En ledig dag. Skönt efter gårdagens alla många sammanträden. Man borde nog införa en rankinglista över sammanträden för att få dem att bli roligare, snabbare, effektivare och handla om det som verkligen är viktigt.
Ett av den senaste veckans sammanträden som varade i tre timmar innehöll drygt 1 timmes föredragningar. Efter en kvart var det svårt att lyssna. Efter en halvtimme gick ögonen i kors. Efter tre kvart trodde folk att man satt och nickade åt varandra på ömse sidor om bordet - men det vara bara folk som låtsades vara vakna!
Ett annat möte innehöll en och annan skrattsalva - men eftersom det krävdes så många papper att bläddra i så försvann folk snart, den ene efter den andre, in mellan sidorna snärjda i någon formalitet.
Dags alltså att hitta på nya och mera dynamiska sammanträdesregler.
1. Inget ärende får ta mer än 20 minuter. Därefter blir det bordläggning till nästan ett nytt sammanträde.
2. Ingen föredragning får vara längre än 10 minuter. Pratar någon längre får de gå hem och skriva en rapport till nästa möte - då alla föredrar att den personen inte får vara med.
3. Alla sammanträden får hålla på högst några timmar (2 är bäst). Är det 10 deltagare får alla 8 minuters taltid till sitt förfogande. Resten är paus eller föredragning. När de som vill prata har gjort av med sin taltid avslutas sammanträdet.
4. Förfriskningar finns att tillgå. Men ingen får bli överförfriskad. Då blir det nominering, motion (som alltid är bra) och avslag.
5. Frisk luft ska likaså alltid finns. Tar den slut får ingen säga något. Vid krislägen tillhandahålles syrgas i ett därför avsett hörn. Och serpentiner och nya flärpor finns alltid om de skulle behövas.
6. Alla som skällt på varandra måste klappa om (inte till) varandra innan man får gå hem.
7. Ordföranden måste ha förberett minst 3 nya - och roliga - skämt. De berättas med jämna mellanrum.
8. Protokollet får bara utgöra en sida. Allt annat blir bilagor. Och meningarna får bara vara 5 ord långa. Ungefär så här blir det.
9. Efter en timmes möte spelar man musik och de musikaliska stolarna påbörjas vilket innebär att man får chans att ta den plats man faktiskt ville ha från början. När musiken slutar kastar man sig dock ner på närmaste och bästa plats. När två hamnar på samma plats måste någon anmäla avvikande mening och i handling visa att man menar det. Man får helt enkelt gå hem.
10. Vid vart tredje sammanträde får de ordinarie bli suppleanter och tvärt om. Ordförande blir kassör och sekreteraren blir serverad kaffe.
11. Vid varje sammanträde utlottas en handduk eller någon annan fräsch attiralj som man kan piffa upp möteslokalen med eller gömma alla papper under. Utlottningen sker bland dem som t ex nomineras till kortaste inlägget på danska eller vassaste OCH roligaste repliken på urdu eller nordskånska.
12. Man får inte upprepa sig, staka sig eller stjäla någon annans idé. Och inte lämna rummet. För då inbjuds Pia Johansson till nästa sammanträde.
Men hur rankinglistan ska utformas tål ännu att grubbla vidare på. En rankingblogg kanske där alla avslöjar hur jätte... de i själva verket haft på sitt möte.
Reglerna ovan är bara det första utkastet till en möjlig bok i Nyare sammanträdesteknik. Snart nog måste man också utveckla de gamla begreppen. Det ska jag be att få återkomma till.
Till sist ett kort smakprov:
Votering betyder att man röstar stående i en ring. Kommer av vote=rösta och ring=en folkdansterm för att man tar varandra i händerna och ställer sig i ring. Då ser alla hur de andra röstar.
Reservation blir det när tio (n) personer reser sig och säger va!?
03 april 2009
01 april 2009
Kyrktornet lyfter
Den stora skämtardagen är här - och vore det inte för att krisens allvar belägrat oss - så kunde man ju roa sig kungligt. Och jag gör som miljoner bloggare idag. Skriver om skämt på fullt allvar. Den första april borde kunna ägnas åt ett så kallat sök. Man kan ju egenhändigt googla (dvs leta själv) i sin egen närmiljö för att se vilka uppslag man får. Det 53 meter höga kyrktornet alldeles utanför mitt skrivarfönster håller på att få en ytterrock av alluminium och andra lättmetaller. Se där vilken bra utgångspunkt.
Det knakar tydligen i fogarna så att flisor kan rasa ner. Häromåret rasade en rejäl bumling ner efter vad som väl förmodades vara köldsprängning. Ni vet smältvatten i en spricka som tinat och smält i nästan hundra år. Till sist har sprickan vidgats och stenen skiljer sig åt och kastar sig utför ett hundra famnars djup.
Och vad kunde man påstå idag på 1 april? T ex:
Kyrkan bygger restaurang i kyrktornet. Vidunderlig utsikt. Kunde kanske vara något?
Kyrktorn siktar mot månen. Nu monteras lyftrakterna. Njae.
Skiffertaket blir blått. Målarfirma bekräftar. Kunde också vara en tanke.
En ljus idé. Kyrktornet får ljusslingor med 100 000 lysdioder. Så snyggt!
Ring själv. Med klubbor får allmänheten ringa i klockorna! Opraktiskt.
Kyrka i tiden. Grafittimålare dekorerar tornet! Bäst att inte ens tänka tanken.
Utvändig konstinstallation. Kyrktorn slås in i plast av världsberömd konstnär. Äsch.
Ny våning på tornet. Man vill bli högst i stan. Ambitiöst, men krångligt.
Vilken praktik. Skolelever träningsbygger tornställning. Hoppsan, vilken pedagogik.
Utvändig talarstol. Erbjuds både präst och politiker. Den kristna kyrkan vill pröva detta med utrop och monterar nu en utsidig talarstol från vilken goda budskap ska ropas ut över staden... Men hallå, ingen går på det, ingen!
Nej, jag ger upp. Får väl klara mig med de enklare knepen. Sådant man råkat ut för själv. Hålla upp en dörr och släppa den när någon ska gå in? Och då säga ett vänligt: Just kidding! Eller nej. Det får vara. Skämten blir så lätt på andras bekostnad, och det orkar jag för dagen inte med. Får se hur det blir i morgon.
Aprilskämt samlas upp på en bra och översiktlig hemsida. April Fools Day Hoaxes kan man också läsa. Där nämns även det svenska färgteveskämtet.
Det knakar tydligen i fogarna så att flisor kan rasa ner. Häromåret rasade en rejäl bumling ner efter vad som väl förmodades vara köldsprängning. Ni vet smältvatten i en spricka som tinat och smält i nästan hundra år. Till sist har sprickan vidgats och stenen skiljer sig åt och kastar sig utför ett hundra famnars djup.
Och vad kunde man påstå idag på 1 april? T ex:
Kyrkan bygger restaurang i kyrktornet. Vidunderlig utsikt. Kunde kanske vara något?
Kyrktorn siktar mot månen. Nu monteras lyftrakterna. Njae.
Skiffertaket blir blått. Målarfirma bekräftar. Kunde också vara en tanke.
En ljus idé. Kyrktornet får ljusslingor med 100 000 lysdioder. Så snyggt!
Ring själv. Med klubbor får allmänheten ringa i klockorna! Opraktiskt.
Kyrka i tiden. Grafittimålare dekorerar tornet! Bäst att inte ens tänka tanken.
Utvändig konstinstallation. Kyrktorn slås in i plast av världsberömd konstnär. Äsch.
Ny våning på tornet. Man vill bli högst i stan. Ambitiöst, men krångligt.
Vilken praktik. Skolelever träningsbygger tornställning. Hoppsan, vilken pedagogik.
Utvändig talarstol. Erbjuds både präst och politiker. Den kristna kyrkan vill pröva detta med utrop och monterar nu en utsidig talarstol från vilken goda budskap ska ropas ut över staden... Men hallå, ingen går på det, ingen!
Nej, jag ger upp. Får väl klara mig med de enklare knepen. Sådant man råkat ut för själv. Hålla upp en dörr och släppa den när någon ska gå in? Och då säga ett vänligt: Just kidding! Eller nej. Det får vara. Skämten blir så lätt på andras bekostnad, och det orkar jag för dagen inte med. Får se hur det blir i morgon.
Aprilskämt samlas upp på en bra och översiktlig hemsida. April Fools Day Hoaxes kan man också läsa. Där nämns även det svenska färgteveskämtet.
31 mars 2009
Det är våren
Idag kom våren. Elker också så var det först idag som jag lyfte blicken och såg att den var här. Blåsten hade gått och lagt sig i något snår. Och det där som finns i luften under våren (inte pollen) utan jorddoft och mylla, trädde fram.
Cykelturen till Universitetssjukhuset i Örebro blev en njutning. Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen... Visslande struntade jag i allt grus som nyss spreds ut som en matta och försökte hålla isen kvar under sig. Nu bara ett ljud av löften om det som komma skall. Vårregn, knoppar och blommor.
Det är vår igen! Äntligen! Tack gode Gud!
Cykelturen till Universitetssjukhuset i Örebro blev en njutning. Ja det är våren, ja det är våren, som har kommit igen... Visslande struntade jag i allt grus som nyss spreds ut som en matta och försökte hålla isen kvar under sig. Nu bara ett ljud av löften om det som komma skall. Vårregn, knoppar och blommor.
Det är vår igen! Äntligen! Tack gode Gud!
30 mars 2009
Allt vad man är intresserad av...
Bloggkoll har jag väl inte, men tänk så mycket det finns att skriva. Jag hittar t exKarin Långström Vinge som skriver om verbet telefona - som tydligen betyder att lysa sig fram med sin mobiltelefon. Men det ljuset är inte till mycket hjälp för oss som alltid undrar: var sitter luren? Telefona (telefåna stavas det nog) är väl de som fånigt nog ständigt talar i sin telefon eller mobil. Som inte litar på direkt kontakt genom verkliga möten.
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Och här fick jag flera minuter för egen bön eftersom den eländes uppkopplingen felade igen. Visserligen sitter bredbandsuppkopplingen inte i första jacket! Nästan som blasfemiskt och hädiskt handlande, eller hur? Och jag väntar tålmodigt (men med en växande irritation som tar andan av en).
Och så till sist dyker Brygubben upp med en pålitlig reflektion om tro:
1. Svenska Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Räkna inte med att just ditt sätt att leva tro blir mönster för alla, men ta heller inte skit för hur du lever i ditt dop.
2. Kyrkans tro, bekännelse och lära är en gudomlig uppenbarelse. Lita på att inga av nuets mänskliga trender rår på det kyrkan tidlöst förvaltar. Så du är skyddad från tuffa tag och kommer att falla mjukt även om det skulle bli från höga hästar.
3. Tro är ingen privatsak. Den får tvärtom prägla hela din personlighet.
4. Du är kyrka där du är. Vänta inte på att någon anställd eller politiker ska dyka upp, utan gör det du själv får och kan på direkten.
Sedan blir det ännu en obeställd paus som jag lågmält och vänligt uthärdar i väntan på Storasyster i vassen som just läst P.D. James bok The Private Patient ( kan den på svenska heta En otrevlig misstanke?) om den fromme (?)kommissarien Dalgliesh. Ännu en bok att plussa på den alltför långa listan! Nu för tiden läser jag mindre och devedear desto mer. Även antalet osedda långfilmer ökar dramatiskt trots att jag försöker följa med. Efterkälken, den är min, så att säga. Man sladdar liksom bakefter alla som redan sett det man endast hört talas om.
Snart landar jag hos Aletheia som ger en politisk omvärldsanalys med fokuspunkt i riksdagen. Läs- och tänkvärt för den som gillar sådant.
Och Prästerik skriver om Gravsättningens själavård. han konstaterar att han inte har behövt gå endsam till graven även om seder och inställningar skiftar: Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.
Denna oro och rädsla som anmäler sig inför det konkret och påtagligt slutgiltiga avsked man tvingas ta av den som är död. Det kan man som försvar försöka skjuta upp. Förr eller senare står man ändå inför det bergfasta faktumet att döden berövat oss dem vi älskar. Hur ska man klara sådant? Är det ens möjligt? Hur hanterar man därtill den oro för sin egen förestående död som därigenom påtalat sin ofrånkomliga ankomst?
Nog är bloggvärlden rik och omväxlande! Där kan man hitta vad man själv är intresserad av. Och är man inte intresserad så finns nog det också. Ointressanta bloggar, alltså...
Är den som valts alltid förtroende värd?
Demokratisk jämlikhet är något eftersatt. Slagorden tornar upp sig som moln vilka skymmer det faktum att vi ändå har olika inflytande. Demokratins folkvilja byggd på majoriteter skall också tillförsäkra alla medborgare möjlighet att påverka beslut. Men den möjligheten skiljer sig åt, är olika!
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
Den som sitter i ett stort partis verkställande utskott och dessutom i 24 bolagsstyrelser tillhör otvetydigt dem som bestämmer. En sådan person har makt, myndighet och ett inflytande bortom det vanliga medborgare kan drömma om. Liknande maktpositioner kan finnas i alla de stora partierna.
Partitillhörighet är ett första steg på vägen till större makt och mer inflytande. Blir man vald till olika beslutförsamlingar, till styrelser och fullmäktigegrupper ökar inflytandet dramatiskt. Samtidigt säger man att partitillhörigheten minskar. Slustatsen blir att allt färre får allt mer att säga till om - visserligen med auktorisation vart fjärde år. Snart är det dags igen. Nästa år är valår. Då får vi många avgöra vilka av de få som är förtroende värda. Alltid något.
29 mars 2009
Rensa bort dogmer
Frihet, jämlikhet och solidaritet har sina motsvarigheter i Svenska kyrkans lära hävdas ibland. Visst är det en spännande tanke. Svenska kyrkans lära bygger i stort på Luthers 1500-talsreformation och visst är det underbart att det finns grupper i vårt samhälle som faktiskt menar sig kunna finna den franska revolutionens huvudvärden i 1500-talets kristna lära (ja, med den lilla försköningen att broderskap är bortsorterat och utbytt mot solidaritet). De som tänker så utmanas härmed att visa var i kyrkans lära man finner dessa motsvarigheter.
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?
27 mars 2009
Free Dawit!
Hallå hela pressen! Vilken utmärkt gemensam kampanj för Dawit Isaak som mötte oss tidningsläsare i morse! Chefredaktörerna för Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet gör gemensam sak för att äntligen få loss den fängslade journalisten Dawit Isaak. Många, många fler borde sluta upp bakom detta initiativ och dessutom ge det internationell spridning.
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
Tidningarna och deras chefredaktörer startar en namninsamling och vädjar om vår uppslutning. Vi är många som vill sluta upp bakom parollen: Free Dawit! Uppropet hittar Du också på nätet om du använder länken här: Free Dawit!
Han har dubbelt medborgarskap vilket inte respekteras av Eritrea. Man nämner i en av artiklarna dessutom att regimen förväntar sig skatteintäkter även från dem som flytt från förtryck och ofrihet. Inte ens som flykting släpper regimen greppet. Människor är något Eritrea anser sig äga.
Många har länge engagerat sig för hans sak. Som Vår grundade mening gjorde uthålligt i Radio och på nätet finns en sida där man regelbundet rapporterat och stridit för Dawit Isaaks sak.
26 mars 2009
Inga smulor från den rike mannens bord
Folke Heim, denna bloggs gästkrönikör skriver idag i en nostalgisk tillbakablick om Den gemensamma kakan.
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
För länge sedan var jag ung. Då hade vi en gemensam kaka i vårt folkhem. Låt oss dela på den gemensamma kakan, kunde man höra politikerna säga. Och vi delade enligt nåt bibelord jag inte längre minns: somliga tog kakan och andra fick smulor från den rike mannens bord. Men på något sätt hörde vi ändå samman. Smulor är inte att förakta, så länge man kan leva på dem. Och det kan man ju inte.
Kakor var på modet. Sju sorters kakor kunde morsan fixa till de kalas vi hade hemma. Kaffekalas var de fester vi hade råd med. Och var det riktigt knapert sände morsan mig till bageriet för att köpa kaksmulor. En strut eller påse med misslyckade rester och hopskrapat krafs... men med samma smuligt smarriga smak som de riktiga kakorna. Så små smulor det visste vi hur man skulle hantera. Med betoning på små.
Nu lagar barn tydligen mat i skolköken utan att de har något i grytorna. Och så klagar folk på det. Varför? Det är väl så det har sett ut på kaksmulornas tid och ser ut idag? Stekarna och champagnen tillhör bonusfolket. Lite ströbröd kan man kalasa på. Lika bra att ungarna vänjer sig vid att laga mat på det de har. Och det är ju just ingenting. Smulpaj på luft och drömmar låter väl smaskigt? Nubbstuvning eller spiksoppa, gör liksom detsamma.
Idag trillar inga smulor från den rike mannens bord. Drullar de rika så faller det väl något gammalt halvhemligt avtal ur en garderob. Men från bordet faller inget. Den rike mannen har ett så stort bord att där kunde byar och städer i Angola eller Zimbabwe lätt som en plätt få rum.
Men nej, sådant har man väl inte ork med eller utrymme för. Det är så tidskrävande att veckla ut sin fallskärm i tysthet för att ingen ska märka det. Jag vet för jag läser mina tidningar och lyssnar på grannens radio.
De bonustyngda och pensionsbenägna samhällstopparna förtjänar att få mer eftersom de jobbar så oerhört mycket. Tror det. Det är inte något man hittar på i en handvändning dessa kluriga avtal och upplägg och system. De kräver sin man. Och då behöver man få något tillbaka för allt slit och hårt arbete. Att någon LO-bas tröttnat och inte orkat hålla ögonen på allt trixande får man väl förstå. Bortkollrad blir man. Det är väl det som är poängen med girighet och habegär. Andra ska inte se allt, höra allt, veta allt. Och allt ska absolut inte sägas!
Den gemensamma kakan finns inte mer. Den är uppäten. Tyvärr. Vi hänger inte längre ihop. Nej, vi är inte relaterade ens med hjälp av smulor. Världen har rämnat och vi med den.
Nu borde vi tala om den stora apelsinen istället för den gemensamma kakan. En härligt mogen samhällsapelsin fylld av fruktkött och c-vitaminrik saft. Det lilla upphöjda fåtalet tar hand om det mesta av fruktens saft och kött och resten borde man väl i anständighetens namn (finns ett sådant namn längre förresten?) skicka till skolköken. Kvar för andra att dela på finns det generösa och växande tomrummet. Och om vi har en enda apelsin att utgå från kan man ju fundera på hur det kommer sig att klyftorna ökar? Är det det som kallas tillväxt...
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
24 mars 2009
Öl, kroppsbyggare och andlighet
Öl byggde denna vackra kropp. Vilket budskap att bära ut till världen. Här kommer en ölhävare som inte skäms. Ett jag-budskap som riktar uppmärksamheten mot bäraren. Men nog kan man märka att det förs fram med en underton av uppgivenhet. Kan jag inte göra något åt min mage, eller mina alkoholvanor, så får jag väl försöka skämta bort det. Som om det blev enklare för en stund. Trycket kanske minskade?
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
Arne Tammer, en hjälte för 40-talister med sitt sparsmakade kroppsbyggeri. Ge mig en kvart om dagen, ropade han lättklädd ut från annonser i veckopressen, och jag skall ge dig en ny stark kropp. Tackar som bjuder!
Även den inre människan byggs upp av olika övningar. Och kroppen hör dit. Andlighet är betydligt mer kroppslig än de flesta upptäckt. Zenbuddhisterna har utvecklat sin meditation för att ge andningen fitt utrymme. Kroppen är ett Andens tempel och hur den mår, hur vi sitter och hur vi står, kan öppna eller stänga.
På nytt ordnar Olaus Petri församling i Svenska kyrkan, Örebro, en Uppbyggelsehelg i april (25-26/4). Talare blir Lennart Thörn och Berit Simonsson. Temat är Den Heliga Anden. Och oavsett t-shirt kan man vara med...
23 mars 2009
Vad gör ni för något?
VGNFN? Vagönifönåt? Vad gör ni för något? Frågan kom via SMS. Och svaret blev lika korfattat. SVDOS. Sividatåskr. Sitter vid datorn och skriver. Bloggar kanske...
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
Vi rapporterar till varandra om vad vi sysselsätter oss med. Vänner och bekanta vill veta, säger oss Twitter. Och vi måste tillbaka upp till ytan och dessutom gå utanför oss själva. Vi betraktar oss utifrån och avgör att vi arbetar, springer, läser, sjunger, skriver, vilar, ber. Men sällan undrar någon varför. Skälen, orsakerna, borde vara mera intressanta än aktiviteten i sig. Ja, även vila och bön är en aktivitet idag.
Man kan ju nöja sig med ytans version. Vi har en uppgift vi måste få klar, behöver bättra på konditionen, övar inför en konsert, har lovat någon en artikel (en kort som är svår att skriva) eller råkar bara vara trött. Lyssnar inåt. Men varför kan besvaras på fler plan. Varför håller vi på, ständigt sysselsatta, på väg? VGNFN?
22 mars 2009
Folke Heim: Spelare som dribblar
Folke Heim, vår gästkrönikör, har följande synpunkter på samtiden:
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Publiken och fansen var riktigt arga igår. Jag skyller på dem men jag var minst lika uppretad. Här har man haft en ganska medioker anfallare. Visserligen lagkapten, men likafullt ingen stjärnglans runt honom. Så råkar styrelsen avslöja att de pröjsar honom belopp som skulle räcka att låta oss alla på ståplats och läktare att gå gratis på matcher i flera år. Inte konstigt att man blir förbenad.
Är det så det ska vara? Vi betalar och andra tar ut? Ska inte alla bidra? Även spelare tillhör väl laget? Men ibland undrar jag vems lag de spelar för.
Någon lyckad dribbling har vi väl sett av den överbetalde, men oftast kör han sitt eget race. Ingen lagspelare där inte. Dribblar gör han när det inte behövs. På och utanför planen. Tydligen har han när det gick som sämst i tabellen, spelat på vinst för andra lag. Laganda och solidaritet var det inte så mycket bevänt med. Lad broke som han tydligen spelat på betyder väl killen som är pank, om min skolengelska räcker till. Men pank är han inte. Han har pengar som gräs, gräsligt mycket helt enkelt.
I tidningen fick styrelsen förklara hur de kunnat göra en sån tabbe. Arbetaren är värd sin lön, klämde de till med. Så kan det väl vara, men då kan man väl inte bete sig på planen som om man hade lackskor och finskjortan på, eller hur! Marknaden är sådan för toppspelare, sa de. Ja men sälj han då! Får vi se vem som betalar vad en ö i Medelhavet kostar för en trött smokinglirare, med betoning på smoking.
Nu får faktiskt styrelsen se till att vi går gratis på matcherna resten av året. Det har vi skrapat ihop med vår lojalitet säsong efter säsong. Annars byter vi ut er hela bunten. Och ge oss trogna ett frikort som bonus för resten av året.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
21 mars 2009
Höras, synas och göra sig påmind
Hur låter en blogg? Mest som knitter och kvidder kan jag föreställa mig. Långbloggandet lär tillhöra det som för stunden är passé. Nu ska man istället höras, synas eller ständigt göra sig påmind. Den som inte hörs av finns inte!?
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Ljudblogga - kan man göra till exempel som Bodil Malmsten. Podradio (här från S:t Ansgar i Uppsala) eller podcasting är en form av ljudblogg.
Vlogga - videoblogga. Man skriver knappt, om alls, och placerar videoklipp (som man oftast lånat?) på nätet. YouTube är en storleverantör av snuttar man kan sända vidare.
Nanoblogga - en kortskrivarvariant.
Miniblogga - ännu ett sätt att vara kortfattad. Övergår ibland till att...
Twittra - kortblogga via SMS. Kolla Twitter på nätet. Det bygger på en enda fråga om vad man håller på med. Så här skriver man i sin presentation: Twitter asks one question, "What are you doing?" Answers must be under 140 characters in length and can be sent via mobile texting, instant message, or the web. 140 tecken blir en liten rapport om var man befinner sig och ger ens vänner lite bättre koll, det är väl det som är tanken.
Man får väl se vad som händer. Under tiden tuggar vi på en morot och undrar stillsamt med Bugs Bunny: What´s up Doc?
Så hyllas övermänniskornas högre människovärde
AMF:s förre vd fick 104 miljoner på tio år. Den rubriken toppar Svenska Dagbladet sin första sida med idag. Och som ansvariga för denna oansvarighet utpekas bland andra LO:s Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Närongslivs Urban Bäckström.
Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.
Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?
Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!
Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.
Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.
Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.
Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.
Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.
Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...
Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.
Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)
Girigheten är gränslös. Människor blir uppbragta och fylls med ilska, vrede och harm. Alldeles rättmätigt kan man tycka. Är det inte bonussystem som ger den översta och innersta kresten chefer orimliga ersättningar, så är det smarta pensionslösningar som trollar bort lön idag till ekonomiska utbetalningar i framtiden.
Fredrik Braconier kommenterar: AMF:s förre högste chef får däremot med omplaceringen av sitt eget kapital ingen avbränning alls utan kan kvittera ut ograverade miljonpensioner varje år. Ekonomiska krisåret 2009 lyser omoralen i neonljus från det bolag som skall värna arbetarnas pensioner.
Hur kunde Wanja Lundby-Wedin, Göran Larsson, Lena Westerlund, Per Bardh och Ellen Nygren som alla företräder LO i AMF:s styrelse, acceptera chefsvillkor som liknar de största börsbolagens?
Den etiska kompassen har gått sönder. De enorma ersättningarna kan inte förstås och förklaras om man inte för in idéer om övermänniskor. Somliga människor är helt enkelt mer värda än andra. Den tanken förklär man vanligtvis i påståenden om att marknaden kräver sådana nivåer, om vi vill behålla våra duktiga och överlägsna ledare måste vi med pengar bekräfta hur överlägsna de är alla andra. Löner som motsvarar 50 hårt arbetande människors lön kan faktiskt läsas som ett påstående om att deras människovärde nog måste multipliceras med femtio!
Eftersom dessa chefer och ledare är så framstående och upphöjda förtjänar (!) de att att få organisationens offergåvor lagda för sina fötter. Om sammanhanget bär namn som Asea Brown Boveri, Skandia eller AMF spelar egentligen ingen roll. I alltför många företag, banker, fonder, försäkringsbolag och andra institutioner har man förlorat perspektivet. Moralen har kopplats ur. Fartblindhet kallas det ibland.
Alla står de genom sina beslut bakom tanken på att supermänniskorna finns och att de finns just där hos dem, i den egna ledningen. De ideloogier som hyllar sådana tankar förkastas i teorin. Men i praktiken handlar man som om det vore sant att somliga är mycket mycket mer värda än alla andra. Girigheten blir ännu mer förfärande när man översätter den i människovärdestermer.
Nu är lön, bonus eller pension inget bra mått på vilken människosyn man har, invänder någon. Pengar och förmögenheter är inte enkelt översättningsbara i människosyn och åskådning. Må så vara. Men med löner som andra inte ens kan fantisera om kan man inte undgå att det också handlar om hur man värderar människor. Hur man egentligen ser på dem och deras värde. Människosyn kallar vi det vanligtvis.
Likalönsprincipen behöver inte vara det enda alternativet. Ansvar, utbildning, arbetstid, kompetens och många andra faktorer kan tala för att det ska finnas lönespridning. Men nog måste vi försvara vissa gränser. De där värderingsmarkörerna som när man passerar dem har följder också på tänkande och ideologi. Sådana gränsövergångar bekräftar att de övriga beslutsfattarna och makthavarna, trots ord om motsatsen, tror på övermänniskor. De försvarar dem och deras upphöjdhet. Syndfull girighet skulle man sagt förr. Avgudadyrkan kunde man i en mer religiös tid än vår ha kallat det.
Eftertanken borde ändå drabba oss alla som nu med vreda anklagelser slår ner på AMF:s pensions förre vd Christer Elmehagen och åtskilliga andra. Utpekandets finger är tveeggat. Om vi tänker efter bär denne vd, och många av de andra i upphöjelsens folk, drag av oss själva. Den som inte kan se sitt eget ansikte i de storskaligt girigas kan också lätt tro sig vara moraliskt överlägsen och ha all rätt att fördöma. Girigheten finns även i mindra skala. Den sitter inte bara i plånböcker och aktiebrev, på pensionskonton eller lönetalonger - den sitter i människors hjärtan. Och där är vi, skam till sägandes, ganska lika varandra. Men med detta sagt bör vi beslutsamt gemensamt arbeta för att övermännskoidealen störtas till marken. Och förhindra att girigheten underminerar och saboterar sammanhållningen i vårt samhälle.
Till sist kan Internationalen, idag läsas med nya ögon:
I sin förgudning avskyvärda, månn' guldets kungar nå'nsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvar rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär. Upp till kamp ...
Och för egen reflektion, inte så mycket över andras inställning som över sin egen, kan man tänka över det som psalmförfattarna skrivit:
Vi kristna bör tro och besinna
vad Kristus så nådigt har lärt,
då han oss här ville påminna
hur litet allt världsligt är värt.
Ty den kan ej himmelen söka
som blott vill det jordiska öka
och fäster sitt hjärta därvid.
Att tjäna två herrar tillika
så skilda som mammon och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot endera bud.
Ty om man vill älska den ena
så kan man den andre ej tjäna,
men glömmer, föraktar hans ord.
(Ps 243:1-2)
20 mars 2009
Nog med profeter
En bekännelse: jag tillhör dem som längtar efter profetiska röster, efter budskap som kallar oss till besinning och klarsyn. Röster som ställer oss inför moraliska och etiska frågor och blir till vägvisare. Och ibland tycker jag mig ha hört sådana röster, ofta på andra ställen än i kyrkor och fromma kretsar. Profeten med en sådan Guds manande, tröstande och varnande röst finns kanske i ett författarskap, i filmens värld, i den av erfarenheten tyngde lokale bondeledaren, i somligas ovillkorliga engagemang för flyktingar och rättslösa uttalade mitt ibland dem det gällt...
I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.
Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.
Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.
Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?
Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...
I Tidningen Dagen kan man märka suget efter profetiska budskap. Kanske är det mer Guds röst man vill höra tydligt. Livet är ju inte enkelt och samtidens frågor svåra. Det svart-vita enkla valet har rörts till och gränserna suddas ut. Hur ska man förhålla sig, vad ska man göra, när inte allt låter sig sorteras i gott och ont, i får eller getter? Ropar efter profetiska röster kanske, som på nytt ska göra det enkelt? Som vore det möjligt att vrida klockan tillbaka.
Dagen skriver: Som alltid ska profetior prövas utifrån Bibeln. Och precis som teologen Mikael Tellbe sa här i Dagen (13/3) så gäller det att fundera över trovärdigheten hos den som talar och vad som är syftet med budskapet. Så också den här gången.
Syftet med en profetia kan aldrig vara att skrämma upp människor inför framtiden - eller att skapa en känsla av bundenhet - även om här finns kärva inslag av att tillrättavisa och varna. Profetian i biblisk mening handlar också om att förmedla hopp, tröst och uppmuntran, och om att visa på vägar till förändring för den enskilde, den kristna kyrkan och oss som gemensamt samhälle.
Men så kan jag inte låta bli att undra: profetians gåva, behöver den bli igenkänd och spridd? Profeterna i GT basunerade inte via medier eller masssproducerade böcker ut sina budskap. Möjligen förkunnade de för dem som gitte höra på. Och de såg nog till att de makthavare som behövde sansa sig och gå nya vägar fick höra.
Så var profetians plats är tål att fundera över. Och vem som får gåvan är inte lätt att veta. Idag är det svårt att ta dem på allvar som påstår Att Gud säger si eller Gud säger så. Vi förväntar oss en samklang med, ett stöd från Bibel, lära, tro och tradition, av normer och värden hyllade av den kristna gemenskapen genom tiden. Platsen borde väl vara den lokala och konkreta situationen, i församlingen rent av? Och riktas till dem som har makt och befogenhet att fatta avgörande beslut som gäller andra?
Människovärde och värdighet går som ett ljungande svärd genom profeternas budskap, Guds vilja till rätt och rättfärdighet likaså. Och med det som slagruta (om ordet kan tillåtas i detta sammanhang) är rymden full av profetiska röster. Som bottnar i konkreta politiska och sociala situationer. Som inte är menlöst generella och allmängiltiga. Så trots min längtan efter profetiska röster är behovet begränsat. Färre profeter är bra. Betänk noga - fortfarande ljuder Jesaja, Jeremia, Amos och Mika. Och vi borde vara pinsamt medvetna om de ännu inte blivit till fullo tagna på allvar...
The London Challenge 2012
Vid ett besök i London nyligen hos den Engelska kyrkan stod framtiden för kyrkan i fokus. Londons stift där det finns cirka 1000 präster och man driver 150 skolor har en vision för framtiden. The London Challenge 2012 borde alla som är anställda eller förtroendevalda inom Svenska kyrkan ta sig en titt på. Där finns en tydlighet över vad kyrkans uppgift är och en målmedveten tanke om vad man behöver satsa på.
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
I London finns en god balans mellan kyrkans innersida, evangeliets budskap och det utåtriktade och sociala ansvarstagandet. Londons biskop, Richard John Carew Chartres, inleder den film man producerat. Han säger att bibeln börjar i en trädgård (1 Mosebok) och slutar i en stad (Uppenbarelseboken 21). Och går vidare med att säga att man upplever Guds kallelse att tillsammans med andra bygga denna heliga stad.
I 7 utmaningar, challenges, ger man så tankar om vad kyrkan i London vill arbeta med, behöver göra. Där finns berättelsen om Jesus Kristus, där finns samhällsansvaret och där finns solidariteten med fattiga kontinenter. Värt att ta vara på och bli utmanad av i vår ibland alltför ljumma Svenska kyrka!
16 mars 2009
Sångsvanar har landat vid Tysslingen
Svansjön Tysslingen ligger i Tysslinge församling strax utanför Örebro. En fågelsjö som blir alltmer berömd. Häromdagen landade den första kontingenten svanar och en hel del gäss. Nu finns där cirka 1500 fåglar. Snart kommer nya streck och antalet svanar och andra fåglar stiger mot höjderna.
Sångsvanarna låter hela tiden. Tänk när man i framtiden bättre kan förstå vad de egentligen säger: Kolla, så mycket folk. Vi flyger hit varje år för att titta på människorna som står på rad med sina kikarvidunder. Vad gör alla fotografer därborta? Har någon sett till Svanberg? När blir det middag? Hej, så roligt att ses igen! Jag fryser om simfötterna!
12 mars 2009
Bristol som kontextuell verkstad
Har tillbringat nagra dagar pa Emmaus House Retreat & Confenrence Centre i Bristol. Solne har gillat staden dessa dagar och varen ar sannerligen mera langt gangen. Enstaka trad star redan i blom!
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
Vi ar nagra personer som besoker forsamlingar och andra som arbetar oppna for sin lokala miljo. Kontextuellt arbete skulle man kunna kalla det. Somliga ganska traditionellt, andra genom att soka nya uttryckssatt och vagar. Och det kan behovas. Fattigdom och utsatthet finns i overflod sida vid sida med stor rikedom och valfard.
Bland annat har vi halsat pa Christ Church, en evangelikal forsamling som varje sondagkvall fyller sin kyrka med studenter och andra unga manniskor. Samtidigt bevarar man sin forna forsamling som firar sin gudstjanst ungefar som forut. For de som skulle onska att starta pappagrupper kanske Men behaving Dadly kunde bli till inspiration.
Men vi har ocksa besokt Katedralen i Bristol och deltagit i en Evensong med en mycket duktig gosskor.
Vi har ocksa halsat pa Trinity College en teologisk skola inom den Anglikanska kyrkan. Med en ny dynamisk rektor och en ny inriktning hasr man gatt fran att vara nedlaggningshotad till att vara den kanske storsta prastutbildningsinstitutionen i Engelska kyrkan. For nagar ar sedan ahde man en skuld pa 1,5 miljoner£ men har nu betalt skulden och desutom kunnat kopa nya fastigheter for 1 miljon£. Studenter och larare har slutit upp bakom den nya inriktningen av mer basal och kontextuell skolning. Halva veckan bestar under studietiden av praktik.
Skolan ar ocksa den evangelikal och sa har presenterar rektorn som vant utvecklingen sin skola: Hi! I am George Kovoor and I look forward to welcoming you to Trinity College. Trinity is a world-class evangelical theological college, located in the beautiful city of Bristol with its great academic traditions. We are affiliated to the University of Bristol, which is a premier UK university with a notable reputation as a leading research-active institution. We aim to prepare God’s people for mission and ministry so that the body of Christ is built up and local communities are transformed by the gospel.
Det som kanns nytt ar bland annat att man betonar bada det multietniska och det interreligiosa motet.
Nu bar det av mot S:t Pauls Cathedral i London.
08 mars 2009
Håll trycket nere!
12 mars är det Världsnjurdagen. Besök hemsidan för World Kidney Day! Se gärna där den lila filmen (som också ligger på You Tube). Årets tema är Håll trycket nere! Keep the pressure down!
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Trycket syftar inte på de allmänna påfrestningar vi möter. Utan på den risk och fara som ett obehandlat högt blodtryck medför. Vi som levt med högtryck har fått lära oss vikten av att hålla trycket nere. Det kan rädda liv. Och förhindra mängder av följdsjukdomar.
Så nästa gång Du besöker Din vårdcentral kanske det är läge att be någon kolla Ditt blodtryck...
Tro och sammanhang
Visst är det ett chockerande påstående. Detta att man utan tro skulle må dåligt. Det finns ju hur många exempel som helst på människor som blivit befriade och äntligen kan andas fritt när de sluppit loss ur någon religiösa fålla där de känt sig fångade. Så är det.
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Men samtidigt är det så att utan en helhetssyn, en livåskådning som binder samman tillvaron, så förlorar människan en nödvändig dimension som hjälper till att tolka tillvaron och ger mening. Ungefär som att hugga av en rot genom vilken ett träd får näring och livskraft utan att det funnits medvetenhet därom.
Så när man (i radioprogram, i forskning, i själavård) ska förklara missnöje och ohälsa får man inte glömma frågorna om religiös tro (eller motsvarande). Utan sammanhang förlorar man fotfäste. Utan ett fundament att stå på vacklar tillvaron.
Utan tro mår man dåligt
Morgonens radio om hur barn och ungdomar mår borde fler lyssna till. Kropp och själ hade en repris från tisdagen den 3 mars. Klok som en bok hette programmet. Varför mår de inte som de har det - välfärdigt och tryggt? Man jämförde med tidigare decenniers psykiska hälsa och fann mer välbefinnande. Kanske för att man var beredd på att man kunde bli sjuk, att inte allt går att bota.
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
En av de stora och betydelsefulla faktorerna berörde man förstås inte: i 50 år har den religion som i vårt samhälle givit mening och sammanhang åt tillvaron trängst tillbaka. Allt färre tror. Allt färre vet ens vad den kristna religionen faktisk innebär och kan erbjuda. Snart måste väl någon våga fråga vad avsaknaden av religion betyder. Känslan av sammahang (KASAM) rämnar och tillvaron fragmentiseras. Kyrkogemenskapen bryts utan att ersättas av någon motsvarande meningsbyggnad (om du förstår vad jag menar).
Att inte tro och att förkasta kristendomen har blivit allt vanligare utan att man djupare tänkt på vad det man förkastar faktiskt har spelat en stor roll i människors liv. Den föraktade förnöjsamheten, som vistt kunde gå för långt, innebar ändå en tillfredsställelse med livet. Nåden avböjer man utan att veta hur skam, skuld och svåra erfarenheter kan mötas och genomlevas.
07 mars 2009
Tvättdag
Folke Heim om tvättstugan
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Tvättdag idag. Ett evigt spring mellan lägenhet och tvättstuga. Och väl där så finns knappt något tvättmedel kvar. Jag misstänker att någon tullar på mitt paket. Den som tvättat före mig har inte ens sköljt ur tvättmedelsfacket. Där återfinns kletiga rester som man inte gärna vill se. Det vållar stort obehag och rysningar inte olikt det naglar skrapade mot en svart tavla (för vita kritor) framkallar.
Mina lappar hjälper föga. Sluta med kletet, klottrade jag ner en gång utan att det fick synbara effekter. Tvätta rent efter Dig, skrev jag också. Men fick bara en lapp till svar där det stod elaka kommentarer om en näsa som man menade jag lagt i blöt, Nu för tiden är det ingen som blötlägger, blev mitt svar.
Bara för att jämna ut obehaget slängde jag i några extra lortiga mattor i fintvättmaskinen. Men när jag skulle torktumla dem hade någon sabbat (troligtvis en modern förkortning av ordet saboterat, så det kan inte vara kul at bo i sabbatsberg) tumlarens låsanordning. Sabbat är annars ett fint och andäktigt ord. Nu tar vi sabbat, sa man förr, och menade inte att man skulle ut på turne för att krascha tvättstugor. Det var liksom vilodag och helg på gång. Men sådana finns inte mer. Veckorytmen upprätthåller jag med hjälp av tvättider och diverse helginköp. Annars är de dagarna som alla andra.
Så nu tar vi sabbat. Det är fotboll på TV.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
05 mars 2009
Tiden går och vi med den
Tiden är det vi vet att vi har. Den är som den är. Att säga jag inte har tid, lär vara dumt. Det finns vissa påpekare som alltid påpekar jut det. Tid är det enda Du har, säger de och ler som om man inte hade masser av saker att ordna och ställa med. Det ska dammas, tvättas, handlas, sammanträdas, dokumentars, korresponderas, övertalas, bes och bekännas, läsas texter, nöjestittas, mildras och läggas till rätta, skrivas promem... ja PM alltså. Och så vidare klockan runt.
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
Felet är inte tidens utan ligger hos den som inte riktigt förstår sig på hur lång tid olika saker tar. Tidsoptimister är ju egentligen ett slags tidsmissbrukare som inte klarar att respektera sin egen eller vår gemensamma förflyttning mot framtiden (nya tider).
Ändå, här kommer det: jag har inte haft tid att skriva på bloggen. Har INTE haft tid. Uppgifterna är fler än bloggaren klarar att hantera. Så blir det fel och galet. Och inget bloggande, än mindre den dagliga dosen av nyhetsmaterial. Den stund då en ivrig bloggare kan få korn på en debatt som lockar, ett inlägg som retar, en åsikt som kliar.
Också denna bekännelse är tillkommen under tidspress. Dessutom tidskrävande framhamrad med pekfingarna. Någon hela handens fingersättning blev jag aldrig begåvad med. Inga skrivmaskinsklasser har kommit i min väg. Jag tror inte ens att det fanns skrivmaskiner i Visbys skolväsende annat än hos skolstyrelsen och på rektorsexpeditionen. I alla fall syntes inga skrivmaskiner någonsin i något enda klassrum. Då präntade man skönskrift för hand. Och läraren fick ständigt fråga -och vad står det här? Och när man troskyldigt berättat blev det färgglatt minsann. Marginalerna lyste röda av små kommentarer som syft. , mb. eller komm. Det vill säga syftningsfel, meningsbyggnadsfel eller kommateringsfel. Fel var det. Och mycket. Bockar markerade alla genvägar jag tagit vid stavningen. Men för mig gav det anledning att begrunda varifrån seden att göra en bock kom. Var hade bocken uppfunnits som tecken för misstag och fel? Varför denna linje med en rät vinkel på, denna språkets obändiga fönsterhake?
Några får leva med bock i kanten inte bara texter utan rent av i sina liv. Synd kan förvränga och förvanska, vårt sätt att leva kan skada och göra illa. Men med vilken rätt sätter vi en bock i andras marginaler?
Så nu sitter jag med tidspress och hamrar på ett tangentbord. Men det står väl inte på så får vi talstyrda tangentbord. Hur ett sådant nu skall klarei eijn u annen diftång föir u int talei um treifttångarna. Dein dagen tar vi det problemet.
Du som orkat så här långt - har nog också tid att eftertänksamt grunna på den egna tidsanvändningen. Måste man, dvs Du, alltid vara så verksamt aktiv? Vilket väl inte hela tiden är samma sak som att lyckas bli effektiv... Hur styr man sitt liv så att tidstillgång och avsedda görmål och uppdrag går i takt?
Så en tid framöver blir det ojämna besök i bloggverkstaden. Under tiden hoppas jag på annat. På att det finns en annan tideräkning. Och kommer då och då ihåg Psaltarens ord: Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick igår, som en av nattens timmar. Och tänker understundom även på orden i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Dock, jag ger inte helt upp mina egna ansträngningar. Försöker till exempel vara så tråkig att klockorna stannar. Lyckas jag så lär du märka det. Eljest har det väl hänt något annat av mera apokalyptisk natur.
01 mars 2009
Musikkaravan
Schlagerfestivalen ( eller Melodifestivalen) i Sverige går nu i så många episoder att man måste vara fantast för att orka med. En artist klarar att ta sig genom rutan och in i Ballonger, skyltar och vrål och däremellan en och annan låt. Lokalpatriotismen firar triumfer allteftersom schlagerkaravanen drar runt i landet. Ingen ort vill vara sämre än någon annan. Bli bästa kuliss! Skrik högst, vifta mest! Som om det skulle höja kvaliteten.
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
Satchmo får spela ett trumpetsolo istället. Och Ella sjunga så där läckert som få är förunnat. Lördagsfrid i stugan!
28 februari 2009
Välkommen Folke!
Vem är Folke Heim? Man kan undra. Han är en stadsbo med intresse för det som händer och sker. Han kommer att kommentera världen såsom han ser den, lite nu och då, på denna blogg. Folke Heim tycker själv att han är som folk är mest. Hygglig och pålitlig. Ganska stillsam. Och kanske lite godtrogen. Men han avskyr att inte få raka besked. Sådana som han själv har så svårt att ge.
Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.
Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.
Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.
Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.
Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...
Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.
Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.
Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.
Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.
Du lär bli bönhörd...
Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.
Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.
Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.
Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.
Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...
Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.
Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.
Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.
Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.
Du lär bli bönhörd...
27 februari 2009
Låga trösklar
Folke Heim: Om trösklar och elitism
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
26 februari 2009
Askondagens kors
Igår var det Askonsdag. För många en dag vilken som helst, lik alla andra dagar. För några en speciell dag eftersom fastan inleds. Vid kvällsmässan tecknades ett kors på våra pannor. Askan som tecken för bot och sorg. Askan som påminner om att allt förgår men också om att något nytt kan uppstå.
Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Svenska Missionskyrkan avböjer vigselrätt
Ett inlägg från Svenska Missionskyrkans samtliga distriktsföreståndare kan man läsa i tidningen Dagen. Inlägget handlar om vigselrätten (vad annars i dessa tider?).
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
Kyrka och partipolitik
Om ämnet kyrka och partipolitik skriver moderaten Andrea Femrell i tidningen Dagen. Hon förordar den "smala vägen" för Svenska kyrkan: Den smala vägen innebär att kyrka och stat en gång för alla skiljs åt och att de som är aktiva i en församling själva väljer de företrädare de vill ha och att dessa inte kopplas ihop med politiska partier. Politikerna får i stället fokusera på sådant som berör begravningsväsen och kulturminnesvård.
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Splittrad och söndrad
Stanley Sjöberg, pastor och mediaperson, skriver krönikor i den evangelikala tidningen Hemmets vän. I sin artikel under rubriken Vår fiende är atismen - inte de historiska kyrkorna ger han en syn på Svenska kyrkan som borde intressera: Svenska kyrkan är i vår tid så splittrad och söndrad att vi inte kan tro på vad en luthersk präst menar förrän man fått ställa tio följdfrågor. Då avslöjas sanningen om det är en trovärdig kristen bekännelse eller en falsk och ytlig fasad av ”kristendom”.
Undra på att ekumenik är svårt.
Undra på att ekumenik är svårt.
24 februari 2009
Kyrie Eleison
Utdrag ur en ny predikan på ordrik.
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
20 februari 2009
Tro eller kunskap
Man ska inte märka ord eftersom man sällan märker de egna. Ibland är det svårt att låta bli. Som när Karin Långström Vinge och Mikael Wendt skriver i tidningen Dagen. De välkomnar in i den öppna folkkyrkan där ingen ska stängas ute från gemenskapen - som om det vore ett problem att man i Svenska Kyrkan låser dörrar och stöter ut från gudstjänst eller kyrkkaffe, från syförening eller pensionärssamlingar. Du talar skånska och får inte vara med. Du tillhör PRO och inte SPF så Du ska inte vara här! Du har katt och vi gillar hermeliner!
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
19 februari 2009
En matmässa
Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Alf Svensson kastar sig in i debatten
När väl debatten kommit igång på allvar om samkönade äktenskap inom kyrkor och samfund blir det till sist ogörligt att ha överblick över alla inlägg. Därför kommer det nu att bli betydligt glesare med kommentarer på den här bloggen. Men för dagen kan det vara motiverat med en diskussionsuppdatering eftersom Alf Svensson kastat sig in i debatten med ny frejdighet.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
17 februari 2009
Frisk fast sjuk
Att vara frisk fast man är sjuk tycks drabba somliga med de nya regler som råder. En läkares sjukskrivning kan duga en tid, men som P1-morgon kan berätta om - plötsligt upphävs sjukskrivningen och oavsett svårt diskbrock eller dylikt blir det att söka jobb på arbetsförmedlingen. P1.Morgon avhandlar också hur Arbetsförmågan ska definieras, den som återställs på något magiskt vis utan kontakt med patienten!
Det undergräver ju förtroendet för läkarna och inte bara deras förmåga att sjukskriva. Överprövningsmöjligheterna för den sjuke måste tydligen bli bättre. Och de som upphäver sjukskrivningar borde tvingas att träffa dem vars sjukdom de per distans upphäver. Dags att göra nytt det som blev mindre bra.
Det undergräver ju förtroendet för läkarna och inte bara deras förmåga att sjukskriva. Överprövningsmöjligheterna för den sjuke måste tydligen bli bättre. Och de som upphäver sjukskrivningar borde tvingas att träffa dem vars sjukdom de per distans upphäver. Dags att göra nytt det som blev mindre bra.
16 februari 2009
Partierna skäller ut 9 biskopar
Diskussionen i Svenska kyrkan om vigselrätt går vidare. Nu med mer bisarra tonlägen. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, och Centerns gruppledare, Karin Perers, hade i söndagens Svenska Dagbladet (15/2) en artikel. Inlägget var ett svar på de 9 biskoparnas tidigare artikel i DN. Artiklarna bör läsas i en följd för att man ske vem som beskriver den som har en annan åsikt med förklenande och respektlösa tillmälen. Det är inte biskoparna, kan jag ge som en ledtråd.
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
12 februari 2009
Ross Macdonalds detektiv Lew Archer kom till Värmland
Lew Archer dök upp som en ny bekantskap i den värmländska
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv i någon av Ross Macdonalds många
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv i någon av Ross Macdonalds många
böcker.
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven Hektor, den
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven Hektor, den
legendariske prästen som blev invald för Vänstern i riksdagen. Dit kom Lew
för en pratstund. Lew Archer är en riktig detektiv, kunde Sven utbrista
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i min boktrave. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget. Han släpptes för att Tage Erlander kände honom och gick
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i min boktrave. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget. Han släpptes för att Tage Erlander kände honom och gick
i god för honom.
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Solen lyser och ger energi
Idag skiner solen så det gnistrar om snön. Takdroppet har redan bildat istappar som det ska varnas för. Solskenet är just nu detta extra som gör den här dagen speciell. Och begreppet solenergi får en djupdimension. Som psalm 176 så trosvisst utropar:
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
11 februari 2009
Biskop Williamson anklagas i Argentina
Biskop Williamson från SSPX får det allt värre. Deutsche Welle rapporterar att han anklagas i Argentina: Catholic bishop Richard Williamson, who sparked controversy for denying the Holocaust, now faces legal charges in Argentina. Williamson is now the subject of a complaint before an Argentine federal court. The 68-year-old bishop could face up to three years in prison if he is found guilty of denying that Jews were killed in Nazi gas chambers and other charges. On Monday the British-born bishop was expelled from his seminary at La Reja, 40 kilometers south of Buenos Aires. The Catholic Church has been criticised for lifting his excommunication, just days after he gave an interview to Swedish television in which he claimed that only 200,000 to 300,000 Jews were killed by Nazi Germany.
Bönen syresätter kyrkan
Uppfylld av kyrkans problem glömmer man att världen är så mycket större. Trots det, kyrkan speglar världen, reflekterar den och ber för den. Ständigt pågår bönen. Meningslöst, säger en del. Ovärderligt, om man frågar mig. Bönens andning syresätter kyrkan. Och ger världen nytt hopp. Tro det, den som kan!
Vigelrätten blir kvar - det har partierna bestämt
Det politiska kyrkomötet har redan bestämt sig - vigselrätten blir kvar. Hela diskussionen är en icke-fråga. En dans för gallerierna. Det får man veta i tidningen Dagen. Och man får helt klart för sig att det är riksdagspartierna som ÄR Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Därför kommer de inte att tillåta något annat beslut än en följsamhet mot det avgörande för könsneutrala äktenskap som riksdagen har planerat under våren. Vigselrätten ska vara kvar, lyder ordern.
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
10 februari 2009
4 biskopar för kyrkliga äktenskap
I lördags kom de fyra biskoparna reaktion på de 9 biskoparnas debattartikel i DN. Äntligen en biskoplig debatt inför öppen ridå. Det är ett nytt och välkommet inslag i den kyrkliga kulturen när divergerande åsikter kan brytas offentligt. Tidigare har biskopsmötet framträtt som enad front i nästan alla frågor. De 4 som nu formulerar sig kring vigselrätten är
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
06 februari 2009
Överge vigselrätten, tycker 9 biskopar
Ett historiskt inlägg har Dagens Nyheter i dagens nummer. 9 biskopar i Svenska kyrkan gör gemensam sak för att verka för att Svenska kyrkan (och alla andra trossamfund) fråntas rätten att viga i juridisk mening. Inför en civilregistrering och låt därefter bröllopen äga rum på det sätt kontrahenterna själva önskar, är kontentan. Själva det faktum att biskoparna samlat sig trots olika övertygelser i frågan om könsneutrala (mer korrekt samkönade) äktenskap ger artikeln en extra tyngd.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Evangeliska Frikyrkan är ett kristet samfund som bland annat har sina rötter i den baptistiska traditionen, en tradition som gör klar åtskillnad mellan kyrka och stat. En anledning till styrelsens beslut är också den politiska osäkerheten, där det finns signaler om striktare politisk styrning av hur samfunden utövar verksamheten i sina kyrkor. Styrelsen anser att det i detta läge är viktigt att slå vakt om samfundets självständighet gentemot staten.
Tidningen Dagen har ringt runt till pastorer för att pejla deras hållning och finner att EFK:s samfundsledning får starkt stöd. Vill man veta mer om samfundets hållning historiskt kan man med fördel läsa Göran Janzons föredrag vid ett samfundsseminarium.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)