätta bokstäfwer bilda orden, likaså bör man lära, att af orden sammanställa satser och af satserna en afhandling, så att wåra tankar uttryckas tydligt, d. ä, så, att en annan förstår det, och angenämt, d.ä. så, att han gerna hör eller läser det. Denna konst, att framställa sina tankar, kallas, om det sker muntligt, Talekonst, och, om det sker skriftligt, Stil.
Hwar och en, som will meddela andra sina tankar, måste nödvändigt:
1. Hafwa tankar, d.ä. det måste wara något inom honom, hwarom han will underrätta andra. Djuret, barnet kunna, äfwen om de hade förmåga att tala eller skrifwa, icke framställa något, emedan det fattas dem tankar. Dessa tankar uppkomma antingen i menniskans inre, eller wäckas de utifrån; det första kallar man Eftertanka, det senare Erfarenhet. Han bör
2. Kunna ordna sina tankar, så att de ställas i en wiss följd och hafwa inbördes sammanhang, hwarigenom tydlighet och fullständighet i talet erhålles..."
Klart och enkelt bringas reda i virrvarret inom oss så att ord och satser nu och framgent kan ordnas på det bästa sätt!
07 januari 2009
Tolerans, politik och religion
I ett debattinlägg i tidningen Dagen skriver Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och Rolf Åbjörnsson, advokat (båda tillhöriga Claphaminstitutet) skriver om tolerans och intolerans. De smenar att: Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen. Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte dem som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv.
Onekligen har debattörerna en poäng. Det finns en koppling mellan personer och grupper som ser sig själva som toleranta, framsynta och progressiva och en hållning där man är starkt emot det som kan uppfattas som med en ibland missbrukad term "klassisk", traditionsbunden och dogmatisk kristendom. Hur urvalet av vad som kan godtas och vad som behöver kritiseras och förkastas går till är svårt att riktigt veta.
Lejon och Åbjörnsson: Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.
Mitt intryck är att mångfaldens samhälle, det pluralistiska, inte är en gemenskap där mångfalden alltigenom uppskattas. Mångfald har blivit ett övertalande begrepp som används för att hävda en formell rätt till representation i offentliga institutioner eller ifråga om åsiktsfrihet - men reellt kan det se helt annorlunda ut. Särskilt religiös tro och värderingar som hör samman med sådana åskådningar kan ha svårt att finna utrymme! När det kommer till kritan vill starka politiska krafter avvisa mycket av det den nya mångfalden för med sig.
Lejon och Åsbjörnsson skulle just därför behöva bli betydligt mera konkreta i sina exempel för att deras inlägg skall kunna bli riktigt utmanande. För tänka mer i dessa frågor behöver vi. Toleransen har verkligen sina gränser. Och många vill gärna tillgodoräkna sig mångfalden eftersom det kan ge politiska poäng utan att man verkligen i grund och botten behöver vara kulturöppen.
Onekligen har debattörerna en poäng. Det finns en koppling mellan personer och grupper som ser sig själva som toleranta, framsynta och progressiva och en hållning där man är starkt emot det som kan uppfattas som med en ibland missbrukad term "klassisk", traditionsbunden och dogmatisk kristendom. Hur urvalet av vad som kan godtas och vad som behöver kritiseras och förkastas går till är svårt att riktigt veta.
Lejon och Åbjörnsson: Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.
Mitt intryck är att mångfaldens samhälle, det pluralistiska, inte är en gemenskap där mångfalden alltigenom uppskattas. Mångfald har blivit ett övertalande begrepp som används för att hävda en formell rätt till representation i offentliga institutioner eller ifråga om åsiktsfrihet - men reellt kan det se helt annorlunda ut. Särskilt religiös tro och värderingar som hör samman med sådana åskådningar kan ha svårt att finna utrymme! När det kommer till kritan vill starka politiska krafter avvisa mycket av det den nya mångfalden för med sig.
Lejon och Åsbjörnsson skulle just därför behöva bli betydligt mera konkreta i sina exempel för att deras inlägg skall kunna bli riktigt utmanande. För tänka mer i dessa frågor behöver vi. Toleransen har verkligen sina gränser. Och många vill gärna tillgodoräkna sig mångfalden eftersom det kan ge politiska poäng utan att man verkligen i grund och botten behöver vara kulturöppen.
05 januari 2009
Fred - ett gudomligt uppdrag
Utdrag ur ny predikan på ordrik
Rakter har regnat över Israel
och Israel har invaderat
denna hermetiskt tillslutna stad
efter dagar av beskjutning
Vi känner förtvivlan över det som händer
och önskar att världssamfundet ska
ingripa för att hejda dödandet
Många civila offer har krävts
Vi kan ha olika uppfattningar och sympatier
Alla, även propalestinier och proisraeler
behöver be och arbeta
för att de som har makt
Israels regering, Hamas och andra
inte förlitar sig på militära åtgärder
utan verkar för rättvisa
och rättfärdighet
Fred är en mänsklig plikt
och ett gudomligt uppdrag
Vi ber för eld upphör
för försoning och fred
Rakter har regnat över Israel
och Israel har invaderat
denna hermetiskt tillslutna stad
efter dagar av beskjutning
Vi känner förtvivlan över det som händer
och önskar att världssamfundet ska
ingripa för att hejda dödandet
Många civila offer har krävts
Vi kan ha olika uppfattningar och sympatier
Alla, även propalestinier och proisraeler
behöver be och arbeta
för att de som har makt
Israels regering, Hamas och andra
inte förlitar sig på militära åtgärder
utan verkar för rättvisa
och rättfärdighet
Fred är en mänsklig plikt
och ett gudomligt uppdrag
Vi ber för eld upphör
för försoning och fred
03 januari 2009
Vara stressad eller bara vara
Detta år kan bli annorlunda. Det beror i allra högsta grad på mig själv. Att tillåta sig bli jagad av alla uppgifter ger en inre oro. Men - även i de många uppgifternas land kan man finna punkter av vila och koncentration. Genom att boka nya möten med allt längre intervall. Ha tid. Gott om tid. Så att inte allting komprimeras och mångdubblar stressen.
Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.
Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.
Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.
Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.
31 december 2008
Trivialpoesi
Allt som nån gjort men inte bort
känns tungt att tänka på
Vi människor lär glömma fort
ser vad nån bort och gjort
Och tänker soligt om vårt liv
fast skam och skuld finns där
Låt glömma allas bråk och kiv
- var snäll, tänk rätt, det bär!
Vi väntar längtar gryning snart
Ny tid på snar ingång
År växlar, skiftar underbart
nytt spår: gör gott, bli sång !
känns tungt att tänka på
Vi människor lär glömma fort
ser vad nån bort och gjort
Och tänker soligt om vårt liv
fast skam och skuld finns där
Låt glömma allas bråk och kiv
- var snäll, tänk rätt, det bär!
Vi väntar längtar gryning snart
Ny tid på snar ingång
År växlar, skiftar underbart
nytt spår: gör gott, bli sång !
Att göra det som inte blir av
Nyårsafton. Tänker på allt jag borde gjort men som inte blev av. Personer jag borde hört av mig till. Möten som borde hållits. Samtal som kunde ha gjort nytta, men som aldrig kom till stånd. När det inte händer som kunde ha skett förändras händelseförloppet. En möjlig pusselbit fogas inte till bilden. Helheten blir lite annorlunda, ja ibland alltigenom förändrad. Tänker på något jag kunde ha gjort men avstod ifrån.
Tänker nu på det jag gjorde men så här i efterhand står det klart att det inte var bra. Jag borde ha avstått. Sådant jag sagt kunde ha blivit osagt. Hm. Där finns det också ett och annat att grubbla över. Varför det blev som det blev istället för på något annat (och bättre) sätt.
Men så dyker det upp sådant som gjordes och var nödvändigt. En hel del som blev bra, ordnade till sig. Skönt! Att göra det man kan och ska är tillfredsställande.
Så funderar jag på alla andra som inte gjorde vad de kunde. Var fanns civilkuraget? Hur förklarar man denna ovilja att träda fram och vara tydlig? Nog fanns där sådana som borde tigit istället för att ställa till det. Dess som inte kunde bevara ett förtroende, som spred osanningar och rykten. Hur förklarar man sådant? Sedan finns livets stora flöde av aktiviteter som jag inte alls behöver ha några synpunkter på. Skönt att inte behöva tycka om allt! Och gott att inte behöva tycka om allt!
Nu är det snart ett nytt år med nya möjligheter att ta vara på eller avstå ifrån. Inför händelser i den stora världen är det inte mer än rätt att Nyårsdagen får bli till en bönens dag för fred! Ingen ska längre bombardera instängda människor. Människor ska leva i sämja. Svärd ska slipas om till plogbillar. Man ska kunna sitta under vinet och meditera utan rädsla. Och de samtal som inte blir av behöver ske! När ont sker angår det oss alla!
Och i vår lilla och nära värld önskar jag detsamma: godhet, samförstånd och fina möten samt en gnutta vila emellanåt...
Ett GOTT NYTT ÅR!
Tänker nu på det jag gjorde men så här i efterhand står det klart att det inte var bra. Jag borde ha avstått. Sådant jag sagt kunde ha blivit osagt. Hm. Där finns det också ett och annat att grubbla över. Varför det blev som det blev istället för på något annat (och bättre) sätt.
Men så dyker det upp sådant som gjordes och var nödvändigt. En hel del som blev bra, ordnade till sig. Skönt! Att göra det man kan och ska är tillfredsställande.
Så funderar jag på alla andra som inte gjorde vad de kunde. Var fanns civilkuraget? Hur förklarar man denna ovilja att träda fram och vara tydlig? Nog fanns där sådana som borde tigit istället för att ställa till det. Dess som inte kunde bevara ett förtroende, som spred osanningar och rykten. Hur förklarar man sådant? Sedan finns livets stora flöde av aktiviteter som jag inte alls behöver ha några synpunkter på. Skönt att inte behöva tycka om allt! Och gott att inte behöva tycka om allt!
Nu är det snart ett nytt år med nya möjligheter att ta vara på eller avstå ifrån. Inför händelser i den stora världen är det inte mer än rätt att Nyårsdagen får bli till en bönens dag för fred! Ingen ska längre bombardera instängda människor. Människor ska leva i sämja. Svärd ska slipas om till plogbillar. Man ska kunna sitta under vinet och meditera utan rädsla. Och de samtal som inte blir av behöver ske! När ont sker angår det oss alla!
Och i vår lilla och nära värld önskar jag detsamma: godhet, samförstånd och fina möten samt en gnutta vila emellanåt...
Ett GOTT NYTT ÅR!
29 december 2008
Kyrkosnyltare eller inte, det är frågan
Ibland händer det att någon föreslår att Svenska kyrkan endast skulle stå öppen för medlemmar. Nu senast har Karin Olsson vridit och vänt på sådana perspektiv i Expressen. Hon skriver: Julhelgen är de skenheligas helg. Då strömmar folk som har gått ur Svenska kyrkan ändå in i Guds hus.
Andelen fripassagerare är nu så stor att församlingarna borde införa ett spärrsystem i vapenhuset. Likt dem som används till karuseller eller till tunnelbanan i Stockholm. Bara medlemmar skulle få passera. Alternativt kunde prästerna införa en särskild kollekthåv för snyltarna. En som det inte fick klirra i, bara prassla.
Kyrkoavgiften är naturligtvis inte en i förväg debiterad inträdesavgift utan en medlemskostnad som stöder och bär: kyrkobyggnader, församlingshem, diakoni, ungdomsverksamhet, musik- och konsertaktiviteter, en omfattande personalstyrka som verkar på många olika områden, Sjukhuskyrkan, andlig vård på fängelser och häkten, Svenska kyrkan i utlandet och så vidare...
Att avgiften är hög för dem som har stora inkomster har fått till följd att en och annan höginkomsttagare har lämnat kyrkan. Är man två i hushållet är det inte så ovanligt att den andra parten förblir kyrkomedlem. Frågan diskuteras i kyrkan och förr eller senare kommer nog förändringar. En sak man vill råda bot på är att man i små och fattiga församlingar får en orimligt hög avgift som bland annat ska räcka till att hålla historiska byggnader i stånd. Statens kyrkoantikvariska stöd räcker inte till allt.
Tänk om diakonin endast skulle riktas mot dem som betalt sin kyrk!ooavgift. Vore inte det en märklig hållning. Se där kommer den barmhärtige samriern ridande på en åsna. Nu upptäcker han den slagne och misshandlade vid vägen. Nu går han fram till den drabbade. Och...nu ger han sig av. Hörru du! Samarier, varför hjälper du honom inte? - Han hade inte betalat sin kyrkoavgift!
Andelen fripassagerare är nu så stor att församlingarna borde införa ett spärrsystem i vapenhuset. Likt dem som används till karuseller eller till tunnelbanan i Stockholm. Bara medlemmar skulle få passera. Alternativt kunde prästerna införa en särskild kollekthåv för snyltarna. En som det inte fick klirra i, bara prassla.
Kyrkoavgiften är naturligtvis inte en i förväg debiterad inträdesavgift utan en medlemskostnad som stöder och bär: kyrkobyggnader, församlingshem, diakoni, ungdomsverksamhet, musik- och konsertaktiviteter, en omfattande personalstyrka som verkar på många olika områden, Sjukhuskyrkan, andlig vård på fängelser och häkten, Svenska kyrkan i utlandet och så vidare...
Att avgiften är hög för dem som har stora inkomster har fått till följd att en och annan höginkomsttagare har lämnat kyrkan. Är man två i hushållet är det inte så ovanligt att den andra parten förblir kyrkomedlem. Frågan diskuteras i kyrkan och förr eller senare kommer nog förändringar. En sak man vill råda bot på är att man i små och fattiga församlingar får en orimligt hög avgift som bland annat ska räcka till att hålla historiska byggnader i stånd. Statens kyrkoantikvariska stöd räcker inte till allt.
Tänk om diakonin endast skulle riktas mot dem som betalt sin kyrk!ooavgift. Vore inte det en märklig hållning. Se där kommer den barmhärtige samriern ridande på en åsna. Nu upptäcker han den slagne och misshandlade vid vägen. Nu går han fram till den drabbade. Och...nu ger han sig av. Hörru du! Samarier, varför hjälper du honom inte? - Han hade inte betalat sin kyrkoavgift!
28 december 2008
Man skulle vara trafikpolis
Trafikpolis skulle man vara! När föraren i den vita bilen svajar över skiljelinjen till omkörningsfilen för tredje gången och svajande håller sig kvar där som en väggspärr hade det varit läckert att få sätta på sirenerna och blåljusen. Det där med att vinka med en skylt ut genom bilrutan ter sig mindre elegant. I de elektroniska mackapärernas tid viftar man inte med skyltar av papp och trå, såvida man inte demonstrerar, och genom bilfönster i fart är inte det så troligt.
Föreställ Dig att få bötfälla medtrafikanter som kör extremt illa, det kunde verkligen vara attraktivt.
Tänk om skylten av misstag är en annan. En skylt man just konfiskerat från en vägren. För unga läsare bör man påpeka att en vägren inte är ett djur som luffar längs vägarna utan ett stycke mark precis bredvid vägbanan.
Men just nu far vi fram i 120. Sirenerna tjuter och blåljusen vispar kaskader av ljus runt nejden. Jag viftar med skylten, den felaktiga. Nu står det kanske: Beträd ej gräsmattan! Förbjudet att rasta hunden! Loppis! Det skulle imponera på bilisten man vill stoppa. Förvirrad kör han in till kanten och tror att det är en aggressiv bakluckeloppisförsäljare med ljud- och ljusreklam som inte kan bärga sig.
Du hindrar bakomvarande trafik, säger man myndigt nu när man är trafikpolis. Lyckan i att säga ord som bakomvarande är enorm. Du har framfört Ditt fordon på ett oaktsamt och vårdslöst sätt. De har verkligen fina ord trafikpoliserna. Med häftigt ålderdomliga uttryck och modernt stora och svarta uniformer kan de få tullarna att verka söndagsskola. Och skulle man käfta det minsta trycker de till en med ett: Vill Du följa med till stationen kanske? Det låter som om det kostar 1600 kronor extra.
Kanske? Det vill väl ingen bilist följa med till stationen. Men blotta tanken att få säga sådan saker lockar. Jag övar mig på stadens gator och råkar säga: vill du följa med till stationen kanske. Då svarar en vänlig herre i grå överrock som jag tidigare inte observerat: Jag skall inte åka någonstans, men behöver Du hjälp vet jag var centralstationen ligger. Du går 300 meter...och sedan... Sånt skulle aldrig hända om man var trafikpolis.
Föreställ Dig att få bötfälla medtrafikanter som kör extremt illa, det kunde verkligen vara attraktivt.
Tänk om skylten av misstag är en annan. En skylt man just konfiskerat från en vägren. För unga läsare bör man påpeka att en vägren inte är ett djur som luffar längs vägarna utan ett stycke mark precis bredvid vägbanan.
Men just nu far vi fram i 120. Sirenerna tjuter och blåljusen vispar kaskader av ljus runt nejden. Jag viftar med skylten, den felaktiga. Nu står det kanske: Beträd ej gräsmattan! Förbjudet att rasta hunden! Loppis! Det skulle imponera på bilisten man vill stoppa. Förvirrad kör han in till kanten och tror att det är en aggressiv bakluckeloppisförsäljare med ljud- och ljusreklam som inte kan bärga sig.
Du hindrar bakomvarande trafik, säger man myndigt nu när man är trafikpolis. Lyckan i att säga ord som bakomvarande är enorm. Du har framfört Ditt fordon på ett oaktsamt och vårdslöst sätt. De har verkligen fina ord trafikpoliserna. Med häftigt ålderdomliga uttryck och modernt stora och svarta uniformer kan de få tullarna att verka söndagsskola. Och skulle man käfta det minsta trycker de till en med ett: Vill Du följa med till stationen kanske? Det låter som om det kostar 1600 kronor extra.
Kanske? Det vill väl ingen bilist följa med till stationen. Men blotta tanken att få säga sådan saker lockar. Jag övar mig på stadens gator och råkar säga: vill du följa med till stationen kanske. Då svarar en vänlig herre i grå överrock som jag tidigare inte observerat: Jag skall inte åka någonstans, men behöver Du hjälp vet jag var centralstationen ligger. Du går 300 meter...och sedan... Sånt skulle aldrig hända om man var trafikpolis.
27 december 2008
Hedenius som troshjälte
I Filosofiska rummet talade PC Jersild, Lena Andersson (bägge Hedeniuspristagare) och Jonna Bornemark under programledaren Peter Sandmarks ledning om ateism och religion med utgånsgpunkt från Ingemar Hedenius. Hans bok Tro och vetande lyftes fram. Och Hedenius religionskritik sades vara ett grundskott mot Svenska kyrkan. Hedenius hyllad som troshjälte...
Som troende och kyrklig hade jag svårt att känna igen mig. Polariseringen mellan förnuft, som agnostiker och ateister underförstått alltid står för, och fundamentalism, som är de religiösas akilleshäl, den motsättningen är konstlad. Jonna Bornemarks röst försökte få balans i samtalet och menade att atismen som kritiserar fundamentalismen själv blir fundamentalistisk i meningen att tro sig veta allt och ha rätten på sin sida. En antitetisk rörelse som Humanisterna faller naturligtvis lätt i gropen att utmåla svagheter och övertramp i religionens namn och kristiserar dessa brister som vore de representativa.
Så enkelt att ha den "rätta" hållningen och nästan per definition tillvita tron och religionen antiintellektuella och förnuftsfientliga hållningar.
Lyssna och tänk!
Hedeniuspriset skriver Humanisterna om på detta sätt: Förbundet Humanisterna instiftade Hedeniuspriset 2000. Priset är uppkallat efter Ingemar Hedenius, religionskritiker och professor i praktisk filosofi som redan 1949 startade en intensiv debatt om tro och vetande. Syftet med priset är att dels hedra minnet av Ingemar Hedenius och dels uppmärksamma personer som arbetar och verkar i Hedenius anda.
Till mottagare utses en person som i Sverige under året främjat humanism, rationa¬lism och vetenskaplig kunskap. Särskild vikt skall fästas vid insatser som befrämjat en kritisk granskning av religion i dess olika former, pseudovetenskap, irrationella och inhumana föreställningar och traditioner.
Tidigare pristagare är Per Kornhall (2008) PC Jersild (2007) Björn Ulvaeus (2006) Lena Andersson (2005), Barbro Westerholm (2004), Hans Alfredson (2003), Georg Klein (2002), Sholeh Irani (2001) och Dan Larhammar (2000).
Som troende och kyrklig hade jag svårt att känna igen mig. Polariseringen mellan förnuft, som agnostiker och ateister underförstått alltid står för, och fundamentalism, som är de religiösas akilleshäl, den motsättningen är konstlad. Jonna Bornemarks röst försökte få balans i samtalet och menade att atismen som kritiserar fundamentalismen själv blir fundamentalistisk i meningen att tro sig veta allt och ha rätten på sin sida. En antitetisk rörelse som Humanisterna faller naturligtvis lätt i gropen att utmåla svagheter och övertramp i religionens namn och kristiserar dessa brister som vore de representativa.
Så enkelt att ha den "rätta" hållningen och nästan per definition tillvita tron och religionen antiintellektuella och förnuftsfientliga hållningar.
Lyssna och tänk!
Hedeniuspriset skriver Humanisterna om på detta sätt: Förbundet Humanisterna instiftade Hedeniuspriset 2000. Priset är uppkallat efter Ingemar Hedenius, religionskritiker och professor i praktisk filosofi som redan 1949 startade en intensiv debatt om tro och vetande. Syftet med priset är att dels hedra minnet av Ingemar Hedenius och dels uppmärksamma personer som arbetar och verkar i Hedenius anda.
Till mottagare utses en person som i Sverige under året främjat humanism, rationa¬lism och vetenskaplig kunskap. Särskild vikt skall fästas vid insatser som befrämjat en kritisk granskning av religion i dess olika former, pseudovetenskap, irrationella och inhumana föreställningar och traditioner.
Tidigare pristagare är Per Kornhall (2008) PC Jersild (2007) Björn Ulvaeus (2006) Lena Andersson (2005), Barbro Westerholm (2004), Hans Alfredson (2003), Georg Klein (2002), Sholeh Irani (2001) och Dan Larhammar (2000).
26 december 2008
Martyrernas dag
Annandag Jul. Snart högmässa. Föreberedelserna är avklarade. Annandagen är en dag för martyrerna. För dem som led döden, gav sitt liv, för sin tro. Den helige Stefanos är den förste. Stenad till döds. Den gulliga stämningsfulla julen störs redan på annandagen av en realism som kan skrämma. Det går knappast att upprätthålla tron på den av naturen goda människan. Ondska och hat är starka krafter som inte släpper sitt grepp.
Det kostar på att bli gripen av budskapet. De som vill leva efter kristendomens kärleksbudskap blir provocerande för en värld med andra mallar och normer.
I Strängnäs kyrka har man inrättat ett sidokapell för vår tids martyrer. Väl värt ett besök. (Tidningen Folket skrev inför invigningen år 1999.)
Romantiken och idyllen leder vilse. Idealism och naivitet likaså. Insiktsfull realism är ordet för dagen.
Idag ber man i kyrkorna:
Herre, vår Gud, du gav den förste martyren Stefanos nåd
att be för dem som stenade honom;
– lär oss att älska våra ovänner
och förlåta dem som står i skuld till oss,
så att vi i ord och handling kan vittna om din Son,
Jesus Kristus, vår Herre och Gud,
som med dig, Fader, och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.
Det kostar på att bli gripen av budskapet. De som vill leva efter kristendomens kärleksbudskap blir provocerande för en värld med andra mallar och normer.
I Strängnäs kyrka har man inrättat ett sidokapell för vår tids martyrer. Väl värt ett besök. (Tidningen Folket skrev inför invigningen år 1999.)
Romantiken och idyllen leder vilse. Idealism och naivitet likaså. Insiktsfull realism är ordet för dagen.
Idag ber man i kyrkorna:
Herre, vår Gud, du gav den förste martyren Stefanos nåd
att be för dem som stenade honom;
– lär oss att älska våra ovänner
och förlåta dem som står i skuld till oss,
så att vi i ord och handling kan vittna om din Son,
Jesus Kristus, vår Herre och Gud,
som med dig, Fader, och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.
25 december 2008
Helgad mänsklighet
Ur ny predikan på ordrik
Midnattsmässan den 24/12 i Olaus Petri kyrka:
Nu står vi på ängarna utanför Betlehem
med arbetsfolket, herdarna vaktar hjorden
Hade de bott i Sverige av idag
hade de kanske jobbat på naturvårdsverket
eller haft en renhjord att passa
Så öppnar sig verkligheten
En ängel står framför dem
Herrens härlighet lyser
Herdarna grips av stor förfäran.
Den lysande härligheten
handlar om gudomlig glans och ära
I herdarnas värld kunde det
skina, lysa och stråla nära Gud
Vi kan med dom känna förundran och bävan
Den som kan förundras och hisna kan också tro
Förundran och bävan, är trons och religionens förutsättning
Och sedan förkunnas glädjebudskapet:
En frälsare är född, Messias Herren
Texten lär oss: Den som är betungad
och fängslad av vad det än kan vara
sjukdom, livsleda, övermäktigt arbete,
värk, sömnstörningar, brist på mening
kan i sin kropp, i sitt liv märka
vad hoppet och glädjen betyder.
Herdarna skyndar sig till Betlehem
och där finns barnet, Maria och Josef
Herdarna prisar och lovar Gud:
Allt var så som det hade sagts dem!
Julevangeliets text ger tecken och visar vägen
till en större verklighet: Allt är inte vad det ytligt
ser ut att vara!
Julevangeliet handlar på ett plan om ett barns födelse
På ett annat plan om hur Gud blir människa
och helgar hela mänskligheten.
Midnattsmässan den 24/12 i Olaus Petri kyrka:
Nu står vi på ängarna utanför Betlehem
med arbetsfolket, herdarna vaktar hjorden
Hade de bott i Sverige av idag
hade de kanske jobbat på naturvårdsverket
eller haft en renhjord att passa
Så öppnar sig verkligheten
En ängel står framför dem
Herrens härlighet lyser
Herdarna grips av stor förfäran.
Den lysande härligheten
handlar om gudomlig glans och ära
I herdarnas värld kunde det
skina, lysa och stråla nära Gud
Vi kan med dom känna förundran och bävan
Den som kan förundras och hisna kan också tro
Förundran och bävan, är trons och religionens förutsättning
Och sedan förkunnas glädjebudskapet:
En frälsare är född, Messias Herren
Texten lär oss: Den som är betungad
och fängslad av vad det än kan vara
sjukdom, livsleda, övermäktigt arbete,
värk, sömnstörningar, brist på mening
kan i sin kropp, i sitt liv märka
vad hoppet och glädjen betyder.
Herdarna skyndar sig till Betlehem
och där finns barnet, Maria och Josef
Herdarna prisar och lovar Gud:
Allt var så som det hade sagts dem!
Julevangeliets text ger tecken och visar vägen
till en större verklighet: Allt är inte vad det ytligt
ser ut att vara!
Julevangeliet handlar på ett plan om ett barns födelse
På ett annat plan om hur Gud blir människa
och helgar hela mänskligheten.
24 december 2008
Expressendebatt om dödshjälp
Kyrkans Tidning lyfter fram debatten i Expressen mellan justitiekanslern Göran Lambertz och biskop Antje Jackelén. Frågan som diskuteras är den om dödshjälp. Lambertz vill inte att religionen ska påverka frågan, bland annat med hänvisning till begrepp som synd vilket kan skuldbelägga. Biskop Jackélen hävdar att dödshjälpsdebatten skulle utarmas "på ett alldeles onödigt sätt" om religionen hölls utanför.
Läs inläggen som också blir till inlägg om den allmänna dragkampen om religion som privatsak eller som delaktig i det offentliga. Här är Göran Lambertz inlägg och här är Antje Jackélens.
Läs inläggen som också blir till inlägg om den allmänna dragkampen om religion som privatsak eller som delaktig i det offentliga. Här är Göran Lambertz inlägg och här är Antje Jackélens.
23 december 2008
Muslimsk vinkling provocerar
Halal-TV avslutades med en tillrätttalagd diskussion. Med förflyttningar i studion och byte av samtalsdeltagare fram och tillbaka blev det en egendomligt styrd avslutning. Men det fanns synpunkter av intresse. De sekulräa krafterna vill inte se religionens perspektiv speglad geneom trons människor. Journalister är höjda över misstanke och kan därför få härja mera fritt.
Varför det sekulära skulle ha mer att erbjuda eller stå över ett religiöst perspektiv återstår för public service-debattörerna att visa. Devrim Mavi, chefredaktör Arena och Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT tillhörde de som anlade ett kritisk perspektiv. Andreas Malm, författare, gav uttryck för en mer tolerant hållning och menade att det luktade sovjetstat och censur när man inte vill tillåta denna mångfald.
Ingen drog pralleller till forskning där man försöker redovisa förutsättningarna för sitt undersökande perspektiv och därmed ge alla som tar del bemyndigande att själva värdera partiskheten. I TV-serien redovisades ändå något av förutsättningarna för de tre beslöjade programledarnas verksamhet. Och vi som tittade visste någorlunda vad vi gav oss in på.
Mest avslöjande var ändå att programidén var köpt från Holland! Det visste inte jag och troligen inte så många andra heller. Det originella greppet kändes genast mer sökt. I Holland har De Meiden van Halal från 2005 och 2006 fått stor uppmärksamhet och sades det - uppskattning!
Varför det sekulära skulle ha mer att erbjuda eller stå över ett religiöst perspektiv återstår för public service-debattörerna att visa. Devrim Mavi, chefredaktör Arena och Ozan Sunar, f d programgengrechef SVT tillhörde de som anlade ett kritisk perspektiv. Andreas Malm, författare, gav uttryck för en mer tolerant hållning och menade att det luktade sovjetstat och censur när man inte vill tillåta denna mångfald.
Ingen drog pralleller till forskning där man försöker redovisa förutsättningarna för sitt undersökande perspektiv och därmed ge alla som tar del bemyndigande att själva värdera partiskheten. I TV-serien redovisades ändå något av förutsättningarna för de tre beslöjade programledarnas verksamhet. Och vi som tittade visste någorlunda vad vi gav oss in på.
Mest avslöjande var ändå att programidén var köpt från Holland! Det visste inte jag och troligen inte så många andra heller. Det originella greppet kändes genast mer sökt. I Holland har De Meiden van Halal från 2005 och 2006 fått stor uppmärksamhet och sades det - uppskattning!
22 december 2008
Symbolisk kamp skola-kyrka
Kulturkampen rasar. Frågan är egentligen mer symbolisk än reell - det handlar åter om skolavslutningar. Mer symbolisk eftersom frågan det egentligen handlar om är hur sekulriserat vårt samhälle ska och ska vara. Och om vad relgigionsfriheten faktiskt tillförsäkrar människor av rätt till religionsutövning. Eftersom den kristna kyrkan är kollektiv till sin natur kan den inte praktiseras i hemmets garderober annat än som enskild bön. Och trons konsekvenser syns i samhällslivet och har samhällspolitiska konsekvenser, så tro och kyrka inte reduecras till en fråga om privatmoral.
Jimmy Fredriksson skrev den 20/12 i GT följande slutkläm i en ledarartikel:
Kyrkan är måhända ett kulturarv, med det är inget som en demokratisk svensk skola bör bli en del av.
Barn och ungdomar ska inte smygindoktrineras av kristendom lika lite som av islam. Framför allt ska det inte ske på skoltid.
Kyrkan är ingen symbol för det som skolan bör stå för:Kritiskt tänkande, jämlikhet mellan könen, tolerans och respekt för alla olika människor.
Kyrkans historia vittnar i själva verket om motsatsen.
Skolan behöver inte kyrkan. Det borde vara en rättighet för eleverna att slippa skolavslutningen i kyrkan. Det borde vara en skyldighet för rektorn att se till att det blir så.
Skolan blir naturligtvis inte en del av kyrkan för att man någon gång per år håller en avslutning med ett mindre inslag där psalmsång, bön och präst förekommer.
Kyrkan är inte en symbol för kritiskt tänkande trumpetar Fredriksson. Schablonbilden är naturligtvis sådan där man alltid hänvisar till häxbränning och inkvisition. Historien har inte alltid varit ljus. Men, trots det är hela den västerländska akademiska världen uppvuxen i kyrkans hägn och fortfarande finns få rörelser med sådan utbildningstradition med egna universitet och med en hög standard t ex vad gäller historisk kritisk metod och skolning. Och vad gäller tolerans och respekt undrar man vad Fredriksson jämför med? Vilka historiska fyrbåkar för människovärde och rättvisa står sig kyrkan slätt i jämförelse med? Politiska ideologier? Partier? Stora företag?
Skolan kanske inte tror att den behöver kyrkan. Men elever har både enligt barnkonventionen rätt till andlig utveckling och en frihet till religion. Att bara stryka ett streck över det och låtsas som om dessa rättigheter inget vore värda, är inte någon vidare värst tolerant hållning. Sekularism är ingen värdeneutral hållning som Fredriksson tycks mena. De flesta av oss har accepterat att vi i Sverige håller oss med en "praktisk ateism" i samhälle och skola - men någonstans finns en gräns för marginalisering av kristen tro och tradition. Om inte annat för att de unga ska kunna ta del av och förstå något av svensk litteratur, musik och historia. Fredrikssons hållning gör eleverna arvslösa.
Jimmy Fredriksson skrev den 20/12 i GT följande slutkläm i en ledarartikel:
Kyrkan är måhända ett kulturarv, med det är inget som en demokratisk svensk skola bör bli en del av.
Barn och ungdomar ska inte smygindoktrineras av kristendom lika lite som av islam. Framför allt ska det inte ske på skoltid.
Kyrkan är ingen symbol för det som skolan bör stå för:Kritiskt tänkande, jämlikhet mellan könen, tolerans och respekt för alla olika människor.
Kyrkans historia vittnar i själva verket om motsatsen.
Skolan behöver inte kyrkan. Det borde vara en rättighet för eleverna att slippa skolavslutningen i kyrkan. Det borde vara en skyldighet för rektorn att se till att det blir så.
Skolan blir naturligtvis inte en del av kyrkan för att man någon gång per år håller en avslutning med ett mindre inslag där psalmsång, bön och präst förekommer.
Kyrkan är inte en symbol för kritiskt tänkande trumpetar Fredriksson. Schablonbilden är naturligtvis sådan där man alltid hänvisar till häxbränning och inkvisition. Historien har inte alltid varit ljus. Men, trots det är hela den västerländska akademiska världen uppvuxen i kyrkans hägn och fortfarande finns få rörelser med sådan utbildningstradition med egna universitet och med en hög standard t ex vad gäller historisk kritisk metod och skolning. Och vad gäller tolerans och respekt undrar man vad Fredriksson jämför med? Vilka historiska fyrbåkar för människovärde och rättvisa står sig kyrkan slätt i jämförelse med? Politiska ideologier? Partier? Stora företag?
Skolan kanske inte tror att den behöver kyrkan. Men elever har både enligt barnkonventionen rätt till andlig utveckling och en frihet till religion. Att bara stryka ett streck över det och låtsas som om dessa rättigheter inget vore värda, är inte någon vidare värst tolerant hållning. Sekularism är ingen värdeneutral hållning som Fredriksson tycks mena. De flesta av oss har accepterat att vi i Sverige håller oss med en "praktisk ateism" i samhälle och skola - men någonstans finns en gräns för marginalisering av kristen tro och tradition. Om inte annat för att de unga ska kunna ta del av och förstå något av svensk litteratur, musik och historia. Fredrikssons hållning gör eleverna arvslösa.
21 december 2008
East is east
Långfilmskvoten för december är redan uppfylld. Och helgerna ligger fortfarande framför. Tänk om man varit förutseende nog att föra bok över alla filmer man sett. Minnet är ju inte pålitligt och en och annan film har man sett trots att titel och skådespelare för tillfället trillat ur minnet. Det som en gång var underhållande kan idag te sig omöjlig att dra på mun åt. Och annat har jag vuxit i och njuter storligen åt vid förnyad bekantskap. Som några av Fellinis filmer vars burleskerier och geniala betraktelser bara blivit bättre med åren (i takt med egen mognad).
Men sevärda filmer finns det många andra som gjort. De som inte sett Damien O´Donnells
East is east (1999) borde genast göra det. En uthyrare skriver: George är en stolt pakistanier som är gift med den engelska kvinnan Ella. Hon har skänkt honom sex pojkar och en flicka. Familjen driver en liten Fish & Chips-butik i Manchester. Lyckan borde vara total om det inte vore för det lilla faktum att pappa George vill att barnen skall fostras i den pakistanska kulturen, något som de värjer sig emot med all kraft.
En film med känsla om kulturella spänningar i en engelsk familj. Pappan försöker leva upp till rollen som patriark och god muslim. East i east är rolig, vemodigt och samtida med brådmogna ungdomar och uppror. Sevärd och tankeväckande om den desperation och vanmakt som uppstår när verkligheten inte längre stämmer med det man lärt sig, det man kan och vet. Kan utgöra underlag för samtal om värden och värderingar i ett mångkulturellt samhälle. Samme regissörs Heartlands är en rörande liten "roadmovie" om en man som försöker vinna tillbaka sin fru.
Love´s brother (2004) är en annan välkomponerad film som jag såg häromdagen om några italienska bröder i Australien. Angelo den äldste har svårt att hitta en fästmö och skriver till Italien för att få en flickvän. Det är bara det att han skickar fotot på sin yngre bror. Och flickan i Italien gifter sig med Angelo i ett Mariage by proxy, ett äktenskap där den ena parten inte är fysiskt närvarande. Ett historiskt fenomen sammanhängande bland annat med emigration. Jan Sardi har regisserat.
För övrigt anser jag att teater är en diskriminerad konstform i televisionen. Vem minns inte The Life and Adventures of Nicholas Nickelby som spelades av The Royal Shakespeare Company i en otrolig uppsättning 1982. En föreställning man aldrig glömmer... Så fick den flera utmärkelser (Tony, Emmy)
Men sevärda filmer finns det många andra som gjort. De som inte sett Damien O´Donnells
East is east (1999) borde genast göra det. En uthyrare skriver: George är en stolt pakistanier som är gift med den engelska kvinnan Ella. Hon har skänkt honom sex pojkar och en flicka. Familjen driver en liten Fish & Chips-butik i Manchester. Lyckan borde vara total om det inte vore för det lilla faktum att pappa George vill att barnen skall fostras i den pakistanska kulturen, något som de värjer sig emot med all kraft.
En film med känsla om kulturella spänningar i en engelsk familj. Pappan försöker leva upp till rollen som patriark och god muslim. East i east är rolig, vemodigt och samtida med brådmogna ungdomar och uppror. Sevärd och tankeväckande om den desperation och vanmakt som uppstår när verkligheten inte längre stämmer med det man lärt sig, det man kan och vet. Kan utgöra underlag för samtal om värden och värderingar i ett mångkulturellt samhälle. Samme regissörs Heartlands är en rörande liten "roadmovie" om en man som försöker vinna tillbaka sin fru.
Love´s brother (2004) är en annan välkomponerad film som jag såg häromdagen om några italienska bröder i Australien. Angelo den äldste har svårt att hitta en fästmö och skriver till Italien för att få en flickvän. Det är bara det att han skickar fotot på sin yngre bror. Och flickan i Italien gifter sig med Angelo i ett Mariage by proxy, ett äktenskap där den ena parten inte är fysiskt närvarande. Ett historiskt fenomen sammanhängande bland annat med emigration. Jan Sardi har regisserat.
För övrigt anser jag att teater är en diskriminerad konstform i televisionen. Vem minns inte The Life and Adventures of Nicholas Nickelby som spelades av The Royal Shakespeare Company i en otrolig uppsättning 1982. En föreställning man aldrig glömmer... Så fick den flera utmärkelser (Tony, Emmy)
20 december 2008
Hur många julbord är Du uppe i?
Julbord två dagar i rad! Bordsgrannens fråga kommer naturligt: Hur många julbord har Du ätit? Vi beställde en exotiskt julbuffé istället, sa han, och verkade nöjd med det Asien hade att erbjuda.
Några julbord har det blivit. Skinka, rödbetssallad, sill i olika inläggningar, köttbullar, lax, revbesspjäll och så håller det på. Ala har något eget. Hos oss är det oxtunga och grönkål enligt Halländsk modell. Ett bra diskussionämne vid kaffeborden med saffransbullar och pepparkakor. Vad har Ni på Ert julbord som är annorlunda? Lammskalle? Gotlandsdricka?
Andra år har det blivit fler julbord. Men jag vet att man är ett större sällskap kan det vara bra att boka i november. Jag bokade evenemanget för en förening i slutet av november och då fanns det bara några få möjligheter kvar.
I vår del av världen kan det ibland kännas som om vi äter oss in i julen. Ett alternativ är förstås att blogga hela tiden, att skicka text ut i etern (ålderdomligt ord) så länge och flitigt att man glömmer tid och rum...och alla julbord.
Några julbord har det blivit. Skinka, rödbetssallad, sill i olika inläggningar, köttbullar, lax, revbesspjäll och så håller det på. Ala har något eget. Hos oss är det oxtunga och grönkål enligt Halländsk modell. Ett bra diskussionämne vid kaffeborden med saffransbullar och pepparkakor. Vad har Ni på Ert julbord som är annorlunda? Lammskalle? Gotlandsdricka?
Andra år har det blivit fler julbord. Men jag vet att man är ett större sällskap kan det vara bra att boka i november. Jag bokade evenemanget för en förening i slutet av november och då fanns det bara några få möjligheter kvar.
I vår del av världen kan det ibland kännas som om vi äter oss in i julen. Ett alternativ är förstås att blogga hela tiden, att skicka text ut i etern (ålderdomligt ord) så länge och flitigt att man glömmer tid och rum...och alla julbord.
19 december 2008
Ett tack till volontärer
Året går mot sitt slut. Dags för ett tack till Er som är frivilliga, eller som vi numera säger: volontärer! Nog finns det andra belöningar än det muntliga tack jag kan förmedla. I den kristna världen är begreppet tjänandets glädje ett välkänt och av många verkligen upplevt uttryck. Att vara andra till stöd och hjälp ger tillfredsställelse och glädje, många vittnar om saken.
Tack kan spridas för vinden. Vart vi än vänder oss hör vi någon tacka. Vi bockar och tackar. När vi får växel tillbaka, ja redan när vi tvingas betala tackar vi för nöjet att bli av med pengar. Så vi är nog ett fromt och pliktuppfyllande släkte. Hur står det till, undrar vi och får ett tacksamt svar: Tackar som frågar! Jo, jag tackar jag!
När vi umgåtts lite med mer varandra tackar vi för senast. Tack själv, kommer svaret. Tacktal hålls. Det tackas överallt: för nobelpriser, belöningar, utmärkelser, presenter, kalas, konserter, vinster, bra matcher osv. Tack till den som gjorde detta möjligt. Tack till familj och vänner...
Hackande och smattrande tack har vi hört. Tack, tack, taaaack, ack ack. Och en och annan förstärker sitt tack med små garnerande tillägg som söta du, lilla vän. Vi tackar högt med väldig volym och vi tackar lågt med ett mummel ur mungipan.
Är det då alltid så lätt att visa sin tacksamhet? Nej. Man skruvar på sig för att man inte vet hur man ska få till det. Osäker på hur uppskattningen ska landa. Tänk om personen inte själv är nöjd, och så kommer vi med tack. Hur blir det? Vi tackar i alla fall!
Kanske kunde man säga det med "rosor och inte i ord". Eller med gester. Ordlösa tack har vi fått ibland. Den tacksamme närmar sig och demonstrerar hur stor hans tacksamhet är. Slår ut med armarna så fam,nen ska rymma hela världen, ett ofantligt tack. Eller lägger händerna i kors över bröstet. Ett hjärtligt tack. Vi niger, knixar, nickar, bockar och bugar som tack. Vi klappar om någon, dunkar i ryggen. Ja inte bara tacksamheten utan även tacksamhetens uttryck tycks inte ha så många gränser.
Tacka har i vårt språk flera betydelser. Vem skulle inte vilja guldtacka någon, bara tillgångarna fanns. Och ett vårt språks elegantaste och vitsigaste tacktal är kanske en vandringssägen. Men det ska ha hållits av en grosshandlare Lamm hos Kamrer Bagge: Lamm får tacka Bagge! Ni kanske inte skulle gilla om jag lånar den, anspelar på den? Får herde tacka? Herde tackar får? Herde får tacka?!
Har man bara sig själv att tacka, då handlar det nog inte om uppskattning och erkänsla. Och den som tackar för sig, säger mest att nu blir det inte mer. Ibland kan man till och med tacka sin smala lycka för att man verkligen gick hem.
Skulle mitt tack kan upplevas som att...det är som vanligt bara hans eviga tackande det handlar om – då skulle mitt Tack inte landa där det borde. Och vi har tendenser att undervärdera våra insatser. Ibland kläcker vi av bara farten ur oss fraser som: det är ingenting att tacka för. Men det kan också betyda att vi blygs över att få ett tack för något vi fann så självklart och naturligt. Så här är vi, vi bara är sådana, och då finns det ju inte mycket att vara tacksam för, eller?
Även om Ni kan vara blygsamma när det gäller betydelsen av Era insatser – så är de av mycket stor vikt för församlingen, för sammanhållning och gemenskap! Det vet jag som får höra mycket om hur värdefullt det är att någon kokar kaffe, välkomnande tar emot, räknar en kollekt, stöttar, ställer upp som ledare, hälsar på någon, håller om och värnar, går på hembesök, ordnar på hemmet, dukar och serverar, pyntar och gör fint, skriver, delar ut… Insatserna är mångfaldiga och faktiskt storslagna! Ett evangelium i handling.
Stor TACK till Er som arbetat för församlingens bästa detta år. TACK för uthållighet och tålamod, för förståelse och välvilja! TACK för aldrig svikande vilja och entusiasm.
Ytterst går vårt tack och vår lovprisning till Herren som slösar sin kärlek över oss alla! Honom får vi också tacka för varandra och för glädjen att få tjäna och vara till nytta i arbetet för Guds rike! TACK!
Tack kan spridas för vinden. Vart vi än vänder oss hör vi någon tacka. Vi bockar och tackar. När vi får växel tillbaka, ja redan när vi tvingas betala tackar vi för nöjet att bli av med pengar. Så vi är nog ett fromt och pliktuppfyllande släkte. Hur står det till, undrar vi och får ett tacksamt svar: Tackar som frågar! Jo, jag tackar jag!
När vi umgåtts lite med mer varandra tackar vi för senast. Tack själv, kommer svaret. Tacktal hålls. Det tackas överallt: för nobelpriser, belöningar, utmärkelser, presenter, kalas, konserter, vinster, bra matcher osv. Tack till den som gjorde detta möjligt. Tack till familj och vänner...
Hackande och smattrande tack har vi hört. Tack, tack, taaaack, ack ack. Och en och annan förstärker sitt tack med små garnerande tillägg som söta du, lilla vän. Vi tackar högt med väldig volym och vi tackar lågt med ett mummel ur mungipan.
Är det då alltid så lätt att visa sin tacksamhet? Nej. Man skruvar på sig för att man inte vet hur man ska få till det. Osäker på hur uppskattningen ska landa. Tänk om personen inte själv är nöjd, och så kommer vi med tack. Hur blir det? Vi tackar i alla fall!
Kanske kunde man säga det med "rosor och inte i ord". Eller med gester. Ordlösa tack har vi fått ibland. Den tacksamme närmar sig och demonstrerar hur stor hans tacksamhet är. Slår ut med armarna så fam,nen ska rymma hela världen, ett ofantligt tack. Eller lägger händerna i kors över bröstet. Ett hjärtligt tack. Vi niger, knixar, nickar, bockar och bugar som tack. Vi klappar om någon, dunkar i ryggen. Ja inte bara tacksamheten utan även tacksamhetens uttryck tycks inte ha så många gränser.
Tacka har i vårt språk flera betydelser. Vem skulle inte vilja guldtacka någon, bara tillgångarna fanns. Och ett vårt språks elegantaste och vitsigaste tacktal är kanske en vandringssägen. Men det ska ha hållits av en grosshandlare Lamm hos Kamrer Bagge: Lamm får tacka Bagge! Ni kanske inte skulle gilla om jag lånar den, anspelar på den? Får herde tacka? Herde tackar får? Herde får tacka?!
Har man bara sig själv att tacka, då handlar det nog inte om uppskattning och erkänsla. Och den som tackar för sig, säger mest att nu blir det inte mer. Ibland kan man till och med tacka sin smala lycka för att man verkligen gick hem.
Skulle mitt tack kan upplevas som att...det är som vanligt bara hans eviga tackande det handlar om – då skulle mitt Tack inte landa där det borde. Och vi har tendenser att undervärdera våra insatser. Ibland kläcker vi av bara farten ur oss fraser som: det är ingenting att tacka för. Men det kan också betyda att vi blygs över att få ett tack för något vi fann så självklart och naturligt. Så här är vi, vi bara är sådana, och då finns det ju inte mycket att vara tacksam för, eller?
Även om Ni kan vara blygsamma när det gäller betydelsen av Era insatser – så är de av mycket stor vikt för församlingen, för sammanhållning och gemenskap! Det vet jag som får höra mycket om hur värdefullt det är att någon kokar kaffe, välkomnande tar emot, räknar en kollekt, stöttar, ställer upp som ledare, hälsar på någon, håller om och värnar, går på hembesök, ordnar på hemmet, dukar och serverar, pyntar och gör fint, skriver, delar ut… Insatserna är mångfaldiga och faktiskt storslagna! Ett evangelium i handling.
Stor TACK till Er som arbetat för församlingens bästa detta år. TACK för uthållighet och tålamod, för förståelse och välvilja! TACK för aldrig svikande vilja och entusiasm.
Ytterst går vårt tack och vår lovprisning till Herren som slösar sin kärlek över oss alla! Honom får vi också tacka för varandra och för glädjen att få tjäna och vara till nytta i arbetet för Guds rike! TACK!
18 december 2008
Hur blev det 18 december?
18 decemeber! Hur kan dagarna mellan augusti och december bara farit iväg? Dags att börja tänka på det Advent handlar om, en förberedelse inför julen. Ska det verkligen bli jul i år?
Mycket har hänt och blivit gjort, men har det bestående värde? Nog verkar det ibland som om arbetsuppgifter mera genomförs för att hålla tiden och flödet av nya frågor och uppgifter stången.
I vissa lägen lyckas jag ta initiativet. Då driver jag på så gott det går bland alla upptagna och inbokade människor och våra kalendrar dansar digitalt och analogt. Uthålligt står jag kvar i vattenfallet med händerna lyfta. Inte för att dyka uppåt, utan mer för att hejda det som faller ner i en ändlös, aldrig sinande flod av nya frågor, enkäter, möten, PM, underlag, direktiv, rapporter, texter, tidskrifter, sammanträden...
Och mitt i allt detta - ögonblick av ren glädje.
Mycket har hänt och blivit gjort, men har det bestående värde? Nog verkar det ibland som om arbetsuppgifter mera genomförs för att hålla tiden och flödet av nya frågor och uppgifter stången.
I vissa lägen lyckas jag ta initiativet. Då driver jag på så gott det går bland alla upptagna och inbokade människor och våra kalendrar dansar digitalt och analogt. Uthålligt står jag kvar i vattenfallet med händerna lyfta. Inte för att dyka uppåt, utan mer för att hejda det som faller ner i en ändlös, aldrig sinande flod av nya frågor, enkäter, möten, PM, underlag, direktiv, rapporter, texter, tidskrifter, sammanträden...
Och mitt i allt detta - ögonblick av ren glädje.
17 december 2008
Husdjuren i Malmö: kackerlackor!
Att Hyresgästföreningen i Malmö inte begärt tvångsförvltning av lägenheter för kackerlackor snarare än människor är obegripligt. Dags att flytta fram positionerna. Kräv männsikors rätt att bo anständigt! Tvinga inte stora familjer att ofrivilligt behöva dela bostad med horder av insekter som kackerlackor. Lortsverige får bara inte återkomma!
Uppdrag Granskning ska ha allt beröm de kan få för detta reportage. Vakna kommun! Vakna miljöförvaltning!
Uppdrag Granskning ska ha allt beröm de kan få för detta reportage. Vakna kommun! Vakna miljöförvaltning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)